Den 12 Mars,
203
Fredagen den 12 Mars.
Kl. 10 f. m.
§ 1-
Upplästes och godkändes protokollet för den 5 uti innevarande
månad.
§ 2.
Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40, angående regleringen af
utgifterna under Riksstatens Nionde Hufvudtitel.
Punkten 1.
Herr Fredrik Pettersson: För min del är jag Utskottet myc¬
ket tacksam för det sätt, hvarpå denna fråga blifvit utredd, och jag vågar
tro, att detta af en och hvar bör erkännas. Ty just genom ett sådant
förslag som det ifrågavarande anser äfven jag, att mången tjensteman skulle
föras på den tanken: “nu måste jag hushålla, medan jag har min lön11, —
hvilken tanke måhända under närvarande förhållanden hos mången
saknas.
Att Staten till en början bestrider utgifterna i någon mån för bil¬
dande af en sådan pensionskassa som den af Utskottet nu föreslagna har
jag för min del ingenting emot. Men om lönerna för hvar och en tjen¬
steman sedan skola höjas i förhållande till den årliga pensionsafgiften,
föreställer jag mig, att derigenom för Staten icke ändå uppkommer någon
synnerlig behållning i det stora hela. Ty då man tager i betraktande
den stora tjenstefel’sonat som nu finnes, och sammanslår dels de första in-
trädesafgifterna till den ifrågavarande pensionsanstalten och dels löneför¬
höjningen, så tror jag, att den utgift, som drabbar Staten, blir allt för
hög och måhända bestiger sig till lika stort belopp som kostnaden för
den närvarande pensioneringen.
Med bifall till Utskottets förslag i öfrigt, vågar jag derföre föreslå,
att någon löneförhöjning icke måtte ega rum, då Staten inbetalar de för¬
sta inträdesafgifterna till en sålunda af Utskottet föreslagen pensions-
a asfalt.
Herr Medin: Jag har icke begärt ordet, derföre att jag vill yrka
hvarken återremiss eller afslag å denna punkt; men icke tror jag just, att
det syftemål Utskottet afsett blir synnerligen vunnet med det här fram¬
lagda förslaget. Ty då man kommer till resultatet deraf, ser man. att
Statens befrielse från pensioneringsskyldigheten skulle åstadkommas “emot11,
204
Den 12 Mars.
såsom det här heter, “en viss tillökning i aflöningen “. Men i sådant fall
blir ju förhållandet precis detsamma, som det redan är; och det låter till
och mod tänka sig, att, om alla löner skulle ytterligare höjas i en viss
proportion särskildt för detta ändamål, dessa kunna blifva så stora, att
Staten derigenom mera förlorar än vinner på förändringen. Då emeller¬
tid, sedan frågan återkommit från Kongl. Maj:t, tillfälle blir för Riksdagen
att taga den i förnyadt öfvervägande, vill jag för närvarande godkänna
Stats-Utskottets hemställan i denna del.
Herr Jöns Pehr sson: Af Betänkandet synes mig nästan, som
skulle Stats-Utskottet vid affattandet af detta förslag hafva förbisett eu
bland de vigtigas te af de principer jag uttalat i min motion, eller den, att
Staten icke allt framgent bör bekosta pensioneringen för sina ernbets- och
tjenstemän. Stats-Utskottet tyckes ej vara belåtet med denna grundsats,
som jag likväl tror vara den enda rätta och äfven hafva för sig framtiden,
eftersom Utskottet vid förslaget om pensioneringens upphörande fästat det
vilkor, att detta skulle ske “emot en viss tillökning i aflöningen". Det
må vara sannt, att tjenstemän finnas, som hafva jemförelsevis små löner
och för livilka ett dylikt understöd till en början kunde vara behöflig! och
för den goda sakens skull derföre böra medgifvas; men lika sannt är
dock, att andra tjenstemän redan hafva alldeles för stora löner och med
afseende å dem kan det, enligt mitt förmenande, icke vara rättvist, att
man skulle ytterligare öka deras inkomster för detta ändamål; — hvilket
genom förslagets antagande dock skulle komma att ske. Jag tror att, man
hade bort redan nu uttala den princip, att de, som efter en viss tid in¬
träda i Statens tjenst, icke skulle ega att på Statens bekostnad för fram¬
tiden pensioneras, för såvidt de icke ville bereda sig rätt dertill under sin
arbetsföra tid genom egna tillskott och besparingar. Vi veta, att den
stora del af folket, som sysselsätter sig med det tyngsta af allt arbete,
det att bruka jorden, i detta hänseende är helt och hållet lemnad åt sin
egen omtanka och får vara nöjd, om han har sig en koja och några tun¬
nor säd till sitt underhåll, efter ett utsläpadt lif, på gamla dagar. Men
ernbets- och tjenstemannen, som har en bra mycket lättare och mera be¬
haglig sysselsättning, för hvilken han är rikligen lönad, honom måste
Staten taga under armarna; och man ser, att han oftast får i inkomst
lika mycket, då han icke gör någon tjenst, som då han sköter sitt kall.
Följden är, att det tyngre arbetet icke rätt värderas; och så bör det dock
icke vara. Pensionerna borde derföre, enligt min tanke, aldrig få öfver¬
stiga hälften af den lön, som tjenstemannen innehaft under sin verksam¬
hets dagar.
Kanske måste man emellertid vara nöjd med hvad Utskottet här fö¬
reslagit, ehuru jag önskat, att Utskottet kommit till annat resultat. Men
man får väl trösta sig med, att i kommande tider bättre principer äfven
i detta hänseende skola lyckas att göra sig gällande.
Jag har ingenting vidare att tillägga och ämnar således icke mot¬
sätta mig bifall till betänkandet i denna del, för såvidt ej min åsigt, att
de af mig anmärkta orden “emot viss tillökning i aflöningen“ höra utgå,
vinner understöd; i hvilket fall jag anhåller om proposition i sådan
syftning.
Den 12 Mars.
205
Herr Jan Andersson: Det är med ledsnad jag finner, att man
börjat skrufva på denna punkt. Jag kan försäkra, att det icke var lätt
att i Utskottet åstadkomma detta förslag. Med det deruti intagna förbe¬
hållet: “emot viss tillökning i aflöningen-1, mot hvilket man här haft så
mycket att invända, tror jag icke heller, att det är så farligt. Det an¬
sågs vara nödvändigt för att bringa reformen i gång, men meningen är
derföre icke, att det skall fortfarande tillämpas. Jag anser således, att
Kammaren bör godkänna förslaget, sådant det är; och för min del yrkar
jag bifall.
Herr Rosenberg: Då jag för någon tid sedan väckte motion om
en pensionsinrättning för tjenstemän och betjente vid Statens jernvägar
samt telegrafverket och denna efter en nog knapphändig behandling blef
af Kammaren afslagen, tröstade man mig med, att Stats-Utskottet skulle
inkomma med ett annat och bättre förslag till pensionsväsendets ordnande
i allmänhet. Nu föreligger verkligen detta förslag, men det har lyckligt¬
vis det emot sig, att Första Kammaren ogillat detsamma; och det är så¬
ledes numera icke mycket värdt att derom orda. Jag skall derföre icke
upptaga tiden med någon större tillökning i diskussionen, än att jag vill
förklara, att jag godkänner punkten likväl med det uttryckliga vilkor, att
de ord, som förut blifvit anmärkta, utgå.
Jag kan nemligen icke finna annat, än att man helt och hållet från-
träder den princip, som ligger till grund för förslaget, om dessa ord få
stå qvar. Det heter här, att den ifrågasatta befrielsen för Staten från
skyldigheten att pensionera sina embets- och tjenstemän borde åstadkom¬
mas derigenom, att desse bereddes tillfälle att i allmän lifförsäkrings- och
pensionsanstalt “vinna inträde mot afgifter, som till eu början, må af Sta¬
ten bekostas, för att sedermera af tjenstemännen sjelfva utgöras emot viss
tillökning i aflöningen". Hvad vill detta i sjelfva verket säga annat, än
att Staten skulle förhöja hvarje tjenstemans lön med hvad han skulle
komma att erlägga i årlig afgift i en dylik anstalt. Då kan ju Staten så
gerna genast betala allt: den slipper då åtminstone att föra särskilda rä¬
kenskaper. För min del trodde jag, att man skulle gått till väga så, att
Staten bidroge med grundfonden och till en början måhända lemnade nå¬
got årsanslag, men att pensionsinrättningen hufvudsakligen borde upprätt¬
hållas genom vederbörandes egna bidrag. Här står visserligen också ut¬
talad den meningen, men tillämpad har den blifvit på ett sådant sätt, att
Staten skulle komma att hädanefter, såsom hittills, sjelf bekosta pen¬
sioneringen. Jag anhåller således om proposition derå, att orden: “emot
en viss tillökning i aflöningen“ uteslutas och att punkten i öfrigt må
godkännas, hvarigenom Kammarens mening åtminstone blir uttalad.
Herr Björck: Jag tror, att detta är en af de frågor, der Repre¬
sentationen och särdeles högtärade Andra Kammaren måste betrakta saken
dels från en mera omfattande synpunkt, som icke lemnar ur sigte hvarken
det förflutna eller framtiden, och dels med afseende å de svårigheter, som
möta för en förändring i det bestående.
I det äldre samhället tillkomna, qvarstå ännu vissa organisationer i
statsförvaltningen, som äro af beskaffenhet att föranleda till missnöje, men
206
Don 12 Mars.
hvilka likväl ej kunna förändras annorlunda än derigenom, att andra in¬
stitutioner sättas i stället, åtminstone till en början, och att sålunda be-
redes en småningom skeende aflösning af rättigheter, hvilka anses oantast¬
liga eller ock grundas på gifven lag. Då förhållandet är sådant, tror jag,
att man hvarken kan eller bör rigta sitt bemödande derhän att genast
öfvergå från sådana urgamla anordningar till en ny, som i allt må mot¬
svara hvad man numera kan anse sig böra hoppas och förvänta.
Om man betraktar tjenstemännens ställning i vårt land, hvilken kan¬
ske icke uti så mycket, men dock i något, skiljer sig från den i andra
länder, finner man, att tjenstemännen från början ansetts vara tjenare
egentligen åt Regeringen och Fursten. Under förgångna århundraden ut¬
vecklades saken här i motsatt riktning, ty på samma gång adelns magt
tillväxte, insåg den snart omöjligheten att bevara den vunna öfvervigten
annorlunda än genom att sj elfva tillvälla sig de tjenster, hvarigenom folket
egentligen hölls i beroende, och sedan detta lyckats, åtminstone hvad de
högre tjensterna beträffar, dröjde det ej så länge, förr än under Frihets¬
tiden det var tjenstemännen, som voro herrarne, och Regeringen tjenste¬
männen undergifven och af dem beroende. Dessa förhållanden hafva na¬
turligtvis sedermera väsendtligen förändrats, hufvudsakligen genom de
revolutioner i styrelsesättet som vårt land undergått; men att ett arf
likväl finnes ännu qvar från denna tid, lärer ej kunna nekas af den, som
tager hänsyn till hvad grundlagen ännu innehåller.
Det tjenstemännens palladium, som gör dem i en alltför hög grad
oberoende af Regeringen — 36 § i Regeringsformen — har sitt ursprung
just från Frihetstiden och på grund af densamma kunna ännu i många
fall tjenstemännen trotsa både Regering och Representation. Ingalunda
som skulle jag anse det vara något godt — hvad man här velat såsom
sådant framhålla — att förhållandet förändrades derhän, att hvarje tjen¬
steman kunde genast afsättas; men om det ock må vara nödvändigt att
framför allt domaren och vissa andra tjensteman omgärdas af det skydd
mot afsättning, som grundlagsbudet stadgar, kan jag dock icke på något
sätt medgifva, att detta bör vara fallet med mängden; utan tror jag, att
nämnda stadgande bör undergå någon förändring, men eu förändring, som
dock bör försiggå med den försigtighet, att icke för stor magt derigenom må
läggas i Regeringens händer. Saken bör, enligt min föreställning, ställas
så, att det kommer att bero af Statsmagterna gemensamt att bestämma,
hvilka tjenstemän böra vara afsättliga och hvilka icke. Nu är den stora
mängden oafsättlig, och om någon tänker, att tjenstemännen måste dock an¬
tingen sköta sin tjenst, eller taga afsked, så veta herrarne, att tjenstemännen
undandrager sig detta dermed, att han förskaffar sig läkarebetyg, i hvit¬
het fall han fortfarande, med något obetydligt afdrag uppbär hela sin lön
och i stället erhåller en vikarie, som får sä liten ersättning, att han fre¬
stas att bereda sig obehöriga fördelar.
Vid sådant förhållande lärer det icke vara klokt att påyrka, att en
förändring skall ske omedelbart. Något måste dock göras, på det att
tjenstemännen må kunna taga afsked och Staten erhålla lättnad i pensio-
neringsbördan. Bäst torde det derföre vara att gå till väga så, som Ut¬
skottet föreslagit. Till en början kunde, om en sådan lifränteanstalt kom¬
mer till stånd, som här finnes ifrågaställd, de utgifter, som befriade Staten
Den 12 Mars.
207
från.skyldigheten att pensionera tjenstemännen, utgöras af Staten i form
af förhöjning i lönerna eller mera direkt genom inbetalning af de be¬
stämda årspremierna. Men sedan saken kommit i gång och visat sig med¬
föra de fördelar i socialt hänseende, som man dermed åsyftar, sedan sa¬
ken kommit på den punkten, tror jag man kan börja tillse, i hvad
mån tjenstemännen må hafva för mycken lön i förhållande till de utgif¬
ter, som i allmänhet en hvar måste vidkännas, som befinner sig i samma
ställning, som han gör. Då kan tidpunkten vara inne att gå sjelfva huf-
vudfrågan inpå lifvet; då blir öfvergången naturlig; och då kan man
hoppas att säkert hinna till målet, om ock det icke sker så fort som
eljest.
Åt dessa skäl anser jag att de herrar, som yrka en förändring i Stats¬
utskottets föreliggande förslag, bör taga saken i närmare öfvervägande
samt tillse, om med våra konstitutionela förhållanden det må vara möjligt
att komma till något godt resultat annorledes än genom den öfvergång,
hvartill jag nu hänvisat.
Jag tror mig hafva antydt — hvad visserligen hvar och en lärer inse
— att frågan om pensioneringen sammanhänger med frågan om tjenste-
männens ställning i det hela och att således visserligen samtidigt kunde
ifrågasättas många andra förändringar. Men för min del fäster jag upp¬
märksamheten uppå, att, då man vidrör en institution, som är bunden
vid en mängd särskilda lagar, författningar och föreskrifter, får man,
om man vill förfara praktiskt, icke taga hela steget ut på en gång,
utan bör man — hvilket också i allmänhet är klokast — utvälja en punkt,
der man med största skäl kan åstadkomma en fristående förändring och
låta saken i sin helhet bero på framtiden. Här är nu blott fråga
om en ändring i de kontrakt, som grundlägga tjenstemannens ställning
till Staten, och om en förändrad anordning i ett enda hänseende af dessa
kontrakts bestämmelse. Är det då klokt att uppdaga allt? Jag har re¬
dan sagt, att jag icke tror det, utan att det mest praktiska är att uttala
ett erkännande af, att tjenstemännen ej äro tjenare åt fursten och icke
heller samhällets herrar, utan att de äro, hvad de böra vara, medborgare,
med vissa åtaganden mot vissa rättigheter, och att de böra såsom sådana
behandlas, då man anser skäl vara att göra ändring i deras förmåner.
På dessa skäl anser jag, för min del, att Utskottet handlat rätt, då
det inskränkt sig till att vidröra pensionsfrågan utan allt afseende å tjen-
stemännens ställning i öfrigt; att Utskottet således icke på en gång velat
vinna målet, utan uppfattat saken så, att den egentligen utgör en öfver¬
enskommelse, emellan dem, som närmast hafva att tillse tjenstemännens
rätt å ena sidan, och Representationen å den andra.
Ehuru Första Kammaren afslagit Betänkandet i denna del och fastän
något egentligt resultat af förslaget för denna gång icke längre är att
hoppas, lärer det ändock, på grund af hvad jag anfört, vara af vigt, att
denna Kammare uttalar sig i motsatt riktning genom ett bifall till Ut¬
skottets här gjorda hemställan; hvarom jag således anhåller.
Herr Ake Andersson: Då jag är motionär i frågan, anser jag
mig icke höra underlåta att gifva mina tankar till känna beträffande före¬
liggande förslag. Jag får således förklara, att jag är Stats-Utskottet tack¬
208
Deri 12 Mars.
sam för det resultat, hvartill Utskottet kommit, men jag tror likväl, att
Utskottet handlat klokare, om Utskottet påyrkat, att Staten skulle bilda
en grundfond härtill i stället för viss tillökning i lönen. Jag vill icke
inlåta mig djupare i frågan, utan får, lika med föregående talare, endast
anhålla om punktens godkännande, med uteslutande af orden “emot en
viss tillökning i aflöningen“.
Herr C. A. Larsson: Finge Andra Kammarens ledamöter i Stats¬
utskottet ensamme stipulera vilkoren, kunde det möjligen vara skäl att klan¬
dra Utskottets förslag i denna punkt; — men vi hafva en Medkammare, som
bevakar tjenstemännens intressen och tillser, att icke det ringaste grand
deraf får rubbas. Uet har derföre varit förknippadt med rätt mycken
svårighet att kunna genomdrifva förslaget, sådant det här lyder.
