Den 24 April, .f m.
503
Lördagen den 24 April.
Kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 17 och protokollsutdrag för den 23
April.
§ 2.
Bordlädes andra gången följande ärenden:
Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtanden Nås 38
och 39;
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 8.
Sistnämnda Utlåtande skulle, enligt Kammarens derom nu fattade be¬
slut, företagas till afgörande i början af det sammanträde, som komme
att hållas nästa Onsdag den 28 dennes.
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 9;
Andra Kammarens Sjette Tillfälliga Utskotts Utlåtanden Nås 40—
43; och
Stats-Utskottets Utlåtanden Nås 67 och 68; och skulle sistanförda
Utlåtande N:o 68 till slutlig behandling förekomma i nästa Onsdags-sam-
manträde näst efter Konstitutions-Utskottets ofvannämnda Utlåtande N:o 8.
Ordet begärdes nu af
Herr Grefve Posse: På det skäl, jag vid ett föregående tillfälle an¬
fört, nemligen att det är af vigt att få de Stats-Utskottets Betänkanden,
som afse statsanslag, så tidigt som möjligt afgjorda, hemställer jag, att
nämnda Utskotts Utlåtande N:o 67 måtte uppflyttas till första rummet
på föredragningslistan för nästa sammanträde.
Sedan Herr Talmannen meddelat, att nästa sammanträde komme att
ega rum nästa Måndags-förmiddag, den 26 dennes, blef på framställd
proposition Herr Grefve Posses förslag af Kammaren bifallet; kommande
alltså Stats-Utskottets Utlåtande N:o 67 att till afgörande företagas i bör¬
jan af Måndagens sammanträde.
§ 3.
Föredrogs Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2,
i anledning af väckta motioner om upphörande af enskilda banker med
rätt att utgifva egna banksedlar.
504
Den 24 April, f. nu
Ordet begärdes af
Herr Eric Olsson: Sammansatta Utskottet har vid denna, likasom
vid 2 föregående riksdagar, afslagit framställningen om en förändrad lag¬
stiftning för enskilda banker, utan att Utskottet i sina motiv derför an¬
fört antagliga skäl.
Jag skall i största korthet upptaga samt söka, så godt jag kan, be¬
svara några af desamma.
Att utvecklingen af handel och näringar i allmänhet är den faktor,
som framkallat behofvet af ett större rörelsekapital än hvad som förut
fanns i landet, är en allmänt känd sak, och att det är detta behof, som
sedermera i sin mån gifvit anledningen till inrättandet af enskilda banker.
Att dessa inrättningar väl varit till ömsesidig fördel vill jag icke heller
förneka, men tror att dessa banker, vid god penningetillgång, utsträckt sin
hjelpsamhet för långt, hvarigenom mången blifvit inledd i företag, hvartill
behöfts penningar; när sedan svåra penningtider inträffat, hafva dessa
enskilda banker, till följd af sina egna utelöpande kreditsedlar, måst in¬
draga eller minska sin lånerörelse, så att många af dess låntagare derige¬
nom blifvit olyckliga.
Att nu borttaga dessa banker har aldrig varit min mening, men väl
att. borttaga deras rättighet att utgifva egna kreditsedlar, dels för att
derigenom åstadkomma en mera jemn penningtillgång och dels för att
undslippa den brokiga mångfald af sedelmynt, som för närvarande finnes
i vårt land.
Att vår Riksbank skall kunna åstadkomma ett tillräckligt stort rö¬
relsekapital för landet är hvad jag vågar påstå, blott den årligen finge
behålla 1,000,000 R:dr af sin vinst, för att dermed förstärka sin grund¬
fond. Riksbanken skulle på den tid som åtgår, innan oktrojen för nuva¬
rande enskilda banker tilländalöper, hinna så förstärka sig, att den då
skulle kunna öfvertaga all sedelutgifning och kunna förse landet med fullt
tillräckligt rörelsekapital, hvarigenom äfven skulle inträffa, att i en framtid
Riksbankens vinst skulle blifva mångdubbelt större än hvad den nu är!
nota bene med förutsättning att den skötes på ett för både landet och
Banken ändamålsenligt sätt.
Att lån- och vexelbanker nödvändigt måste finnas i provinsstäderna
är en allmänt erkänd sak, men att dessa borde bedrifvas såsom afdelnings-
kontor af Riksbanken (hvari äfven enskilde kunde ingå som delegare för
ett visst belopp) eller t. ex. såsom filialbanker, folkbanker och sparbanker
etc.; det är fullt konstateradt att äfven dessa bankinrättningar, som icke
ega rätt att utgifva egna kreditsedlar, bära sig mycket väl, och att de
tillika lemna en icke så ringa vinstutdelning.
På dessa, som jag tror, för hvar och en begripliga grunder har jag
tänkt mig inrättandet af bankväsendet till allas belåtenhet och vill derföre
på grund af hvad som nu i korthet blifvit anfördt yrka afslag å Utskottets
hemställan och bifall i det syfte motionärerna afse, hvarföre jag nu såsom
mitt förslag upptager hvad Herr Frisk i första punkten af sin motion
framställt:
“att Riksdagen behagade besluta att i undergånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t icke vidare må täckas bevilja oktroj åt någon ny sedel-
505
Den 24 April, f. m.
utgifvande enskild bank, äfvensom vid tiden för tilländalöpandet af nu
varande enskilda bankers oktroj icke meddela förlängning af densamma11.
%
Herr Johan Olsson: Som jag till Riksdagen inlemnat eu motion
rörande enskilda bankernas sedelutgifningsrätts upphörande, och att ingen
enskild bank hädanefter måtte oktrojeras, men Utskottet afslagit denna
motion, så vill jag härmed yrka afslag å Utskottets Betänkande, dock
icke derföre att jag så strängt håller på min egen motion. Jag förestäl¬
ler mig, att den föregående talaren framställde något förslag i enahanda
syfte, men enär jag icke kunde uppfatta innehållet deraf, kan jag ej in¬
stämma deruti, utan vågar föreslå följande formulering af Kammarens
beslut: “att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t i underdånig skrifvelse an¬
hålla, att enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar tills vi¬
dare icke måtte oktrojeras. “
Herr Lindström: På de skäl, som Utskottet anfört, och hvilka
näppeligen torde kunna vederläggas, samt de många öfriga som vid dessa
frågors behandling härstädes förut blifvit åberopade, och dem jag icke an¬
ser det vara af nöden att nu åter upprepa, yrkar jag för min del bifall
till Utskottets förslag.
Herr Jöns Pehräson: Nog vet jag, att det är ett hemligen frukt¬
löst försök att opponera sig emot den magt, som privatbanksintresset
inom denna Kammare besitter, men jag tror likväl, att man bör “spotta
på stenen tills den blir våt“. Får det ostördt fortgå på den väg, man
nu beträdt, skall man snart nog få erfara, att dessa utsugningsmaskiner,
som man kallar privatbanker, ställa så till, att hvar och en, som nödgas
anlita dem, blir urståndsatt att fullgöra sina förbindelser. Man ser här
i Stockholm, att åtskilliga, på liknande bolag grundade penningeinstitutio-
ner kunna drifva en ganska vidsträckt penningerörelse utan sedelutgifnings-
rätt. Vore det icke så stäldt med privatbankerna, att de, som bäst be¬
höfva dem, få lida mest, skulle man ändå icke hafva något att säga om
dem. Men under nuvarande förhållanden tror jag, att tiden är inne för
Representationen att säga: “vi vilja icke hafva några flera sådana, då de
nu befintliga äro slut".
Häromdagen stod i Aftonbladet att läsa en väl skrifven artikel om
Riksbankens förmåga att sjelf besörja den sedelcirkulation, som landet be-
höfver. Om 1 tänken efter, mine Herrar, skolen I lätt finna, att, då
Riksbanken kan bära tyngden och ansvaret för alla utelöpande sedlar,
den äfven sjelf bör kunna besörja hela sedelrörelsen. Då skulle Staten
ej gå miste om största delen af den vinst, som af denna rörelse uppkom¬
mer, utan få till sina behof använda den hel och hållen.
Jag anser mig för min del pligtig att yrka afslag å Utskottets hem¬
ställan och bifall till motionärernes förslag.
Herr Wigardt: Jag skall icke förlänga diskussionen i denna fråga
utan inskränker mig till att yrka afslag å Betänkandet och bifall till för¬
slaget om en underdånig skrifvelse.
506
Den 24 April, f. in.
Herr Sandstedt: Icke heller jag vill ingå i någon diskussion öfver
ämnet, utan yrkar helt enkelt afslag å Betänkandet och bifall till förslaget
om skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Herr Fredrik Petersson: Jag yrkar likaledes för min del afslag
å Betänkandet och bifall till den underdåniga skrifvelsen.
Under öfverläggningen, som härmed förklarades slutad, hade blifvit yr-
kadt: dels bifall till Utskottets förslag, dels afslag å samma förslag i före¬
ning med bifall till Herr Erik Olssons yrkande, och dels likaledes afslag å
Utskottets hemställan, men med bifall till det förslag som blifvit framstäldt
åt Herr Johan Olsson. Propositioner framställdes å dessa olika yrkanden,
och förklarades ja öfvervägande för Utskottets förslag. Votering blef då
begärd, och sedan Herr Erik Olsson afstått från sitt särskilda yrkande,
under förklarande att han instämde i Herr Johan Olssons förslag, blef
följande voteringsproposition uppsatt, justerad och anslagen:
Hen, som bifaller hvad Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet hem¬
ställt i dess Utlåtande N:o 2,
Den det ej vill,
röstar ja;
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren beslutat, att Riksdagen måtte hos Kongl.
Maj:t i underdånig skrifvelse anhålla, att enskilda banker med rätt att
utgifva egna banksedlar tillsvidare icke måtte oktrojeras.
Voteringen utföll med 65 ja mot 82 nej, hvadan Kammaren beslutat
enligt nej-propositionens innehåll.
§ 4.
Företogs till behandling Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Ut¬
låtande N:o 3, i anledning af väckt förslag om ändring i lagen angående
mynt bestämningen af den 1 Mars 1830.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: Jag anser mig böra fästa
Kammarens uppmärksamhet på den högst anmärkningsvärda tydning, som
Utskottet gifvit åt myntbestämningslagen. Det är samma förhållande här¬
med som med Utskottets yttrande i Betänkandet N:o 1, der Utskottet
sökt förklara grundlagsparagrafen på ett annat sätt, än som, ej blott
efter mitt förmenande, utan efter hittills vanlig tydning af densammas
innehåll, måste anses vara det rätta. Så har man nu ock gjort med
stadgandena i myntbestämningslagen, då man sagt, att dessa icke längre
äro tillämpliga på nuvarande förhållanden, och detta till trots af den,
såsom jag tror, ännu allmänt hysta uppfattningen, att de särskilda para¬
graferna i denna lag fortfarande äro gällande, samt oaktadt Konstitutions¬
utskottet såväl vid föregående som ock sednast vid denna riksdag tydli¬
Den 24 April, f. in.
507
gen uttalat sig anse 4 § i myntbestämningslagen fortfarande ega den
kraft, att, äfven om 72 § Regeringsformen törändrades, Riksbankens sed¬
lar ändock just genom nämnda 4 § skulle vara skyddade i denna egen¬
skap att utgöra lagligt betalningsmedel bär i landet. Till stöd för sin
åsigt anför Utskottet endast, att de motiv, som uppställdes i det Ut¬
skottsbetänkande som förberedde den ifrågavarande lagens tillkomst, skola
utvisa, att lagstiftarne hade för afsigt att dermed reglera då befintliga
förhållanden; men då lagens mening väl måste uppfattas i enlighet med
det tydligt och klart uttryckta innehållet af så väl 4 § som öfriga §§,
kan jag ej förstå annat, än att Utskottet måste hafva misstagit sig, då det
förklarat lagens alla bestämmelser blott hafva en öfvergående natur och
följaktligen icke längre ega någon lagligt bindande betydelse. Både före
och efter myntbestämningslagens tillkomst hafva bankosedlarne — och ej
hårdt mynt — i verkligheten varit det både allmänt brukliga och allmänt
giltiga betalningsmedlet, som utgjort på en gång det lagliga bytesmedlet
och den lagliga värdemätaren, hvarmed alla liqvider blifvit verkställda och
alla värdeförskrifningar uttryckta. För att till allmänhetens lugnande
tydligen förklara att i detta förhållande, eller i afseende å bankosedel-
myntets användbarhet vid alla aftal och förskrifningar om värden, ingen
förändring skulle ske derigenom att detta mynt i sitt förhållande till silfver
efter viss antagen grund bestämdes, infördes i myntbestämningslagens 4:de §
det nuvarande, ur grundlagen bemtade stadgandet, och der gjordes då
tillika det välbehöfliga tillägget, att, blott om ej annorlunda aftalades,
bankosedlarne skulle gälla såsom mynt, ett tillägg som utan tvifvel var
ganska nyttigt, emedan domstolarne derigenom icke längre, såsom de förut
hade gjort, kunde döma, att, ehuru en förskrifning uttryckligen var ställd
i silfver (species), den likväl skulle få betalas med bankosedlar. Det bästa
beviset för att, då man stadgade, att banlcosedlar skulle vara gällande
lika som förut vid alla liqvider och förskrifningar efter myntbestämningen,
man dermed menade både de bankosedlar som redan voro utgifna och
som skulle komma att utgifvas, ligger deruti, att under hela tiden, sedan
myntbestämningen gjordes och intill dess under förra decenniet riksmynts-
räkningen infördes, man i allmänhet utgå! sina förskrifningar och förde
sina räkenskaper i bankosedlar eller riksdaler banko. Jag tror, att många
förbindelser ännu finnas qvar, dels utfärdade före och dels efter mynt¬
bestämningen, lydande å riksdaler bankosedlar, och om dessa skola vara alla
lika gällande, lärer man icke kunna förklara för kraftlösa sådana stad¬
gande^ som just åsyfta att både betrygga samtliga af Riksbanken utgifna
sedlars lika giltighet vid alla liqvider och förskrifningar —- och att en gång
för alla fastställa den orubbliga grund hvarefter alla dessa af Riksbanken
utgifna bankosedlar eller andra i bankosedelmynt uttryckta förbindelser
skola af Riksbanken med silfver inlösas. Skulle man verkligen ansett sig
kunna afgifva ett sådant förklarande angående 4:de §, som Utskottet nu
gjort, så borde man heldre föreslagit hela paragrafens borttagande; men
när det ej skett, och lagbudet får qvarstå, men man likväl motiverar sin
framställning om behöfligheten af dess ändring dermed, att hela lagen har
förlorat sin betydelse, så måste man komma till en högst sväfvande före¬
ställning om hvad som i detta fall är gällande lag eller ej, hvilket i eu
framtid kan leda till stor oreda och svåra förvecklingar.
508
Den 24 April, f. m.
Med stöd af hvad jag nu i korthet anfört men i reservationen vidare
utvecklat anhåller jag om proposition på bifall till det förslag, jag i
nämnda reservation framställt.
Herr Lindström: Utskottet har på anförda skäl ansett sig icke
kunna tillstyrka bifall till Herr Wallenbergs motion. Jag tror, att Kam¬
maren utan vidare betänkligheter kan underskrifva detta Utlåtande, och
det utan att tillägga något sådant som Herr vice Talmannen föreslagit,
eller att Kammaren tillika uttalar sitt ogillande af Utskottets motivering.
De af Utskottet framlagda skälen hafva emellertid icke varit de, som
hufvudsakligen förmått mig att, i likhet med majoriteten inom Utskottet,
afstyrka bifall till motionen, utan på mig har den omständighet vant mest
inverkande, att jag tror, det denna tvistefråga lämpligast bör lemnas olöst,
åtminstone till dess att Riksdagen beslutit en förändring af 72 § Rege¬
ringsformen. Det är sannt, såsom Herr Mannerskantz anmärkt, att då
frågan om ändring i nyssnämnda paragraf förevar, man ansåg denna än¬
dring så mycket heldre kunna gå för sig, som stadgandet i den nu ifråga¬
varande 4 § ändock gaf gällande kraft åt bankosedlarne såsom lagligt betal¬
ningsmedel. Detta anfördes ock af alla dem, som ville en förändring i
72 §, och det emedan de önskade i allmän lag hafva ett stadgande der¬
om, att Sveriges Riksbanks sedlar äro lagligt betalningsmedel, åtminstone
så länge de behörigen inlösas.
Emellertid tror jag det vara betänkligt att ogilla de motiv, som Ut¬
skottet anfört, då dessa äro grundade på de förhållanden, som egde rum,
när paragrafen skrefs. Man skulle då äfven nödgas ogilla det beslut som
paragrafen innebär, och de motiv som föranledt antagandet deraf. Men
då ingen röst här höjt sig för bifall till motionen, tror jag, att det är
nog med att utan vidare afslå densamma.
Herr Jöns Pehrsson: Det kan visserligen på ett sätt vara likgil¬
tigt huruvida Utskottets eller reservantens förslag vinner bifall, men det
synes ganska tydligt, att motionären åsyftat att indirekt upphäfva den
förhatliga 72 §. Såsom den lagen nu lyder, är det meningen, att den
skulle gälla efter ordalydelsen. Efter motionärens förslag skulle sålunda
Riksbankens sedlar endast mottagas i Riksbanken men icke gå man och
man emellan. Detta vore likväl alldeles detsamma som att taga bort 72
§, hvilken ej tillåter Herrar procentare att begagna sig af hela sin magt,
Jag yrkar bifall till Utlåtandet.
Herr Agardh: Myntbestämningslagen fastställde ett slags kompro¬
miss, som gaf ett fast silfvervärde åt Bankens utelöpande sedlar, hvilka
under de föregående åren gått i allmänna rörelsen för olika och lägre
värden än dem hvarföre de blifvit utgifna och hvarå de lydde. När detta
blifvit faststäldt med afseende på Bankens skyldighet att inlösa sedlarne,
(1 § i myntbestämningslagen), så var det tydligt, att dessutom be¬
stämmelse tarfvades angående sedlarnes giltighet vid uppgörande af liqvi-
der enskilda personer emellan, om nemligen de skulle gälla efter deras
nominal-värde eller efter den realisationsgrund, som Riksens Ständer för
banker bestämt genom nämnda lag, eller att 128 skillingar skulle mot¬
509
Den 24 April, f. m.
svara 1 riksdaler i silfver. Just för att närmare reglera detta förhål¬
lande, huru det skulle tillgå enskilda emellan, tillädes ifrågavarande 4
§; och beviset för, att meningen dermed var sådan, skall man lätt finna,
om man gör sig besvär att se efter i riksdagsförhandlingarne för åren
1828—1830. I det ursprungliga förslaget (Sammansatta Stats-, Banko-
och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15) lyder nemligen nämnda paragraf:
“Liqvider emellan enskilde, kronan eller publika kassor skola jemväl
verkställas antingen i sedlar eller i Svenskt silfvermynt efter den i 1 §
stadgade grund, der ej annat förbehåll gjordt är“. Jag hemställer för
min del, att Kammaren måtte bifalla Utskottets Betänkande.
Herr vice Talmannnen Mannerskantz: I den siste talarens an¬
förande kan jag ej finna någon bevisning. Jag har aldrig förnekat, att
den omtvistade 4 § i främsta rummet afsåg att reglera de förhållanden,
som vid dess antagande redan förefunnos. Men lika säkert är äfven, att
stadgandet deri gälde jemväl de förhållanden, som framdeles kunde upp¬
komma, och att man icke gjorde någon skilnad emellan Riksbankens i
bankomynt uttryckta förbindelser före och efter detta stadgandes införande,
likasom det ej var möjligt att gorå någon skilnad emellan de olika sla¬
gen af banksedlar som utgåfvos före eller efter myntbestämningen.
Jag vet dessutom ej, till hvilket ändamål Utskottet sålunda söker att
bortförklara all betydelse af en lag sådan som den ifrågavarande, och
hvarigenom på samma gång äfven upphäfves hela den grund, hvarpå
myntbestämningen hvilar. Om jag nemligen af ett eller annat skäl för¬
klarar, att “denna lag är ej gällande11, så skulle jag ju i och med det¬
samma äfven upphäfva sjelfva den grundval, hvarpå silfverutvexlingen, ge¬
nom bestämmande af Riksbankens sedlars förhållande till en viss vigt silf¬
ver hittills ensamt har stödt sig. Nu kan man visserligen säga, att det
är likgiltigt hvad Utskottets motiv innehöll, emedan, derest någon tvist
härom skulle uppstå, det i alla fall vore domstolen, som komme att af¬
göra, huru lagen skulle tydas. Jag anser dock, att man bör efter bästa
förmåga motarbeta all misstydning af våra lagar, och derföre kan jag ej
annat än sätta mig emot den missuppfattning, hvartill Utskottet, efter
mitt omdöme, härutinnan gjort sig skyldigt, och som Utskottet, så att säga,
koncentrerat i sista punkten af Betänkandet, der det säger: “ehuru det
icke kan nekas, att merberörda lag i allmänna föreställningssättet tillagts
en vidsträcktare betydelse, såsom tillämplig äfven på de efter realisatio¬
nens verkställighet uppkomna förbindelserna, anser Utskottet den närmare
granskning, Utskottet nu företagit, böra fullkomligt undanrödja detta upp¬
fattningssätt".
Utskottet har sålunda i sitt yttrande ej anfört ett enda motiv utom
detta, och då det motivet efter min åsigt är fullkomligt oriktigt, anser
jag det ej heller vara rätt, att Kammaren godkänner detsamma, hvarföre
jag vidhåller mitt yrkande om ogillande af Utskottets motivering.
Öfverläggningen var härmed slutad. Enligt de yrkanden som före¬
kommit framställde Herr Talmannen propositioner såväl på bifall till Ut¬
skottets hemställan som på bifall till hvad Herr Mannerskantz i sin re¬
510
Den 24 April, f, m.
servation föreslagit. Då af dessa propositioner den förra förklarades hafva
blifvit med öfvervägande ja besvarad, begärdes votering.
Uppsattes, justerades samt anslogs eu voteringsproposition af föl¬
jande lydelse:
Den, som bifaller hvad Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet hem¬
ställt i dess Utlåtande N:o 3,
Den det ej vill,
röstar ja;
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med ogillande af Utskottets motiv, för¬
klarat Herr Wallenbergs motion N:o 31 om förändring i 4 § myntbe-
stämningslagen icke till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Omröstningen visade 72 ja mot 69 nej, och hade således Utskottets
hemställan bifallits.
§ 5.
Vid nu skedd föredragning af Sammansatta Banko- och Lag-Utskot¬
tets Utlåtande N:o 4, i anledning af väckt förslag om ändring i lagen för
Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830, begärdes ordet af
Herr Lindström: Sedan Riksdagens båda Kamrar numera sam¬
manstämmande beslutat att till Kongl. Maj:t ingå med underdånig hem¬
ställan, det Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande frågan om antagande
af ett nytt myntsystem samt till Riksdagen ingifva de förslag i denna
angelägenhet, hvartill anledning kunde förefinnas; så och då — för den
händelse Kongl. Maj:t anser nämnda förändring i myntsystemet böra ega
rum — förslag jemväl till ändring i banklagen den 1 Mars 1830, hvarom
nu är fråga, ofelbart kommer att af Kongl. Maj:t uppgöras och för Riks¬
dagen framläggas, synes det mig icke lämpligt eller ändamålsenligt, att
Riksdagen för närvarande inlåter sig på några partiela ändringar af
denna lag; hvarföre jag hemställer om afslag å det nu föredragna Be¬
tänkandet.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan afslogs.
§ 6.
Föredrogs Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5,
i anledning af väckta motioner om ändring i lagstiftningen rörande en¬
skilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar.
Punkten 1.
Bifölls.
Punkten 2, i hvad samma punkt afsåg 26 § i Kongl. Kungörelsen
den 20 Maj 1864.
511
Den 24 April, f. m.
Nämnda paragrafs samtliga moment lästes, hvarefter anförde:
Herr Friherre Liljencrantz: Jag måste bekänna, att jag icke
,8Öra för mig fullkomligt tydligt, hvad man med den här föreslagna
förändringen egentligen åsyftat. Har man föreställt sig, att Riksbankens
sedelutgifning genom förändringen skulle komma att grunda sig på bättre
säkerheter, så tror jag att detta mål åtminstone icke vinnes genom anta¬
gande af Utskottets förslag. Ty, enligt mitt förmenande utgör behåll¬
ningen af i Riksbanken deponerade medel, ja till och med dess egna sed¬
lar, större säkerheter än inteckningar inom fastigheternas halfva taxe¬
ringsvärde på landet och brandförsäkringsvärdet i stad. Detta förhål¬
lande torde vara något hvar väl bekant; och jag har sjelf vid flera till¬
fällen seR. huruledes hus till och med här i hufvudstaden gått under
klubban för ett pris, vida understigande halfva brandförsäkringsvärdet.
Den ifrågasatta förändringen lärer således icke ur synpunkten af Bankens
säkerhet kunna vindiceras. Återstår då frågan, huruvida de enskilda
bankernas sedlar genom förändringen kunna antagas upphöra att, såsom
man säger, trycka på Riksbankens valuta. Motionären förespeglar oss
visserligen detta och förmenar, att de enskilda bankerna derigenom
skulle nödgas införskrifva silfver och hålla metalliska valutan äfven i
landsorterna uppe vid en viss höjd. Enligt min öfvertygelse är detta
antagande fullkomligt illusoriskt. Det är bekant, hurusom invexlingen af
enskilda bankernas sedlar tillgår genom deras vexlingsombud här i huf¬
vudstaden, hvilka hafva höga belopp på upp- och afskrifning i Riksban¬
ken. Derifrån uttaga de sitt behof vare sig af riksbankssedlar eller silf¬
ver, det sednare likväl till ringa qvantitet, emedan det icke ingår i all¬
mänhetens vanor att begära silfver, hvaraf större uttag ega rum, uteslu¬
tande för utförande till utlandet i ändamål att be täcka en Överskjutande
import.
Möjligen skulle det vara nödvändigt att i gränsorterna t. ex. Skåne
och dess enskilda bank hölles en större silfvervaluta för verkställande af
liqviderna med Danmark; men detta vore ock det enda fallet. Och jag
hemställer om det vore klokt att ålägga de enskilda bankerna i lands¬
orten att verkställa sina liqvider i silfver, då de sjelfva indraga sina for¬
dringar i papper ? Så länge nuvarande lagstiftning exsisterar, och Riksban¬
kens sedlar inlösas i den lagliga värdemätaren, som är silfverspecien, sy¬
nes mig förslaget om förändring i denna paragraf allt för tidigt väckt.
Detsamma gäller äfven det i afseende på 27 § afgitna förändringsförslaget
om utgitvande af sedlar å 10 karoliner, då sådan myntsort ej ännu ens
är präglad. Med anledning af allt detta tror jag, att man gör klokast i att
dröja med hvarje förändring — helst någon förminskning i de enskilda
bankernas sedelutgifning icke på denna väg lärer kunna motses. För
min del är jag en anhängare af den mening, som vill en inskränkning
härutinnan. Jag önskar ej denna sedelutgifnings totala afskaffande, eme¬
dan jag tror, att den för bankernas affärsrörelse är af ganska mycken
vigt, men jag antager deremot, att den icke bör drifvas till den höjd,
som den för närvarande uppnått, då det gifves enskilda banker, hvilka
hålla utelöpande för öfver 5,000,000 riksdaler i sedlar. Sedelutgifningen
512
Den 24 April, f. m.
har sålunda tagit ett omfång öfverstigande hvad som behöfves för bedrif¬
vande af en sund och gagnande bankrörelse. Men att nu vidtaga några
förändringar anser jag tjena till intet. Och jag åberopar i detta hän¬
seende hvad en reservant redan påpekat, att nemligen det skulle vara
högst besynnerligt, om Riksbanken finge grunda sin sedelutgifningsrätt på
silfver, som står inne hos ett handelshus i Hamburg, men de enskilda
bankerna icke skulle tillåtas grunda sin enahanda rätt på silfver, som
finnes i Riksbanken.
På alla dessa skäl anhåller jag om afslag å Betänkandet.
Vidare anförde:
Herr Carl Anders Larsson: Nu såsom vid föregående riksda¬
gar hafva vi hört inånga klagomål öfver enskilda bankerna, och en ak¬
tad talare, som nyss uppträdde, kallade dem för sugningsmaski-
ner som skulle utsuga Riksbankens sedlar ur allmänna rörelsen. Hvad
nu föreliggande förslag beträffar, kan jag dock icke finna annat, än att
det ställer privatbankerna på samma point som Riksbanken i afseende på
skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld eller silfver; och man skulle
då hafva kunnat vänta, att samma parti, som under förutvarande förhål¬
landen varit emot privatbankerna, nu åtminstone skulle vilja låta dem
hafva samma rätt som hvarje enskild person att utgifva skuldsedlar, då
de derför ansvarade med klingande valuta. Om en enskild person kan
skaffa sig förtroende hos allmänheten, så kan han ju genom utfärdade
skuldsedlar göra sina liqvider tills vidare. Sålunda sågo vi för några år
sedan en Herr Frisk i Hudiksvall utgifva sedlar, som gingo riket kring,
och ingen tvekade att emottaga dem, då man visste att man skulle få
valuta för dem. Man har visserligen sedan satt en dam för denna rö¬
relse, men ingen kan dock sätta en dam för enskilda personers rätt att
utgifva skuldsedlar till andra, som vilja emottaga dem såsom liqvid tills¬
vidare. Utfäster sig då en privatbank att inlösa sina kreditsedlar med
guld eller silfver, så vill jag fråga hvad man mer kan fordra? Det enda
man deremot kunde hafva att invända vore farhågan att blifva öfver-
svämmad af för mycket pengar; men denna farhåga borde icke få göra
sig gällande framför bemödandet att upphjelpa industrien i landet. Jag
kan derföre icke förstå, hvarföre den siste talaren så mycket motsatte sig
detta förslag. Icke är det väl något giltigt skäl, att privatbankerna kunna
hafva hos sig innestående Riksbankens sedlar och vid förefallande behof
utlemna dessa till dem som vilja taga dem i stället för guld eller silfver?
När man nu icke vill eller, rättare sagdt, icke kan ordna Riksbanken så,
att den kan utsläppa så mycket mynt som fordras för allmänna rörelsen,
— den kan nemligen icke gerna hålla mera ute än omkring 10 R:dr för
hvarje individ i landet — och när man icke heller vill tillåta enskilda
bolag att fylla bristen; hur vill man då göra? Jag anser att förslaget
bör bifallas,- såvida man icke vill helt och hållet ‘‘knyta till säcken“ och
strypa eller ruinera alla som nu äro skuldsatte och urståndsätta dem att
uppehålla sig med hustru och barn.
Hen- Rundbäck: Jag måste vara Sammansatta Utskottet tacksam
för att det gjort ett försök att inskränka enskilda bankernas sedelutgif¬
ningsrätt.
513
: Den 24 April, f. m.
tingsrätt. I synnerhet vill jag anse det hafva varit välbetänkt att ut¬
stryka det gamla mom. d) ur nu förevarande paragraf. Ty så länge detta
finnes qvar, kunna enskilda bankerna insätta sin riksmyntskassa uti Riks¬
banken och der draga ränta på densamma, under det att de tillika släppa
ut nya sedlar för samma belopp och ytterligare taga ränta på dessa;
ett sådant förhållande kan ingalunda vara rättvist, då Riksbanken icke
eger rätt att i enskilda bankerna sätta in sina kapital mot ränta, och
det måste alltid medföra förlust för Riksbanken.
Men för att få en ännu större inskränkning i nämnda bankers se-
delutgifningsrätt anhåller jag, att äfven det gamla mom. e), som är mom.
d) i förslaget, måtte ur paragrafen utgå. Detta innehåller nemligen att
enskilda bankerna få utgifva sedlar på “de för kassakreditiv lemnade sä-
kerhetshandlingar, hvilka enskilda banker innehafva och som äro till be¬
skaffenheten med grundfondshypotek jemförliga, i den mån kreditiven äro
anlitade", etc. För min del vill jag säga, att jag icke sett något stad¬
gande om sedelutgifning, som jag funnit så olämpligt som detta, synnerli¬
gast som säkerhetshandlingarne för dessa kassakreditiv icke i likhet med
dem för grundfondshypoteket pröfvas af bankbolaget och Konungens Be¬
fallningshafvande gemensamt utan endast bero på bolagets egen pröfning;
följden blir helt naturligt den, att bolaget till sine intressenter utlemnar
så många kassakreditiv som möjligt, eller till det högsta belopp hvarför
penningar på dem kunna utgifvas, och hvilket får uppgå till 50 procent
af bankens hela grundfond.
