182
Den 13 Februari.
N;o 18, i anledning af väckt motion om utdelande af ett exemplar
utaf riksdagstrycket till hvarje kommun i riket;
Nio 19, i anledning af väckta motioner om beviljande af låneunderstöd
för laga skiften i Westerbottens och Norrbottens län; och
N:o 20, i anledning af väckt motion om två års förlängd räntefrihet
för det till sjön Wesans uttappning beviljade lån.
§ 12.
Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens un¬
derdåniga skrifvelse N:o 1, angående godtgörande genom Riksgälds-kontoret
af de utaf Statskontoret förskjutne riksdagskostnader.
§ 13.
Protokollsutdrag angående Kammarens under detta sammanträde fat¬
tade beslut upplästes och godkändes.
Sammanträdet afslutades kl. '/a3 e. in.
In fidem
H. Husberg.
Lördagen de» 13 Februari.
Kl. 1 e. m.
§ I-
Protokollet för den ö i denna månad upplästes och godkändes.
§ 2.
Herr Statsrådet och Kommendören C. J. Berg aflemnade följande
Kong! Maj:ts nådiga Propositioner, nemligen:
N:o 18, angående Postverkets utgiftsstater för år 1870; och
N:o 19, angående normalaflöningsstat för Tullverket samt stater å
öfriga utgifter och omkostnader vid samma verk för år 1870.
Herr Talmannen emottog dessa Propositioner, under förklarande att
Kammaren skulle åt dem egna grundlagsenlig behandling.
Den 13 Februari.
183
§ 3.
Herr Vhrs motion N:o 342, om åtskilliga ändringar i gällande Riks-
dags-ordning föredrogs nu ånyo och hänvisades till Konstitutions-Utskottet.
§ 4.
Vid föredragning af Herr Hedlunds motion, N:o 343, med förslag
till ändringar i Tryckfrihets-förordningen, yttrade:
Herr Wilhelm Nilson: Jag vill icke förneka att ifrågavarande
motion innehåller åtskilliga rätt behjertansvärda förslag. Sålunda synes
mig det af motionären föreslagna sättet att utse jurymän vara vida att
föredraga framför så väl hvad nu gällande Tryckfrihets-förordning i detta
hänseende föreskrifver, som hvad en motionär i Första Kammaren härut¬
innan föreslagit. Likaledes instämmer jag helt och hållet uti motionärens
åsigt, att böter för tryckfrihetsbrott icke böra i fängelse förvandlas utan
endast i penningar gäldas. Men så önskvärda jag än anser dessa och
några flera ändringar i nu gällande Tryckfrihets-förordning vara, så vill
jag dock icke köpa dem till det höga priset af inskränkning i sjelfva
tryckfriheten. Till en sådan inskränkning tror jag likväl att de i försla¬
gets 8 och 9 §§ intagna bestämmelser tvifvelsutan skulle leda. Jag har
derföre icke kunnat underlåta att redan nu vid motionens remitterande
uttala mitt ogillande af densamma, särskildt hvad dessa paragrafer angår.
För min del tror jag det vara rådligäst att ännu så länge icke röra vid
tryckfriheten, detta vår frihets bästa palladium. Vi veta hvad vi hafva,
men icke hvad vi kunna komma att få.
Herr Ola Jönsson: Fn praxis, den jag anser vara ganska riktig,
har på senare tider här utbildat sig, den nemligen att icke uppväcka
diskussion vid remissen af sådana ärenden, som hänvisas till handläggning
af ständigt Utskott, men då jag nu, det oaktadt, tillåter mig att frångå
denna praxis, torde motionens stora vigt och ämnets egen höghet rättfär¬
diga ett dylikt undantag från den i allmänhet gällande regeln.
Motionären inleder sin framställning med att söka visa olämpligheten
af den liknelse man användt, då man jemfört tryckfriheten med ljuset, och
användt denna bild så, att lika litet som ljuset bör släckas, derför att
eldfara kan deraf uppstå, lika litet bör tryckfriheten underkastas några
band för de missbruks skull, som kunna dermed bedrifvas. Motionären
finner denna liknelse icke vara exakt, men råkar sjelf att göra sig skyl¬
dig till en liknelse, som enligt min åsigt alldeles icke är bättre. Så är
det nemligen i verkligheten att den, som missvårdar ljuset att derigenom
eldfara uppkommer, blir straffad, äfvensom att den, som förbryter sig mot
tryckfrihetslagens bestämmelser, icke undgår ansvar härför; men, för att
bibehålla denna bild, lika litet som genom ljusets vårdande all möjlighet
till olycka kan undvikas, lika litet är det möjligt för en tidningsutgifvare,
hvars verksamhet till en betydlig del beror på meddelanden, som icke
alltid kunna genast bestyrkas, att stundom eller någon gång begå misstag,
vilseledd af falska uppgifter. Vi skulle vara orättvisa, i fall vi icke med-
184
Dan IS Februari.
gåfve att sådana kunna förekomma; men huru beklagliga dessa än kunna
vara, så böra de ändock icke föranleda till inskränkningar i tryckfriheten,
och de missbruk, som äro snart sagdt oskiljaktiga från bruket, böra icke
föranleda till inskränkningar i denna frihet, som med alla sina fel och
brister likväl åstadkommit mycket godt. — Motionären förklarar visserligen
att det ingalunda är hans afsigt att göra några inskränkningar i tryck¬
friheten, och hans afsigter hvarken bör eller vill jag misstänka, utan an¬
tager dem såsom goda och ärliga, men då han föreslår att det boktryckeri,
hvarifrån den brottsliga skriften utgått, skulle vara ansvarigt för böterna,
så ligger häruti eu bestämd inskränkning i tryckfriheten, ty på sådana
vilkor skulle en boktryckare svårligen kunna inlåta sig på att trycka an¬
dra periodiska skrifter än dem han sjelf utgifver, och äfven om boktryc¬
karens insigter dertill vore tillräckliga, skulle likväl tiden knappast med¬
gifva en boktryckare att granska allt hvad som kunde komma att gå ge¬
nom hans pressar. Genom att bifalla detta förslag, skulle man alltså fram¬
kalla det onda man vill undvika, eller att den oskyldige får lida för den
skyldige.
För att förekomma och tillintetgöra det så kallade ansvarighetssyste¬
met har motionären föreslagit att å hvarje periodisk skrift skulle utsättas
namnet å skriftens ledande redaktör, eller verklige utgifvare. Dermed tror
han allt vara hjelpt. Jag tror emellertid alldeles motsatsen häraf, ty lika
lätt som det nu är, att tå en för tidningen främmande person att uttaga
tillståndsbevis för dess utgifvande, lika lätt kan det gå att få en främ¬
mande person att sätta sitt namn såsom verklig utgifvare; och säkerligen
skulle icke heller möta särdeles stora svårigheter att få en person, som
åtoge sig författareskapet till en artikel, äfven om åtal derå egt rum.
Motionären föreslår vidare att i fall gerningsmannen, det vill säga antingen
författaren eller utgifvaren, icke förmår gälda böterna, hälften af dessas
belopp skulle drabba boktryckaren. Detta är, enligt min åsigt detsamma
som att gorå boktryckaren ensam ansvarig för allt hvad från hans officin
utgår. Ty ginge det förslaget igenom att böterna icke få förvandlas till
fängelsestraff, så skulle man nog veta ställa så till att, äfven om tillgån¬
gar funnes hos författaren eller hans ansvarig, dessa tillgångar blefve
oåtkomliga, men boktryckaren finge nog utbetala sin hälft i böterna, och
boktryckeriet finge väl i sista hand gå i mät för anskaffande af härför er¬
forderliga medel. Således skulle äfven i detta fall den oskyldige få svara
för den skyldige.