För öfrigt behöfver man icke göra sig någon onödig oro för inne¬
hållet af denna punkt, emedan, efter hvad nu är kändt, Första Kamma¬
ren redan ogillat den, så beskedligt mot tjenstemännen den ock hlifvit
afiattad. För min del beklagar jag, att det är på detta sätt Första Kam¬
maren ansett sig böra, gå tillmötes Andra Kammaren i en fråga, hvilken
är så vigtig för våra framtida förhållanden som den förevarande. Ty det
inses lätt, att Staten icke kan allt framgent förfara så, att den hvart år
betalar ut till de förut drygt afiönade tjenstemännen stora pensioner,
hvilka i de flesta fall kanske uppgå till fulla lönen, då likväl desse tjen¬
steman icke borde behöfva kosta Staten lika mycket, när de göra ingen¬
ting, som under den tid då tjensten förrättades.
För min del är jag i anledning af detta Medkammarens handlingssätt
betänkt uppå att sätta mig emot alla de pensionsförslag, som hlifvit till¬
styrkta i detta Betänkande; ty jag anser, att man måste på ett eller an¬
nat sätt gifva sitt missnöje tillkänna öfver, att man icke kan vinna så
mycken rättvisa ens, som i denna punkt är afsedd att åstadkommas. För
att således komma på klar botten till Första Kammaren, godkänner jag
punkten under förhoppning, att i en framtid erhålla en förändring i den
syftning, som här föreligger.
Herr Jöns Pehr sson: Då jag nyss hade ordet, var det mig icke
bekant, att Första Kammaren förkastat denna punkt.
Med anledning af den förändrade ställning frågan derigenom erhållit,
finner jag det vara sä mycket mera nödvändigt, att de af mig förut an¬
märkta orden uteslutas. Ty skulle under sådana förhållanden, som följ¬
aktligen nu inträda och då genom ett bifall ingenting i saken längre kan
åstadkommas, Kammaren godkänna punkten, sådan den här lyder oför¬
ändrad, uttalar man derigenom den principen, att tjenstemännens löner
böra höjas i stället för sänkas, som det rätteligen bör vara. Derföre yr¬
kar jag nu ovilkorligen, att ur punkten orden: “emot viss tillökning i
aflöningen“ skola utgå.
Herr Gfrafström: Med erkännande deraf, att föreliggande punkt
innebär en så stor och nyttig förändring, att i främsta rummet Andra
Kammaren icke bör kunna annat än gilla densamma och bidraga till dess
genomiörande,
Den 12 Mars.
209
genomförande, måste jag framställa den åsigt, att dessa ord, som man nu
velat ur.förslaget utesluta: “emot en viss tillökning i aflöningenu, enligt
min öfvertygelse, på sätt och vis kunna sägas vara den pivot, hvarpå för¬
ändringen hvilar, och utan dem tror jag det ej blir någon förändring
Jag får derföre på det högsta påyrka bifall till Utskottets förslag.
Öfverläggningen förklarades vara slutad. I öfverensstämmelse med de
yrkanden, som derunder blifvit gjorda, framställde Herr Talmannen pro-
positioner först på bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick
och dernäst på bifall till Utskottets förslag, med den förändring att de
deri förekommande orden “emot viss tillökning i aflöningen“ skola utgå,
samt förklarade sig hafva funnit den förra af dessa propositioner med
öfvervägande ja besvarad. Votering blef då begärd och för densammas
anställande följande proposition uppsatt, justerad och anslagen:
Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hemställt i
första punkten af dess Utlåtande N:o 40,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren bifallit Utskottets förslag med den för¬
ändring att de deri förekommande orden “emot viss tillökning i afton in -
gen“ skola utgå.
Omröstningen utföll med 68 ja och 73 nej; i anledning hvaraf Ut¬
skottets. förslag var af Kammaren bifallet, likväl med en sådan förändring
som nej-propositionen innehöll.
Punkterna 2 och 3.
Biföllos.
Punkten 4.
Dervid lemnades ordet åt
Hans Excellens Friherre De Geer: För den öfverflyttning på in-
dragningsstat, hvarom Kongl. Maj:t gjort hemställan i afseende å Notarien
i Krigshofrätten Schöldberg samt Kanslisterne i samma Hofrätt von Linde-
creutz och Liljenstolpe, har i Stats-Utskottets förevarande Utlåtande och
jemväl i Kongl. Maj:ts Proposition icke blifvit anfördt annat motiv än än¬
damålet att derigenom fortare än eljest tillvägabringa den omorganisation
af Krigshofrätten, som Kongl. Maj:t föreslagit. Då nu denna organisation
icke blifvit definitivt fastställd, är det naturligt, att Utskottet icke skulle
kunna godkänna detta skäl och på grund deraf uppföra nämnde tjenste-
män å allmänna indragningsstaten.
Beträffande en af de tre förefinnas emellertid särskilda skäl, hvilka, enligt
min åsigt, göra det billigt, att pensionen i afseende å honom beviljas,
Riksd. Prot. 1869. 2 Åfd. 2 Band. 14
210
Den 12 Mars.
nemligen Kanslisten von Lindecreutz. Han är redan fyllda 66 år, lider af
en starkt försvagad synförmåga och har varit i Statens tjenst så länge,
att han är berättigad att förflyttas på indragningsstat.
Men enligt Krigshofrättens gamla stat uppbär han i lön blott 487
R:dr 50 öre. Vid 1856—1858 årens riksdag, då förhöjning af åtskilliga
löner egde rum, erkände Riksdagen, att en dylik löneförhöjning äfven borde
tilldelas Krigshofrättens tjensteman, men Riksdagen ville på anförda skäl
icke uppföra denna på definitiv stat, utan lemnade endast ett belopp af
3,000 R:dr att för sådant ändamål mellan dem af Kongl. Maj:t fördelas.
Af denna summa tillädes Kanslisten von Lindecreutz 287 R:dr, hvarjemte
han har i ljuspenningar 18 R:dr 40 öre.
Denna löneförbättring har sedermera 'icke heller kunnat uppföras å
ordinarie stat och von Lindecreutz skulle följaktligen vid afskedstagande!
icke få uppbära mera än den gamla ordinarie lönen i pension.
I andra likartade bill har Riksdagen emellertid tillåtit tjensteman att vid
uppnådd pensionsålder räkna sådan löneförbättring sig tillgodo, och Första
Kammaren har äfven återremitterat denna punkt, i hvad den afser Kan¬
slisten von Lindecreutz.
Jag har velat meddela Kammaren denna upplysning, om Kammaren
deri skulle finna skäl, som höra föranleda en återremiss.
Härefter yttrade
Herr Björck: Jag erkänner, att det förhållande, som Herr Justitie-
statsministern nu meddelat, var obekant för Stats-Utskottet, då Utskottet
till pröfning förehade Kongl. Maj:ts förevarande förslag; till följd hvaraf
och med afseende å sakens ställning jag anhåller om återremiss, hvad an¬
går Kanslisten von Lindecreutz. I öfrigt begär jag bifall till punkten.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen framställde propositio¬
ner dels på bifall till Utskottets hemställan, och dels på bifall till punk¬
ten i öfrigt, men med återförvisande till Utskottet af den del, som angick
föreslagen pension för Kanslisten J. C. von Lindecreutz. Den sednare af
dessa propositioner förklarade Herr Talmannen hafva blifvit med öfver¬
vägande ja besvarad, i anledning af hvilket förklarande omröstning begärdes.
Följande voteringsproposition blef då uppsatt, justerad och anslagen:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i fjerde punkten af
dess Utlåtande Nso 40,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med bifall till punkten i öfrigt, till Ut¬
skottet återförvisat densamma i hvad den afser föreslagen pension för
Kanslisten J. C. von Lindecreutz.
Den företagna voteringen visade vid sedlarnes öppnande 77 ja och
61 nej, hvadan Utskottets hemställan bifallits.
Mot detta beslut reserverade sig Friherre Alströmer.
Punkten 5.
Bifölls.
Den 12 Mars.
211
Punkten 6.
Mom. a).
Herr A. W. Nilson: Äfven med fara att beskyllas för hård¬
het och hjertlöshet kan jag icke annat än motsätta mig förevarande an¬
slag. Jag betviflar alldeles icke, att personen i fråga kan vara i högsta
behof af den begärda pensionen.
Jag erkänner äfven, att en Statens tjenare i hans ställning kan vara
lika berättigad att deraf komma i åtnjutande, som embets- och tjenste-
männen i öfrigt. Men jag hyllar den mening, att Riksdagens beviljande
af pensioner hädanefter bör inskränkas till högst utomordentliga fall. Ef¬
ter denna grundsats vill jag för min del i dag konseqvent handla; och
jag börjar derföre med yrkande af afslag å denna första punkt. Jag har
äfven särskilda skäl dertill.
Den här åsyftade personen har, efter hvad handlingarne utvisa, först
vid 43 års ålder inträdt i Kronans tjenst och varit deri inalles 17 år.
Man kan således icke säga, att han uppoffrat åt det allmänna den bästa
och ki aftfullaste delen af sitt lif. Jag kan dessutom ej inse, hvarföre
hans egenskap af vaktknekt skall göra honom mera berättigad till pension
än om han varit banvaktare eller något dylikt. Det tyckes hafva blifvit
eu praxis, att vaktknektar på gamla dagar skola pensioneras. Vid före¬
gående riksdag hugnades en hel mängd af dem med pension och nu äro
äfven, som man ser, flera dertill föreslagna. Jag tror, att en gräns en
gång måste sättas för dylika anspråk, och yrkar derföre afslag å den nu
föredragna punkten.
Herr Rydberg: I den mån betlande i allmänhet är förbjudet och
belagdt med ansvar, i samma mån böra så kallade suppliker ex officio ej
hyllas.
Jag vill hafva sagt detta, på det att min ställning så till denna som
dylika frågor må blifva tydlig.
Jag yrkar afslag så väl å Kongl. Maj:ts Proposition som å Stats¬
utskottets förslag i denna del.
Herr A st rand: Med afseende å den framskridna ålder ifrågavarande
vaktknekt uppnått, då han antogs till sin befattning, och enär han endast
i 14 år varit i det allmännas tjenst, finner jag den föreslagna pensionen
vara alldeles för högt tilltagen.
Med anledning häraf får jag föreslå återremiss till Utskottet med
hemställan, att det ifrågasatta pensionsbeloppet må nedsättas med 25
eller 33 procent af den lön, som han innehar för närvarande.
Hans Excellens Herr Friherre De Geer: Vid 1862 års riksdag fram¬
ställde Kong!. Maj:t, i sammanhang med sin Proposition om fångvårdsstatens
212
Den 12 Mara.
öfverflyttande på ordinarie stat, jemväl förslag om pensionsrätt för fång¬
vårdens embets- och tjensteman samt betjente. Riksdagen underkände
icke denna tjenstemannakorps’ befogenhet att komma i åtnjutande af en
sådan förmån, men med afseende derå att ett omfattande förslag till
pensionsväsendets ordnande vore under behandling af en särskild komité,
förklarade Riksdagen sig vilja tills vidare uppskjuta pröfningen af frågan
om pensionering för dessa tjenstemän.
Vid samma riksdag lemnades dock pensioner till åtskilliga vid fång¬
vården anställde tjenstemän och betjente. Detsamma har sedermera skett
vid snart sagdt alla följande riksdagar; och pensioner hafva blifvit be¬
gärda och beviljade efter samma grunder som de af Stats-Utskottet nu
tillstyrkta.
Man har anmärkt, att några af nu ifrågavarande vaktknektar inträdt
i fångvårdens tjenst först vid en mera framskriden ålder. Förhållandet
är verkligen sådant. Uppmärksamhet har ock från Styrelsens sida blifvit
fästad å denna omständighet i många andra fall, men derpå har svarats,
att aflöningen icke vore så stor för dessa vaktknektar, att lämplige unge
män alltid kunde deraf förmås att för hela sin lifstid så godt som sluta
sig inom fängelsets portar; samt att dessutom vid dessa befattningar for¬
drades för behandlingen af fångar en stadga i karakteren och en mogen¬
het i omdömet, som gemenligen icke utmärkte ungdomen.
Derföre ansågs det vara nödvändigt att till fångvaktare ofta antaga
personer, som hunnit till mera framskridna år.
Man har ock sagt, att det vore för mycket att lemna dessa vakt¬
knektar i pension hela lönen, då andra pensioner utgå med jemförelsevis
lägre belopp. Dervid bör dock i betraktande tagas, att, utom lönen,
vaktknektarne, så länge de äro i tjenst, åtnjuta jemväl andra förmåner
af beklädnad, m. in., så att de i allt fall vid afskedstagande! få vidkännas
en ganska betydlig minskning i inkomst.
Herr Björck: Om jag ej missminner mig, finnes ett äldre beslut af
Rikets Ständer; deri Ständerna, på förslag af Kongl. Maj:t, väl förklarade,
att de icke hade något emot att fångvårdens tjenstemän och betjente hug¬
nades med pensioner, men dock förbehölle sig att i hvarje särskildt fall
bestämma, om pensionering för dem borde ega rum eller icke.
Detta uttalande var likväl, enligt min uppfattning, sådant, att rättig¬
heten att göra anspråk på eller att kunna ifrågasättas till en dylik för¬
mån blott medgafs, för så vidt dessa personer fullgjort de vilkor, som i
allmänhet gälla för andra embets- och tjenstemän, eller att de uppnått
minst 65 år och varit i Statens tjenst i 30 år.
Likväl tror jag, att nämnda uttalande från Ständernas sida af Fång¬
vårdsstyrelsen sedermera blef icke så litet missförstådt, enär det visat sig,
att Styrelsen till erhållande af pension esomoftast föreslagit personer, som
varit i det allmännas tjenst vida kortare tid.
Nu är det sannt — hvad Herr Justitie-statsministern anmärkt — att
vid fångvården, der hos personalen en någorlunda säker menniskokännedom
och en viss förmåga att behandla brottslingarne är af så högt värde, i
allmänhet kan vara nödvändigt att företrädesvis anställa personer, som
redan uppnått en mera mogen ålder, då dessa egenskaper vanligen äro
Den 12 Mars.
213
mera utbildade. Det är denna omständighet, som gör att något särskilt
afseende måste fästas å fångvårdens tjenstemän och att med hänsyn till
dem man måhända ej bör så långt som i afseende å Statens öfrige tje¬
nare utkräfva vilkoret att hafva tjenstgjort i 30 år.
Under den tid jag deltagit i Stats-Utskottets arbeten har jag ock —
jag nekar det ej — af sistnämnda anledning ansett mig både kunna och
böra tillstyrka, att tjenstemän och betjente, hörande till fångvården, skulle
anses såsom pensionsberättigade, äfven om de icke tjent ut den vanliga
tiden af 30 år. Men jag har på samma gång alltid varit af den mening,
att pensionsbeloppet ej borde sättas så högt som till fulla lönen.
Denna åsigt har det dock icke lyckats mig att bringa till något af¬
seende förr än vid sistlidne riksdag, då pensioner, som voro föreslagna till
lönens hela belopp, blefvo nedsatta derunder. På samma sätt ville jag, att
man skulle äfven nu förfara, och det visar sig äfven af Utskottets förslag,
att Utskottet ej tillslutit ögonen för denna omständighet, utan satt ned
pensionsbelopp, som blifvit äskade af Kongl. Maj:t.
Hvad åter angår de nu ifrågavarande personerna, borde dock afseende
fästas å den särskilda omständigheten, att ingen af dem vore i den ställ¬
ning, att man gerna kunde ifrågasätta annan nedsättning, än den Stats¬
utskottet redan föreslagit.
Hvad Gustaf Pettersson beträffar, har han visserligen icke mera än
18 år varit anställd vid fångvården, men, enligt hvad Kongl. Maj:ts Pro¬
position utvisar, lider han af ögonsjukdom. Det är hufvudsakligen denna
omständighet — att han är sjuklig och att han lider af en åkomma, som
vanligen alltid förut ansetts tillintetgöra arbetsförmågan, som gjort, att
jag icke funnit mig böra tillstyrka någon nedsättning i Kongl. Maj:ts pen¬
sionsförslag för Gustaf Pettersson. Och jag tror, att äfven för de andra,
i afseende på hvilka nedsättning icke skett, kunna framvisas skäl och an¬
ledningar, hvarföre Utskottet funnit någon dylik nedsättning icke heller
för dem böra ifrågakomma.
Jag gillar, som jag redan nämnt, grundsatsen, att de ej äro egentli¬
gen berättigade till pension, då de i allmänhet icke varit i tjenst i 30 år,
men jag tror, att afseende äfven bör fästas derå, att de icke böra an¬
ställas vid denna inrättning i yngre år och att pensionsunderstöd derför
bör dem tillgodokomma.
Derföre tror jag det ej vore lämpligt, att Kammaren utsökte någon
af dessa fångknektar för att uttala en grundsats om fångvårdsstatens pen¬
sionering för framtiden, och anhåller jag om bifall till Stats-Utskottets
förslag i denna del.
Herr Åke Andersson: Den förste ärade talaren yttrade, det han
ville iakttaga all konseqvens vid beviljande af anslagen under denna huf-
vudtitel, och till samma mål vill äfven jag sträfva, fastän icke i så ut¬
sträckt mån som han. Då jag tagit mig friheten väcka motion om tjen-
stemännens pensionering, så har jag deruti redogjort för min åsigt derom,
och vill handla i enlighet dermed. Jag anser således, att Staten är skyl¬
dig att i någon mån bidraga till tjenstemännens underhåll, sedan de ut-
trädt ur Statens tjenst, men att de icke böra uppbära hela utan endast
halfva lönen såsom full pension. Denna princip vill jag tillämpa, antingen
214
Den 12 Mars.
lönerna äro större eller mindre, och derföre yrkar jag äfven, att nu ifråga¬
varande pensionsbelopp må nedsättas till hälften af hvad Utskottet före¬
slagit, hvarpå jag anhåller om proposition.
Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Då Första Kammaren af-
slagit aflåtande af den skrifvelse angående pensionsväsendets framtida ord¬
nande, hvarom Utskottet i första punkten gjort framställning, och hvari¬
genom man trodde sig kunna få detta ärende så regleradt, att förändrin¬
gen kunde innebära fullkomlig trygghet så väl för tjenstemännen som äfven
för Staten att jemnt och ständigt vid hvarje riksdag behöfva behandla
dylika frågor som dessa, och då Första Kammaren ej velat ingå på en så
billig begäran, så ser jag för min del intet annat korrektiv häremot än
att afslå alla framställningar om pensioner utan undantag, och derföre yr¬
kar jag äfven afslag å det uti första momentet af nu föredragna punkten
föreslagna pensionsbelopp.
Herr Statsrådet Friherre af Ugglas: Jag ämnar icke nämna ett
ord angående den pension, som är af Utskottet föreslagen för den person,
som nu är i fråga, ehuru jag anser Utskottets hemställan vara af rättvisa
och billighet påkallad, utan fäster mig endast vid den siste talarens ytt¬
rande att, sedan Första Kammaren afslagit aflåtande af den skrifvelse rö¬
rande pensionsväsendets ordnande, hvarom Utskottet i första punkten af
nu föredragna Utlåtande gjort hemställan, numera för Andra Kammaren
icke återstod annat än att afslå alla de pensioner, som uti förevarande
Utlåtande blifvit föreslagna att från statsverket utgå. Detta vill med an¬
dra ord säga, att, derföre att man anser att Första Kammaren handlat
orätt, man skall för den skyldige straffa de oskyldige, som alls ingen del
hafva uti hvad som härutinnan förelupit. Jag tager mig i anledning häraf
friheten upplysa, att ingen i Första Kammaren ansåg det vara väl stäldt
med pensionsväsendet, sådant det för närvarande befinnes, icke heller fanns
det derstädes någon, som icke erkände behofvet af en reglering i detta
hänseende, men man ansågcicke det af Stats-Utskottet föreslagna sättet
vara det rätta. Frågan gällde nemligen, huruvida Staten sjelf skulle in¬
rätta en stor lifränteförsäkringsanstalt, och för detta ändamål bilda en
stor fond och ådraga sig stora förvaltningskostnader, eller om Staten borde
bereda tjenstemännen inträde i någon enskild för meddelande af lifräntor
afsedd anstalt, och till densamma lemna de bidrag som voro för ändamå¬
let erforderliga. Jag har velat säga detta derföre, att jag hör att Första
Kammarens beslut härstädes icke blifvit rätt uppfattad t, och jag för min
del anser det vara af vigt att något missförstånd i detta ämne icke måtte
mellan Kamrarne förefinnas.
Herr K e y: Ehuru jag icke reserverat mig mot Utskottets beslut i
denna punkt, var jag dock ingalunda belåten dermed, utan sökte i Ut¬
skottet framhålla det verkliga missförhållande, som blefve en följd af Riks¬
dagens bifall till denna punkt. Då väktarne mot våra yttre fiender, våra
gamla landtvärnsmän icke erhålla mer än cirka 30 R:dr om året i pension,
då våra soldater åtnjuta endast 10 till och med 25 R:dr årligen, då di-
stinktionskorporaler få åtnöja sig med högst 50 R:drs pension, och för öfrigt
'Den 12 Mars.
215
mångenstädes falla fattigvården till last, så synes mig som skulle väktarne
mot våra inre fiender erhålla alldeles för mycket, i fall man gåfve en vakt¬
knekt vid ett cellfängelse 400 R:dr i pension och detta till och med efter
en stundom kortare tjenstetid.
Jag vill icke bestrida att särskilda ömmande omständigheter här kunna
förekomma, icke heller vill jag förneka att vid fängelserna måstö anställas
fullt pålitliga personer, för att fångvården skall med all tillbörlig nog¬
grannhet kunna handhafvas. men då vaktmästare och betjente!’ anses kom¬
petenta till dessa platser, då den föreslagna pensionen uppgår till lönens
fulla belopp, och då man härmed jemför de pensioner, som tillkomma våra
soldater, ja till och med våra officerare, så synes det mig som det nu
ifrågavarande beloppet vore uppenbart allt lör högt tilltaget, och vill der¬
före icke motsätta mig en återremiss af denna punkt, på det att derigenom
någon betydligare nedsättning i de föreslagna pensionerna må kunna
åstadkommas.
Herr Vougt: Det är utan tvifvel ganska pinsamt att nödgas_ mot¬
sätta sig anslag till pensioner åt tjensteman, dem man måste klassificera
bland de mera behöfvande; så har det åtminstone förefallit mig vid före¬
dragningen af denna punkt. Det vore utan allt tvifvel synnerligen val,
om, såsom Stats-Utskottet föreslagit, Riksdagen kunde vidtaga sådana an¬
ordningar om pensionsväsendet, att hvarje tjensteman kunde beredas ut¬
väg att sjelf bidraga till sin försörjning. 1 nu förevarande fall tyckas
dock ömmande omständigheter förekomma, som kanske kunna beveka mig
att ej helt och hållet afslå summan, om jag ock annars skulle vilja det,
men beloppet 400 R:dr synes mig dock vara högre än som for andamålet
behöfves. Om man jemför dessa vaktknektars ställning med lägre tjen-
stemäns, som kunna vara med dem fullt jemförliga, t. ex. med våra lot¬
sar, som slita ut sig på sjön under oupphörliga faror till lif och gods, så
finna vi att dessa snarare få nöja sig med 50, 60 högst 72 R:dr om året
då de afgå från sina befattningar, brutna af mödor och ålder. Jemför
man dem vidare med t. ex. våra postiljoner, som natt och dag, år ut och
år in, i alla väder måste ligga på landsvägarne och ansvara för hög och
dyrbar egendom, som är ställd under deras vård, så måste man val med¬
gifva, att fångknektarnes vilkor väl i allmänhet äro bra mycket bättre än
dessa med dem nu jemförde tjenstemäns.
Den omständighet här blifvit andragen för bifall till det föreslagna
beloppet, eller att man till vaktknektar icke gerna antager yngre personer,
emedan de i allmänhet sakna den stadga i omdöme och handlingssätt,
som erfordras för personer i deras ställning, denna grundsats, säger jag,
tror jag icke alltid tillämpas; åtminstone finnes vid ett länsfängelse, hvar¬
est jag haft tillfälle att något närmare följa förvaltningen, en vaktknekt
antagen, som ännu icke fyllt 25 år, och man bär aldrig hört någon kla-
gan deröfver att icke denna person till allmän belåtenhet bestndt ^sitt
åliggande. Likaledes tillåter jag mig betvifla, att i allmänhet någon svå¬
righet skall uppstå vid besättandet af dessa platser, ty mig har det alltid
förefallit att, vid tillsättande af hvarje tjenst, äfven snart sagdt den obe¬
tydligaste, tilloppet af sökande alltid varit ganska stort, och så torde val ock
förhållandet vara med dessa platser Jemför man fångknektarne med
216
Den 12 Mars.
våra underofficerare, hvilka dock behöfva innehafva långt högre kunskaps-
mått än de förre, så äro de sednares ställning vid deras afgång från tj en¬
sten mycket sämre än de förres, så vidt dessa erhålla hela lönen i pen¬
sion. Utan att vara obarmhertig eller orättvis, tror jag att man gerna
kan besluta eu nedsättning i beloppet, äfven af det skäl att, vid bevil¬
jande af pensioner, alltid jemförelse!- uppstå och rättvisligen böra uppstå.
Beviljar man nu 400 Ihdr i pension åt en fångknekt och hans vederlikar,
så förekommer en annan gång frågan om att pensionera en man med
högre samhällsställning och som gjort landet långt mera och vigtigare
fenster än hvarom nu gerna kan vara fråga, och då framdrager man
detta exempel och finner naturligt att den sednares pension bör blifva
ganska betydlig. Man bör icke förundra sig om på detta sätt våra högre
tjensteman blifva vid afskedstagande! ganska rikt doterade.
Jag yrkar derföre ifrågavarande pensionsbelopps nedsättande till 200
K:dr, hvilket kan ske utan mannamån och enligt min åsigt utgör en lämp¬
lig medelväg, helst den nu ifrågavarande personen endast i 18 år varit i
Statens tjenst använd, och anhåller jag det Herr Talmannen behagade
framställa proposition på detta mitt yrkande.
Herr Jöns Pehr sson: Denna punkt är den första, uti hvilken före¬
kommer fråga om beviljande af någon ny pension, och som man ser har
Utskottet genast varit färdigt att föreslå pensionen att utgå med hela lö¬
nens belopp. Jag tror att detta är ett sätt som är fullkomligt oriktigt,
och som måste upphöra, ehuru vid denna punkt kanske förekomma vida
mera ömmande omständigheter är vid någon af de efterföljande, der man
ibland dessa kan få se fordringar framställda på lOgånger så stort belopp,
åt en enda person. Det vore kanske skäl att, såsom en talare föreslagit,
afstå alltsammans, men jag vill dock icke gå så långt som han, utan föl¬
jande mitt samvetes röst, och då jag anser halfva summan kunna vara
nog, vill jag, lika med den sednaste talaren, att pensionen må bestämmas
till 200 R:dr, ty derigenom är eu princip uttalad, hvilken jag hoppas se¬
dermera måtte blifva i alla förekommande fall tillämpad.
Herr von Troll: En talare sade nyss, att åtminstone vid ett cell¬
fängelse, hvars administration han kände till, ej synnerlig svårighet före-
funnes att anskaffa vaktbetjening. Jag vill icke bestrida att så är, men
visserligen måste förhållandena då vara ganska olika på olika ställen, ty
enligt min temligen långvariga erfarenhet i denna väg möter ej ringa svå¬
righet att erhålla dugliga, pålitliga och passande personer till bestridande
af dessa trägna och magtpåliggande tjenster, ehuru det visst icke fattas
sökande, och bland dem välfrejdadt folk, ehuru icke passande och lämp¬
lige för dessa tjenstebefattningar. Jag befarar alltså högeligen att, i fall
Riksdagen nu skulle afslå hvad Kongl. Maj:t i sin Proposition framställt,
svårigheterna i detta fall skola blifva ännu större, och att det sedermera
Jdkp skall blifva möjligt att erhålla några dugliga vaktnektar utan mot
förhöjda löner.. Mine Herrar! De flesta af dessa vaktbetjenter äro gifta
och ega familj; de hafva mycket trägna tjensteåligganden utan möjlighet
vrii ^iförtjenster, och hafva mycket svårt att slå sig ut på sina små löner.
Vill man nu taga från dem denna enda förhoppning att på gamla dagar
Den 12 Mars.
217
få åtnjuta sin lilla lön i pension, så tror jag att Staten, på samma gång
den iakttager en dålig hushållning, ställer ganska illa till för sig. — Man
har här sagt, att det vore en oriktig princip att gifva hela lönen i pen¬
sion, men, mine Herrar! jag vågar fästa uppmärksamheten derpå, att för¬
hållandena äro ganska olika i lägre mot i högre tjenstegrader, och att en
princip, som möjligen kunde hafva något slags skäl för sig i fråga om de
sednare alldeles icke hvarken kan eller hör tillämpas i fråga om de förre.
Om den nu ifrågavarande personen skulle för obotlig ögonsjukdom nödgas
taga afsked från sill befattning och derigenom ser sig urståndsatt att bi¬
draga till sitt och de sinas underhåll, så är det väl ej för mycket, om
Staten bispringer honom, efter så många års väl vitsordad tjenstgöring,
med ett understöd på gamla dagar af den ringa summa han åtnjutit i
kontant lön. På grund häraf och hufvudsakligen af det skäl att jag
förutser, det ett afslag å den gjorda framställningen skulle i hög grad
öka svårigheterna att erhålla duglig vaktbetjening vid våra fängelser, för-
anlåtes jag anhålla om proposition på bifall till Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition i ämnet.
Herr Ekerot: Utan att på något sätt vilja motsätta mig den för¬
ste talarens principer, tager jag mig dock friheten, enär jag troligen när¬
mare än någon annan här närvarande känner den ifrågavarande perso¬
nens ställning, lemna den upplysning, att nämnde fångknekt befinner sig
omgifven af en talrik skara barn, och att han, utom den stora olyckan att
lida af en obotlig ögonsjukdom, befinner sig i högst torftiga omständighe¬
ter. Visserligen är det sannt, att han var 48 år gammal, då han inträdde
i Statens tjenst, men detta kommer sig deraf att, såsom en ärad talare
redan upplyst, man icke ansett lämpligt att antaga yngre personer till
dessa magtpåliggande tjenster, och han kan derföre icke heller förete någon
lång tjenstefel’teckning öfver många år tillbragta i det allmännas tjenst,
men han har alltid med trohet och nit fullgjort sina åligganden. Sin
obotliga sjukdom har han ådragit sig i tjensten, och omöjligt är och blif-
ver det för honom att med annan tjenst eller annat arbete försörja sig
och de sina. Man har här uppdragit paralleler mellan åtskilliga samhälls¬
klasser och deraf sökt draga slutsatser, huru mycket borde lemnas den
ena och den andra i pension på gamla dagar. Sådana jemförelse!’ blifva
alltid falska och haltande, och jag skulle kunna visa till hvilka orimlighe¬
ter de verkligen leda, men jag vill icke nu bemöta dem, för att icke upp¬
taga en dyrbar tid, som mycket bättre kan användas. Man har vidare
sagt, att det vore alldeles obilligt, om han finge hela lönen 400 R:dr i
pension. Jag ber dock att få fästa uppmärksamheten derpå, att dessa
400 R:dr icke utgöra hela lönen, utan blott den kontanta delen deraf.
Utom denna penningelön har en fångknekt nemligen äfven beklädnad, han
har fri läkarevård och medikamenter samt dessutom gratifikationer vid
hvarjehanda tillfällen. Sålunda synes häraf, att det nu föreslagna belop¬
pet ingalunda kan sägas utgöra hela den lön ifrågavarande person under
sin tjenstetid åtnjutit. På grund af hvad jag nu haft äran anföra, och
under åberopande af den kännedom jag eger om den ifrågavarande per¬
sonen och hans ytterst bekymmersamma ställning, tager jag mig friheten
218
Den 12 Mars.
yrka bifall till Utskottets hemställan uti förevarande moment och
punkt.
Herr Otterström: Så snart jag tycker att, såsom det heter, det
gäller den fattiges skinn, då vill jag icke gerna underlåta att i en sådan
fråga yttra mig; och detta synes nu vara förhållandet här. En vaktknekt,
under 18 år instängd inom fängelsets portar, torde kunna draga sig skä¬
ligen bra fram med en årlig lön af 400 R:dr om året, men jag föreställer
mig att han derpå omöjligen kan göra någon slags besparing, utan att,
då fråga en gång väckes derom att han måste taga afsked, han icke sär¬
deles mycket kan bidraga till försörjningen af sig sjelf och de sina. Hvad
blilver nu följden af ett sådant förhållande? Jo naturligtvis att han fal¬
ler fattigvården till last. Men hvilken fattigvård? Jo! i närvarande fall
Wexiö stads. Men är det då väl billigt och rättvist att detta samhälle
skall taga på sig den, som släpat ut sig i Statens tjenst inom cellfängel¬
set derstädes. Jag förmodar, att denna institution väl är en Statens in¬
rättning och att Wexiö stad mindre behöfver begagna sig deraf. Således
finner jag för min del, att Staten icke kan undgå att bevilja pensionen,
men hvad sjelfva dess belopp angår, vill det synas mig att de flere ta¬
lare, som ansett att man icke borde gå längre än att bevilja hälften af
lönen, hafva mycket skäl för yrkandet af denna nedsättning, då jag tror
att detta någorlunda kan motsvara hvad man med hushållning skäligen
kan påräkna från det fattigvårdssamhälle, som i annan händelse det skulle
hafva tillhört att i sista hand draga försorg om ifrågavarande person. Af
denna anledning kommer jag att rösta för pensionens utgående till lönens
halfva belopp.
Herr Hedlund: Om också Andra Kammaren skulle vilja under
diskussionen såsom vapen mot Första Kammaren begagna några blinda
och fattiga vaktknektar, så hoppas jag dock att Kammaren vid fattandet
af sitt beslut i ämnet icke skall begagna Första Kammaren såsom vapen
emot dessa sednare. I likhet med den siste talaren finner jag det icke
särdeles lämpligt att ålägga kommunen underhållet af sådana personer,
hvilka släpat ut sig i Statens tjenst, men deremot kan jag icke biträda
samma talares åsigt då han betraktar de ifrågavarande pensionerna såsom
fattigunderstöd. Efter mitt förmenande äro de ifrågasatta pensionerna in¬
galunda för höga för dessa vaktknektar, hvilka bestridt en visserligen un¬
derordnad, men ganska ansvarsfull befattning, och som för den menskliga
känslan är kanske svårast af alla att fylla; att, i likhet med en före¬
gående talare, jemföra dessa vaktknektar med — såsom han uttryckte sig
— väktarne mot våra yttre fiender, eller våra soldater, kan jag icke gilla,
ty en så(dan jemförelse är icke blott haltande, utan rent af oriktig. Om
det gällde att ersätta dessa soldater för de blessyrer, som de bekommit på
slagfältet mot landets fiender, så förefunnes här någon jemförelsepunkt,
men att deremot ställa de tjenster dessa soldater gjort på exercisfältet
och hemma på roten i jemnbredd med en vaktknekts svåra åligganden, det
är en jemförelse, som jag för min del icke kan acceptera. Att andra
Kammaren, som väl egentligen bör ega en demokratisk karakter, nu skulle
Den 12 Mars.
