20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 92.
domaren sjelf lagbrytare, derigenom att häri nödgas öfverskrida den
stadgade tiden, eller också håller han rättegångsdagarne på alla tings¬
ställena, men kan icke afsluta tingen förr än frampå hösten. I förra
fallet är det allmänheten som vinner, genom en ferm expedition och
domaren som förlorar, genom det ansvar som åtföljer lagöfverträdelsen;
i sednare fallet förlorar allmänheten, genom en försenad expedition,
och domaren blifver så öfverhopad af handlingar på eu gång, att han
måste hafva stor svårighet att kunna reda sig dermed, till föga gagn
för lagskipningen; man måste nemligen besinna, att en domare på landet
har mycket annat att göra under sommartiden än hålla ting, ty detta
är den enda tid, då syner och egodelningsrätter kunna hållas, hvartill
kommer vittnesförhör från Hofrätter och andra domstolar, häktade per¬
soner m. in.
Då nu anmärkta stadgande således är orimligt, och icke kan utan
allmänhetens skada efterlefvas, så tager jag mig friheten föreslå,
att så väl 1 § af 2 kap. Rättegångs-balken som Ivongl.
Förordningen den 13 Januari 1757 måtte upphäfvas,
och i stället stadgas: att, der 3 ting årligen hållas,
året skall indelas i tre lika afdelningar för hvarje,
inom hvilka ting må hållas, i öfverensstämmelse med
hvarje orts olika förhållanden.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 22 Januari 1869.
G. Bjerkander.
iV:# 92.
Af Herr Gr. B,|OrkanclGl’! derom att, vid bevillnings erläggande
för Jäst egendom, afdrag måtte egaren medgifvas för den
skuld, hvari han för egendomen häftar.
Vid sistlidne riksdag väcktes motion derom, att »till inkomst af
kapital skulle räknas ej allenast ränta för utlånade eller i räntebärande
21
Motioner i Andra Kammaren, N:o 92.
obligationer nedlagde eller hos penningeförvaltande verk eller enskilde
insatta penningar, äfvensom ränta å sådan vinst å rörelse, som icke kan
inbegripas under benämning inkomst af arbete, utan äfven ränta å, uti
egen fastighet insatt kapital». — Denna motion blef af Bevillnings¬
utskottet afslagen på den grund »att, då, i det af motionären anförda
fall, kapitalet i sådan egenskap upphört att vara räntebärande och blif-
vit förvandladt i fastighet, för hvilken åter bevillning skall på stadgadt
sätt utgöras, det icke under något vilkor borde kunna ifrågakomma att,
såsom motionären synes hafva åsyftat, bevillning borde på samma gång
utgå, så väl för fastigheten som för det kapital, hvilket efter motionä¬
rens förutsättning blifvit i fastigheten nedlagdt». — Och blef detta be¬
tänkande af båda Kamrarne bifallet.
Härigenom har nu Representationen uttalat eu vigtig princip, som
förtjenar att taga fasta uppå. Det är nu icke egendom, som påföres
bevillning, utan det är egaren; men hvad blir då konseqvensen deraf?
do, . att likasom kapitalisten åtnjuter ränteafdrag för upplånadt
kapital, så bör äfven fastighetsegaren åtnjuta afdrag för den skuld han
har på sin fastighet, hvilket också är upplånadt kapital. — Detta hal¬
sa mycket mera skäl för sig nu, sedan bevillningsafdraget upphörde,
som Staten för närvarande uppbär i verkligheten dubbel bevillning af
kapital, nemligen både af långifvaren och låntagaren, som använder pen-
ningarne till fastighetsköp. — Orättmätigheten af detta ockrande å Sta¬
tens sida har vant insedd, alltsedan den nya Bevillningsförordningen
efter 1859 års riksdag utkom, hvaruti kapitaler ålades bevillning,— en
åtgärd, hvilken väl i och för sig var rättvis, men som dock i sina följ¬
der medförde de största orättvisor, som alltsedan fått fortgå och lära
icke kunnat afhjclpas på annat sätt, än att antingen kapitaler insatta i
fastighet beskattas, eller ock afdrag medgifves för egarens skulder. Det
förstnämnda alternativet är af Representationen ogilladt, och således
återstår blott det sista. Jag förutser tvenne anmärkningar som här¬
emot komma att göras: den ena, att bevillningen härigenom komme att
minskas, och den andra, att det vore förenadt med svårighet att få reda
på fastighetsegares skulder. — Det förstnämnda kan hjelpas genom att
höja bevillningen, i fall det skulle visa sig att sådant behöfves, och hvad
det sistnämnda angår, så kan det icke vara svårare att få reda på fastig-
hetsegarens skulder än på kapitalistens; hufvudsaken är, om man anser
åtgärden rättvis, och gör man detta, så måste alla svårigheter undan-
rödjas; och rättvist måste det vara att alla landets innevånare bidraga
till statsutgifternas bestridande efter sina tillgångar, och icke som nu
tillgår skatta för sina skulder. Mångfaldiga ojemnheter återstå härför-
22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 93.
utan, som äro svårare att afhjelpa: denna synes vara lätt, sedan prin¬
cipen en gång är gifven; och det är derföre som jag vördsamt föreslår
den förändring i Bevillningsförordningen:
att, vid bevillnings erläggande för fast egendom, afdrag
måtte egaren medgifvas för den skuld, hvari han för
egendomen häftar.
Om remiss till Bevillnings-Utskottet. anhålles.
Stockholm den ;,20 Januari 1869.
G. Bjerkander.
N:o 93,
Af Herr P. Östman: Om nedsättning i anslaget för Kungliga
teatern.
Vid nästlidne riksdag väcktes af flere denne Kammarens leda¬
möter fråga, dels att anslaget till Kong], teatern skulle nedsättas, dels
att det å Riksstaten uppförda anslaget skulle helt och hållet försvinna,
men Höglofliga Stats-Utskottet som behandlade i ett sammanhang alla
de motioner, som voro väckta i frågan, afstyrkte all nedsättning i be¬
rörda anslag, hufvudsakligen på den grund, att Kongl. teaterns skulder,
som, enligt revisionsberättelserna 1861, utgjorde 34,474 R:dr 28 öre,
hade för hvarje år ökats så, att den år 1867 belöpte sig till 159,129
R:dr] 53 öre och det oaktadt Staten en följd af år för teaterns underhåll
bidragit med 75,000 R:dr årligen. Vid behandlingen af Stats-Utskottets
i ämnetJafgifna Utlåtande N:o 31 blef efter åtskilliga meningsstrider sist
berörda"anslag nedsatt till 60,000 R:dr, det vill säga samma belopp som
Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposition till innevarande Riksdag om stats¬
verkets] tillstånd och behof föreslagit till understöd för utdikning®* och
aftappningar i de sex norra länen, jemte fyra härader i Wermlands län.
Med antagande, att innevarande Riksdag i båda fallen skulle låta stanna vid
detta belopp, kan man billigtvis fråga sig: medför Kongl. teatern samma