Beträffande grundfondshypoteken vill jag, då många anse bestäm¬
melserna om dessa så förträffliga och utmärkta, och med särskild anled¬
ning af hvad en värd talare på Stockholms-hänken nyss yttrade derom,
he att få lemna några upplysningar om det sätt, hvarpå dessa grund¬
fondshypotek i allmänhet tillkomma. Jag har här en berättelse an¬
gående den på grund af Kongl. Kungörelsen den 20 Maj 1864 i Wad-
stena enskilda bank år 1868 verkställda undersökning, hvaraf visas, att
“de intecknade grundfondshypoteken äro anskaffade på det sätt, att ak-
tieegare, till ett antal af 170 stycken — aktieegarnes hela antal är 209
— erhållit lån af grundfonden till 5 procent, emot aflemnande af deras
skuldförbindelser, ställda på 6 månaders uppsägning, och såsom säkerhet
derför afiemnat de intecknade reverser, hvilka utgöra grundfondshypotek’’.
Häraf ser man, att så fort som aktieegarne på grund af grundfondshypo¬
teket fått banken oktroj erad, hafva de sjelfve erhållit lån på den säkerhet
som blifvit lemnad för grundfonden. Hvad åter kreditivkontrakten angår,
säges i samma berättelse, att “den för kreditiven ställda säkerhet utgöres
till det mesta af borgen, men till en del af intecknade skuldsedlar."
Detta skulle således utgöra den säkerhet allmänheten skulle hafva att
erhålla valuta för sina innehafvande privatbankssedlar! och dock skulle
hvarje innehafvare, enligt hvad i förslaget längre ned förekommer, hafva
full rätt att fordra deras inlösen med “guld eller silfver efter sedelns
lydelse".
Detta anser jag vara så högst betänkligt, att jag, ehuru i öfrigt gil¬
lande Utskottets förslag i denna paragraf, likväl måste yrka att mom. d)
derur måtte utgå.
Riksd. Prof. 1869. 2 Afd. 3 Band.
33
514
Den 24 April, f. m.
Herr Rosenberg: Jag har visserligen ofta funnit en synnerlig be¬
nägenhet hos Kammaren att ogilla hvad Lag-Utskottet gjort, antingen det
varit till- eller afstyrkande af väckta förslag, men jag kan icke föreställa
mig att man äfven mot det nu föredragna ändringsförslaget skulle vilja
uttala ett ogillande. Se vi på skilnaden mellan den gamla och den nu
föreslagna nya lydelsen af denna 26:te §, så finna vi för det första, att enligt
nu gällande lydelse af mom. b) privatbankerna hafva rättighet att utgifva
sedlar äfven på i dess kassor inneliggande riksbankssedlar, under det att
Utskottet deremot föreslagit upphäfvande häraf och i stället velat bestämma
Svenskt mynt i guld och silfver såsom grund för sedelutgifningen. Detta
är i full öfverensstämmelse med en grundsats, som, efter hvad jag erinrar
mig, mångfaldiga gånger blifvit uttalad inom denna Kammare, att nemligen
privatbankerna skulle åläggas att hafva inne guld och silfver för att vid
anfordran dermed inlösa sina sedlar, och man har just beklagat, att de nu
i stället hålla inne Riksbankens sedlar, så att dessa till stor del dragas ur
allmänna rörelsen. Jag ser således intet skäl hvarföre man skulle vilja
afslå den härutinnan föreslagna förändringen.
Den andra skilnaden består deruti, att mom. d) i den gamla lydelsen
blifvit helt och hållet borttaget ur förslaget. Enligt detta moment ega
privatbankerna för närvarande att utgifva sedlar på behållningen af i
Rikets Ständers Bank insatta medel. Nu kan det visserligen vara en smak¬
sak, om man vill göra Riksbanken till vårdare af enskilda bankernas medel,
och jag har hört uttalas, att man utan risk skulle kunna låta privatban¬
kerna hos Riksbanken insätta alla sina medel. Men jag vill blott erinra
om — hvad som ofta inom denna Kammare låtit höra sig — huru farligt det är
att hafva allt rikets mynt insatt på ett enda ställe, nemligen i Riksban¬
kens hvalf.
Man har föreställt sig att en fiende kunde anfalla hufvudstaden, då
han ganska lätt kan taga ifrån oss alltsammans på en gång och göra oss
alldeles redlösa. Nu har Utskottet genom borttagande af nämnda moment
tänkt, att man skulle kunna fördela den metalliska kassan på flera ställen
af riket; ty följden skulle icke blifva någon annan, än att privatbankerna
måste hafva sitt silfver hemma hos sig och sj elfva akta det för tjufvar och
eldfara så godt de kunna. Vill man komma derhän, så tror jag det
äfven vara skäl att bifalla den uteslutning, som här är föreslagen.
Den siste värde talaren har äfven hemställt, om icke mom. e), hvilket
i förslaget är mom. d), borde ur paragrafen utgå. För min del tilltror
jag mig icke att säga något afgörande derom i frågans närvarande skick,
då någon motion om sådan ändring icke är väckt; jag tror då icke, att
man så här “på rak arm“ skulle kunna grundlagsenligt göra äfven denna
uteslutning, tvärtom tror jag, att då motionären föreslagit dess bibehållande,
vi äfven tills vidare böra bibehålla den.
Jag yrkar således bifall till den af Utskottet föreslagna förändringen
i förevarande paragraf.
Herr Jöns Pehrsson: Då jag anser, att det måste finnas någon
anledning till det beslut, som Kammaren nyss fattat, att icke vidare ok¬
trojera privatbanker med sedelutgifningsrätt, så tror jag att det vore
mindre riktigt att bifalla det nu förevarande förslaget till förändrade be¬
Den 24 April, f. m.
515
stämmelser om dessa bankers nämnda rätt, hvarigenom det förutnämnda
beslutet på sätt och vis skulle förklaras utan betydelse. För min del
vill jag dock hålla på detsamma, och det på det skälet bland många
andra, att erfarenheten visar huruledes de banker, som nu drifvas utan
sedelutgifningsrätt, utlåna sina kapital mot 4 å 5 procent ränta, under
det att enskilda bankerna taga 6 procent; det är således ganska klart,
att dessa enskilda banker äro till icke för att göra landet någon nytta,
utan endast för att göra sina delegare rika. Mycket skulle dessutom
kunna sägas direkt emot det nu förevarande förslaget, men på grund af
hvad jag förut yttrat, anser jag det vara öfverflödigt att närmare inlåta
mig på detsamma, utan inskränker jag mig till att helt enkelt yrka
utslag derå.
Herr Nils Larson: Det vill synas mig, som om ett bifall! till den
förändring Sammansatta Utskottet här afser uti bestämmelserna angående
enskilda bankers sedelutgifningsrätt icke skulle stå rätt väl tillsammans
med det beslut Kammaren nyss fattat med anledning af Sammansatta
Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 2, genom hvilket beslut Kam¬
maren gifvit tillkänna sin åsigt, att enskilda banker icke vidare böra ok-
trojeras med sedelutgifningsrätt. Såsom det tyckes al inledningen till Ut¬
skottets hemställan under nästa punkt, är det icke meningen — och det
kan icke heller vara meningen — att de ifrågasatta nya bestämmelserna
om sedelutgifningsrätten skulle komma att tillämpas på nuvarande enskilda
banker, så länge dessa hafva sina oktrojer och sina bolagsordningar ovil¬
korligen fastställda enligt nu gällande lagstadganden i detta afseende. Det
kan således endast vara i fråga om de tvänne sednast tillkomna banker¬
na, nämligen i Bohuslän och i Wisby, hvilkas oktrojer äro vilkorliga,
som några förändrade bestämmelser i lagen om sedelutgifningsrätten nu
skulle komma att tillämpas. Men det vore väl både obilligt och orätt¬
vist, om, under det ännu många privatbanker finnas med en vidsträcktare
sedelutgifningsrätt, ett par sådana skulle åläggas en inskränkning i samma
rätt. Jag föreställer mig således, att det icke borde komma i fråga att
tillämpa de föreslagna bestämmelserna på någon enskild bank förr än den
tid kommer, då de kunna något så nära samtidigt tillämpas på dem alla.
Men då, såsom jag nyss nämnde, Kammaren för sin del redan beslutat,
att icke vidare några oktrojer för privatbanker med sedelutgifningsrätt
skulle meddelas, så lärer det väl äfven vara alldeles utan ändamål och
högst oegentligt att vidare reglementera för denna rätt, som man vill icke
vidare skall finnas; och om Kammaren eller Riksdagen det gör, så kan
det äfven lätt hända, att Kongl. Maj:t tänker, att det förstnämnda beslu¬
tet icke varit så allvarsamt menadt. Jag hemställer derföre, att Utskottets
förslag i denna punkt icke måtte af Kammaren bifallas.
Herr Lindström:
Herr Friherre Liljencrantz: Siste ärade talaren behagade fälla det
omdöme om mitt förra lilla yttrande, att det vittnade om att jag icke läst
Betänkandet i dess helhet; men då han visade mig den skonsamheten, för
hvilken jag särskildt håller honom räkning, att icke visa hvilka punkter
516 Den 24 April, f. m.
jag icke läst, så vill jag icke uppehålla mig med att i detta afseende be¬
möta hans yttrande.
Samme talare yttrade, att en betydlig inskränkning skulle drabba en¬
skilda bankernas sedelutgifningsrätt ensamt derigenom, att de icke egde
att utgifva sedlar för inneliggande riksmyntskassa och för sin deposition i
Riksbanken. Jag hänvisar honom att i detta hänseende taga reda på en
handling, som visserligen icke är obligatorisk att hafva läst, men som dock
är värd att kännas, då man älskar att fälla kategoriska omdömen i detta
ämne, nemligen "Sammandraget af enskilda bankernas qvartalsuppgifter11,
som visar, att enskilda bankernas behållning i riksmyntskassa och deposi¬
tioner i Riksbanken utgjorde sammanlagdt 13 millioner, under det att
deras behållning i obegagnad sedelutgifningsrätt uppgick till nära samma
belopp eller till 12 '/2 millioner. Dylika förhållanden hafva hittills egt
rum och ega i allmänhet fortfarande rum med enskilda bankernas sedel-
utgifning. Man synes således icke hafva skäl att på denna grund bygga
några förhoppningar om ytterligare inskränkning i sedelutgifningen.
I afseende på ett yttrande af Herr Rundbäck vill jag lästa uppmärk¬
samheten derpå, att Konungens Befallningshafvande icke, så vidt författ¬
ningen af den 20 Maj 1864 utvisar, eger att pröfva sjelfva grundfonds-
hypoteken, utan endast har att tillse, att intecknade skuldförbindelser
ligga inom halfva brandförsäkrings- eller taxerings-beloppet. Stadgandet
härom återfinnes i 3:dje paragrafen; och enligt en annan paragraf skola
de för kassakreditiven lemnade säkerhetshandlingar vara till beskaffenheten
jemförliga med grundfondshypotek. Således måste säkerheten vara lika
god för de ena som för de andra, så vidt sådant genom gravationsbevisen
kan utrönas.
Jag tror äfven, att sistnämnde talare begick ett misstag, då han på¬
stod, att genom det nuvarande stadgandet, att enskilda bankerna få ut¬
gifva sedlar på behållningen af i Riksbanken insatta medel, dessa banker
skulle föranledas till att i Riksbanken insätta hela sin kassa på upp- och
afskrifningsräkning. Men jag tror icke, att detta stadgande behöfs för att
förmå dem till en sådan insättning, enär afsigten dermed endast är att
tillgodogöra sig ränta på penningarne; och för att hindra detta skulle man
endast behöfva göra inskränkning i rättigheten att hafva upp- och af¬
skrifningsräkning i Riksbanken, hvilket jag dock för min del visst icke
vill förorda.
Jag glömde, då jag nyss hade ordet, att säga, det jag jemväl önska¬
de att Riksdagen uti sin skrifvelse till Kong! Maj:t måtte anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes på grund af densamma taga i öfvervägande de för¬
ändringar, som kunde vidtagas i lagen för enskilda bankerna. Men att
nu vidtaga eu sådan förändring, som Utskottet föreslagit, anser jag icke
till något gagnande; och särskild t anhåller jag få betona min åsigt der¬
om, att den föreslagna förändringen icke, på sätt motionären yttrat, kom¬
mer “att bidraga dertill, att samtliga enskilda banker finge med Riksban¬
ken dela omtanken för anskaffande af den qvantitet ädla metaller, som
för landets rörelse är af nöden", utan för den händelse att någon inne¬
hafvare af privatbankssedlar skulle hos Bankens hufvudkontor vilja hafva
silfver och vilja göra sig besvär med att bära detta hem till sig, så blefve
resultatet helt enkelt, att detta silfver hos Riksbanken uttoges. Så länge
Pell 24 April, f. m.
517
vi hafva denna auktoriserade bank, hvars sedlar enligt grundlagens be¬
stämmelse äro lagligt betalningsmedel, skulle ett stadgande om skyldighet
för privatbankerna att inlösa sina sedlar med klingande mynt blifva utan
betydelse för öfrigt, men väl skulle det kunna medföra trakasserier för
en eller annan bank i landsorten, om t. ex. någon skulle vilja samla ihop
dess sedlar och skicka upp dem antag — det vore till Östersund — för att
fordra deras inlösen med silfver.
Herr Wener: Jag fäster mig särskilt vid ett uttryck af den näst
siste talaren, att han önskade inskränkning i sedelutgifningsrätten för en¬
skilda bankerna. Äfven jag hyser samma önskan i detta hänseende och
vill gerna biträda hvarje förslag, som går ut på en sådan inskränkning.
Men då de verkliga förhållandena visa, att enskilda bankerna hittills icke
begagnat den rätt de egt att utgifva sedlar på sin innestående riksmynts-
kassa eller på sina depositioner i Riksbanken, så kan jag icke finna, att
man genom borttagande af det nuvarande mom. d) i 26 § skulle åstad¬
komma det åsyftade resultatet. Men i ett annat hänseende tror jag, att
de härigenom skulle vinna en stor fördel, nemligen att deras egna sedlar
skulle komma mera allmänt i rörelsen, under det de tillika skulle slippa
att, såsom de nu obehagligt nog nödgas göra, hålla inne räntelösa en stor
del af Riksbankens sedlar. Det tyckes mig äfven vara besynnerligt, att
Utskottet vill föreslå bibehållandet åt enskilda bankernas rätt att utgifva
sedlar på inteckningar o. dyl., då det deremot vill borttaga deras rätt att
utgifva sedlar på riksmyntskassan. Jag kan icke uppfatta detta förslag
annorlunda än såsom en konkursförklaring af Riksdagen, hvarigenom den
skulle medgifva, att Riksbankens sedlar icke skulle hafva ett lika säkert
värde som inteckningar till jordegendomarnes halfva värde, då dessa dock
mången gång måste säljas derunder. Denna lilla förändring kan visserli¬
gen tyckas i och för sig vara ganska oskyldig, men för min del tror jag
dock icke, att den i utförandet skall komma att verka så oskyldigt, hvar¬
före jag äfven vill yrka afslag å Utskottets förslag.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: Jag kan icke finna annat,
än att den anmärkning, som gjordes af Herr Nils Larson, eger sin fulla
giltighet, att det nemligen vore besynnerligt, om denna Kammare, efter att
nyss hafva beslutat det enskilda banker icke vidare skulle få oktrojeras
med sedelutgifningsrätt, nu skulle vilja göra speciela förändringar i de gäl¬
lande lagbestämmelserna och denna sedelutgifningsrätt. Jag tror visserli¬
gen att det kunde vara bra — om blott Sammansatta Utskottet hade rätt
dertill — att det försökte sammanjemka tvänne sådana beslut som att än¬
dra privatbanklagstiftningen och upphäfva privatbankerna, genom att före¬
slå Riksdagen att ingå med en skrifvelse till Kongl. Maj:t med alternativ
begäran om en åtgärd i antingen den ena eller den andra af dessa båda
riktningar; men jag anser dock, såsom jag redan har nämnt, att det
skulle vara en oformlighet, om man, här i denna Kammare, efter att nyss
redan hafva fattat beslut om oktrojernas upphörande, på samma gång
företog sig att söka göra ändringar i lagstiftningen angående sedelutgif¬
ningsrätten, och tror derföre rättast vara att nu helt och hållet afslå Ut¬
skottets förslag. Men medan denna vigtiga sak är å bane, vill jag utta¬
518
Den 24 April, f. m.
la min öfvertygelse, att det skulle vara i hög grad helsosamt så väl för
allmänna rörelsen som äfven för både Riksbanken och de enskilda ban¬
kerna sjelfva, om dessa sistnämndas sedelutgifningsrätt i betydlig mån, och
ännu mer än Utskottet föreslagit, begränsades. Den enda fasta och säkra
grunden som bär vid lag kunde läggas vore i min tanke den, att det
föreskrefves, att de enskilda bankerna icke skulle få utgifva mera sedlar,
än som motsvarades dels af deras i allmänt förvar nedsatta grundfonds-
hypotek och dels af den metalliska valuta, som de bevisligen hade insatt
antingen i Riksbanken eller i annat offentligt förvar. Genom denna be¬
gränsning, och om man tillika stadgade, att nämnda hypotek och valuta
skulle utgöra en särskildt alsatt säkerhet för hvarje innehafvare af privat-
bankssedlar, skulle man komma till den största möjliga trygghet, som i
afseende å sedelutgifningen från dessa enskilda bankinrättningar kunde er¬
hållas. Dessutom skulle man äfven härigenom kunna vinna den icke
oväsendtliga fördelen, att, emedan fullkomligt pålitliga offentliga intyg
kunde meddelas om grundfondshypotekens och metalliska kassans befint¬
lighet till uppgifvet belopp, samt då enskilda bankerna icke finge utöfver
dessa båda säkerhetsvalutor utgifva sedlar, man derigenom blefve i tillfälle
att låta tilldela hvarje bank det belopp i sedlar, hvarmed den skulle få
röra sig och hvilka sedan skulle kunna blifva lika gångbara öfver hela
riket, utan att den ena banken hade något intresse att söka uttränga den
andras sedlar — så mycket heldre som de då kunde göras i samma for¬
mat och utseende, så att till åtskilnad endast en eller annan underskrift
behöfdes, för att antyda hvilken bankanstalt hvarje särskild sedel egent¬
ligen tillhörde. En naturlig följd häraf blefve, att, då sedelutgifningsrät-
ten inom så trånga gränser inskränktes, hvarje bank sedan icke kunde
komma att utgifva mera sedlar, än allmänna behofvet verkligen kräfde,
under det att nu deremot de enskilda bankerna, för att konkurrera med
hvarandra om fördelen deraf, försöka att utgifva och alltjemt hålla i
rörelsen sedlar till så stora belopp, att de ofta kunna hafva ganska svårt
att uppfylla sina förbindelser för deras inlösen; äfvenså skulle de derige¬
nom slippa att med ganska stor kostnad skicka sina sedlar riket omkring
från Ystad och Haparanda till den gemensamma vexlingspunkten Stock¬
holm, och härigenom skulle man också, synnerligast om det tillätes samt¬
liga . bankerna att hålla en gemensam metallisk kassa här i hufvudstaden
för invexling af sedlarne, komma till en särdeles lugn och jemn penninge-
cirkulation, som vore mycket nyttig och behöflig för landets industriela
verksamhet i allmänhet att få införd i stället för den skadliga starka
fluktuation, som under nuvarande förhållanden eger rum, i det att under
de tider, då ställningen i landet genom orsaker, hvaröfver man icke har
någon magt, är dålig för öfrigt, man ökar svårigheten deraf genom att
jemväl strypa in på penninge-cirkulationen, men deremot, när ställningen
är god och tillgången å rörelsemedel mera ymnig än vanligt, släpper ut
ändå mera eller alldeles för mycket penningar, och derigenom föranleder
affärsrörelsens uppdrifvande till en konstlad höjd, der den icke länge kan
hålla sig.
Beträffande en invändning mot enskilda bankerna, den jag här ofta
hört framställas, att de nemligen fråntaga Staten en vinst, som denna
borde hafva sig ensam förbehållen, skulle man ock, om man först be¬
519
Den 24 April, f. m.
gränsade hvarje enskild hanks sedelutgifning inom så bestämdt belopp
som jag ifrågasatt, sedan kunna föreskrifva någon viss bestämd afgift för
den massa sedlar, som Banken hade fått rätt utgifva, så att Staten der¬
igenom hölles fullkomligt skadeslös i detta hänseende.
Jag tror emellertid icke för min del, att man kan gorå partiela för¬
ändringar i en sådan lag som denna, utan om man vill införa sådan än¬
dring i den bestående lagstiftningen, att man derigenom ålägger de en¬
skilda bankerna att inlösa sina sedlar med metalliskt mynt, i stället för
såsom nu med riksmynt, så måste man på samma gång göra en revision
i alla öfriga stadgande^ som röra enskilda bankerna.
Här bar redan förut blifvit antydt, bvilka olägenheter som skulle
följa, om man antoge den ändring af 26 § Utskottet nu föreslagit, hvar¬
igenom de enskilda bankerna skulle beröfvas den rättighet de nu ega att
utgifva sedlar å sin egande behållning i Riksbanken, och jag vill derföre
nu blott i korthet sammanfatta och framhålla dessa olägenheter ur föl¬
jande tvänne synpunkter. För det första skulle de enskilda bankerna,
om de efter Utskottets förslag ålades invexla sina sedlar med metalliskt
mynt — men förbjödes att hålla någon kassa bos Riksbanken — just
genom denna sednare föreskriften komma att utur Riksbanken uttaga
silfver både för hela sin der deponerade riksmyntskassa och för alla riks-
bankssedlar som de insamlade samt insätta detta silfver i de större en¬
skilda penningeanstalter, som här finnas, för att der kunna invexla sina
sedlar; och följden skulle blifva, att Riksbankens metalliska kassa till stor
del komme att öfverflyttas till nämnda härvarande enskilda anstalter. Den
andra olägenheten, som vore ännu svårare, skulle blifva den, att, då en¬
skilda bankerna icke längre hade rätt att utgifva sedlar på sin innehaf¬
vande riksmyntskassa, så skulle de icke heller komma att hålla inne nå¬
gon betydligare sådan. (Stadgandet, att enskilda bankerna kunna utgifva
sedlar på sin innehafvande riksmyntskassa har nemligen sin grund just
deruti, att de derigenom skola föranledas alltid hålla eu mycket stark
riksmyntskassa.) Jag tror således, att den nu föreslagna partiela förän¬
dringen, långt ifrån att vara en förbättring, tvärtom skulle blifva en gan¬
ska väsendtlig försämring af den nuvarande lagstiftningen för de enskilda
bankerna.
Dessutom anser jag äfven, att det vore en orimlighet, om man, så län¬
ge 72 § Regeringsformen står oförändrad qvar, skulle förklara Riksban¬
kens sedlar, i afseende å deras giltighet såsom betalningsmedel i de en¬
skilda bankerna, vara af annan beskaffenhet, än då de nyttjades vid an¬
dra liqvider, samt för de enskilda bankerna icke utgöra rikets mynt och
sålunda der gifva dem ett lägre värde, än det hvarå de lyda, hvilket
emellertid skulle blifva följden, om man toge bort dessa sedlar från de i
mom. b af förevarande 26:te paragraf uppräknade betalningsmedlen. Lika
orimligt och äfven orättvist synes det mig vara, om man skulle förhindra
enskilda bankerna att använda Riksbankens sedlar såsom lagligt betal¬
ningsmedel för sina skulders liqviderande, under det att enskilda per¬
soner skulle ega oförminskad rätt att vid sina liqvider till bankerna
begagna sig af riksbankssedlarnes egenskap att utgöra rikets lagligen gäl¬
lande mynt.
520
Den 24 April, f. m.
Under sådana förhållanden och på dessa anförda grunder kan jag
icke annat än instämma med dem, som yrka afslag på Utskottets hem¬
ställan om förändring i förevarande § 26.
Herr Rundbäck: . Då jag nyss hade ordet, yttrade jag bland an¬
nat, att mellan grundfondssäkerheten och kreditivsäkerheten förefunnes
den skilnaden, att den förra pröfvades af hankbolaget och Konungens
Befallningshafvande gemensamt, då den sednare deremot endast pröfvades
af bolaget. Nu har Friherre Liljencrantz sagt, att detta icke var riktigt
hvad grundfondshypoteken beträffade Jag ber derföre att få uppläsa
hvad Kongl. kungörelsen den 20 Maj 1864 derom innehåller i 8 14,
mom. 1, så lydande:
“Grundfondshypoteken pröfvas af bolaget jemte Vår Befallningshaf¬
vande, eller den han i sitt ställe förordnar att pröfningen öfvervara, samt
godkännas, när de finnas vara af den beskaffenhet förestående § omför-
mäler och i öfrigt anses innefatta full säkerhet. “
Detta visar tydligen, att Frik. Liljencrantz icke haft skäl för sin an¬
märkning i detta afseende.
Herr Friherre Gripenstedt: Det synes mig, som om diskussionen
sträckt sig något utöfver, hvad som nu är föredraget. Man har talat om
att det skulle verka till inskränkning i enskilda bankernas sedelutgifnings-
rätt, om minsta sedelvalörerna bestämdes till 10 R:dr i stället för såsom
nu till .. 5 R:dr. Detta . är ganska riktigt anmärkt, men nämnda bestäm¬
melse förekommer icke i den nu föredragna paragrafen, utan först i den
följande. Likaså har man talat om den verkan, som skulle uppkomma
deraf, att privatbankssedlarne endast finge inlösas med klingande mynt,
men stadgandet härom förekommer uti 28 § som icke heller ännu är fö¬
redragen. Inskränker man sig nu till 26 § och jemför de föreslagna be¬
stämmelserna med de förut befintliga, så kan jag för min del icke finna
annan skiljaktighet, än att i mom. b) är af Utskottet såsom grund för
sedelutgifningen intagen “behållningen i enskilda bankens egna kassor af
Svenskt .mynt i. guld eller silfver11, då deremot i den gamla lydelsen står
'behållningen i enskilda bankens egna kassor af rikets mynt och Rikets
Ständers Banks sedlar11; samt vidare att Utskottet borttagit ett annat
moment, det nuvarande mom d), hvilket -grundar sedelutgifningen på “be¬
hållningen af i Rikets Ständers Bank insatta medel.11 Båda dessa förän¬
dringar finner jag visserligen ganska naturliga ifrån Utskottets synpunkt
och med hänseende till hvad Utskottet i andra afseenden föreslagit
oaktadt äfven jag anser, att enskilda bankernas sedelutgifningsrätt ganska
väl kan tåla vid någon inskränkning, så kan jag dock icke finna, hvarken
att dessa nu nämnda förändringar kunna lämpligen företagas annat än
i sammanhang med andra, genomgripande bestämmelser om sättet för sed-
larnes invexling, eller att de äro af någon praktisk betydelse i afseende
på sedelutgifningen, så mycket mindre som det faktiska förhållande eger rum,
efter hvad äfven förut blifvit anfördt, att de enskilda bankernas sedelutgif-
mngsrätt under åratal med 13,14 och ända till mer än 16,000,000 riksdaler
vant obegagnad. Och då jag äfven för öfrigt tror, att partiela förändrin¬
Den 24 April f. m.
521
gar i detta afseende icke äro nyttiga, så förenar jag mig med dem, som till¬
styrkt denna paragrafs bibehållande oförändrad.
Öfverläggningen var slutad; och blef Utskottets hemställan afslagen.
Föredragningen fortsattes derefter med den del al andra punkten, deri
Utskottet framställt förslag till förändrad lydelse för § 27 i Kongl. Kun¬
görelsen den 20 Maj 1864.
1 mom. i den föreslagna nya paragrafen lästes; hvarefter ordet lem-
nades åt:
Herr Wener: Jag hemställer, att Herr Talmannen behagade på en
gång föredraga alla momenten i denna paragraf.
Herr Friherre Liljencrantz: Jag kan icke finna något sådant
inre sammanhang emellan de särskilda momenten i denna paragraf, att de
böra på en gång föredragas. Mom. 2 handlar nemligen om bankernas
rätt att utgifva sedlar, lydande å guldmynt, då deremot mom. 3 talar om
de sedlar, som få utgifvas å silfver.
Herr Wener: Sammanhanget består deri, att 27 § är föreslagen att
i vissa fall ändras och att i andra fall bibehållas oförändrad, och då torde
det vara lämpligare att diskutera hela paragrafen på en gång. Jag vid¬
håller derföre den af mig gjorda framställningen.
Med anledning af Herr Weners yrkande förklarade Herr Talmannen
att, enligt hans uppfattning, de särskilda mom. i denna paragraf voro från
hvarandra så fristående, att, då påstående derom nu jemväl blifvit gjordt,
de hvar för sig borde särskildt föredragas. Och skedde alltså till en bör¬
jan föredragning af:
Mom. 1, som
Afslogs.
Mom. 2.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: I följd af Kammarens be¬
slut att afslå Utskottets framställning angående den förra paragrafen torde
det icke vara skäl att nu besluta någon ändring i denna lagstiftning, och
jag yrkar derföre afslag å det nu föredragna momentet.
Efter detta yttrande afslogs Utskottets förslag.
Mom. 3.
Herr Friherre Liljencrantz: Jag anhåller att få fästa uppmärk¬
samheten derpå, att första delen af mom. 3 redan är af Kammaren afsla¬
gen genom det af Kammaren fattade beslut angående första momentet af
522 Den 24 April, f. m.
denna paragraf, och att således det föredragna momentet följdriktigast bör
läggas till handlingarne.
Vidare anfördes ej. Äfven i detta moment blef Utskottets hemställan
afslagen.
Mom. 4 och 5.
Afslogos likaledes, hvart efter annat.
Vidare föredrogs den del af andra punkten, som innefattade förslag
till förändrad lydelse för § 28 i meranämnda Kongl. Kungörelse, och blefvo
denna paragrafs begge moment
Afslagna.
Punkten 3.
Bifölls.
Punkten 4.
Bifölls.
§ 7.
Sedan Första Kammaren, efter erhållen del af det beslut Andra Kam¬
maren fattat i anledning af väckt motion om ett lotsfartygs förläggande
under Skagen, hänvisat denna fråga till behandling af ett inom Första
Kammaren tillsatt Tillfälligt Utskott; samt nämnda Utskott, i Utlåtande
N:o 5, afgifvit ett från Andra Kammarens beslut i viss mån afvikande för¬
slag, hvilket af Första Kammaren bifallits och med utdrag af dess proto¬
koll N:o 148 till denna Kammare öfverlemnats; så föredrogs nu berörda
protokollsutdrag jemte deri åberopade Utskotts Utlåtande; och blef, på
begäran, nu jemväl uppläst det af Andra Kammaren i denna fråga förut
fattade beslut, hvarefter:
Herr Widell yttrade: Som detta förslag, ehuru framstäldt i något
olika form, bör kunna leda till samma resultat som det af denna Kammare
i frågan fattade beslut, hemställer jag, att Kammaren behagade förena sig
med Första Kammaren i antagande af föreliggande förslag.
Vidare anfördes icke. Med frånträdande af sitt förra beslut, i hvad
detsamma vore från Första Kammaren skiljaktigt, antog nu Andra Kam¬
maren det beslut hvartill Första Kammaren i denna fråga kommit.
§ 8.
Härefter föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Ut¬
låtande N:o 1 (i samlingen N:o 33), i anledning af väckta motioner rö¬
rande fattigvårdslagstiftningen i riket.
Den 24 April, f. m. 523
Afdelningen Litt. A.
De under denna afdelning upptagna 5 punJcter lästes, hvarefter ordet
lemnades åt
Herr Svanberg: Då jag är ledamot af det Utskott, som aflåtit det
nu föredragna Betänkandet, så och då jag, ehuru gillande det Utlåtande
hvartill Utskottet kommit, icke kunnat godkänna den af Utskottet be¬
gagnade inledningen till motiveringen, har jag velat mot densamma ned¬
lägga min reservation och ber att i anledning deraf få under några mi¬
nuter upptaga Kammarens tid.
Utskottet säger nederst å sidan 2: “I andra rummet eller kanske i
jemnbredd med. det redan anförda framställer sig den ännu, såsom det dag¬
liga lifvets både enskilda och offentliga företeelser visa, blott alltför myc¬
ket herrskande ringaktningen mot kroppsarbetet. Denna ringaktning gifver
sig alltför tydligt till känna i mångahanda fall; — i gällande röstbe¬
stämmelser liksom i en af lagskipningen mot den obemedlade och obe¬
märkte mannen af folket visad och om ännu faktiskt qvarstående olikhet
inför lagen vittnande, ringare hänsyn och grannlagenhet än mot den lyck¬
ligare lottade samhällsmedlemmen. Det bör derföre ej förundra, att den
hvilar som en förlamande tyngd på sjelfkänslan hos arbetaren och är i
hög grad egnad att nedtrycka den egna kraftens sträfsamhet och försvaga
det medvetande af eget ansvar, som står i nära samband med medve¬
tandet om egen rätt och vissheten att den aktas'“.
Hvad nu först angår frågan om den olika rösträtten, så ehuru jag
anser nuvarande graderade röstskala väl behöfva undergå en förändring,
tror jag dock icke, att den på ett eller annat sätt bidragande verkat till
den stora fattigvårdsbördan.