219
pruta med dessa stackars vaktknektar, anser jag vara icke en riktig
tillämpning af sparsamhetsprincipen, utan rent af en orättvisa.
Herr Sjöberg: Efter de väl hotande ord, som från ett visst håll
inom Kammaren blifvit uttalade, torde det kanske falla sig svårt att
komma fram med en mening, som tilläfventyrs står i strid med en ma¬
joritetens inom Kammaren åsigter; men jag anser dock sådant icke böra
förhindra mig att gifva densamma till känna. Jag har i detta ämne 18
års erfarenhet, sedan den tid jag innehade en beställning inom ett an¬
gränsande län, hvilken medförde skyldigheten att hafva inseende öfver det
der befintliga länshäktet; och vågar jag påstå, att under denna tid, snart
sagdt från den första dagen till den sista, ett af mina största och mest
plågande bekymmer var att finna lämpliga personer att användas såsom
vaktknektar. Det är visserligen möjligt, att förhållandet numera är bättre
än förr, men Herr von Troil, hvilken i detta ämne bör ega ännu större erfa¬
renhet, har dock nu under diskussionen förklarat, att i nämnda afseende
ställningen fortfarande är densamma. I öfrigt vågar jag hemställa till
Kammaren, om, på sätt några föregående talare antydt, det finnes någon
jemförelsepunkt mellan dessa vaktknektar samt lotsar och postiljoner,
eller om någon väl föreställer sig att en lots, som hvarje dag leker med
taran på hafvet och deruti finner sin vederqvickelse, skulle vilja utbyta
detta friska lif mot den bedröfliga tillvaron inom fängelsets murar, hvil¬
ken är en vaktknekts olyckliga lott. Jag tviflar på att ibland alla Sve¬
riges lotsar finnes en enda, som skulle vara hugad till ett dylikt utbyte.
Man har invändt att nu ifrågavarande pensioner skulle vara till beloppen
för stora; men hvad nu särskildt angår den under mom. a) omförmälda
vaktknekten vid länscelliängelset i Wexiö, så vill det, efter de upplysnin¬
gar Herr Justitie-statsministern lemnat, synas som så icke skulle vara för¬
hållandet, helst anledningen till denna vaktknekts afskedstagande är, att
han till följd af obotlig ögonsjukdom är oförmögen att vidare bestrida
sin tjenst, samt således saknar förmåga att sjelf lifnära sig. Dessutom
har ju en annan ledamot af Kammaren, som närmare känner förhållan¬
det, upplyst, att denna vaktknekt har en stor familj att försörja; och
hemställer jag, vid sådant förhållande, om det är lämpligt eller Kammaren
värdigt att afslå den till understöd för hans gamla dagar afsedda pen¬
sion. Jag gör denna hemställan så mycket heldre som, hvad beslut man
än må hafva fattat på andra sidan om denna vägg, detta icke bör så in¬
verka på Kammaren, att det föranleder en omild åtgärd mot de personer,
hvarom nu är fråga.
Herr Anders August Anderson: Det har förut ofta blifvit
yttradt, att underrättelsen om de anslag, som här i Kammaren beviljas,
med vemod upptagas öfver allt i landet; men utaf alla anslag är det sä¬
kert ingå, som folket med sådan bedröfvelse hör beviljas som anslag till
pensioner. Det arbetande folket anser i allmänhet dessa pensioner vara
till beloppen för höga. Hvad angår pensioner till sådana personer, som
dertill sakna allt berättigande, så förefaller det hvar och en, att en stor
orättvisa ligger deruti att folket skall träla för att bidraga till pensioner
åt sådana, som deraf icke gjort sig förtjenta. Man finner deruti en stor
220
Den 12 Mars.
förnärmelse mot den arbetande klassen. Detta gör att jag i allmänhet
motsätter mig alla anslag till pensioner; hvarförutom jag anser de här
ifrågavarande summorna allt för höga. En talare har förklarat, att man
icke kan ställa dessa vaktknektar i jemnbredd med soldater eller lotsar;
men jag vill dock exempelvis nämna, att, om den ifrågavarande pensionen
till vaktknekten vid länscellfangelset i Wexiö nedsättes till hälften af fö¬
reslagna beloppet, eller 200 R:dr, han i allt fall får lika mycket som det
lönebelopp, hvilket nu utbetalas till två grenadierer och hvaraf dessa
med hustru och barn skola lifnära sig.
o
Herr Astrand: Jag anser det visserligen af vigt att ega dugligt
och pålitligt folk såsom vaktknektar vid våra fängelser, och bestrider icke
att mången gång svårighet kan möta att finna dylika lämpliga personer,
och att det derföre blir nödvändigt att dertill taga sådane, hvilkajuppnått
eu mera stadgad ålder; och vill jag icke heller motsätta mig att dessa vid
afskedstagandet erhålla en lämplig pension, helst i annat fall det torde
blifva nödvändigt att öka deras löner, — men deremot anser jag det föga
öfverensstämmande med rättvisa, att den, som innehaft sin beställning i
allenast 10 eller 20 år, skall ega rätt till lika hög pension som den, hvil¬
ken tjenat Staten i 30 eller 40 år. Det bör derföre och då de icke an-
vändt lika stor del af deras lefnad i Statens tjenst, finnas en viss skala
för bestämmandet af dessa pensioners belopp; och lemnar oss vår lego-
stadga god ledning för uppgörandet af en dylik. Det heter nemligen i
7 § af samma lego-stadga: “Husbonde må ej förskjuta det tjenstehjon,
som oafbrutet hos honom troget och väl tjent ifrån sitt trettionde år och
intilldess det för ålderdom kommit i den belägenhet, att ingen med dess
tjenst kan vara belåten, utan drage husbonde försorg, att sådant beröm-
värdt tjenstehjon till sin död har skälig utkomst och skötsel, mot den be¬
tjening, det kan uträtta.11 Då nu en vaktknekt för bestridande af sin
tjenst icke har behof af större underbyggnad än ett vanligt tjenstehjon,
samt då det åligger en husbonde att draga försorg om ett tjenstehjon, som
från sitt 30:de år fortfarande varit i husbondens tjenst, så bör äfven
Staten lemna i pension fullt underhåll åt den vaktknekt, som under en
lång följd af år varit i dess tjenst anställd, hvaremot någon jemkning i
dessa pensioner bör ega rum för dem, hvilka en kortai’e tid innehaft sin
beställning. Jag fortsätter derför mitt yrkande om återremiss.
Herr Petter Andersson: Huru ömmande omständigheter än må
hafva gjort sig gällande, så tror jag likväl att Stats-Utskottet gjort sig
skyldigt till allt för stor frikostighet, då detsamma för dessa vaktknektar
anvisat hela lönen som pension. För min del kan jag åtminstone icke
godkänna denna åtgärd. Det har blifvit sagdt, att någon jemförelsepunkt
icke finnes mellan dessa vaktknektar och t. ex. gamla krigsmän; jag delar
äfven denna åsigt, men i omvändt förhållande mot hvad föregående talare
antydt. Jag kan nemligen icke finna någon rimlighet uti att dessa vakt¬
knektar skulle uppbära hela lönen i pension, då en båtsman, som tjenat
Kronan i 30 år och hvarje sommar varit kommenderad i tjenstgöring, samt
till följd deraf urståndsatt att förskaffa sig någon enskild förtjenst, vid af-
Den 12 Mars.
221
skedstagandet icke undfår halfva lönen i pension. Hvem är det då, som
underhåller honom på hans gamla dagar? Jo! fattigvården; men då nu
så är förhållandet, att fattigvården på landet fått sig pålagd skyldigheten
att underhålla gamla båtsmän, så hemställer jag, om icke med lika rätt
det hör åligga en stad, i hvilken en vaktknekt en lång följd af år varit
boende, att åtminstone deltaga i utgifterna för hans underhåll på ålder¬
domen.
Jag yrkar derföre, att den af Utskottet föreslagna pensionen måtte ned¬
sättas till hälften.
Herr Sta afl': Jag har begärt ordet allenast för att fästa uppmärk¬
samheten på några omständigheter rörande den jemförelse, som under dis¬
kussionen blifvit uppdragen emellan vaktknektar och soldater. Det har i
detta afseende redan blifvit anmärkt, att denna jemförelse icke är fullt
riktig och hållbar, men man har, såvidt mig synes, förbigått den hufvud-
sakligaste omständigheten, nemligen att soldaten största delen af året är
ledig och derunder har tillfälle till enskild arbetsförtjenst. Lika haltande
är jemförelsen emellan vaktknektar och lotsar, ty, utom det redan antydda
förhållandet att lotsar vanligen älska sitt yrke och, huru lifsfarligt det ock
är, icke skulle vilja utbyta detsamma mot vaktknektens sorgliga lott, före¬
kommer tillika, att lotsen förtjenar två, tre, ja! fyra gånger så mycket som
eu vaktknekt, och följaktligen har tillfälle att under ungdomens och hel¬
sans dagar aflägga något för framtiden, hvilket deremot en vaktknekt svår¬
ligen kan göra. Äfvenledes vill jag erinra, att, äfven om vaktknekten till¬
delas fulla lönen i pension, han dock icke blifver i åtnjutande af samma
förmåner som förut, ty under tjenstetiden hade han fri bostad, ved och
ljus, hvilket gerna kan uppskattas till 100 Rall- årligen, och hvaraf han
efter afskedstagandet går i mistning.
Hufvudsaken är likväl, att man betänker de praktiska följderna af
det afslag, som här blifvit ifrågasatt. Ännu större svårighet skulle natur¬
ligtvis då möta att fylla dessa, visserligen underordnade, men dock magt-
påliggande platser. Särskilt vill jag, i anledning af den gjorda anmärk¬
ningen att dessa vaktknektar blifvit först vid en mera framstigen ålder
anställda i sina befattningar, erinra, att detta lätt låter sig förklara deraf,
att en ung lefnadsfrisk man, som har framtiden för sig, svårligen skall
låta förmå sig att den bästa delen i sitt lif låta stänga in sig i ett fän¬
gelse. Derest man har opålitliga vaktknektar, så — huru uppmärksam di¬
rektören än må vara — torde det vara svårt att förhindra all kommunikation
emellan fångarne, hvilket, hvad ransakningsfångar angår, kan hafva ett men¬
ligt inflytande på ransakningens hela gång.
På grund häraf och då hushållning, huru lämplig och nyttig den annars
än må vara, här dock icke är på sin plats, yrkar jag bifall till Stats-Ut-
skottets hemställan i denna punkt.
Herr Yougt: Om det verkligen förhölle sig så, som siste talaren
uppgifvit, att nemligen vaktknektarne under sin tjenstetid vore i åtnjutande
af fri bostad, ved och ljus, så skulle han onekligen hafva rätt uti sitt på¬
stående, att dessa vaktknektar genom afskedstagandet ginge i mistning af
222
Den 12 Mars.
åtskilliga fördelar, äfven om hela den kontanta lönen tilldelades dem i pen¬
sion, men jag vågar dock antaga att han i detta fall gjort sig skyldig till
ett misstag. Väl kan det hända att så är förhållandet vid åtskilliga stads-
häkten, hvilka blifvit uppbyggda i sammanhang med Kronans der belägna
fängelse, men i allmänhet är det endast fängelsedirektören, som är i åt¬
njutande af de nämnda förmånerna. Under diskussionen bär tillika blifvit
yttradt, att någon jemförelsepunkt icke linnes emellan dessa vaktknektar
och t. ex. lotsar, hvarjemte man antydt, att en lots svårligen skulle vilja
byta med en vaktknekt. Jag skulle vilja vända om satsen och fråga om
någon verkligen tror, att en fångknekt skulle vilja utbyta sitt ganska lugna
lif mot lotsens lifsfarliga yrke? Nej! jag är tvärtom viss på, att när han
komme till stranden och finge sé det vilda hafvets vågor bryta sig, han
genast skulle vända om och föredraga sin lugna ställning. Till följd af
sitt hårda yrke äro lotsarne vanligen på gamla dagar bräckliga och oför¬
mögna till arbete, och skulle de säkerligen vara ganska tacksamma, om de
finge uppbära hälften af sin lön i pension. Nu deremot få de åtnöja sig
med de obetydliga pensioner, som utgå från Amiralitets-krigsmans-kassan,
och hafva i sanning ganska svårt att dermed slå sig ut på gamla
dagar.
Öfverläggningen förklarades nu vara slutad. Derunder hade yrkats
dels bifall till Utskottets hemställan n oförändradt skick, dels den föreslagna
pensionens beviljande till nedsatt belopp af 200 R:dr, dels återförvisande
till Utskottet af ifrågavarande moment, och dels slutligen afslag å Ut¬
skottets förslag. A dessa olika meningar afgaf Herr Talmannen propo¬
sitioner och förklarade sig finna framställningen om bifall till Utskottets
förslag besvarad med öfvervägande ja. Emellertid äskades votering, och
då jemväl i fråga om kontrapropositionen meningarne visade sig delade
samt omröstning begärdes, blef, efter fattadt beslut att för kontrapropo¬
sitionens bestämmande, skulle röstas mellan pensionens beviljande till ned¬
satt belopp eller afslag, följande voteringsproposition först uppsatt, justerad
och anslagen:
Den, som till kontraproposition i hufvud vo teringen öfver mom. a) i
Sjette punkten af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40 antager deras mening,
som yrka den föreslagna pensionens beviljande till nedsatt belopp af
200 Rall-,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, ställes kontrapropositionen på bifall till deras yrkande,
som vilja att Utskottets hemställan skall afslås.
Genom denna omröstning, som i vanlig ordning försiggick, blef, med
103 ja mot 51 nej, af Kammaren beslutadt, att deras mening, som yrkat
den föreslagna pensionens beviljande till nedsatt belopp af 200 R:dr, skulle
uppställas såsom kontraproposition i hufvudvoteringen, för hvars verkstäl¬
lande derefter uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voterings¬
proposition :
Den 12 Mars,
223
Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hemställt
under mom. a) i Sjette punkten af dess Utlåtande N:o 40,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren beviljat den föreslagna pensionen till ned¬
satt belopp af 200 R:dr.
Denna sednare omröstning utföll med 54 ja och 102 nej; hvadan Kam¬
maren beviljat den ifrågasatta pensionen att utgå med hälften af det före¬
slagna beloppet eller 200 R:dr.
Mom. b).
Herr R y 1 a n d e r: Denne person har först vid 54 års ålder inträdt
i Statens tjenst och icke tjenat längre än 15 år; och jag får af dessa
anledningar hemställa, att pensionen måtte bestämmas till endast
200 R:dr.
Herr Östman: I afseende på den korta tjenstetid denna person
tillbragt i Statens tjenst, tror jag det vore rättvist, att nedsätta detta be¬
lopp till 150 R:dr.
Herr Jonas Jonasson från Calmar län: I anseende till den korta
tid, som denna vaktknekt tjenstgjort, anser jag beloppet böra nedsättas
till 150 R:dr.
Herr Ake Andersson: På samma skäl som pensionen i föregående
punkt blifvit nedsatt till 200 R:dr, yrkar jag, att den ifrågavarande pen¬
sionen måtte bestämmas till 150 Rall-.
Herr Rylander: Då jag hört, att flera talare yrkat pensionens ned¬
sättande till 150 R:dr, får jag förena mig i detta yrkande.
Efter sålunda slutad öfverläggning bief, på derom gjord framställning,
den ifrågavarande pensionen beviljad att utgå med hälften af det före¬
slagna beloppet eller 150 R:dr.
Mom. c).
Herr Åke Andersson: Äfven angående denna punkt får jag yrka
nedsättning till hälften af det utaf Stats-Utskottet föreslagna belopp.
Herr Östman: Äfven jag får yrka, att detta belopp måtte be¬
stämmas till 200 R:dr.
Herr Åstrand: Jag tror konseqvensen fordrar, att man här gifver
hvad som begäres. Vaktknekten Jan Olsson har i 33 år varit i Kronans
224
Den 12 Mars.
tjenst; och då vi under de tvänne nästföregående momenten nedsatt pen¬
sionsbeloppet till hälften af hvad Utskottet föreslagit på den grund att af
de personer, hvarom då var fråga, varit anställde i Kronans tjenst, den ene
endast 14 och den andre 18 år, är det väl riktigast, att denne, som så
länge tjenat Kronan, icke erhåller samma pensionsbelopp som den först¬
nämnde.
Jag är dessutom af den tanke, som förut af mig uttalats, att tjenste-
hjonsstadgan bör ligga till grund i dessa frågor; och jag tror icke föda
och kläder för eu person kan erhållas för mindre än 400 R:dr. Jag yrkar
bifall till Utskottets förslag.
Herr Yougt: Jag förenar mig uti den af Herr Åstrand uttalade
åsigt. Särskildt vill jag påpeka för de herrar, som ansett att en ålder af
40 år skulle erfordras för att kunna till vaktknekt antagas, det förhål¬
lande att denne man redan vid 30 års ålder blifvit antagen till sin plats.
