Den 6 Mars.
380
Herr vice Talmannen: Då det torde finnas tillbörligt, att
ärendena föredragas i samma kronologiska ordning, som betänkandena
blifvit för andra gången bordlagda, får jag, för den händelse att Herr
Talmannen skulle finna lämpligt att dagens förhandlingar nu afslu-
tas, vördsamt föreslå, att de tre å dagens föredragningslista ännu
återståend ärendena måtte få å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, hvilka i dag blifvit för
andra gången bordlagda, och således sättas främst på listan.
Detta förslag bifölls.
Kammaren åtskiljdes kl. 10 e. m.
In fidem
O. Brakel.
Lördagen den 6 Mars 1869.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades ett protokollsutdrag för den 5 dennes och protokollet
för den 27 sistlidne Februari för- och eftermiddagen.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskot¬
tets den 1 och B dennes bordlagda Utlåtande N:o 4, i anledning af
väckta motioner om ändringar i Konkurslagen den 18 September 1862.
lista punkten.
Friherre. 11 a a b, Adam: Frågan gäller här en lyxartikel, hvar¬
med vi blifvit undfägnade genom den nya konkurslagen under namn af
rättens ombudsman. En sådan rättens ombudsman kan visserligen
j flera konkurser vara nyttig, men i de flesta sådana torde han ej
Den 6 Mars.
381
tjena till annat än att åstadkomma en betydlig tillökning i kostna¬
derna för förvaltningen af massans egendom. Ätt stadgandet om rät¬
tens ombudsman ovilkorligen föranleder till ökade kostnader, torde
ej kunna bestridas. Visserligen beter det, att han skall bekomma en
tredjedel af det honorarium, som anslås samfäldt åt honom och syss-
lomännen, men lagen säger icke huru stort detta skall vara; och tem-
ligen naturligt är, att det tilltages allt större, ju flera skola vara med
om att dela detsamma. För min del tror jag, att det förslag motio¬
nären afgifvit, att det nemligen skall bero på konkursmassans godt¬
finnande att besluta om ett sådant biträde vid konkursens utredande
erfordras eller ej, är ganska välbetänkt. En rättens ombudsman be-
höfves ej ovilkorligen vid hvarje konkurs; och det bör derföre ej hel¬
ler åläggas hvarje konkursmassa att hålla en rättens ombudsman,
om den ej önskar någon sådan. Det bör ej heller^blifva svårt för
massan att afgöra, om utredningen blir så vidlyftig eller invecklad,
att sysslomännen ej kunna verkställa den utan hjelp af en rättens
ombudsman; och i så fall bör det gå lätt att begära och erhålla ett
sådant biträde. Tidens lösen är att sparsamhet bör iakttagas; och
jag ser intet skäl, hvarför man ej äfven i detta fall bör tillämpa den¬
na allmängiltiga princip. Jag anhåller derföre om återremiss af denna
del af betänkandet, men hoppas att, innan beslut i saken fattas, äm¬
net måtte blifva upptaget af Kammarens juridiskt bildade ledamöter,
af hvilka man, under förutsättning att de i detta fall liksom i de fle¬
sta andra hysa skiljaktiga åsigter, torde få höra skäl framläggas, som
kunna tjena till ledning för de öfriga medlemmarne i Kammaren vid
frågans bedömande.
Grefve Sparre, Eric: Konkurslagen af år 1862 har gjort en
ganska väsendtlig omgestaltning i fråga om behandlingen af konkur¬
ser. Jag är för min del, såsom jag ofta varit i tillfälle att omnämna,
konservativ. Jag är det till följd af mitt inneboende skaplynne, men
jag är det jemväl såsom jurist. En hvar, som är i tillfälle att be¬
döma de följder, som kunna härflyta af nya lagars införande, måste
vara det; och då jag deltog i förarbetena i och för den nya konkurs¬
lagen, voro mina betänkligheter ganska många, just i fråga om den
vinst som genom den ifrågasatta lagförändringen skulle erhållas. Det
var likväl ej möjligt att bibehålla det gamla systemet. Det tillhörde
en tid med helt andra förhållanden och var bygdt på principer, som
ej återfinnas hvarken i den Komerska lagen eller i vår egen äldre
rättsförfattning, utan blifvit importerade dels från Hamburg, dels från
andra Tyska stater, der man dock för länge sedan öfvergifvit dem, för
att antaga de nya grundsatser, som i den Fransyska konkurslagen
proklamerats och" nu mera gjort sig gällande snart sagdt öfver hela
verlden till och med i England, der man är betänksammare än an¬
norstädes, då det gäller nya lagförslag. Det var således icke möjligt,
då man ville ombilda konkurslagstiftningen, att förbise de grundsat¬
ser, som inom hela den öfriga handels verlden blifvit antagna; och de
många klagomål, som förspordes så väl inom landet som utifrån med
det gamla systemet, tvungo komiterade att antaga dessa nya grund¬
satser.
Den 6 Mars.
382
Till dessa grundsatser hörde bland annat, att administrationen af
konkursboet skulle öfverlåtas åt bolagsmännen, om jäg så får säga,
eller delega.rne i massan, samt att domstolens befattning skulle in¬
skränkas till hvad densamma rätteligen tillkom, nemligen att pröfva
och afdöma de tvistiga frågorna. Om man nu accepterar denna grund¬
sats och öfverlemnar administrationen af konkursboet åt massan, så
är det oemotsägligt, att massan har behof af en man, som, hemma¬
stadd i lagstiftningen, och erfaren i sjelfva den formela behandlingen
af dylika frågor, kan öfvervaka administrationen och fungera såsom
ordförande vid borgenärernes sammanträden. Många af dem, som in-
komino i konkurser under den gamla regimen, veta mer än väl, att
man dervid ofta hade behof af ett juridiskt biträde; och vanligen
föranläts man derutaf att bland sysslomännen invälja någon jurist,
emedan i administrationen ingingo många frågor af juridisk art, der
dennes sakkunskap och insigter voro alldeles nödvändiga. Så var
nästan alltid förhållandet vid större konkurser. Tillgången på till
sådana befattningar lämpliga personer är likväl hos oss, der ett ad¬
vokatstånd icke finnes, ej särdeles stor; och ofta råkade man derföre
i händerna på personer, som ej egde den sakkunskap, som beräknats,
och således ej gjorde konkursmassan den nytta, man förväntat. Det
var just till följd af en sådan brist på lämpliga jurister, som man i
Frankrike och de länder, som adopterat den Fransyska konkurslag¬
stiftningen, förmåddes till antagande af en ombudsman, som, utsedd
af rätten, skulle biträda sysslomännen med sin juridiska erfarenhet
och leda förhandlingarne vid borgenärernes sammanträden. Det är
ganska säkert, att de utaf Herrarne, som under sednare tider kom¬
mit in i konkurser, hafva, i fall rätten lyckats vid valet af ombuds¬
man och funnit en samvetsgrann och skicklig man, som genom sin,
att jag så må säga, moraliska öfverlägsenhet kunnat i sina åtgöran¬
den inlägga en viss pondus, funnit, att han kunnat uträtta obeskriflig^
mycket till massans fördel. Sjelf har jag vid sammanträden här i
Stockholm i en konkurs, deri jag nödgades ingå, kommit i erfarenhet
af den nytta, en rättens ombudsman genom lugn och opartiskhet vid
ledandet af förhandlingarne samt genom sin erfarenhet och insigt kan
bereda delegarne i en konkursmassa. Jag påminner mig, att vid ett
af dessa sammanträden omkring fyratio särskilda tvistepunkter blefvo
uppkastade, men ombudsmannen lyckades dock så förena borgénä-
rerne, att ej mera än två af dessa tvistefrågor drogos under domsto¬
lens pröfning. Tillförene kunde tvistefrågorna icke afgöras på detta
sätt, utan de måste alla slitas utaf rätten. Nu är det väl möjligt,
att ej på alla ställen ombudsmannen kunnat utöfva detta helsosamma
inflytande, men sådant kommer sig då deraf, att _ domstolen icke lyc¬
kats i valet. Konkurslagen är för fiffigt ny. Yi veta, att den ej bör¬
jade tillämpas förr än år 1864, och den har således endast i fyra år
varit tillämpad. Att en så ny institution redan skulle hafva medfört
sådana fördelaktiga resultat, att allmänheten kunnat ännu fullt
inse institutionens hela gagn, är för mycket begär dt, och dertill kom¬
mer en annan sak, den nemligen att lämpliga personer till ombuds-
mannabefattningarne måste uppfostras och inläras, ty vore det än den
aldra skickligaste jurist, kan han dock ej genast ega den affärskän-
B 83
Den 6 Mars.
nedom och erfarenhet i dessa ämnen, som fordras för att väl fylla
en sådan befattning. Om man således måste erkänna, att för denna
institution liksom för allt som är nytt, tid fordras för att institutio¬
nen skall hinna utveckla sig tillräckligt för att kunna fullt motsvara
hvad man åt densamma förväntat, så kan man ej hafva någon anled-
nmg att mi förkasta denna institution, helst en återgång till det gamla
alldeles icke kan komma i fråga.
Vi veta, att under den gamla tiden det ej var sällsynt, att kon-
urser drogo ut i tio till femton år. Den stora Santessonska kon¬
kursens utredning upptog, om jag ej misstager mig, en tid af 20 år.
stundom intränade ock, att syssiomännen, som hade om händer mas¬
sans alla medel, sj elfva under tiden gjorde konkurs, hvarigenommas-
?aJri..1£ndacles i ytterligare en cession och mångfaldiga olägenheter
mtraffade, utom den att utredningen för en längre tid fördröjdes och
stundom omöjliggjordes. Emot. ett sådant ofördelaktigt förhållande
utgör den ifrågavarande institutionen en lämplig motvigt.
Ombudsmannens göromål är, såsom sagdt blifvit, att föra ordet
vid borgenärernas sammanträden, söka förlika borgenärerna i tvistiga
talj ofvervaka förvaltningens gång, meddela beslut i en mängd för¬
valtningsfrågor och slutligen uppgöra förslag till utdelning i konkur¬
sen. Detta förslag är af mycken vigt, emedan, om detsamma god-
kannes^ af oorgenärerne, det ovilkorligen länder till efterrättelse, och
det mangen gång beror på ett yttrande af rättens ombudsman och
den framställning, han gör rörande grunderna för förslaget, om det¬
samma af borgenärerne antages eller icke. Slutligen har ombuds¬
mannen det vigtiga uppdraget att öfvervaka sysslomännens åtgöran-
den och tillse att de fullgöra sina skyldigheter, samt att för hvarje
ar hos rätten gorå anmälan derom, hvarigenom rätten blir satt i till¬
fälle att bedöma, huruvida skäl förefinnas att bibehålla syssiomännen
vid deras befattning, eller om de böra utbytas mot andra lämpligare
och driftigare personer.
J.aS fruktår atf genom, en alltför vidlyftig framställning i ett ämne,
som jag \et i allmänhet icke särdeles intresserar Kammarens leda-
rnoter, nemligen ett juridiskt, trötta Herrarne alltför mycket, och vill
derföre icke vidare inlåta mig i några detaljer. Dock vill jag, i an-
ledning a den föregående talarens påstående, att borttagandet af
rattens ombudsman skulle medföra en besparing för massan, upplysa,
att detta grundar sig helt och hållet på ett misstag. Massan bestäm-
mer sjelf, huru stort anvode skall utbetalas för förvaltningen af dess
tillgångar, och af detta belopp erhåller ombudsmannen en tredjedel
och syssiomännen återstoden. Det blir till följd deraf icke massan,
men val syssiomännen, som komma att skörda någon vinst genom in¬
dragning af rättens ombudsman.
Jag t. or på nu anförda skål. och då jag ej hört nåkra motiver
anföras, som kunna ändra min åsigt, att Kammaren lika litet som
ijag-Uts.Kottet, bland hvars sexton medlemmar hvarken nu eller vid
föregående riksdagar någon enda röst höjt sig för bifall till detta för-
s ag, skall finna lämpligt att fatta beslut om indragning af ombuds-
mannabefattnmgen vid konkurser.
Den ifrågavarande motionen går derpå ut att på förhand skulle
384
Den 6 Mars.
bestämmas, att i vissa konkurser skulle ombudsmän tillsättas, i an¬
dra åter icke. Att bestämma något sådant är omöjligt, ty ombuds¬
männens funktioner äro desamma såväl i den ena som den andra korn
kursen, och det är för rätten svårt att vid konkursens början inse,
om i en konkurs förekomma mera eller mindre invecklade frågor,
hviiket ej kan utrönas, utan att domstolen ingår i granskning och
pröfning af samtliga fordringsanspråken. Arfvodet till ombudsman¬
nen betyder i det hela så litet, ty är konkursen simpel, blir arfvodet
naturligtvis jemförelsevis ringa. .Deremot beredes konkursmassan den
obestridliga fördelen att hafva en juridisk person att tillgå vid för¬
valtningen af massans angelägenheter. Dessutom bör man betänka,
att lag skrifves för den stora massan af befolkningen, och just för
denna, på landet bosatta befolkning är det af högsta vigt att hafva
en rättens ombudsman att tillgå, emedan det ofta händer, att bland
borgenärerne icke finnes någon enda, som har förmåga att upprätta
ett utdelningsförslag eller bedöma de frågor, som i konkursen före¬
komma. Jag vill nu icke vidare upptaga Herrarnes tid, utan inskrän¬
ker mig till att förorda, bifall till Utskottets hemställan.
Herr Hasselnöt: Ehuru jag i lagfrågor ogerna opponerar mig
emot den siste högt ärade talaren, har jag dock, då jag är landtdo¬
mare i en ort, der efter nya konkurslagens införande konkurserna så
till sägandes kommit i flor, ansett mig pligtig att, på grund af den
erfarenhet jag vunnit, yttra några ord emot Utskottets Betänkande i den¬
na punkt. Jag vill visserligen icke underskatta den ifrågavarande institu¬
tionens vigt, och medgifver gerna, att i större konkurser det är nödigt för
massan att anlita biträde af en person med juridiska insigter. Jag
dömer i detta fall på grund af egen erfarenhet, emedan jag sjelf va¬
rit syssloman i en konkurs af vidlyftig beskaffenhet, der jag hade
mycken hjelp af rgttens ombudsman, utan hvars biträde jag, ehuru
sjelf jurist, måhända fått rätt svårt att reda mig. Men uti mindre
konkurser deremot anser jag, att en rättens ombudsman utan skada
ganska väl kan undvaras, om de uppdrag, som åligga honom, förde¬
las emellan domaren och sysslomannen. Så kan t. ex. domaren öf¬
vertaga det åliggandet att söka förlika borgenärerna, der förlikning
kan ega rum. Lyckas han ej i sitt försök att åvägabringa förlikning,
så må han utsätta förhör, och domstolen får då pröfva de framställ¬
da fordringsanspråken. Hvad arfvodet beträffar, så är det val sannt,
att endast en viss andel af detsamma tillfaller ombudsmannen, men
min öfvertygelse är, att ju flere skola dela detta arfvode, till desto
högre belopp anse sig borgenärerne böra bestämma det. En lättnad
vore det således i de flesta fall, om någon rättens ombudsman icke
komme i fråga; och för min de! ser jag intet hinder, hvarföre man ej
skulle kunna åt domstolen öfverlemna att bestämma, när en ombuds¬
man bör förordnas eller icke. Att, såsom den ifrågavarande motionären
föreslagit, lemna bestämmandet häraf åt massan sjelf, torde deremot
vara mindre lämpligt.
Vid denna och föregående riksdagar har jag icke haft Kam¬
marens förtroende att vara ledamot af Lag-Utskottet, men jag var
det
Den 6 Mars.
385
det vid. riksdagen derförinnan, och hyste då samma åsigt som nu.
hvilket jag velat tillkännagifva. För öfrig! instämmer jag i yrkandet
om punktens återremitterande.
Grefve M örn er. Oscar: Jag kan icke säga. att jag för min
del är alldeles öfvertygad om den stora nyttan af att ega en utaf
domstolen förordnad ombudsman i konkurser. Jag har tidtals vistats
i en större handelsstad och varit i tillfälle att tala med dervarande
affärsmän i frågor rörande vår konkurslagstiftning, och af allt hvad
jag vid dessa, samtal inhemtat synes mig, som belåtenheten med den
nya konkurslagen icke vore så särdeles fullkomlig. Jag har till och
med funnit dem, som önskat en återgång till det gamla systemet.
Sjelf har jag icke haft synnerligen mycket att skaffa med konkurser
och har derföre lyckligtvis ej varit i tillfälle att förvärfva någon egen
erfarenhet i ämnet, men jag tror dock lika med en föregående talare,
att nyttan af den nuvarande lagstiftningen ej ännu kunnat fullkorn'
ligt utrönas, oclyatt man derföre icke bör bryta stafven öfver en in¬
stitution, som, då den blifvit vidsträcktare tillämpad och mera känd,
måhända visar sig både verksam och välgörande.
I Utskottet har jag derföre icke motsatt mig det beslut, som i
frågan .fattades, men som de motiver, Utskottets ordförande här fram¬
ställt, icke äro alldeles desamma, som de på bvilka jag grundat mitt
beslut i frågan,, vill jag i korthet framlägga de skäl, som föranledt
mig att icke biträda motionärens förslag. Detta innehåller, att det
i konkurser skulle ankomma på borgenärerna att afgöra, om det vore
nödvändigt att förordna om eu rättens ombudsman behöfdes eller icke.