Vidare hemställer motionären i sitt förslag, att hvad som blifvit stad¬
gadt om framställningar i ord äfven måste gälla som framställningar i
bilder, som i tryck utgifvas. Jag medgifver gerna, att detta må stadgas
om sådana framställningar, Indika kunna stämplas såsom osedliga, men
när så icke kan ske, hvem skall då bedöma om bilden är straffvärd eller
icke, på hvilkens afgörande skall det då bero, huruvida bilden må anses
förolämpande för en viss person, eller vissa korporationer o. s. v.? Och
hvem skall bevisa den brottsliga afsigt, som genom bildens framställande
må anses uppenbarad? Förmodligen är väl meningen att göra allt detta
beroende, af juryn, men jag kan ej annat finna än att bedömandet häraf
skulle blifva beroende på jurymännens fullkomliga godtycke och att allt
för stor magtfullkomlighet derigenom skulle komma att läggas i juryns
Den 13 Februari.
185
händer. Hvad motionären föreslår i fråga om tillsättande af jurymän
torde ock böra underkastas något närmare skärskådande Om sjelfva
sättet för utseende af jurymän, eller att de, till ett antal af 25 till 100
för hvarje ort, skola utses för tvenne år, efter samma grunder, som för
val af riksdagsmän i Andra Kammaren, är ej något att säga, men att
motionären velat från ett dylikt medborgerligt förtroende utesluta en och
hvar, som ej är boende i stad, förundrar mig, och jag kan icke fatta hvad
som härtill kunnat gifva anledning. Dessutom torde det blifva svårt i
rätt många städer att få ihop 25 å 100 till jurymän lämpliga personer,
men äfven om man förutsätter att sådant lyckas, så kan ju ödets nyck¬
fullhet förorsaka, att vid utlottningen af de 9 personer, som vid något
visst fall skola tjenstgöra, lotten träffar endast sådane, som vore afvogt
stämda mot tidningen, då dess öde vore afgjordt redan på förhand, eller
ock sådane som endast och allenast ville fria den åtalade skriften, då
denna egentligen borde fällas, o. s. v. I hvilketdera fallet som helst,
torde alltså betänkligheter möta att låta lottning afgöra så vigtiga ären¬
den. Ytterligare föreslår motionären att alla straff- och bötesbestämmel-
serne skulle införas i allmänna kriminallagen, men att göra tryckfriheten
underkastad alla skiftningarne i denna lag, anser jag mindre välbetänkt,
och att förändra Tryckfrihets-förordningens natur från grundlag till kri¬
minallag skulle gifva tryckfriheten dödsstöten, då den redan lidit tillräck¬
ligt genom de förändringar som i sistnämnde lag blifvit åvägabragta
efter 1862 och 1865 årens riksdagar. För min del anser jag det fram¬
lagda förslaget vara ganska välment, men att det derjemte är alldeles
opraktiskt det vågar jag öppet påstå. Motionärens slutligen gjorda fram¬
ställning att riksdagsmän samt embets- och tjensteman ej må åtnjuta
större skydd än andra medborgare gillar jag till alla delar, och äfven uti
motionärens antydningar derom, att böter och andra straffbestämmelser
må nedsättas, instämmer jag med nöje, men då jag inser att alla dessa
förbättringar icke kunna uppväga de vådor och farligheter, hvarföre tryck¬
friheten kan utsättas genom bifall till motionärens förslag, får jag för¬
klara att jag för min del aldrig kan komma att instämma i detsamma.
Tryckfriheten är det dyrbaraste arf vi från våra fäder bekommit och då
det tillhör oss att till det yttersta försvara detsamma, böra vi tillse att
detta dyrbara arf oförminskadt kommer våra efterlefvande till godo.
Herr Ridderstad: Att en del af vår press gör sig skyldig till
missbruk af det offentliga ordet är en inom hela landet, så att säga, ökänd
sak. Åtskilliga på sista tiden anhänggigjorda tryckfrihetsåtal ådagalägga
otvifvelaktigt att så är förhållandet. Under den sist förgångna somma¬
ren var här i hufvudstaden församladt ett publicistmöte, som uttalade sig
i samma riktning, och, mine Herrar, missbruken måste hafva gått ganska
långt, då den fria pressens egna representanter funno sig uppfordrade att
i fosterlandets, i sedlighetens, i den allmänna moralens, ja i pressens eget
namn inlägga sin protest deremot.
Emellertid fordras både mod och sjelfständighet för att i våra dagar
söka att sätta en gräns för dessa missbruk, enär båda dessa egenskaper
säkerligen vid behandlingen deraf skola sättas på ett ganska hårdt prof,
och jag anhåller att få hembära motionären min aktning och erkänsla,
]8fi
Den 13 Februari.
ej mindre för det han visat sig ega detta mod och denna sjelfständighet,
än äfven för den talang, hvarmed han blickat in i förhållandena.
Härmed liar jag velat säga att jag i hufvudsaken gillar motionen,
och hvad dess speciela delar beträffar, kan jag ej heller underlåta att i
allo instämma med motionären i fråga om åtskilliga af dem.
Sålunda tackar jag motionären för hans förslag att ur grundlagen
borttaga straffbestämmelserna rörande tryckfrihetsbrott och|förflytta dem
till den allmänna kriminallagen, dit de egentligen höra.
Vidare respekterar och aktar jag motionärens förslag i fråga om
sättet för juryns utseende, då de bestämmelser, motionären härutinnan
föreslagit, äro vida bättre än de nu gällande.
Högt aktar jag äfven motionärens förslag om lindring i de nuvarande,
alltför drakoniska straffen för pressförbrytelser, och jag tror att en för¬
ändring härutinnan — en mildare straffbestämmelsekarakter — skulle
visa sig verka välsignelsebringande.
Jag respekterar också, att motionären i sitt förslag, om hvad som
skall såsom kränkningar af eller brott mot tryckfriheten anses, uteslutit
vissa af de punkter, hvilka i sådant hänseende förekomma i vår nuva¬
rande tryckfrihetslag. Så har motionären från dessa brott uteslutit
hädelse mot Gud. Ledd af den obestridliga sanningen att Gud står öfver
den borgerliga lagen och således ej behöfver något särskildt skydd af
densamma har motionären velat betrygga forskningens frihet, en afsigt,
som jag respekterar.
Men ehuru jag gillar allt detta,, kan jag likväl icke underlåta att
framställa några anmärkningar mot vissa delar af förslaget, till hvilka
jag nu öfvergår.
I 1 § föreslår motionären upphäfvande af 11 mom. i nu gällande
Tryckfrihets-förordning, som ålägger boktryckare att af hvad hos honom
tryckes aftaga några friexemplar, nemligen ett för Kongl. Bibliotheket och
ett för hvardera af våra båda universiteters bibliothek, eller summa tre.
Motionären stödjer detta sitt förslag derpå, att det nu gällande stadgan¬
det skulle utgöra ett ingrepp i den enskilda eganderätten. Detta må nu
så vara. Men öfver den enskilda eganderätten vill jag ställa en annan
rätt, nemligen bildningens, den allmänna upplysningens rätt, och jag an¬
ser ej, att boktryckaren bör undandraga sig att på dess altare nedlägga
den ringa skärten af några friexemplar. Jag tror äfven, att det är af
stor vigt att hvad som tryckes i landet samlas och bevaras såsom nu vid
våra bibliotheker eger rum. Det är härigenom som forskningen räddas
och möjliggöres, och jag tror att våra bibliothek böra framgent såsom
hittills gå från tid till tid och derigenom fortfara att vara hvad de nu äro
— monumentala minnen från de olika stadierna af vår bildnings ut¬
veckling.