Han har sedermera i 33 år behållit densamma, och det tyckes mig då,
att han nu vid 63 års ålder bör vara väl förtjent åt den pension, som
här blifvit af Stats-Utskottet föreslagen.
Herr O. B. Olsson: Jag kan icke dela det slut, hvartill den näst
föregående talaren kommit i denna fråga. Det är visserligen sannt, att
denne tjensteman varit i Statens tjenst under längre tid än de per¬
soner, hvarom förut varit fråga; men det var dock vid andra förhållanden
uppmärksamheten då fastades, isynnerhet beträffande den förste, nemligen
att denne var nära nog blind samt för framtiden oförmögen till arbete
och dessutom befann sig i fattiga omständigheter. Dessa förhållanden
kunde med något mera skäl tagas i betraktande.
Jag anser derföre den föreslagna pensionen vara alltför hög och yrkar,
. att den måtte nedsättas till halfva beloppet.
Sedan öfverläggningen förklarats vara slutad och Herr Talmannen
• upptagit de derunder gjorda yrkanden, blef den ifrågasatta pensionen be¬
viljad att utgå med hälften af dqt belopp, som Utskottet föreslagit eller
med 200 R:dr.
Mom. d).
Härvid yttrade Herr O. B. Olsson: Äfven i denna punkt måste jag
yrka nedsättning till halfva beloppet eller 155 R:dr.
Vidare anfördes icke. På derom gjord framställning beviljades den
nu ifrågavarande pension att utgå med hälften af det föreslagna beloppet
eller 155 R:dr.
Mom. e).
Herr Jöns Pehrsson: Det förefaller mig som skulle det vara
mycket illa att bevilja denna pension. Yi se att mannen är född år 1822
och således ännu ganska ung, han har ungefär min ålder. Skulle man
nu
Den 12 Mars.
225
uu bevilja pensioner åt så ungt folk, vet jag sannerligen icke, hvart det
skulle taga vägen. Vi höra ju så ofta klagas öfver att fängelsernas an¬
tal ökas, och jag tycker derföre det icke skulle vara omöjligt att an¬
vända honom på annat håll i stället för att gifva honom en hög
pension. Jag yrkar derföre afslag å Utskottets förslag, i tanke att
Fång vårds-styrelsen bör, oaktadt den döfhet, hvaraf personen är besvärad,
kunna använda honom i fångvårdens tjenst. Döfhet bör icke helt och
hållet hindra en person från arbete, detta vet jag af egen erfarenhet,
enär äfven jag lider af denna åkomma.
o
Herr Ake Andersson: Ehuru jag väl tror, att omständigheter
här förefunnits, som föranledt Stats-Utskottet att föreslå den ifrågavarande
pensionen, anser jag dock det vara tillräckligt om denna så unge man till-
erkännes eu pension af 200 R:dr.
Hans Excellens Friherre de Geer: Den ifrågavarande personen,
Fängelsedirektören Gustaf Sundström, var anställd såsom direktör vid Ny-
Elfsborgs fästning och åtnjöt såsom sådan en lön af 1,200 R:dr jemte
ett arfvode af 300 R:dr tillika med några andra löneförmåner, då detta
fängelse indrogs och han utan eget förvållande blef förlustig en plats,
som han till Fångvårds-styrélsens fulla belåtenhet beklädt. Han hade då
öfver 18 år varit i Fångvårds-styrelsens tjenst och förut i Statens. Det
var emellertid Fångvårds-styrelsens mening att, då detta fängelse indrogs,
anställa honom vid annan befattning inom fångvården, och man hade der¬
till utsett en redogörarebefattning vid Landskrona fängelse, om hvars in¬
rättande fråga var väckt. Denna befattning, som Sundström under tiden
skötte, blef också af Riksdagen uppförd på ordinarie stat, men innan
detta skett och Sundström kunnat erhålla fullmagt på platsen, hade den
beklagliga döfhet inträffat, som för Sundström omöjliggjorde att kunna
sköta platsen. Han missförstod nemligen fångarnes och andra muntliga
meddelanden, som i hans befattning lemnades honom. Efter min tanke
synes det derföre vara en hård behandling, om han vid detta förhållande,
då en tjenst utan hans förvållande blifvit honom fråntagen, skulle gå miste
om en föreslagen pension, som icke utgör mera än hälften af hans förra
lönevilkor.
Herr Östman: Jag skulle nästan vara frestad att förena mig med
Herr Jöns Pehrsson, emedan denne man icke lång tid varit i Statens tjenst.
Emellertid finnes det dock här ömmande omständigheter, hvarföre jag
föreslår, att beloppet måtte nedsättas till hälften.
Herr Jonas Jonasson från Calmar län: Af Utskottets Betän¬
kande synes, att ifrågavarande Sundström skall vara totalt döf: men jag
får erkänna att, ehuru man icke borde hysa sådana tankar, jag likväl
hyser mindre förtroende till en sådan uppgift. Man har nemligen till
och med exempel derpå, att en ganska framstående ledamot af denna
Kammare förut af en eller annan orsak, som jag tror, blott till följd af
en obetydlig sjukdom, blifvit befriad sin befattning och tillagd en ganska
fiiksd. Prat. 186,9. 2 Afä. 2 Band. 15
226
Den 12 Mars.
stor pension. Det synes emellertid, som om en person, hvilken kan vara
ledamot af denna Kammare, äfven skulle kunnat sköta sin befattning.
Dessutom är Sundström icke mera än 47 år gammal. Han har, så-
vidt man hört, icke någon annan sjukdom än döfhet; och då man känner
många döfstumma inom landet, som det oaktadt försörja sig sjelfva med
hustru och barn utan några pensioner, tyckes det äfven att denne man
borde sjelf kunna skaffa sig sitt uppehälle utan att behöfva falla Staten
till last. Jag skulle vara frestad att yrka afslag å hela beloppet; men jag
vill dock inskränka mig till att i likhet med en föregående talare yrka
dess nedsättning till hälften.
Herr Yougt: Här företer sig onekligen något olika förhållande
mot förut. Den person, hvarom nu är fråga, har icke sjelf begärt att få
lemna sin plats utan blifvit nödsakad dertill genom tjenstens indragning.
Då bör han väl ock på något sätt erhålla surrogat härför, ty icke kunna
vi väl med fog säga till en tjensteman: vi behöfva icke längre er tjenst
och derför alskedas ni. Skall emellertid äfven här någon nedsättning
komma i fråga, tror jag den bör bestämmas till högst hälften af ordinarie
lönen eller 600 R:dr, och härpå anhåller jag om proposition.
Herr Medin: Jag sätter ingalunda misstro hvarken till de uppgif¬
ter i afseende på den ifrågavarande personens döfhet, som blifvit lemnade
från Stats-Utskottet eller till de upplysningar i frågan, som vi fått af den
högt ärade mannen på statsrådsbänken; men då vi nyss under momentet a)
nedsatt pensionen för den deri omnämnde personen till hälften, oaktadt
det upplystes, att han var nära blind, och denna olycka torde vara fullt
jemförlig med den, hvarför Fängelsedirektören Sundström råkat ut, tror
jag vi handla rättvist, om vi nedsätta äfven hans pension till hälften af
hvad som föreslagits.
Herr Per Nilsson från Christianstads län: Jag tror det vore orätt
att frånkänna den ifrågavarande personen all pensionsrätt, och jag hem¬
ställer, om icke de ledamöter, som yrkat afslag å denna punkt, ville åter¬
taga sitt yrkande och förena sig med dem, som föreslagit beloppets ned¬
sättande till hälften, hvarom jag anhåller om proposition.
Herr Jöns Pehr sson: Då jag yrkade afslag å hela beloppet, var
detta under förutsättning att den ifrågavarande personen skulle kunna
användas i Fångvårds-styrelsens tjenst; men sedan jag erhållit upplysning
derom, att detta icke kan låta sig göra, yrkar jag nedsättning till hälften
af hvad Stats-Utskottet föreslagit.
Herr Ake Andersson: Då icke någon annan förenat sig i min
åsigt att pensionen borde bestämmas till 200 R:dr, frångår jag denna min
åsigt och instämmer med dem, som yrkat nedsättning till hälften af det
föreslagna beloppet.
Öfverläggningen förklarades vara slutad. Herr Talmannen framställde,
enligt de yrkanden som förekommit, propositioner på dels bifall till Utskot¬
Den 12 Mars.
227
tets ifrågavarande hemställan, dels den föreslagna pensionens beviljande till
nedsatt belopp af 600 R:dr, dels ock slutligen berörda pensions beviljande
till 400 R:dr. Af dessa propositioner fann Herr Talmannen den framställning
med öfvervägande ja besvarad, som afsåg bifall till Utskottets hemställan.
Omröstning blef då begärd, och efter fattadt beslut, att deras mening, som
yrkat den föreslagna pensionens beviljande till belopp af 400 R:dr, skulle
uppställas såsom kontraproposition, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-IJtskottet hemställt
under mom. e) i sjette punkten af nämnda Utskotts Utlåtande N:o 40,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Yinner nej, är den i detta moment föreslagna pension af Kammaren
beviljad till nedsatt belopp af 400 R:dr.
Omröstningen utföll med 58 ja och 87 nej; och hade sålunda den i
detta moment ifrågasatta pensionen beviljats att utgå med hälften af det
belopp, som Utskottet föreslagit, eller med 400 R:dr.
Mom. f).
Härvid yttrade Herr Peter Andersson: I konseqvens med före¬
gående beslut yrkar jag äfven i afseende å denna punkt nedsättning till
hälften af det föreslagna pensionsbeloppet.
Vidare förekom icke; och, på derom gjord framställning, blef den nu
ifrågavarande pensionen beviljad att utgå med hälften af det föreslagna
beloppet eller 200 R:dr.
Mom. g).
Bifölls.
Punkten 7.
Herr Jan Andersson: Ehuru jag icke reserverat mig mot Utskot¬
tets hemställan i denna punkt, önskar jag dock, att den ifrågavarande
pensionen nedsättes från det föreslagna beloppet af 1,250 R:dr till 750
R:dr. Tillsammans med de 750 R:dr, Major Adlercreutz vid sitt afskeds¬
tagande är berättigad erhålla från Arméens pensionskassa, skulle således
hans pension uppgå till jemnt 1,500 R:dr, hvilket utgör något mera än
hälften af hans nuvarande löneinkomster, som uppgå till 2,850 R:dr, och
hvilka 1,500 R:dr jag anser vara ett alldeles tillräckligt belopp för att
betrygga hans återstående lefnad.
Herr Statsrådet Berg: Med anledning af den siste talarens yttrande
ber jag att få upplysa, att den framställning om pension, som här blifvit
gjord, icke afser att tillskynda den ifrågavarande tjenstemannen någon fördel
228
Den 12 Mars.
utan snarare tvärtom. Utaf handlingarne synes, att de löneförmåner, han
nu åtnjuter, uppgå till ett icke obetydligt högre belopp än den föreslagna
pensionen. Han har till följd af olyckliga förhållanden kommit i den be¬
lägenhet, att han icke vidare kan fullgöra sin tjenst; men dessa förhål¬
landen utgöra dock icke någon laglig anledning att skilja honom från
densamma. Ifall således Riksdagen afslår eller minskar det ifrågasatta
pensionsbeloppet, är det antagligt, att denne tjensteman fortfarande bibe¬
håller sin befattning med full löneinkomst; ehuru han, om den nu ifrågasatta
pensionen beviljas, förklarat sig villig att afträda. Jag har velat fästa
uppmärksamheten härpå för att visa, att ett afslag å eller nedsättning i
den förevarande pensionen lätt kan föranleda dertill, att tjenstemannen i
fråga finner sig föranlåten qvarstå vid en befattning, som han är urstånd-
satt att sköta, och att det således är för tjenstens upprätthållande men
ej för tjenstemannens skull som pensionen blifvit äskad.
Herr Peter Andersson: Äfven jag vill tillkännagifva, att jag icke
anser skäl bifalla det höga pensionsbelopp Stats-Utskottet i denna punkt
föreslagit. Jag hade också tänkt att hemställa om pensionens nedsätt¬
ning till hälften; men då redan af förste talaren föreslagits en summa af
750 R:dr, vill jag stadna dervid. Denna punkt har med så ringa röst-
pluralitet blifvit bifallen i Första Kammaren, hvars ledamöter dock torde
känna bättre till hithörande förhållanden än vi, och den omständigheten,
att pensionen der med så knapp nöd gick igenom, styrker mig ännu mer
i min tanke, att den är för högt tilltagen och att den mycket väl kan
till 750 R:dr nedsättas, hvilket jag, såsom sagdt, för min del yrkar.
Herr Hedlund: Oaktadt jag fullt uppskattar Regeringens skäl i
detta ämne och anser af vigt, att sjukliga officerare kunna remplaceras ge¬
nom friska och dugliga, tror jag det icke var rätt att höja denna pension
öfver det belopp, hvartill pensionen under vanligt afskedstagande skulle
uppgå. Jag ber derföre att få förena mig med föregående talare, som
yrkat pensionens nedsättning till 750 R:dr.
Herr Jöns Pehr sson: Jag vill instämma med den förste talaren,
emedan jag tror att här verkligen äro skäl för handen att icke bevilja
den ifrågavarande pensionen till så högt belopp, som Utskottet på grund
af Kong! Proposition föreslagit. Jag ser af Betänkandet, att denne man
under de fyra sista åren uppburit af Staten icke mindre än 11,400 Rall-,
utan att hafva under tiden gjort ett enda dagsverke. Nu vet jag icke
om hans tjenst ^ är af beskaffenhet, att Kongl. Maj:t kan säga till honom,
att han skall afträda, men jag vill väl tro, att han skall hafva så mycken
hederskänsla sjelf, att han frivilligt afgår, då han är oförmögen att full¬
göra sin tjenstebefattning. Den förste talaren'föreslog en nedsättning af
pensionen till 750 Rall-; detta belopp anser jag vara alldeles tillräckligt i
detta fall, helst den ifrågavarande" tjenstemannen, efter hvad jag kunnat
fatta, icke gjort riket några synnerliga tjenster, och får jag till denna
nedsättning tillstyrka bifall.
Den 12 Mars.
229
Herr Haeggström: Då, efter de upplysningar Herr Statsrådet Berg
meddelat, mannen i fråga skulle kunna bibehållas vid sin tjenst med thy
åtföljande löneförmåner, ifall den förevarande pensionen icke bifalles, så är
jag böjd för att yrka rent afslag på Kongl. Maj:ts Proposition. Det är
nemligen klart, att, om man beviljar honom det föreslagna pensionsbelop¬
pet, tager han afsked, och då blir en annan major utnämnd i hans ställe,
hvilken också får full lön — och man får sålunda tvänne löntagare i
stället för en.
Öfver läggningen var slutad. Sedan Herr Talmannen redogjort för de
yrkanden, som derunder förekommit och i enlighet med samma yrkanden
framställt propositioner, stadnade Kammaren i beslut om beviljande på
Allmänna Indragningsstaten af den i förevarande punkt föreslagna pen¬
sionen, likväl till nedsatt belopp af 750 R:dr.
Punkten 8.
Herr Ake Andierssou: Äfven denna pension anser jag mycket väl
kunna nedsättas till dess halfva belopp, eller 750 R:dr, hvilket jag för
min del yrkar.
Vidare förekom icke, och Utskottets hemställan i denna punkt bifölls.
Punkten 9.
Bifölls.
Punkten 10.
Herr Hörn feld t: Jag har icke kunnat biträda Utskottets förslag
i denna punkt af det skäl, att Staten enligt min åsigt icke bör pensio¬
nera enkor. Denna åsigt grundar jag derpå, att om Staten fortfar med
enkors pensionering, så åstadkommer detta en glömska hos tjenstemannen
att under lifstiden afsätta så mycket af sina löneinkomster, att efter hans
frånfälle makan och barnen må kunna deraf få sitt nödtorftiga uppehälle.
Emot denna grundsats, som jag äfven vid föregående riksdagar för¬
fäktat, har man gjort den invändning, att eu enka endast i det fäll
skulle förses med pension, om den aflidne maken gjort sig synnerligen
förtjent af fosterlandets hågkomst. Men, mine Herrar, huru svårt är det
icke att uppdraga något konstant streck i sådant afseende? Detta kom¬
mer väl alltid att mer eller mindre bero på den enskilde individens upp¬
fattning af hvilka tjenster han anser vara förtjente af fäderneslandets er¬
känsla. Så är det äfven i detta speciela fall svårt att bestämma, huru¬
vida Fältläkaren Stenkula i så väsendtlig mån gagnat sitt fosterland, att
han är _ värd dess synnerliga erkänsla; men af bilagan till den Kongl.
Propositionen åtminstone vill det synas, som de skäl, hvilka der anföras
till Stenkulas förmån, icke äro särdeles mycket att hålla på. Ett af dessa
skäl är, att Stenkula till följd af åtskilliga lidna förluster varit urstånd-
satt att så, som han önskat, betrygga sina efterlefvandes ställning; men jag
230
Den 12 Mars.
vågar hemställa, om ett sådant skäl verkligen kan godkännas. Skulle det
godkännas, tror jag sannerligen, att man i framtiden skulle öfverhopas
med ansökningar om pensioner; ty för förluster äro vi litet hvar utsatte,
och beqvämt vore i sanning för den enskilde att få dem ersatta ur stats¬
kassan.
På dessa skäl anser jag mig fortfarande böra yrka afslag å Utskot¬
tets hemställan i denna punkt.