Nu vet hvar och en, som läst konkurslagen, att densamma innehåller
ganska vidlyftiga stadganden rörande rättens ombudsman och hans
göromål. . Skulle man nu införa ett stadgande, hvarigenom det till¬
lätes att i vissa konkurser tillsätta ombudsman men icke i andra, så
saknades föreskrift, huru i sednare händelsen de göromål skulle ut¬
rättas, som lagstiftaren uppdragit åt ombudsmannen. Förslaget vore
således under nuvarande förhållanden svårt att gifva någon tillämp¬
ning. För dess genomförande erfordrades en ny lagstiftning, som be¬
stämde huru man i det ena eller andra fallet skulle tillvägagå, men
ett förslag i denna syftning innehåller motionen ej; och då Utskottet
ej ansett sig befogadt att .utarbeta ett sådant, har det naturligtvis ej
heller kunnat förorda motionen. Att föröfrigt åt gode männen eller
sysslomännen uppdraga ombudsmannens göromål lärer väl äfven ur
den grund icke gå för sig, att då till dessa jemväl hörer att kontrol¬
lera gode männen och sysslomännen, dessa väl ej lämpligen böra sät¬
tas att kontrollera sig sjelfva. Då en sådan dubbel lagstiftning, som
jäg förut omnämnt icke förefinnes eller ens blifvit föreslagen, har jag
för min del ej ansett motionen böra bifallas; och det är på de af
mig nu anförda skäl som jag instämt i Utskottets beslut.
Herr von. Gegerfelt: Den förste talaren framställde förhopp¬
ningar^ pa oenighet emellan Kammarens jurister i denna liksom i an¬
dra frågor. Jag trodde icke då, att en sådan förhoppning skulle
Riksd. Prof. 1869. 1 Afd. 1 Band. 25
386
Den 6 Mars.
förverkligas, men en jurist har nu verkligen visat sig vara skilj¬
aktig.
En blick på våra konkurslagar visar, att ombudsmannen så vä¬
sendtligt ingriper i konkursens gång, att de åt honom uppdragna göro¬
mål omöjligen kunna i någon enda konkurs umbäras. Förslaget att
gifva borgenärerna rätt att åt sysslomannen uppdraga ombudsmanna-
befattningen innefattar således i sjelfva verket att lemna dem rätt att
välja ombudsman. Sjelfva benämningen, Rättens ombudsman, visar
att detta skulle vara olämpligt'. Honom åligger, att å rättens väg¬
nar föra ordet vid en del sammanträden med borgenärerna och att i
(Ifrigt vidtaga alla de åtgärder, som eljest skulle åligga rätten. En
talare har sagt, att man i allmänhet skulle vara mycket miss¬
nöjd med konkurslagen och att detta skulle visas af den mängd
motioner om ändringar i samma lag, som blifvit vid sista riksdagar
väckta, men jag ber att i det fallet få förklara, att de flesta anled-
ningarne till missnöje hufvudsakligast bero deraf, att konkurslagens
stadgande!! icke ännu äro fullkomligt kända och icke heller blifvit
iakttagna. Om i mindre konkurser Ombudsmannen har ringa besvär,
så bör ock hans arfvode vara ringa, ty eljest bevaka borgenärerna ej
sin rätt gent emot honom. Rätten kan nemligen nedsätta kostnaden
och uppgöra annan fördelning af arfvodet, om anmärkningar deremot
till rätten framställas. Arfvodet är således i ringa konkurser obe¬
tydligt och en förändring i detta syfte skulle ej leda till något
gagn.
Den näst siste talaren anmärkte att domaren skulle kunna föra
ordet vid sammanträdena, och i öfrig! åtaga sig hvad rättens om¬
budsman nu åligger. Vår konkurslag har emellertid upptagit denna
institution just för att bereda rätten och domaren eu lindring i göro¬
mål. Vi skulle således härutinnan återgå till de gamla förhållandena,
men dermed skulle vi dock icke vinna något.
Jag får på grund af hvad jag anfört yrka bifall till Lag-Utskot¬
tets ifrågavarande Betänkande.
Friherre Raab: Det gick som jag trodde, att våra lagkarlar,
dit jag äfven räknar Grefve Mörner, såsom ledamot af Lag-Utskottet,
icke kunde komma öfverens om denna sak. Den förste talaren, Ord¬
föranden för Utskottet, har, med den skicklighet han besitter, försva¬
rat Utskottets Betänkande, men jag får tillstå, att jag icke rätt för¬
stå!* de motiver lian anfört, och genom hvilka, jemte omtalandet att
de gamla principerna blifvit föråldrade, han invecklat frågan för oss
arma praktiska menniskor. Han har ock talat om att, huru konservativ
han varit i lagfrågor, han dock måste underkänna alla de här förut
följda gamla principerna. De nya principerna, som nu blifvit införda
i vår konkurslag, hafva dock onekligen haft det onda med sig, att de
åstadkommit en oändlig mängd konkurser, och tyvärr gjort dem till
ett slags näringsfång, som tillgripes för att bedraga borgenärerna.
Jag undrar om detta framdeles skall blifva bättre, såsom Herr Ge-
gerfelt hoppas. 1866 fanns öfver 6000 konkurser i landet; jag vet
icke huru många det nu är, men jag fruktar att antalet stigit, i mån
som de mindre samvetsgranna affärsmännen kommit under fund med
Den 6 Mars.
387
hvad fördel det ligger uti att på ett förståndigt och slipadt sätt gorå
konkurs.
Herr Grefve Sparre har sagt att konkurserna förr räckte i åra¬
tal, och anförde såsom exempel, att sysslomannen kunde hinna äfven
göra konkurs och att förvaltningen derigenom särdeles invecklades.
Het är mycket sannt; jag har icke heller o vilkorligt yrkat, att rät¬
tens ombudsman icke må finnas, men jag åberopar endast i detta hän¬
seende motionärens förslag, som innehåller: “att vid sammanträde i
konkurser för utseende af gode män, det må stå borgenärerna fritt
att besluta,, om de anse rättens ombudsman vara för boets förvalt¬
ning behöflig eller i motsatt fall öfverlemna uppdraget ensamt åt gode
män och syssloman.“
Till stöd för den åsigten att denne funktionär i vissa fall är all¬
deles öfverflödig, kan jag nu också efter Herr Hasselrots anförande
åberopa erfarenheten hos en gammal domare i en trakt, der konkur¬
sernas antal är synnerligen stort, och vi böra besinna, att det, i följd
af de nya principernas tillämpning, numera gått så långt, att både
torpare och tjenstehjon göra konkurs. Hvartill tjenar det att i desse
små konkurser hafva en rättens ombudsman? Det har blifvit yttradt
af Lag-Utskottets ordförande, att jag begått ett misstag, då jag på¬
stod att denna institution föranledt ökade kostnader. Jag hår dock
icke begått något misstag, ty det är obestridligt och af erfarenheten
visadt, att ju flere som skola dela arfvodet, ju större tilltages det.
Vid konkurser är nu vanligt, att såsom arfvode för förvaltningen er¬
läggas två procent af försäljningssumman för alla fastigheter. Detta
gör ock, att kostnaden för förvaltningen ofta går till större delen upp
mot boets tillgångar och att sedan de bäst prioriterade fordrings-
egarne utfått sitt, de mindre prioriterade och oprioriterade sällan få
i proportion ' dela så mycket af boet, som förvaltningsbestyret med¬
tagit. Vi skola äfven komma ihåg, att arfvodet bestämmes af majo¬
riteten, men denna består oftast dels af dem, som hafva så goda in¬
teckningar eller säkerheter, att de i alla fall ingenting förlora, dels
också af sådana fordringsägare, som tydligt inse att de i allt fall icke
kunna få någon utdelning. Sysslomännen, biträdde af rättens om¬
budsman, hafva så lätt att persuadera dessa, personer, som ingenting
förlora derpå, att bevilja ett högt honorarium för förvaltningen.
Det har vidare blifvit sagdt af Lag-Utskottets ordförande att
domaren icke kan vid konkursens början afgöra, om en ombudsman
behöfs eller ej; men må det då bero på både borgenärerna och do¬
maren. Jag kan naturligtvis icke i detta fall uppställa något be¬
stämdt lagförslag; men då jag vet och har erfarit, att den stora kost¬
naden, att hafva ombudsman är obehöflig i en stor del konkurser,
anser jag att något bör göras för afhjelpande af det närvarande öf-
verklagade förhållandet. Det är möjligt — jag har ju redan medgif¬
va det — att ombudsman behöfs i vissa konkurser, men hvarför
skulle man icke för andra fall få eller göra en liten eftergift i de
nya principerna. I detta afseende hoppas jag, att Lag-Utskottets
ordförande icke skall vara så konservativ, att han icke medger en
rättelse i denna konkurslagens föreskrift, som jag tror hafva länd!
mera till skada än till gagn.
388
Den 6 Mars.
För min del vidhåller jag mitt yrkande om återremiss, under an¬
hållan att Utskottet måtte taga i betraktande om icke mera afseende
kunde göras på motionärens förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr (Tref¬
ven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bi¬
fall till den förevarande punkten, dels af Grefve Mörner bifall till det
slut, hvartill Utskottet i denna punkt kommit, och dels återremiss af
punkten; framställde Herr (Trefven och Talmannen proposition på bi¬
fall till den ifrågavarande punkten och, då dervid svarades många ja
jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
2:dra punkten.
Herr Meijer, Edvard: Det är visserligen djerft af mig, att
uppträda i en lagfråga, der så framstående jurister uttalat sitt votum
och jag skulle icke heller vågat gorå (let, om jag icke visste, att jag
hade bakom mig större delen af Sveriges industri-idkare.
Det fins i vår nya konkurslagstiftning icke något mera förhat¬
ligt stadgande, än det om tvångsackord. Redan vid 1865 och 1866
års riksdag söktes en ändring häruti och frågan har sedan oupphör¬
ligt återkommit och skall äfven återkomma till dess ändringen sker.
På hvad sätt denna ändring lämpligast bör ske, det anser jag mig
icke kompetent att föreslå, men att ändring bör slie; derom är jag
fullt förvissad; och får jag på sådan grund, och då jag är öfverty-
gad, att Lag-Utskottet, om den vill ändring, lätteligen skall utfinna
rätta sättet derför, anhålla om återremiss af Betänkandet i denna
punkt.
Grefve Sparre: Det kan icke nekas att, på sätt den siste ta¬
laren yttrat, klagan öfver tvångsackordet i landet försports. Detta
är också naturligt med hvarje ny inrättning, och tvångsackordet är
nytt, som Herrarne väl veta. I allmänhet förhåller det sig så med
de mänskliga förhållandena, att man känner olägenheterna af det som
fins, men glömmer olägenheterna af det som har funnits. Ackordet
har funnits i alla tider i Sverige och det var just klagomålen öfver
detsamma, sådant det var i sin förra form, som utgjorde en af de
största anledningar till Rikets Ständers begäran om en ny konkurs¬
lagstiftning.
Hvar och en som var med under förra tider, vet också nogsamt,
huru vid ackorden då tillgick. Man ville öfverenskomma med bor¬
genärerna om ett ackord och man fick snart derför borgenärernas ma¬
joritet, ty det blef klart att det var förmånligare för borgenärerna
att gå in derpå än att, såsom ofta skedde, efter många år få rakt in¬
genting. Men det hände emellertid, att, då några borgenärer sågo
att pluraliteten ville göra ackord, dessa borgenärer svarade: nej, vi
gå ej in på ackord, vi taga ej något mindre belopp, än vår fulla ut¬
delning. Då inträffade det också ganska ofta att de flesta borgenä¬
rerna, som insågo huru deras intresse ovilkorligen fordrade, att ac¬
kordet gick igenom, i stället för att i åratal afbida konkursens ut¬
Den 6 Mars.
389
redning, gingo in på att lemna dessa herrar fullt. Således blott nå¬
gra borgenärer voro riktigt envisa kunde de vara vissa att få ut sin
fordran, men öfriga borgenärer fingo då bidraga till de förras liqvi¬
derande. dervid de naturligtvis måste afstå från en del af hvad dem
tillkom utaf ackordssumman. Jag anser ett sådant ackord vara ett
tvångsackord lika mycket om icke mera, än det vi nu hafva.
I alla mera framstående handlande och industriidbande stater fin¬
nes stadgadt ett tvångsackord. Jag kan då ej inse, hvarföre just Sve¬
rige skulle vara ett undantag, så att hvad som går an öfverallt an¬
norstädes, icke skulle gå an äfven här. Till en del ligger orsaken till de
gängse klagomålen deri, att borgenärerna icke iakttaga sin rätt, att de än¬
nu till en del likasom under gamla tider, då domstolarna helt och hållet
handlade konkurssaker, endast lägga in sin bevakningsinlaga och seder¬
mera icke vidare bry sig om konkursen. Det finnes en gammal sats, som
redan var antagen i Homerska rätten; “negiigentes non curat pra¬
tor “. Dem som äro försumliga kan ingen lagstiftning hjelpa. Har
lagstiftningen så tillställt, att borgenärerna få bevaka sin rätt och
de ändock icke passa på, så må de skylla sig sjelfva. Då borgenä¬
rerna, gemensamt samlade till sammanträde, för ackordsförslagets be¬
handlande. derom de genom allmänna tidningarna underrättats, må
taga detta ackordsförslag i öfvervägande, så är det skäl att åt plu-
raliteten af dem — och här fordras så stor pluralitet som tvåtredje¬
delar af de bevakade fordringarna — öfverlemna att bedöma, hvad
som är borgenärernas intresse eller ej. Finner denna pluralitet det
vara med sina intressen öfverensstämmande att antaga ackordet, hvar¬
för skulle då en minoritet här, mera än i något annat fall, kunna ut¬
göra hinder derför. Jag har vid föregående tillfällen sagt, och jag
upprepar det nu, att en konkurs är ett bolag, ett ledsamt bolag, det
erkänner jag, ett tvångsbolag; man sparkar emot för att slippa kom¬
ma in der, men när man väl en gång är der inne, så finnes ingen
annan utväg att bestämma frågor, rörande förvaltningen, än den er¬
kända regeln: “plurima vota valent“. Jag kan icke ställa till så att
i ett bolag icke pluraliteten skulle hafva öfvervägande magt; men
lagstiftningen har dock, ifråga om ackord, för att förekomma att nå¬
gon konstlad majoritet skulle kunna åstadkommas, föreskrifvit vissa
försigtighetsmått. Sålunda är stadgadt, att ackordet icke skall kunna
antagas om ej alla de vid sammankomsten närvarande borgenärer,
som representera en viss summa af fordringsbeloppet gå in derpå el¬
ler ock fyra femtedelar af dessa borgenärer, som tillika representera
fyra femtedelar af hela massan antaga det. Nu hemställer jag, om i
en konkurs blifvit framstäldt ett sådant ackordsförslag, som en så öf¬
vervägande pluralitet af massan ansett förmånligt, är det då skäl att
en liten minoritet skall kunna omöjliggöra detta, synnerligast om ma¬
joriteten i alla andra frågor, utan att vara så öfvervägande, kan bestäm¬
ma om massans öde. Om t. ex. det göres ett anbud på försäljning
af massans fasta egendom, der den icke är intecknad, ty då får egen¬
domen blott säljas på auktion, och några borgenärer anse priset för
ringa, så beslutar ändock massan och säger att minoriteten får finna
sig deri. Om cessionanten är industriidkare och fråga blir om att
fortsätta hans rörelse så, om ock vissa af borgenärerna säga, att den
390
Den 6 Mars.
icke får fortsättas emedan den är skadlig, kan dock majoriteten be¬
sluta rörelsens fortsättande; med ett ord, i en konkurs måste jag i
alla fall vara beroende af pluraliteten, det kan icke bjelpas, och då
vid ackordet föreskrifvits en kvalificerad sådan, som tillika skall re¬
presentera en stor majoritet af de bevakade fordringsbeloppen, för att
ackordet skall kunna antagas, så kan man icke gerna gå längre. Jo,
man kan verkligen gå längre, genom att bestämma, att domstolen
skall fastställa ackordet, att domstolen skall pröfva om ackordet är
riktigt och lagligt beslutadt, och detta har man äfven gjort. Gör der¬
före någon borgenär emot ackordet grundade anmärkningar, så kan
och bör domstolen vägra en sådan fastställelse. Riksdagen harr fjol
fattat ett beslut, som vunnit Regeringens sanktion, deruti stadgats,
att domstolen, för att förekomma bedrägerier, kan, äfven om några
invändningar icke blifvit mot ackordet gjorda, pröfva om icke gälde-
närens ställning fordrar att han ställer säkerhet för dess fullgörande.
Denna ändring vidtogs, som sagdt är, vid sista riksdagen, och förrän
detta beslut har trädt i kraft, är det för tidigt att bedöma om icke
detta nya stadgande kan motverka några af de anförda olägenhe¬
terna af tvångsackordet.
Om en borgenär försummar att infinna sig på ett sammanträde,
hvarest beslutas ett ackord, som han sedan icke tycker om, så kla¬
gar han genast, men hvarför försummar han att inställa sig eller
hvarför skickar han icke ombud, att bevara sin rätt.
I detta afseende måste, på sätt en aktad talare nyss sade, nya
institutioner så småningom vinna insteg. Genom erfarenheten kom¬
mer befolkningen att få kännedom om hvad den har att iakttaga för
bevakande af sin rätt. Om borgenärerna försumma detta samman¬
träde för pröfning af ackordet så kan ju ingen hjelpa dem. Huru
vilja Herrarna att man skall skrifva en lag, som skall hindra menni-
skor att vara försumliga, och försumlighet är det som föranledt de
förluster, hvaröfver man nu klagar.