Hvad derefter beträffar den förmenta olikheten inför lagen, så har
jag med smärta hört beskrifvas huruledes somliga få med fängelse um¬
gälla hvad andra med några få riksdaler kunna försona. Jag hörde ny¬
ligen omtalas, att en fattig backstugusittare skickades till det från hans
hemvist aflägse liggande länsfängelset, derföre att han icke inställt sig vid
tingen, dit han varit kallad i egenskap af vittne; och orsaken till denna
hans underlåtenhet låg deri att han saknade skodon. Detta är upprö¬
rande, men. det är troligen svårt att påfinna några andra korrektiv än
de som nu finnas. Dessutom tror jag, att det uttryck, som ligger uti
denna punkt af inledningen möjligen kan uppfattas som ett klander af det
sätt, på hvilket rättvisan i vårt land skipas, men då jag såväl för vår
lagskipning i allmänhet som för de personer som handhafva densamma
hyser den största aktning, har jag, äfven af dessa skäl, ansett mig skyl¬
dig att emot ifrågavarande uttryck nedlägga min reservation.
Anledningen hvarföre jag icke låtit min reservation åtfölja Betänkan¬
det är ett förbiseende af mig, så mycket påtagligare som jag och flere af
Utskottets ledamöter redan vid första uppläsandet af inledningen till Be¬
tänkandet i Utskottet fäste oss vid de nu antydda uttrycken och påyrkade
att få dem ändrade.
Hvad nu angår Utskottets förslag i den föredragna punkten så till¬
styrker jag naturligtvis bifall till detsamma.
524
Den 24 April, f. m.
Herr Bergström: Fastän endast första afdelningen af de utaf
Utskottet föreslagna grunderna blifvit föredragen, hemställer jag dock, att
öfverläggningen må få omfatta Utlåtandet i dess helhet.
Med bifall till Herr Bergströms hemställan beslöt Kammaren, att
öfverläggningen finge omfatta Utskottets förslag i dess helhet; hvarefter
Herr Bergström fortsatte: Det är visserligen icke fattigvårdslag-
stiftningens uppgift att undanrödja och förebygga orsakerna till fattigdom,
utan blott att bestämma grunderna och ordningen för dess lindrande på
sådant sätt, att icke fattigdom derigenom framkallas. Emellertid var det
naturligt, att, då förslag om genomgripande förändringar i gällande fattig-
vårdslagstiftning vid denna riksdag väcktes, man äfven skulle något sys¬
selsätta sin eftertanke med utforskande af orsakerna till den, enligt all¬
mänt förmenande, öfverhandtagande fattigdomen. Båda de tillfälliga Ut¬
skott, hvilka af Kamrarne tillsatts för att handlägga, hvarje de inom mot¬
svarande Kammare väckta motioner i ämnet, hafva också vidrört orsa¬
kerna till fattigdomen, men på olika sätt. Första Kammarens Utskott
inlåter sig på det invecklade ämnet med stor varsamhet i följande ordalag:
“Ingen sjukdom kan emellertid botas, utan att man känner dess orsaker.
Det skulle sålunda måhända åligga Utskottet att söka utreda orsakerna
till den öfverhandtagande fattigdomen och de till följd deraf stigande
fattigvårdsutgifterna. Under den korta tid, som är oss tillmätt, låter
detta emellertid sig icke göra, äfven om ett sådant arbete ej öfverstege
Utskottets krafter, ja en sådan utredning torde icke ens ligga inom Ut¬
skottets befogenhet. Orsakerna äro nemligen många, och det onda torde
till en ej obetydlig del hafva sin rot i förhållanden, uti hvilka man ej
lärer kunna genom fattigvårdslagstiftningen få förändring. Kända förhål¬
landen torde emellertid vara, att landet sedan några år känner sig i en
betryckt ställning, att jordbruk, industri och näringar, som för några år
sedan voro blomstrande, nu befinna sig i ett stillastående, för att icke
säga tillbakagående, att jordbrukare nödgats inställa nästan alla arbeten,
som ej äro nödvändiga för jordens skötsel, att industrien lider och att
näringsidkarne afskeda sina arbetare i stort antal. Följderna häraf äro
lätt insedda. Då arbetsgifvarne inställa sina arbeten, saknar arbetaren sin
utkomst, och de tusenden, som till följd häraf dels fallit fattigvården till
last, dels arbetslösa stryka landet omkring, dels i fördubbladt antal befolka
fängelserna och dels i stora hopar emigrera och lemna fäderneslandet, äro
sorgliga bevis på ställningen i landet."
I bjert motsats mot Första Kammarens Tillfälliga Utskott ingår An¬
dra Kammarens Utskott med stor käckhet i förklaring af pauperismens
orsaker. Man må gerna med detta sednare Utskott anse pauperismen så¬
som de moderna samhällenas kräfta; och högre uppgift kan ej gifvas för
statsmannen och lagstiftaren än att genom ett omsorgsfullt aktgifvande å
pauperismens företeelser söka leda sig till dess orsaker för att, sedan de
blifvit kända, undanrödja och förebygga dem; men icke har, så vidt jag
kan förstå, Utskottets diagnostik af denna samhällssjukdom varit särdeles
lycklig. Hvad Utskottet i detta afseende åstadkommit är i hufvudsaken
intet annat än banala fraser. Hela den introduktion, som föregår sjelfva
Den 24 April, f. ra.
525
förslaget, är sammansatt af idel kända melodier, på hvilka man länge haft
tillfälle höra sig mätt, ända till leda. Så till exempel förmenar Utskottet,
att gällande röstbestämmelser i sin mån utgöra en medelbar orsak till fat¬
tigdomen i vårt land. Intet förmenande kan vara oriktigare än detta.
Om en eller flera samhällsklassers uteslutande från deltagande i det poli¬
tiska lifvet kunnat medföra sådan verkan, som Utskottet antagit; så
skulle ju de talrika klasser af medborgare, hvilka från urminnes tid ända
till den sednaste ombildningen af Nationalrepresentationen saknat politisk
valrätt och valbarhet, varit försänkta i den djupaste fattigdom vid den
tidpunkt, då den politiska vädjebanan för dem öppnades. Men sådant var
ingalunda förhållandet. Icke heller förspordes en dylik verkan deraf, att
t. ex. i städerna samma medborgareklasser före införande af den nya
kommunalstyrelsen voro uteslutna från allt inflytande på de stadskommu-
nens angelägenheter, hvilka handlades vid allmän rådstuga, der samma
medborgareklasser icke egde rösträtt.
En annan orsak till fattigdom vill Utskottet finna deruti, att folk¬
bildningen icke uppfostrar till lifvets värf och grundlägger nyttiga prak¬
tiska färdigheter. Mig tyckes Utskottet fara alldeles vill, då det ställer
på folkskolan, hvarest folkbildningen meddelas, den fordran, att den skall
grundlägga praktisk färdighet, det vill väl säga yrkesskicklighet. Icke
vore det lämpligt att inom folkskolan inrätta små smedjor, skräddare-
eller skomakare-verkstäder. Ännu mera af samma slag skulle kunna ur
Betänkandet framdragas, för att visa, att, om än Utskottets bemödande
att förklara fattigdomens orsaker utmärker god vilja, det sätt, hvarpå för¬
klaringen gifvits, dock icke röjer stor förmåga, men det redan anförda
torde i detta afseende vara tillfyllestgörande.
Hvad jag hittills granskat af Utskottets inledande resonnementer är af
oskyldig beskaffenhet; icke så den beskyllning Utskottet utslungat mot
lagskipande magten eller, såsom man ock kallar den, tredje statsmagten,
att nemligen samma magt skulle emot den obemedlade och obemärkte
mannen af folket visa ringare hänsyn och grannlagenhet än mot den lyck¬
ligare lottade samhällsmedlemmen; hvilket åter skulle vittna om en ännu
faktiskt kvarstående olikhet inför lagen. Detta är en svår beskyllning och
borde icke fått inflyta i ett Utskotts-betänkande vare sig med eller, såsom
nu är förhållandet, utan tillstymmelse till bevisning. Också har redan en
af Utskottets ledamöter, den talare som började öfverläggningen, uttalat
sitt ogillande af ifrågavarande beskyllning. En annan ledamot, Herr Falk¬
man, har, såsom Kammaren har sig bekant, icke deltagit i Utskottets ar¬
bete och beslut; men jag är viss på, att, om han varit i Utskottet till¬
städes, han icke skulle utan en kraftig reservation tillåtit en beskyllning
af sådan beskaffenhet som den åsyftade att inflyta i Betänkandet. Jag kan
icke heller antaga, att öfrige ledamöter af Utskottet, hvilka alla tillhöra
det fordna Bondeståndet, instämt i beskyllningen och fritager dem derföre
från all delaktighet deri, så framt de icke här uttryckligen biträda den¬
samma. I egenskap af underdomare har jag haft den lyckan att komma
i förtrolig beröring med vår allmoge och dervid iakttagit hos densamma
ett .vackert drag, det nemligen att aldrig någon bonde, derföre att ett
domslut gått honom emot, fattat personlig ovilja mot domaren eller sökt
göra hans oväld misstänkt; och det är på denna undantagslösa erfarenhet
526
Den 24 April, e. m.
jag grundar mitt ofvanberörda antagande, att icke de Utskotts-ledamöter,
hvilka tillhöra det fordna Bondeståndet, uppsåtligen deltagit i den mot
hela Sveriges domarekorps riktade och kränkande tillvitelsen. Det är så¬
ledes Utskottets föredragande ordförande och skriftställare Herr Rektor
A. W. Nilson, som jag gör ensam ansvarig för den förenämnda tillvitelsen.
Det gifves anfall af sådan beskaffenhet, att tystnad är det bästa och
lämpligaste sättet att uttrycka djupet af det förakt, sådana anfall väcka.
Jag tillstår uppriktigt, att jag tvekat huruvida jag i anledning af åsyf¬
tade anfall borde tiga eller tala; men jag beslöt mig för det sednare, der¬
före att Herr Nilson är en man med bildning och studier, en man som
kan inse och uppskatta vidden och betydelsen af sina ord, en man som
således i fråga om hvad han yttrar icke får göra räkning på otillräkne-
lighet. Han måste således stå till ansvar för den förnärmelse, han riktat
mot den Svenska lagskipningen.
Den lagskipande magten i vårt land har icke visat någon benägenhet
att inblanda sig i dagens politiska strider, utan tvärtom hållit sig allde¬
les främmande derför. Är förhållandet sådant, så synes mig den också
hafva grundade anspråk att icke emot sin vilja indragas i stridstumlet,
och isynnerhet att vid de förhandlingar inom Nationalrepresentationen,
hvilka med lagskipningens tillstånd och organisation icke hafva något att
skaffa, undslippa omdömen och vitsord af sådan art, som Herr Nilson
meddelat och hvilka, om de icke motsades och förklarades oriktiga, skulle
för kommande tider bära vittnesbörd om lagskipningens dåliga beskaffen¬
het på vår tid. Mig veterligen hafva icke sådana beskyllningar tillförene
fått inrymme i något vid riksdag afgifvet betänkande, utan har man hit¬
tills endast funnit dem uti pressens uslaste alster. I den Svenska lag¬
skipningens namn gör jag insaga mot dessa beskyllningar samt förväntar
och hoppas, att de icke mera skola återkomma under Riksdagens för¬
handlingar.
Vill man icke, såsom Utskottet, stadna vid mer eller mindre ytliga
resonnementer om hvad som förmenas verka fattigdom, utan verkligen gå
till djupet af frågan och med full visshet utröna de sannskyldiga orsa¬
kerna till fattigdomen samt de bästa medlen att aflägsna och förebygga
dessa orsaker, så måste man på ett ändamålsenligt sätt ordna fattigvårds-
statistiken. Innan sådant skett skall man fortfarande sväfva i okunnighet
i dessa vigtiga ämnen. Vårt första statistiska tabellverk åsyftade också
att införa en fattigvårdsstatistik, och vackra bemödanden i den anvisade
riktningen gjordes till en tid, men öfvergåfvos omsider. På sednare tiden
har man åter upptagit tanken på en sådan statistik och försökt realisera
den genom uppgifter, som landshöfdingarne i sina femårsberättelser skola
meddela. Dessa berättelser innehålla statistiska redogörelser rörande fat¬
tigväsende! för tvänne femårsperioder, nemligen 1856—1860 och 1861 —
1865. Granskar man denna del af den officiela statistiken i vårt land,
kan man icke undgå att finna den ganska ofullständig och till följd deraf
också föga tillfredsställande. Detta är en naturlig följd deraf, att de
myndigheter eller fattigvårdsstyrelserna inom de särskilda fattigvårdssam-
hällena, hvilka ensamma äro i tillfälle att lemna de primära uppgifter,
hvarpå statistiken skulle grundas, icke hafva sig skyldighet lagligen ålagd
att meddela sådana uppgifter, utan endast på frivillighetens väg kunna
Den 24 April,, f. m.
527
förmås dertill af landshöfdingarne. För den första af ifrågavarande perio¬
der saknas således alla uppgifter från flera län, utom hvad angår perio¬
dens sista år eller 1860; hvaremot redogörelser för sednare femårsperio¬
den ingått från samtliga rikets län. Dessa redogörelser lemna åtskilligt
öfrigt att önska, hvarom jag nu icke vill vidare yttra mig. Tager
man dem emellertid sådana de äro, så vittna de icke, såsom allmänna
påståendet är, om en stigande fattigdom. Här föreligger således icke nå¬
got statistiskt faktum, som kan berättiga till en förändring af grunderna
för den gällande fattigvårdslagstiftningen. Enligt tillgängliga äldre upp¬
gifter, jemförda med de sednaste i femårsberättelserna meddelade, skulle
hela antalet af dem, som af det allmänna till större eller mindre del er¬
hållit fattigförsörjning, i förhållande till folkmängden vid hvarje års slut,
hafva utgjort
år 1845 29,60 personer på 1,000 innevånare
„ 1850 35,55 „ „ „ „
„ 1855 39,31 „ „ „ „
„ 1860 34,45 „ „ „ „
„ 1865 35,91 ,,
Vår fattigvårdsstatistik, sådan den nu är, ådagalägger att antalet fat¬
tighjon, som erhållit full fattigförsörjning, är föga vexlande, man kan
nästan säga konstant; hvaremot antalet af tillfällige understödstagare är
särdeles föränderligt, än stigande, än fallande. Dessa fakta åter ådaga¬
lägga, att de ständigt verkande orsakerna till verklig fattigdom äro något
så när desamma under vanliga lörhållanden, samt att det är tillfälligheter,
hvilka förorsaka ökning eller minskning af understödstagarnes antal.
Det önskvärda af eu klar insigt i alla hithörande förhållanden kraf¬
vel’ med ljudande nödvändighet en väl ordnad fattigstatistik. I detta
afseende har Norge lemnat oss långt bakom sig. Redan genom en Kong!
Resolution af den 10 December 1850 ålades hvarje Norskt fattigvårds-
samhälle att till vederbörande Regeringsdepartement årligen afgifva sta¬
tistisk redogörelse öfver sitt fattigväsende enligt formulär och föreskrifter
utfärdade af samma departement; och 1865—1866 årens Storting bevil¬
jade anslag till inrättande af ett särskilt statistiskt kontor för fattigvä¬
sendet. Jag håller här i min hand ett exemplar af Norges officiela fat¬
tigstatistik för år 1866 tillika med öfversigt för åren från och med 1851
till och med 1865. En sådan fattigstatistik, grundad på nominativa re¬
dogörelser, vore högeligen att önska äfven för vårt land. Jag har formu¬
lerat ett förslag till stadgande om skyldighet för hvarje Svenskt fattig-
vårdssamhälle att afgifva årlig redogörelse rörande sitt fattigväsende, och
jag förbehåller mig rättighet, att, när Herr Talmannen i föredragningen
hunnit till det ställe i Utskottets förslag, hvarest det af mig formulerade
stadgandet lämpligen kan införas, särskildt få framställa yrkande om pro¬
position på bifall till mitt berörda förslag.
Utan tvifvel är frågan om den lämpligaste och bästa organisationen
af fattigvården af utomordentlig vigt. Under de sednaste århundradena
har samhället undergått en stor ombildning äfven i de hänseenden, hvilka
tillförene utöfvade inflytande på fattigvården. Före reformationen var
densamma mera en kyrklig än en borgerlig angelägenhet; och än i dag
ombesörjer i den katholska verlden kyrkan en stor del af fattigvården. I
528
Den 24 April, f. m.
det gamla samhället bildade gillena, skräna och andra korporationer inom
sig afslutade kretsar, hvilka sörjde hvar och en för sina fattiga. All tdetta har
förändrat sig. Det gamla samhällets ståndsindelningar och grupperingar,
hvarigenom den enskilde understöddes af en större eller mindre krets,
äro försvunna. Det är derföre hög tid att samhället organiserar sig på
nytt i de fria associationernas form, vare sig att dessa associationer afse
fri kristlig välgörenhet eller ock inbördes hjelp och understöd vid tillfälle
af sjukdom och nöd. På sådan väg kan otroligt mycket godt åstadkom¬
mas till lättnad för den officiela fattigvården. För en del år sedan gjorde
den bekante Chalmers i Glasgow ett storartadt försök i sådan riktning.
Han öfvertog nemligen med sina hjelpare och vänner fattigförsörjningen i
ett af Glasgows största och fattigaste distrikt. Han utförde hvad han
åtagit sig med långt ringare uppoffring af penningar, än det officiela fat¬
tigväsendet förut hade fått vidkännas; och, hvad mera är, hans verksam¬
het var välsignelserik, under det den officiela fattigvården verkade demo¬
raliserande. Råd, vägledning, anvisning, med ett ord: personligt, kristligt
deltagande för den fattige kräfves framför allt. Den, som blott kastar
en skärf åt den fattige, kommer honom att se nedåt; men den, som med
kristlig barmhertighet och personligt deltagande närmar sig honom, får
honom att blicka uppåt med förtröstan och förtroende. För att fatta
mig kort rörande denna sida af frågan vill jag endast tillägga, att man
vid organisationen af fattigvården bör lemna så mycket som möjligt åt
den enskilda välgörenheten, samt att det officiela fattigväsendet endast må
öfvertaga hvad den enskilda välgörenheten går förbi eller skjuter
från sig.
Detta är hvad jag velat hafva i allmänhet sagt rörande förevarande
öfverläggningsämne. Kanske är det icke på sin plats att nu yttra något
om detaljerna i de grunder, Utskottet föreslagit för en ny fattigvårdslag-
stiftning. Dock kan jag icke tillbakahålla min förundran deröfver, att
ett Utskott, hvars medlemmar synas hysa så menniskovänliga känslor, som
inledningen till sjelfva förslaget tyckas utmärka, kunnat framkomma med
hemställan om förhöjande af den personliga fattigvårdsafgiften utöfver det
belopp, hvartill den i nu gällande fattigvårdsstadga är fastställd. Man
skulle snarare väntat ett förslag om afskaffande af samma afgift; ty ingen
beskattning är orättvisare och obilligare än den å person utan afseende
å personens förmåga att utgöra skatten. De så kallade kapitationsafgif-
terna hafva alltid utgjort och skola alltid utgöra föremål för väl grun¬
dade anmärkningar. Jag finner endast en anledning att bibehålla de för
närvarande utgående personela fattigvårdsafgifterna, den nemligen att
utgörande af samma afgifter kan höja sjelfmedvetandet och sjelfkänslan
bos dem, hvilka, ehuru sjelfve stående på gränsen emellan förmåga att
sjelfve försörja sig och behof af fattigunderstöd, dock lära finna tillfreds¬
ställelse i att lemna en skärf till lindrande af sina ännu sämre lottade
likars nöd.
Sist vill jag ock uttala mina betänkligheter mot Utskottets, i strid
mot Första Kammarens beslut, gjorda hemställan, att klagan icke får fö¬
ras öfver kommunalstämmans beslut, hvarigenom fattigunderstöd förväg¬
rats den, som deraf är i behof. Den af Utskottet uppställda princip, att
kommunens
Din 24 April, f. m.
529
kommunens skyldighet att understödja sine fattige endast i två fall bör
vara obligatorisk, synes mig väl kunna hafva tålt den modifikation, som
Första Kammaren gifvit deråt genom tillstädjande af rättigheten att öf¬
verklaga kommunalstämmans beslut. Undantag upphäfva icke en regel;
och man torde kunna förutsätta en sådan hårdhet hos en eller annan
fattigvårdsstyrelse och kommunalstämma, att ett korrektiv deremot bör
möjliggöras.
Herr Kinmanson: 1 likhet med den siste talaren tillåter jag mig
att uttrycka mitt ogillande af en del utaf de till stöd för Utskottets för¬
slag anförda motiv. Denne talare fäste sig företrädesvis vid Utskottets
yttrande angående en förmenad, i vårt land ännu faktiskt qvarstående
olikhet inför lagen. Jag vill tillika framhålla ett annat omdöme af Ut¬
skottet, då det bland bidragande orsaker till fattigvårdstungan äfven an¬
för en hos oss herrskande ringaktning mot kroppsarbetet. Dessa härda
beskyllningar äro ogrundade och osanna, och deras tyngd må derföre åter¬
falla på Betänkandets författare.
Jag vänder mig härefter till det af de båda Utskotten uppgjorda för¬
slagen till grunder för en ny fattigvårdslag, ehuru endast för att yttra nå¬
got om den del deraf, som nu är föredragen. Det har visat sig, att nu¬
varande fattigvårdslag blifvit missförstådd eller så uppfattad, att den be¬
höfvande skulle ega att ovilkorligen blifva hulpen och fattigvårdsstyrel-
serna hafva ovilkorlig skyldighet att lemna honom understöd. Jag anser
mig derföre böra erinra, hurusom lista och 4:de §§ i gällande fattigvårds-
förordning göra understödet beroende af pröfning af behofvets tillvaro och
beskaffenhet, med hufvudsakligen lika rätt för fattigvårdsstyrelse som den,
hvilken det framlagda förslagets 2:dra punkt medgifver, derest det ej bör
antagas att meningen varit att förklara styrelsens förfarande härvid be¬
roende endast af godtycke. Emellertid har fättigvårdsförordningen blifvit
missförstådd, och detta är redan tillräcklig anledning att förändra eller
förtydliga dess stadganden i den riktning som anses vara den bästa. Vid
en sådan förändring bör man dock akta sig för att de nya föreskrifterna
icke i sin ordning varda missförstådda, hvilket otvifvelaktigt skulle blifva
fallet om Utskottets förslag i oförändradt skick och utan tydligare be¬
stämningar antoges till lag.
Den sociala pligt, som utöfvas genom fattigvård, förblifver alltid oef¬
tergiflig, huru än medlen för dess uppfyllande må inom särskilda länder
vara ordnade. Då egna krafter svika och enskild tillgång saknas, då in¬
gen anhörig kan hjelpa och icke heller den enskilda välgörenheten bistår,
då, men ej förr, lemnar den allmänna fattigvården en nödhjelp. Den bör
noga akta sig för att förlama omtanken för egen bergning, men också
aldrig undandraga sig att bistå den verkligt nödställde. Eu sådan fat¬
tigvård antager gerna ett allvar, som får utseendet af stränghet, utan att
derföre hjelpen kommer att saknas, då nöden gör den nödvändig. Det
nya förslaget motsvarar åtminstone icke en sådan föreställning om sam¬
hällets pligt; och anledning att på ett eller annat sätt oriktigt uppfatta
detsamma förekommer redan genom den motsats, som blifvit uppdragen
emellan lista och 2:dra punkterna, i det att enligt den lista, jemförd
flited. Prat. 1869. 2 Åfd. 3 Band. 34
530
Den 24 April, f. in.
med den 11 de punkten, vansinnig person och föräldralöst barn utan egen
tillgång blifvit ovilkorligen "berättigade till fattigunderstöd, medan enligt
2:dra punkten åldrig, vanför eller sjuk person må erhålla dylikt under¬
stöd endast när fa ttigvå fäss tyr vise pröfvar sådant nödigt. Fattigvården
kallas i sednare fallet frivillig i stället för obligatorisk i det förra. Men
det inses lätteligen att grunden för understöds meddelande efter lista eller
2:dra punkten ytterst är en och samma. Fn vansinnig får väl ej under¬
stöd, derföre att sjukdomen heter vansinne, utan emedan hans tillstånd i
följd af sjukdomen påkallar andras hjelp. Sålunda kan naturligtvis äfven
en medellös person, som ådragit sig annan sjukdom än vansinne eller
blifvit vanför eller som hunnit till hög ålder, vara i följd af sitt tillstånd
lika hjelplös som en vansinnig och följaktligen, med nödvändig konseqvens,
lika berättigad till understöd som någon enligt lista punkten. På samma
sätt kan ett barn, som ej mistat sina föräldrar, ändock befinnas i belä¬
genhet att påkalla fattigvårdens omsorg lika mycket som ett barn, hvars
båda föräldrar äro döda. Det kan ej finnas någon rimlig anledning,
hvarföre behöfvande i alldeles lika grad af hjelplöshet likväl borde för¬
sättas i alldeles olika ställning till fattigvården, derföre att hjelplöshetens
orsak icke hade samma benämning. Ur denna synpunkt skulle understöd
enligt 2;dra punkten snart kunna framträda lika obligatoriskt som enligt
den lista och kunna fordras med lika ovilkorlig! berättigande; i afseende
å hvilka i förslaget förekommande ord det för öfrigt må anmärkas, att de,
såsom uttryckande ett fullt erkändt juridiskt anspråk, icke ens borde i
en fattigvårdslag begagnas. Å en annan sida åter skulle denna 2idra
punkt, just i följd af sin antydda motsats till lista punkten, eller den
att afse hvad man kallat frivillig fattigvård, kunna, allt efter som upp¬
fattningen deraf i den ena eller andra riktningen förmådde att göra sig
gällande, utveckla en fattigvård, som utan urskiljning ansåg sig berättigad
af förvägra begärdt understöd och som i frivilligheten inlade endast god¬
tycke, förgätande pligten. På sådant sätt funnes icke vidare för samhäl¬
let någon trygghet derför, att den verkligt behöfvande undfinge den nöd¬
hjelp, hvilken man dock torde vilja tillägga honom. Ty det måste väl
anses stridande mot samhällets intresse, att någon dess medlem lemnas så
utan hjelp, att han dör af hunger eller förgås af elände; lika visst som
det ej kan vara förenligt med samhällets fördel att en sådan fattigvård
uppkommer som understödjer utan pröfning och utan behof, och som för-
qväfver en af frihetens vackraste yttringar eller omtanken för egen och
de sinas bergning. Det är förmedlingen emellan båda dessa ytterligheter, som
fattigvården, biträdd af den enskilda välgörenheten, har till sin svåra uppgift.
De lista och 2idra punkterna i förslaget, nu af alltför ötydlig me¬
ning, böra derföre, vid den nya lagens utarbetande, bringas i full öfver¬
ensstämmelse med hvarandra på ett syftesenligt sätt, enär de eljest kunde
föranleda ännu menligare missförstånd, än nu gällande fattigvårdslag nå¬
gonsin åstadkommit. Ett exempel i detta hänseende ligger nära till hands.
Vid undersökning angående de närmaste anledningarne till ökad fattig-
vårdstunga skall det befinnas, att fattigvårdens största svårighet består i
omsorgen för värnlösa barn. I afseende å äldre behöfvande personer är
det jemförelsevis lätt både att mäta behofvets vidd och finna lämpligt
sätt för understödets lemnande; men då barn, äfven om de hafva sina
föräldrar eller en af dem i lifvet, sakna tillsyn ända derhän att fattig¬
Den 24 April, f. m.
531
vården bör mellankomma, hvilket ofta förefaller särdeles med hänseende
till oäkta barn, så träffas fattigvårdsstyrelserna härigenom af de största
bekymren i förening med kännbara kostnader. En ny fattigvårdslag borde
derföre innehålla närmare bestämmelser till ledning för fattigvårdsstyrel-
sernas åtgärder i ett ämne, som framställer sig bland det vigtigaste vid
all fattigvård. Det nya förslaget saknar likväl sådan närmare föreskrift.
I motiven åter till det af Andra Kammarens Utskott afgifna Betänkandet
yttras till en början ganska riktigt, att kommunen bör se till att fattiga
barn ej gå omkring och tigga, vänjande sig vid sysslolöshet och ett kring¬
strykande lif, och att samhället, genom att taga vård om de i hemmet
försummade barnen, säkrast motverkat tillväxten i fattiges antal och i
fattigvårdsbördan. Men knappt har detta blifvit sagdt, förr än Utskottet
tillägger att, om denna pligt åsidosättes, barnens betlande inom kommu¬
nen likväl icke lärer kunna förbjudas, utan måste tolereras, dock att så¬
dant betlande aldrig må utsträckas till angränsande eller mera aflägsna
socknar. Likasom någon missuppfattning synes hafva föranledt den så¬
lunda antydda föreställningen att landet i öfrigt vore utan olägenhet af
sättet för fattigvårdens handhafvande inom hvarje särskild kommun, och
att tiggeriets vådor endast vore beroende af orten, der det utöfvades,
torde det vara möjligt, att Andra Kammarens Utskott, vid dess nämnda
anförande, icke riktigt bedömt 2:dra punkten af det utaf Första Kamma¬
rens Utskott uppgjorda förslaget. Om deremot samma anförande åter-
gifver den rätta meningen och således innefattar en förklaring af hvad i
sjelfva verket bör med frivillig fattigvård förstås, en fattigvård som då
icke förtjenade detta namn, så visar sig häraf tydligen, att förslaget till
ny fattigvårdslag är bygdt på grunder, hvilka, i sig sjelfva oantagliga,
icke äro passande för vårt land och dess förhållanden. Ty, för att nu
blott fullfölja redan omförmälda exempel, intet kan väl för samhället
vara vådligare, än att lagen sjelf medgifver tiggeri för barn och sålunda
sjelf främjar en demoralisation, som vanligen bildar onyttiga eller farliga
medlemmar inom samhället. Här måste samhället ingripa och i sitt eget
intresse söka förebygga både tiggeriet och dess svåra följder.
Ehuru jag således anser de nu föredragna punkterna af det nya för¬
slaget vara utan öfverensstämmelse sinsemellan, ofullständiga och otydliga
eller till sin grund oriktiga, torde det dock ej vara lämpligt att framställa andra
förslag eller yrkanden, hvilka möjligen kunde föranleda en för sakens slut¬
liga behandling skadlig tidsutdrägt. Jag tror nemligen det angelägnaste
vara, att en underdånig skrifvelse med begäran om revision af fättigvårds-
förordningen kan vid denna riksdag medhinnas, förvissad som jag är, att
Legeringen skall omhändertaga frågan i hela dess vidd och att vid den
nya lagens utarbetande skall uppmärksammas ej allenast hvad förslaget
kan komma att innehålla utan ock den inom Kamrarne förda diskussionen.
Herr Statsrådet Carlson: Utan att fästa mig vid den motivering,
som föregår Utskottets Betänkande, och då jag anser, att hufvudsaklig
vigt här ligger på det förslag, som blifvit af detta Utskott och det för
frågans behandling af Första Kammaren tillsatta gemensamt framlagd t,
äfvensom då jag tror, att det ärende, som nu är å bane, intager ett
framstående rum bland Riksdagens vigtigare frågor, har jag anhållit att
derom få yttra några ord.
532
Den 24 April, f. m.
Fattigvården — det visar sig redan af diskussionen inom Riksdagen
— utgör ett af de svåraste ämnena för lagstiftningen. Det är icke egent¬
ligen bekäftadt med den art af svårighet, vid hvilken man, efter att hafva
besegrat en mängd af mötande hinder, slutligen kommer till målet, utan
med en svårighet af det slag, som kan sägas vara olöslig, ungefärligen på
samma sätt som med qvadratens förhållande till cirkeln, hvilket väl kan
med ett visst närmande uttryckas, men som dock slutligen alltid lemnar
något ofullständigt.
Yår fattigvårdslagstiftning i nyare mening har i sjelfva verket till¬
kommit så sent, att det med skäl kan utgöra föremål för förundran, att
den redan hunnit så klart ådagalägga sina verkningar. Det gamla stad¬
gandet i kyrkolagen — att hvarje härad och socken skall försörja sina
fattiga — innebär icke hvad detsamma efter vårt föreställningssätt kunde
anses betyda, emedan der saknas alla bestämmelser om: Indika som skulle
anses såsom fattige; efter Indika grunder beslut skulle fattas i sådana
frågor; huru bidragen skulle utgöras, och slutligen förhållandet mellan
församlingarne. Märkligt är att det första förhållande, som behöfde ord¬
nas, var förhållandet mellan församlingarne, hvilket skedde genom Kongl.
Brefvet af den 7 December 1788. Sedermera var det Riksdagen 1809,
hvilken, liksom i så många andra, äfven i detta hänseende gaf utgångs¬
punkten till en ny sakernas ordning, derigenom att den gjorde hemställan
om en fullständig fattigvårdsstadga. En sådan utarbetades ock af en ko¬
mité, som tillsattes 1810 och afgaf sitt utlåtande 1821, men den Riksdag,
då ärendet förekom, eller 1823 års Riksdag, afslog den i detta hänseende
gjorda framställningen, och först 14 år derefter blef frågan ånyo väckt till
lif genom den framställning Riksdagen gjorde till Kongl. Maj:t om ändring
af vissa enskilda bestämmelser i lagen. En komité förordnades för ut¬
arbetande af en fullständig författning, och sedan förslaget dertill blifvit
uppgjordt och af 1841 års Riksdag granskadt, utfärdades fattigvårdssty-
relsen af den 25 Maj 1847.