Herr Ry lan der: I likhet med föregående talare tror jag, att det
icke är en fullt riktig princip att pensionera tjenstemännens efterlefvande
enkor och barn, och jag anser att Riksdagen en gång bör i detta fall ut¬
tala en bestämd åsigt, så att dylika pensionsansökningar hädanefter icke
må kunna komma i fråga; hvarföre jag instämmer i yrkandet om afslag
af denna punkt af Betänkandet.
Herr Anders August Anderson: Jag har förut uttalat den
åsigten, att jag icke kan finna det rätt, att Staten pensionerar enkor efter
aflidne tjensteman, emedan, om man ytterligare fortgår på den vägen, jag
sannerligen icke vet hvar man till slut kan komma att stadna, och är det
derföre som jag förenar mig med föregående talare, som yrkat afslag å
Betänkandet i denna punkt.
Herr Ahlgren: År 1830, således för 39 år sedan, då det Polska
folket gjorde ett försök att afskudda det ok, som hlifvit det pålagdt af
den Ryska öfvermagten, skyndade trenne unga män från Sverige till Po¬
len för att bistå dess olyckliga folk i kampen för sitt fosterlands frihet.
En af dessa män var Stenkula, hvilken redan då var läkare. Här har
blifvit sagdt, att han icke gjort sig så synnerligen förtjent af sitt fäder¬
neslands hågkomst. Men, mine Herrar, han gjorde det vid detta tillfälle,
och jag erinrar mig ännu från min barndom, hurusom på den tiden hans
och de båda andra unga männens namn snart sagdt voro på hvar mans
läppar för det uppoffrande sätt, hvarpå de skyndat till den betryckta
nationens hjelp.
Man har äfven yttrat, det principen att pensionera enkor efter aflidne
tjenstemän icke skulle hålla streck, om ifrågavarande pension bifölles; men
jag skulle på det högsta beklaga, om Stenkulas enka skulle nu i dag blifva
första offret för denna princip, då så många skäl tala för denna pension.
Stenkula efterlemnar enka och 8 oförsörjda barn; den summa som begäres
är 300 R:dr; således skulle Staten med ungefär 83 öre om dagen bidraga
till enkans och alla barnens underhåll. Man kan visserligen säga, att hon
får vända sig till kommunen med begäran om understöd; men vi veta
dock litet hvar, mine Herrar, att det är en betydlig skilnad mellan den
hjelp man får af Staten och det fattigunderstöd, som beviljas af den kom¬
mun man tillhör.
På skäl jag haft äran anföra, får jag anhålla, att Herrarne täcktes
bifalla Utskottets hemställan, så att Fältläkaren Stenkulas enka med
barn måtte komma i åtnjutande af det ifrågasatta obetydliga pensions¬
beloppet.
Med Herr Ahlgren instämde Herr Falkman.
Den 12 Mars.
231
Herr Ola Jönsson: Det är måhända föga utsigt, att Kammaren
skall bifalla Utskottets förslag i denna punkt, då Kammaren synes hafva
tagit för princip att icke bevilja pensioner åt afiidne tjenstemäns enkor
och barn. Emellertid anser jag i detta fall skäl förefinnas att frångå
denna princip, huru riktig den än i allmänhet kan vara. Den föregående
talaren häntydde på de lidanden Doktor Stenkula genomgått under den
Polska insurrektionen. Man kan nu visserligen säga, att detta var hans
ensak, och att fäderneslandet ej derför stadnar i förbindelse. Men det
kan ock antagas, att den rena fosterlandskärlek, som under en lång tjenste-
bana städse utmärkte denne man, äfven var driffjedern till denna hans
ungdomsbragd. Det outtröttliga nit och den skicklighet i sina värf såsom
läkare, hvilka utmärkte Stenkula, voro dock måhända icke de mest fram¬
stående dragen af hans karakter. Mången skattar åtminstone föga rin¬
gare det lifiiga och oskrymtade deltagande, hvarmed han följde allt, som
kunde lända till fosterlandets gagn. Så arbetade han till exempel med
värma för genomförande af representationsreformen, och han var bland de
män, som åtog sig mödan, att under de clagarne då frågan afgjordes resa
hit till Stockholm såsom medlem af de landsortens deputerade, hvilka till
Kongl. Maj:t framburo folkets önskningar. Oaktadt sin höga ålder fort¬
for han ända till det sista att med ungdomlig kraft och öfvertygelse om¬
fatta den för folket numera kärblifna tanke, som man benämnt skarpskytte-
rörelsen; och det må ihågkommas, att han var ordförande i styrelsen för
den första frivilliga skarpskytteföreningen i riket.
Dessa förtjenster kräfva sin belöning; och någon värdigare skulle ej
kunna gifvas än den nu ifrågasatta, hvarigenom den varmhjertade man¬
nens enka och barn betryggades emot nöd och brist. Jag_ anser mig der¬
före böra hemställa, att Kammaren med frångående åt sin ofvannämnda
princip för denna gång bifaller Stats-Utskottets Utlåtande.
Herr Rosenberg: Jag skulle ej begärt ordet, om ej den förste
talaren yttrat, att det visserligen kunde gifvas förhållanden, då ett undan¬
tag från principen att ej pensionera afiidne tjenstemäns hustrur och barn
kunde ega rum, men att ett sådant förhållande nu icke var inne. ^Jag
tror, att om den ärade talaren närmare varit bekant med doktor Sten¬
kulas lif och verksamhet, han skulle kommit till ett annat resultat. Den
som för mer än 30 år sedan läste denne mans arbete om den Polska
revolutionen, kände säkerligen att hos författaren fanns ett hjerta, som
klappade varmt för folkets väl och för dess frihet, för alla de stora och
sanna idéer, som genomgå menskligheten. Hela hans lits verksamhet eg-
nades sedan, så godt sig göra lät, åt dessa idéer, och ännu in i hans höga
ålder fann man honom här i hufvudstaden under de minnesvärda Decem-
berdagarne för att, såsom han uttryckte sig, “dra’ sitt strå till stacken11
för genomförande af det stora fosterländska verket: representationens om¬
bildning. Ung eller gammal var han densamma, en de stora idéernas och
den oförtröttade viljans man, en äkta Carolin, ej stark i förvärf, men
varm i sin öfvertygelse, sitt nit, sin kärlek till fosterlandet.
Och ett sådant lif bör man ära äfven sedan det slocknat; för min
del hemställer jag derföre om bifall till den föreslagna pensionen.
232
Den 12 Mars.
Herr Friherre von Schulzenheim: Att Riksdagen eller Kam-
m aren vid hvarje punkt på denna hufvudtitel sysselsätter sig med en
minutiös granskning af de föreslagna pensionsbeloppen och tillser om
de på riksdaler!! motsvara det yttersta behofvet, det anser jag lör min
del föga lämpligt. A andra sidan må man val erkänna den allmänna
riktigheten af den princip att embetsman liksom andra medborgare sjelfva
böra vara betänkta att så ordna för sina efterlefvande, att deras uppe¬
hälle och utkomst kan vara något betryggad. Härvid bör man likväl ej
ur räkningen uteglömma tvänne omständigheter, den ena att de lifränte-
och försäkringsanstalter, som i detta hänseende erbjuda de nu lefvande
störa fördelar, icke för så längesedan voro mindre bekanta eller icke ens
funnos till, och den andra, att man, om principen skall vara fullt tillämp-
lig, äfven måste tillägga tjenstemännen så tillräckliga lönebelopp, att de
förslå äfven för denna nya, icke obetydliga utgift.
1 fråga om pensionen till Doktor Stenkulas enka och barn ber jag
blott att till hvad föregående talare anfört om Stenkula få tillägga, att
de tre unga läkare, som 1830 begåfvo sig till Polen och deltogo i dess
frihetskamp, ej blott kämpade utan äfven studerade sitt yrke och särskildt
koleraepidemien, som då först visade sig i Europa, och att frukterna af
dessa studier äfven sedermera kommo fäderneslandet till godo.
Det obetydliga belopp, som här är i fråga, synes för öfrigt göra all
längre diskussion öfverflödig. För min del får jag förklara, att lag röstar
för bifall till den äskade pensionen.
Herr P. Olsson: Det är ej utan tvekan jag begärt ordet i denna
fråga* men då jag tillfälligtvis känt den person, hvars efterlemnade familj
här är i fråga, anser jag mig böra uttala min öfvertygelse, att Utlåtandet
i denna punkt bör bifallas. Man har visst sagt, att detta strider emot
principen att icke pensionera enkor och barn. Men ingen regel utan un¬
dantag. Och om något undantag bör göras, så är det visserligen i detta
fall. Det tillkommer ej mig — och skulle i allt fall öfverstiga min för¬
måga — att skildra de förtjenster den aflidne inlagt om sitt fädernesland;
men hvad som brast honom härutinnan, icke var det nitälskan. Jag Yr¬
kar bifall till Betänkandet.
Herr Med in: Man synes allmänneligen vara ense om oriktigheten
i principen att pensionera enkor och barn. Men såsom föregående talare
sagt: ingen regel utan undantag, och jag tror icke att någon med handen
på hjertat skall förneka, att i detta fall ett undantagsförhållande är för
handen, synnerligen som Stenkulas enka och barn icke äro i besittning af
någon enskild egendom. Jag röstar för bifall.
Herr Ola Nilsson från Christianstads län: Jag har begärt ordet
endast för att vitsorda de uppgifter rörande Doktor Stenkula, som de
föregående talarne lemnat; och anhåller jag lika med dem om bifall till
Betänkandet.
Sedan öfverläggningen förklarats vara slutad och Herr Talmannen,
enligt de yrkanden, som derunder blifvit gjorda, framställt propositioner
Den 12 Mars.
233
såväl på bifall till Utskottets hemställan som äfven på afslag derå, för¬
klarade Herr Talmannen förstnämnda proposition besvarad med öfver¬
vägande ja; och var alltså Utskottets hemställan bifallen.
Punkterna 11—13.
Biföllos.
Punkten 14.
Härvid yttrade
Herr Hedlund: Jag ber att få erinra om hvad redan i motionen
blifvit på pekad t, att nemligen här efter min tanke föreligger ett verkligt
undantagsfall från den allmänna regeln, att enkor och barn efter embets-
och tjenstemän ej böra pensioneras. Jag har nemligen icke begärt pen¬
sion för aflidne f. d. Stationsinspektoren Sundlers enka och barn, i hans
egenskap i lifstiden att hafva varit en god och nyttig medborgare, eller
för hans framstående förtjenster vare sig om representationsreformen eller
skarpskytterörelsen; men deremot uttryckligen betonat, att han arbetat
för Statens räkning, och arbetat med förlust, så att hans förmögenhet
försvann, under det att Staten gjorde en vinst, vida öfverstigande hvad som
nu blifvit begärdt såsom pension. Man kan säga, att detta var ganska
oförsigtigt åt den gamle vägbyggaren; men faktiskt är dock att denna
oförsigtighet inbragte Staten ej obetydligt.
Jag hade trott, att detta förhållande skulle något tynga i vågskålen
till den fattiga familjens fördel, och det var derföre jag väckte min före¬
varande motion.
"Vidare anfördes icke och äfven denna punkt bifölls.
Punkten 15.
Herr Ostman: Det är visst sannt, att vi hafva kommit öfver den
ståndpunkt att såsom de gamla Rikets Ständer bevilja snart sagdt alla
möjliga anslag åt enkor och barn efter tjenstemän, och att anslagen nu¬
mera skola utgöra undantag; men man får dock tillse, att dessa ej växa
regeln öfver hufvudet.
Hvad jag känner om General Akrell är det, att han under sin långa
verksamhetstid varit en synnerligen nitisk och duglig tjensteman, och ur
den synpunkten skulle jag gerna vilja bifalla förevarande Betänkande.
Men jag tror ock, att General Akrell för dessa sina tjenster blef af
Staten ganska rundligt afiönad, som jag tror med 8,000 å 9,000 R:dr år¬
ligen, och att det således varit tillfälle för honom att förse sina döttrar
medan han lefde. Man inhemtar äfven af Betänkandet, att han efterlem-
nat ett belopp af 5,928 R:dr 3 öre, samt att hans ifrågavarande döttrar re¬
dan af särskilda fonder hvardera åtnjuta ett pensionsbelopp af 260 R:dr.
Vid sådant förhållande tror jag, att här är rätta stället för tillämpning
234
Den 12 Mars.
af den ofta omtalade principen; och jag hemställer derföre om afslag å
Betänkandet.
Herr Jan Andersson: Som jag reserverat mig emot detta Ut¬
skottets förslag, torde jag böra angifva skälen för, min mening. Sedan
vid 1867 års riksdag, den första under den nuvarande representations¬
reformen, uttalade icke blott Stats-Utskottet utan äfven denna Kammare
den åsigt, att afiidne embets- och tjensteman enkor och barn icke borde
af Staten pensioneras. Likaså vid sednaste riksdag. Det är nu tredje
riksdagen, som den uttalas och nästan enhälligt godkännes; men icke
desto mindre stöter man sig gång efter annan med denna princip, då det
nemligen gäller att tillämpa densamma. Det synes mig nu vara hög tid
att i detta afseende taga steget fullt ut, och får jag derföre yrka afslag å
Betänkandet i denna punkt.
Herr Ljuslin: Jag förenar mig med dem, som yrka afslag, icke
så mycket för summans skull, utan för principens. Lika väl, som man
gifver pensioner åt barn efter tjensteman, kunde man votera dem åt barna¬
barn och så vidare, och på det viset skulle pensionsväsendet till sluts
sluka alla statsinkomsterna. Jag yrkar afslag å Betänkandet.
Herr Lönnberg: Jag fattar fullkomligt de betänkligheter, som
Kammarens ledamöter kunna hysa vid att pensionera afiidne embetsmäns
efterlemnade döttrar. Men det har förut blifvit sagdt, att ingen regel
gifves utan undantag, och detta gäller visserligen i detta fall, då fråga är
om döttrarne till en man, som gjort sig om fäderneslandet så synnerligen
förtjent som General Akrell. Född af ringa stånd blef han, som man
säger, sin egen lyckas smed. Genom sina framstående egenskaper lycka¬
des han vinna den höga befordran af Chefsskapet vid Topografiska korp¬
sen, och då fråga här i landet uppstod om tillgodogörande af den upp¬
finning, som under namn af elektriska telegrafen nu utöfvar ett så vid¬
sträckt och välsignelsebringande inflytande, fann man ingen, åt hvilken
organisationen af detta stora verk lämpligare kunde anförtros än åt Ge¬
neral Akrell, och han fullgjorde ock detta åtagande på ett sätt som till¬
skyndade honom landets enhälliga bifall.
Utan att befara att beskyllas för öfverdrift vågar jag säga, att den
nu hädangångne alltid skall räknas såsom en af sitt lands ypperste söner,
och jag anser derföre denna Kammare och Representationen värdigt att åt
en sådan opinion gifva ett uttryck genom att bevilja det i Stats-Utskottets
Utlåtande föreslagna pensionsbeloppet till hans Henne oförsörjda döttrar.
% Jag yrkar bifall till Betänkandet.
Herr Statsrådet Friherre af Ugglas: Äfven jag delar den åsigt,
att det icke i allmänhet är riktigt att af allmänna medel pensionera
afiidne embets- och tjenstemäns enkor och barn. Men lika med den siste
talaren säger jag: ingen regel utan undantag, och jag tror att ett sådant
bör göras för ifrågavarande fall. För de flesta torde General Akrells för-
tjenster om fäderneslandet vara väl bekanta. Han var en af de sednast
afiidne veteraner, som i sin ungdom för fäderneslandet klädt blodig skjorta.
Den 12 Mars.
235
Häri sårades nemligen ganska svårt vid intagandet af Leipzig och bar un¬
der sin återstående lifstid det ärofulla märket efter denna strid. De för-
tjenster han under sin följande lefnad genom framstående duglighet och
outtröttligt nit inlade om såväl Topografiska korpsen som Elektriska te¬
legrafverket, huru han intill sin sednaste ålder i dessa hänseenden utgjorde
en föresyn för alla — det behöfver jag ej för denna Kammare förtälja.
Med en sådan verksamhet •— nu afslutad — för ögonen, har jag ej ett
ögonblick tvekat att för General Akrells efterlemnade oförsörjda döttrar
begära en pension såsom ett erkännande af den hädangångnes förtjenster.
Såsom skäl för afslag har af en föregående talare den omständigheten
blifvit framdragen, att General Akrell efterlemna! omkring 6,000 R:dr. Men
man hör ihågkomma, att detta arf skulle fördelas på många arfvingar och
att på hvardera af hans ifrågavarande döttrar belöpte sig endast en sjun¬
dedel af hela beloppet.
Jag hemställer om bifall till den äskade pensionen såsom en Repre¬
sentationen värdig gärd af aktning åt en högt förtjent mans minne.
Herr Hörnfeldt: Man har ej kunnat om General Akrell berätta,
att han deltagit i Polens frihetskamp eller i deputationerna rörande re¬
presentationsfrågan, men då sådana skäl saknas, har man ej varit i för¬
lägenhet för andra, och i allmänhet lärer man aldrig i slika fall komma i
förlägenhet för skäl. Men jag vill fästa uppmärksamhet dervid, att om
man fortgår på denna bana, så aflägsnar man sig ifrån det af denna
Kammare redan vid trenne riksdagar uppställda önskningsmålet, i stället för
att närma sig detsamma, och detta utgör för mig anledning nog att yrka
afslag å Betänkandet.