Motionären har icke heller bestridt tvångsackordet i sin helhet,
han tyckes tvärtom erkänna, att det icke kan umbäras, men han har
sagt, att det borde bestämmas ett minimum af 50 procent, under hvil¬
ken ett ackord icke borde få föreslås eller antagas. I vissa fall är
det möjligt, att detta stadgande, der något bedrägeri är att befara,
eller gäldenären förmått borgenärerna att utaf någon öfverdrifven
barmhertighetskänsla vara beskedligare än behöfligt är, skulle kunna
verka nyttigt, men nog måste man väl öfverlemna åt hvar och en, att
sjelf se till sitt eget intresse. Huru ofta inträffar det dessutom vid
konkurser att man kan få 50 procent, jag fruktar att det ej är i
hälften af konkurserna, åtminstone under denna tid. Jag tror till och
med icke att man ens kan säga, att en tredjedel eller en fjerdedel
af konkurserna ge 50 procent. Om man skulle skrifva en sådan lag
motionären önskat, så vore det detsamma, som att säga att ackord
icke skulle kunna komma i fråga i tre fjerdedelar af inträffande kon¬
kurser. Om borgenärerna skulle finna att det vore stort intresse vid
att få t. ex. 45 procent, så skulle det vara omöjligt, att få ett sådant
ackord igenom, derest en enda borgenär sade nej, och detta derföre
att lagen sagt att ackord icke får fastställas under 50 procent. Jag
Den 6 Mars,
391
ber ännu en gång att få nämna, det grundtanken i den nya konkurs-
lagen är, att åt borgenärerna öfverlemnas, att sjelfve bevaka sina in¬
tressen. Vill jag lemna åt dem ett sådant bemyndigande, så är det
dermed som med friheten i allmänhet, den kan missbrukas; men deraf
kan man dock icke hämta skäl för den åtgärden, att sätta den en¬
skilde under förmyndare, hvilket skulle bli ytterst skadligt.
Jag hörde vid sista riksdag framställas, att Stockholms köpmanna-
\ förening klagade så mycket öfver tvångsackordet. .Det är likväl bekräf-
tadt af erfarenheten hos åtskilliga domare, af hvilka flere äro leda¬
möter i Lag-Utskottet, att just i de konkurser, der Stockholms köp¬
mannaförening bevakat fordran, just der och genom deras medverkan
har tvångsackord kommit till stånd. Således, just de som starkast
tränga på ackordet derföre att de, aflägse från orten, anse det vara
bättre att erhålla något än intet, klaga sedan mest deröfver; och man
kan icke heller anse det vara så underligt, att de sedermera tycka
det vara ledsamt, att hafva fått så litet, men, märken väl, de hade
troligen aldrig kunnat få mera. Dén af motionären föreslagna än¬
dring tror jag derföre icke leda till någon förbättring i lagstift¬
ningen. . .
Motionären som i sin framställning visat att utaf 49 konkurser,
som handlagts under en ombudsman, icke mer än 10 blifvit afslutade
genom tvångsackord, finner denna siffra vara sa stor och den är lik¬
väl blott en femtedel. — Jag tror dock, såsom Utskottet sagt, att det
ligger något misstag uti denna beräkning, ty erfarenheten visar, och
genom Justitie Statsministerns berättelse är ådagalagdt, att antalet
af tvångsackord är jemförelsevis i allmänhet ganska litet. Jag är dess¬
utom af den mening, att fastställandet af ett sådant minimum^ som
icke finnes upptaget i lagstiftningen för något annat land, der tvångs¬
ackord finnes, hvarken för vårt grannland Norge, eller för Tyskland,
Preussen m. fl. länder, skulle utgöra ett hinder för vår utveckling,
hvilken fordrar att vi åt borgenärerna öfverlemna, att i egen sak
handla såsom dem för godt synes.
Jag anhåller, på grund af hvad jag nu anfört, om bifall till Ut¬
skottets ' förslag.
Herr Nordström: Konkurslagstiftningen är obestridligen bland
lagstiftningsarbeten ett af de mest grannlaga, mindre dock för de
grunder i sig sj elfva, hon dervid _ uppställer, än för effeKten af dessa
grunders tillämpning på de olika praktiska förhallandena i sam-
hällslifvet. • . . .. n „ . Tr. , .
Man läste nyligen i de offentliga bladen, att Drottning Victoria
i England i sitt throntal förklarat sig vilja för parlamentet fram¬
lägga förslag till ny konkurslag. Det vore då inom tre decennier för
tredje gången en revision af konkurslagen komme att i detta land
företagas. Det är utan tvifvel erfarenheten, som föranleder detta och
som, ökad med nya rön ur lifvet, söker att gorå dem i lagen såsom
förbättringar gällande. Utan tvifvel har erfarenheten äfven hos oss
redan lärt oss att vår nyaste konkurslag i flere stycken skulle vinna
på en revision, som lemnade rum i lagen för erforderliga förbättrin¬
gar, och kan man derför ej förundra sig öfver, att motioner i sådan
syftning afgifvas.
392
Den 6 Mars.
Hvad nu frågan om det i nya konkurslagen af år 1862 införda
konkordatssystemet, eller det så kallade tvångsackordet angår, torde
det ej vara utom ämnet att yttra några ord om dess betydelse i jem¬
förelse med de äldre konkurslagarne, Indika hade adopterat en prin¬
cip i detta hänseende, som härstammade från Hansans tider och alvek
från hvad Europas vestliga kontinentsstater derom hade antagit så¬
som regel. När nemligen en gäldenär som råkat i obestånd och nöd¬
gats afträda sitt bo till förnöjande af sina borgenärer, kunde ådaga- -
lägga att hans obestånd tillkommit, utan hans vållande, genom hvar- '
jehanda olyckor, hvarunder gr ek ej funnes, kunde han af domaren
förklaras från borgenärernas vidare tilltal fri, antingen helt och hål¬
let, eller till så stor del af gälden. som utan hans vållande uppstått,
om än hans vilkor genom hans företagsamhet eller på annan grund
sedermera förbättrades. Afträdande till borgenärerna af det bo. han
egde qvar, gjorde då tillfyllest. Sådan var grundsatsen i detta af¬
seende i 1734 års lag, och sådan äfven i den reviderade konkurs-
stadgan af år 1798. Tvärtemot den juridiska regel, som eljest vill.
att följderna af en olycka skola drabba egaren af det förlorade eller
förstörda föremålet, (casus sentit dominum) skulle således borgenä¬
rerna i konkursen få vidkännas all den skada, olyckan hos deras gäl¬
denär tillskapat. Sådant var en motsägelse vid sjelfva rättsprinci¬
pens tillämpning, och på goda skäl öfvergafs derför detta stadgande
i den ånyo reviderade konkurslagen afår 1818, äfvensom i den afår
1830, då det i stället stadgades, att gäldenären skulle med den för¬
mögenhet, han framdeles kunde tillvinna sig, betala den gäld, som
återstod, sedan det afträdda boet först dertill blifvit använda Nå¬
got ackord emellan gäldenären och borgenärerna kände deremot de
två sistnämnda lagarne icke; dock att det såsom en frivillig öfver¬
enskommelse kunde till vägabringas, derest samtliga borgenärerna, och
främst de oprioriterade, dertill gåfvo sitt bifall.
Uti nödvändigheten af samtliga borgenärernas bifall befanns
emellertid i flera fall en öfverdrift ligga, som icke ansågs fören¬
lig med flertalets rätt och fördel, enär det sålunda kunde hända,
att en enda, om än i anseende till sin fordran högst obetydlig for¬
dringsägare, egde magt att emellan borgenärerna och äfven den
mest redbare gäldenär hindra överenskommelser i afseende å gäldens
betalning, hvilka uppenbarligen hade kunnat lända till större fördel
för de flesta. En och annan mindre fordringsegares oböjlighet i så-
dane fall borde ej tillerkännas den magt, att de flestas fördel derige¬
nom åsidosattes. Detta är tvångsackordets princip, hvilken hade
gjort sig gällande i lagarne uti det vestliga Europas kontinentalsta¬
ter. Men då likväl hvarje, huru som helst regleradt, tvångsackord,
innefattar något, som utgör ett intrång uti den enskildes eganderätt,
derest han ej fritt derpå ingått, kunde tvångsackordet af lagen ej er¬
kännas såsom bindande, utan vissa inskränkningar och garanterande
förbehåll, och allraminst göras beroende af borgenärernas enkla plu¬
ralitet, enär borgenärerne i en konkurs, tvärtemot hvad en lagfaren
talare här nyss yttrade, icke kan betraktas såsom ett bolag. Ett
bolag grundas genom frivilligt aftal mellan flere om, att för något
visst ändamål konstituera sig såsom sådant; men att anse borgenä¬
rer, som nödgas sammankomma för att för sina fordringar bereda sig
Den 6 Mars.
393
betalning ur en gemensam gäldenär afträdda bo, såsom lika med ett
bolag, det vore ett mycket vilseförande misstag: och just derför att
så ej är, har lagen öfverallt, der tvångsackord erkännes, gjort dess
giltighet beroende af en relativ pluralitet af fordringsägare, som til¬
lika tillsammans representera ett fordringsbelopp, betydligt öfver hälf¬
ten, och dessutom endas så beskaffade fordringar, som icke utgå med
förmånsrätt, hvarutom domstolen ovilkorligen förbehålles att pröfva,
huruvida ett sådant ackord, enligt de i lag bestämda grunder, må
kunna godkännas, ätt en om från någon borgenärs sida invändning
deremot hos domstolen icke blifvit gjord, Uti England har konkurs¬
lagen medgifvit både frikallelse för en redlig gäldenär från vidare be¬
talning af hans gäld, än med de genom afträdande af hans bo be¬
redda tillgångar, så snart konkursdomstolens referent inför densamma
afgifvit förklarande, att gäldenären i allo befunnits hafva sannings¬
enligt förfarit, och domstolen deröfver låtit utfärda ett certifikat, samt
dessutom äfven, utan något sådant certifikat, rättigheten att uppgöra
ackord, hvilket, ehvad förslag derom väckts af gäldenären eller bor¬
genärerna, kan blifva bindande för alla, derest vid två särskilda sam¬
mankomster nio tiondedélar af såväl borgenärer som bevakade for¬
dringar dertill gifvit sitt bifall. I Frankrike erfordras, för att ett
ackord skall kunna tillvägabringas, att en enkel pluralitet af samtliga
fordringsegare, representerande tre fjerdedelar af de bevakade och
godkända fordringsbeloppen, detsamma antagit. I andra länder är en
relativ majoritet erforderlig, till siffran på olika sätt bestämd; öfver¬
allt dock under förutsättning att gäldenären ej blifvit med svek och
bedräglighet beträdd.
Tvångsackordet är således icke uteslutande öfverlemnadt åt den
fria öfverenskommelsen. utan genom sjelfva lagen bundet vid vissa
reglor och garantier, åsyftande att hindra dess urartande från det af-
seada ändamålet. Hos oss, der den relativa majoriteten är i den nya
konkurslagen af år 1862 bestämd sålunda, att antingen alla tillstä-
desvarande borgenärer, såvida de tillika representera två tredjedelar
af samtliga i konkursen bevakade och godkända oprioriterade for¬
dringsbelopp, eller ock fyra femtedelar af de tillstädesvarande, så
vida de jemväl representera fyra femtedelar af det godkända opriori¬
terade fordringsbeloppet, sig derom förenat, har dessutom år 1868
tillkommit det stadgande, att domstolen, utom andra till dess pröf¬
ning hänskjutna frågor, skall tillse, huruvida erforderlig säkerhet för
ackordets fullgörande kunnat ställas. Att hela principen för tvångs¬
ackordet emellertid är ett mycket grannlaga och betänkligt ämne,
kan icke förnekas. Det är mera pn från det praktiska lifvet utgån¬
gen ackomodationsprincip, än en sträng rättsprincip, som deri utta-
lar sig. För min del tror jag emellertid, att den nya konkurslagen
äfven i andra delar behöfde revideras, och dervid den erfarenhet till¬
godogöras, som dess tillämpning sedan dess tillkomst gifvit vid han¬
den; och som jag, vid sådant förhållande, icke anser mycket vara
vunnet, om den nu i motionsväg föreslagna ändringen vidtages, vill
jag för min del låta det bero vid Utskottets Utlåtande i förhopp¬
ning att en omständligare revision icke länge skall uteblifva,
394
Den 6 Mars.
HerrMeijer: .lag börjar med att beklaga, att jag saknar den
förmåga, jag skulle önska,_ för att kunna värdigt uppträda emot den
förste värde talaren, ock jag ber derföre på förhand om öfverseende.
Oaktadt den förste talarens vältalighet, har jag ej lyckats blifva
ofvertygad i sak. Jag tog fasta på ett af hans yttranden, nemligen
att han icke tålde något förmynderskap. Jag skulle tro, att hela
grundprincipen för tvångsackordet just är det värsta förmynderskap.
Att jag, eller hvilken annan som helst, hvilken på god tro fått en
fordran, skall till följd af en Majoritets beslut vara tvungen att nöja
mig med ringa eller ingen ersättning derför, kan väl icke vara med
rättvisa och billighet förenligt. Det är och blir ett förmynderskap.
Man har sagt, att efter det gamla systemet en minoritet understun¬
dom kunde lyckas att tilltvinga sig eb större utdelning än majorite¬
ten, men jag tror, att detta är ett förhållande, som fortfarande existe¬
rar. Just derigenom är det nemligen som den majoritet, hvilken för äckor*
dets antagande åstadkommes, eljest icke skulle kunna fås. Gramlä
vänner och bekanta erhålla gäldenärens förbindelser ställda på
framtiden, emot det att de förhjelpa honom till ett ackord, som
visserligen skäll pröfvas af rätten, hvilken likväl omöjligen kan
sträcka sin pröfning till de vilkor, hvar på borgenärerna ingått på
detsamma. Den aflägse boende fordringsegaren, han må hafva om¬
bud eller ej, får nöja sig med hvad som beslutas. Så var det ej
förr. Man framställer saken så, som vore det kreditorernes eget fel,
hvilka ej hålla ombud. Men hvar skola de personer, som ligga i
stora affärer få ombud, som de kunna lita på. En person gör en af-
färsresa, eller två, om året, t. ex. från min trakt till Haparanda, men
derunder kan han ej hinna lära känna personer, som han skulle kunna
använda till ombud. Vanligen får man knappast veta, att konkurs
uppstått, mycket mindre när och hvar sammanträden hållas. Skickar
man emellertid de nödiga bevakningshandlingarne till någon namn-
gifven person på den ort, der konkursen är anhängig, så får man
vanligen efter någon tid det svaret, att nu är tvångsackord genom-
drifvet. Hvad specielt den saken beträffar, att en lag utkommit, som
stadgar, att rätten skall pröfva, huruvida den säkerhet, som för ackor¬
det erbjudes, är »tillräcklig, så kan detta visserligen vara bra, men
med all aktning för våra domare, tror jag ej, att de bry sig synner¬
ligen mycket om att tillförsäkra borgenärerna den rätt, som tillkom¬
mer dem. Jag skulle kunna anföra flera exempel på huru illa bor-
genärernes rätt i sådana fall blifvit tillgodosedd. Så t. ex. vet jag en
gäldenär, som, sedan han väl fått ackord, reste till Stockholm och
der för den summa, hvarmed ackordet skolat betalas, uppköpte varor
hvarpå han seglade sin väg och försålde dem, hvaremellertid borge-
närerne fingo se sig om efter ackordssumman. Om ett sådant miss¬
bruk genom den omtalade nya lagen kan förebyggas vet jag icke,
men icke tror jag mycket derpå.
Det är äfven en annan sak, som jag ej kan låta bli att vid¬
röra, nemligen att den ovilkorliga skyldigheten att kommunicera bor¬
genärerna blifvit borttagen. Dessa äro nu egentligen hänvista till
annonserna i Post- och Inrikes Tidningar. När man har en rättens
ombudsman, som väl i vissa fall kan vara behöflig, men i de flesta
Den 6 Mars.
395
är alldeles öfverflödig samt, i förhållande till det gagn han gör, åt¬
njuter ett högt arfvode så tycker jag, för min del, att denne kunde
åläggas att delgifva fordringsegarne sådana i konkursen förekom¬
mande tillkäimagifvanden, som desse kunde behöfva att hafva reda på.
Men för att återgå till ämnet, så, på samma gång jag önskar en
omarbetning af hela konkurslagen, på det att den mängd af olämp¬
liga bestämmelser, som densamma nu innehåller, kunde varda utbytta
emot ändamålsenligare, kan jag för min del ej se, hvad som kan
hindra, att, innan en sådan större revision hinner ega rum, vidtaga
de smärre förändringar, som kunna finnas nödiga.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, får jag anhålla om
äterremiss af den föredragna punkten.
Grefve M örn er, Carl Göran: Knappt torde någon del af den
nya konkurslagen hafva uppväckt ett sådant missnöje, som stadgan-
dena om tvångsackordet och det sätt hvarpå lagen i detta hänseende
blifvit tillämpad. Att derföre, såsom en talare syntes önska, i afvak¬
tan på en revision af hela lagen uppskjuta de ändringar och förbätt¬
ringar, som i denna del af densamma kunna finnas nödiga, tyckes
mig vara att bortskjuta den angelägenhet, som för stunden ar nöd¬
vändig, i afvaktan på något ganska ovisst och som man har så myc¬
ket mindre anledning att tro vara nära förestående, som nogsamt
visat sig, med hvilken ovanlig faderskärlek Lag-Utskottet försvarar
den nu gällande Konkurslagen; ty nästan vid hvarje riksdag hafva
motioner varit väckta om ändringar i denna lag, men städse blifvit
af Utskottet tillbakavisade.