3 § i motionärens förslag lyder sålunda: “A periodisk skritt — det
är skrift som i nummerföljd eller på bestämda tider utgifves — vare
namnet å skriftens ledande redaktör, det är verklige utgifvare, utsatt.
Försummelse häraf, äfvensom utsättande af falskt namn, straffes enligt
allmän lag". Denna punkt gillar jag fullkomligt, men dermed i samman¬
hang står hvad motionären i 8 § föreslagit, eller att “straff för brott
mot tryckfriheten drabbe gerningsmannen, efter bevisning-1. Jag betvifla!’,
Den 13 Februari.
187
att denna sednare punkt bör qvarstå, ty den leder in i den juridiska be¬
visningens irrgångar och den skulle säkerligen hafva till följd, alt det
understundom kunde draga långt ut på tiden, innan det blefve konsta-
teradt hvem som skulle anses vara gerningsmannen till en begången press¬
förbrytelse. Jag tror derför, att föreskriften i nu gällande Tryckfrihets¬
förordning om namnsedels aflemnande är bättre och således bör föredra¬
gas. I sammanhang härmed får jag äfven förklara, det jag tror att den
af motionären föreslagna andra frågan till juryn, eller om den åtalade
gerningsmannen är skyldig till den såsom brottslig förklarade skriften,
bör utgå. Denna fråga anser jag böra hemfalla under den juridiska
undersökningen.
I 4 § af motionärens förslag heter det: “Då i ett rättegångsmål,
innan dom fallit, handlingar blifvit af trycket utgifna, åligger den, som
det gjort, att äfven utgifva vederpartens förklaringar11 etc. Ordet “hand¬
lingar“ på detta ställe är något oegentligt. Jag ville derför föreslå att
framför detta ord insattes •‘till Rätten ingifne“. Skälen för en sådan
förändring säga sig sjeifve. Derigenom blifver eu gräns satt för alla
misstydningar.
Jag har redan nämnt, att jag i allmänhet gillar motionärens förslag
i fråga om hvad som bör såsom kränkningar af, eller brott mot tryckfri¬
heten anses. Emellertid anser jag att bland dessa brott älven borde in¬
tagas det i 3 § 8 mom. i nu gällande tryckfrihetslag omnämnda, eller
smädliga uttryck emot rikets embets- och tjensteman i och för embetet.
Vi hafva ännu på de aldra sista dagande sett exempel på att ett dylikt
stadgande icke kan anses öfverflödigt.
Motionären diar vidare i 7 § f öreslagit att “oriktig uppgift eller obe¬
fogad! omdöme, som förekommit i periodisk skritt, må icke anses såsom
lögn eller smädelse, då de blifvit i skriftens följande nummer eller, strax
efter det rättelse blifvit äskad, beriktigade och återtaga, öppet och ärligt
samt under enahanda yttre omständigheter, hvarunder den första upp¬
giften meddelades1*. Såsom lagbestämmelse betraktadt förefaller detta
stadgande något alltför elastiskt. Man skulle kunna deremot anmärka,
att en tidningsskrifvare derigenom lemna* Öppet, att, sedan han i en
artikel på liera spalter smädat en person, derefter återtaga hvad han så¬
lunda yttrat och bereda sig ansvarsfrihet derför genom en kort notis på
ett par rader, hvilken kanske icke uppmärksammas af hälften af den
publik, sura genomläst den föregående artikeln. Jag tillåter mig derför före¬
slå, att denna-punkt måtte erhålla följande förändrade lydelse: “Utgifvare
af periodisk skrift, som gör sig saker till oriktig uppgift eller obefogadt
omdöme, vare skyldig att i samma tidskrift ofördröjligen offentliggöra, i
fall så äskas, det beriktigande eller den belysning, som den angripne kan
anse sig befogad att afgifva., den angripne icke dess mindre obetaget att
söka erforderlig juridisk upprättelse; pröfve dock under sådana, omstän¬
digheter juryn, huruvida tidningens i sammanhang dermed afgifna för¬
klaring är af egenskap att mildra ursprungliga uppgiftens och omdömets
karakter “.
Hvad slutligen beträffar motionärens förslag om upphäfvande af nu
gällande stadganden om brottslig skrifts konfiskerande kan jag ej in¬
stämma deri. Konfiskationen i och för sig sjelf kan jag visserligen ej
gilla. Men då man betänker, att eu smädelse genom pressens begagnande
18S
Den 13 Februari,
kan spridas i snart sagdt oräkneligt antal exemplar och en yttersta gräns
för vidare spridning af en brottslig skrift väl måste förefinnas, kan jag
ej underlåta att påyrka konfiskationens bibehållande såsom yttersta gräns.
Härmed har jag framställt de anmärkningar mot förslaget, hvartill
jag funnit mig befogad. I öfrigt — jag upprepar det ännu en gäng —
gillar jag motionen och skall omfatta densamma med all den värma,
hvaraf jag är mägtig; och anhåller jag till sist att detta mitt yttrande
måtte få åtfölja motionen till Konstitutions-Utskottet.
Herr H i er ta: Då hos en och annan af Kammarens ledamöter
torde finnas anspråk på att vid remiss af en motion af den vigt och den
omfattning, som den nu förevarande, de, hvilka ega någon erfarenhet om
hithörande förhållanden, gifva till känna sin mening i saken, har jag deraf
tagit mig anledning att begära ordet.
Jag börjar med att förklara att, enligt min uppfattning, motionä¬
rens förslag i allmänhet, eller åtminstone i många delar, är bättre än vår
nu gällande tryckfrihetslag. En särskild fråga är dock om ej motionären,
då han, i stället för att föreslå vissa partiela förändringar i Tryckfrihets¬
förordningen, tagit sig före att framlägga en helt ny lag, derigenom tagit
sig vatten öfver hufvudet, eller åtminstone öst vatten öfver hufvudet på
Konstitutions-Utskottet. Följden torde blifva, att vi vid denna riksdag
icke komma till något resultat i frågan, men måhända kan motionen
emellertid verka godt för en kommande.
Jag ber emellertid att få fästa uppmärksamheten derpå, att hvad
den allmänna meningen egentligen funnit förkastligt i vår tryckfrihetslag,
och hvad så väl motionären här, som Herr Hallenborg -uti sin i Första
Kammaren väckta motion, hufvudsakligen åsyftat att bortrensa derur är
det så kallade ansvaringssystemet med det deraf föranledda, för den all¬
männa rättskänslan kränkande förhållandet, att under det den till en
pressförbrytelse skyldige går fri från ansvar, straffet derför drabbar eu
oskyldig, som ofta icke en gång har någon kännedom om den brottsliga
artikeln. Såsom en föregående talare redan påpekat, uttalade sig också
det under sista sommaren här i hufvudstaden församlade publicistmötet
med stor pluralitet för ansvaringssystemets upphörande, och jag tror att
önskan härom är det egentliga motivet till den för närvarande rådande
åstundan efter ändringar i vår tryckfrihetslagstiftning.
Emellertid ber jag få tillkännagifva, att man, enligt min uppfattning,
gått öfver ån efter vatten, då man, egentligen lör att vinna detta ända¬
mål, föreslagit eu total omstöpning af den gamla Tryckfrihets-förordningen;
och jag tror ej att erfarenheten visat, att man för att vinna det önskade
resultatet skulle behöfva vidtaga någon annan åtgärd än att helt enkelt
ur Tryckfrihets-förordningen utesluta 4 mom. i 1 §, som lyder: ‘utgifvare
af dagblad eller periodiska skrifter anmäle sig, jemte titeln och tryck¬
ningsorten, hos Justitie-statsministern, som eger att, så vida sökanden ej
för nesligt brott blifvit dömd, eller förklarad ovärdig föra andras talan,
meddela bevis att intet hinder emot skriftens utgifvande förekommer“.