Herr Gum se Hus: Man hör ofta talas om någonting, som kallas för
princip, någonting som man ovilkorligen måste fästa sig vid, utan att se¬
dan få hafva någon egen tanke, och denna princip är eu sådan tyrann
att, äfven om den erkännes icke passa in på förhållandena, den likväl
ovilkorligen skall följas. Jag tror likväl, att man ej kan tala om en prin¬
cip annat än såsom någonting vilkorligt. Det finnes visserligen högre
principer, som ej äro underkastade någon förändring. Det som är rätt
och godt och nyttigt, det är en evigt gällande pi-incip, för hvilken man
alltid hör hysa aktning, men då man i samhällslifvet kommer och talar än
om den ena än om den andra principen, förefaller sådant besynnerligt.
Det kan, efter mitt förmenande icke vara rätt att ställa upp för sig en
sådan der död docka, som man blindt skall svärja på utan att säga något
vidare.
Här har talats mycket om olämpligheten af statspensioner. Jag vill
likasom andra gerna iakttaga måtta härvid, ty det går icke an att, såsom
vid föregående riksdagar, bevilja dylika kors och tvärs. Man måste re¬
solvera sig för att slå in på en annan väg, på det Staten måtte slippa
öfverdrifna bördor. Men att ett tu tre införa en ny princip i detta hän¬
seende och sedan ovilkorligen följa densamma kan ej heller vara lämpligt.
Det sades också nyss, att en sådan princip att ej bevilja några pensioner
borde följas, såvida ej frågan gällde en person, som inlagt ovanliga för¬
tjenster om fäderneslandet. I detta fall endast kunde ett undantag ega
Den 12 Mars.
236
rum Den nu ifrågavarande har väl icke inlagt några förtjenster hvarken
i Polska frihetskriget eller såsom läkare, men jag tror att i en representant¬
församling, så upplyst som denna, det ej kan vara obekant, att vi i Ge¬
nerallöjtnant Akrell förlorat en af våra utmärktaste embetsman, en bland
våra mest upplysta militärer, med ett ord en riktig hedersman. Han var
icke en sådan, som, efter att hafva uppnått en viss ålder, icke gör något
vidare, utan han var och förblef ända till slutet af sin lefnad en bland de
verksammaste embetsmän, fäderneslandet haft. En som arbetat så som
han, som så helt och hållet uppoffrat sig för sin pligt, tror jag ej att
man kan träffa hvar som helst. Hans sextiåriga hedrande och utmärkta
embetsmannabana, derunder han sjelf arbetat sig upp ifrån de lägsta be¬
fattningar till de högsta äreställen i staten, är efter min tanke värd den
lilla belöning som blifvit ifrågasatt, och bedröfligt skulle det i sanning
vara, om man, efter att hafva beviljat pensioner så rundligt, nu på en
gång skulle slå in på en annan bog och neka en så obetydlig gärd af
aktning för den aflidnes minne. Jag tror ej, att det kan vara den upp¬
lysta Kammarens mening att så inveckla sig i principer, att man ej fäster
något afseende vid den verkliga förtjensten och här åtminstone beviljar en
pension, som, huru obetydlig t den än är, likväl alltid utgör ett bevis på
och ett uttryck af den aktning och tacksamhet, hvaraf den aflidne i så
rikt mått gjort sig förtjent.
Herr Östman:
Herr JönsPehrsson: Man har sagt, att ingen regel är utan un¬
dantag, och på grund häraf har man gifvit sitt bifall till pensionen åt
Stenkulas enka. Om vi jemföra henne, en enka med åtta barn, som er¬
hållit allenast 300 R:dr tillsammans, och de nu ifrågavarande, hvilka redan
förut hafva eu årlig pension af 260 R:dr hvardera, finner man likväl en
betydlig skilnad. Jag anser för öfrigt, att ett ensamt fruntimmer bör
kunna lefva ganska godt för 260 R:dr om året. Jag kan derföre ej se
något skäl att bevilja den ifrågavarande pensionen, så mycket mer som
det ej blifvit styrkt, att de äro åldriga eller sjukliga. De äro kanske till
och med helt unga personer och skulle sålunda, då pensionerna komme att
räcka under hela deras lif, få åtnjuta dem ganska länge. Det är en far¬
lig väg man beträder, om man beviljar pensioner annat än i de mest öm¬
mande undantagsfallen. Men då man endast kommer och presenterar sina.
föfäldrars förtjenster med anspråk på att endast på grund af dem komma
i åtnjutande af pension, så tycker jag att det går för långt. Jag medgifver
visserligen, att Akrell var en hedersman, men det synes mig derföre icke
vara skäl till pension åt hans döttrar, helst som de ej äro i verkligt behof
deraf. Jag yrkar fördenskull afslag å Betänkandet i denna punkt, och
det så mycket heldre som den är fullkomligt likartad med den följande,
hvaruti Utskottet sjelf afstyrkt bifall till en annan framställning af ena¬
handa art.
Herr Liss Olof Larsson: Jag hade tänkt begära ordet redan vid
behandlingen af första punkten i Betänkandet, men då den åsigt jag der¬
utinnan hyser ändock gjort sig gällande, ansåg jag öfverflödigt att då ut-
Den 12 Mars.
237
tala min resning. Jag får likväl nu tillkännagifva, att jag tillhör deras
antal, som, då frågan är om beviljande af en pension eller ej, afslå den,
och då det gäller huruvida den skall beviljas till större eller mindre be¬
lopp, rösta för det sednare. Under diskussionen i dag bär jag tyckt mig
finna, att den princip, som man i början sökte göra gällande, icke måtte
vara så allvarsamt menad; ja det ser nästan ut, som om den skulle bestå
uti att göra undantag. Då här först var fråga om pension åt en enka
säde samme talare, som förut strängt hållit på den principen, att pensio¬
ner åt sådana icke borde beviljas, att der var ett tillfälle, då man borde
gorå undantag från den allmänna regeln, samt tillstyrkte beviljandet
af pension på grund af mannens utmärkta förtjenster. Ja, det har till
och med fordrats stor skicklighet endast att uttänka ord för att kunna
uttrycka allt det beröm, som åtskillige tjenstemän nu ansetts hafva vant
värde. Jag hoppas väl, att detta beröm ock varit förtjenadt, samt att de
tjent Staten bättre än sig sjelfva, men dessa personer, som gjort sig så
förtjena af landets tacksamhet, hafva äfven fått bra betaldt för hvad de
uträtta!. För öfrig!, om någon kan vara i stånd dertill, så borde tjenste-
mannen hafva tillfälle att sörja för sig och sin familjs framtida utkomst.
Andra, såsom jordbrukare till exempel, bero af en mängd ovissa omstän¬
digheter och göra ofta förluster i stället för inkomster. Tjenstemannen
deiemot åtnjuter alltid sin lön oafkortad; och då tyckes man mig hafva
ratt att fordra, det han sörjer för sig sjelf och de sina, äfven då den tid
kommer att han ej längre kan qvarstå i Statens tjenst. Jag förenar mig
derföre for mm del med dem, som yrkat afslag å punkten. Jag skulle
önska, att man icke frångått den regel, som vid de tvänne föregå¬
ende riksdagarne gjorde sig gällande, att nemligen ej bevilja pensioner
åt tjensteman^ barn. Det synes fullt tillräckligt att man pensionerar tjen-
stemannen sjelfva, utan att man äfven skall behöfva pensionera deras enkor
och barn. Med samma skäl skulle man äfven kunna komma och begära
pensioner åt deras barnabarn och så vidare. Då det var fråga om pen-
sionei åt någia fångknektar, då kunde man så till vida komma öfverens,
att man nedsatte de föreslagna pensionsbeloppen. Det ser nästan ut så-
som om den principen vore gällande, att man bör nedsätta de minsta an¬
språken på Statens medel, derföre att de, som göra dem, icke hafva några
personliga bekantskaper inom Kammaren. Jag har hört många talare beröm¬
ma sig af att hafva varit bekanta med den och den personen, att han varit
mycket god vän af representationsförändringen och skarpskyttesaken med
mera d7 . ■ Sådant hör dock efter mitt förmenande icke hit, ty skulle
söka förtjenster utgöra skäl för bifall i fråga om pensioners beviljande, så
skulle vi fä bevilja eu otalig mängd pensioner, om alla, som bidragit till
lösningen af dessa frågor, skulle komma med anspråk derpå. Jag uppre¬
par mitt yrkande om afslag af punkten.
Herr Wijk: Den Nionde Hufvudtiteln är en ibland de svåraste att
komma till rätta med, och värst är att finna de rätta principerna dervid.
Likvisst tror jag det ej vara omöjligt att komma till ett riktigt resultat
atven. J; d®nn^. fräga och bär åtminstone jag för min del försökt att göra det.
■Beträffande ifrågasatta pensioner till enkor och barn anser jag, att sådana
hora betraktas icke såsom ett fattigvårdsunderstöd utan såsom ett erkän-
238
Den 12 Mars.
ilande af en tacksamhetsskuld från Riksdagens sida till en hädangången
om fosterlandet högt förtjent medborgare, och derföre har jag icke något
att invända emot den föreslagna pensionen åt Generallöjtnant Akrells
döttrar. Särskildt synes mig ett bifall till denna punkt vara nödigt för
att bevara konseqvensen i Kammarens handlingssätt. Kammaren har nyss
beviljat Doktor Stenkulas enka ett årligt anslag af 300 R:dr. Såsom mo¬
tiv härför åberopades bland annat, att Stenkulas hjerta alltid klappat
varmt för allt ädelt och godt. Jag är öfvertygad, att Akrells hjerta der¬
för klappat lika varmt, men jag älskar tillika att tro det en sådan slags
hjertklappning skall vara så allmänt utbredd inom fosterlandet, att någon
särskild belöning derför icke är lämplig. Beträffande Stenkula anfördes
vidare, att han frivilligt rest till Polska frihetskriget, för att studera ko¬
lerasjukdomen, att han gjort en resa till Stockholm såsom deltagare i en
deputation för representations-reformens genomförande, att han varit den
förste ordföranden i den första skarpskytteföreningen i Helsingborg och
dylikt. Jag vill ej försöka mig på en framställning af General Akrells
förtjenster, synnerligast då de redan af Chefen för Finans-departementet
blifvit varmt och klart framhållna, men hvad jag vågar tro är att de ut¬
härda en jemförelse med hvad som ansetts berättiga Stenkulas enka till
pension. För öfrigt gagnade Stenkula egentligen kommunen, och derföre
hade han ock hufvudsakligen bort åtnjuta sin belöning af det samhälle,
för hvilket han verkade. Akrells förtjenster gällde deremot Staten i dess
helhet och sålunda bör deras erkännande och belöning också utgå från
Riksdagen. Derföre och särskildt på det Kammaren måtte bevara någon
konseqvens i sina beslut, yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.
Herr Friherre Gripenstedt: Man har här mycket åberopat en
viss princip såsom grund för afslag. I afseende härpå förenar jag mig
likväl med den ärade talaren från Örebro och anser såsom han det vara
högst olämpligt att drifva till det yttersta den satsen, att man alltid bör
vidhålla principen. Det finnes ett historiskt yttrande af den namnkunnige
Robespierre: “Perissent les colonies pluto! qu’un principe“, d. v. s. må
kolonierna förgås, heldre än man rubbar en princip. Om det ligger sundt
förnuft häruti, lemnar jag dock derhän, men jag ber att emot detta stän¬
diga tal om princip få framställa en fråga: År det ovärdigt landet och
oss såsom dess målsmän att egna en gärd af tacksamhet åt dess förtjenta
män? För min del tror jag, att man hör utgå från denna synpunkt, och
något värdigare sätt att visa sin tacksamhet än att skydda den hädan-
gångnes oförsörjda barn för fattigdom, ja kanske nöd, torde svårligen kunna
uttänkas. Frågan är då den: var General Akrell en så förtjent medbor¬
gare, att en dylik gärd af erkänsla i förevarande fall är lämplig? Jag
vill ej söka att uppräkna alla hans förtjenster. Jag vill endast påminna
derom, att han fick lefva tillräckligt länge för att fira en minnesfest på
den dag, då han 75 år förut inträdde i aktiv tjenst, och att det icke
finnes mer än en röst derom, att han i alla lägen fyllde sin plats på ett
utmärkt sätt. Att han icke samlade någon enskild förmögenhet, torde icke
höra läggas honom till last, tvärtom. Då man kände hans indragna lef¬
nadssätt, torde detta snarare böra räknas honom såsom en ytterligare förtjenst.
Jag yrkar derföre bifall till förslaget om pension för hans oförsörjda döttrar.
Den 12 Mars.
239
Herr Nils Andersson: För att ej förlänga diskussionen ber jag
endast att få till protokollet antecknadt, det jag instämmer med Herr
Gumselius i denna fråga. Om man med en så liten summa kan resa en
ärestod åt Akrells minne, så vill jag med min röst gerna bidraga dertill.
Jag yrkar derföre bifall till Stats-Utskottets förslag.
Efter sålunda slutad öfverläggning framställde Herr Talmannen, enligt
de yrkanden som derunder förekommit, propositioner dels på bifall till
Utskottets hemställan och dels på afslag derå. Af dessa propositioner fann
Herr Talmannen den förra besvarad med öfvervägande ja; men då vote¬
ring begärdes, uppsattes, justerades och anslogs denna proposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i femtonde punkten
af dess Utlåtande N:o 40,
röstar ja;
Den det ej vill,
röster nej;
Vinner nej, har Kammaren afslagit de af Utskottet i denna punkt
tillstyrkta pensionerna.
Omröstning utföll med 60 ja och 85 nej; hvadan de i denna punkt
tillstyrkta pensionerna blefvo af Kammaren afslagna.
Punkterna 16—18.
Biföllos.
Punkten 19.
Herr Åke Andersson: Hittills har det blott varit fråga om att
bevilja småsummor; men i den förevarande punkten föreslås att bevilja
en pension till ett ganska betydligt belopp, nemligen 4,000 R:dr, och som
jag icke genom ett stillatigande i denna fråga vill göra mig skyldig till
den förebråelsen att, såsom ordspråket säger, sila mygg och svälja kameler,
så yrkar jag att den ifrågavarande pensionen måtte nedsättas till halfva
beloppet, hvarpå jag anhåller om proposition.
Herr Engman: Då jag hör till antalet af dem, som anse att tjen-
stemän icke böra komma i åtnjutande af pension, åtminstone icke till
hela beloppet af deras lön, samt då Direktör Segerdahls lön varit 4,500
R:dr utom boställe, tror jag lämpligast vara att nedsätta det ifrågavarande
pensionsbeloppet till hälften af hans nu innehafvande lön, d. v. s. till
2,250 R:dr.
Herr Statsrådet F riherre af Ugglas: Det har under flera riksdagar va¬
rit mycket tal om att söka ordna vår skogsförvaltning på ett bättre och
ändamålsenligare sätt och bringa mera ordning och reda i våra skogsläro-
verk; derföre har nu äfven ett förslag till ny organisation af skogsinsti-
240
Den 12 Mars.
tutet blifvit till denna Riksdag ingifvet. Men till genomförande af det¬
samma fordras, att den nuvarande direktören afgår. Det nya organisa-
tionsförslaget, som är Kammaren meddeladt i Kongl. Maj:ts nådiga Pro¬
position N:o 21, upptager i lön för den nye direktören 3,000 Rall-, under
det att den nuvarande har 4,500 Rall- samt dessutom åtnjuter boställe
och andra förmåner, som af Stats-Utskottet blifvit uppskattade till 900
R:dr. För att nu kunna ordna ifrågavarande anstalt på ett med tidens
billiga anspråk mer öfverensstämmande sätt, bör en omorganisation ske,
och då man icke kan skilja denne embetsman från hans plats, så måste
den begärda pensionen beviljas, om omorganisationen skall kunna ge¬
nomföras.
Jag ber dessutom att få nämna, att, då jag under loppet af förra
sommaren var betänkt på att framställa förslag i ämnet, insåg jag att den
nuvarande direktören med sin brutna helsa icke längre skulle kunna stå
qvar; och han insåg det äfven sjelf, och inkom derföre med ansökan om
afsked, dock med vilkor att erhålla pension å 4,000 R:dr. Ingenting hade
varit för mig lättare än att hos Kongl. Maj:t tillstyrka denna ansökan
och derigenom få en sådan pension för Direktör Segerdahl beviljad att
utgå från skogsplanteringskassan. Men då jag hade för afsigt att inför
Riksdagen framlägga förslag, att anslaget till skogsväsendet i allmänhet
skulle uppföras på rikets stat, så ansåg jag det icke vara rätt att göra
en sådan tillstyrkan, utan syntes det mig riktigast att Riksdagen först
skulle pröfva saken.
Jag förmodar att flertalet af Herrarne icke ännu tagit reda på Kongl.
Maj:ts Proposition om ny reglering af skogsinstitutet. Men om man gör
det, så ser man att institutets stat deruti blifvit reducerad från
18,000 Rall', som den för närvarande utgör, till 15,300 R:dr, och detta
hufvudsakligen på den grund eller under den förutsättning, att nuvarande
direktören skulle kunna lemna sin befattning. Då dertill kommer att
hela anstalten skulle genom den nya organisationen kunna ordnas bättre
än nu, så skulle det vara särdeles hårdt, om Riksdagen genom att nu ut¬
slå pensionen skulle — måhända för en längre tid — omöjliggöra en så¬
dan bättre och förnuftigare organisation.
Derföre ber jag Kammaren noga betänka följderna innan den fattar
sitt beslut; ty Direktör Segerdahl kan icke tvingas att afgå mot sin vilja.