Nog är det emellertid väl mycket, att tvångsackord skola kunna
komma till stånd äfven om fordringsegarne ej erhålla mer än en eller
två procent af sina fordringars belopp; och sådana tvångsackord äro
ej få, utan många. Om det då händer, att gäldenären kort derefter
har tillgångar att inköpa betydlig egendom, så är det ögonskenligt,
huru pass ärligt det gått till med ackordet. Jag skulle tro, att de
exempel i detta hänseende, som blifvit af motionären anförda,, äro
mera talande, än en föregående talare velat finna. .Det visar sig af
dem, att i nästan alla konkurser, der tillgångar funnits, tvångsackord
åstadkommits. För öfrigt hafva 14 konkurser blifvit afskrifna, i följd
af bristande tillgång till konkurskostnadernas betäckande, och 1 i
följd deraf att icke någon borgenär anmält sig, 9 hafva afslutats ge¬
nom redovisning utan ringaste utdelning och 10 genom slutredovis¬
ning med utdelning emellan j-dels procent och 10 procent, samt 10
genom faststäldt tvångsackord från 5 till 40 procent. Att vilja hvälfva
hela ansvaret på fordringsegarne och säga, att det är deras fel, att
de icke vid borgenärssammanträdena bättre bevaka sina intressen,
synes vara att begära alltför mycket af fordringsegarne, isynnerhet
af dem som äro aflägse boende från orten, der det gäldbundna boet
finnes, och sammanträdena hållas. Möjligt är äfven, att kungörelse
om dessa sker så kort förut, att det gränsar till det omöjliga för
mera aflägse boende fordringsegare, att der kunna infinna sig. Ej
heller är det lätt, att i allmänhet få ombud, och ofta äro dessa så
dyrlegda, att det skulle blifva en ren förlust att skaffa sig ett sådant.
396
Den 6 Mars.
Jag har hört uppgifvas, att det finnes en landsort, der ombud endast
för besväret att inlemna en skrift till Hofrätten taga 30 eller 40 E,:dr.
Det torde kanske för en och annan bland Herrarne icke vara obe¬
kant, hvar sådana priser äro gällande. Under dessa förhållanden är
det antagligen för mycket begärdt, att utan all begränsning tillåta
tvångsackord. Ifall man anser en utdelning’ af 50 procent vara för
mycket, så finnes det många grader mellan 50 procent och 0, och
emellan dessa särskilda grader måtte man val kunna leta upp eu
siffra, som åtminstone på något sätt skulle tillfredsställa det allmänna
rättsmedvetandet. — Jag instämmer i yrkandet om återremiss.
Herr Wallenberg: Det är verkligen förhållandet, att man
inom affarsverlden börjat misströsta om de goda verkningarna af
denna lag. Jag tror äfven, att man vunnit tillräcklig erfarenhet för
att hafva kommit till insigt derom, att åtskilliga jemkningär uti den¬
samma icke allenast böra, utan rent af måste vidtagas. Uppskof
kan visserligen ske, men det kan ej medföra annat än ökadt antal
orättvisor.
Ändamålet med tvångs ackordets införande var att skydda en he¬
derlig gäldenär emot anspråken af en hård och o medgörlig borgenär,
som ville hindra en billig uppgörelse för att på godhjertade slägtin-
gars bekostnad tilltvinga sig full betalning. Denna princip kan vara
vacker; och jag må bekänna, att, då jag första gången såg detta
stadgande, om hvars förändrande här är fråga, så föreföll det mig
såsom ett steg framåt på civilisationens väg. Men det sätt, på hvit¬
het saken hittills i verkligheten utfallit, har ej varit det lyckligaste,
ty, såsom sakerna nu äro, har man, i stället att uppställa ett skydd
emot borgenärernas hårdhet, uppställt ett skydd för mindre samvets-
granna gäldenärer emot borgenärernas billiga och rättvisa anspråk.
Det är ej sällsynt, att man erbjuder ett ringa ackord, under formligt
tillägg af den hotelsen, att, om man ej vill ingå derpå, få ändå min¬
dre vid ett tvångsackord. Det har verkligen kommit så långt, att då
man har en fordran hos eu aflägse boende gäldenär, så skräfvel’ man
hellre af densamma och anser förlusten som gifven, än man under¬
kastar sig de kostnader och besvär, som äro förenade med en bevak¬
ning för att omsider genom ett tvångsackord erhålla antingen ingen¬
ting, eller ock endast ett par procent i utdelning. Detta är ett för¬
hållande, som hvarken är förenligt med god ordning eller med en sund
kredit. Vi sträfva för att bekämpa fattigdomen, men för att lyckas
deri erfordras i främsta rummet en god ekonomisk ställning och i
det andra, att lagen gifver skydd åt det ärliga förvärfvet,
Det är, som en talare nyss nämnde, en betydlig skilnad emellan
50 procent och 0. Detta yttrande gifver mig anledning att anföra
ett exempel. I Franska banken är det regel att ej emottaga någon
vexel eller gnnat affarspapper utan realsäkerhet, med mindre än att
det är försedt med tre signaturer. Denna bestämmelse trodde jag
vara eu gärd af välvilja emot de stora bankirerna, som vanligen
lemna det tredje namnet — naturligtvis emot lämplig ersättning —
men jag blef upplyst af en lagkarl, att erfarenheten gifvit vid han¬
den, att utdelningen i de flesta konkurser i medeltal ej understege
Den 6 Mars.
397
BB ^ procent, hvarföre banken genom att fordra tre namn hoppa¬
des att i allmänhet få ut sina fordringar till fullo. Skulle vi göra en
statistik öfver våra konkurser, så tror jag verkligen, att vi skulle
finna, det 'blott ganska få gifvit en så hög utdelning som 33 A pro¬
cent. Att emellertid någon siffra, som är högre än intet, bör stad¬
gas, det fordrar rent af aktningen för fordringsegarnes rätt; och jag
tror icke heller, att ett sådant stadgande skulle förnärma gäldenärens
rätt. Det kan på sin höjd lända dertill, att gäldenären icke låter det
gå till det yttersta, utan heldre gör konkurs litet tidigare. Jag tror,
att ganska mycket vunnes, om Kammaren ville återremittera Utlå¬
tandet med förklarande, det Kammaren finner Herr Hiertas motion
hafva skäl för sig, men att 25 procent måtte insättas såsom minimum
i stället för af motionären föreslagna 50 procent. Denna Kammare
skulle derigenom visa, att den vill gifva skydd åt den ärliga och red¬
bara krediten.
Medan jag har ordet, ber jag att få nämna några ord med afse¬
ende på förra punkten i Betänkandet. Det är enligt min tanke ett
fel i lagen, att rättens ombudsman har del i kuratelet, hvarmed för¬
stås en viss procent på den summa, som för konkursmassa!! inkas¬
seras. Detta mitt yttrande föranledes ej af den ringaste skymt till
afund, men jag anser principen ej vara riktig, ty ombudsmannen är
satt att öfvervaka kuratorerna och bör bevaka såväl borgenärernas,
som gäldenärernas rätt. Det vore derföre bättre, om ombudsman¬
nens arfvode bestämdes till viss procent på hvad som till borgenä¬
rerna utdelades, ty på det viset skulle ombudsmannen komma att göra
verklig nytta. — Jag förenar mig med dem som yrka återremiss af
den nu föredragna punkten.
Herr Almquist, Ludvig: Vid behandlingen af föregående punkt,
nemligen den angående rättens ombudsman, uraktlät jag, ehuru emot
den deri omförmälda institutionen jag kunnat hafva åtskilligt att erinra,
att yttra mig, enär j ag ansåg, att genom bifall till Herr Åke Anders¬
sons motion en sådan rubbning skulle åstadkommits i konkurslagen,
att den kunnat anses helt och hållet sönderfallen med afseende på
både sjelfva rättegången och förvaltningen i konkurser. Men i ett så
nära samband med konkurslagens öfriga delar står ej frågan om
tvångsackord, hvilken nu är under behandling. Tvångsackordet är
en — att jag så må kalla den — utländsk modesak, som i konkurs¬
lagen blifvit införd till vårt land, der den, dess bättre, ej kunnat slå
några djupare rötter och detta af en ganska naturlig orsak; den stri¬
der nemligen emot sjelfva begreppet om rättvisa.
Ordföranden i Lag-Utskottet har sagt, att borgenärerne i en kon¬
kurs äro att betrakta som ett bolag; men deremot måste jag reser¬
vera mig. Ett förhållande, hvari man, emot sin vilja, intvingas, kan
ej vara jemförlig! med ett bolag, deri jag frivilligt och på kända
vilkor inträder. När Utskottet således säger, att “då, såsom ganska
ofta inträffar, en borgenär endast inlemnar sina bevakningshandlin-
gar, utan att sedermera följa sakens vidare gång, har han sig sjelf
att skylla, i fäll han, genom sin underlåtenhet att deltaga i ackords-
frågans afgörande, möjliggjort genomdrifvandet af ett ackord, som
398
Den 6 Mnrs
länder honom och andra borgenärer till skada11, så kunde .Utskottet
visserligen hafva rätt deri att borgenär finge skylla sig sjelf — så
vida hans röst något gällde, men han kan vara der och söka bevaka
sin rätt, utan att det hjelper. Hvad Lag-Utskottet i detta fall sagt,
är detsamma som att säga: Om du blir plundrad och ej kan försvara
dig, betyder det ingenting.
Det är också sagdt, att minoriteten alltid är skyldig underkasta
sig majoritetens beslut. Ja visserligen i vanliga bolag, och detta är
ganska naturligt; men konkurslagen etablerar ju den principen, att
de beslut, borgenärer fatta, som afse annans rätt, äro ogiltiga. Emot
denna grundsats strider stadgandet om tvångsackord; och man miss¬
tager sig, om man säger, att detta stadgande stödjer sig på rättvisa.
Dessutom finnes en annan omständighet, som ej är vidrörd, men
som är ganska vådlig. Anmärkningar i detta hänseende framställdes,
då förslaget till den nuvarande konkurslagen behandlades i Högsta
Domstolen. Det man då fruktade har, efter hvad jag från säker
källa erfarit, inträffat, det nemligen, att sedan ackordsförslag, i pröf¬
ning hvaraf, som vi veta, prioriterade borgenärer ej få deltaga, blif-
vit antaget, och egendomen, i enlighet med konkurslagen, derefter
återställts till gäldenären, denne fördelat tillgångarne emellan de
oprioriterade borgenärerne, hvarigenom en person, som bevakat omyn¬
digas medel, ej fått en skilling, ehuru han var förmånsrättsegande.
När han anmälde sig till utbekommande af sin fordran, fanns intet.
Jag upprepar hvad jag sagt, att stadgandet om tvångsackordet
ej har sammanhang med konkurslagen i öfrigt, och jag kan derföre
ej finna annat, än att en förändring i detta hänseende ej behöfver
sättas i samband med en allmän revision af konkurslagen.
Jag förenar mig derföre med Herr Wall enberg i hans yrkande
på återremiss till Utskottet i den syftning, att Utskottet måtte taga
i öfvervägande, om ej ett något lägre belopp än 50 procent, hvilket
Herr Hierta föreslagit, kunde bestämmas såsom vilkor, för att ett
ackord skulle få af konkurs domstolen fastställas.
Herr von G eg er fel t: I anledning af hvad föregående talare
yttrat, ber jag få erinra, att det nu ej är fråga om tvångsackordets
afskaffande, utan endast att bestämma en viss procent, hvarunder det
ej finge fastställas.
Det har flera gånger blifvit yttradt, att gäldenärens goda vänner
kunde förena sig och, emot de omgå borgenärernas önskan, bidraga
till ackordets antagande. Det finnes ett gammalt ordspråk, som sä¬
ger: “Man lånar sin vän och kräfver sin ovän", och det vore således
märkvärdigt, om två tredjedelar af borgenärerna, som bevakat två
tredjedelar af fordringarne i konkursen, i allmänhet skulle vara gäl¬
denärens goda vänner, hvilka, med uppoffring af egen rätt, ville för¬
hjelpa honom till ackord.
Det är ett eget förhållande, att just de större industriidkarne äro
de, som klaga i detta fall, då likväl dessa, genom sina relationer, lät¬
tast borde kunna anskaffa ombud, som bevaka deras rätt. Dessutom
måste hvarje borgenär, som vill vara säker, i alla fall hafva om¬
bud. Man bevakar t. ex. eu fordran, på grund af klar skuldsedel.
Den 6 Mars.
399
Det behöfves icke mer, än att anmärkning emot bevakningen göres,
för att han skall gå miste om sin fordran, derest han ej får reda på
anmärkningen, och på annat sätt styrker fordringsbeloppet. Man bör
således ingalunda, genom en förändrad lagstiftning, uppmuntra borge-
närerne att ej skaffa sig ombud.
Det har yttrats, att sådana ombud äro dyrlegda, men då om-
budsmannaskap et inskränker sig till ett rent mekaniskt inlemnande af
handlingar, är det ytterst billigt. Det är i svåra och vidlyftiga rätte¬
gångar, deiy ombuden uppsätta skrifterna, som arfvodena stundom
blifva oskäligt höga.
Huru en affärsman kunnat, såsom skäl för tvångsackordets af¬
skaffande, åberopa, att det ofta inträffar, att man ej vet af en kon¬
kurs, förrän man får underrättelse derom, att tvångsackord kommit
till stånd, förstår jag ej; ty borgenärerne skola ju alltid hafva del
af den offentliga stämningen. Delgifves ej denna på behörigt sätt,
så rörer detta, ett annat kapitel, men har ej med denna sak att
skaffa.
_ Om domaren, såsom man sagt, ej bryr sig om att sätta sig in i
dylika frågor som den förevarande, så vore det högst lämpligt och
önskligt, att sådane domare anmäldes till åtal hos advokatfiskal i
Hofrätten; men deraf kan man ei hemta skäl till ändring i konkurs¬
lagen.
Att Lag-Utskottet, då det med faderskärlek omfattat konkurs¬
lagen, ej saknat skäl härtill, bevisas bäst deraf, att Riksdagen god¬
känt Lag-Utskottets afstyrkande Utlåtanden rörande den mängd mo¬
tioner om förändringar i konkurslagen, som blifvit vid föregående
riksdagar väckte. Lag-Utskottet sjelf har ej inflytande på besluten
i det hänseendet; det säger blott sin mening; och när Riksdagen god¬
känt denna, så är allt ansvar vältradt från Utskottet.
Det har i förbigående omnämnts, att hela konkurslagen borde
omarbetas. _ Jag vågar påstå, att detta är bra tidigt. Det är erkändt,
att ännu icke domrarne, och i synnerhet icke borgenärerne riktigt
lärt sig uppfatta denna lag, och intilldess sådant skett torde en om¬
arbetning böra anstå, helst som andra lagar äro under omarbetning
och det väl torde vara skäl att göra ifrån sig dessa, innan man bör¬
jar på med annat.
Beträffande den siste talarens yttrande, att en person, som be¬
vakat omyndiges medel, ej fått ut något efter antaget ackord, så får
jag säga, att det måtte hafva berott på någon försummelse af sysslo¬
mannen eller rättens ombudsman, hvarför de således skulle ansvara,
ty hans rätt att, framför de oprioriterade, utfå sin fordran, var obe¬
stridlig, derest han fullgjort sin skyldighet.
Jag yrkar bifall till den nu föredragna punkten.
Friherre Raab, Adam: Den klagan är så allmän, både bland
stora och små affärsmän, öfver den närvarande konkurslagen, att
jag, då jag instämmer i denna klagan, uttalar en åsigt, som ej en¬
dast är min enskilda, utan som, efter mitt förmenande, är delad af
Svenska folket i allmänhet, oaktadt det lyckats vårt faderliga Lag¬
utskott att få sina afstyrkande Utlåtanden rörande väckta motioner om
400
Den 6 Mars.
ändringar i konkurslagen bifallna vid de begge sednaste riksdagarne.
Detta har dock oftast härledt sig deraf, att Lag-Utskottets förslag
inkommit så sent, att, då man icke kunnat vinna något genom en
återremiss, man låtit sig nöja, och hoppats på bättre lycka en kom¬
mande riksdag.
Det är sagdt, att det vore märkvärdigt, om en gäldenär kunde
skatta sig till vänner två tredjedelar af sina fordringsägare, som till¬
lika hade så stor del i bevakade fordringarne, att de kunde åstad¬
komma ackord. För att visa, att sådant verkligen kan ega rum, ber
jag få berätta hvad som nyligen händt mig: Jag sålde för ett år se¬
dan ett parti ved till en person för ungefär 300 R:dr, hvilket belopp,
enligt öfverenskommelse, skulle kontant betalas. Denne person hade
flera vedskutor, dref stor vedhandel och var, åtminstone som jag
trodde, fullkomligt vederhäftig. Penningar uteblefvo; jag påminde
honom om liqvid, men då han icke i godo kunde förmås betala, in¬
stämde jag honom, och han blek efter mycket bråk och besvär, slut¬
ligen dömd till betalning. När beloppet skulle uttagas, fick jag be¬
sök af en person, som sade till mig: Ni har att fordra af den och
den för ved, men jag vill visa er hurudant hans tillstånd är, och jag
hemställer till er, huruvida ni ej skulle finna det med er fördel för¬
enligt att, såsom full liqvid för er fordran, taga 10 procent. Deref¬
ter företedde han en lista på borgenärerne, hvaraf inhemtades, att
fadren hade så och så mycket, svärfadren så och så mycket samt en
god vän — som dock, till säkerhet för sin fordran, inköpt gäldenä-
rens lösegendom, hvilken denne dock sjelf begagnade — så och så
mycket att fordra. Nu ser ni, sade min gäldenärs ombud, att dessas,
fordringar utgöra | af skulderna (några å förteckningen upptagna
smärre fordringsegare skulle betalas kontant) och dessa kunna såle¬
des, i händelse af konkurs, tvinga er att gå in på ackord, huru litet
som helst, och då får ni sannerligen ej mer än 2 procent. — Förut¬
nämnde tre fordringsegare, af Indika, såsom jag förut nämnt, den ene
var far och den andre svärfar till gäldenär en samt den tredje hade
panträtt i gäldenärens egendom, kunde således tvinga mig att, i ackord,
taga huru litet belopp som helst.