Borttagandet af detta moment skulle sätta dagblad och andra periodiska
skrifter i fullkomlig paritet med andra tryckta skrifter, och om dessa heter
det, vid fråga om åtal, i 1 § 8 mom. att “vid rättegångens början vare
boktryckare skyldig att författarens namnsedel till domstolen ingifva. I
Den 13 Februari.
189
annat fall stånde han författareansvar, så framt icke författaren sig hos
domaren sjelfmant angifver‘;. Nu är frågan den, om man genom att bort¬
taga 1 § 4 mom. och sålunda ställa periodisk skrift under samma kate¬
gori som andra tryckta skrifter, skulle på något sätt inskränka sjelfva
tryckfriheten? Härtill svarar jag nej och stödjer detta mitt svar på den
definition på tryckfrihet, som förekommer i inledningen till Tryckfrihets¬
förordningen, der det står att “med tryckfrihet förstås hvarje Svensk
mans rättighet att, utan några af den offentliga magten i förväg lagda,
af Iryckfrihets-förordningen ej föreskrifna hinder, utgifva skrifter; att se¬
dermera inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att
icke i annat fall kunna derför straffas, än om detta innehåll strider emot
tydlig lag, gifven att bevara allmänt lugn utan att återhålla allmän upp¬
lysning”. Emellertid inträffade vid publicistmötet, att de, som höllo på
ansvaringssystemet, läto förstå, att man, genom att, på sätt jag nu ifråga¬
satt, taga bort 1 § 4 mom., skulle inskränka sjelfva tryckfriheten, en upp¬
fattning af saken, som sedermera äfven varit synlig i en och annan tid¬
ning. Men jag förstår ej, huru det är möjligt att resonnera på detta
sätt. Hen i Tryckfrihets-förordningen förekommande, nyss upplästa defini¬
tionen på tryckfrihet har man hittills alltid betraktat såsom det säkraste
palladium för denna frihet, och deri sker ju ingen inskränkning genom
borttagandet af 1 § 4 mom.
Mot förslaget att på detta sätt komma till rätta med saken, har man
emellertid äfven framställt eu annan invändning. Man har nemligen sagt,
att det skulle vara ganska lätt för en tidningsutgifvare att skatta sig en
särskild ansvaring för någon viss artikel, vid hvarje tillfälle då åtal kom
i fråga. I anledning häraf tar jag mig friheten fästa uppmärksamhet på
stadgandet i 1 § 8 mom. Tryckfrihets-förordningen, att boktryckare, som
ej afiemnar namnsedel, frikallas från att sjelf stå författareansvar allenast
“så framt författaren sig hos domaren sjelfmant tillkännagifver.“ Det
skulle väl kunna hända, att förhållandena gestalta sig något olika, om en
tidningsutgifvare, i stället för att, såsom nu är fallet, alltid hafva till
hands en ansvaring, nemligen den som erhållit tillståndsbevis till tidningens
utgifvande, på hvilken han kan kasta ansvaret för det brottsliga som i
tidningen förekommit, måste skaffa sig en ansvaring för hvarje gång åtal
ifrågakommer, då han ej går fri, så framt icke ansvaringen sjelfmant an¬
mäler sig hos domaren. Det skulle nog kunna hända, att ansvaringen, om
han finner att det osar hett, undandrager sig att frivilligt uppträda såsom
författare inför domstolen, äfven om han förut skulle öfverenskommit
med utgifvaren att åtaga sig ansvaret för en artikel. På detta sätt skulle
tid ni ngs utgifvaren alltid ega ett band på sig att ej göra sig skyldig till
missbruk af tryckfriheten, dä han icke kunde vara så säker på att alltid
finna någon, som vide bära ansvaret för dem.
Vidare bär man invända att genom borttagandet af 1 § 4 mom.
Tryckfrihets-förordningen ansvaringssystemet blott skulle komma att un¬
dergå den förändring, att en tidningsförläggare skaffade sig en bulvan till
boktryckare i stället för att nu hafva en sådan såsom ansvarig utgifvare
af tidningen. Men jag tar mig friheten påpeka, att redan nu nästan alla
förläggare af våra större och något inflytande utöfvande tidningar hafva
egna boktryckerier, och att i fråga om den utgifvare och boktryckare sam¬
190
Den 13 Februari.
manfalla i en person. På samma gång sålunda som dessa våra större tid¬
ningars ställning genom borttagande af 1 § 4 inom. icke skulle komma att
undergå någon förändring, skulle deremot de af våra tidningar, som lefva på
ansvaringar, säkerligen se sin nuvarande frihet att begå pressmissbruk utan
äfventyr att sjelfve blifva straffade, betydligt inskränkt. Jag vill i (ifrigt
ej ingå på och upptaga Kammarens tid med en närmare granskning af
förslagets detaljer, utan inskränker mig i detta afseende till att nämna,
att 1 § 1 mom. i nu gällande tryckfrihetslag synes mig bättre än mot¬
svarande punkt i motionärens förslag. Det af motionären begagnade ut¬
trycket “oinskränkt tryckfrihet vare i landet rådande" synes mig nemli¬
gen dels öfverflödigt, då ordet tryckfrihet ensamt innefattar begreppet af
tilläggsordet oinskränkt dels också ej fullt adeqvat, då i det påföljande
förekomma åtskilliga inskränkningar i denna frihet.
Deremot skulle jag önskat, att motionären föreslagit eu ny och för¬
bättrad definition på dagblad och periodiska skrifter. Denna definition lyder
nu så, att periodisk skrift är sådan skrift, som i nummerföljd eller
på bestämda tider utgifves, men denna definition är ej riktig, tv vi
veta, att vetenskapliga afhandlingar, romaner, historiska arbeten in. in.
stundom utkomma häfte v is i nummerföljd eller på bestämda tider. Dessa
skulle således vara periodiska skrifter. Egentligen är det val innehållet, som
skall bestämma om eu skrift bör anses såsom tidning eller periodisk skrift,
men icke sättet för dess utgifvande. Jag anhåller, att Konstitutions-Ut-
skottet täcktes fästa uppmärksamhet härvid och om möjligt föreslå eu
bättre definition på periodisk skrift.
I 5 § mom. b) af motionärens förslag förekommer att såsom kränk¬
ningar af eller brott mot tryckfriheten skola anses “osedliga framställnin¬
gar." Såsom lagbestämmelse förefaller mig detta uttryck vara allt för
elastiskt, och jag kan ej underlåta att förklara att, enligt min upp¬
fattning, motsvarande stadgande i vår nuvarande Tryckfrihets-förordning,
eller 3 § 13 mom., bör bibehållas såsom varande bättre.
Åtskilliga anmärkningar af mindre vigt skulle väl vidare vara att
göra mot förslaget, men då jag är öfvertygad om att Konstitutions-Utskot-
tet skall komma att åt frågans behandling egna all den uppmärksamhet,
hvaraf den är förtjent, inskränker jag mig till hvad jag nu redan yttrat,
under anhållan tillika att dessa mina anmärkningar måtte åtfölja motionen
till Konstitutions-TJtskottet:.
Herr Hedlund: Mer än en gång har sä väl inom denna församling
som utom densamma, så snart det varit fråga om någon förbättring i
tryckfrihetslagen, den meningen framhållits, att det icke vore rådligt att
“röra vid tryckfriheten". “Kör ej bilan"' heter det. Hvarföre har man
väl hyst en sådan fruktan? Utan tvifvel derföre att man antagit, det
hvarje förändring i denna lagstiftning skulle innebära inskränkning i tryck¬
friheten. Mig synes dock dennå invändning vara ett val svagt försvar för
den sak man vill förfäkta och röja, att man anser sjelfva saken vara sjuk.