Ungefär vid samma tid infördes en likartad fattigvårdslagstiftning i
Norge. Dess hufvudsakliga bestämmelser i afseende på hvilka personer
skulle vara föremål för den obligatoriska fattigvården voro nästan helt och
hållet lika med de hos oss antagna. Det dröjde emellertid icke längre än
till år 1853, då på Riksdagens begäran en ganska betydlig modifikation
gjordes i detta stadgande, då det bestämdes, att endast sådana nödställda
medlemmar af samhället, som af ålder, sjukdom eller vanförhet voro ur-
ståndsatte sig försörja, skulle vara föremål för den lagbestämda fattigvår¬
den. Det är nu denna karakter af fattigvården, som Utskottet föreslagit
att förändra.
Ehuru mycket blifvit sagdt och verkligen kan sägas om orsakerna till
den allt mer och mer tryckande fattigvårdsbördan, tror jag likväl, att man
kan hafva tillräckliga anledningar, som tala för behofvet och nödvändig¬
heten af en förändring, om man afser de verkningar, som sjelfva lagstift¬
ningen framkallat. Skulle dessa verkningar, som yttrat sig i en allt tyngre
utgiftsbörda, framträdt ensamt hos oss i sammanhang med fattigvårdslag-
stiftningen, kunde man möjligen hysa någon tvekan, om ur denna källa
de varseblifna verkningarne vore att härleda. Men äfven öfriga länder,
hvilka haft en lagbestämd fattigvård, hafva haft samma erfarenhet, nemligen
att den tvungna fattigvården haft till omedelbar följd, i samma mån som
Den 24 April, f. m.
533
tvånget varit starkare, en större stegring af sjelfva fattigdomen. Och
grunden härtill är ingen annan än den, att, om än lastbara vanor och
falska beräkningar må vara den vanliga anledningen till fattigdomen, är
dock brist på omtanke hufvudkällan; och denna bristande omtanke upp¬
muntras icke af något medel mera än af vissheten att få sitt understöd
genom andra. Detta är ock orsaken, hvarför den tvungna fattigvården
stegrar det onda, som den skulle afhjelpa, och mångdubblar antalet af dem,
som skola vara föremål för dess åtgärder.
Såsom sagdt är, hafva samma verkningar visat sig i andra länder. Det är
icke min mening att nu uppehålla tiden med någon vidlyftigare utredning
i detta hänseende. Jag vill blott erinra om förhållandet i tvänne länder,
England och Norge. I England hade verkligen de orsaker, jag nuantydt,
åstadkommit eu så stark verkan, att förpaktare!! tvekade att bruka jorden,
emedan det till följd af den betungande fattigvården knappt lönade sig,
och en allmän arbetslöshet uppkom. Men det, hvarå jag ber att synner¬
ligen få fästa uppmärksamhet, är, att, sedan den nya fattigvårdslag stift-
ningen infördes i England, fattigvårds börd an öfver hufvud sjunkit till blott
en ’ tredjedel af hvad densamma före denna lagstiftning utgjorde, hvilket,
enligt mitt förmenande, är ett bevis, att man genom lagstiftningen kan
komma till en verklig förbättring.
Det är otvifvelaktigt, att, om det så förhåller sig, om man kan genom
fattigvårdslagstiftningen minska fattigbördorna, är den riktning, man bör
följa, just den som här blifvit anvisad. Jag säger med flit riktningen,
emedan jag icke kan och måhända icke bör ingå i en så detaljerad gransk¬
ning, som kan utgå från en mera mångsidig erfarenhet, utan hufvudsakligen
vill yttra mig om sjelfva grundtanken. Och hvad jag kan säga är, att,
ehuru den erfarenhet, som i det departement jag har äran tillhöra kan
samlas angående fattigvården, är af en ganska olika beskaffenhet och om¬
fattning mot den, som bör kunna vinnas inom kommunerna, enär de
ärenden, som i detta departement behandlas, egentligen afse besvär
öfver fattigvårdsstyrelsernas åtgärder eller beslut i fattigvårdsmål samt
tvister mellan särskilda samhällen, så bör jag dock säga, att denna erfaren¬
het, så vidt den sträcker sig, gifver anledning till det antagandet, att den
grundtanke, hvarpå Utskottets förslag blifvit bygdt, verkligen är den som man
bör följa vid en förbättring i denna lagstiftning, och att den riktning Ut¬
skottet inslagit är den rätta.
Att stora svårigheter dermed äro förbundna, vill jag icke förneka;
icke heller att stor vigt ligger på de detaljer, hvarigenom denna grund¬
tanke kommer till genomförande; hvilket äfven blifvit genom andra länders
erfarenhet bekräftadt. Men så mycket är säkert, att, då man lossar på
tvånget, återtaga de moraliska driffjedrarne sin spänstighet, och den känsla
af barmhertighet mot en lidande like, som utgör sjelfva hufvudroten för
all sann fattigvård, kommer då till sin rätt, på samma gång den fattige
hänvisas till den omtanke om eget val, som rättstvånget förlamar och
qväfver. Och när förhållandena på denna väg blifva bättre, kommer ock
allmänhetens omtanke att mera riktas på den förekommande fattigvården,
som tillstoppar källorna till det onda man vill söka att lindra.
Det andra exemplet, hvaröfver jag icke vill vidlyftigt yttra mig, eme¬
dan detsamma tjenat Utskottet till ledning, lemnar Norge. Der infördes,
534
Den 24 April, f. in.
alldeles samtidigt, nästan enahanda fattigvårdslagstiftning, som den vi än¬
nu ega; men man kom något tidigare att fästa sin uppmärksamhet vid
nödvändigheten att i densamma införa något mildare bestämmelser, och
dessa hafva äfven blifvit följda i det förslag, som afgifvits af Första Kam¬
marens Utskott och nu äfven af denna Kammares. Har nu denna öfver¬
gång knnnat ske i brödrariket och hafva de nya bestämmelserna der fun-
,nits både verkställbara och ändamålsenliga, så tror jag mig deraf kunna
sluta till att de i vårt land icke äro otillämpliga.
Vid eu ny lagstiftning befinner man sig ofta i en ganska stor tve¬
kan, då man frågar sig sjelf, hvilken inverkan nya, hittills icke pröfvade
grundsatser i praktiken må komma att utöfva.
Det måste derföre alltid vara en fördel, att i ett land med så be-
slägtade förhållanden, som Norge har till vårt, försök der blifvit gjorda
under sex års tid och, så vidt erfarenheten hittills visat, utan att man
deraf haft att beklaga menliga följder. Jag tror ock, att denna erfaren¬
het fästat uppmärksamheten å ett förhållande, som utan tvifvel bör afses,
icke minst i det ögonblick då man står i begrepp att uttala sig angåen¬
de lagstiftningen eller sättet att verkställa deri. Jag tror, att i Norge,
likasom jag föreställer mig att fallet kommer att blifva äfven här, öfver-
gången visat sig svår, och den har derföre af de verkställande gjorts så
lindrig som möjligt.
'Jag tror ock, att kommunerna hos oss, af dessa svårigheter föranledda,
skola söka att göra denna öfvergång lindrig; men otvifvelaktigt är, att
sedermera, under fortgången af dess verkningar, den i lagstiftningen inne¬
burna principen skall taga ut sin rätt och återföra förhållandet till ett
naturligare och sundare skick.
På dessa grunder är det jag, under det jag visserligen tror, att en
del af de bestämmelser, som iförslaget förekomma,påkalla en noggrannare
granskning, likväl är af den öfvertygelse, att grundtanken till förslaget
förtjenar Kammarens bifall.
Herr K o 1 m o d i n: Efter den grundliga granskning, som af föregåen¬
de talare blifvit egnad åt motiven i detta Utskotts-betänkande, hade jag
ämnat att, utan någon allmän inledning, vända mig direkte till de grund¬
drag till en framtida fattigvårdslagstiftning, som Utskottet i sitt Betän¬
kande framställt. De tvänne närmast föregående talarne hafva dock ge¬
nom sina yttranden nödgat mig att till någon del uppgifva denna min af¬
sigt samt förutskicka några allmänna anmärkningar. Herr Trefienberg
bär, med anledning af ett yttrande i Betänkandet, förklarat, "att han al¬
drig hört någon menniska uppgifva fattigvårdslagstiftningen såsom orsak
till fattigvårdsbördans tillväxt." Omedelbart efter honom förklarade emel¬
lertid Herr Statsrådet Carlson från ministerbänken, att förenämnda upp¬
fattning vore berättigad. Herr Trefienberg har således onekligen fått sin
föreställning i detta afseende på ett ganska afgörande sätt korrigerad. Jag
får dock för min ringa del bekänna, att jag ej kan dela Herr Statsrådets
uppfattning. . Vår fattigvårdslagstiftning ..må vara felaktig och tarfva en
allvarsam revision; men svårligen skall man kanna bevisa, att dess inne¬
håll är skuld till pauperismens tillväxt, Icke fattigvårdsstadgan, utan det
sätt, hvarpå den blifvit tillämpad, har utöfvat ett skadligt inflytande i
535
Den 24 April, f. in.
detta afseende. Jag uttalar ej detta såsom ett strängt tadel mot myndig¬
heterna. De hafva, ledda af ren filantropi, gifvit författningen en tyd¬
ning, som jag för min del ej kan anse vara af innehållet berättigad. Här¬
ifrån härleder sig detta pockande, oförnöjda sinne, som så ofta framträ¬
der hos de hjelpbehöfvande och hvilket blifvit så mångfaldigt öfverkla-
gadt. Det är ock på detta sätt, som fattigvården blifvit belamrad med
personer, hvilka aldrig bort komma i åtnjutande af dess understöd. Men
då jag sålunda medgifver, att lagtillämpningen ökat fattigvårdstungan, vill
jag ändå knappast medgifva, att den i egenskap af lockmedel bidragit till
detta resultat. — Lättsinne och slöhet äro de magfer, som vanligtvis för¬
se fattigvården med dess subjekter. Det ligger då i sakens natur, att icke
förhoppning om framtida fattigvård, utan djurisk tanklöshet är den all¬
mänt verkande orsaken i sådana fall. Jag uttalar detta med så mycket
större tillförsigt, som det underhåll, fattigvården vanligen lemnar, omöjli¬
gen för någon menniska kan innebära en lockande framtidsutsigt.
Det förefanns under sådana förhållanden intet skäl för Utskottet att
handlöst bortkasta det bestående och gifva oss ett, såsom man behagar
kalla det, splitternytt system. Då jag ej vidare vill begära ordet i den¬
na fråga, ämnar jag begagna mig af den medgifna tillåtelsen att i ett
sammanhang behandla hela Betänkandet samt dervid se till, om detta sy¬
stem, som, enligt hvad nyss blifvit upplyst, lärer vara lånadt från Norge,
för så vidt det tinnes nedlagdt i Utskottets Betänkande, är grundadt på
rättvisa och billighet eller på principlöst godtycke.
Jag har med icke ringa förvåning följt behandlingen af fattigvårds-
frågan inom Första Kammaren. De tillägg, som blifvit gjorda af denna
Kammares Tillfälliga Utskott N:o 2, hafva ej bidragit att utplåna eller
förminska denna känsla. Öfverraskningarne börja här ifrån början. Man
framlägger någonting splitternytt i fattigvårdsväg, benämndt “frivillighets-
system“, till skilnad från det närvarande som kallas “det obligatoriska.“
Jag öfvergår till systemet, och det första stadgande, som möter mig, hand¬
lar om obligatorisk fattigvård. Detta, säger man, är ett undantag från
regeln. Låt så vara! Men detta är ett så vigtigt undantag, att man satt
det ofvanom sjelfva regeln samt gjort det till sjelfva systemets hufvud- och
utgångspunkt. Jag må bekänna, att jag ej är riktigt förtrogen med detta
slag af systematisering.
Den “obligatoriska fattigvården* omfattar “föräldralösa minderåriga
barn samt vansinnige* och deremot är ingenting att invända. Lu inträ¬
der “frivilligheten.“ Den bör, enligt Utskottets åsigt, afse personer, som
af sjukdom, ålder eller vanförhet äro förhindrade att försörja sig sjelfva. “
Dessa böra, efter Utskottets mening, “kunna få påräkna vederbörande
kommuners understöd*, men kunna också, om man så för godt finner,
med dessa kommuners goda minne få svälta ihjäl. Mot kommunalstäm¬
mornas beslut i detta hänseende gifves ingen appell. Jag frågar nu, om
denna indelning eger någon i sakens natur inneboende giltighet. Förefin¬
nas ej inom den sednare kategorien grader af elände, hvilka lika väl som
de i första punkten behandlade betinga en obligatorisk fattigvård. Låtom
oss ställa en vansinnig, som eger hand och fot till sin disposition, bredvid
eu till händer och fotter lam menniska. Hvilkendera är med hänsyn till
föreliggande fråga den mest nödställde? Utan tvifvel den sistnämnde, som
536
Den 24 April, i', m.
ohjelpligt måste svälta ihjäl på den fläck man lägger honom, medan den
vansinnige, drifven af hungerns tvingande kraf, instinktmessigt skulle fly
från ett bjertlöst samhälle, för att söka hjelp i bygder, der mera barm¬
hertighet finnes.
Förhåller det sig annorlunda med de minderåriga barnen? Det är
visst sannt, att barn, som förlorat sina föräldrar, äro hjelplösa, men äro
barn, som vanvårdas af sina föräldrar, det mindre? De förra kunna dock
möjligen under föräldrar nes lifstid hafva fått eu god uppfostran, men de
andra hafva vanligtvis allt ifrån sin födelse saknat all verklig föräldravård,
under det de erhållit rika föredömen i all slags uselhet och synd. För¬
hållanden kunna tänkas, då de förras ställning och utsigter kunna vara
vida ljusare än de sednares.
Mig synes, att om Konungens Befallningshafvandes pröfningsrätt bör
finnas i det ena fallet, så bör den i det andra icke saknas.
Herr Statsrådet Carlson har visserligen sagt, att systemet är pröfvadt
och befunnet godt i Norge, samt antydt att egentligen blott sjelfva öfver-
gången är svår. Jag delar fullkomligt denna sistnämnda åsigt. Tilläm¬
par man systemet konseqvent mot desse gamle, vanföre och sjuke, så
skall väl till en början jemmerropen blifva något högljudda, men de skola
aftaga och till fullo tystna innan kort.
hör min del får jag dock förklara, att jag af hela min själ ogillar
detta system, det må nu vara lånadt från England eller Norge, äfven om
det alls icke skulle medföra någon annan skada än den, att, inskrifvet på
bladen af vår lag, blifva ett vittnesbörd om den närvarande tidens hjert¬
löshet och brist på grundsatser.
Jag öfvergår nu till andra afdelningen af förslaget, som rörer “fattig-
vårdssamhället.“ Detta utgöres i regel af hvarje socken på landet samt
hvarje stad. Ur den gällande fattigvårdsstadgan har man lånat en be¬
stämmelse, enligt hvilken dock flera socknar på landet kunna förena sig
om gemensam fattigvård. För mig synes det vara klart, att en dylik ge¬
mensamhet omöjligen låter förena sig med det s. k. “frivillighetssystemet.“
Om socknarna A, B, C och D förena sig om gemensam fattigvård och en
peison nån kommunen D, som hör under frivillighetskategorien, söker un¬
derstöd hos fångvårdsstyrelse!! samt får afslag, till hvilken kommunal¬
stämma skall han vända sig? Månne till den i D, och skall denna soc¬
kens kommunalstämma kunna ålägga hela distriktet att utgifva fattigvårds-
bidrag till en åt socknens medlemmar. Jag kan ej tro, att Utskottet
tankt sig en slags unionsstämma, en utväg som förefaller mig ännu orim¬
ligare.
Utskottet har å andra sidan och i motsats till detta gemensamhets-
system förordat socknarnes indelning i rotar. Det kan ej vara min me¬
ning att förneka de . fördelar, som en dylik fördelning på många ställen
kan medföra. Jag vill blott påvisa, att dylika åtgärder måste vara nn-
aei kastade ganska sträng kontroll, om ej mycken orättvisa på andra stäl¬
len skall deraf härflyta. Det finnes nemligen, så väl i stad som på land,
lokaler, hvilka liksom af naturen äro anvisade till hemvist åt den fattl¬
ig6 delen af befolkningen. I många städer äro hela trakter uteslutande
bebouda af arbetsklassen, och på landet vill jag blott hänvisa till landt-
hamnar och fisklägen, hvilka af helt naturliga skäl, belägna i utkanten af
Den 24 April, f. m.
537
kommunerna, allmänt utgöra och nödvändigt måste förblifva samlings¬
punkter för en talrik men fattig befolkning. Att gent emot dessa trakter
uppställa erforderlig röstöfvervigt torde för de öfriga delarne af de flesta
kommuner innebära föga eller ingen svårighet; och härigenom skulle hela
den egentliga fattigvårdsbördan inom dessa kommuner blifva lagd på dem,
som aldra minst förmå att bära den.
Vill man således införa roteindelning, må man äfven i detta fall med¬
dela besvärsrätt och låta frågan underkastas Konungens Befallningshaf-
vandes pröfning.
Vid tredje afdelningen, som afhandla!' “hemortsrätten“, har jag en¬
dast en liten anmärkning att göra. Man stadgar här, "att den, som fyllt
15 år, har hemortsrätt der, hvarest han vid 2 på hvarandra följande
mantalsskrifningar blifvit skattskrifven." Jag vill härvid blott påminna
derom, att man, enligt gällande bevillningsstadga, först vid 18 år skatt-
skrifves, och att det således vore skäl, att Utskottet, för att nyttja ett be¬
kant infäll, bragte sina uttryck i närmare öfverensstämmelse med sina
opinioner.
Jag öfvergår nu till femte afdelningen af förslaget och vill här uttala
min oförställda förvåning deröfver, att ett Utskott, som så högt nitälskar för
allas likhet inför lagen, kunnat göra sig skyldigt till ett förslag, som på det
mest eftertänkliga sätt ställer sig olika för den rika och den fattige. Kapita-
tionsafgifter, som alltid äro vanskliga, blifva, om de bestämmas till högt
belopp, rent af vidriga; ty det, som för den förmögne ännu är en obetyd¬
lighet, innebär ofta för den fattige en stor och kännbar uppoffring. Att
Utskottet ställt denna afgift högt, vågar jag påstå', då den efter förslaget,
så för man som qvinna, gör vida mer än halfva kronoskattebeloppet.
Utskottet har möjligtvis härvid utgått från den synpunkten, att det är
billigt att den fattige jemförelsevis får betala mer än den rike, enär
den förre står närmare behofvet af fattigvård än den sednare. Jag tror
ej, att vi böra gifva våra arbetare ett memento i detta hänseende och
aldraminst i den här föreslagna formen. Jag får sålunda här afgifva min
protest mot den föreslagna förhöjningen af den personela fattigvårds-
afgiften.
Vi komma nu till den sjette afdelningen, i hvilken det nya systemet
tyckes hafva sin egentliga tyngdpunkt och hvarest motsatsen mot det be¬
stående bjertast framträder. Medan man förut sökt förhindra tiggeri och
kringgång såsom demoraliserande, så lössläppas nu dessa utvägar till
uppehälle inom kommunerna. Utskottet förklarar visserligen, det fattig¬
vården bör så ordnas, att betlande förekommes; men om kommunen för¬
summar detta, hvilket ytterst beror på tiggaren att bedöma, så må man
opåtaldt tigga samt medelst denna utväg upphemta det sålunda fulländade
frivillighetssystemets bidrag. Öfver kommunens gräns må man dock ej
utsträcka sina “näringsvägar". Då finner Utskottet saken ytterst betänk¬
lig. Utskottet har nemligen bundit brottsligheten vid den jordfläck, der
tiggeriet föröfvas. Om Herr N. N. från A. passerar kommunen B, så må
gerna alla tiggare i B. uppehålla honom med sina klagovisor och tömma
hans fickor med sitt gnäll. De äro då i sin goda rätt; men vandra de
från B. in i kommunen A. och anlita Herr N. N. om en liten allmosa,
då skola barnen hemforslas på vederbörande kommuners bekostnad och
538
Den 24 April, f. m.
de äldre, män som qvinnor, insättas i kronohäkten eller på särskilda ar-
betskorpser. Finnes det en gnista af rättvisa i hela denna tiggarelag¬
stiftning? Jag måste bestrida detta. Tvänne Utskottsledamöter hafva ock
funnit detsamma samt i sina reservationer sökt göra tiggeriet till en så
fri näring som möjligt.
Jag erkänner deras konseqvens, men måste motsätta mig hela syste¬
met af det enkla skäl, att tiggeriet, som vid hvar mans dörr upphemtar
bidragen, trots frivilligheten, är den aldra sämsta fattigförsörjningsmetod,
både för gifvare och tagare.
Man tänke sig systemet färdigt och utveckladt till fullt omfång, med
sina kringirrande horder åt minderåriga tiggare, hvilkas arbetsfält sträcker
sig från ena ändan af landet till den andra, och hvilkas antal städse re¬
kryteras från dessa olyckliga hem, hvarest föräldrarne anse som eu för¬
del att sända sina barn så långt bort, att de i lyckligaste fall slippa att
få se dem åter. I rättvisans, sedlighetens och den goda ordningens namn
måste jag alltså protestera mot så väl Utskottets som reservanternes ut¬
talade meningar.
Jag skall nu sluta, men dessförinnan måste jag ännu framställa en
allmän anmärkning. Det framlagda förslaget är ämnadt att afse äfven
städernas förhållanden. Jag måste dock bekänna, att Utskottet synes
mig helt och hållet hafva förbisett desamma, ty med undantag deraf att
ordet “stad'’ på ett par ställen i Betänkandet förekommer, kan jag ej
finna, att det ringaste afseende blifvit fästadt på denna vigtiga sida af
fattigvårdsväsendet.
Då t. ex. frågan om klagomål öfver fattigvårdsstyrelses vägran af
fattigvård af handlas, så hänvisar Utskottet helt generelt de klagande
till kommunalstämma. Jag har emellertid aldrig hört talas om någon
sådan institution i städerna och tror alltså, att Utskottets bestämmelser
äfven i denna punkt torde tarfva en liten revision, innan de framläggas
för Kongl. Maj:t.
Under den föregående diskussionen har en talare i min närhet yttrat,
att vi måste “organisera barmhertigheten“ och dervid hänvisat till Skott¬
land och den store man, Chalmers, som i detta land utfört detta verk.
Jag är långt ifrån att bestrida vigten af dylika organisationsåtgärder,
men ber endast att få påminna, att för dem fordras stora personligheter,
samt att de aldrig lyckats för stora lagstiftande församlingar.
Sedan jag uttalat min åsigt, anser jag mig dock ej böra framställa
något bestämdt yrkande. Hvarje sådant skulle synas alltför strängt inför
den mening, som i närvarande stund lyckats göra sig gällande med hän¬
syn till fattigvårdsfrågan, samt till följd deraf sannolikt vara fullkomligt
lönlöst. Jag får derföre vara nöjd med att i Riksdagens protokoll hafva
fått nedlägga min enskilda mening om detta vigtiga ärende samt dervid
hafva fått tillfälle att uttala den inför den man, på hvars handläggning
detsamma ytterst och sist beror.
Då flere ledamöter anmält sig att tala i ämnet och öfverläggningen alltså
icke före middagen syntes kunna afslutas, åtskiljdes nu Kammaren klockan
half 3 eftermiddagen, men sammanträdde åter
Den 24 April, e. m.
539
Kl. 6 e. m.
§ 9.
Herr Talmannen tillkännagaf, att Herr Grefve Posse anmält sig till
erhållande af ordet.
Herr Grefve Posse yttrade: Innan statsregleringen afslutas, är det
af vigt att med säkerhet känna, huruvida några medel, utom dem Riks¬
dagen förut beviljat, ytterligare måste anskaffas åt de nödlidande i våra
sydligare provinser, och derföre anhåller jag om Kammarens medgifvande
att till Herr Finansministern framställa följande spörjsmål:
Anser den ärade Finansministern, att de till Kongl. Maj:t inkomna
framställningar om undsättning till af 1868 års missväxt nödlidande de¬
lar af riket gifva anledning till antagande att, utöfver för ändamålet re¬
dan beviljade belopp, ytterligare anspråk på undsättning till dessa orter
för närvarande är att emotse?
På Herr Talmannens hemställan beslöt Kammaren, att det afgifna
spörjsmålet, jemlikt 21 § i Kammarens arbetsordning, finge framställas till
Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Finans-departementet.
§ io.
Härefter återupptogs och fortsattes den under förmiddagen började
behandlingen af Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 1 (i samlingen N:o 38), i anledning af väckta motioner rörande fattig-
vårdslagstiftningen i riket.
Med anledning af de yttranden som afgåfvos under förmiddagens sam¬
manträde fastade Herr Talmannen uppmärksamheten derpå, att ehuru, en¬
ligt derom fattadt beslut, öfverläggningen finge omfatta Utskottets förslag
i dess helhet, vore likväl endast afdelningen Litt. A föredragen, och kunde
alltså inga andra yrkanden nu upptagas till proposition, än dem som an-
ginge någon af nämnda afdelnings 5 punkter. Efter detta tillkännagif¬
vande lemnade Herr Talmannen ordet åt:
*
Herr Ribb in g: Herr Talman! Mine Herrar! Jag skall i mitt an¬
förande icke vidröra de allmänna orsakerna till pauperismen, icke heller
medlen att undgå densamma eller att få densamma att upphöra. Till de
anmärkningar, som redan blifvit riktade mot en del af Utskottets motiv,
vill jag lägga ännu en, den nemligen, att en stor del af Utskottets re-
sönnement icke hör till den sak, Utskottet haft och Kammaren har till be¬
handling; ty den fråga, som nu utgör föremål för Riksdagens beslut, är
icke vare sig fattigdomens orsaker eller medlen att undanrödja dessa i
vidsträcktare mån, än för så vidt båda tillhöra lagstiftningen och blifva
540
Den 24 April, e. m.
dess föremål. Vidare ämnar jag icke heller nu uttala mig öfver Utskot¬
tets förslag i sin helhet, utan inskränker mig i detta hänseende för närva¬
rande endast till det föredragna i första Afdelningen under Litt. A angående
den, som utgör föremål för fattigvård. Jag medgifver visserligen, att denna
inskränkning medför det obehaget, att jag nödgas flera gånger begära
ordet, då jag måste taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk äfven vid
föredragningen af vissa bland de efterföljande punkterna; men jag måste
förbise^ denna olägenhet, då det visar sig mera praktiskt att diskutera
hvarje ‘punkt särskild^ och obehaget att för hvarje föredragen punkt ånyo
begära ordet får vika, då jag till min glädje funnit, att min åsigt här¬
utinnan eger stöd i Kammarens högt ärade Herr Talmans angående före¬
dragningen uttalade mening.
Det är alltså mot första och andra momenten i första punkten, Litt.
A, som jag anhåller få framställa några anmärkningar.
Man klagar, och, efter min tanke, med fullt skäl, öfver eu brist, som
finnes i vår nu gällande fattigvårdslagstiftning, nemligen den att denna
lag, åtminstone såsom den blifvit uppfattad och tillämpad, till en viss
grad snart sagdt uppmanar den fattige och behöfvande att slå den egna
omtanken ur hågen, lägga armarne i kors och lita på understöd från den
allmänna fattigvården. Denna klagan synes verkligen beröra en af grund¬
orsakerna till den rådande pauperismen; och till denna grundorsak kunna
äfven läggas vissa andra sekundära anledningar till den öfverhandtagande
fattigdomen, de hvilka Utskottet omtalat, under det att detsamma helt
och hållet förbigått och förtegat den egentliga. Såsom sådan räknar jag
njutningslystnad å ena sidan och brist på allvarlig vilja att arbeta å an¬
dra, således med ett ord brist på sedlig kraft. Ehuru Utskottet härom
ingenting nämnt i sina motioner, har Utskottet sedermera dock de facto
erkänt riktigheten häraf, då Utskottet anmärker, att den lag, som gifver
skydd åt rättigheten att blifva försörjd af andra, lägger hyende under lätt¬
jan och pligtförgätenheten i stället att befordra sjelfverksamhet, sjelfstän-
dighetskänsla, flit och egen omtanke. Detta är ett verkligt fel i vår
nu gällande fattigvårdslagstiftning, och när så är, så är det klart att
vi böra söka åstadkomma förändring uti en sådan lag, men då är det
ock å andra sidan af lika vigt, att ändringen icke företages och utföres
på sådant sätt, att vi få igen det onda blott i en annan form, medfö¬
rande ännu större olägenheter än förut; och jag kan icke neka, att det
synes mig som sådant skulle ske, ifall vi antaga det nu föreliggande lag¬
förslaget utan någon modifikation, — det är fara värdt att vi då komma
ur askan i elden, att vi öfverginge från den ena ytterligheten till den
andra. — Detta stadgande, som man med rätta klandrar, är den bestäm¬
melsen i nu gällande fattig vårdsordning, att hvarje kommun ovilkorligen
är förpligtad lemna vård och försörjning åt sådana dess nödställda med¬
lemmar, som af hvarjehanda orsaker äro urståndsatte att sig sjelfva för¬
sörja, och hvilka sålunda ega ovilkorlig rätt att fordra fattigunderstöd.
För att nu rätta detta missförhållande har man efter en påminnelse der¬
om att fattigunderstödet egentligen är en gärd af den kristliga hjelpsam-
heten, tagit bort den ovilkorliga rättigheten till understöd, äfven vid verk¬
lig nöd hos en del hjelplösa hjon. Men skulle den ovilkorliga rättigheten
Den 24 April, e. m.
541
i så betydlig mån inskränkas och göras beroende af fattigvårdsstyrelsens
godtfinnande, så fruktar jag att den alldeles gifna följden häraf blir ett
öfverhandtagande tiggeri. Man kan visserligen säga, att den kristliga barm-
hertigheten skulle träda i stället för den och söka efter förmåga fylla de
fattiges behof; detta låter visserligen ganska vackert, men fråga kan upp¬
stå huruvida man kan våga ifrågasätta, att den kristliga hjelpsamheten och
barmhertigheten äro så sanna och lefvande att de med säkerhet kunna
ersätta en i lag anbefalld skyldighet att understödja armodets barn, så
att denna ovilkorliga skyldighet kan ur lagen borttagas. Då alla dygder
ytterst hvila på det sedliga och religiösa sinnelaget hos rcenniskan, så sy¬
nes det som inga lagar skulle behöfvas, i fall dygderna med säkerhet ut-
öfvades; men är det nu så, att tvångslagar äfven i andra förhållanden
behöfvas, der dygderna, i fall de finnas, skulle verka sjelfmant, så visar
detta, hvad ock erfarenheten bekräftar, att alla icke göra hvad de böra,
och man kan då ej heller räkna på att alla menniskor i förevarande af¬
seende skola göra hvad de alla böra göra. Om nu tiggeri blir det enda
sättet hvarpå den fattige kan försörja sig, hvad blir då följden derutaf 't
Jo, först och främst att lättjan hos den fattige befordras lika mycket som
nu, ty tiggeriet befrämjar denna lika väl som vissheten att få och emot¬
taga i lag anbefalld hjelp; men dessutom leder tiggeriet till andra laster
och skamlöshet. Lagen, sådan den nu är, tillförsäkrar hvar och en, som
är urståndsatt att sig försörja, att få understöd, men om lagen nu skulle
blifva sådan, att den fattige icke vore försäkrad om att icke behöfva svälta
ihjel, då nödgas han naturligtvis att gripa till tiggeriet. Nu vill man na¬
turligtvis icke och finner sig ej vid att någon skall do af svält, ty så långt
hafva vi lyckligtvis kommit i mensklighet, men följden häraf blir den att hela
bördan af barmhertigheten kommer att hvila på de mest ömsinnade, under
det att de hårdhjertade slippa undan. Nu kunna Herrarne emellertid
fråga, huru går det med den mycket lofordade frivilligheten i den kristliga
hjelpsamheten, om den ej försvinner, i fall lagar finnas, som anbefalla och
ålägga utöfningen af den sistnämnda. Jag svarar derpå, att frivilligheten alls
icke beror på, om lagar finnas eller ej, den består i det goda uppsåtet och detta
upphäfves ej af yttre lag; äfven om sådan finnes, är beslutet att hjelpa fritt.