Räknar man vidare efter, att hans nuvarande löneinkomst med boställe
och öfriga förmåner uppgår till 5,400 lhdr enligt Utskottets värdering, och
att han sålunda, efter den hittills följda grunden att bestämma pensionen
till BO procent af hela löneinkomsten, skulle ega att få 4,320 R:dr, så
finner man att det nu begärda beloppet af jemnt 4,000 R:dr i sjelfva ver¬
ket är mindre än hvad eljest plägar anvisas åt så gamla tjensteman som
han. Jag ber derföre ännu en gång Kammaren uppmärksamma denna
frågas betydelse för ett läroverk, som är af en så stor vigt för vårt land.
Herr Peter Andersson: Herr Talman! Mine Herrar! Såsom skäl
att bifalla iöreslagna pensionsbelopp till åtskillige af föregående personer
har man åberopat dess förtjenster, men beträffande Direktör Segerdal har
man icke anfört några sådana, honom vill man gifva 4,000 R:dr årlig
pension
Den 12 Mars.
241
pension för det lian skall taga afsked och åberopat den stora fördelen
deraf att genom hans afskedstagande skogsinstitutets omorganisation skulle
påskyndas och underlättas. Detta må vara en fördel, men jag anser dock
ej nödigt att blott för den skull tilldela honom hela det föreslagna pen¬
sionsbeloppet. Här har af föregående talare redan blifvit föreslaget att
nedsätta summan dels till 2,000 R:dr, dels ock till 2,500; måhända vore
dock lämpligast att bestämma detta belopp till 3,000 R:dr, hvarigenom
han åtminstone finge hälften af sin nuvarande lön jemte sportler, på
samma gång man nedprutar Statens utgifter i pensionsbelopp med 1,000
R:dr om året. Jag anhåller således om Herr Talmannens proposition på det
af mig föreslagna beloppet, som är så rundligt tilltaget, att hvilken Statens
tjensteman som helst, som ej är för sin befattning lämplig, bör dermed
vara belåten.
Herr Åstrand: Då jag i allo understödjer Regeringens framställ¬
ning i denna fråga, har jag dertill mer än ett skäl. Af diskussionen här
i dag har alltför tydligt framgått, att denna Kammare hvarken fäster
afseende vid meriter om fäderneslandet eller lärdomsmeriter, att jag
skulle anse det löna mödan att åberopa dylika; men då nu blifvit sagdt,
att Direktör Segerdahl icke skulle ega dessa meriter, kan jag icke under¬
låta att tillbakavisa det sanningslösa i detta påstående. Jag har här i
min hand Direktör Segerdahls meritförteckning, med hvars uppläsande jag
dock icke vill besvära Kammaren, men hvaraf, bland annat, framgår, att
han utgifvit flera större och mindre afhandlingar i skogsvetenskapliga äm¬
nen, hvarigenom han hufvudsakligast bidragit till vår litteratur inom detta
område, sedan grunden till densamma blifvit lagd af framlidne Hofjägmä-
staren af Ström. På detta sätt har Segerdahl uti icke ringa mån väckt
hågen för och riktat tanken på dessa för vårt fosterland så vigtiga äm¬
nen. Af dessa afhandlingar äro några tryckta på hans eget förlag, an¬
dra åter på åtskilliga boktryckares och resten antingen i Jernkontorets an¬
naler eller i något hushållningssällskaps handlingar; allt ett bevis för
dessa skrifters värde. Härförutom har han ej blott gagnat på sin nuva¬
rande plats, hvilken han med så mycken skicklighet och nit i många år
innehaft, utan jemväl under en lång föregående tjenstemannabana, hvilken
i sin helhet omfattar en tidrymd af icke mindre än 46 år. Men om
också afseende icke fästes vid dessa skäl, så bör åtminstone sparsamhets-
skälet verka, hvilket tidt och ofta, både i tid och otid, åberopas, men
dock mera sällan tillämpas. Här är dock ett lämpligt tillfälle att göra
det, ty den föreslagna reorganisationen af skogsinstitutet, hvarigenom af-
löningsstaten nedsättes med ett ganska betydligt belopp, kan icke genom¬
föras, om icke den föreslagna pensionen åt Direktör Segerdahl först
beviljas.
Man har sagt, att vi kunna i pension gifva honom 2,000 R:dr, —
2,500 R:dr, ja en talare har till och med varit så frikostig att föreslå
3,000 R:dr; men det beror icke på oss, mina Herrar! att säga huru myc¬
ket han skall hafva, ty han kan stadna qvar på sin plats, om vi icke be¬
vilja det belopp som är begärdt. Hans tjensteåligganden bestå i att öf-
vervaka skogsinstitutet och att undervisa två timmar dagligen, tvänne da-
Riksd. Prot. 1869. 2 Åfd. 2 Band. 16
242
Deu 12 Mars.
gar i veckan. Jag har sjelf genomgått institutet, och på samma gång jag
kan vitsorda, att den undervisning Direktör Segerdahl lemnar är i alla af-
seenden tillfredsställande, på samma gång kan jag äfven upplysa, att den
icke är mer ansträngande, än att han ännu en 10 å 12 år skulle kunna
qvarstå på denna post; och man kan icke med våld skilja honom derifrån.
Vill man åstadkomma en förändring i skogsinstitutets organisation, så
hör man icke förbise, att hvad Kongl. Maj:t här föreslagit utgör ett vil¬
kor derför. Jag tror visserligen att man skulle kunna gå ännu längre
med reorganisationen, så att den skulle leda till ännu större besparing för
Statsverket; men jag säger derjemte ännu en gång, att, om vi nu neka
denna pension eller icke bevilja den till det belopp, som af Kongl. Maj:t
hlifvit äskadt, så kommer direktör Segerdahl att qvarstå i sin tjenst,
hvarigenom det blir omöjligt att göra den besparing för statskassan, hvil¬
ken reorganisationen åsyftar att åstadkomma.
På dessa skäl yrkar jag varmt och lifligt bifall till Stats-Utskottets
hemställan.
Herr Kallstenius: Jag ber få tillkännagifva att jag numera, sedan
herr Finansministern så fullständigt redogjort för den ekonomiska delen
af frågan och Direktör Segerdahls meriter såsom tjensteman, icke har myc¬
ket att tillägga till de skäl, som redan anförts för bifall till Stats-Utskot-
tets hemställan i den föreliggande punkten. Vid frågans föredragning i
Utskottet var jag såsom permitterad frånvarande, men förnam sedermera
med glädje det resultat hvartill Utskottet kommit. Såsom ytterligare skäl
för bifall till denna punkt må jag anföra det särdeles goda inflytande ett
sådant beslut skulle utöfva på skogsinstitutets tjensteman, hvilkas nit och
intresse skulle stärkas att utbilda sig till ett så vigtigt yrke som att hand¬
hafva vården af Statens skogar. Jag anhåller således att få tillstyrka bi¬
fall till Stats-Utskottets Utlåtande i denna punkt.
Herr Jöns Pehrsson: Att döma efter den förklaring som Herr
Finansministern nyss afgifvit, synes mig förhållandet nu kunna blifva un¬
gefär som vid 1867 års riksdag, då man beviljade pension åt åtskilliga
odugliga tjenstemän för att derigenom påskynda deras afgång från tjen-
sten; erfarenheten har dock visat, att de stundom qvarstadnat vid sin
tjenst äfven sedan de fått löfte om pension vid afskedstagandet; och att
detta varit till föga fromma för tjenstens rätta utöfning faller af sig sjelf.
För min del anser jag lämpligast att hädanefter tillsätta tjenstemän en¬
dast på förordnande, på det man må kunna afskeda dem när de befin¬
nas odugliga att ordentligt sköta sin syssla. För närvarande torde dock
intet annat vara att göra än låta sig nöja med det resultat hvartill Ut¬
skottet kommit, alldenstund det ju måste anses som en vinst att blifva
utaf med en tjensteman, som icke längre duger att sköta det embete han
innehafver, och hvarför han af Staten uppbär en ganska stor löne¬
inkomst.
Statsrådet Friherre af Ugglas: Jag finner mig af den siste tala¬
rens påstående, det jag skulle hafva yttrat att den nuvarande chefen för
skogsinstitutet skulle vara oduglig för sin befattning, uppkallad att åter
Den 12 Mars.
243
taga till ordet. Jag tror icke att jag yttrade något sådant (“Nej!!!“).
Det kunde så mycket mindre falla mig in, som jag nogsamt känner, att
Direktör Segerdakl under sin föregående verksamhetstid, långt ifrån att
hafva visat sig oduglig för sin befattning, tvärtom med nit skött den¬
samma. Men en man vid hans långt framskridna ålder kan icke vidare
med samma kraft som förr sköta eu sådan tjenst som denna, och det är
icke hans fel att han blir gammal.
Till en annan talare, som ansåg att pensionen kunde nedsättas till
3,000 R:dr, hemställer jag, om det kan vara skäl, att, när man är ense
om behöfligheten och gagnet af en omorganisation utaf skogsinstitutet, för
den lilla summan af 1,000 riksdaler — ty mera skiljer inte honom och
mig — för framtiden omöjliggöra denna omorganisation? Man kan inte
kalla det för ett trots, om en person, som åtnjuter lön af 5,400 Rall-,
och bär familj att försörja, icke skulle vilja afgå från sin tjenst med en
pension af 3,000 R:dr och möjligen blifva urståndsatt att fortfarande för¬
sörja sig och de sina.
På dessa skäl och dem, som Herrar Åstrand och Kallstenius anfört,
anhåller jag derföre ännu eu gång om bifall till Stats-Utskottets Ut¬
låtande.
Herr von Troll: Jag kan för mig förklara att den förste talaren
i denna fråga yrkat nedsättning i det pensionsbelopp, som för Direktör
Segerdahl blifvit äskadt. Jag kan förklara detta af den lust som en stor
del af Kammarens ledamöter vid hvarje tillfälle ådagalägga att nedsätta
hvarje begärdt anslag. Men deremot kan jag icke rätt förstå, huru äfven
efter de af Herr Finansministern meddelade upplysningar åtskilliga leda¬
möter fortfarande kunna begära nedsättning i detta belopp, ty jag anser
att det är hvarje lagstiftares och representants pligt och skyldighet att
såsom statsmän bedöma de frågor som förekomma. Jag tror ock, i lik¬
het med Herr Finansministern, att, på det frågan om skogsinstitutets om¬
organisation snart skall kunna på ett tillfredsställande sätt lösas, man bör
bifalla, den ifrågasatta pensionen. Herr Finansministern har ock antydt,
och vi måste , alla medgifva att det hade berott på Kongl. Maj:t att
äfven utan Riksdagens hörande anvisa det pensionsbelopp som nu före¬
slagits; men då Herr Finansministern af grannlagenhet ej velat föreslå en
sådan åtgärd, utan ansett frågans afgörande böra underställas Riksdagens
bedömande i sammanhang med frågan om skogsinstitutets omreglering,
så tror jag att man illa motsvarade denna grannlagenhet å regeringens
sida, om man ej nu beviljade det ifrågavarande anslaget.
Herr O eklind: Man har satt i fråga, huruvida Direktör Segerdahl
gjort .sig förtjent af den pension som nu föreslages. Herr Finansministern
har i detta afseende lemnat nöjaktiga upplysningar, och derjemte visat
att det äfven ur ekonomisk synpunkt sedt ligger i det allmännas intresse
att bevilja den ifrågavarande pensionen; och så vidt goda skäl få gälla
kan jag ej finna att någon villrådighet bör kunna uppstå om denna punkt
af Utlåtandet. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
244
Den 12 Mars.
Öfverläggningen var härmed slutad. Enligt de yrkanden, som blifvit
gjorda, framställde Herr Talmannen propositioner på så väl bifall till Ut¬
skottets hemställan, som den ifrågasatta pensionens beviljande till belopp
af dels 3,000 R:dr, dels 2,250 R:dr, dels ock slutligen 2,000 R:dr. Först¬
nämnda proposition förklarades vara med öfvervägande ja besvarad; men
då votering begärdes och sedan till kontraproposition antagits deras me¬
ning, som yrkat pensionens beviljande till belopp af 2,250 R:dr, uppsattes,
justerades och anslogs denna voteringsproposition:
Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hemställt
i Nittonde punkten af dess Utlåtande N:o 40,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med bifall till Utskottets hemställan i
öfrigt, beviljat den ifrågasatta pensionen till belopp af 2,250 R:dr.
Omröstningen utföll med 99 ja och 35 nej; i följd hvaraf Kammaren
bifallit hvad Utskottet i denna punkt tillstyrkt.
Punkten 20.
Bifölls.
Punkten 21.
Lades till handlingarne.
Punkten 22.
Bifölls.
Punkten 23.
Lades till handlingarne.
Punkterna 24 och 25.
Biföllos.
Punkten 26.
Herr Orre: Vid början af denna riksdag väckte jag en motion N:o
31, angående bland annat indragning af kronomagasiner. Jag hade för¬
modat att denna motion skulle komma att behandlas i sammanhang med
Nionde Hufvudtiteln, men som jag samtalsvis hört uppgifvas att den ge¬
nom något förbiseende ej kommit till föredragning i Utskottet, nödgas jag
begära återremiss af denna punkt, på det att min motion måtte komma
att undergå grundlagsenlig behandling.
Grefve Po sse: Detta är samma förhållande som blifvit anmärkt vid
Sjunde Hufvudtiteln, hvarföre jag hemställer att Kammaren måtte återre¬
mittera denna punkt, i det syfte som af motionären blifvit angifvet.
Den 12 Mars.
245
Jemte det att Utskottets hemställan i öfrigt bifölls, blef, med anled¬
ning af nu gjorda yrkanden, utaf Kammaren beslutadt, att, —■ hvad sär-
skildt angick det anslag som från allmänna indragningsstaten utgår för
förvaltningen af Statens spanmålsrörelse, — frågan om berörda anslags be¬
höflighet skulle göras till föremål för Utskottets ompröfning samt alltså
punkten i denna del till Utskottet återförvisas.
Punkterna 27 och 28.
Biföllos.
De vid Utlåtandet fogade tabeller godkändes, med iakttagande likväl
af de ändringar deri, hvartill här ofvan omförmälda beslut funnos
föranleda.
§ 3.
Kammarens nedannämnde ledamöter erböllo på begäran ledighet från
riksdagsgöromålen, nemligen:
Herr Johan Prickzon under 14 dagar från den 17,
„ JD. Danielsson likaledes under 14 dagar från den 18,
„ A. W. Wigardt under 8 dagar från den 20,
„ Jöns Olsson i Nordanå under 14 dagar från den 22,
„ Sven Hansson under 12 dagar från likaledes den 22,
„ W. Beronius under 5 dagar från den 15,
„ And. Andersson från Bohus län under 14 dagar från den 20,
„ P. Olsson under 10 dagar från den 15,
„ C. A. Larsson under 5 dagar från den 14,
„ O. P. Bylander under 8 dagar från den 22, och
„ And. Aug. Andersson under 8 dagar från den 26, allt inneva¬
rande månad; Och lät Herr Busch anmäla och med ingifvet läkarebetyg
styrka, det han af sjukdom vore hindrad att bevista Kammarens sam¬
manträden.
§ 4.
Anmäldes och bordlädes Andra Kammarens Sjette Tillfälliga Utskotts
Utlåtanden:
N:o 1 (i samlingen N:o 22), angående ifrågasatt ändring i gällande
bestämmelser rörande trafiken å Statens jernvägar;
N:o 2 (i samlingen N:o 23), angående ändring af den föreskrifna ti¬
den för omjustering åt mått, målkärl och vigter;
N:o 3 (i samlingen N:o 24), angående Herr B. Hessles motion N:o
12, derom att afgifter, som utgå i och för något härads eller tingslags
samfälda ändamål, måtte debiteras af häradsskrifvarne och i sammanhang
med kronouppbörden af kronofogdarne uppbäras och redovisas;
N:o 4 (i samlingen N:o 25), om kronouppbördens på Öland fördelning
i tvänne terminer;
246
Den 13 Mars, f. in.
N:o 5 (i samlingen N:o 26), angående Herr Lars Perssons motion
N:o 338; och
N:o 6. (i samlingen N:o 27), angående mantalsskrifningsbestyrets öfver¬
flyttande från häradsskrifvarne till länsmännen.
Sammanträdet afslutades kl. 3'/2 e. m.
In fidem
H. Husberg.
Lördagen den 13 Härs.
Kl. 10 f. m.
§ I-
Protokollet för den 6 i denna månad samt protokollsutdrag för går
dagen justerades.
§ 2.
Föredrogos Bevillnings-Utskottets Betänkanden:
N.-o 6, i anledning af väckt motion om åtgärders vidtagande för att
hamma oloflig var utförsel.
Båda punkterna biföllos.
N:o 7, i anledning åt inom Första Kammaren väckt motion om sär¬
skild beskattning af tobak.
Härvid yttrade:
Heir Wijk: . Tvifvelsutan var det med stort intresse så väl inom som
utom Representationen, som man trodde sig finna att det stora motions-
flodet vid Riksdagens början medfört så mycket guldsand, som rymmes i
friherre Raabs i Forsta Kammaren väckta motion N.-o 29, i värde enligt
motionärens beräkning uppgående till mellan 8 och 9 millioner R:dr. Be-
villnings-Utskottet, hvars föga angenäma uppdrag är att i sista hand före¬
slå, medel för statsbehofvens fyllande, började äfven med gladt mod det
Utskottet uppdragna vaskningsarbetet, men under detsammas fortgång visade
det sig tyvärr snart nog att det gedigna guldet var lika sällsynt i Friherre
Kaabs motion som i allmänhet i vår karga jord. Het sista guldkornet upp-