Jag delar ej denna farhåga, ty Svenska folkets representanter stå på den
grund, att de förmå röra vid en fråga af denna beskaffenhet, utan att
våldföra eu frihet, som de i så många andra afseenden måste ha sig an¬
geläget. att vårda och upprätthålla. Men att upphäfva missbruken lär väl
Den 13 Februari.
181
Tara nödigt på detta som på andra områden, emedan de eljest kunna
leda derhän, att _ den alltmer tillväxande oviljan känner sig böjd för
åtgärder, hvilka innebära ett bortkastande åt barnet med badvattnet.
Jag har derföre trott så väl klokheten som rättskänslan föreskrifva, att nå-
got göres, anseende det vara bättre att förekomma än förekommas Hvad
som nu allmänt öfverklagas, är icke så mycket tryckfrihetens missbruk -
ty. ^t denna såväl som hvarje annan i samhällslagarne medgifven frihet
missbrukas, ligger i den menskliga svaghetens väsende — utan det för¬
hållandet att dessa missbruk blifva strafilösa, eller att, då straff följer
dessa drabba den oskyldige. Om i ett samhälle många stölder begås’
så ar det rätt sorgligt, men samhällsordningen är först då allvarligt hotad’
nar sådana brott kunna ske strafflöst. Sådant är dock förhållandet med
vår tryckfrihets missbruk, då de kunna dels blifva ostraffade, dels med¬
föra straff som hvälfvas på främmande, helt och hållet oskyldiga personer ■
man kan bär för penningar köpa sig eu strykpojke, men det gäller bär
icke orhlen för tillfället, utan månadslångt straffarbete. Det anföres att
i Kina ett likartad! förhållande eger rum; der lär man kunna köpa per¬
soner, som öfvertaga straffet för ens förbrytelser, men för öfrigt tror jag,
att sådant icke kan gå för sig i något annat land på jorden utom i det’
upplysta bverge, hvad tryckfriheten angår.
Nu påstår man visserligen — och den siste värde talaren har yttrat
sig i den riktningen — att hela detta ansvaringssystem kunde upphäf-
vas genom borttagande af 1 § 4 mom. Tryckfrihets-förordningen hvar¬
igenom den periodiska pressen skulle komma att ställas i samma kategori
SOmu-u ..aima? try°kt skritt. Deremot vill jag anmärka, att jag anser
straffbestämmelserna i vår nuvarande Tryckfrihets-förordning så stränga,
att jag är rådd för att obetingadt borttaga ansvaringarne, om derigenom
verklige redaktören skulle utsättas för så drakoniska straff som dem,
till mullra den kali gifva anledning. Jag tror, att det ligger i tryckfrihe¬
tens eget intresse, att straffbestämmelserna så förändras, att de komma att
motsvara sjelfva brottets natur. Om jag t. ex. utsåges till medlem af en
jury som hade att yttra sig öfver brottsligheten af eu rå karrikatyr, så
skulle jag verkligen tveka att fälla, om straffet körnare att bestå i 6 må-
nåda s straffarbete, men om det deremot gälde några hundra riksdalers böter,
så skulle jag utan tvekan afgifva eu fällande dom, för att på detta lämp¬
liga satt bestraffa vinningslystnaden, hvilken i de flesta fall torde vara
upphofvet till det onda. Jag tror således, att det för allmänna ordningens
upprätthållande lika så väl som för den enskildes frihet är' vigtigt, att
straffet ställes i normalt förhållande till brottet, och just derföre att så
icke ar händelsen i vår nu gällande tryckfrihetslag, har jag ansett nödigt
upptaga frågan härom i sammanhang med den om ansvaringssystemet.
ag anser äfven klokt att dertill välja närvarande tidpunkt, tv nu,
dä oviljan mot detta system blifvit så stark, kan man möjligen med det-
sammas afskaffande afvinna dess motståndare några koncessioner i afseende
i7 nU .^Ilande höga bötesbelopp och öfriga stränga straffbestämmelser.
Vare detta sagdt såsom skäl för motionens framläggande i en sådan form
att den omfattar eu omarbetning af hela tryckfrihetslagen och icke endast
partieia förändringar i densamma.
192
Den 13 Februari.
Med anledning af ett yttrande utaf den siste talaren tror jag mig
kunna påstå, att, om jag ock möjligen gjutit vatten öfver Konstitutions¬
utskottet, jag icke tagit mig sjelf vatten öfver hufvudet, då jag nemligen
endast velat angifva den riktning, i hvilken, enligt mitt förmenande, lag¬
stiftaren bör gå vid uppgörandet af eu ny tryckfrihetslag. För (ifrigt är
det min tanke, att Utskottet icke skall möta så störa svårigheter vid full¬
görandet af detta sitt värf, som man föreställer sig. Men det är med
denna sak som med så många andra; på afstånd kunna de synas stora
och jättelika; men kommer man dem närmare inpå lifvet, kunna de vara
ganska små; så visar sig ock mången sak, vid närmare påseende, både
lättare och mindre farlig, än man föreställt sig. ^ Så torde man ock, nät
man ingått i en närmare pröfning af hithörande förhållanden, blifva varse,
att det icke är något Herkules-arbete, eller ett så svårlöst problem, att
äfven på tryckfrihetens område bringa rättsbegreppen inom formulerade
lagar. I afseende å de principer jag i mitt förslag vågat uppställa, ber
jag att få yttra några ord. Utan tvifvel hade det legat närmast till hands
att, såsom den siste talaren påyrkat, gorå författaren ensam, ansvarig för
hvad i en tidning förekommit; och jag må bekänna, att jag sjeli från
början ansett detta såsom den rätta principen. Men vid närmare efter¬
sinnande bär jag funnit, att detta icke är någon lämplig utväg, så myc¬
ket mindre som det i praktiken möter snart sagclt oöfvervinneliga hinder.
Jag eger till exempel en tidning, i hvilken finnes icke allenast eu, två,
tre medarbetare, utan, om det vill sig väl, åtminstone till julen, hundrade
sådane — ty hvarje annonsör är ju medarbetare, och jag har sjelf vant
nära att bli utsatt för en tryckfrihetsprocess för en sådan annonsörs fram-
ställning, om hvilken jag var fullkomligt okunnig.. Huru skulle det dock
vara möjligt för en tidnings utgifvare att skaffa sig förseglade namnsedlar
af alla som annonsera i tidningen? Här .måste verkligen en person .fin¬
nas, som står solidariskt för tidningen, hvilken person, i min. tanke, icke
kan vara någon annan än tidningens redaktör. Jag har. benämnt honom
med ett särskildt tillägg: den ledande redaktören. Hade jag endast alsett
de större tidningarne, kunde jag kallat konom hufvudredaktor, men .aå
de smärre tidningarne ofta nog redigeras af blott en enda person, har jag
ansett lämpligare begagna den anförda benämningen. Henne man anser
jag vara tidningens verklige utgifvare, och han hör då äfven vara. ansva¬
rig för tidningens innehåll. I ett enda fall har jag likväl trott mig bola
inskränka hans ansvarighet och öfverflytta den på författaren, och., det
är, då i tidningen influtit brottslig framställning, om hvilken redaktören
vant okunnig. Kan han i thy fall, med styrkande af sin egen okunnighet
om den brottsliga framställningen, leda i bevis dess författare, ma denne
stånda ansvar och redaktören derifrån gå fri. Det är nemligen för denna
sednare en stor risk, under närvarande förhållanden, att ansvara för s.in
tidning. Så kan ju jag, såsom tidnings-utgifvare, under mm vistelse liq¬
vid Riksdagen, på grund af någon, framställning i mbl tidning åt en med¬
arbetare eller annonser hemma i Göteborg, möjligen komma ut för ett
tryckfrihetsåtal och blifva fälld till straff, oaktadt jag vant utan all delak¬
tighet i den sakfällda framställningen. Derföre bär jag trött mig hora
uppställa en paragraf, der den ledande redaktören under sådana omstän¬
digheter må ha en regress till. den verklige författaren.