Etter denna allmänna anmärkning ville jag, hvad den föredragna punkten
angår, säga, att motsägelser finnas mellan första och andra punkten i Ut¬
skottets förslag. Afdelningen lutt. A första punkten innehåller: “Vansin¬
nig person och föräldralöst barn under 15 år, som saknar egen tillgång,
skall genom fattigvårdsstyrelses försorg erhålla nödtorftig vård och försörj¬
ning samt barnet derjemte uppfostran“ ; d. v. s. dessa personer hafva rät¬
tighet att fordra understöd och kommunen är af lagen ålagd skyldigheten
att lemna sådant. Vidare fortsätter Utskottet i andra punkten: “Den, som
af ålder, vanförhet, sjukdom eller andra orsaker är urståndsatt att för¬
sörja sig sjelf, må ock erhålla dylik vård och försörjning eller under¬
stöd, när fattigvårdsstyrelse pröfvar sådant nödigt; och eger således styrel¬
sen tillse, om och när, till hvad belopp och på hvad sätt, full fattigförsörj¬
ning eller understöd i sådana fall må iemnas.“ Jag gillar skilnaden mel¬
lan ovilkorlig och vilkorlig rätt till understöd, och om man frågar, hvar¬
uti skälet ligger att de i första punkten upptagna med rätta blifvit till¬
542
Den 24 April, e. m.
erkände ovilkorlig försörjningsrätt, så är detta skäl naturligtvis att igen¬
finna deruti, att man på förhand kan inse, att dessa personer icke kunna
på något sätt hjelpa sig sjelfva, utan äro fullkomligt hjelplösa, hvar¬
före ock lagen för dem] stadgar ovilkorlig rättighet till försörjning. Hvar¬
före böra de i andra punkten omnämnde deremot blott hafva vilkorlig
rätt till understöd? Jo, derföre att graden af deras oförmåga att sig
sjelfve försörja kan vara olika, i att de antingen till en viss del eller helt
och hållet förlorat förmågan att förskaffa sig uppehälle, och hvilketdera
som är händelsen är då hvad som bör pröfvas af fattigvårdsnämnden.
Men om åldern, sjukligheten eller bräckligheten är så stor, att den totalt
beröfvar personen förmågan att försörja sig sjelf, så bör ju en sådan per¬
son hafva ovilkorlig rätt till försörjning af precis samma skäl som de i
första punkten uppräknade, ty då är ju en sådan person fullkomligt lika
hjelplös som de nyssnämnde. Således bör pröfningen innefatta, ej huru¬
vida hjelp skall lemnas eller ej, när total hjelplöshet är för handen, utan
huruvida den ifrågavarande personen kan antingen alldeles icke eller ock
endast ofullständigt hjelpa sig sjelf, och om detta vid noggrann pröf¬
ning konstateras, samt den ifrågavarande personen icke från annat håll,
såsom från anförvandter med flera, kan erhålla understöd, då inträder
dess rättighet att ovilkorligen erhålla fattigunderstöd. Emellertid är
denna åsigt icke af Utskottet uttryckt, fastmera säges i förevarande
moment, att fattigvårdsstyrelsen, utan inskränkning, skall pröfva äfven
om de der uppräknade skola få något. Jag hoppas vidare, att man
är ense derom, att äfven barn, hvilkas föräldrar äro i lifvet, men ur-
ståndsatte att uppfostra och lifnära barnen, lika väl som de föräldralösa
böra erhålla understöd af kommunen, men detta finnes icke uttryckt i
andra punkten. Af nu anförda skäl vågar jag föreslå en något förän¬
drad lydelse deraf. Jag vågar detta så mycket mer, emedan det nu icke
är fråga om att stifta eu lag, der man noga bär att väga hvarje ord, utan
att uppsätta en skrifvelse om lag, som åt Kongl. Maj:t skall utfärdas;
men då är dock angeläget att man uttrycker sig tydligt, så att något
missförstånd om meningen icke kan hos Kongl. Maj:t uppstå.
Jag föreslår, att denna andra punkt måtte erhålla följande lydelse:
“Likaledes skall den erhålla dylik vård och försörjning eller understöd,
som, efter noggrann pröfning af fattigvårdsstyrelsen, befinnes af ålder,
vanförhet, sjukdom, minderårighet eller andra dylika orsaker urståndsatt
att försörja sig sjelf och ej på annat sätt kan erhålla nödig vård och
uppehälle; och eger styrelsen tillse, till hvad belopp och på hvad sätt
full fattigförsörjning eller understöd i sådana fäll må lemnas11. Jag har
tillsatt ordet “minderårighet11, ty det låter tänka sig, att barn, äfven om
föräldrarne lefva, kunna till följd af åtskilliga omständigheter blifva lika
hjelplösa, som om föräldrarne äro aflidne, men jag har lagt till, att un¬
derstödet skall tilldelas endast efter noggrann pröfning af fattigvårdssty¬
relsen, och om den hjelpbehöfvande ej på annat sätt kan erhålla nödig
vård och uppehälle, och jag vågar tro att derigenom blifvit förebyggd
en sådan oklarhet i redaktionen, att hjonen skulle kunna få svälta ihjäl,
i fall ingen frivilligt vill föda dem.
Den 24 April, e, m.
543
Jag anhåller om proposition å mitt nu framställda förslag, och hop¬
pas undseende af Kammaren, då jag kommer att framdeles framställa an¬
märkningar mot åtskilliga af de kommande punkterna.
Herr Grape: Då jag begärde ordet, var det endast för att inlägga
min protest mot den framställning af orsakerna till pauperismen, som
Utskottets ordförande uti förevarande Betänkande uttalat; men sedan dess
hafva så kraftiga vältalande stämmor redan uttalat hvad härom är att
säga, så att jag kan inskränka mig till att med dessa talare instämma.
Med anledning af hvad Utskottet anfört om folkbildningen såsom en
af orsakerna till den öfverhandtagande pauperismen, anhåller jag att få
yttra några ord. Det är visserligen sannt, att vår folkundervisning befin¬
ner sig i ett outveckladt tillstånd, men man bör besinna att denna under¬
visning är nästan ny i vårt land och befinner sig uti en fortgående ut¬
veckling. Man måste dessutom komma ihåg, att allmogen på de flesta
ställen behöfver använda barnen till biträde i det kroppsliga arbetet, och
att dessa derföre icke tillåtas att bevista skolan tillräckligt länge att der
kunna lära någonting fullständigt. I bästa fall få barnen gå i skolan
under 3, högst 4 år, men deras skolgång blir ofta afbruten under denna
tid af den anledning jag nyss nämnde, och då är det tydligt, att kunska¬
perna hinna blifva hvarken så grundliga eller mångsidiga som önskligt
vore, helst dertill kommer att lärjungar ofta mottagas i skolan utan några
förkunskaper. Jag förmodar, att det Tillfälliga Utskottets ordförande in¬
ser och känner detta förhållande, och då förvånar det mig, att han så
skonslöst bedömer vår nuvarande folkundervisning, som dock har så många
hinder att bekämpa.
Likaledes hör man ofta uppgifvas, att kristendomsundervisningen i våra
folkskolor inkräktat allt för otillbörligt stort rum i förhållande till de an¬
dra derstädes förekommande läroämnena. Jag för min del vågar tro, att
sådant påstående är ogrundadt och härleder sig af obekantskap med verkliga
förhållandet, ty hvar och en, som vill taga kännedom om de läsordningar, som
följas i våra egentliga folkskolor, skall finna, att kristendomsundervisnin¬
gen i afseende på lärotid icke intager främsta rummet, utan bedrifves van¬
ligen 6 timmar i veckan, då deremot t. ex. Svenska språket och matema¬
tiken fått sig tilldelade 8 å 12 timmar. Hvad Utskottets förslag uti före¬
varande afdelning vidkommer, bifaller jag detsamma till alla delar.
Herr Rid ders tad: Jag erkänner, att jag ställer mig sida vid sida
med dem, hvilka här framställt anmärkningar mot inledningen till Ut¬
skottets Betänkande. Men på samma gång jag gör det får jag förklara,
att jag för ingen del kan gilla de hårda anfall in på personlighetens om¬
råde, som vi här hört. Från ståndsriksdagarnes tid minnes jag väl sådana
personliga anfall, men de gjordes med blanka vapen och icke med hassel¬
käpp eller tagelpiska. Emellertid tror jag, som jag redan nämnt, att de
åsigter om orsakerna till den nu rådande fattigdomen, som Utskottet ut¬
talat, icke äro riktiga. Jag tror att vårt land förtjena!- högsta erkän¬
nande för den oaflåtliga verksamhet, hvarmed det arbetar på tidsenliga
förändringar i sina institutioner, och jag tror att det icke finnes många
länder, som så varmt sträfva efter förbättringar i alla riktningar.
544
Den 24 April, e. m.
Om jag skulle vilja söka efter orsakerna till pauperismen hos oss,
så skulle jag vilja finna dem på ett helt annat håll än Utskottet. Jag fin¬
ner dem i en i allmänhet karg natur, i våra långa vintrar, i den hos oss
rådande bristen på allmänna arbeten samt i nordbons till en viss grad
af klimatet betingade böjelse för starka drycker, lättja och sjelfsvåld. Säge
hvad man vill om vårt gamla fosterland, så tror jag likväl, att det är
bättre, än man nu för tiden tyckes vilja erkänna detsamma. I allmänhet
sagdt förekommer det mig, som om ett slags politiskt lösdrifveri inritat sig
inom opinionerna, om jag, nemlingen så får kalla det sätt, hvarmed man
i våra dagar söker att på allt möjligt sätt nedsätta fäderneslandet i dess
egna söners ögon, hvithet, efter min uppfattning, endast lägger hyende un¬
der det verkliga lösdrifveriet. Jag minnes än ett arbete, som jag i min
ungdom läste med största nöje. Det var “Min son på galejan1'. Efter
att hafva rest verlden rundt omkring samlar han sina minnen, då han åter
sätter sin fot på den Svenska jorden, i följande vers, så lydande:
Sverige, säger jag till sist,
Är det bästa land, som Gud har skapat;
Hade jag det visst förut,
Hade jag ej utåt gapat.
Se på dessa emigranter, som nu i stora hopar lemna vårt land, en
företeelse till hvilken man vill se orsaken i ett visst missnöje med våra
institutioner. Jag tror emellertid, att många af dem skulle, efter vunnen
erfarenhet och om de kunde, gerna vilja vända tillbaka och då erkänsamt
helsa det gamla fosterlandet med samma ord som “min son på galejan“
gjorde.
Hvad återigen nu särskild! Utskottets förslag beträffar, så anser jag,
att det hvilar på en grundval, som måste gillas. Vår nuvarande fattig-
vårdslagstiftning är nemligen grundad på tvång, den af Utskottet före¬
slagna deremot på frihet, dock med vissa modifikationer, något som jag i
likhet med flere föregående talare måste gilla.
Emellertid är det en sak, som jag i Utskottets förslag fåfängt
sökt efter. Enligt mitt omdöme är hvarje land pligtigt att lemna sina
nödställda innevånare tillfälle till arbete. Då Regeringen år 1866 be¬
fallde landshöfdinge-embetena att från kommunerna infordra upplysningar,
huruvida dessa egde tillräckliga medel att kunna försörja dem, som kunde
vara eller blifva i behof deraf, så svarades från de flesta af Östergötlands
kommuner, att de egde tillfälle att lemna sina nödställda medlemmar
arbete. Så är det. Arbete är försörjning. Men icke dess mindre saknar
jag detta vigtiga ord i den af Utskottet föreslagna lagen. Jag tror emel¬
lertid fullt och fast, att detsamma bör finnas der såsom ett medel och
vilkor för sjelfförsörjning, för så vidt man icke fortfarande vill göra plig-
ten att hjelpa nödställda likar obligatorisk.
Hvad dessa två första punkter beträffar, förekommer det mig, som om
skyldigheten att gifva fattigunderstöd der blifvit inskränkt i en sådan
grad, att jag ej kan gilla det. I likhet med den nästföregående talaren
är jag öfvertygad, att den obligatoriska fattigvården icke kan inskränkas
till
Den 24 April, e. in.
545
till de i första punkten nämnde, utan bör utsträckas äfven till andra
olyckliga, hvilka måste ligga oss lika djupt om hjerta! Jag ber derföre
att, hvad dessa två punkter beträffar, få instämma i Herr Ribbings förslag.
För öfrigt vill jag ej nu yttra mig om Betänkandets öfriga förslag.
Det blir tids nog att göra det, då hvarje särskild punkt föredrages.
Herr Hedlund: Jag anser mig böra nämna, att i det samhälle
jag tillhör och der jag en längre tid verkat såsom ledamot af fattigvårds-
styrelsen, jag icke hört någon klagan öfver den nuvarande fattigförordnin¬
gens föreskrifter i fråga om hvilka som skola vara till åtnjutande af fat¬
tigvård berättigade. Hvad man haft att emot den nuvarande fattigvårds-
förordningen anmärka har egentligen varit den korta tid, som erfordras
för vinnande af hemortsrätt i en församling och hvaraf lärer hafva varit
en följd, att landsbygden inskickat personer, hvilka de förutsett snart
skola komma att falla fattigvården till last, till städerna och der under¬
hållit dem så lång tid, som erfordrats för att vinna befrielse från skyldig¬
heten att lemna dessa personer försörjning. Det är mot författningens
föreskrifter härutinnan som klagan försports, men deremot icke mot 1 §
i den nuvarande förordningen. Tvärtom har man i det samhälle, jag till¬
hör, funnit fattigvården böra utsträckas äfven till andra än dem, hvilka
ega de qvalifikationer, som för närvarande berättiga till åtnjutande af
fattigvård, hvarföre också vid sidan af den legala fattigvården uppstått
särskilda föreningar, som hafva för ändamål att lemna understöd i de fall,
der sådant icke finnes i lag föreskrifvet, men der man ansett samhället
icke böra underlåta att gifva understöd. *
Hvad man i detta hänseende ansett saknas uti den nuvarande fattig¬
vården har varit, att den icke sörjt för att de fattige blifva uppsökta i
sina hem och komma i personlig beröring med dem, hvilka kunna lemna
de råd och upplysningar, hvaraf den fattige ofta är i så stort behof.
Det är detta sednare moment som spelat en så stor rol i den åberopade
Glasgows-församlingen, der fattigvården förut var ytterst betungande. Men
det var då som, på sätt en föregående talare redan nämnt, en utmärkt
predikant i denna församling sammankallade sina församlingsboar och för¬
mådde dessa att åtaga sig gå omkring till församlingens fattige och med¬
dela dem råd och upplysningar, och det var härefter som ett bättre till¬
stånd inom denna församling blef rådande.
För min del vågar jag uppfatta saken så, att i ett fattigunderstöd
icke kan ligga något så lockande, att man behöfver befara, att någon, i
förlitande på detta understöd, skall ställa sin ekonomiska välfärd på spel,
och jag tror att erfarenheten i andra länder äfven visar detta.
Deremot tror jag, att den fattige för närvarande icke är så person¬
ligt beaktad, som önskligt vore. Våra fattigvårdsstyrelser äro alldeles för
fåtaliga för att kunna åstadkomma denna personliga bemedling emellan
samhället och den fattige, som är af så stor vigt.
Till följd häraf kan jag ej gå in på lossandet af de personliga band,
som den nuvarande fattigvårdslagstiftningen medför. Denna lagstiftning
föreskrifver, att hvarje nödställd medlem af en kommun, som i anseende
till bristande arbetsförmåga, vanförhet eller sjukdom är urståndsatt att
Riksd. Pr oi. 1869. 2 Afd. 3 Band. 35
546
Hen 24 April, e. m.
försörja sig sjelf, skall erhålla hjelp. Nu vill man inskränka den obliga¬
toriska fattigvården till vansinnig person och föräldralöst barn under 15
år, som saknar egen tillgång. Hvad deremot angår gamla, åldriga och
vanföra personer, hvilka äro urståndsätta att försörja sig sjelfva, vill man
stadga att dessa må erhålla understöd, när fattigvårdsstyrelsen pröfvar
sådant nödigt. År då ej detta alltid nödigt? Jag har svårt att fatta att
någon tveksamhet derom kan ega rum.
Utskottets förslag innehåller vidare, att arbetsför och frisk person
skall vara skyldig att sjelf draga försorg om sig, hustru och hemmava¬
rande barn under 15 år. Detta medgifves gerna, och i Göteborg erhåller
ej heller en dylik person någon hjelp. (Jag hör, att en af mina med-
representanter från Göteborg gör invändning mot detta mitt påstående,
men jag vidhåller likväl detsamma, med tillägg af den upplysning att, då,
till följd af skolstyrelsens stadgande, det åligger fattigvårdsstyrelsen tillse
att hvarje barn hålles till skolgång, så inträffar det ofta att fattigvårds¬
styrelsen för uppnående af detta ändamål lemnar understöd åt sådana
föräldrar, hvilka icke äro så qvalificerade, att de äro till fattighjelp be¬
rättigade). Men att införa detta såsom ett stadgande i sjelfva fattigvårds¬
lagen synes mig olämpligt. Förhållandena kunna nemligen vara sådana,
att en fattigvårdsstyrelse både vill och bör lemna understöd åt personer,
som under andra omständigheter icke skulle komma i åtnjutande deraf,
såsom t. ex. vid tider då större brist på arbete är rådande. Om nu ett
stadgande, sådant som det tredje mom. af Utskottets förslag innehåller,
skulle finnas i fattigvårdslagen infördt, så skulle det kunna hända att en
fattigvårdsstyrelse ansåge sig förhindrad att gifva understöd, då sådant
likväl borde ega rum. Vill man emellertid införa ett dylikt stadgande i
lagen, så måste man äfven införa rätt till arbete. Finnes ej arbete, så
kan icke samhället låta en familj svälta ihjäl, derföre att husfadren är en
arbetsför karl.
Hvad beträffar fjerde och femte mom. finner jag motsvarande stad-
ganden i nuvarande förordning ega ett afgjordt företräde, då den före-
skrifver, att fattigvårdsstyrelse, vid afgörande om och i hvad mån under¬
stöd bör lemnas, skall göra afseende å den ansvarighet för behofvets af¬
hjelpande, hvartill föräldrar eller barn eller ock andra enskilda personer
kunna förbindas, och att fattigvårdsstyrelse tillkommer husbonderätt öfver
den, som för sig sjelf, maka eller barn åtnjuter fattigunderstöd. Har nu
fattigvården tagit hand om barnen, så kan styrelsen insätta fadren på ett
arbetshus, och för sin underlåtenhet att sörja för familjens underhåll lider
han på så sätt det straff, som ligger deri att han beröfvas sin fulla fri¬
het. På grund häraf yrkar jag afslag å alla momenten under Ditt. A. i
Utskottets förslag.
Jag nämnde nyss, att jag icke hört någon klagan öfver det obligato¬
riska i den nuvarande fattigvården, och då man säger att denna obligato¬
riska fattigvård står i vägen för den frivilliga, så tillåter jag mig att i
detta afseende åter visa till Göteborg. Ehuru den fattigvård, kommunen
lemnar, der är ganska riklig, så gifvas dock många tillfällen för den fri¬
villiga fattigvården att visa sig verksam, och den frivilliga fattigvården
anlitas och utöfvas äfven i stor skala. Men följden af att upphäfva den
obligatoriska fattigvården tror jag skulle blifva den, att den girige, som
Den 24 April, e. m.
547
ofta varit orsak till skapande af fattigdom, skulle undandraga sig att
lemna hjelp för att låta bördan deraf falla så mycket tyngre på andra.
Jag tillåter mig äfven att här upprepa hvad jag en gång hörde en
utmärkt man yttra på en välgörenhetskongress. Det var då frågan om
den legala fattigvården, och man påstod äfven der, att kommunen såsom
sådan icke skulle vara skyldig att utöfva barmhertighet. Denne man er¬
inrade: hvarföre kan och bör icke samhället såsom en persona moralis
handla efter samma höga principer som individen, och om det nu är in¬
dividens kristliga pligt att utöfva barmhertighet, hvarför kan och bör icke
då äfven samhället göra det?
I inledningen till Utlåtandet har Utskottet gifvit sig in på att utfor¬
ska orsakerna till pauperismen. Man må ursäkta Utskottet, att det ej
kunnat nöjaktigt utreda denna fråga, med hvars lösning alla länders men-
niskovänner så länge förgäfves sysselsatt sig. Det kan naturligtvis icke
falla mig in att söka lösa denna fråga. Jag tillåter mig endast nämna
att olika åsigter gjort sig dervid gällande. Somliga hafva nemligen velat
söka pauperismens orsaker uteslutande hos individerna sjelfva, i deras osed¬
lighet, håglöshet och okunnighet; andra åter hafva velat se dessa orsaker
i samhällets lagar, institutioner och ekonomiska förhållanden. Jag tror
likväl, att grunden till det öfverklagade onda ligger på båda dessa håll,
och att man alltså handlar ensidigt, om man vill förlägga densamma ute¬
slutande på den ena eller andra sidan. Till de inre orsakerna till fattig¬
domen höra superiet, lättjan m. fl. Till dem, som ansett att samhället
här ingenting har att göra, utan bör lemna desse olycklige åt sitt öde,
måste den erinran göras, att “det ej är de friske, som behöfva hjelpare,
utan de sjuke“, och då man tillämpat denna sats på förbrytaren, hvilken
man ju icke vill kasta i sjön, så hvarför skulle icke samhället böra arbeta
äfven på andra sina medlemmars sedliga förbättring? Det är ock på
denna grund, som man, enligt min tanke, hufvudsakligast bör arbeta, om
man vill afhjelpa fattigdomen i vårt land.
Men man får ej heller dervid lemna de yttre förhållandena helt och
hållet ur sigte. Jag vill ej fästa mig vidare vid lagstiftningen och lag-
skipningen, men jag tror att man med skäl kan säga, att det väl synes
att det är de mägtige som skrifvit lagarne och tillämpa dem. Det är
visserligen sannt, att den fattige i vårt land med ett fattigdomsbevis i
handen utan alla kostnader får sin rätt i laga ordning pröfvad och kan
fullfölja den genom alla instanser ända upp till Konungen. Men jag tror
dock icke att man bör svepa in sig i ofelbarhetens toga och säga: här
står allting väl till. Jag tror att äfven domarekorpsen gör klokast, om den
lägger handen på sitt bröst och ser till de ofullkomligheter, hvarmed äf¬
ven den är behäftad. Jag vill icke här tala om de vanliga domstolarne,
men jag vill deremot erinra om polisdomstolarne, och vågar tryggt säga,
att den fattige der icke alltid behandlas med den grannlagenhet, som äf¬
ven han har rätt att fordra. Jag vill ej förbittra diskussionen med att
anföra några exempel. Men jag tror, att man, utan att begå något miss¬
tag, kan säga att de personer ur den lägre befolkningens leder, som del¬
tagit i de gatukravaller, som vid olika tillfällen under sednare tider egt
rum, behandlats på ett annat sätt än de deltagare deri, som haft att skyla
sig med herremannens drägt.
548
Den 24 April, e. m.
Jag tror alltså, att Utskottet kan val försvara de satser det kär fram¬
ställt, om också åtskilliga af dessa satser icke egentligen tillhört den fråga,
som här föreligger.
Det torde icke kunna förnekas, att en af de omständigheter, som vid
denna fråga verka betydligast, är beskattningen. Jag vill gerna gifva dem
rätt som säga, att de obemedlade klasserna i vårt land äro orättvist be¬
skattade. Jag tillstår till och med, att de i många afseenden äro i åt¬
njutande af lättnader i beskattningen. Men det är en annan fråga, som
härvid möter, nemligen huruvida statsinkomsterna på ett rätt sätt använ¬
das. Det är sannt, hvad Utskottet säger, att om milliontals riksdaler dra¬
gas från landets näringslif och användas till ändamål som icke återgifva
samhället någon kraft, då inträder ett svaghetstillstånd och denna röta,
som uppenbarar sig i vissnade grenar och sårnader, som vi kalla paupe-
rismen. Utskottets författare har återgifvit denna samma tanke fastän på
ett annat sätt.
Men å andra sidan ber jag att, då jag vågat fälla detta omdöme, få
erkänna att kanske icke något land i verlden erbjuder den fattige så
många lättnader för att göra sin rätt gällande som vårt land; med ett
fattigdomsbevis i hand går den fattige för att söka sin rätt från domstol
till domstol lika obesvärad som den rikaste man. Det må hafva varit
mig tillåtet att få fästa uppmärksamheten äfven på denna vackra sida
af saken.
Då man förut under diskussionen jemfört Norge i afseende å fattig-
vårdstungan med Sverige, torde man ej böra förbise vissa olikheter i för¬
hållandena, hvilka gälla Norge, likasom ock Danmark och Belgien. Den
summa, som der utgår till fattigvården, är relativt till landets ekonomiska
förhållanden långt större än hos oss. Men hvad är anledningen härtill?
Jo, den ligger i den omständigheten att de fattige der erhålla mycket
större hjelp än här. Så är fattigvårdssumman i Köpenhamn relativt vida
större än i Göteborg, och detta samhälle är dock icke kändt att vara
det girigaste. Det är derföre icke riktigt att se detta yttre faktum utan
att taga hänsyn till de omständigheter, som äro dermed förenade. Efter
mitt förmenande kan man resumera hufvudanledningarne till den rådande
fattigdomen uti ett hufvudmoment. Arbetets alltför ringa afkastning,
hvilket förhållande åter beror på många både yttre och inre förhållanden
i samhället.
Jag hemtar ett ytterligare stöd för denna min åsigt i det faktum,
jag under flera år haft tillfälle iakttaga, att, så snart vi hafva ett dåligt
år, blifva våra fängelser öfverfyllda, då vi deremot se, att, under ett godt
år, fattigvårdstungan blir mindre och fängelserna tömmas. Detta måtte
väl något betyda för dem som se denna fråga endast från moralisk stånd¬
punkt.
Då jag sålunda icke kan instämma i det ogillande, som drabbat Ut¬
skottets motiv, ehuru jag anser det skulle hafva varit klokast af Utskot¬
tet att icke inlåta sig på ett bedömande af denna ömtåliga och svåra
fråga, såsom varande af allt för omfattande beskaffenhet att kunna lösas
på det sätt Utskottet försökt, instämmer jag med dem som protesterat
mot den attack, man riktat mot en af Utskottets ledamöter. Jag anser
icke denna ledamot skulle behöft ursäktas inför församlingen, derföre att
Den 24 April, e. m.
549
han visat en berömvärd önskan att följa ett godt exempel, men jag tror
deremot detta sätt att ursäkta mera vittnar om en sjelftillit, passande för
det åberopade folkmötet, än en sjelfkännedom, som bort framkalla en
ursäkt för egen räkning.
Herr Wilhelm Nilson: Det vore kanhända ursäktligt, om Ut¬
skottets ledamöter och specielt min ringa person, mot hvilken anfallet
hufvudsakligen koncentrerats, hade blifvit alldeles förstummade genom de
förkrossande anatemer, som blifvit mot oss utslungade. Jag får väl icke
desto mindre försöka försvara mig så godt jag kan, ehuru jag nödgas till
min ledsnad sakna en trogen vapendragare, på hvars biträde jag hade
räknat, men hvilken funnit sig redan före stridens början böra retirera
och gömma sig undan — huruvida han retirerat med bibehållen krigsära
vill jag lemna derhän.
Till en början erkänner jag mig vara den, som får stå författarean¬
svaret] för detta Betänkande med både dess fel och möjliga förtjenster,
och jag underkastar mig också lugnt denna högt ärade Kammares jury¬
manskap i detta fall. Men det måste jag på det bestämdaste förklara,
att jag ingalunda sökt smuggla fram Betänkandet genom Utskottet. Den
talare, som först hade ordet i denna fråga, har icke blott hört Betänkan¬
det uppläsas i Utskottet, utan har äfven haft det tvänne dagar hemma
hos sig till genomläsning, innan det justerades, och han behagade för¬
klara, att han fann det i de aldra flesta delar till sin fulla belåtenhet.
Såväl han som några andra af Utskotts-ledamöterna hade visserligen min¬
dre anmärkningar att göra mot ett eller annat uttryck i motiven till
Betänkandet, särskildt hvad beträffar det som är sagdt om gällande röst¬
rättsbestämmelser; men sedan jag upplyst om rätta meningen och visat,
att dessa ingalunda blifvit uppgifna såsom någon orsak till pauperismen,
utan endast framdragna såsom bevis för att kroppsarbetet i vårt land
alltför mycket ringaktas, så lät både Herr Svanberg och de öfrige värde
kamraterna sina betänkligheter fara. För öfrigt förekom inom Utskottet
icke den ringaste anmärkning mot de andra uttryck, hvilka här väckt
anstöt hos några af Kammarens medlemmar; och hvad angår att Herr
Svanberg här rentvått sig från all delaktighet i hvad Betänkandet inne¬
håller om “olikhet inför lagen11, får jag förklara, att detta uttryck icke
inom Utskottet mötte någon protest; jag är ock förvissad, att Utskottets
öfriga medlemmar både skola erkänna detta och icke heller vara rädda
att stå för hvad som är sagdt, trots den omyndighetsförklaring Herr Berg¬
ström behagat lemna dem.
Sedan jag nu sökt förklara, hvad som väl dock är och blir oförklar¬
ligt, att Herr Svanberg funnit sig böra träda undan vid detta tillfälle,
vill jag öfvergå till besvarande af de anmärkningar, jag må väl säga till¬
vitelser, som man framställt mot Utskottet i allmänhet och mig i synner¬
het för ingressen till detta Betänkande. Jag vill dock i detta fall icke
begagna mig af sådana hänsynslösa ord, som ett par här uppträdande
talare tillåtit sig använda mot mig, utan skall jag söka yttra mig så lugnt
och hofsamt som möjligt. Det endast vill jag förklara för den värde
representanten från Westerås, min gamle vän, att han hade fullkomligt
rätt deruti, att hvad som i inledningen till Betänkandet blifvit sagdt icke
550
Den 24 April, e. in.
var så illa menadt; men jag får dock tillägga den förklaringen, att hvad
jag sagt det har jag dock menat och kommer att så göra. Deremot torde
det väl måhända finnas en och annan som tycker, att min ärade vän
vid åtskilliga tillfällen framstått, på ett sådant sätt att man väl kunnat
undra, huruvida han verkligen menat hvad han sagt, eller kanske snarare
huruvida han så noga vetat hvad han menat. Visserligen förutsåg jag, att,
då jag ville försöka ingå i en noggrannare undersökning af orsakerna till
pauperismen och dervid kom att uppgifva några andra sådana, än dem man
vanligtvis skjuter fram, jag skulle stöta en och annan för hufvudet. Jag
är icke den som vill tillmäta mig någon speciel förmåga att djupare än
andra se in i dessa saker, och jag har derföre endast åberopat några för¬
hållanden, om hvilka jag tror att meningarne äro temligen ense, icke hos
dem som stå på samhällets höjder, det vet jag nog, men hos den stora
delen af det egentliga folket. Jag är öfvertygad, att en ofantligt stor
majoritet af Sveriges tänkande män skall erkänna, att de egentliga orsa¬
kerna till pauperismen till en icke så ringa del äro att söka just i de
omständigheter Utskottet påpekat och angifvit såsom missförhållanden i
samhället. Jag behöfver likväl med afseende härå icke vidlyftigt utbreda
mig, då den nästföregående talaren redan sagt hvad här egentligen bör
sägas, och om äfven åtskilligt kunde vara att tillägga, vill jag för närva¬
rande ej dermed upptaga tiden. Emellertid tror jag, att man icke bör
blunda för att samhället i många afseenden är sjukt, samt att man icke
bör sky att söka bot mot det onda, och att man i detta fäll icke får
nöja sig med palliativkurer, utan måste söka håfva sjukdomen i dess rot.
Om det också kan inträffa, att smärta uppstår, då man rör vid samhällets
kräftsår, så får man icke derföre rygga tillbaka; denna smärta blir väl dock
öfvergående, ehuru det visserligen icke är att undra på, att de, som vid
en sådan operation smärtsamt beröras, helst skulle hafva sett, att den helt
och hållet uteblifvit.
Jag vill nu yttra några ord med afseende å det uttryck i Utskottets
motivering, hvilket tycks hafva varit den liktorn, som gjort mest ondt och
framkallat alla anatemerna mot min person, nemligen den der strofen,
som handlar om faktiskt qvarstående af olikhet inför lag. Jag frågar då:
hvad har Utskottet egentligen härmed sagt? Har det sagt, att våra do¬
mare fälla vränga och orättvisa domar? Nej! En sådan anklagelse och
förolämpning mot en domarekorps, hvars oväld och redbarhet äro höjda öf¬
ver allt tvifvel och allt beröm, skulle Utskottet aldrig hafva tillåtit sig.