Jag skulle ej omnämnt detta, såvida det icke varit för att be¬
sanna hvad en värd ledamot i mitt grannskap yttrat.
Om vi i konkurslagen efterse hvilka borgenärer, som ega deltaga
i röstningen om ackord, så finna vi, att alla icke-förmånsrättseganae
borgenärer, äfven de, hvilkas fordringar äro bestridda, är o härtill be¬
rättigade; och huru orimligt är icke detta stadgande? Uti en för nå¬
gon tid sedan inträffad konkurs framställdes en mängd stora fordrings¬
anspråk, hvilka efteråt befunnos vara mycket svaga, men de gjordes
ändock gällande vid pröfning af ackordet. Jag kommer ihåg en annan
sak: En person, som helt nyligen gjorde konkurs, hade förbundit sig
att till en annan utbetala 1,000 R;dr i årlig lifränta. Denna summa
kapitaliserades efter 5 procent, och innehafvaren af lifräntan, en 80-
årig man, fick, i fråga om ackordet, rösta såsom om han bevakat
20,000 R:dr.
Jag tror således, att vår konkurslag har ganska många brister och jag
vore
Den 6 Mars.
401
vore derföre färdig att instämma med dem. som vilja hafva den full¬
ständigt omarbetad, om jag icke egde den erfarenhet, att det ej är
godt att vinna nödiga förbättringar i densamma, aldrahelst sedan ord¬
föranden i Lag-Utskottet förklarat sig vara konservativ i lagstiftnin¬
gen, . hvithet. torde gälla synnerligast med afseende på sådana lagar,
i h vilkas stiftande han sjelf deltagit. Den nu föreslagna förbättrin¬
gen är visserligen en obetydlighet emot allt annat, som i konkursla¬
gen tarfvar förändring och förbättring, men om den kan åstadkom¬
mas, får jag tillsvidare låta mig nöja dermed.
Om detta skoj med afseende på ackord i konkurser, som nu eger
rum, får fortfara, så skall begreppet om rätt och orätt blifva förvil-
ladt i vårt land. Derföre omfattar jag med tacksamhet det förslag,
att, om ej BO procent, en annan siffra måtte bestämmas såsom mi¬
nimum, hvarunder ackordsförslag ej finge af domstolen fastställas.
Det vore i sanning önskligt, att Utskottet kunde utfinna ett sätt
att förekomma den mängd bedrägliga ackorder, som verkligen ega
rum; och hvarpå jag tillåtit mig framställa några exempel.
Jag förenar mig derföre med dem, som yrka, att denna punkt
måtte blifva till Utskottet återremitterad.
Grefve Sparre: Det finnes i striden mellan olika meningar ett
sätt att söka afväpna sina motståndare, nemligen att angripa deras
personliga ställning till den fråga som afhandlas. Detta sätt har
nyss blifvit här försökt, då den siste värde talaren sade, att jag vore
konservativ, när det gällde förändring af en lag i hvars författande
]’ag sjelf deltagit. Jag kan ej neka, att denna taktik är ganska skick¬
ligt vald, ehuru jag vågar hoppas, att den icke skall röna den beräknade
framgången. J ag tror mig nemligen redan vid flera tillfällen hafva till¬
räckligen ådagalagt, att jag alldeles icke hyser den faderskärlek för mina
egna verk, som den värde talaren velat påbörda mig; och detta torde
jag ytterligare blifva i tillfälle att visa, då vi hinna till en sednare
punkt af detta Betänkande, enär jag då skall bedja få redogöra för
ett af mig framstäldt, ehuru af Utskottets majoritet icke godkändt
förslag till ändring i en annan del af konkurslagen. Det är ju na¬
turligt, att en lag af den stora omfattning som den nu ifrågavarande
ej kan tillfredsställa alla, och det är äfven naturligt att förbättringar
af densamma alltid skola kunna åstadkommas. Om lämpliga förslag
i detta hänseende framställas, så skall jag städse vara den förste att
räcka dem handen. Men att jag icke frångår min öfvertygelse, med
mindre än att jag finner mig dertill föranledd af de skäl, som af mina
motståndare kunna anföras, detta torde ej få anses vittna om någon
öfverdrifven faderskärlek å min sida. Jag tror sålunda, att jag ej
förtjenar de tillvitelser som jag här fått uppbära.
Man har ofta klagat öfver olägenheterna af de talrika konkur¬
serna. Ja, mine Herrar, detta kommer sig deraf, att affärsställningen
blifvit i hög grad dålig. Men detta sorgliga förhållande kan ej hiel-
pas genom lagstiftning. Låtom oss se hvad motionären anfört. Han
nar berättat, att af 49 konkurser, om hvilka han förskaffat sig när¬
mare kännedom, hade 15 lemnat utdelning af mellan 1 och 10 pro-
Riksd. Prof. 1869. 1 Afd. 1 Band. 26
402
Den 6 Mars.
cent, 14 blifvit afskrifva i följd af bristande tillgång till konkurs¬
kostnaderna och 9 slutredovisade utan ringaste utdelning. Endast i
10 af dessa konkurser, det vill säga i ett fall af fem, hade fastställts
tvångsackord från 5 till 40 procent. Detta visar, att dessa konkurser
i allmänhet varit högst bedröfliga och att affärsställningen är ytterst
dålig, men detta kan ju, som sagdt är, lagstiftningen icke hjelpa.
Icke är det möjligt att hitta på en lag, som förekommer dålig utdel¬
ning i konkurser. Om vi äfven antaga, att motionärens förslag varit
lag och kunnat tillämpas på nyssnämnda 49 konkurser, så hade icke
detta ländt till synnerligt gagn för borgenärerne, enär, på sätt mo¬
tionären sjelf uppgifvit, uti ingen enda af dessa konkurser utdelning
kunnat erhållas till belopp af 50 procent och således något ackord
icke åvägabringas, om motionärens förslag om ett minimibelopp va¬
rit gällande lag. Detta är ett olyckligt förhållande, —- ja det är all¬
tid olyckligt att komma in i konkurser, men till afhjelpande deraf
lärer lagstiftningen ingenting kunna uträtta, då den i alla händelser
ej kan förbättra utdelningen i konkurserna.
Herr Wallenberg har yttrat, att det är en god ekonomisk ställ¬
ning, som framför allt bör eftersträfvas. Ja, om han tror sig kunna
åstadkomma en sådan i vårt land, så vore det väl, och vi behöfde
då sannolikt ej höra någon vidare klagan öfver sorgliga konkurser.
Felet är emellertid — hvad den värde talaren sjelf ofta beklagat —
att man här i landet alltför mycket missbrukar krediten. Vår stude¬
rande ungdom vänjer sig vid sådana missbruk redan vid akademien
eller i skolorna, och den en gång förvärfvade vanan följer dem van¬
ligen sedan genom lifvets alla grader. Våra grosshandlare och industri¬
idkare så att säga slunga ut eller tränga sina varor på detaljörerne,
äfven på sådane ibland dessa, som ej förtjena någon kredit; och de-
taljörerna i sin ordning måste tränga ut samma varor till andra, som
taga på räkning eller bok hela året om och antingen alls icke eller
ock först påföljande året betala det erhållna. Detta sorgliga miss¬
bruk af krediten är tvifvelsutan en af de förnämsta orsakerna till
den nu rådande dåliga affärsställningen och sålunda äfven till de be¬
dröfliga konkursernas talrikhet. Men det förvånar mig att någon kan
vilja påstå, att detta är konkurslagstiftningens feh
Herr Wallenberg har vidare yttrat, att han gjort sig underrättad
om orsaken, hvarför man i Franska banken fordrar tre namn å vexlar,
och att han fått till svar, att detta är derföre att konkurs statistiken
i Frankrike gifvit vid' handen, att utdelningen i konkurser i medel¬
tal belöpte sig till 38 j procent. Om man med ledning af denna siffra
och med iakttagande i öfrigt af den väsendtliga skilnad, som råder
emellan de begge länderna i afseende å affärsställningen, skulle före¬
skrifva ett motsvarande minimum i detta afseende för Sverige, så
kunde väl detta minimum knappast sättas högre än till 25 procent.
Men nu har man ofta anmärkt, att ett i sådant fall uppstälat mini¬
mum nästan alltid har benägenhet att blifva maximum.. Denna an¬
märkning har många gånger framställts, då det här på riksdagen va¬
rit fråga om upptagande af nya statslån och man föreslagit att be¬
stämma ett maximum af den rabatt, som borde beviljas vid lå¬
nets försäljande. Man har nemligen då alltid velat undvika detta,
Den 6 Mars.
403
just emedan man fruktat, att, om man fastställde ett sådant maximum,
skulle detsamma verkligen komma att blifva ett minimum.
Inom de komitéer, som i Norge och flera andra länder varit ned¬
satta för utarbetande af förslag till konkurslag, har också den me¬
ning gjort sig allmänt gällande, att föreskrifvandet af ett minimum
för tvångsackord är olämpligt redan af det skäl, att man skulle svår¬
ligen kunna i sådant afseende träffa den rätta siffran. Det vore egen¬
domligt, om detta skulle vara oss förbehållet redan efter 4 å 5 års
erfarenhet om verkningarne af tvångsackordets införande i vår lag¬
stiftning. Men just i det ögonblick, då vi funnit detta Columbi-ägg,
detta arcanum som skulle motverka alla olägenheter, skulle det emel¬
lertid kunna hända, om detta minimum sattes t. ex. till 25 procent,
att konkurser inträffade, i hvilka, i händelse af ackord, kunde erhål¬
las en utdelning af 24 procent, och då skulle i dessa fall, till följd
af det föreskrifna minimum, tvångsackord icke kunna, om det än vore
för borgenärerne fördelaktigare än konkursens fortvaro, genomdrifvas,
utan finge man, för att åstadkomma ackord, måhända gå till väga på
samma sätt som förr, det vill säga utlösa några af borgenärerne.
Resultatet deraf blefve naturligtvis förlust för de öfrige borgenärerne,
som då finge så mycket mindre.
Jag är mycket rädd att tala länge i denna fråga, helst efter de
tillvitelser jag nyss fått uppbära. Jag ber sålunda endast att få til¬
lägga, att jag för ingen del skall motsätta mig en revision af konkurs¬
lagen, derest en sådan anses erforderlig. Men sådant är ju icke ända¬
målet med denna motion. I motionen är endast ifrågasatt att upp¬
ställa ett minimum för tvångsackord, och detta måste jag motsätta
mig af de skäl, som jag nu haft äran anföra.
Man har sagt, att det står i strid med rättsbegreppet, att en borge¬
när skulle kunna tvingas att för sin fordran taga det ackord som
majoriteten af fordringsegarne beslutar. Då måtte alla de länder,
som i sin lagstiftning upptagit tvångsackordet, icke hafva några rätts¬
begrepp. Man har äfven sagt, att den i Utskottets Betänkande an¬
vända bilden af ett bolag ej vore tillämplig på det förhållande, som
uppstår emellan borgenärerne i eu konkurs, enär detta sistnämnda
förhållande icke har karakteren af en frivilligt ingången gemensam¬
het. Jag vill i detta hänseende endast erinra, att borgenärerne lik¬
väl befinna sig i en slags gemensamhet, om densamma också å deras
sida icke blifvit frivilligt ingången och det således är, såsom jag nyss
nämnde, ett ledsamt bolag, ett bolag hvari man intvingas, äfvensom
att det finnes åtskilliga andra gemensamheter i hvilka delegarne ej
ingått af fri vilja, men" der de likväl äro nödsakade att finna sig i
majoritetens beslut. Om jag t. ex. blir nämnd till en tjenst och der¬
före måste flytta till en stad med höga kommunalutskylder och libe¬
rala stadsfullmägtige, så måste jag finna mig i den af majoriteten
uppgjorda taxationen. Man har nemligen ansett, att i dylika tvungna
gemensamheter sammanfaller individens intresse med det allmännas,
och man har vidare antagit, att pluraliteten skall hafva en klarare
blick än minoriteten för hvad detta intresse verkligen kräfver. I det
tvungna bolag, som uppstår i följd af en konkurs, är förhållandet all¬
deles detsamma, och det är derföre billigt att majoriteten af fordrings-
404
Den 6 Mars,
egare skall kunna öfverrösta den enskilde fordringsegaren, om denne
af vinningslystnad eller öfverdrifven envishet vill motsätta sig ett
ackord, som är fördelaktigt för flertalet af borgenärerne.
En föregående talare har anfört exemplet af en konkurs, der
de oprioriterade fordringsegame skulle hafva erhållit utdelning, un¬
der det att prioriterade fordringsegare gått miste om sin rätt. I så
fall har detta berott på oriktigt förfarande af sysslomannen, och de
prioriterade borgenärerna kunde då helt enkelt hafva gått till sysslo¬
mannen och fordrat ersättning af dem personligen. En sådan ersätt¬
ning hade ej kunnat vägras, ty konkurslagen stadgar uttryckligen,
att de prioriterade fordringsegarne skola erhålla sitt, innan någon ut¬
delning till de oprioriterade får ske. Jag tror sålunda, att flertalet
af de klagomål, som man anfört mot nu gällande konkurslag, antin¬
gen gällt sjelfva konkursernas beskaffenhet eller också berott på obe¬
kantskap med konkurslagen å fordrings egarnes sida.
Det är nemligen alldeles gifvet, att en ny lag ej hinner att tränga
sig in i folkets medvetande under en tidrymd af endast några få år.
Det stora flertalet kommer ej till kunskap om iagarne genom studier,
utan genom praxis.
Jag upprepar hvad jag redan förut haft äran yttra, att jag ej
har något emot en revision af konkurslagen, om en sådan anses er¬
forderlig; men att hvad särskildt beträffar den fråga, som nu är före¬
mål för behandling, jag icke anser att något minimum för tvångs-
ackord bör föreskrifvas, enär en sådan föreskrift ej blott vore öfver¬
flödig, utan till och med bestämdt skadlig.
Herr Hasselrot: Jag skulle visserligen kunna inskränka mig
till att instämnia med några föregående talare och särskildt med Herr
Almqvist, men jag ber likväl att få tillägga några få ord.
Från första stund jag hörde förslaget om tvångsackord omtalas,
fann jag detta förslag i hög grad olämpligt, och sedan det blifvit
lag har jag ej funnit att detsamma vid tillämpningen ledt till något
lyckligt resultat. Jag anser det nemligen vara allt annat än rätt att
i konkurser den ene fordringsegaren skall kunna af flertalet tvingas
att ^ ingå på ett ackord, som i hög grad nedsätter hans fordringsan¬
språk. Jag skulle äfven med ledning af min egen erfarenhet såsom
domare kunna anföra flera exempel, som visa att, innan konkursen
ens blifvit anhängig^'ord, vederbörande gäldenär kunnat gorå ett öf¬
verslag af sin ställning och bestämma huru stor utdelning som borde
ske. Ur rättvisans synpunkt yrkar jag således återremiss af Betän¬
kandet i denna del.
Grefve Mö mer: Jag skall försöka att uteslutande hålla mig
till den fråga, som nu är föremål för behandling och vill sålunda ej
yttra mig om de öfriga ämnen, hvilka under diskussionen blifvit vid¬
rörda, såsom om sysslomäns redovisningsskyldighet med mera. Det
är för närvarande endast fråga om tvångsackordet och lämpligheten
att bestämma en gräns för detsamma. Det har såsom skäl för bibe¬
hållandet af nu varande stadganden om detta ackord blifvit anfördt,
att borgenärerne hittills i allmänhet saknat fullständig kännedom om
Den 6 Mars.
405
konkurslagen, och att detta haft till följd att olägenheter kunnat för
för dem uppstå. Men om erfarenheten visat, att å andra sidan gäl-
denärerne förvärfvat sig en så mycket fullständigare kännedom af
denna lag och om utvägarne att kunna till sin fördel begagna sig af
densamma, samt att denna deras insigt varit i hög grad menlig för
fordringsegarne, så tycker jag det ej vara skäl att afvakta resultatet
af vidare studier i detta afseende från borgenärernes sida. Man har
vidare påstått, att flertalet bör hafva en klarare blick än fåtalet för
hvad deras sanna intresse kräfver. Ja, just emedan flertalet ofta har
en alltför klar blick för egna intressen, så händer det att fåtalets intres¬
sen blifva alltför mycket förbisedda. Jag tror sålunda, att hur man
än ser saken, så skall man nödgas medgifva, att den af motionären
föreslagna ändringen har goda skäl för sig. diet har visserligen blifvit
sagdt, att missnöjet med nu gällande konkurslag vore att hufvudsak¬
ligen tillskrifva den i landet rådande dåliga affärsställningen och det
äfvenledes herrskande allmänna missbruket af krediten. Men kon¬
kurslagen torde i alla händelser vara orsaken dertill, att en gälde¬
när, då han finner sin affärsställning förstörd, genom att gorå
konkurs, kan antingen tvinga sig till ackord eller också undan¬
dölja sina tillgångar. Man har äfven sagt, att det vore orätt att
föreskrifva ett minimum för tvångsackord, derföre att då ett sådant
minimum vore i lag stadgadt, plägar det i regeln blifva maximum. Jag
tror för min del, att det i allmänhet för borgenärer i konkurser skulle
vara ganska lyckligt, äfven om det nu ifrågasatta minimum af 25 pro¬
cent blefve maximum för utdelningen, ty nu erhålla de i de aldra fle¬
sta fall en vida sämre utdelning. Det är äfvenledes klart, att borge-
närerne skola bättre bevaka sin rätt i konkurser, om de hade utsigt
att få 25 procent, än om de, såsom nu oftast är fallet, riskera att få
intet eller endast 2 å 3 procent. I förra fallet kan man möjligen
vilja underkasta sig bekostandet af ombud för bevakningen af sin rätt
å den ort, der det afträdda boet finnes, men är det ingen utsigt att
erhålla någon utdelning, så söker man naturligtvis undvika alla icke
oundgängliga kostnader.