Hvad
Den 13 Februari.
193
Hvad beträffar den anmärkning man gjort vid det af mig föreslagna
stadgandet om föreskrift för redaktören att å tidningen utsätta sitt
namn, att äfven i detta fall missbruk skulle kunna uppstå genom begag¬
nandet af falskt namn, så bör dervid erinras, dels att ingen tidning, den
må befinna sig på huru låg ståndpunkt som helst, gerna framträder inför
allmänheten med namnet på ett okunnigt fattighushjon såsom tidningens
ledande redaktör och utgifvare; dels utsättande af falskt namn kan blifva
föremål för åtal och straff, på samma sätt som utsättande af falskt bok-
tryckare-namn. Och bevisningen bör här ingalunda blifva svår. Det
bör fastmer alltid vara ganska lätt att leda i bevis, det en okunnig man
icke är den verklige redaktören. Och hvem är det, som här har bevis¬
ningen lättast och säkrast i sin hand'? Jo, boktryckaren, för honom, som
emottager de särskilda manuskripterna och dessutom står i ständig berö¬
ring med hela redaktionspersonalen, bör det ej blifva svårt att leda i
bevis hvem det är, som verkligen leder eller förestår en tidning. Jag har
härvid tillagt, att, när gerningsmannen ej förmår gälda böterna, boktryc¬
karen bör bidraga med deras halfva belopp, ingalunda derföre att bok¬
tryckaren skall vara censor öfver allt hvad som förekommer — en sådan
uppfattning af detta hans ansvar hvilar på missförstånd. Ty hvad åläg¬
ger jag boktryckaren? Jo, att han skall ärligt och med bevis styrka för¬
fattarens eller redaktörens namn, med risk att, i fäll han det ej gitter, sjelf
stånda ansvaret, samt att, om författaren ej Tean betala böterna, erlägga
hälften. Det lilla mått af försigtighet bör han väl iakttaga, att han icke
trycker åt hvilken stackare som helst, utan att skaffa sig någon säkerhet
för möjliga böter, då skriften är af sådan beskaffenhet, att den kan blifva
derför utsatt. Denna försigtighet må han iakttaga, när han vill trycka
en tidning åt en tvetydig person. I allt detta ligger dock icke den rin¬
gaste censur. Jag tror, att man näppeligen skall kunna så väl betrygga
både författarens och boktryckarens frihet i förening med rättvisans kraf
och straffets utgående som genom föreskrifter i denna riktning, och jag
bekänner uppriktigt, att jag trodde mig hafva funnit en lycklig lösning af
saken, när jag, efter åtskilliga halfva nätters funderingar, kom till detta
resultat. Det är naturligtvis möjligt, att den äfven kan lösas på annat
sätt, och har någon att föreslå en lämpligare utväg, må han framställa
den. För öfrigt gäller här ock, att reformen i praktiken möter vida min¬
dre svårigheter än i theorien, ity att de flesta tidningsutgifvare sj elfva äro
boktryckare.
Jag ber att ytterligare få upptaga till besvarande några argumenter
mot mitt förslag, som jag ansett nödiga att annotera.
Man har klandrat, att jag ur förslaget, genom borttagande af 1 § 11
mom. Tryckfrihets-förordningen, uteslutit boktryckares skyldighet att af
hvarje skrift aflemna friexemplar till vissa bibliotek m. m. Jag har vis¬
serligen ingenting emot att t. ex. Kongl. Biblioteket eller annan dylik insti¬
tution får friexemplar af boktryckaren, men jag anser rättsvidrig!, att grund¬
lagen eller allmänna lagen skall kunna ålägga en person att afstå en del af sin
egendom, och icke blott af sin, utan af en annans, hvilket dock lagen
gör, då den stadgar, att boktryckaren skall aflemna vissa friexemplar, ty
dessa äro icke hans, utan förläggarens egendom. För öfrigt tror jag icke,
RiUd. Prof. 1869. 2 A/d. 1 Band. 13
194
Den 13 Februari.
att det är någon vinst för dessa institutioner att behöfva emottaga ofant¬
liga massor af de mest olika böcker, af hvilka de flesta kanske äro af
föga eller intet intresse. Jag har sjelf nöjet att årligen skicka dit exem¬
plar af åtskilliga psalmboks-upplagor, men jag vet sannerligen icke, hvad
det kan ligga för intresse uti att så många gånger erhålla samma bok,
blott att en ny upplaga utkommer deraf, denna må för öfrigt vara allde¬
les lik de föregående, med undantag af tryckningsåret. Jag har också
under samtal med personer, som förestå dylika bibliotek, erfarit, att det
äfven i deras tanke vore lyckligare för dessa institutioner, om de genom
anslag af statsmedel sjelfva sattes i tillrälle att tillegna sig de tryckalster,
som de kunde anse deraf förtjenta. Nu komma dessa stora packor böc¬
ker från rikets alla boktryckerier t. ex. till Kongl. Biblioteket, der man
icke ens, oaktadt allt nit å tjens temännens sida, medhinner att ordna alla,
och om äfven detta medhunnes, icke har plats för dem; och hvad angår
universitetsbiblioteken i Upsala och Lund, så har jag mig bekant, att
paekorna der kunna ligga under många år orörda, utan att man ens ta¬
ger kännedom om hvad de innehålla. Detta bryr jag mig dock mindre
om, men hvad jag måste fast vidhålla, är att, om vi skola göra om grund¬
lagen, vi derifrån böra utesluta hvarje angrepp på enskild mans egendom.
Definitionen på periodisk skrift har jag upptagit ur den nuvarande
lagen, då jag icke kunnat finna någon bättre.
Vidkommande uttrycket: oinskränkt tryckfrihet, emot hvilket anmärk¬
ning framställts, må nämnas, att jag tagit detta uttryck från andra länder,
der man i grundlagen angående tryckfriheten icke har något annat stad¬
gande än detta: “oinskränkt tryckfrihet vare i landet rådande,“ och tror
jag att det äfven här bör kunna försvara sin plats, då de få inskränknin¬
gar, som blifvit gjorda med afseende å aftryckande! af vissa diplomatiska
akter m. m., äro af underordnad betydelse. Man vakte sig nemligen, att
såsom inskränkningar i tryckfriheten rubricera dess missbruk eller brott
mot densamma, ty dessa äro ingrepp i tryckfriheten, och straffet går just
ut på denna frihets återställande.
Vidare har man påstått, att jag hade bort låta straffbestämmelserna
stå qvar i grundlagen och icke öfverflytta dem till allmänna lagen. En¬
ligt mitt förmenande höra dock dessa bestämmelser till tillämpningen af
den organiska lagen och icke till den organiska lagen sjelf; och jag hade
velat öfverföra ännu flera bestämmelser från grundlagen till den allmänna
lagen, hvilka egentligen ej äro af grundlagsnatur, om jag icke erinrat mig,
hvilket motstånd regeringen för några år sedan rönte och för hvilka an¬
lopp den var utsatt —- anlopp uti hvilka jag likväl aldrig tog någon del
— då den ville öfverflytta eu mängd bestämmelser från Tryckfrihets-förord-
ningen till civillagen. På den tiden, då det för en grundlags förändring
erfordrades bifall af alla fyra. stånden, kunde ett sådant motstånd till en
del vara berättigad!, men numera finnes ingen annan olikhet i'behandlin¬
gen af grundlags- och civil-lags förändring än tidsfrågan.