Utskottet hade ju endast sagt, att en ringare hänsyn och grannlagenhet
visas vid domstolarne mot den obemedlade och obemärkte mannen af fol¬
ket än mot den mera lyckligt lottade samhällsmedlemmen, och att detta
vittnar om faktiskt qvarstående af olikhet inför lag. Icke heller har Ut¬
skottet sagt, att detta alltid och öfverallt eger rum. Men att det icke är
någon ovanlig företeelse, det tror jag verkligen man tryggt kan påstå, och
jag är viss på, att vi derom ega kännedom litet hvar — måhända möjli¬
gen med undantag af Herrar jurister sjelfva. Jag är således icke sinnad
att taga tillbaka ett enda jota af hvad som med hänsyn härtill blifvit i
Betänkandet yttradt. Är det månne icke tillräckligt bekant, att behand¬
lingen vid våra domstolar af så kalladt sämre och bättre folk icke är på
långt när densamma? Den ene införes i fångdrägt och bojor, på den an¬
551
Den 24 April, e. in.
dres klädedrägt synes ej, att lian skall placeras på de anklagades bänk;
den ene tilltalas med hårda och brutala ord, den andra bemötes med stör-
sta möjliga undseende; den ene gripes och fängslas genast för den aldra
ringaste förseelse, den andre, ofta måhända större brottslingen, får vistas
rätt länge på fri fot, innan han sättes inom lås och bom. Jag skulle
kunna illustrera hvad jag nu sagt med mångfaldiga exempel, men då
detta är mig och säkerligen äfven Kammaren motbjudande, vill jag ej göra
det, så vida jag icke blir formligen dertill uppmanad. Såsom bevis att
Utskottets omdöme icke är så alldeles gripet ur luften, tillåter jag mig
emellertid anföra det faktum, att vår utmärkte jurist, framlidne Expedi¬
tionssekreteraren Richert, hvilken beklädde domareembete inom. den pro¬
vins jag tillhör, var vida omtalad och berömd för den synnerliga huma¬
nitet han i sitt domarekall visade mot det s. k. lägre folket. Jag frågar,
om denna omständighet verkligen skulle hafva tilldragit .sig någon särde¬
les stor uppmärksamhet och framdragits såsom en utmärkande. egenskap
hos honom, om icke ett annat förhållande på andra håll gjort sig gällan¬
de. — Rättvisan fordrar dock det erkännande, att den af Utskottet gjor¬
da anmärkningen träffar icke dem allena, som hafva .med lagskipmngen
att göra. Det förhåller sig tyvärr nog i allmänhet så. i lifvet, att man i
sitt sätt att bemöta menniskor tager alltför mycken hänsyn till deras yttre
stånd och vilkor. Men det som tolereras hos den enskilde medborgaren,
tolereras icke lika lätt inför domstolen, der en lag skall tillämpas, som är
lika för alla, hög som låg, rik som fattig. Jag får dock försäkra, att det
icke varit Utskottets afsigt att rikta någon direkt anmärkning mot en så
aktningsvärd korporation som Sveriges domarekorps; utan har Utskottet
rätt och slätt velat åberopa ett förhållande, som det vet vara fullt fak¬
tiskt, men som det dock tror icke böra alltför strängt bedömas. Det har
nemligen sin rot i tradition eller vanor och föreställningssätt, från hvilka
det icke är så lätt att frigöra sig. Uti dessa seder och föreställningssätt
lärer det af Utskottet påpekade missförhållandet böra finna både sm ur¬
säkt och sin förklaring, och anmärkningen träffar dessutom, såsom redan
är sagdt, icke blott lagskipare, utan äfven öfriga samhällsklasser. '
Jag torde nu få i korthet beröra det af Utskottet framlagda forsla-
get. Att börja med ber jag då att få anmärka, att detta förslag endast
är ett utkast till en ny fattigvårdslag, och att man således icke, med hän-
syn till de särskilda detaljerna, får vara så nogräknad, i fall detsamma i
formuleringen och andra afseenden skulle befinnas mer eller mindre ofull¬
ständigt. För min del vill jag nu endast sysselsätta, mig. med de redan
föredragna punkterna. Jag får då säga, att, enligt mitt förmenande, den
andra punkten just utgör sjelfva kärnan i Utskottets förslag, och är den
hörnsten, på hvilken hela förslaget i öfrigt hvilar. Tages denna hörnsten
undan, så ramlar med detsamma hela det system för fattigvårdens ord¬
nande, hvilket Utskottet här framlagt. Den rättighet till understöd, som
finnes i vår nuvarande fattigvård slag stadgad, framkallar endast, störa an¬
språk och kommer menniskan att tvifla på sin förmåga att försörja sig
sjelf. Lagbestämningar verka just motsatsen af hvad dermed åsyftas;
fattigvårdstungan blir genom dem ökad i stället för att minskas. Samma
erfarenhet har gjorts i andra länder, der i detta fall samma system som
hos oss varit gällande. Deremot visar det sig, att der man frångått en
552
Den 24 April, e. in.
lagbestämd fattigvård och ställt den på frivillighetens grund, der har fat-
tigvårdsbordan lättats. När vi ställa för ögonen verkningarne af vår när¬
varande fattigvårdslags tutning och se hvarthän den har fört oss, så torde
vi hora finna det vara hög tid att bryta med detta gamla system, innan
det gjort hela landet till ett fattighus. Vid stiftandet af en fattigvårdslag
arusnet tlll1borh,?^ att man tager hänsyn icke endast till dem som skola
erhålla understöd, utan äfven till dem som skola lemna sådant. Skall
den ena menmskan hjelpa den andra, så bör det ske af fri vilja.
g iTfrjmwfu-r ~ Söres fattigvården på detta sätt frivillig,
så, skall följden lätt blifva, att den nödställde lemnas utan hjelp och må-
handa skall forgås i elände; och till en sådan hjertlös lagstiftning bör väl
icke Riksdagen gorå sig skyldig. Men, mine Herrar, det finnes äfven eu
annan lag, som for menniskan och samhället är icke mindre bindande än
den skräna lagen och detta är samvetslagen. Om också en och annan
individ kan tillsluta sitt ora och hjerta för den lagens bud, blir sådant
dock icke fallet med det stora flertalet eller samhället i sin helhet. Jag
tror icke att någon skall ur egen erfarenhet kunna hemta stöd för en
sådan farhåga, hattigvården skulle alltså äfven hädanefter blifva obliga-
tonsk, men den blefve det från den vackra sidan; jag dömdes icke af nå¬
gon myndighet att lemna understöd, men jag dömdes af mitt eget sam¬
vete. I)en verkligt nödställde skulle på detta sätt icke mindre än hittills
komma att erhålla understöd, men väl kunde det hända, att lättingen
och drinkaren samt den som pockar på hjelp blefve nekad sådan. Men
deiuti ligger efter mm åsigt ingen orättvisa; den late och den pockande
bor svälta, till dess han lärt sig att arbeta, och till dess han lärt sig att
blifva tacksam for hvad han får.
. „.. b>,et bar. nu mot Utskottet anförts såsom en inkonseqvens att det redan
i forsta punkten gått ifrån den frivillighetsgrund, hvarpå det velat bygga
den nya _ fattigvårds.agen, itliy att Utskottet i nämnda punkt föreslår, att
vansinnig person och föräldralöst barn under 15 år, som saknar egen
tlJ gä"g- ,skaU §enom fattigvårdsstyrelsens försorg erhålla nödtorftig vård
och försörjning samt barnet derjemte uppfostran." Antingen häri' ligger
någon inkonseqvens eller icke, så måste väl emellertid nödvändigtvis ett
dylikt stadgande qvarstå i hvad fattigvårdslag som helst; ty det är nem¬
ligen alldeles gifvet och klart, att en vansinnig person eller ett barn, som
saknar föräldrar och egna tillgångar samt ännu ej hunnit den ålder, då
det sjelf! kan förtjena sitt bröd, måste på något sätt försörjas, för att
lcire iorgas, och då finnes ingen annan utväg än att låta fattigvården taga
dem om hand. Nödig bestämmelse i detta afseende kan väl alltså svårli¬
gen uteslutas ur en fattigvårdslag.
Man har vidare klandrat Utskottet, derföre att det icke ställt de i
andra, punkten omnämnda personer, hvilka kunna vara lika hjelplösa som
ofvan bemalde minderåringar och vansinniga, i samma kategori som dessa
sistnämnda. Jag ber likväl att man noga lägger märke till, att dessa i an-
dra punkten omtalade åldringar, vanföre m. fl. icke alldeles gifvet äro i
den stallning, att de aro urståndsatte att försörja sig sjelfva. Det var derföre
nödvändigt att skilja mellan absolut hjelplösa och relativt hjelplösa. Till
de, forcahar Utskottet räknat de i första punkten omförmälda personerna
och således for dessa velat hafva ett obligatoriskt understöd föreskrifvet,
Den 24 April, e. m.
553
då Utskottet åter till de sednare ansett dem böra höra, Indika i andra
punkten omtalas och Indika möjligen kunna vara i stånd att i större eller
mindre mån bidraga till sin försörjning. Dessas behof af understöd skulle
i hvarje särskild! fall vara beroende af fattigvårdsstyrelsens pröfning; dock
borde naturligtvis äfven i afseende å dem det obligatoriska understödet
göras gällande, om efter föregången pröfning fattigvårdsstyrelsen funnit
dem alldeles oförmögna att sig sjelfva försörja.
Då Första Kammaren antagit dessa punkter sådana de nu föreligga,
synes mig att det vore särdeles lyckligt, om äfven Andra Kammaren ville
instämma i samma beslut; ty endast så kunde man hoppas, att vid den¬
na riksdag komma till ett godt resultat i denna fråga och erhålla en fat-
tigvårdslagstiftning, hvarigenom man hade utsigt att vinna det mål, man
så lifligt eftersträfva!’, nemligen minskning i pauperismen och fattigvårds-
tungan.
På de skäl jag anfört, yrkar jag bifall till alla de föredragna punk¬
terna.
Herr Ola Jönsson: I likhet med den talare, som före mig haft
ordet, anser jag Utskottet icke böra klandras för sitt afgifna förslag. Jag
tror tvärtom, att det klander man inom denna Kammare hört mot Ut¬
skottet utslungas varit lika opåkallad! som obefogad!. Såsom Utskottet
antydt, ligga orsakerna till den tilltagande fattigdomen vida djupare, än
att de skulle kunna afhjelpas genom en fattigvårdsförordning. Det torde
väl då vara angeläget att söka efter dessa orsaker. Det synes mig vara
ganska förtjenstfullt af Utskottet, att det härmed tagit befattning; och
om det också icke lyckats finna de rätta orsakerna, må detta alltför väl
ursäktas Utskottet.
Jag nämnde, att det torde vara angeläget att göra reda för sig, hvil-
ka dessa orsaker till den rådande fattigdomen i vårt land äro, ty om vi
icke känna dem, huru skall det då blifva möjligt att afhjelpa det onda?
Men icke desto mindre har här blifvit yttradt, att Riksdagen icke hade
att taga befattning härmed. Hvilken annan än Riksdagen kan det väl
tillkomma att anställa en sådan utredning; men man vill det icke af lätt
förklarliga skäl och för den skull är det som, så snart en framställning
blifvit gjord i detta fall, den alltid blifvit med otålighet och ovilja
mottagen, isynnerhet af dem som anse sig utgöra den tredje statsmagten
i samhället. Hittills har jag för min del icke ens vetat af flera än två
statsmagter; men i dag hafva vi äfven fått göra bekantskap med en tredje
sådan. Jag hoppas dock, att denna magt icke skall blifva särdeles farlig
för de båda andra statsmagterna.
En talare har under diskussionen påstått, att Utskottets ordförande
vid uppsättandet af inledningen till Utskottets Betänkande gjort sig skyl¬
dig till bristande grannlagenhet med afseende å de yttranden deri före¬
komma. Jag undrar likväl, antingen Utskottets ordförande eller den värde
talaren sjelf vid denna frågas behandling gjort sig skyldig till ,den största
brist på grannlagenhet? Emellertid anser jag, att vi icke behöfva tvista
om hvad som finnes i inledningen till Utskottets Betänkande. Det må
stå der för Utskottets räkning, och vi kunna lugnt öfverlemna åt den
stora allmänheten att deröfver fälla sin dom. Jag anser för min del,
554
Den 24 April!, e. m.
att inledningen mycket väl kan uthärda hvilken opartisk granskning som
helst, och att Utskottet skall lätt kunna försvara hvad det deri yttrat.
Hvad åter beträffar sjelfva förslaget, får jag tillstå, att jag icke är
någon stor beundrare af detsamma. Det förefaller mig nemligen, som om
vår nu gällande fattigvårdsförordning innehölle alla de bestämmelser, man
i en sådan förordning skulle vilja återfinna. Der stadgas nemligen, att
hvarje kommun skall försörja sina fattiga, att kommunen har full husbon¬
derätt öfver den, som sjelf erhåller understöd eller hvars barn erhålla
kommunens hjelp och att ingen må med hot eller pock söka tilltvinga sig
understöd. Dessa föreskrifter äro så tydliga, att vi, enligt mitt förme¬
nande, icke behöfva någon ny lag. Det är dessutom i denna förordning
medgifvet, att en hjelpbehöfvande må besvära sig öfver kommunens beslut
i fråga om hans försörjning. Denna rättighet att öfverklaga kommunens
beslut kan vid många fall vara välbehöflig, likasom myndigheternas rätt
att upphäfva ett oriktigt beslut af kommunen torde, för så vidt denna
rätt icke missbrukas, ingalunda vara skadlig, och om myndigheterna nå¬
gon gång på ett allt för vidsträckt sätt begagnat sin magt, icke är det
förordningens fel.
Det nu föreliggande förslaget hvilar deremot på helt annan grund
än vår gällande fattigvårdsförordning. Enligt förslaget är tiggeriet icke
blott tillåtet utan i vissa fall en nödvändighet. Häremot är visserligen
icke mycket att invända, ty tiggeriet, då det är nödvändigt, är icke van¬
hederlig^ och att gifva, då man har något att gifva, är icke heller svårt;
men man bör dock icke genom lagstiftningen befordra tiggeriet, ty det är
och blir demoraliserande och en olycka isynnerhet för barn. Icke heller
tror jag, att på detta sätt fattigvårdstungan kommer att jemnas på ett så
rättvist sätt som den borde. Man kommer nemligen på detta sätt icke
att dela ut sin hjelp efter mantal eller förmögenhet utan efter hvars och
ens goda vilja och hjerta. Det kan då lätt hända, att en eller annan
undandrager sig att lemna fattighjelp, eller att den mindre bemedlade
kommer att bidraga lika mycket som den förmögnare. De, som bo vid
allmänna stråkvägarne, komma dessutom naturligen alltid att mera be¬
sväras af tiggeriet än andra.
Oaktadt detta vill jag dock icke, då ett förslag, öfverensstämmande
med detta, är af Första Kammaren antaget, och detta förslag äfven inom
denna Kammare synes hafva stora sympatier' för sig, yrka afslag å det¬
samma. Men jag ber dock att, när följande punkter föredragas, mot dem
få göra de anmärkningar, hvartill de kunna föranleda. Hvad angår de
nu föreslagna punkterna, har jag icke något att invända emot det under
Litt. A framställda förslaget. Beträffande den andra punkten, i afseende å
Herr Ribbings förslag, som skiljer sig från Utskottets hufvudsakligast der¬
utinnan, att do deri förekommande orden “må erhålla11 skulle förändras
till "skall erhålla11, vill jag, då jag anser denna förändring ganska obe¬
tydlig, gerna gå Herr Itibbing till mötes genom att bifalla den af honom
föreslagna förändringen med bibehållande af punktens ordalydelse för öf-
rigt. Jag anhåller derföre om proposition härå.
Herr John Ericson: Ehuru välment till sitt syfte den nu gäl¬
lande fattigvårdsförordningen än må vara och vittnande om sin författa¬
555
Den 24 April, e. in.
res goda hjerta och välvilliga afsigter, har den dock till sina verkningar
varit synnerligen skadlig; och jag kan icke annat än instämma med U
skottet deruti, att sjelfva författningen till stor del lagt grunden till den
ökade fattigvårdstungan. Jag tror, att man derföre utan öfverdrift kan
säga, att en förändring i denna författning är en af Riksdagens vigtigaste
Jag behöfver icke påminna, om alla de trakasserier, det krig mellan
kommunerna, som förorsakats af den gällande förordningen, om alla de
utgifter, som för närvarande utgå till fattigvården och som utgöra en stor
del af våra kommunalutskylder. __ . ,
Men dessa olägenheter äro likväl i och för sig måhanda af mindre
betydenhet än den fara, som ligger deri, att den arbetande befolkningen
demoraliseras genom den allt för stora lättheten att utan egen omtanke
komma i åtnjutande af frukterna utaf andras omsorg. Den, som en gäng
erhållit fattigunderstöd, är sedermera i viss grad förlorad for samhaflet.
Han har nemligen förlorat den ambition och den sjelfkänsla, som fordras
för att under svåra omständigheter hålla kuraget uppe. Det ar derföre
af högsta vigt, att rättighet att erhålla understöd af andra icke finnes ge¬
nom lag stadgad annat än med afseende å några högst få undantagsfor-
hållanden. Jag gillar derföre den princip, som uttalar sig i Utskottets
Betänkande, att fattigunderstödet bör grunda sig på frivillighet, på det
en person icke, såsom nu är fallet, må kunna på ett eller annat sätt till-
tvinga sig det understöd, han önskar af kommunen, utaii någon möjlighet
för denna att värja sig för hans anspråk.
Jag her att få i största korthet framställa de anmärkningar mot
förslaget, som sprungit mig mest i ögonen, under det jag förbehåller
mig att under föredragningens lopp få punktvis närmare utveckla dessa
I sjunde momentet föreslår Utskottet, att hvarje fattigvårdssamhälle
skall ega “att i fråga om fattigvården fördela sig i kretsar eller rotar,
derest, vid två på hvarandra följande kommunalstämmor, beslut derom
fattas med en röstöfvervigt af två tredjedelar utaf dem, som i röstningen
deltaga*1. För det första ligger den tvetydighet uti uttrycket “två tred¬
jedelar utaf dem som i röstningen deltaga11, huruvida dermed menas två
tredjedelar af de röstandes antal per capita eller af antal röster enligt
vanlig rösträtt, Det torde vara nödvändigt att härutinnan erhålla ett
mera&bestämdt uttryck. Vidare vill jag fästa uppmärksamheten derpå,
att, hvilken mening Utskottet än må hafva med de citerade orden, det
dock torde vara skäl uti att biträda det af Första Kammaren fattade
beslutet, att nemligen ett kommunens beslut rörande kretsindelning skall
underställas Konungens Befallningshafvandes pröfning. Ett sådant stad¬
gande torde vara af försigtigheten påkalladt, Antager man nemligen två
tredjedelar af röstetalet såsom i dylika fall beslutande, kan det inträffa,
att en eller två personer i församlingen, om de finna det vara med sina
fördelar öfverensstämmande, till alla de andras men besluta att. kretsin¬
delning må ega rum, då’ deremot i motsatt fall de, som skatta jemförel¬
sevis mycket mindre till kommunen, kunna förena sig i ett beslut, som
kastade en allt för orättvis börda på någon viss person inom samhället.
oob Don 24 April, e. ra.
, . Pnder kitt. D föreslår Utskottet vidare, att emot kommunalstämmans
beslut, hvarigenom sökt understöd blifvit vägradt, icke må vädjas, “derest
ej visas kan att beslutet ej i laga ordning tillkommit11. Första Kammaren
har har beslutat, att den missnöjde i vissa fall, äfven om de icke ligga i
sjelfva formen af beslutet, må öfver sådant beslut besvära sig hos Konun-
g,ens . Befallningshafvande, hvilken skulle ega rätt att ådöma kommunen
skyldighet att lemna understöd. Detta Första Kammarens beslut innebär
just ett sådant tvång i afseende å fattigvården, som detta förslag afser
a undanrödja; och det torde derföre icke under några omständigheter
hora åt denna Kammare antagas. Äfven om det är att befara, att frå¬
gan härigenom komme att uppskjutas, anser jag detta Utskottets förslag
vara af den vigt, att det icke bör af Ändra Kammaren öfvergifvas. Det
ar nemligen ingalunda likgiltigt, om myndigheterna vid hvarje särskildt fall
skola kunna ådöma kommunen sådan skyldighet. Detta vore ju att mot¬
arbeta syltet i det föreliggande förslaget att ställa fattigvården på frivil-
lighetens och hjelpsamhetens grund.
. 1 den Herr Bergström och flere andra talare framställda anmärk¬
ningen mot Utskottets förslag att höja den personliga afgiften till fattigvår-
aen till 1 B:ar för karl och 50 öre för qvinna ber jag att få instämma.
slutligen har jag icke kunnat underlåta att anmärka, det jag, i likhet
med reservanten Herr Peter Anderson, finner Utskottets förslag, att
hettande barn under 15 år skola på kommunens bekostnad hemskickas,
vara mindre tillfredsställande. Det är nemligen tydligt, att man på detta
satt skulle kunna kringgå författningen, om föräldrarne toge sig för att
S‘ uncla utskicka sina barn endast för att skada kommunerna och derige¬
nom tilltvinga sig underhåll.
.. , J.aS ska11 icke längre uppehålla Kammarens tid utan ber att vid de
vidrört punkternas föredragning få återkomma till de frågor jag
i + ?e,rr föns Pehr sson: Den föregående diskussionen erinrar om
het bekanta: “Gild bevare mig för mina vänner, för mina ovänner skall
jag värja mig sjelf11. Detta ordspråk kan man grundligen tillämpa på
den, som författat detta Betänkande. Ett annat ordspråk säger ock,
“slagten ar värst11, och sanningen deraf har han ock fått röna, ty om icke
hans motståndare vant hans slägting^-, äro de dock liksom han embets¬
man och stå honom derigenom närmare. Det är emellertid, dess bättre,
länge sedan sådana graverande beskyllningar, som i dag vankats, blefvo
inom Kiksforsamlmgen utslungade, helst af personer som tillhöra det fö-
retradesvis så kallade bildade folket.
5 ,arade Westerås-representanten har här upprifvit ett gammalt
sär, dä han erinrat om den ursäkt för mitt handlingssätt, som min
läskamrat, Medin, en gång inför Kammaren aflade. Jag tror dock, att
denna jemförelse haltar. Och om jag lefver skall jag ej underlåta att
besöka det valsamhälle, som utsett den ärade representanten, ty det be-
hofver visserligen ursäkta sig derför.
För att emellertid komma till sjelfva Betänkandet, så torde det vara
svårt nog att uppdaga alla anledningar till den fattigdom och nöd, som
råder i landet. Fn vigtig sådan ligger tvifvelsutan i det oförskämda och
Den 24 April, e. m.
557
härda procenteri, som bedrifves af åtskilliga större och mindre jordbru¬
kare, de der i sin tjenst utslita en arbetares bästa krafter för att sedan
kasta honom och hans familj på fattigvården. Den som liksom jag i åtta
år varit ordförande i en fångvårdsstyrelse, den känner nogsamt, att de
fattige sjelfve icke utan högsta nödtvång anlita fattigvården. Det är
också ingalunda de fattige och deras bristande omtanke eller hängifven¬
het åt dåliga och förderfliga vanor, som man bör tillägga enda och ute¬
slutande ansvaret för fattigvårdens oerhörda tillväxt. Jag känner väl, att
de som ega bästa råd att afhjelpa och lindra nöden oftast äro minst vil¬
lige dertill. Största orsaken till fattigdomen tror jag ligga i den obegrän¬
sade vinningslystnad, som blott ser sig sjelf men aldrig sin nästa till godo,
förr än det är för sent och det lagliga tvånget dertill inträder. Dertill
är orsaken hufvudsakligen den, att penningen och icke menniskovärdet
genom lagen är gjord till värdemätaren. De olyckliga följderna häraf
ligga i öppen dag. Men lagstiftningen kan och bör kraftigt undanrödja
dem. Ett par motioner hafva äfven vid denna riksdag blifvit väckta
angående bestämmande af rättvisare vilkor vid aftal emellan landbonde
och jordegare, och jag tror att genom antagande af sådana lagar ett vä¬
sendtligt steg vore uttaget till afhjelpande af det onda. Jag vill ej i fråga
om den nu föredragna punkten yttra mig vidare; men då flera föregående
talare genomgått hela Betänkandet, tager jag mig äfven friheten fram¬
lägga åtskilliga anmärkningar dervid.
En annan punkt stadgar, att de som anhållas hetlande skola kunna
åläggas tvångsarbete. Det är, enligt min tanke, alldeles för strängt och
omenskligt. Åtminstone bör denna utväg icke genast tillgripas utan först
efter det en person en eller två gånger gjort sig skyldig till ifrågavarande
förseelse, utan att af varningar låta sig rätta.
Det stadgande, som rörer minderåriga barn, hvilka beträdas med
tiggeri, synes mig egnadt att framkalla detta onda, ej att håfva det, I
allt fall torde det vara omöjligt att på den positiva lagstiftningens väg
komma till något resultat härutinnan. Der samvetslagen ej förslår, skola
alla andra lagar blifva otillräckliga, och framför allt vill jag fästa upp¬
märksamheten dervid, att då förslaget synes skjuta all skulden på de fat¬
tige, det gör sig skyldigt'till en orättvisa, hvaremot jag åtminstone måste
förklara mitt bestämda ogillande.
Herr Per Nilsson från Christianstads län: Äfven jag anhåller att
emot Utskottets förslag få göra en anmärkning, hvilken synes mig af sär¬
deles vigt. Jag hemställer nemligen, om det kan anses vara riktigt att
grunda fattigvården på tiggeri. I första momentet af den föredragna
punkten är tydligen angifvet, att större delen af de fattige, såsom orkes¬
lösa sjuklingar och de som af ålder äro oförmögne att sig försörja, icke längre
skola ega någon annan utväg än att tigga sig fram. Det understöd, som
på denna väg skulle komma de behöfvande till godo, blefve ej beroende
af förmögenheten utan af hvars och ens enskilda sinnelag och goda vilja.
Detta måste återigen föranleda många tvistigheter och processer af den
mest obehagliga beskaffenhet; och jag måste derföre ansluta mig till den
förändring, som i afseende å denna punkt blifvit af Herr Ribbing före¬
slagen.
558
Den 24 April, e. m.
Hvad här blifvit yttradt derom, att bristen på sedlig kraft gör att
den fattige hemfaller åt fattigvården, måste visserligen erkännas vara rik¬
tigt; men vid närmare eftersinnande skall man finna att detta ej är huf-
vudskälet. Het ligger oftast i bristande arbetsförtjenst; och jag känner
flerfaldiga fall, då de fattiga stå i valet endast emellan att svälta eller
tigga.
De beskyllningar man riktat emot Utskottet och dess ordförande kan
jag ej gilla. De vittna om allt annat än humanitet. Då uppsatte och
bildade personer kunna göra sig skyldige till sådana förgripelser emot
parlamentarisk takt, hvad skall man då vänta af de lägre folkklasserna.
Jag protesterar på det lifligaste emot dessa beskyllningar och önskar, att
dylika uppträden i diskussionen icke måtte få ega rum, ty man vinner ej
sitt ändamål med att utösa de gröfsta otidigheter, såsom här under de¬
batten varit förhållandet.
Herr Peter Andersson: Då jag tillhör det Utskott, som för sin
behandling af det föreliggande ämnet fått kläda skott från så många håll,
tager jag mig den friheten att kortligen upptaga de framställda anmärknin-
garne. Jag måste dervid i främsta rummet nämna några ord om tillkom¬
sten af Betänkandet. Sedan Utskottet fattat sitt beslut och öfverenskom-
mit om de väsendtliga punkter, hvars antagande det ämnade tillstyrka,
uppstod fråga om motiveringen af dessa förslag; och åtog sig Herr A. W.
Nilson att sammanfatta densamma. Sedan detta arbete blifvit af honom
fullbordadt, sammankallades Utskottet för att granska detsamma. För min
del hyste jag en och annan betänklighet vid de deri uttalade åsigterna, syn¬
nerligen i afseende å hvad deri blifvit yttradt om den kommunala röst¬
rätten, hvars sammanhang med fattigdomen och pauperismen jag hade
något svårt att fatta, äfvensom i ett par andra hänseenden; men då jag
i allt väsendtligt fullkomligt billigade motiveringen, ansåg jag icke nödigt
att genom ett partielt underkännande förstöra eller rubba sammanhanget
af det hela. För att emellertid få motiveringen så fullständig och uttöm¬
mande som möjligt öfverlemnade Utskottet åt Herrar Svanberg och Nil¬
son att ytterligare genomgå och slutligen redigera densamma. Det skedde;
och sedan dessa begge Herrar under ett par dagars Tid härmed varit upp¬
tagne, framlades för Utskottet den motivering, som nu i Betänkandet före¬
ligger och antogs i oförändradt skick. Jag kan med bästa vilja icke på¬
minna mig, att Herr Svanberg yttrade något missnöje med denna motive¬
ring — den var ju ock på sitt sätt hans eget verk. Tvärtom voro alla
Utskottets medlemmar dermed fullt belåtne; och för min del vill jag ej
taga tillbaka ett ord af det, som man här så mycket klandrat. Det är
sannt alltsammans; bevise man motsatsen, om man förmår. Hvarken
Herr Treffenberg eller samtlige herrar jurister lära mägta åstadkomma en
sådan bevisning, änskönt de klandrat författaren på ett sätt, som man
knappast från det hållet kunnat förvänta.
Hvad sjelfva saken beträffar, är det kändt, att fattigvårdsförordningen
lider af många och svåra bristfälligheter. Efter bästa förmåga har Ut¬
skottet sökt antyda de grundvalar, på hvilka en ny och bättre lagstiftning
borde uppföras. Om det ej i alla delar lyckats Utskottet att träffa det
Den 24 April, e. m.
559
råtta, torde ämnets beskaffenhet tillräckligen ursäkta detta. Man har sär-
skildt emot första och andra punkterna framställt en mängd anmärknin¬
gar, men uraklåtit att angifva på hvad sätt man skulle kunna komma
till ett bättre resultat. Det är ej särdeles svårt att klandra det som är
gjordt, svårare att göra bättre. För min del vet jag ingen annan utväg
än den Utskottet föreslagit, för att förebygga, det fattigunderstöd lemnas
och måste lemnas åt personer, hvilka visserligen icke kunna anses vara i
den belägenhet, att de icke kunna bispringa sig sjelfva. Utskottet har
anfört de skäl, som tala emot ett sådant missförhållande; och enligt min
tanke äro dessa skäl icke vederlagda.
I fråga om andra punkten har man hyst stora betänkligheter och
föreställt sig, att det deri föreslagna stadgandet skulle leda derhän, att
många behöfvande skulle blifva alldeles rättslösa och lemnas utan un¬
derstöd, huru tvingande deras behof än kunde vara. Jag tror, att man
något öfverdrifvit farhågorna med hänsyn härtill. Den menskliga känslan
skall nu såsom hittills förebygga detta och, enligt min tanke, så mycket
säkrare och kraftigare, som den nu icke skall blifva med tvång tillhållen
att göra det.
Medan jag har ordet, skulle jag visserligen, följande andra talares
exempel, kunna yttra mig om Betänkandet i dess helhet; men jag afstår
för närvarande derifrån; och vill blott i fråga om en punkt, dervid jag
reserverat mig, yttra några ord. Den rör föreskrifter om hemsändande
till hemorten af betlande barn. Jag finner detta förslag opraktiskt och
endast ledande till stora kostnader. Vill man ej gifva ett sådant barn en
allmosa, kan man låta det gå. Det ifrågasatta hemsändandet skulle, så¬
som jag tror, endast leda till trakasserier och tvister emellan kom¬
munerna.
Med detta enda undantag hemställer jag, att Kammaren ville bifalla
samtliga punkter i Betänkandet och derigenom ändtligen bereda möjlighet
för Regeringen att med stöd af Representationens mening åvägabringa en
länge efterlängtad och allt mera nödvändig vorden förändring i denna vig¬
tiga del af lagstiftningen.
Herr Liss Olof Larsson: Då jag första gången genomläste ifråga¬
varande Betänkande, kan jag ej neka till, att jag fann detsamma eller
egentligen motiveringen deruti något ovanlig, ty jag hade aldrig sett något
Utskotts-betänkande öppet uttala dylika satser. Jag hade derföre ock
tänkt göra några anmärkningar härvid, men sedan jag i dag på förmid¬
dagen hört andra talare öfverhopa Utskottet med klander på ett sätt, så¬
dant att jag icke kunnat undgå att finna dem, som uttalat detta klan¬
der, mera förtjenta af tillrättavisning än författaren af de så mycket klan¬
drade motiven, skall jag för min del afhålla mig från något yttrande i
detta hänseende.
Beträffande de uppgifna hufvudorsakerna till den tryckande fattig-
vårdstungan hafva en del talare ansett, att Utskottet sagt för mycket,
under det att andra hafva tillagt jemväl andra orsaker. För min del tror
jag Utskottet hafva förbisett en bland de vigtigaste orsakerna till den
ökade fattigvårdsbördan, hvilken jag till god del anser härleda sig från
den så kallade goda tiden, som vi för icke så längesedan hade, då all ar-
560
Den 24 April, e. m.
betsförtjenst steg till en förut okänd höjd, och penningetillgången var
stor och riklig. Med arbetsför^enstens ökande försvunno ock, enligt mitt
förmenande, de enkla seder, som förut så fördelaktigt utmärkt de Svenska
arbetarne. Nya behof uppstodo af hvarjehanda art, och till deras till¬
fredsställande gjorde man af med den stora arbetsförtjensten. Dessa be¬
hof, som närdes af en förvänd tull-lagstiftning, qvarstodo, äfven sedan
förtjensterna minskats. Det var ej möjligt, att den goda tiden skulle
räcka för alltid, men man hann emellertid under densamma så långt, att
lyxartiklar, som förut i arbetarens stuga varit så godt som okända, då
uppstego till rang af oundgängliga förnödenhetsvaror. Kafle och socker,
till exempel, blefvo saker, som ej längre kunde undvaras. Man får ju ej
sällan höra, att, om ej kafle och socker finnas i huset, eller om man
ej får dricka sitt kafle två å tre gånger om dagen, då är det nöd
på färde.