Det har blifvit yttradt, att förra Riksdagen, vid behandlingen af
den då i samma syfte väckta motionen, ej hade behof! låta sig på¬
verka af Lag-Utskottets gjorda afstyrkande af förslaget. Det torde
emellertid vara omöjligt att inom Kamrarne improvisera lagförslag.
Ett sådant måste naturligtvis utarbetas inom Lag-Utskottet, och då
detta Utskott inkommer med sitt afstyrkande Betänkande i Riksda-
dagens elfte timme, när det redan är för sent för en återremiss, så
har Riksdagen icke annat att göra, än att låta bero vid Utskottets
beslut.
Den nästföregående talaren har misstyckt, att man begagnat or¬
det faderskärlek för att beteckna den ömhet man tyckt sig märka,
gtt lian hyst för konkurslagen. Jag kan emellertid ej finna, att det
kan vara annat än vackert att hysa en sådan kärlek för den lag, i
hvars utarbetande man sjelf nitiskt deltagit, och jag kan sålunda ej
inse, att han haft någon billig orsak till sin missbelåtenhet i detta
afseende.
I denna händelse tror jag, att han, utan att behöfva söka det
Columbi-ägg, samme talare nyss omtalat, skulle möjligen kunna,
med användande af den stora förmåga, som onekligen stål’ honom till
buds, bereda en lycklig lösning af nu förevarande fråga. Jag yrkar
sålunda, att den föredragna punkten af Betänkandet måtte till Utskot¬
tet återförvisas.
Herr von Gegerfelt: Jag har begärt ordet egentligen med
anledning af ett utaf Friherre Raab nyss citeradt exempel på verk-
ningarne af konkurslagen. Den af honom anförda kasus är nemligen
för mig alltför dyrbart såsom ett ytterligare bevis för min sats, att
de flesta anmärkningar emot konkurslagen härröra af obekantskap med
eller oriktig tillämpning af densamma, för att jag ej skulle vilja taga
fasta derpå. Friherre Raab omtalade, huruledes i en konkurs, i hvil¬
ken han blifvit inblandad, de största fordringarne innehafts af gälde-
narens far, svärfar och svåger, Indika dessutom genom uppgörande
af lösöreköp förskaffat sig panträtt i gäldenärens lösegendom. Dessa
fordringsegare hade sålunda pant för sin fordran och konkurslagen
föreskrifver ganska tydligt, att der detta är förhållandet får fordrings-
egaren icke rösta angående tvångsackord. Om Friherre Raab funnit
sig nödsakad att gifva vika för dessa fordringsegares yrkanden, så
berodde detta sålunda endast på hans bristande kännedom om kon¬
kurslagen. Hvad beträffar den 80-årige mannen, som fick rösta för
lifränta efter beräkning af motsvarande kapital, så var detta natur¬
ligtvis ett stolt fel, och det förvånar mig att icke detsamma öfverkla-
gades, då rättelse ovilkorligen skulle följt. Jag yrkar fortfarande
bifall till Utskottets förslag.
Herr Berg: Då jag i några och trettio år verkat såsom indu¬
striidkare, har jag naturligtvis icke, i synnerhet under sednare tider,
kunnat undgå att komma med i åtskilliga konkurser, och det torde
derföre tillåtas mig att framlägga den erfarenhet i detta afseende som
jag vunnit. Långt ifrån att anse den nya konkurslagen hafva med¬
fört så störa olägenheter med afseende å tvångsackord, som flere ta¬
lare. velat påstå, tror jag tvärtom, att den gamla konkurslagen, som
ej visste af något tvångsackord, medförde flera och större olägenhe¬
ter. .Det har många gånger varit för min rättskänsla synnerligen
motbjudande att, när den gamla lagen gällde, se huru en obetydlig
borgenär af kitslighet och hämndkänsla kunnat beröfva den olycklige
gäldenären möjligheten att begynna en ny verksamhet och ofta till
och med genom sin vägran förorsaka medborgenär rent utaf förluster.
Det är, enligt min åsigt, orättvist, att en enda borgenär, som har att
fordra kanske en hundradedel af hvad som i konkursen är bevakadt,
kan utöfva, ett sådant inflytande på de öfriga fordringsegarnes rätt,
att dessa tillskyndas en förlust, derigenom att det ej blir ackord, som
dock i allmänhet, när det rättvist uppgöres, är förmånligt för alla
borgenärerne. Jag vågar ock tro, att redlige gäldenärer ännu utgöra
regeln och oredlige gäldenärer, hvilka ensamt af detta den nya lagens
stadgande möjligen kunna hafva tillfälle att bereda sig orättrådiga
fördelar, höra till undantagen. Då emellertid sådana fall inträffa och
Den 6 Mara.
407
här uppgifvits då det kan lyckas en oredlig gäldenär att genom lagens
stadgande i detta fall bereda sig oloflig vinst och erhålla ett ackord
som för de flesta borgenärerne är ofördelaktigt, vill jag icke bestrida
att möjligheten af en förbättring i detta stadgande kan finnas, och
jag skulle vilja framställa den anhållan till de sakkunnige man, hvilka
Hv varit af annan åsigt än Lag-Utskottet, att de benäget ville upp¬
gifva det sätt, hvarpå dessa förbättringar kunna vinnas. Ehuru jag
således icke ogillar tvångsackordet, vågar jag tillstyrka återremiss,
på det att Lag-Utskottets Herrar ledamöter ma fa tillfälle att profva
de här uttalade skälen och, om de så akta nödigt, föreslå de förbät¬
tringar som kunna göras.
Friherre R aa b, Adam: Jag är skyldig Herr von Gegerfelt ett
kort svar på den anmärkning han nyss gjorde med afseende, a det af
mig anförda exemplet, då han yttrade att hvad. som handt mig endast
härrört af bristande kunskap i denna författning.. Jag har åt den¬
sammas brister likväl en olycklig erfarenhet, och jag laser den ofta..
Jag har här nyss uppläst en paragraf, som sager att borgenär ma i
pröfningen af ackordsförslag deltaga, ändock att hans fordran bestridd
är och om äfven en sednare paragraf modifierar detta stadgande,
utgör det dock ett bevis på att författningen är otydligt redigerad,
och det är väl alltför mycket begärdt, att alla, som kunna fa fordran
i en konkurs, skola så studera denna lag, att de forsta alla dess har-
klvfverier. Ett ytterligare bevis på att lagen är otydlig och behol-
ver omarbetas är ock den omständigheten, att icke ens de jurister som
på detta rum deltagit i diskussionen äro.ense om dess beskaffenhet,
Att en talare här förklarat, att han för sm del icke lidit nagla förlu¬
ster i följd af detta stadgande är lyckligt för honom men icke något
motskäl, då det är alldeles klart att om nagla förlora pa en sak,
andra derpå måste vinna. Jag yrkar återremiss,
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grof¬
ven och Talmannen upptagit de .derunder gjorda yrkanden a dels
bifall till punkten och dels återremiss deraf; framställde Herr trefven
och Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvarvid sva¬
rades många nej jemte åtskilliga ja, och sedermera proposition pa äter-
remiss deraf, då svaren utföllo med många ja jemte nagra nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
3:dje och 4:de punkterna.
Biföllos.
5:te punkten.
Herr Beckman: Då Lag-Utskottet vid behandlingen af ifråga¬
varande ärende icke varit alldeles enigt, anser jag. mig skyldig att
fästa Kammarens uppmärksamhet på den olika åsigt, som ai-Herr
Faxe i reservationen blifvit uttalad och uti hvilken jag ansett mig
böra instämma. Utskottets motiv för utslag å motionen stödja sig
408
Den 6 Mars.
På d?n 1 konkurslagen uttryckta grundsats, att hvarje borgenär är
skyldig att sjelf eller genom ombud följa konkursmålets gång samt
sm ratt iakttaga och bevaka Det är emellertid ett faktum, som af
ingen blifvit bestrida men af många vitsordats, att stadgandet om bor¬
genars ratt att tvinga medborgenär att med ed fästa sin fordrans rik¬
tighet icke sällan missbrukats på ett sätt, som gör det angeläget ur
praktisk synpunkt att - helst man vid all lagstiftning måste taga
hrn/Tin ^U011^8 f.^admngssätt - söka förebygga, det icke i följd
af folkets från lagstiftarens mening skilj da uppfattning af saken ifrågl-
varande lagbud matte blifva eu snara. Utom* all frå|a är detta sted-
gande afse dt att skydda emot oarliga borgenärer, men för att detta
ändamål skall vinnas, utan att de ärliga borgenärerna dermed skadas,
ar nödigt att de skola antingen sj elfva eller genom ombud följa kon-
ursens gång. Da emellertid sådant icke alltid låter sig göra utan
efter hvad erfarenheten visat gäldenär ganska ofta underlåter att
undei konkursens fortgång bevaka sin rätt, sä inträffar, att han är
okunnig om emot honom framstäldt edgångsyrkande, förty under-
tatt £* ed.en, och derigenom går miste oni betalningsrätt i kon¬
kursen. Det stadgande, som i Herr Faxes reservation föreslås är in
gentmg annat än ett åläggande för rättens ombudsman att på samma
satt som egen rum vid begifvande af den offentliga stämidngen ge
nom särskild skrifvelse underrätta borgenär att edgångsyrkande mot
honom biff vit framstäldt. Hvarken oskälig tidsutdrägt eller svnner-
ligt besvär för ombudsmannen bör härigenom uppkomma, men man
oiebygger möjligheten för en mindre samvetsgrann borgenär att så¬
som nu lärer ofta tillgå, genom ett edgångsyrkande hvarom de Ved
fSdringS"”’'”6 6J * denf deras°rättanätlga
framhålla6Herr^Favp ^ S°mJag tij1 Kammarens behjertande vill
med afslan å TTtsknttPt f0'!- !011.0,ch vrkar> att Kammaren måtte,
reservation LmSgda (OrsLg! “ ‘ »«*biMla det * «-»*•
Herr Hasselrot: Af alla bestämmelser i vår nya konkurslan
känner jag mgen sa obillig som ifrågavarande Nu stadens- att om
sammanträde uteättes^^ill0^ res /ör anmärkningars fctSfaX
Sr Men erf2eSettu aV1S? t8' ^ granska dessa anmärknin-
fe i aUmLhet Lmm ^ Vld detta sammanträde endast
anmärkninearne^De emot b ui 1 Ktades som gjort de ifrågavarande
emot hvilken edgWsyrka„de“ Bättte”v JlTdS
var ÄToS„eS1‘»Ie“l^ida» tåS“
F»r att Zt 2
eif?, 2222 Tl'T:a rä“e“ »■»“‘man
den borgenär* emot fe edgångsyrkande att derom underrätta
attiSki Ä?ria" et b]lfVxt gjordt, och i förhoppning
g utskottet, med behjertande af hvad såväl motionären som
Den 6 Mars.
409
reservanterne anfört, måtte finna sig befogadt att föreslå en lagför¬
ändring i nu angifna syftning, anhåller jag om återremiss af den¬
na punkt.
Grefve Sparre, Eric: För att i handling ådagalägga att en
föregående talare verkligen misstagit sig på min “faderskärlek" vill
jag saga, att jag inom Utskottet arbetat på eu förändring i denna
paragraf, ehuru icke i. den syftning som Herr Faxes reservation in¬
nehåller, utan snarare i öfverensstämmelse med det af Herr Ribbing
framställda förslaget, men då han aflemnade denna reservation, ansåg
jag öfverflödigt att reservera mig, enär derigenom förslaget i alla fall
skulle komma till Riksdagens kännedom. Det är obestridligt att ge¬
nom en kanske mindre riktig tolkning af ifrågavarande stadgande den
åsigt hos en mängd domstolar gjort sig gällande, att en borgenär en¬
dast behöfver i en anmärkningsskrift framkasta ett generelt edgångs-
yrkande emot samtlige medborgenärer, för att dessa skola anses plig¬
tig8, ,me(l ed fästa sina fordringar. Detta har visserligen icke va¬
rit lagstiftarens afsigt, utan meningen har varit att borgenär, som vill
göra en sådan anmärkning, skall vara skyldig att direkt vända sig
emot den, hvars fordran han vill bestrida. En sådan uppfattning af
lagen har äfven vid vissa domstolar och hos en af våra Öfverrätter
gjort sig gällande; men för att emellertid förekomma de missbruk,
som blitvit en följd af den i allmänhet vedertagna praxis, har jag i
Utskottet framlagt ett förslag, hvilket, i likhet med det i Herr Rib-
bings reservation framställda, skulle ålägga den borgenär, som fram¬
ställer ett edgångsyrkande, att kommunicera denna sin anmärkning
med den borgenär, emot hvilken anmärkningen blifvit gjord, och der¬
om förete vederbörligt bevis, såvidt vid yrkandet något afseende skall
kunna fästas. Jag fann det vara möjligt att föreskrifva en så¬
dan skyldighet,_ emedan ett edgångsyrkande är af beskaffenhet att,
utan att pröfning får ske,_ nödga borgenären att fullgöra edgången
eller betaga honom betalningsrätt för sin fordran; och då kan det
vara billigt, att den, som påyrkar edgången, får derom underrätta den.
af hvilken ed fordras.
Detta mitt förslag vann emellertid icke majoritetens inom Ut¬
skottet bifall hufvudsakligen på de grunder, som Herr Faxe i sin re¬
servation anfört, nemligen att förslaget icke vore förenligt med den
grundsats, som genomgår konkurslagen, att borgenär bör sjelf eller
genom ombud följa_ konkursmålets gång och således göra sig under¬
rättad, -om anmärkning emot hans fordran förekommit o. s. v., och att
det ej vore billigt att den, som af giltiga skäl och i konkursmassans
gemensamma intresse framställer ett edgångsyrkande, skall derföre
vidkännas besvär och kostnad och nära nog få lida straff derför, så¬
som _ förhållandet i vissa fall kunde blifva, om han ålades att kom¬
municera anmärkningen med de borgenärer den angick. Herr Faxe
har på^ dessa skäl kommit till det resultat, att denna kommunikation
borde åläggas rättens ombudsman, som skulle genom särskilda skrif-
velser meddela underrättelsen till vederbörande borgenärer. Detta
fann Utskottets majoritet i andra afseenden olämpligt, ty först och
främst var det icke förenligt med ombudsmannens ställning, att han
Ilo
Den 6 Mars.
skulle vara en slags hejduk åt borgenärerne och ega skyldighet att
kommunicera alla borgenärer hvad det kunde falla en enskild bor¬
genär in att påyrka, och vidare skulle ett sådant stadgande kunna
leda derhän, att borgenärer, om de visste, att de' skulle erhålla en
sådan underrättelse, föranleddes att icke heller efterhöra andra an¬
märkningar, hvarigenom man skulle' motverka hvad som just med den
nya konkurslagen åsyftats, då man velat åt borgenärerne sjelfva öf¬
verlemna att bevaka sin rätt. De skulle nemligen resonera såhär:
När vi blifva underrättade i ett fall, hvarföre skola vi icke blifva under¬
rättade i alla andra. När nu härtill kommer att i följd af otydliga
adresser eller andra omständigheter dessa kommunikationsbref lätte¬
ligen skulle kunna förkomma och således icke uppfylla sitt ändamål,
lärer det betryggande för borgenären, som skulle ligga i en dylik
föreskrift, icke vara synnerligen att lita på. Då man för öfrigt ville
förekomma, att dessa edgångspåståenden skulle framställas endast af
kitslighet, skulle detta onda ingalunda motverkas-genom Herr Faxes
förslag, ty det blefve icke den kitslige borgenären, utan rättens om¬
budsman, som finge besväret.
Då meningarne inom Utskottet sålunda voro särdeles delade och
man icke kunde komma öfverens om en lagförändring, som kunde
blifva en lagförbättring, ansåg pluraliteten sig böra tillstyrka vidblif-
vande af den nu gällande föreskriften.
Jag har nu redogjort för gången af frågans behandling inom Ut¬
skottet, och då jag, såsom jag i början nämnde, för min del är be¬
nägen att söka åstadkomma en förändring i detta fall, har jag na¬
turligtvis ingenting emot en återremiss, hvilket torde bevisa, att jag
icke är så alldeles ohjelplig, som några talare tyckas föreställa sig.
Herr C as pers son: De skäl, som ligga till grund för Utskottets
förslag hafva af dess ordförande blifvit så fullständigt framställda, att
ingenting torde finnas att tillägga.
Jag vill endast fästa uppmärksamheten på några förhållanden.
Konkurslagen föreskrifver i afseende på edgångsyrkande samma for¬
mer som för andra anmärkningar. Om en fordringsegare underlåter
att beediga sin fordran, så förlorar han icke sin fordringar ätt, ty han
kan göra efterbevakning. G-öres deremot anmärkning vid hans for-
dringsbevis och han underlåter att på annat sätt styrka sin fordran,
så är han densamma för alltid förlustig. Om reservationen antages,
så torde, oafsedt de svårigheter som Grefve Sparre påpekat, den in¬
konseqvens uppkomma, att borgenärerne. skulle erhålla underrättelse
om en anmärkning af mindre vigt, men icke om de vida vigtigare.
Vidkommande Herr Hibbings reservation, så har jag såsoinmång-
årig konkursdomare haft den erfarenheten, att fruktan för edgång ut¬
gjort ett ganska välgörande band på mången oredlig borgenär, och
jag tror derföre det vara mindre välbetänkt att alldeles borttaga bor¬
genärseden. Jag tillstyrker således bifall till Utskottets Betänkande
i denna punkt.