Emot 7 § i mitt förslag hafva åtskilliga anmärkningar blifvit riktade,
och jag medgifver att det var kinkigt att i lagen intaga rättigheten till
strafflöshet för ett begånget misstag på grund af detsammas beriktigande.
Hvad är det väl dock, som man så ofta i afseende härå klandrar hos tid-
ningarne? Icke att de begå misstag, att de en eller annan gång fram¬
Den 13 Februari.
195
komma med en oriktig uppgift eller ett obefogadt omdöme, utan att de
icke beriktiga sina misstag, eller ock i fall det sker, göra det på ett för
motparten ogynnsamt sätt. Man har t. ex. intagit en artikel med oriktiga
uppgifter med stor stil, men sätter rättelsen i ett aflägset hörn af tidnin¬
gen och med dess minsta stilar. Jag bär med mitt förslag uti denna
paragraf endast velat, att en oriktig uppgift icke måtte anses såsom lögn,
utan såsom ett misstag, om den öppet och ärligt återtages. Om jag t. ex.
på god tro, utan att vara fullt säker om verkliga förhållandet, säger:
“det är 10 grader kallt ute i dag,“ så har jag möjligen misstagit mig,
men jag har icke ljugit. Det är således på ett ärligt återtagande, som
jag ansett mig böra göra eu oriktig uppgifts karakter af misstag eller
lögnaktig framställning beroende. Dock har jag icke velat göra detta
gällande för uppgifter och omdömen, som gå på heder och ära. Jag har
för öfrigt ingenting emot att adoptera min ärade kollega, Herr Ridder-
stads ^förslag till förändrad redaktion af den föreliggande 7 §.
Äfven mot 4 § i mitt förslag, hvilken handlar om rättegångshand¬
lingars utgifvande, hafva anmärkningar framställts. Jag ber att få fästa
uppmärksamheten på, det jag i detta afseende icke föreslagit annat än
hvad som redan nu finnes i Tryckfrihets-förordningens 2 § stadgadt, en¬
dast med den skilnad, att jag härvid velat hafva en viss preskriptionstid
bestämd. För närvarande är det visserligen föreskrifvet, att den tidnings-
utgifvare, som intagit den ena partens rättegångshandlingar, äfven är
förpligta*! att intaga den andres. Hvar och en har sig dock bekant,
huru ofta det inträffar, att sådana handlingar — understundom emedan
det ligger i målsegarens intresse — utsvälla till ofantliga dimensioner. Nu
kan en tidningsutgifvare, t. ex. under förebärande af brist på utrymme,
huru länge som helst uppskjuta rättegångshandlingarnes publicerande;
och derföre har jag ansett nödigt föreslå en viss preskriptionstid, inom
hvilken han har att fullgöra detta sitt åliggande.
Jag ber Kammaren om ursäkt för att jag så länge upptagit dess tid
med besvarande af en och annan anmärkning mot mitt förslag; vågar
dock säga, att jag är beredd att upptaga ännu flera.
Herr Jöns Pehr sson: Jag önskar att i det längsta tro godt om
menniskor, och derföre tror jag icke heller annat än att denna motion
så väl som den i Första Kammaren i samma ämne väckta framkommit i
goda afsigter. Jag skulle äfven skatta mig lycklig, om jag såsom gengåfva
för den tjenst motionären vid ett föregående tillfälle visat mig, kunde in¬
stämma i hans nu väckta förslag; men jag kan det icke! Tvärtom anser
jag det vara min pligt, att i min mån verka för ett motsatt mål mot det
motionären åsyftar. Om det nu framställda förslaget vunne gehör, tror
jag detta vore ett sätt att i väsendtlig grad borttaga det fria ordet, mot
hvilket vi alla hafva skäl att visa oss tacksamma.
Yi veta ju, att det onda och det goda ofta gå i jembredd med hvar¬
andra. Yi hafva ju i den Heliga Skrift läst liknelsen om ogräset och
hvetet och vi skola akta oss att här upprycka hvetet med ogräset. Jag
tror nemligen att denna liknelse äfven skulle kunna användas i afse¬
ende på det fria ordet. Om man härutinnan vidtoge några förändringar,
196
Den 13 Februari.
skulle man kanhända derigenom för många borttaga möjligheten att
framkomma med och begagna sig af detta fria ord.
Om man skulle låta menniskans enskilda känslor råda, kunde väl
mången hafva skäl att önska inskränkningar af missbruken i den nuva¬
rande friheten; och jag skulle kanhända icke minst haft skäl till en sådan
önskan. Yi sågo, huru jag i början af min riksdagsmannabana ofta ut¬
sattes för pressens hån; jag föredrog detta, hoppandes att sanningen slut¬
ligen segrar, oaktadt motståndet är stort. Jag tror icke, att det onda, som
yttrandefriheten understundom medfört, varit öfvervägande i jemförelse
med dess goda frukter och de stora välgerningar för samhället, som det
åstadkommit.
Samhället är dessutom i detta afseende långt ifrån rättslöst genom
de lagar, som nu förefinnas, hvarigenom en tidning, i hvilken brott emot
tryckfriheten förekommit, kan indragas och dess utgifvare beläggas med
ganska hårda straff och mången gång för tvetydiga fall.
Jag anser sålunda det icke vara skäl till någon förändring af en lag,
som så länge till fromma för landet egt bestånd; och jag tror, för min
del, att de missförhållanden, som nu förefinnas, skola reglera sig sjelfva,
då allmänhetens smak och omdöme snart nått den utveckling, att en då¬
lig tidning icke längre finner några läsare och sålunda till följd af sin
egen beskaffenhet måste upphöra.
Det vore visserligen fördelaktigt, om man kunde stifta en lag, som
borttoge det nu rådande ansvarighetssystemet, men jag tror detta blir
ganska svårt, och vi se från den allmänna lagen så många exempel på svå¬
righeten att stifta en lag, som icke kan kringgås. Ett sådant exempel
hafva vi uti bränvinsförsäljningslagen, och jag tror förhållandet äfven
blir detsamma med Tryekfrihets-förordningen, om än detta system borttoges.
Af dessa skäl är det som jag hoppas, att både det Utskott, som
kommer att behandla denna fråga, och Riksdagens öfriga ledamöter, då
frågan sedermera inom Kamrarne förekommer, skola väl akta sig att
röra vid ett af de ädlaste vilkoren för vår frihet. För min egen del vill
jag städse med den mest ömma hand vidröra en den dyrbaraste klenod
vi ega.
Herr Otterström: Det finnes i afseende på den eljest förtjenst-
fulla motionen en fläck, som fästat min och, jag tror, äfven allmänhetens
synnerliga uppmärksamhet. Motionären har nemligen bland andra förän¬
dringar äfven föreslagit, att hvarje straffbestämmelse för hädelse mot Gud
skulle borttagas. “Gud", säger motionären, “behöfver icke detta skydd,
och inga hinder böra läggas för den fria forskningen". Det vore illa be-
stäldt, om icke Svenska folket visste, att Gud icke behöfver skydd mot
hädelse, likasom Han är densamme, oafsedt det lof och pris menniskan
kan egna Honom; men denna straffbestämmelse har väl icke blifvit i vår
lag införd såsom något skydd för Gud. Jag är öfvertygad derom att lag¬
stiftaren, när han bestämt ett straff för hädelse mot Gild, haft den åsig-
ten, att den, som begår ett sådant brott, derigenom förgriper sig mot
folkets religiösa känsla.