I dessa förhållanden ligger, efter mitt omdöme, eu vigtig orsak till
fattigvårdens försvårande, äfvensom deruti att, sedan man en gång fått
njuta af den goda tiden, man blifvit mindre härdad att bära nöden än
förr, då man modigt bekämpade densamma och ej så snart som nu kom
med anspråk på understöd. Kom så den nuvarande fattigvårdslagstiftnin-
gen, som tillerkände den förment fattige rätt att pocka sig till understöd.
Man behöfver endast säga: “nu får jag icke något arbete utan måste
hafva understöd,“ och fattigvården blir genast ålagd att draga omsorg om
honom. På sådant sätt går i ej ringa grad förlorad den sjelfuppehållelse-
drift, som eljest kunnat utveckla sig hos arbetaren, hvilken i stället bör¬
jar redan under sina bästa arbetsdagar att draga vexel på fattigvården.
Jag bar hört personer säga, “det är ej värdt, att jag sträfvar för mitt
uppehälle på gamla dagar, ty då jag blir gammal och orkeslös, får fattig¬
vården föda mig och mina barn, om jag har några.“ Och barnen tänka
i sin ordning: “det är icke lönt, att vi arbeta för våra föräldrar, ty fat¬
tigvården tager ändå hand om dem.“ Sålunda lefver man för dagen och
litar helt och hållet på att få fattigunderstöd, då man ej längre kan eller
vill sjelf försörja sig.
Detta är en orsak, som Utskottet icke omnämnt, men som jag anser
i betydlig mån bidraga till det ökade behofvet af fattigunderstöd.
Jag skall nu anhålla att äfven få yttra några ord angående de punk¬
ter, som blifvit föredragna, och egentligen om den femte punkten. Det
heter der: “Fattigunderstöd, som någon åtnjutit för sig sjelf efter fyllda
15 år, eller för hustru och barn, bör godtgöras, om den ersättningsskyl-
dige dertill får tillgång.“ Denna punkt kan jag för min del icke obetin¬
gadt godkänna, utan jag skulle önska, att orden “efter fyllda 15 år“ ute¬
slutas. Jag anser nemligen för orimligt, att, om fattigvården emottagit
ett barn i vaggan samt underhållit det, tills det fyllt 15 år, och detta
barn framdeles erhölle ett arf på kanske ända till 10, 15 å 20 tusen riks¬
daler — exempel härpå har man förut sett — att, säger jag, den kom¬
mun, som, oaktadt det största bekymmer för sin fattigvård, nödgats upp¬
fostra detta barn, hvilket sedermera blifvit kanske en ibland kommunens
förmögnaste medlemmar, härför icke skulle få någon ersättning. Man kan
invända, att det möjligen komme att sjelfmant återbetala sin skuld till
kommunen
Den 24 April, e. m.
561
kommunen, och jag tror väl, att det blefve fallet med de flesta som komme
i en sådan ställning, att de vore i stånd dertill, men jag befarar likväl,
att en och annan finnes, som icke skulle bry sig om någon återbetalning,
derest han icke vore tvungen dertill. Jag skulle derföre önska, att denna
punkt finge följande lydelse: “Fattigunderstöd, som någon åtnjutit för sig
sjelf eller för hustru och barn, bör godtgöras, om den ersättningsskyldige
dertill får tillgång och fattigvårdsstyrelsen pröfvar skäligt sådan godtgörelse
utkräfva/ Jag vill icke bestämdt föreskrifva, att fattigvårdsstyrelsen all¬
tid skall utkräfva sådan ersättning af den, som njutit understöd, emedan
omständigheter kunna tänkas, under hvilka fattigvårdsstyrelsen kan finna
större fördel vid att efterskänka än att utkräfva den rätt till ersättning,
som kan förefinnas. Någon fara vid antagandet af mitt förslag kan jag
ej inse, då fattigvårdsstyrelsen visserligen icke lärer göra anspråk på dylik
ersättning af den, som är i sådana omständigheter, att utbetalning af er¬
sättningsbeloppet möjligen skulle nödga honom att ånyo fälla fattigvården
till last. Tillägges ej den bestämmelsen, “om fattigvårdsstyrelsen pröfvar
skäligt att sådan godtgörelse utkräfva," så skulle det kunna inträffa, att
fattigvårdsstyrelsen ansåge sig tvungen att utkräfva ersättningen äfven af
fattigare personer, för att freda sig sjelf från anmärkningar af kom¬
munen.
Emot några andra punkter i Betänkandet kunde jag äfven hafva en
och annan anmärkning att göra, men vill dervid gå till väga på samma sätt
som föregående talare och sålunda blifva helt kort. Vid 12:te punkten
har jag sålunda samma erinran, som förut gjorts af andra talare, nem¬
ligen att höjandet af den personliga afgiften till 1 R:dr för man och 50
öre för qvinna synes mindre lämpligt. Detta innebär visserligen att ut¬
draga konseqvensen af den lika rösträtt, som man så mycket talar om,
derhän, att de, som hafva lika rösträtt, äfven skola hafva lika beskattning.
Men för min del kan jag icke ingå på de uttalanden Utskottet* i afseende
härå gjort, då jag funnit, att man ofta blott med den största svårighet
kan utgöra den nuvarande afgiften, som likväl icke är mer än hälften af
den föreslagna.
I den 13:de punkten talas om kretsfördelningen. En ibland de stör¬
sta förtjenster, som det nu föreliggande förslaget, efter mitt omdöme, har,
är den, att det medgifver det fattigvårdssamhälle, som sådant önskar, att in¬
dela sig i kretsar eller rotar, men genom stadgandet i denna punkt tror
jag, att den goda verkan häraf på sätt och vis omintetgöres. Då ett fat¬
tigvårdssamhälle fördelar sig i kretsar, är meningen dermed, att fattig¬
vården för hvarje krets skall blifva så billig som möjligt. Men härvid
kan nu inträffa, att, då en krets inrättat sin fattigvård på billigaste sätt,
eller tilläfventyrs icke på papperet utfört alla sina kostnader, hvarigenom
det åtminstone kommit att se billigare ut, en annan krets, som deremot
vårdslösat sin fattigvård eller gjort sig skyldig till misshushållning, skulle
kunna säga till den förra: “nu vill jag hafva jemkning, och du får deltaga
i de kostnader, som jag gjort." Detta är efter mitt förmenande en brist
i förslaget, att en sådan möjlighet kan låta sig tänkas. Kretsindelningen
i och för sig anser jag deremot i högsta måtto fördelaktig, ty vi få deri¬
genom en betydligt billigare fattigvård än eljest, då det ju ligger i hvarje
Riksd. Prof. 1869. 2 A/d. 3 Band, 36
562
Den 24 April, e. m.
krets’ intresse att genom kloka och ändamålsenliga åtgärder minska sina
utgifter för fattigvården, men nödigt är dock, att författningen blir sådan,
att den krets som vårdar sin fattigvård väl, derpå kan hafva någon vinst,
och att icke alltid hafva möjligheten för sig att få se alla sina sträfvan-
den så att säga “lönlösa11, hvilket blir fallet, om denna punkt skulle blifva
lag, ty då skulle alltid den krets, som misshushållar, kunna när som helst
kasta en del af sin på det sättet ådragna fattigvårdstunga på de kretsar,
som genom kloka anstalter fått den billig för sig. Inom den kommun
jag tillhör, hafva vi på sednare tider försökt med en sådan kretsindel¬
ning; och det har varit förvånande att se, huru mycket fattigvårdstungan
derefter aftagit emot förut, då hela det stora fattigvårdssamhället skulle
besluta om understöd. Uti ett större fattigvårdssamhälle kan man icke så
noga känna förhållandena öfverallt, och det är ej ovanligt derstädes att
finna, huru man på alla håll söker att draga åt sig så mycket fattig¬
understöd som möjligt, ja! sätter en ära uti att kunna säga sig hafva
skaffat sin del af fattigvårdssamhället ett stort understöd. Genom krets¬
indelningen åter kunna kommunerna hafva någon utsigt till vinst genom
kloka anordningar af sin fattigvård.
Den 15:de punkten i förslaget kan jag icke heller godkänna, enär
man derigenom skulle komma att gynna betlandet. Jag är dock öfver-
tygad derom, att så länge betlandet får fortfara, och aldrahelst om man
uppmuntrar det, blir det omöjligt att tillfredsställande ordna fattigvården.
Genom förslaget skulle man komma derhän, att, om fattigunderstöd be-
gäres af en person, som icke har obligatorisk rätt dertill, man kan säga:
“nej! du får arbeta.“ Men då kan han ock i sin ordning svara: “nej!
det gör jag inte,1' samt börja betla; och då blir det omintetgjordt, som
man mest sträfva!’ till, nemligen att tvinga dem som kunna att arbeta för
sitt uppehälle.
Emot den 16:de punkten, der det talas om att Staten skall besörja
omkostnaderna för betlandes hemforsling, har jag äfven en anmärkning
att göra. Jag tror att detta kan blifva för Staten dyrbarare, än man be¬
räknat. Det är till exempel möjligt, att det nu kan falla en kommun in
att försörja sina fattiga på det sätt, att den skickar ut dem att betla,
för att sålunda blifva af med både fattigvård och fattiga. Sådant skulle der¬
emot icke kunna komma i fråga, derest kommunerna finge sjelfva bekosta
sina tiggares hemforsling.
Dessa äro hufvudsakligen de anmärkningar jag har att framställa
emot förslaget. För öfrigt hade jag väl äfven gjort åtskilliga antecknin¬
gar i afsigt att bemöta några föregående talare, men då man redan
under diskussionen af denna fråga hört så mycket prat, som ej gått
ut på annat än personliga anfall, har jag för min del ansett det lämpli¬
gast att endast, hålla mig till saken och ej upptaga Kammarens tid med
en vederläggning af dessa personliga tillmålen, hvilka till en stor del äro
af beskaffenhet att ej ens tarfva någon sådan.
Herr Ostman: De tvänne förste talarne hafva bjert klandrat Ut¬
skottets premisser, och ansett att dessa äro allt för skefva, och man har huf¬
vudsakligen riktat sina anmärkningar mot den af Utskottet uttalade åsigt,
att det kroppsliga arbetet ringaktas. Jag hemställer likväl, om det icke
Den 24 April, e. ra.
563
i sjelfva verket förhåller sig så, ty om man å ena sidan medgifver, att
den som förrättar det kroppsliga arbetet, är berättigad till nödtorftigt
bröd, så förnekar man i allmänhet dess sanna förtjenst eller värde, b vil¬
ket bäst bevisas deraf, att de som möjligen hafva råd dertill heldre egna
sina söner att blifva hvad man kallar herre, till och med utan föregången
undersökning om gossen eger något medfödt anlag för det för en högre sam¬
hällsställning nödiga vetandet, emedan man vill heldre se sin son som man
i lifvet vid skrifpulpeten, katedern, till häst eller fot kommendera ett re¬
gemente eller på presidentstolen, än uti verkstaden eller vid spaden och
plogen, och det må förlåtas mig, om jag tror, att man i våra dagar sät¬
ter för högt värde på det teoretiska vetandet mot det rent praktiska ar¬
betet och glömmer, att det är endast genom det kroppsliga arbetet, om
ock i någon mån ledt af teorien, som man ur naturens skattkammare
framdrager hvad som tillfredsställer de menskliga behofven.
Vidare har man velat förneka, att röstbestämmelsen och lagskip-
ningen i någon mån bidragit till den ökade fattigdomen; må väl så vara
att detta ej låter sig med siffror bevisas. Likväl hemställer jag, om det
utgör någon uppmuntran för det kroppsliga arbetet, att den som bär
dagens tunga och hetta ser sin röst vara ett qvintin i vågskålen mot den
centnerstyngd, som en person, hvilken disponerar en större förmögenhet,
den han icke sjelf arbetat sig till, deri inlagt, och i afseende å lagskip-
ningen har man svårt att frigöra sig från den tanken, att, oaktadt lagen
är lika för alla, det ändå vid tillämpningen ofta går så till, att den rike
eller den som intager en högre samhällsställning mildare behandlas än
den obemedlade och den som med kroppsligt arbete måst draga sig fram.
Man vill icke heller erkänna, att det tynande industriela lifvet är
en orsak till fattigdom, med ett ord, man talar om det onda, men man
vill ej medgifva att orsakerna finnes hvarken i det ena eller andra, och
vid sådant förhållande måste man fråga: Kan det finnas någon verkan utan
orsak? Jag tror det icke.
Den närmaste anledningen till brist och elände är missgynnande skör¬
dar, och då en kris i den stora verldshandel!! inträffar, följer derpå van¬
ligen penningebrist, som verkar hämmande på näringarne. Men månne
ej den friare tullagstiftningen äfven i sin mån medverkat till den stigande
pauperismen ? Mig förekommer det klart, att, då man lemnar portarne
öppna för allt utländskt kram, och icke nöjer sig med hvad som produ¬
ceras inom landet, följer deraf, att den inhemska fabrikanten icke mägtar
drifva sin tillverkning, och handaslöjden förintas derigenom, arbetet i Sverige
blir undersåldt af utländingen, hvaraf följer, att ett ytterst svagt industri¬
el lif underhålles. Man ser embets- och tjenstemannen till godo hvad
man kan, man underhåller ett dyrt försvarsväsende, man vill i utländin-
gens ögon visa sig stor, man ökar skatterna, men man tänker ej på medel
eller utvägar för den lägre och arbetande befolkningen att med egen vilja
och egen kraft värna sig mot nöd och elände. Och om man någon gång
kan hafva skäl förebrå den arbetande för att icke alltid vara sparsam, så
har han i det fallet tagit exemplet af de bildade klasserna, och min tanke
är, att så länge man icke i verkligheten erkänner arbetets värde, skola miss¬
mod och fattigdom komma att tära på samhällets rot, och så länge skall
564
Den 24 April, e. m.
frestelsen inställa sig hos den arbetande befolkningen att på andra
sidan Oceanen söka sig en förment räddningsplanka för sig och de sinas
bergning.
Herr von Tro il: Anledningarne till den brist och nöd, som på de
sednare åren i så oroväckande grad tilltagit, hafva redan af flere föregå¬
ende talare blifvit så utförligt omnämnda, att jag icke vill lägga något
dertill. Jag kan dock ej undgå att förklara, att, efter min uppfattning,
en af de väsendtligaste orsakerna till den rådande pauperismen är att
söka uti den gamla fattigvårdsförordningens stadgande om obligatorisk fat¬
tigvård. Jag tror derföre, att de hufvudsakliga bestämmelserna i detta
förslag, som blifvit utarbetadt efter samråd med Första Kammarens mot¬
svarande Tillfälliga Utskott, skola, derest de af Riksdagen godkännas, kom¬
ma att för samhället medföra välgörande följder. Det kan visserligen sy¬
nas — efter de vackra filantropiska yttranden som åt den föregående ta¬
laren blifvit afgifna — som försvarare åt Utskottets förslag möjli¬
gen skulle hysa mindre kärleksfulla känslor mot de fattige. För min
del tilltror jag mig dock kunna bedöma frågan från praktisk syn¬
punkt, och anser då att det är af synnerlig vigt att icke alltför myc¬
ket misströsta om den barmhertighetskänsla som dock finnes inom
hvarje kommun. Många talare hafva förmenat, att, då uti 1 mom.
af nu föredragna afdelning, Litt. A, det stadgas, att barn under 15 år
och vansinniga personer skulle vara berättigade till fattigvård, detta stad¬
gande skulle innebära hinder för att andra, som möjligen i ännu högre
grad kunde vara i behof af det allmännas hjelp, såsom t. ex. vanföre
personer och sjuklingar, icke skulle vara berättigade till sådant understöd.
För min del tror jag ej, att i detta hänseende något är att befara, ty
mom. 2 under samma Litt. öfverlemnar denna fråga icke ensamt åt kom¬
munalnämnden utan åt kommunalstämman, och, enligt den erfarenhet jag
under flera år förvärfvat i detta hänseende, tror jag mig kunna försäkra,
att man gör landet och kommunerna orätt, om man beskyller dem för
hårdhet mot de nödlidande; åtminstone torde högst få dylika fall hafva
förekommit; men deremot har det visat sig att, genom nuvarande fattig-
vårdsstadga, personer, som icke varit i verkligt behof af understöd, likväl
på ett pockande sätt framställt anspråk derpå.
Det torde vara af vigt att väl komma ihåg, att, då just genom den
nu föreslagna förordningen fattigvården Lomme att upphöra att vara obli¬
gatorisk, och det i stället lemnades åt kommunerna sjelfva att ordna
densamma på sätt de finna lämpligast, först derigenom en sporre gåfves
den enskilda barmhertigheten, hvarigenom på många ställen det blefve
bättre sörjdt för de verkligen nödlidande, ty enligt mitt förmenande är
anledningen till denna hårdhet mot behöfvande — när en sådan någon
gång egt rum — att söka deruti, att kommunerna hafva varit så öfver-
hopade af hjelpsökande, som kanske icke varit fullt berättigade till att
erhålla fattigunderstöd, att de, deraf utledsna, stundom gått något hårdt
till väga. Jag tror derföre det vara af högsta vigt att godkänna Utskot¬
tets grunder, hvarigenom bland annat den stora fördelen skulle vinnas, att
sjelfkänslan hos massan af folket, som skulle betala dessa understöd, skulle
stegras. Det är nemligen icke obekant, att ganska många arbetare hafva
Den 24 April, e. ro.
565
under vissa tider på året stor arbetsförtjenst, men om man säger till en
sådan person: aflägg något af din arbetsförtjenst och insätt penningar i
sparbanken, på det att du, när medel tryta, må kunna understödja din
hustru och dina barn11, så mötes man ofta af det svaret: -;när den tid
kommer, att jag icke längre kan förtjena något, så får kommunen åtaga
sig mig och de mina11.
På samma gång jag således skulle beklaga, om icke Utskottets grun¬
der, hvilka jag i allmänhet gillar, blefve antagna, ber jag dock i korthet
få framställa några anmärkningar angående det under Lätt. B omnämnda
förslaget till fattigvårdssambälle. Jag anser nemligen, att den kretsindel¬
ning som der bestämmes visserligen kan hafva ganska stora fördelar med
sig, men man torde dock dervid böra gå ytterst försigtigt till väga: och
för min del både jag önskat, att Utskottet skulle hafva bestämt en större
röstpluralitet än två tredjedelar för att besluta om denna kretsfördelning,
ty det finnes ganska många församlingar, som skulle blifva häråt tryckta,
om eu del af kommunen förklarar sig utgöra en krets för sig. Jag tror
derföre, att man borde hafva här vid lag stadgat en större röstpluralitet än
två tredjedelar, ehuru jag fullkomligt erkänner, att det nuvarande stadgan¬
det att alla rösterna inom kommunen måtte instämma i ett dylikt beslut,
för att bringa det till verkställighet, är orimligt. I likhet med Herr
Bergström anser jag orätt att öka den personliga afgiften till 1 K:dr,
enär det för mången är svårt att erlägga det belopp som nu är före-
skrifvet.
För öfrigt ber jag få fästa uppmärksamhet derå att, om vi ämna
besluta en skrifvelses aflåtande i ämnet till Kongl. Maj:t, det är af yt¬
tersta vigt att Första och Andra Kammaren icke måtte splittra sig i af¬
seende å ordalagen i denna skrifvelse, utan, så framt man eljest är ense
om sjelfva grunderna för den ifrågasatta förändringen, låta små betänk¬
ligheter falla, på det att förslaget icke måtte sönderrifvas, oaktadt det,
såsom handlagdt inom hvardera Kammarens olika Tillfälliga Utskott, varit
föremål för olika uppfattning och bedömande. Dessutom är att märka,
att hvad vi här komma att besluta är endast ett uttalande af våra tan¬
kar och åsigter i förevarande hänseende, hvadan det ock är gifvet att,
när förslaget inkommer till Kongl. Maj:t, vederbörande departement eller
komiterade komma att närmare utarbeta detsamma, hvarvid otvifvelak¬
tigt den angående denna fråga inom båda Kamrarne förda diskussionen
skall lända till råd och ledning, samt att först derefter och sedan veder¬
börande myndigheter blifvit i ämnet hörda, förslaget ånyo kommer att
till definitivt afgörande framläggas.
Jag anser således att, om än icke hvar och en kan lyckas att i detta
ämne få sin enskilda åsigt att blifva den allmänt gällande, så må man
dock gifva sig tillfreds och icke åstadkomma splittring utan förena sig i
det beslut, hvartill Första Kammaren kommit, och, enär detta i afseende
å de nu föredragna punkterna är detsamma som det hvaruti Utskottet
stadnat, så finner jag deruti en dubbel anledning att tillstyrka bifall till
Utskottets förslag i de under Litt. A upptagna punkterna.
Herr Orre: Då det egentligen är angående de under Litt. B föreslagna
bestämmelserna som jag velat yttra mig, så ber jag att få uppskjuta att be¬
gagna mig af ordet, till dess denna Litt. blir föredragen.
566
Den 24 April, e. m.
Herr Ahlgren: Orsakerna till fattigdomen, medlen och utvägarne
att förekomma eller åtminstone förmildra den, hafva i alla tider och inom
alla samhällen utgjort föremål för begrundande. Uti vårt land har på sed¬
nare åren visserligen talats och skrifvits mycket om detta ämne, som nu
kan sägas stå nästan främst på dagordningen; men ehuru förhållandena
dertill manat, har föga eller intet blifvit åtgjordt för förbättrande af vår
fattigvårdslagstiftning, hvilken, enligt min öfvertygelse, åtminstone i
viss mån verkar nästan motsatsen af hvad man med densamma afsett.
En af Göteborgs ärade representanter, som i dag i denna fråga sig
yttrat, tycktes i allmänhet vara belåten med den fattigvårdslagstiftning vi
redan ega. Under i förbigående uttryckt förhoppning, att hans åsigt icke
måtte komma att inom denna Kammare något allmännare delas, lär det
vara öfverflödigt att nu inlåta sig i något vidlyftigare ordande om andra
delar af ämnet än dem, hvilka stå i direkt sammanhang med den
del af Betänkandet, som för öfverläggning och pröfning är vordet före¬
draget.
Mer än en gång har jag vid uttalandet af råd och varningar till med-
menniskor, de der påtagligen rusat emot ekonomisk undergång, erhållit till
svar: det kan väl ej gå mig värre än mången annan, jag får väl komma
in på fattighuset. “ Den åsigten är tyvärr allt för mycket utbredd och
gängse, att den, som ej drager försorg om sig sjelf, skall klädas, födas ock
njuta öfrig erforderlig vård af andra. Den, som omöjligen kan hjelpa sig
sjelf, har onekligen ett grundadt anspråk att af det allmänna eller sina
medmenniskoi åtnjuta understöd; hvaremot sådane fattige, hos hvilka mer
och mindre förmåga till sjelfförsörjning finnes, icke böra, såsom enligt
gällande lagstiftning nu är händelsen, vara berättigade att af hjelp och
understöd ovilkorligen komma i åtnjutande. Nu föreliggande förslags 2:ne
första punkter utgöra på sätt och vis den grund, å hvilken Utskottet byggt
förslaget. Förkastas andra punkten och Herr Ribbings förslag i stället af
Kammaren blir antaget, kommer sannolikt icke någon skrifvelse i detta
vigtiga ämne att från Riksdagen till Kongl. Maj:t aflåtas. Tillåt mig jem¬
väl erinra, att de i denna andra punkt omförmälde fattige icke blifvit, hvad
man synes vilja antaga, förnekade rättigheten att erhålla understöd. Att
detta understöds behof får pröfvas af vederbörande fattigvårdsstyrelse
kommer, enligt min öfvertygelse, visst icke att medföra det resultat att de
fattige skulle blifva lemnade ohulpne; men deremot skall, på samma gång
fattigunderstödet blir frivilligt, den fattige tvingas att mer än hvad nu
är händelsen försöka att, i mån af krafter och förmåga, till sitt uppehälle
bidraga. Åtminstone blir han icke berättigad att fordra eller pocka på
understöd, utan i stället, hvad som torde vara i sin ordning, bedja om
detsamma.
. Framför mig ligger 1863 års Norska fattiglag, hvars andra paragraf
ar i full öfverensstämmelse med nu föredragna andra punkt, i hvilken
uttalas en grundsats, som icke berättigar lättingen och suparen att,
såsom för närvarande i vårt land alltför ofta inträffar, tilltvinga sig hjelp
på arbetssamma och ordentliga medmenniskors bekostnad.
För min del yrkar jag bifall till nu föredragna punkter och anhåller
dessutom, medan jag har ordet, att få för de Kammarens Herrar leda¬
möter, som gilla hufvudgrunderna i vår nu gällande fattigvårdslagstiftning,
Den 24 April, e. m.
567
framhålla och påminna om, hurusom, på samma gång antalet af tiggare och
sysslolöst kringclrifvande arbetsfolk ökas, utskylderna för fattigförsörjningen
i betänklig grad år från år tilltaga, samt hurusom åtskilliga bestämmelser
uti ifrågavarande lag sakna all betydelse, såsom den fattigvårdsstyrelserna
tillerkända målsmans- och husbonderätten, den de så kallade tillsynings-
männen ålagda uppsigten, hvaremot, såsom kändt är, kommunerna, i an¬
seende till den korta tid af sex månader, som bestämmer hemortsrätten,
med hvarandra tvista och processa om skyldigheten att lemna understöd
och underhåll åt från ort till annan kringflyttande personer, hvilka af en
kommun — hvarå exempel icke saknas — blifvit inom annan kommun under
kortare tid underhållen, för att, hvad jemväl lyckats, blifva fria från samma
personers framtida underhåll. De fattig vårdsstyrelser, som på sådant sätt
bevakat sina kommuners så kallade fördel, hade betecknats såsom driftiga
och omtänksamma, men månne icke ett helt annat omdöme mera hade
varit på sin plats. Kommer, såsom jag hoppas, fattigvårdslagstiftningen
att snarligen omarbetas, hafva vi all anledning att få emotse något
bättre än hvad som nu är. Sämre kan det antagligen icke blifva.
Herr Magnell: Den föregående talaren har så klart framhållit de
olägenheter, som råda i afseende å den närvarande fattigvårdslagstiftnin¬
gen, att knappt något återstår att vidare derom tillägga. När den så¬
lunda å ena sidan alstrar liknöjdhet för de fattiga och den föreställnin¬
gen, att, då man betalt en tvungen afgift, man sedermera kan frigöra sig
från vidare bidrag, samt å andra sidan den tvungna gåfvan mottages utan
tacksamhet och således verkar demoraliserande, under det att deremot
frivilligheten i afseende å fattigvården är den enda sanna och kristliga
principen, så kan jag ej annat än anse de grunder riktiga, på hvilka Ut¬
skottet byggt förslaget, och vill jag således förorda antagande af de nu fö¬
redragna punkterna.
Visserligen har Herr Ribbing uti den andra punkten föreslagit en
förändring, hvilken jag i sjelfva verket anser vara en förbättring, men jag
är dock öfvertygad, att denna punkt, äfven med den redaktion som Ut¬
skottet gifvit densamma, tillräckligt klart uttrycker, att den som är verk¬
ligt nödställd äfven skall af samhället hjelpas; och då en återremiss möj¬
ligen skulle kunna verka derhän, att hela saken icke komrne till något
afgörande vid denna riksdag, så tror jag att man med temligen stor
trygghet kan låta äfven denna andra punkt, sådan den af Utskottet blif¬
vit föreslagen, stå qvar i oförändradt skick. Man har visserligen befarat
att, om denna frivillighets-princip genomfördes, de barmhertige skulle
oskäligt hetungas och de obarmhertige gå fria från bidrag; men vi böra
likväl icke förbise, att det icke heror på den enskilde, huruvida hjelp
skall lemnas eller icke, utan att det är kommunen som bestämmer derom.
Jag tror dessutom ingen synnerligt stor fara ligga deri, om den barm¬
hertige skulle komma att frivilligt bidraga mera än den obarmhertige, då
ju den gåfva som går från ett godt hjerta medför sin välsignelse och
är en handling som man säkert icke behöfver ångra.
Hvad de öfriga punkterna beträffar, så, ehuru jag icke kan gilla en
och annan bland dem, särskildt den 12:te som handlar om ökande af den
personliga afgiften, vill jag dock icke nu yttra mig derom, enär den¬
568
Den 24 April, e. m.
samma icke ännu är föredragen, utan yrkar endast bifall till de under
Litt. A omnämnda punkterna.
Herr Per Nilsson från Örebro län: Då jag deltagit i Utskottets
handläggning af denna fråga, så vill jag äfven förklara, att jag funnit mig
nöjd med det resultat, hvartill Utskottet kommit. Jag anser nemligen, att
man är alldeles uttröttad af den närvarande fattigvårdslagstiftningen,
hvarföre ock nödvändigheten bjuder att söka åstadkomma något bättre
och ändamålsenligare i denna väg, och att, om man nu antoge detta för¬
slag, man derigenom hade uttagit ett steg i en vida bättre riktning i
detta afseende än den hittills följda. Flere talare hafva klandrat Utskot¬
tet, men jag har icke hört någon som kunnat framlägga något bättre än
det nu föreliggande _ förslaget, hvilket för oss alla inom Utskottet ansågs
komma att lända till lika stor nytta för understödstagarne som för gif¬
vande. Beträffande det klander, som flére talare anfört emot Utskottets
motivering, så tror jag att detsamma varit oförtjent, och vidkommande
mitt deltagande i motiveringen, har jag endast att hänvisa till den för¬
klaring som Herr A. W. Nilson derom afgifvit. Jag yrkar således bifall
till Utskottets ifrågavarande hemställanden under Litt. A.
Herr Uhr: Det är ett gammalt ordspråk som säger, “att det sämsta
föret är i portlidret“, och detta tror jag äfven kan tillämpas på den
fråga som nu föreligger; ty nog hafva vi nu vid sjelfva ingången tillräck¬
ligt länge försinkat oss, _ hvartill icke litet bidragit de häftiga utfall, som
åtskillige talare tillåtit sig mot Utskottets ordförande. På samma gång
jag måste ogilla detta sätt att gå till väga under diskussionen, så vill jag,
utan vidare inledningar och anledningar och motiv och hvad det allt må
heta, endast tillkännagifva, att jag, på det att vi må snart komma vidare
i väg till de många öfriga punkterna af Utlåtandet, yrkar bifall till hvad
som nu under Ditt. A är föredraget; och detta gör jag så mycket heldre,
som jag med temlig säkerhet förmodar, att Kammaren väl till sist kom¬
mer att stadna vid ett dylikt beslut.
Herr Carl Anders Larsson: Den märkliga diskussion i detta
ämne som redan förelupit har gifvit mig anledning att nu, oaktadt ropen
på proposition blifva allt starkare, bibehålla ordet, efter jag redan fått det.
Ehuru jag sålunda finner, att ganska många äro uttröttade efter allt hvad
i denna fråga blifvit anfördt, anser jag det dock vara på sin plats att
söka stäfja ett oskick, som nu för tredje gången inom denna Kammare
uppenbarat sig. Här hafva nemligen i dag vissa stora talanger bland Kam¬
marens ledamöter tilltrott sig höra taga i den strängaste upptuktelse en
filosofie doktor och rektor vid ett af rikets elementarläroverk, hvilken
naturligtvis besitter lärdom och bildning jemngod med de värde klandrarne.
Detta oaktadt hafva dessa ansett det vara tillständigt att — så att säga
. lägga denne Utskottets ordförande på sträckbänken och dissekera hans
i Utlåtandet uttalade åsigter. Jag finner det mindre underligt, om vissa
skolmästrande förmågor stundom behaga nedlåta sig att taga mig och
andra i, måhända behöflig, upptuktelse; men att en hofrättsassessor och
en landssekreterare taga sig före att söka upptukta en styresman vid ett
Den 24 April, e. m.
569
af Statens läroverk — det är, i sanning, något som nästan hör till det
oerhörda. Och hvad har väl då denne deras motståndare gjort? Jo, han
har vågat uttala den grundsatsen, att inför lagen böra alla ega samma
menniskovärde och hafva lika rätt att blifva hörde och åtnjuta rättvisa,
den fattige så väl som den rike! Om — hvilket naturligtvis icke be-
höfves — delinqventen i fråga skulle anse det vara af nöden att få till
dessa protokoll nedlagdt ett försvar mot dylika obefogade tilltag, så er¬
fordrades visserligen dertill en kraftigare stämma än min; men jag hem¬
ställer dock, om, när dessa domarekorpsens koryféer kunna tillåta sig uttala
en sådan missaktning mot en man, som åtminstone här i Kammaren står
lika högt som de sjelfva, om — säger jag — det då kan anses så un¬
derligt, om desse herrar skulle blifva misstrodde för ringaktning och brist
på opartiskhet mot de lägre samhällsklasserna, såsom t. ex. handtverkare
och dylika, hvilka måhända icke begått något annat fel, än att de urakt¬
låtit att ställa sig gällande formaliteter till efterrättelse eller inställas till
förhör, i fall de sakna laga försvar. Jag har visserligen gjort åtskilliga
anteckningar från de ofvannämnde herrarnes yttranden, hvilka jag hade
ämnat närmare bemöta, men då de värde antagonisterna aktat nödigt att
redan hafva afiägsnat sig, så vill jag ej dermed vidare upptaga tiden.