Herr Wallenberg: Man har i den nya konkurslagen gjort stad¬
gandet om edgång vilkorligt, och det heter att man slipper gå ed, om
Deri 6 Mars.
411
det icke påfordras, men den praktiska följden deraf är, att öfverallt
der konkurser förekomma på annan ort än der den edgångspligtige
borgenären bor, kan man vara säker på att fordringsegaren svär, för
att icke gå miste om sin fordran. J ag har alltid ansett, att uti alla
sådana fall, der fråga är om “mitt och ditt'1, edgång bör, om den icke
kan helt och hållet afskaffas, åtminstone såvidt möjligt är inskränkas.
De der öfverloppsederna öka icke dessa bevisningsmedels anseende
och betydelse. Lag-Utskottet har hyst mycken fruktan för att rubba
den principen, att hvar och en bör sjelf eller genom ombud tillstä-
deskomma och bevaka sin rätt i konkurser, men ofta nog kan en for¬
dran vara så obetydlig, att den ej tål vid särdeles stora bevaknings-
omkostnader, men dock stor nog för att borgenären ej tål vid att för¬
lora den, och jag tror det i sådant fall vara hårdt, om man beröfvas
sin fordran, derföre att en medborgenär af kitslighet yrkar edgång
och gäldenären q är i tillfälle att om detta yrkande erhålla känne¬
dom. -— Då nu Grefve Sparre benäget medgifver, att konkurslagens
stadganden i detta fall tarfva förbättringar, vore det i min tanke
oklokt att icke återremittera denna punkt af Betänkandet, hvarföre
jag instämmer med dem, som yrkat återremiss.
Herr Nordström: Utan att inlåta mig på frågan, om edgång bör
bibehållas eller ej så och då man borttagit den förra lagens kategoriska
påbud om edgång och gjort denna edgång beroende af medborgenärs der¬
om framställda yrkande i hvarje särskild! fall, synes det vara billigt, att
den, som påyrkar edgång, ålägges underrätta sin medborgenär att sådant
yrkande blifvit gjordt, med hvad mera dertill hörer. Jag får såle¬
des för min del yrka återremiss, på det att Lag-Utskottet måtte kom¬
ma i tillfälle att formulera ett förslag till ändring af nuvarande stad¬
ganden i detta fall och i hufvudsaklig öfverensstämmelse med reser¬
vationerna.
Grefve Mörner, Carl Göran: Då Grefve Sparre sjelf medgif¬
va önskvärdheten af förändringar i denna del af konkurslagen, för¬
modar jag, att Kammaren icke vill förvägra honom den begärda åter-
remissen, på det att de mindre betydliga skiljaktigheter i åsigter, som
i denna fråga visat sig ega rum bland Utskottets ledamöter, måtte
kunna utjemnas och någonting åstadkommas till afhjelpande af ett
allmänt öfverklagadt missförhållande. Den reservation, som Herr
Faxe bifogat Utskottets Betänkande, anser jag med afseende på mo¬
tiveringen vara väl befogad, isynnerhet som, då edgången tillhör den
formela delen af konkursbehandlingen, det väl icke kan anses vara
oskäligt att ålägga rättens ombudsman ombesörjandet af de föreslagna
kommunikationerna, helst dessa ombudsmän i allmänhet icke lära i öf-
rigt förtaga sig med öfverdrifna göromål. En talare har visserligen
ansett det icke vara så farligt, om borgenär är i okunnighet om ett
framstäldt edgångsyrkande, ty han kan ju alltid göra en efterbevak-
ning. Jag får säga, att detta måtte i allmänhet vara ett “flebile bene-
ficium". När största delen af tillgångarne är utdelad, tjenar det väl
412
Den 6 Mars.
till föga att få vara med om att skifta en återstod, som i de flesta
fall är noll.
Jag instämmer derföre i yrkandet om återremiss.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grof¬
ven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bi¬
fall till den förevarande punkten, dels af Herr Beckman, att Kamma¬
ren, med afslag å Utskottets hemställan i denna punkt, måste antaga
det förslag till tillägg i 86 § Konkurslagen, som Herr Faxe i sin vid
Utlåtandet fogade reservation framställt, och dels slutligen, att punk¬
ten skulle till Lag-Utskottet återförvisas; framställde Herr Grefven
och Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvarvid sva¬
rades många nej jemte några ja, sedermera proposition på afslag
derå och antagande af Herr Faxes ofvanberörda förslag, hvartill sva¬
rades nej, och slutligen proposition på återremiss af punkten, då sva¬
ren utföll o med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.
6: te punkten.
Bifölls.
7:de punkten.
Friherre Raab, Adam: Jag erkänner fullkomligt giltigheten
af det svar Lag-Utskottet gifvit på den ifrågavarande motionen, för
så vidt vi kunna hoppas att snart få se ett förslag från den komité,
som blifvit nedsatt för att omarbeta våra utsökningslagar. Jag vå-
far derföre hemställa till Grefve Sparre, såsom ordförande i denna
omité, huruvida han icke ville meddela oss upplysning, om ett så¬
dant förslag snart kan vara att vänta. Man har ofta settkomitéer
tillsättas, hvilka dröjt många år, innan de afgifvit något förslag och
andra komitéer som upplöst sig utan att hafva afgifvit något förslag,
så att man varit nödsakad att tillsätta nya för behandling af samma
ämne; och jag vågar derföre lägga Grefve Sparre på hjertat det önsk¬
värda uti en skyndsam behandling af ett så vigtigt ärende som ut-
sökningsväsendet. Grefve Sparre förmår mycket och bör äfven kunna
förmå komiterade att i en ej alltför aflägsen framtid framkomma med
något, som kan bidraga till en väl behöflig omgestaltning af nuvarande
lagstiftning i denna del.
Grefve Sparre: Med anledning af den siste värde talarens till
mig framställda fråga ber jag få nämna, att den af Kongl. Maj:t i
nåder nedsatta komité för behandling af frågan rörande ändringar i
utsökningsväsendet fortfar med sina arbeten; att jag visserligen icke
med bestämdhet vågar uppgifva den tidpunkt, då komiterades utlå¬
tande i sin helhet kan vara färdigt, men att komiterade, som ansett
sig, för att göra sitt arbete praktiskt och mera fruktbärande, ej böra
afvakta den tidpunkt, då arbetet i sin helhet kan vara färdigt, utan
trott att, i den mån väsendtliga delar deraf voro afslutade, dessa
Den 6 Mars.
413
kunde särskildt framläggas, varit betänkte på att bland dessa spe¬
ciel delar särskildt framlägga sitt utlåtande med afseende å frågan
om fast egendoms värdering; och har jag anledning hoppas, att detta
utlåtande snart nog skall vara färdigt.
Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.
Föredrogs ånyo Andra Kammarens den 1 och 3 dennes bordlag¬
da protokollsutdrag, N:o 138, med delgifvande af Kammarens beslut
öfver sednare delen af dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 2, i
anledning af väckta motioner angående ändringar i Kongl. Maj:ts
nådiga Jagtstadga af den 21 Oktober 1864. med afseende å jagt ef¬
ter elg.
Grefve af Uggla s:. Mot det nu föredragna förslaget om ändring
i Jagtstadgan anhåller jag få framställa några anmärkningar. Enligt
min uppfattning bör man icke ändra en lag, förrän det åtminstone
visat sig, att den medför olägenheter, hvilka tarfva rättelser. Frå¬
gan är således: är förhållandet sådant med den sista Jagtstaagans
bestämmelser rörande tiden för elgjagt? I Utlåtandets första moment
har Tillfälliga Utskottet afstyrkt en af Herr Anders Andersson väckt
motion om förbud för all elgjagt i mellersta och södra Sverige un¬
der fem årstid, och såsom skäl derför anfört, att “elgarnes antal å
flera orter i mellersta och södra delarne af riket under de sednare
tio. åren synes snarare ökats än minskats'1; tilläggande Utskottet:
“vid detta förhållande skulle dessa djurs fullkomliga fredlysning för
flera år samt i följd deraf ökade antal utan tvifvel komma att gifva
skälig anledning till klagan öfver af dem å mindre sädesfält oftare
orsakad skada." Då Utskottet uppgifver, att elgarnes antal under sed¬
nare åren ökats, har ju Utskottet sjelf erkänt, att den nu gällande la¬
gen uppfyller sitt ändamål. För öfrigt synas de skäl, Utskottet an¬
fört mot förbud åt elgjagt, äfven, om än i någon mindre grad, tala
mot den föreslagna inskränkningen ijagttiden. Den omständighet, att
elgarne förökats talar ju mot all förändring af nuvarande lagen,
och skälet att genom djurens ökade antal skada å sädesfält skulle
förorsakas gäller väl i första rummet absolut förbud af jagt, men kan
äfven åberopas mot en inskränkning i jagttiden, enär naturliga följ¬
den deraf skulle blifva att elgarnes antal tillväxte.
De motiver Utskottet anfört för sitt förslag äro, dels att under
Augusti månad blifva ej mindre de då ännu späda elgkalfvarne än
elgkorna ett lätt rof för jägaren, dels att en månads tid för jagt ef¬
ter elg är fullt tillräcklig att lemna egaren af den mark, der dessa
djur förekomma, all den afkomst af denna jagt, som deraf skäligen
kan påräknas. Det förra af dessa motiver saknar i denna fråga all
betydelse, ty med den långsamma utveckling, elgen hos oss har, gäl¬
ler hvad Utskottet yttrat lika väl för September som Augusti. Får
elgkalfven vara i fred, åtföljer han modren ända till lj års ålder,
och i September, lika väl som under föregående månad, äro elgkon och
414
Den 6 Mars.
elgkalfven ännu så beroende af hvarandra, att om den ena skjutes,
stadnar den andra qvar och låter döda sig. Det senare motivet, som
afser egarens afkomst af sin jagtmark, är visserligen ett skäl, men
så vida elgjagten ej medför hinder för tillväxten af dessa djur, kan
jag ej se något ondt .i att åtkomsten blir ännu större.
Då jag således ej kan finna, det Utskottet anfört något skäl, som
talar för en förändring, och då, enligt hvad Utskottet sjelf vitsordat,
den nu gällande lagen verkat välgörande, anser jag, att vi böra förblifva
vid denna, och yrkar derföre afslag å Andra Kammarens ifrågava¬
rande beslut.
Herr Dickson, Axel: Då jag till alla delar gillar de af Grefve
af Ugglas nu uttalade åsigterna, får jag instämma med honom.
Grefve Sparre, Eric: 1 afseende å första momentet af Utskot¬
tets förslag biträder jag den af Grefve af Ugglas uttalade åsigt, att
jagt efter elg bör medgifvas under någon tid af året, men beträffan¬
de andra momentet tillåter jag mig hysa en annan mening. Utskot¬
tet har föreslagit jagttidens inskränkning till September månad, och
såsom skäl derför egentligen åberopat, att redan under Oktober in¬
träffa ofta i rikets nordliga provinser stora snöfall, hvilka i så hög
grad underlätta jagten, att elgen, i händelse han "vid sådan tid finge
jagas, skulle kunna fullkomligt utrotas. Sanningen häraf torde icke
kunna jäfvas, och vi hafva läst skildringar, huru lappar på skidor
förfölja elgen på det obarmhertigaste sätt, intilldess han slutligen upp¬
tröttad blir ett lätt byte. För min del yrkar jag derföre bifall till
Utskottets förslag i sednare momentet. Vi få ändock tillräcklig tid att
jaga dessa ädla djur, hvilka verkligen under sista åren genom en
förnuftig lagstiftning förökats, men af hvilka ock, i följd af det i sam¬
ma mån ökade raseriet att jaga dem, ett särdeles stort antal under
sista tiden skjutits.
Grefve af Ugglas: Då Utskottets Betänkande så kort tid va¬
rit tillgängligt, är det ganska naturligt, att man ej hunnit taga när¬
mare reda på dess innehåll. Detta fruktar jag emellertid har varit
förhållandet med den siste värde talaren. Hvad förra momentet an¬
går, har jag väl omnämnt det, men ingalunda framställt något yr¬
kande. Jag har ej ens kunnat göra det, då Andra Kammaren god¬
känt hvad Utskottet deri föreslagit, eller att Herr Anders Anders¬
sons motion icke må till någon åtgärd föranleda, och denna Kam¬
mare således icke har något med detta moment att göra. Beträf¬
fande åter sednare momentet — det enda som här kan komma under
öfverläggning — så har Utskottet dervid haft två frågor att hand¬
lägga, den ena om jagttidens utsträckning äfven till Oktober månad,
den andra om dess förbjudande under Augusti. I afseende å den förra
biträder jag helt och hållet Grefve Sparres åsigt, att en sådan ut¬
sträckning ej bör tillåtas, emedan man redan i Oktober kan med allt
för stor lätthet jaga dem, om snöfall inträffar. Deremot får han för¬
låta mig, om jag ej kan finna, att han framlagt något skäl som ta¬
lar för en förändring af den nu gällande lagstiftningen, enligt hvit-
Den 6 Mars.
415
ken elgjagt är tillåten från den 10 Augusti till den 1 Oktober. Han
säger visserligen, att under sista åren många elgar skjutits, men Ut¬
skottet bär sjelf vitsordat, att det icke skjutits för många, allden¬
stund elgarnes antal förökats. Detta visar ju att den nuvarande la¬
gen fullkomligt uppfyller sitt ändamål, och då härtill kommer, att jag
ej kan gilla, att den enskildes rätt inskränkes i vidsträcktare män
än det allmänna bästa kräfver, yrkar jag fortfarande afslag.
Herr Beckman: Den kännedom jag egen af förhållandena inom
Norrland föranleder mig att tro, det den nu tillåtna tiden för jagt
efter elg är längre, än som låter förena sig med önskan att antalet
af dessa ädla djur måtte förökas inom vårt land, och jag instämmer
derföre med Grefve Sparre i förordande af bifall till Utskottets af An¬
dra Kammaren godkända förslag.
Många ledamöter hördes häri instämma.
G-refVe Ehrensvä,rd: Grefve af Ugglas ansåg, att någon olä¬
genhet icke uppkommit derigenom, att elgjagt varit tillåten under en
ej obetydlig del af året. Den erfarenhet jag har från en annan del
af riket än hans hemort, ger mig anledning att bestrida riktigheten
af denna uppfattning. Till Bohuslän inkommo, under den tid elgjagt
var förbjuden, ett ej obetydligt antal elgar. Dfessa fingo i början
vara i fred och förökade sig då, men under sednare åren, sedan fol¬
ket lärt sig jaga elg och skaffat sig goda hundar och gevär, hafva
der skjutits icke endast många elgar, utan för många, och får detta
fortgå, utan att snart någon inskränkning i jagttiden göres, skola
inom få år elgarne åter vara försvunna från Bohuslän. Jag kan der¬
före ej annat än förorda bifall till Utskottets förslag.
Herr Bennich: Från den tid då jag vistades i Jemtland, kan
jag meddela, att åtminstone “er ansågs allmänt en ytterligare och
väsendtligare inskränkning af elgjagten vara af behofvet påkallad.
Få provinser torde emellertid finnas, der elgarnes antal är så betyd¬
ligt som i Jemtland. Enligt officiela uppgifter dödades ett år under
den tillåtna jagttiden inom endast två härad ej mindre än mellan
100 och 200 elgar. Huru många som skötos under förbjudna tiden,
kan jag naturligtvis ej uppgifva, men säkert är att antalet var gan¬
ska stort. Att allmogen inom Jemtland allmänt önskade en inskränk¬
ning i jagträtten visade sig bäst deraf, att, då vid ett landsting mo¬
tion väcktes, om aflåtande till Kong!. Maj:t af en skrifvelse i sådan
syftning, höjdes icke en enda röst deremot. På grund såväl häraf
som af den kännedom jag i öfrigt egen om förhållandena inom Norr¬
land, anser jag Utskottets förslag särdeles lämpligt och tillstyrker
derföre bifall till detsamma.
.Grefve af Ugglas: Då åtskilliga ledamöter från andra trakter
af riket vitsordat, att den nu gällande lagstiftningen verkat skadligt,
vill jag icke motsätta mig den föreslagna förändringen, men jag vill
endast erinra, att något skäl för densamma icke kan hemtas från Ut¬
416
Den 6 Mars.
skottets Betänkande, ty detta talar mot all inskränkning i jagttiden.
Då nemligen Utskottet säger, att elgarnes antal ökats, och jag har
samma erfarenhet som Utskottet, samt jag icke kunnat förutsätta, att
icke Utskottet förskaffat sig kännedom om förhållandena inom alla
delar af riket, kunde jag ej finna skäl att bifalla förslaget. Som emel¬
lertid andra ledamöter nu uppgifvit, att elgarnes antal i stället min¬
skats, och deras erfarenhet således är helt olika, vill jag, somsagdt,
ej vidare motsätta mig antagandet af Utskottets hemställan.