Den 13 Februari.
197
I motsats mot en föregående talare, som berömt motionären för detta
förslag, vill jag sålunda icke medgifva ens den fria forskningen rätt att
ostraffadt häda Gud.
Herr H i er ta: Jag ber om ursäkt, att jag ytterligare vågar uppe¬
hålla Kammaren i anledning af motionärens yttrande rörande det sär¬
skilda förslag jag i mitt sista anförande framställde om borttagande af
hela 4 mom. i 1 § Tryckfrihets-förordningen. Motionären har nem¬
ligen sagt, att han i början var af samma tanke som jag, att det enkla¬
ste sättet att få bort ansvaringssystemet vore att helt enkelt utesluta detta
moment, men att han efter åtskilliga halfva nätters funderingar kommit
till en annan åsigt. Jag får derföre nämna, att ett skäl, hvarföre jag tog
mig friheten göra detta amendement till motionärens förslag, var att
kunna reducera förändringen till den enkelhet, att Konstitutions-Utskottet
skulle kunna vid denna riksdag framkomma med ett förslag i ämnet —
något som icke torde blifva möjligt, i fall Utskottet skall företaga en full¬
komlig omarbetning af förordningen.
Motionären säger vidare, att han gerna skulle gå in på mitt förslag,
om han icke funnit åtskilliga bestämmelser i tryckfrihetslagen så stränga,
att han af detta skäl icke skulle vilja att de verkliga redaktörernas namn
utsattes. Men han har härvid förbisett den vigtiga omständigheten, att de
fleste redaktörer eller förläggare af tidningar och periodiska skrifter nu¬
mera sjelfve äro ansvarige utgifvare. Endast några få undantag finnas
härifrån; och de verkliga redaktörerna hafva ju sålunda redan varit och
äro utsatta för de svåra straff, hvarom motionären talar.
Men härtill kommer ännu en omständighet, som jag förut icke om¬
nämnt, men som gör det till en fördel, icke blott för den verkliga redak¬
tionen af tidningen, utan äfven för andra, att den verkliga författaren till
en uppsats blefve derför ansvarig.
Ofta händer, hvad jag också flera gånger erfarit, att hederliga perso¬
ner hos en tidningsredaktör anhålla, att han måtte i sill tidning intaga
uppgifter, för hvilkas sanningsenlighet de gerna vilja ikläda sig ansvar
efter lag. Men som detta icke får ske enligt de nuvarande bestämmel¬
serna i tryckfrihetslagen, vågar en redaktör kanhända ofta icke villfara
deras begäran, och uppgifter eller anmärkningar, som vore förtjenta af att
komma till allmänhetens kunskap, blifva på detta sätt undertryckta. Het
skulle sålunda vara eu god lättnad, om man borttoge detta moment;
och jag tror, att, om min ärade vän ville fundera på saken ännu en eller
annan half natt, han skulle medgifva att jag härutinnan har rätt,
Hvad beträffar den siste talarens anmärkning emot Herr Hedlunds
förslag att borttaga nu befintliga straffbestämmelser för hädelse mot Gud,
ber jag honom draga sig till minnes, att, enligt en för några år sedan af
dåvarande Justitie-statsministern afgifven embetsberättelse om brottmålen
i riket, hädelse mot Gud förekommer endast i Wimmerby: det torde alltså
icke vara så farligt att borttaga denna bestämmelse.
Mot Herr Hedlunds erinran om den starka opposition som för några
riksdagar sedan gjorde sig gällande, i fråga om öfverflyttande till civillag
af de straffbestämmelser, som nu förefinnas i Tryckfrihets-förordningen, an¬
håller jag få erinra derom, att detta icke kom sig deraf, att det, såsom
198
Den 13 Februari.
Herr Hedlund yttrat, då var fråga om öfverflyttande till allmän lag af
endast några straffbestämmelser i Tryckfrihets-förordningen, utan deraf
att frågan gällde, det hela Tryckfrihets-förordningen skulle förändras från
grundlag till allmän lag, hvadan ock detta regeringsförslag blef af alla fyra
Stånden tillbakavisad!
Herr Hedlund: Mot en föregående talare ber jag att få erinra,
det jag aldrig yttrat, att hädelse mot Gud skulle ega något samband med
den fria forskningen. Jag har deremot sagt, att förnekelse af Gud eller
ett lif efter detta eller af den så kallade “rena evangeliska läran“ tillhör
den fria forskningens område. I likhet med den värde talaren har äfven jag
ansett folkens religiösa öfvertygelse böra skyddas mot olika tänkandeshat
och hån, och detta, vare sig att fråga är om en katholik, en jude eller en
lutheran.
Det är fullkomligt sannt hvad den siste talaren anmärkt, att ofta in¬
träffar, det personer anhålla att mot författareansvar få uppgifter införda
i tidningarne. Jag har till exempel erhållit bref af dylikt innehåll för¬
sedda med ända till tio namnunderskrifter och, för ytterligare säkerhet,
med lika många sigill. Dock vågade jag ej införa skrifvelsen, emedan an¬
svaret icke kunde öfverflyttas på någon annan än mig sjelf. Det skulle
visserligen vara i frihetens intresse att låta dessa personer få sjelfva an¬
svara för sina uppgifter; men jag ber att häremot få invända: huru skulle
det vara möjligt att kontrollera, det icke personer äfven härvid begagnade
sig af en bulvan? Denne åtager sig att ombesörja skriftens införande;
och vi hafva här åter ansvaringssystemet, fastän i annan form.
Slutligen ber jag, att få erinra den siste talaren derom, att det emel¬
lertid icke varit denna fråga, som kostat mig de nattliga funderingarne.
Ty de rörde den rättvisa fördelningen af ansvaret för tryckfrihetsbrott
emellan boktryckaren, författaren och tidningsutgifvaren.
Öfverläggningen var slutad. Motionen hänvisades till Konstitutions¬
utskottet, dit jemväl borde öfverlemnas de yttranden, som i anledning af
denna motion afgifvits.
§ 5.
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Riksdagens år 1868 för¬
samlade Revisorers berättelse om granskning af Riksgälds-kontorets till¬
stånd och förvaltning, jemte Fullmägtiges i nämnda Kontor i anledning af
samma berättelse afgifna utlåtande.
§ 6.
Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda Stats-Utskottets
Utlåtanden N:is 6—20.
§ 7.-
De här ofvan under § 2 omförmälda Kong!. Propositioner bordlädes.
Den 17 Februari.
199
§ 8.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr C. A. Larsson från den 14 i denna månad under 6 dagar,
Herr Hedengren från den 18 under 8 dagar, och Herr Per Andersson
från den 19, likaledes under 8 dagar.
§ 9.
Protokollsutdrag rörande de vid detta sammanträde lattade beslut
justerades.
Sammanträdet afslutades kl. 3 e. m.
In fidem
H. Husberg.
Onsdagen den 17 Februari.
Kl. 10 f. m.
§ 1-
Protokollet för den 10 Februari upplästes och godkändes.
§ 2.
Enligt Kammarens förut fattade beslut företogos nu val af dels sex
Revisorer för deltagande uti innevarande års granskning af Statsverkets,
Riksbankens och Riksgälds-kontorets tillstånd, styrelse och förvaltning, dels
äfven tre suppleanter för dessa revisorer, och utsågos:
till Revisorer:
Riksdagsfullmägtigen Herr C. G. Indebetou.....
„ Nils- Larson........
” . G. C. Witt........
„ „ J- Sääf..........
„ L>. v. Schulsenheim ....
Per Nilsson i Espö. . . .
med 95 röster,
„ 91 „
„ 91 „
„ 90 „
„ 89 „ och
„ 80 „ samt