Jag undrar likväl, hvilka förebråelser t. ex. en bonde eller någon annan
mindre bildad person skulle få uppbära, om denne understått sig fälla så¬
dana yttranden, som helt obesväradt framslungas af dessa herrar, hvilka
tyckas anse, att ingen fogel finnes som råder öfver höken, och att kronans
embetsmän kunna oanmärkt negligera det budet att icke förolämpa en
medmenniska. Är detta parlamentarisk takt och är det rätt att sådant
skall få fortfara, då har jag orätt uppfattat grundlagens hud.
Hvad sjelfva saken angår, så vill jag göra några anmärkningar som
af Utskottet icke blifvit påpekade, men hvilka jag anser af vigt vid frågan
om orsakerna till fattigdomen här i landet. En bland de mest i ögonen
fallande orsakerna till denna fattigdom är vårt olyckliga horgenssystem,
hvarigenom så många lefva på andras bekostnad och sluta med att rui¬
nera sig sjelf och sina vänner. Eu annan orsak till fattigdomen i landet
är den stränga förordningen om hemmansklyfning och jordafsöndring, som
gör att den fattige icke kan få eget hem och torfva att odla; hade man
deremot här som i andra länder rättighet att köpa en liten jordbit,
hvilken man utan krångel finge lagfart på och kunde få börja att upp¬
odla och bruka, så behöfde man ej här mer än annorstädes frukta för
fattigdom, ty här finnas nog fält att odla och berg att bryta, om man
blott ställer så till, att det blir möjligt äfven för den fattigare delen af
befolkningen att taga sig fram och föda sig. Slutligen hafva vi äfven
denna så kallade hemortsrätt, som också i betydlig mån bidrager till fat¬
tigdomens tillväxt, derigenom att månget hushåll, genom kommunens in¬
verkan, gör sig misstänkt för att för framtiden icke kunna försörja sig
och sålunda tvingas att falla fattigvården till last.
Jag vill ej vidare orda i denna sak utan anser, att man utan fara
kan instämma i Första Kammarens beslut i afseende å de nu före¬
dragna punkterna, ty det är i allt fall blott att tillkännagifva Riksda¬
gens åsigter i ämnet inför Regeringen, som nog sedan tager saken i när¬
570 Den 24 April, e. m.
mare öfvervägande ocli möjligen derefter kommer att framlägga ett antag¬
ligt förslag.
Herr Fredricson instämde i detta anförande.
Herr Anders Ericsson: Då jag begärde ordet, hade jag hufvud¬
sakligen ämnat göra några anmärkningar mot de föreslagna bestämmel¬
serna under Ditt. A, andra punkten; men då sedermera Herr Ribbing af¬
gifva ett förslag till förändring af dessa punkter i en sådan syftning, som
öfverensstämmer med mina åsigter i ämnet, så vill jag inskränka mig till
att förena mig med honom. Hvad särskildt angår stadgandet om fattig-
vårdsbidrag, så, utom det att jag anser att den fattige bör hafva rättighet
att öfverklaga kommunalstämmas beslut hos någon högre instans, tror jag
äfven att den föreslagna personliga afgiften är alldeles för hög, enär mån¬
gen har tillräckligt svårt att erlägga det nu stadgade beloppet. Slutligen
vill jag nämna, att jag i afseende å bestämmelserna om fattigvårdssamhälle
hyst åtskilliga betänkligheter om den föreslagna fördelningen i kretsar
eller rotar; som jag dock funnit fördelarne af hvad som i detta fall före¬
slagits vara större än olägenheterna, så vill jag ej motsätta mig dessa
stadganden.
Herr Björck: Det kan ej nekas, att samhället skulle fullkomligast
uppfylla sitt ändamål, om det kunde grunda all sin lagstiftning på det
ädla som finnes hos menniskan och särskildt fattigvårdslagen på den
förutsättningen, att alla menniskor äro barmhertiga, goda och medlidande.
Men en bedröflig erfarenhet, som under diskussionen kraftigt framträdt,
har kommit mången att betvifla, att barmhertigheten verkligen är så grun¬
dad och så allmän som den nuvarande fattigvårdslagen förutsätter, på
samma gång som de praktiskt erfarne inom Kammaren synas vara ense
derom, att hos de fattige finnas öfverdrifna anspråk vid utkräfvandet af
rättigheten till understöd. Om en förändring i fattigvårdslagstiftningen
måste ske, derföre att den nuvarande lagen grundats på förutsättningen af
en barmhertighet för nödlidande, hvilken icke finnes till den grad lag¬
stiftningen antagit, äfvensom derföre att oförsyntheten hos de fattige poc¬
kar på understöd, utöfver verkliga behof, så må man likväl vid denna
förändring förfara med yttersta varsamhet. Framför allt måste man se
till att man utgår från någon hållbar grundsats. Åt den frivillighet, som
man sjelf förnekar, kan man icke lemna att fylla de intressen, som Staten
i denna fråga eger, och icke heller det civiliserade samhällets anspråk att
ingen verkligen nödlidande skall ohulpen törgås i elände. Nu kan jag
för min del ej annat förstå, än att Utskottet uti den första punkten
under litt. A erkänt Statens intresse, då der föreslagits, att det upp¬
växande slägtet skall uppfostras till nyttiga medlemmar i samhället. Detta
är otvifvelaktigt högst vigtigt, men å andra sidan bör icke heller förbises,
att samhället i vår tid icke kan vidkännas den skam, att någon, som icke
förmår att hjelpa sig sjelf, skall förgås af brist på hjelp. Det är derföre,
som jag anser, att ålderstigna personer och sjuklingar lika väl som van¬
sinniga personer och omyndiga barn böra ega laglig rätt till hjelp, och
det är blott med det vilkor, att de personer, som nu omnämnas under
Den 24 April, e. m.
571
andra punkten, blifva lika berättigade till understöd som de uti första
punkten uppräknade, som jag vill ingå på förslaget att fördela skyldig¬
heten till understöd åt de fattige i en legal och en frivillig, hvarföre jag ock,
derest Utskottets förslag i ofvannämnda hänseende kommer att i oförän-
dradt skick antagas, nedlägger min protest mot hela den lagstiftning, som
derpå kan grundas.
Hvad vidare vidkommer sjelfva sättet att bringa denna så kallade
lagliga fattighjelp till verkställighet, så anser jag, att det är att, såsom
man säger, gå öfver ån efter vatten, då det ifrågasättes, att klagomål öf¬
ver fattigvårdsstyrelsens beslut rörande det lagbestämda fattigunderstödet
skall fullföljas hos de administrativa myndigheterna. För min del kan jag
ej inse, hvarföre icke dylika mål, liksom alla öfriga som grunda sig på lag¬
liga rättigheter’, böra öfverlemnas till allmän domstol. Helt annat och
alldeles motsatt är förhållandet i afseende på den fattighjelp, som kan och
bör lemnas i andra fall än dem, der understödet är ovilkorligen stadgadt.
Hå hjelpen skall vara frivillig, bör man ock behålla den frihet, som inom
detta område fordras och medgifves. Det är uppenbarligen ett af försla¬
gets hufvudsakligaste syften att bereda erkännande af och inflytande åt
denna frivillighet, och jag förstår icke att, sedan man fördelat fattigunder¬
stödet i tvänne slag, ett legalt och ett frivilligt, man kan tveka att för¬
klara det förra berättigadt till lagligt skydd, men deremot det sednare
undandraget all pröfning, vare sig af domstol eller administrativ myndighet.
Jag hade ämnat framställa flera anmärkningar mot detta förslag,
men då tiden redan är långt framskriden och för närvarande endast de
första punkterna under litt. A äro föredragna, vill jag tills vidare inskränka
mig till att upprepa hvad jag redan förut förklarat, nemligen att, derest
den första punkten af Utlåtandet skulle af Kammaren blifva bifallen, åt¬
minstone jag för min del mot ett sådant beslut anmäler min reservation.
Herr Rundbäck: Vore icke denna fråga af så stor vigt som den
är, och vore det alltså ej af högsta behof påkalladt, att en hvar söker i
sin mån genom lemnade upplysningar bidraga till dess lösning, så
skulle jag i sanning icke hafva begärt ordet, efter den långvariga diskus¬
sion som i detta ämne redan pågått.
På förhand vill jag dock förklara, att jag icke, såsom vissa andra ta¬
lare, ämnar befatta mig med personliga anfall mot olika tänkande, utan
att jag anser det vara bättre att hålla sig till den sak hvarom fråga är,
och lemna de upplysningar, som, enligt min tanke, hvar och en i sin stad
bör söka gifva.
För mig gestaltar sig den föreliggande frågan så, att, ehuru det å
ena sidan är svårt att bestämdt uppgifva, hvaruti den förnämsta bland de
många orsakerna till den öfverhandtagande fattigdomen ligger, det dock å
andra sidan måste medgifvas, att en bland de största orsakerna till denna
fattigdom måste sökas uti den stora brist på tillfälle till arbetsförtjenst
som för närvarande råder i vårt land. Många hundra, ja, många tusen
af Sveriges dugligaste arbetare kunna icke draga nytta af det enda och
dyrbaraste kapital de ega, sina arbetskrafter, emedan arbete saknas, och
följden deraf måste blifva att de gå under och råka i elände och armod.
I sammanhang med denna arbetslöshet står äfven det förhållandet, att
572
Den 24 April, e. m.
arbetet, der det finnes, betalas alltför lågt i jemförelse med den för arbe¬
taren nödvändiga kostnaden att underhålla sig och sin familj, till följd
hvaraf äfven förr eller sednare alstras armod, kraft- och modlöshet. Så¬
som bevis härpå kan jag nämna, att, då jag för omkring 14 dagar sedan
var i Göteborg, jag då var i tillfälle att tala med en stor mängd arbe¬
tare, alla stadde på väg till Amerika, hvilka alla försäkrade, att orsaken
till deras betryckta ställning och beslut att lemna fädernehemmet läge
deruti, att de förgäfves sökt skaffa sig arbete, och att, der sådant möjligen
kunde fås, det då betalades till så ringa pris att arbetarne omöjligen derpå
kunde hafva sin nödtorftiga bergning.
Man har sagt, att arbetaren för att komma till välstånd bör iakttaga
sparsamhet. Men då han på sitt arbete knappt förtjenar sitt dagliga
bröd, hvad skall han väl då spara för att bereda sig oberoende på gamla
dagar? Skall han måhända spara sina krafter? Men hvarmed skall han
då förtjena?
Efter att i korthet hafva lemnat dessa upplysningar, vill jag, som
villigt erkänner, att en genomgripande förändring i den nuvarande fattig-
vårdslagstiftningen är af behofvet påkallad, dock förklara att jag icke kan
i sin helhet gilla det nu föreliggande förslaget. Utan att upprepa de
många anmärkningar som redan blifvit gjorda, vill jag endast förklara, att
jag anser, att man i en för såväl kommunen som individen så vigtig fråga
som den föreliggande icke bör obetänksamt kasta ut en sådan författning
som den nu af Utskottet föreslagna; utan anser jag bättre vara att åter¬
remittera Utlåtandet, på det att Utskottet måtte blifva i tillfälle att taga
ärendet i förnyad ompröfning, så att Regeringen, när frågan omsider kom¬
mer till dess behandling, må finna att Riksdagen verkligen vetat hvad
den velat, i stället för att såsom nu blott hafva framställt några obe¬
stämda önskningar.
Jag vill emellertid icke bestämdt påyrka en sådan remiss, ehuru jag,
i likhet med en annan talare, anser det vara högst nödvändigt att Riks¬
dagen har fullt klart för sig sjelfva principerna för den ifrågasatta för¬
ändringen, innan en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t aflåtes.
Herr Å s t rand: Då det redan så långt lidit på aftonen, afstår jag
från ordet, under förhoppning att nästkommande Måndag, då behandlin¬
gen af ifrågavarande Utlåtande kommer att fortsättas, få vidare yttra mig
i ämnet; men vill emellertid nu tillkännagifva, det ordet: “må“ i andra
punkten, enligt mitt förmenande, borde utbytas mot ordet: “skall14.
Herr Svanberg: Med anledning af den förklaring som Utskottets
ordförande lemnat angående tillkomsten af ifrågavarande Betänkande och
de förebråelser han riktat mot mig, derföre att jag nu i Kammaren reser¬
verat mig mot vissa i inledningen till Betänkandet förekommande ut¬
tryck, anser jag mig nu skyldig lemna några upplysningar angående sanna
förhållandet med tillkomsten af detta Betänkande, och öfverlemnar jag
sedan åt hvar och en att bilda sig ett omdöme i saken. Sedan Utskottets
ledamöter, dels hvar för sig och dels i samråd med Första Kammarens
Tillfälliga Utskott, behandlat denna fråga och kommit till det resultat,
som i Betänkandet innefattas, öfverlemnades det åt Rektor Nilson att för¬
573
Den 24 April, e. m.
fatta inledningen till sjefva förslaget. Då detta var gjordt och Betänkan¬
det blifvit för Utskottet uppläst, förklarade jag, i likhet med de flesta
andra Utskottets ledamöter, mig icke vara belåten med denna inledning,
och fastade vi oss företrädesvis vid de uttryck, mot hvilka jag i dag reser¬
verat mig. Utskottet uppdrog då åt mig att närmare öfverse Betänkan¬
det, och förklarade sig Rektor Nilson villig att besöka mig för att gemen¬
samt öfverlägga angående de ändringar som möjligen kunde anses behöf-
liga. Påföljande Söndag infann sig hos mig Rektor Nilson, och sedan jag
på en promemoria uppsatt de ändringar jag, för min del, ansåg behöfliga,
förklarade sig Rektor Nilson villig att taga dessa ändringar i öfvervä¬
gande samt att med ledning deraf framlägga ett nytt förslag till ingress.
Betänkandet blef i sin helhet sedan ånyo i Utskottet föredraget, dervid
jag, på sätt jag, förra gången jag hade ordet, anmälde, af förbiseende
underlät att deremot reservera mig; att jag emellertid icke gillade det
uppsatta förslaget till inledningen synes deraf, att Utskottet öfverlemnade
just åt mig att, jemte Rektor Nilson, deruti vidtaga nödiga förändringar.
I öfrigt anser jag det öfverflödigt att vidare trötta Kammaren i detta
ämne utan öfverlemnar jag, fullkomligt trygg i min goda rätt, åt hvar och
eu att häraf draga den slutsats han behagar.
Herr Sven Nilsson: Under förhoppning att de talare, som redan
anmält sig och framdeles under aftonen komma att uppropas, skola iakt¬
taga återhållsamhet i att upptaga Kammarens tid, vill jag för min del
inskränka mig till det förklarande, att jag i allmänhet gillar Utskottets
motiv, samt att jag håller Utlåtandets författare räkning derför, att han
så oförbehållsamt och oförtäckt uttalat vissa sanningar. Jag yttrar detta
med anledning af det klander som blifvit uttaladt emot Utskottets ordfö¬
rande, ett klander som jag för min del finner obefogadt, för att icke
säga oförskämdt.
Hvad sjelfva saken angår, så, ehuru jag ogillar den nu tillämpade
vidsträckta obligatoriska skyldigheten till fattigvård, befarar jag dock att
Utskottet i motsatt hänseende gått något för långt, men då jag vill en
återgång från det närvarande förhållandet, anser jag mig i allt fall böra
instämma i Utskottets förslag.
Herr Vougt: Derest icke under förmiddagens plenum så mycket
blifvit taladt om ingressen till ifrågavarande Utlåtande, så skulle äfven
jag hafva önskat yttra mig i ämnet; men nu inser jag nogsamt, att de
talare, som förut så länge uppehållit oss härmed, skola vara alltför otå¬
lige att ej låta någon annan tala om sjelfva saken, och inskränker jag
mig derföre att instämma med Herr von Troil, under uttalande af den
förhoppning att, derest en annan gång ett dylikt Betänkande som detta
tilläfventyrs skulle förekomma till behandling, man icke måtte spilla
så många ord på ett onyttigt ordande om bisaker, att kufvudfrågan i
stället helt knapphändigt affärdas.
Herr Jonas Andersson: Jag vill blott i korthet tillkännagifva,
det jag gillar de hufvudgrunder, som af Utskottet under Litt. A blifvit
framlagda, och vill jag derjemte fästa uppmärksamheten derpå, att detta
574
Den 24 April, e. ra.
icke är något i detalj framlagdt förslag, utan blott hufvudgrunder, som
äro angifna, samt att sjelfva redigeringen af författningen nog sedermera
blir verkställd. Yore deremot nu fråga om att redigera en bestämd för¬
fattning, så skulle möjligtvis mycket vara att invända mot Utskottets för¬
slag. För min del tror jag, att Utskottet vid uppställandet af ifrågava¬
rande förslag försökt gå en i landet allmänt rådande önskan till mötes, i
det Utskottet framlagt de allmänna hufvudgrunder för eu ny fattigvårds¬
lag, som äro af behofvet påkallade. Hvad särskild! angår andra punkten
i Utskottets förslag, så har under diskussionen blifvit anmärkt, att den¬
samma skulle innebära en viss hårdhet emot de fattiga; men då många
talare påstått, att den obligatoriska skyldigheten till understöd framkallat
en ökad fattigvårdstunga, så kan jag i sanning icke förstå, att man nu
vid uppgörandet af förslag till ny fattigvårdslag vill införa stadganden,
som ytterligare skulle öka fattigvårdens tunga. Hvad angår de öfriga
punkterna under Litt. A, anser jag att Utskottet vid deras utarbetande
nedlagt mycket arbete, som förtjenar beröm i stället för det klander, som
nu kommit Utskottet till del, och har jag icke hört, att någon af dem,
kvilka mest klandrat Utskottet, kunnat framlägga något bättre förslag,
men samma regel gäller här som i allmänhet, att det är lätt att klandra,
men svårt att något åstadkomma.
För min del yrkar jag således bifall till de under Litt. A upptagna
punkterna.
Herr Staaff: Efter åhörandet af den stämning diskussionen hos en
och annan talare nu på slutet tagit, måste jag bekänna, det jag för min
del icke befinner mig i den kallblodiga sinnesstämning som behöfves, för
att kunna med lugn och sans deltaga i diskussionen, hvarför jag anser
mig böra afstå från ordet.
Herr Lars Persson: Angående dem som utgöra föremål för fattig¬
understöd, anser jag de i andra momentet lika väl vara berättigade till
obligatoriskt fattigunderstöd som de i första momentet, så vida de deraf
äro i' verkligt behof, hvilket bör af fattigvårdsstyrelsen pröfvas.
Då flere föregående talare yttrat sina åsigter jemväl i öfriga punkter
i Betänkandet, tager jag mig friheten äfven göra detsamma. Hvad be¬
träffar den i 12:te punkten åt Betänkandet föreslagna personliga afgiftens
höjande från 50 öre till 1 R:dr för man och 50 öre för qvinna, kan jag
för min ringa del ej biträda. Man föreställe sig t. ex. en torpare eller
handtverkare, som har några få kappland jord, hvilken till följd af sitt
yrke af taxeringskomitéen anses hafva en inkomst af 400 Rdr; han blir
då uppförd till en riksdalers bevillning och får till följd deraf 10 fyrk.
Inom min ort finnas så svaga hemman, att de ej äro högre taxerade, än
att ]/t till och med ’/2 hemman har högre fyrktal åsatt än 10. Denna
hemmansegare och denna torpare komma då att stå i samma kategori i
fattigvårds-hänseende, både med fattigvård och personlig afgift. Jag tror,
att i många fall det skulle komma att kännas ganska tungt för arbetaren.
Inom den kommun jag tillhör hafva vi för närvarande en personlig afgift
af endast 20 öre per man och 10 öre per qvinna, hvilken afgift, ehuru
Den 24 April, c. m.
575
ringa, dock med ovilja utbetalas. Jag tror derföre det nuvarande belop¬
pet enligt 1853 års Kongl. Förordning är tillräckligt.
Herr Bergström: En tillfällighet beredde mig den lyckan att slippa
åhöra Herr Carl Anders Larssons föredrag i denna fråga; men dess inne¬
håll berättades för mig och föranledde mig att åter begära ordet. Vid
närmare eftersinnande finner jag mig emellertid föranlåten att icke be¬
gagna mig deraf. Jag har derför hufvudsakligen två skäl: det ena, hvil¬
ken jag redan i mitt förra yttrande åberopade, är, att det gifves anfall,
hvarpå tystnaden är det bästa svaret; det andra är, att icke någon leda¬
mot i denna Kammare i så hög grad som Herr Carl Anders Larsson ta¬
git i anspråk och jemväl fått åtnjuta privilegiet att här säga hvad han
vill. Detta är ett privilegium, hvari jag icke vill göra ingrepp, och som
jag ingalunda afundas honom.
Herr Wigardt: På samma gång jag tillåter mig att yrka bifall till
de nu föredragna punkterna, vill jag tillika något närmare påpeka förhål¬
landet mellan Utskottets ordförande och Herr Svanberg, helst det var
detta som egentligen föranledde mig att begära ordet. Då ifrågavarande
Utlåtande inom Utskottet förekom till justering, upplästes detsamma af
ordföranden och granskades af hvar och en, så godt han kunde. Härun¬
der uppstod visserligen fråga om, att en och annan punkt i motiveringen
borde uteslutas, och erinrar jag mig särskildt, att detta gällde den sats,
som talar om den olika kommunala rösträtten såsom en bidragande orsak
till pauperismen, och uttalade sig äfven Herr Svanberg för en dylik ute¬
slutning. Med anledning af dessa anmärkningar beslöts ett ytterligare
sammanträde för granskning af motiveringen, och uppdrog Utskottet emel¬
lertid åt Herr Svanberg att, gemensamt med Utskottets Ordförande, när¬
mare genomgå ordställningen i Utlåtandets ingress. Några dagar derefter
hade Utskottet ånyo sammanträde, hvarvid äfven Herr Svanberg var när¬
varande, och då antogs Utlåtandet definitivt af Utskottet, utan att Herr
Svanberg hade ett ord att erinra mot Utlåtandets stilisering eller de uti
motiveringen förekommande ordalagen.
Herr Me din: Frågan om ändringar i fattigvårdslagstiftningen skall
hvarje riksdag komma att stå på dagordningen, ty man må lagstifta huru
man vill, så får man den aldrig så tillämplig som man vill hafva den,
både för den fattige och för den, söm skall gifva fattigunderstöd. Det
finnes dock en annan lag, som icke utgör föremål för juristers tillämp¬
ning, och det är samvetslagen. Der den finnes, der behöfves knappt nå¬
gon verklig lagstiftning. I det samhälle jag tillhör har man ej behöft
anlita domstol eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i andra fall, än der
tvist uppstått mellan församlingarne rörande fattigunderstöd. Ingen kan
bättre än församlingen sjelf bedöma behofvet af fattighjelp; och ingen lä¬
rer väl ifrågasätta, att det med samma sakkännedom kan bedömas af dom¬
stol och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.
Jag har icke något emot sjelfva förslaget att anmärka. För mig må
det gerna gå fram i den riktning Utskottet förordat, ty det kan i alla fall
576
Den 24 April, e. m.
icke komma att fullkomligt tillämpas, med mindre hvarje menniska vill
göra sin nästa lika godt söm sig sjelf.
Hvad som egentligen upptagit tiden, är att man stött sig på vissa
uttryck i motiveringen. Jag tror icke, att det varit någon fara vid att
herrar jurister lemnat dem utan anmärkning, och jag vill icke klandra
författaren, ty han har rätt i mycket af det han sagt.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag i den föredragna punkten.
Herr H i er t a: Sedan några och fyratio ledamöter yttrat sig i den¬
na fråga, och Kammaren redan synes vara uttröttad, kan man icke hafva
mycket anspråk på uppmärksamhet. Jag har dock icke kunnat underlåta
att af en särskild anledning begära ordet. Det är nemligen första gången
under min långa riksdagsmannabana som jag hört, att man, i fråga om
ett Utskotts-betänkande, som man velat ogilla, icke riktat sitt klander emot
Utskottet samfäldt, utan uppsökt författaren och angripit honom person¬
ligen. Det hade varit min afsigt att åstadkomma en liten antikritik här¬
af, men sedan jag begärde ordet, hafva så många talare derom yttrat sig,
att jag derifrån afstår, under uttalande af den förhoppning att ett dylikt
förfaringssätt icke må blifva sed inom Kammaren.
Hvad sj elfva saken angår, så är ämnet af den vigt, att hvar och en
bör tillkännagifva sin mening derom; och jag ber derföre att få nämna,
att jag anser de två första punkterna i förslaget vara alltför hårda ge¬
nom de inskränkningar, som der blifvit gjorda. Om man läser nu gällan¬
de fattigvårdsstadga och tänker sig den rätt tillämpad, så skall man finna
att den är sådan, att någon ändring i densamma icke behöfver göras. Om
man t. ex. ser på 1 § deri, så finnes i den icke något, som går längre
än kristlig kärlek bjuder, eller att man icke skall låta en medmenniska
förgås i fattigdom och elände. Om Utskottets förslag bifalles, så blir följ¬
den deraf, att en större del af de fattige, som genom den föreslagna för¬
ändringen äro utestängda från all obligatorisk hjelp af fattigvården, skola
kasta sig öfver den enskilda barmhertigheten, och det skall då inträffa,
att de, som äro ömsinta och gifmilda, blifva öfverlupna af tiggare, under
det att de, som äro hårda och känslolösa, gå fria. Jag känner icke när¬
mare förhållandet på landet; men hvad fattigvården i städerna angår, så
får jag för min enskilda del förklara, att jag gerna skulle underkasta mig
tredubbel afgift till fattigvården, om det enskilda tiggeriet derigenom upp¬
hörde; och likväl befarar jag, att det sednare skall blifva långt mer be¬
tungande, om förändringen enligt förslaget antages. Bland de nödställda
finnes ett slags frimureri, som gör att de snart lära känna hvilka som äro
medlidsamme mot fattiga, och de blifva snart öfverhopade af dessa nöd¬
ställde. Detta är icke fullkomlig jemnlikhet, och det torde derföre vara
skäl att bibehålla nuvarande stadgande i författningen, att man bör söka
afhjelpa det verkliga eländet; hvarföre jag röstar för afslag å Utskottets
förslag i den föredragna punkten.
Herr Isberg: Jag har begärt ordet endast för att protestera mot
de å sid. 2 och 3 i Utlåtandet förekommande resonnementer, dock icke
så mycket för hvad der står, utan mera derföre att de stå der, äfvensom
deremot
Den 24 April, e. m.
577
deremot att, enligt mitt förmenande, Kammarens åtskillige ledamöter un¬
der diskussionen, alldeles obefogadt, tillmätt dessa fria fantasier heder och
utseende af motiv. Med motivering i fall som förevarande måste man
väl mena sådant, som ligger till grund för ett förslag, men Utskottets
ifrågavarande förslag sammanhänger icke det aldra ringaste med den s. k.
motiveringen, utan kunde lika gerna föregåtts af en liten afhandling om
hvitbetsodling eller hvilket annat som helst för lagförslaget mera eller
mindre främmande ämne. Jag skulle ej haft något att anmärka, om den
betänkliga utflygtens författare i egenskap af reservant sökt att i reserva¬
tionen bereda sig rum för sina aldrig så djerfva läror och pjollriga fan¬
tasier, men beklagar att sådant fått plats i ett Utskottsbetänkande och
dymedelst måhända bidragit att öka och sprida oron hos åtminstone de
lättast vilseförda och de fåkunniga i landet.
Öfverläggningen var slutad. Då derunder olika yrkanden blifvit gjor¬
da rörande den föredragna afdelningens särskilda punkter, framställdes
propositioner för hvarje punkt särskildt.
Sålunda hade i fråga om Utskottets förslag i första punkten, före¬
kommit yrkanden dels på bifall och dels på afslag; och blef i öfverens¬
stämmelse med förstnämnda yrkande punkten bifallen.
I anledning af detta beslut yttrade
Herr Hedlund: Då jag icke velat upptaga Kammarens tid genom
att deltaga i diskussionen öfver denna punkt, ber jag dock att få ned¬
lägga min reservation mot det af Kammaren nu fattade beslutet.
Herr Chenon och Herr Staaff instämde med Herr Hedlund.
Rörande andra punkten hade yrkats: bifall till Utskottets förslag;
vidare afslag derå; och slutligen afslag med antagande i stället af det
förslag, som Herr Ribbing framställt. Då förstnämnda yrkande ansågs
med öfvervägande ja besvaradt, begärdes votering, i anledning hvaraf och
sedan Herr Ribbings förslag antagits till kontraproposition, nu uppsattes,
justerades och anslogs en voteringsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskott
under Litt. A hemställt i andra punkten af dess Utlåtande N:o 33,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren med afslag å Utskottets hemställan beslu¬
tat, att den ifrågavarande punkten skall lyda sålunda:
2:o) Likaledes skall den erhålla dylik vård och försörjning eller un¬
derstöd, som, efter noggrann pröfning af fattigvårdsstyrelsen, befinnes åt
ålder, vanförhet, sjukdom, minderårighet eller andra dylika orsaker ur-
Riksd. Prof. 1869. 2 A/d. 3 Band. 37
578
Den 24 April, e. m.
ståndrätt att försörja sig sjelf och ej på annat sätt kan erhålla nödig
vård och uppehälle; och eger Styrelsen tillse, till hvad belopp och på
hvad sätt full fattigförsörjning eller understöd i sådana fall må lemnas.
Den omröstning, som enligt denna voteringsproposition anställdes,
utföll med 82 ja mot 57 nej. Utskottets förslag hade således bifallits.
Mot detta beslut reserverade sig Herrar Hedlund, Printzensköld, Per
Nilsson från Christianstads län, Chenon, Hedengren, Harald Eriksson och
Anders Eriksson samt Anders Andersson från Wermlands län.
Punlderna 3—5.
Äfven i dessa punkter blefvo, hvart efter annat, Utskottets förslag
bifallna.
Den vidare föredragningen af detta Utlåtande skulle i nästa sam¬
manträde fortsättas.
§ 11.
Föredrogos och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens un¬
derdåniga skrivelser:
N:o 82, angående revisionen af de under Kommerskollegii förvaltning
ställda fonder och medel;
N:o 83, angående förändring i afseende å manufaktur-diskontfondens
bokföring;
N:o 34, angående eftergift af Kronans rätt till danaarf efter tvänne
personer; och
N:o 35, angående väckt fråga om fyr- och båkafgiftens upphörande
för fartyg, gående emellan inrikes orter.
§ 12.
Inkomna ärenden bordlädes, nemligen:
Stats-Utskottets Utlåtanden, Betänkande och Memorial:
N:o 65, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om an¬
slag till fortsättande af arbeten å Nordvestra Stambanan samt för uppfö¬
rande af stationshus i Stockholm, dels väckt förslag att för Statens jern-
vägsbyggnader endast materiel af Svensk tillverkning må användas;
N:o 66, i anledning af väckta frågor dels om uppgörande af planer
för framtida jern vägsanläggningar samt sättet för deras utförande, dels
om beviljande af statsbidrag till dylika anläggningar;
N:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående för-
nyadt förslag till normal aåöningsstat och till stater å öfriga utgifter och
omkostnader vid tullverket för år 1870;
Den 24 April, e. m.
579
N:o 70, i anledning af återremiss å femte punkten i Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 39, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens
Åttonde Hufvud titel;
N:o 71, i anledning af Kong! Maj:ts nådiga Proposition angående an¬
stånd med betalningen af 1868, 1869 och 1870 års annuiteter å det för
byggandet af jernbana mellan Ystad och Eslöf beviljade statslån;
N:o 72, i anledning af erhållen återremiss å tredje punkten i Stats¬
utskottets Utlåtande N:o 43, rörande anläggning af väg mellan sjön Bol-
mens norra strand och Wieslanda jernvägsstation i Kronobergs län;
N:o 73, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 6 (i sam¬
lingen N:o 44), i anledning af väckt motion rörande fördelningen emellan
socknar inom samma pastorat af återvunnen helgonskyld.
Kammaren beslöt, på Herr Talmannens framställning, att dessa nu
första gången bordlagda ärenden skulle sättas främst till föredragning i
nästa sammanträde, för att då kunna för andra gången bordläggas.
§ 13.
Herr Arvid Jönsson erhöll ledighet från riksdagsgöromålen under 14
dagar, från den 7 instundande Maj.
Sammanträdet afslutades kl. % 11 e. m.
In fidem
H. Husberg.