Herr Asplund: I denna fråga hafva höjts stridiga röster, syn¬
barligen beroende på den olika erfarenhet, hvar och en representant
hemtat från sin hemort. Mig förefaller det vanskligt att göra gene¬
rel inskränkningar i den allmänt påbjudna jagttiden, utan lämpligast
torde vara, att man låter bero vid hvad som nu är stadgadt, ty hvarje
särskild ort eger ju att efter omständigheterna söka hos Kong!. Maj:t
inskränkning eller utsträckning af fridlysningstiden. Samma§iJagt-
stadgan, som bestämmer de olika jagttiderna, har nemligen ett sista
moment, så lydande: Visar erfarenheten att den fridlysningstid, hvar¬
om nu är sagdt, behöfver i något fall för hela riket eller viss del
deraf utsträckas eller inskränkas — — — — — — — — — — —,
vare Kongl. Maj:t förbehållet att derom särskildt förordna. För öf-
rigt torde en alltför stor inskränkning i jagttiden verka menligt idet
hänseendet, att den' olofiiga jagten troligen skulle då komma att be-
drifvas i större omfång än hittills. Redan nu är det efter all san¬
nolikhet den olofiiga jagten, som i vida högre grad än den tillåtna
verkar till elgarnes utödande. I följd af denna min uppfattning af
frågan och då dessutom den tid som förflutit_ sedan den nya Jagt-
stadgan utfärdades är så kort, att man ännu ej kunnat vinna någon
tillförlitlig erfarenhet, huruvida dess bestämmelser äro fullt lämpliga
och väl afpassade eller icke, kan jag ej förorda Utskottets förslag,
utan yrkar afslag. «
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grof¬
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels an¬
tagande af Andra Kammarens i frågan fattade beslut och dels af¬
slag derå; framställde Herr Grefven och Talmannen proposition på
beslutets antagande och, då dervid svarades många ja jemte några
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo Andra Kammarens den 1 och 3 dennes bord¬
lagda protokollsutdrag N:o 140, med delgifvande af Kammarens be¬
slut öfver dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4, i anledning af
väckt motion om ett lotsfartygs förläggande under Skagen.
Herr vice Talmannen: Då förevarande ärende . synes mig i
administrativt hänseende vara af större vigt, hemställer jag vördsamt,
att detsamma måtte för granskning och utlåtande hänvisas till det
Tillfälliga
Den 6 Mars.
417
Tillfälliga Utskottet N:o 2, som blifvit af denna Kammare tillsatt för
handläggning af två inom Kammaren väckta ekonomiska frågor.
Friherre Skogman: Oaktadt jag gillar syftet i förevarande mo¬
tion, kan jag icke underlåta att här framställa några anmärkningar,
af hvilka den första gäller sakförhållandena, sådana de äro fram¬
ställda i Utskottets motivering. Man läser här: att, enär fartyg, som
äro destinerade vestvart, men vid Skagen möta hård motvind, i all¬
mänhet icke våga utan lots söka hamn vid den närmast belägna
Svenska kusten, så nödgas de vanligen att antingen återvända den
farliga vägen ned. genom Kattegat till Helsingör, eller mot hög sjö
pressa\sig fram till någon Norsk hamn, hvilken färd ofta ärlikavåd-
lig“. Man har här alldeles förbisett, att det står en annan utväg öp¬
pen, hvilken är både manhaftigare och i de flesta fall klokare än nå¬
gon af dessa uppräknade, den utväg nemligen att hålla sjön och så¬
ledes ligga val till hands att begagna sig af hvarje mildring i vädret
eller förändring i vindens riktning för att komma ut i Nordsjön.
Man skulle, att döma af Utskottets Betänkande, vara böjd att tro,
att det lämpligaste sättet vore att vid mötande hårdare motväder ge¬
nast vända till Helsingör, men så är väl endast undantagsvis förhål¬
landet, utan är den utväg, som mest anlitas, den att söka Norsk
hamn, hvilket icke är förenadt med synnerlig våda, enär dessa ham¬
nar i allmänhet äro lätta att anlöpa och lots vanligen möter vid in¬
loppet. Genom anlöpande af eu hamn på Norska kusten har man
icke mycket aflägsnat sig från sin kosa; man ligger väl till att be¬
gagna sig af hvarje förändring i vädret, och få torde de vara, som
vända om till Marstrand, ett afstånd från Skagen af omkring 10 sjö¬
mil. Man gör detta lika litet, som den, som kör uppför en hög backe,
skulle, kommen nära uppföre backen, låta vagnen rulla tillbaka för att
hafva besväret att ånyo draga upp den. Det enda undantagsfall, som
kunde göra, att denna utväg anlitades, vore mycket ihållande hård
storm, som nödgade att söka nödhamn; men då kunde hända, att äf¬
ven lotsfartyget lika litet kunde hålla sjön eller åtminstone icke uppe¬
hålla sig på sin vanliga plats, och att således det nödställda farty¬
get icke har så lätt att finna den lots, som sökes.
Den andra anmärkningen är formel. Jag tycker nemligen, att
man framställt ett alltför kategoriskt yrkande, hvilket är så mycket
mindre lämpligt, som de sakförhållanden, på hvilka man grundat detta
yrkande, äro ganska ofullständigt uppgifna.
Man skulle sålunda af dessa anmärkningar ganska väl kunna
hemta skäl för ett afslag å Betänkandet; men då jag, som jag förut
nämnt, gillar motionens syfte, så vill jag icke lägga hinder i vägen
för detsamma, utan ber att få framställa ett annat förslag, hvarige¬
nom, som jag tror, detta skulle bättre befordras.
Friherre Kaab, Adam: Jag anser för min del, att det förslag,
som Friherre Skogman afgifvit, är ganska tänkvärdig men då detta
ännu är temligen obekant för oss litet hvar, tror jag vi handla för-
sigtigast, om vi bifalla Herr vice Talmannens förslag att remittera
Riksd. Prof. 1869. 1 Afd. 1 Band. 27
418
Deri 6 Mars.
ärendet till ett af Kammarens Tillfälliga Utskott, i hvilket förslag
jag får äran instämma.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Herr (Trefven
och Talmannen, att under densamma hade yrkats, dels att Kamma¬
ren skulle hänvisa frågan för vidare utredning till Kammarens Till¬
fälliga Utskott N:o 2, och dels af Friherre Skogman, att Kammaren
måtte antaga Andra Kammarens i ämnet fattade beslut med föl¬
jande förändrade lydelse: “att Riksdagen skulle i underdånig skrif¬
velse hemställa, huruvida skäl må förefinnas att, med de tillgångar
fyr- och båkmedlen lemna, utrusta ett lotsfartyg, för att i Kattegat
lemna lotsbiträde åt fartyg, som söka hamn i Sveriges derinvid
liggande kust'1.
Härefter framställde Herr (Trefven och Talmannen proposition
på frågans hänvisning till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 2 och,
då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
Föredrogos ånyo och biföllos Lag-Utskottets den 3 och 5 dennes
bordlagda Utlåtanden:
N:o 5, i anledning af väckt förslag om ändring af lagens stad¬
gande^ angående löftesmäns betalningsskyldighet för ingången bor¬
gen; samt
N:o 6, i anledning af väckt förslag, att alla skuldebref, för att
vara utsökningsgilda, skola uppvisas för vederbörande kommunalsty¬
relse på landet eller stadsfullmägtige i stad.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 3 och B dennes bordlagda
Utlåtande N:o 7, i anledning af väckt motion om förmånsrätt för kom-
munalutskylder.
Grefve Mörner, Oscar: Genom en bortresa var jag hindrad att
i Utskottet öfvervara handläggningen af detta ärende. Som de flesta
af Kammarens ledamöter måhända erinra sig, var denna fråga äfven
före vid förra riksdagen. Den afslogs då, men har nu återkommit.
Då motionären synes vara ihärdig i att väcka motionen, och jag
förra gången biträdde densamma, har jag ansett mig äfven skyldig
att vara ihärdig och med några ord förorda förslaget för att visa,
att det hos mig icke förlorat terräng.
De skäl, hvilka blifvit anförda mot förslaget, äro, att man ej bör
tillskapa några nya förmånsrätter, och att den ifrågaställda förmåns¬
rätten skulle leda derhän, att i ett gäldbundet bo med otillräckliga
tillgångar de oprioriterade borgenärerne finge de facto betala gälde-
Den 6 Mars.
419
närens oguldna kommunalutskylder, hyilket vore en orättvisa af vida
betänkligare art, än den förlust, som nu understundom kunde drabba
en kommun och, fördelad på dess samtliga medlemmar, blefve föga
kännbar. Dessa äro, som man af förra årets protokoller kan se, de
liufvudsakligaste skälen. Derpå svarade jag då, och jag kan icke
annat än nu åter upprepa detsamma — det torde hafva fallit ur min¬
net, och jag kan således tryggt göra det — jag svarade nemligen,
att det icke beror på en kommun att bestämma, hvilka som få bo¬
sätta sig inom den, och härvid tilläde en annan talare ganska riktigt,
att det icke ens beror på en kommun att få uppgöra sin stat, utan
att dess utgifter ofta äro en följd af åtgärder från Statsmagternas
sida. Kommunalutskylderna måste emellertid gå ut, och gå de icke
ut, kan det för socknen blifva ganska kännbart, såsom om t. ex. den,
som har 2,000 fyrkar och betalar | af kommunalutskylderna, skulle
blifva insolvent. Det anföres, att den insolventes borgenärer skulle
blifva lidande, om förmånsrätt beviljades för kommunalutskylder.
åt då detta mera obilligt än att kommunen skall lida? De förra
hafva dock i de flesta fåll inlåtit sig i affären efter behag och eget
ompröfvande; men kommunen kan icke hindra en trasslare att flytta
in, köpa egendom och ställa till oreda.
Vidare har man sagt, att detta vore en tyst förmånsrätt, och att
man sökt att så småningom afskaffa alla dylika. Detta är den dock
alldeles icke, ty om någon förmånsrätt är högljudd, så är det denna,
och besynnerligt förefaller mig, att på samma gång, som man
nekar kommunen skydd för en tunga, som ganska hårdt kan drabba
alla inom kommunen och hårdast dem, som minst ega, på samma
gång tillskapar Lag-Utskottet och Riksdagen en ny förmånsrätt för
af jordegare till arrendator lemnade “kreatur, redskap och annat“,
och då tvekar man icke att fastställa förmånsrätt för ett så elastiskt
begrepp som ordet “annat*, hvilket i sig kan inrymma åtskilligt.
Emellertid har äfven detta år Lag-Utskottet visat sig afvogt stämdt
mot denna motion. Huru dess öde kan blifva här, vet jag icke; men
då jag icke finner något skäl, hvarför jag icke likaväl nu som förra året
skulle yrka på hvad jag anser vara rätt och billigt, får jag, då jag
icke haft tid att formulera något bestämdt yrkande, till Kammaren
hemställa, att denna motion måtte till Lag-Utskottet återremitteras
för att tagas i nytt öfvervägande; och jag tror, att resultatet af
denna återremiss skall blifva bättre än af den förra, af hvilken jag för
min del icke motser någon nytta.
Grefve Sparre, Eric: Vid förra riksdagen, då denna fråga
förevar, uppträdde samme talare oeh jag med samma tal som nu mot
hvarandra. Kammaren fann då efter en längre diskussion icke skäl
att bifalla den väckta motionen, och jag vågar tro, att Kammaren nu
icke heller skall göra det. Att år efter år höra samma satser för
och emot repeteras, måste ovilkorligen trötta Kammarens ledamöter.
.Tåg fruktar att Herrarne nog ändå äro trötta vid att höra min stäm¬
ma — 0ch jag kan således i största korthet sammanfatta hvad jag
då anförde. J ag sade nemligen då, att förmånsrätt för kronoutskylder
är en i nästan alla länder af ålder befintlig Statens rätt, som i all¬
420
Den 6 Mars.
mänhet vid konkurser gör mindre ingrepp i de enskilda borgenärer -
nes rätt, enär nämnda utskylder i likhet med öfriga, tyst förmånsrätt
egande fordringar, såsom tjenstehjons löner, bouppteckningsarfvode
m. in., sällan stiga till något högre belopp. Men det är af aldra
största vigt att icke i lagen intaga några nya förmånsrätter, ty grund¬
regeln i en konkurs bör vara den, att allas rätt är lika helig. Man
älskar icke numera några privilegier och vill icke veta af några pri¬
vilegierade fordringsegare. Att Kronan bibehållit sitt privilegium i
detta afseende, kommer sig, som jag förut nämnt, deraf, att detta
privilegium af ålder funnits och att kronoutskylderna sällan stiga till
någon större summa. Den värde talaren sade nu som förra året, att
Rikdagen tillskapat en ny förmånsrätt, då den beviljat jordegaren
förmånsrätt för kreatur och inventarier, som han lemnat eu arrenda¬
tor. Jag svarade härpå i fjol alldeles detsamma, som jag nu gör,
eller att detta icke vore något nytt, utan att en sådan rättighet fanns
förut för husrötebrist och afgäld, och att ifrågavarande rättighet ej
vore någon egentlig förmånsrätt, då inventarierna tillhöra egaren,
som endast öfverlemnat dem till begagnande åt arrendatorer. Tyst
kan man ej heller kalla denna förmånsrätt, då alla veta, att här hafva
vi en arrendator, som har sina inventarier af jordegaren, och derföre
har den sistnämnde för dem förmånsrätt. Denna förmånsrätt är an¬
tagen i alla länder; men jag vet icke något land, der man gifvitför¬
månsrätt åt kommunalutskylder. Kommunen har dessutom den för¬
delen att vara gäldenären nära, hvarigenom den har lättare att göra
sig betald, och kan dessutom tillse, att icke några större skulder upp¬
stå. Emellertid hafva dessa utskylder beklagligen i sednare tider
vuxit till sådana belopp, att de skulle borttaga en ganska betydlig
del af en konkursmassas tillgångar, och att under sådana förhållan¬
den gifva dem förmånsrätt skulle vara ett alltför hår dt ingripande i
de enskilde borgenärernes rätt. I många orter sker uppbörden af
kommunalutskylderna så, att man uppbär dem i flera terminer, och
de uppbäras till och med i förskott, hvilket intetdera är förhållandet
med kronoutskylderna.
Af dessa skäl, och då jag anser, att man i lagstiftning icke bör
gå emot tidens riktning, som, långt ifrån att vilja hafva nya förmåns¬
rätter, tvärtom söker att mönstra ut dem som redan finnas, får jag
anhålla om bifall till Utskottets förslag.
Herr Lilliehöök: Jag anhåller att få förena mig med Grefve
Mörner. Jag kan för min del icke finna annat än att ledamöter i eu
kommunalstyrelse, Indika är o skyldiga att göra uppbörden af kommu¬
nalutskylderna, borde vara mera berättigade att i en konkurs med
förmånsrätt utfå dessa utskylder, än andra personer de fordringar,
hvilka uppstått genom ett frivilligt inlåtande i affär med den, som
blifvit insolvent. De utgifter, som skola utgå från en person,“höra
hafva företräde framför dem, som äro uppkomna genom ett frivilligt aftal.
Jag skulle kunna framdraga exempel på att, efter debetsedlarnes
utgående, personer lemnat sin egendom åt andra, för att på detta
sätt komma ifrån utskylder na. Likvisst har i flera orter eden åsigt
Den 6 Mars.
421
gjort sig gällande, att man har förmånsrätt för kommunalutskylder.
Jag önskar, att detta må blifva lag och anhåller derför om återremiss.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Lag-Utskottets förevarande Utlåtande och dels återremiss deraf; fram¬
ställde Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till Utlå¬
tandet och, då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 3 och 5 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 8, i anledning af väckt motion om ändring
i sättet för verkställighet af domar och utslag i skuldfordringsmål.J
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Stats¬
utskottets den 5 dennes bordlagda Utlåtanden och Memorial:
N:o 37, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Sjette Hufvudtitel;
N:o 38, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Sjunde Hufvudtitel;
N:o 39, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Åttonde Hufvudtitel;
N:o 40, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Nionde Hufvudtitel;
N:o 42, angående ersättning för sådana af Statskontoret förskotts¬
vis bestridda utgifter, för hvilka statsanslag ej blifvit beviljade;
N:o 43, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning,
bro- och hamnbyggnader samt kanaler, äfvensom sjösänkningar och
andra vattenaftappningsföretag;
N:o 44, med förslag till allmänna vilkor och stadganden i af¬
seende på de statsbidrag, som under denna riksdag beviljas för väg-
anläggningar och vägförbättringar, hamnanläggningar, kanaler och
andra vattenkommunikationer, äfvensom för sjösänkningar och andra
vattenaftappningsföretag.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo pa bordet Lag-
Utskottets den 5 dennes bordlagda Utlåtande N:o 9, i anledning af
väckta motioner om ändring i Kong!. Förordningen angående grun¬
derna och vilkoren för hemmansklyfning och jordafsöndring den 6
Augusti 1864.
422
Den 6 Mars.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet För¬
sta Kammarens Tillfälliga Utskotts den 5 dennes bordlagda Utlå¬
tande N:o 2, i anledning af väckt motion om revision af fattigvårds-
förordningen och af stadgan rörande försvarslösa och till allmänt ar¬
bete dömda personer.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott samt Andra
Kammaren ankomna Memorial, Betänkande och protokollsutdrag,
nemligen från:
Konstitutions- Utsko ttet:
N:o 4, angående fullbordad granskning af de i Stats-Rådet förda
protokoll;
N:o 5, med förslag till ändring i Regeringsformens 72 §;
N:o 6, i anledning af återremiss i viss del af Utskottets Utlå¬
tande N:o 1, angående af Herrar Treffenberg, Wallén och Falkman
väckta motioner om ändring i 23 § Riksdags-ordningen.
Bevillnings-Utskottet:
N:o 8, angående allmänna bevillningen.
Andra Kammaren:
N:o 147, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Till¬
fälliga Utskotts Utlåtande N:o 14, i anledning af Herr P. Olssons
motion, N:o 58, om underdånig skrifvelse till Kong! Maj:t rörande be¬
frielse för Skånska och Danska färjemansbåtar, icke öfverstigande 9
nyläster, samt andra Svenska och Danska båtar och fartyg, däckade
eller odäckade, icke öfverstigande 12 nyläster, att då de användas
till sjöfart mellan Svenska och Danska orter vid Öresund taga lots
eller erlägga lotspenningar.
Kammaren åtskiljdes kl. 1 3 e. m.
In fidem
O. Brakel.