25
Motioner % Andra Kammaren, N:o 76.
4:o. Verkställighetsordres skola meddelas af kronofogden, på sätt
nu sker, som ej får befatta sig med utmätningen, med mindre
han i kommunen bor, och dertill blifvit utsedd, och sig det
åtaga vill för ofvannämnda arfvode.
Om remiss häraf till Lag-Utskottet anhålles ödmjukligen.
Stockholm den 25 Januari 1869.
Jöns Pehrsson
från Kronobergs län.
N:o 76.
Af Herr 0. E. L. Dalllll: Om ändring i 5 § af Kongl. För ordning eu den
34 September -1861, angående tillsyn å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom.
Sedan Kongl. Förordningen den 8 Oktober 1861 upphäfde det gamla stad-
gance som tillerkände barnaarf tyst förmånsrätt i gäldbunden förmyndares fasta
gods återstår för detsamma intet annat skydd än det, som härrör af domstols omtanke
vid förmyndares tillsättande och den tillsyn öfver förmyndare, som enligt Kongl.
Brefvet den 24 September 1861 utöfvas af gode män eller kommunalnämnd.
Samhället, som genom sina domstolar förordnar förmyndare, borde dock
s rängt taget, vara skyldigt att ansvara för hvad ett sådant dess ombud gör eller
låter och således förbundet att ersätta allt det af omyndigs egendom, som genom
förmyndares vanvård går förloradt. Visste samhället med sig, att det till före¬
kommande af sådana förluster vidtagit fullt betryggande försigtighetsmått, så vore
det med ringa fara forkmppadt för Staten att åtaga sig full garanti för omyndigs
egendom. Men den, som föresloge detta, skulle säkert mötas med det svar, att
statens risk dervid vore för stor.
Om detta mitt antagande, som jag tror, icke kan bestridas, så följer deraf,
att lagstiftningen icke gjort nog att betrygga dens egendom, hvilken* såsom omyn-
dig, icke kan och icke får sjelf Skydda densamma.
Bd,, till Riksd. Prof. 1869. 1 Sami. 3 Afd. 3 Band. 6 Höft.
4
26
Motioner i Andra Kammaren, N:o 76.
Det dröjde ock ej länge efter utfärdandet af 1861 års förordningar, förrän
man började inse det orimliga deruti, att, då andra under offentlig vård ställda
medel förvaras i brandfria hvalf och under tredubbelt lås, de värnlösa barnens också
under offentlig vård ställda egendom skall, så att säga, ligga vid landsvägen, nä¬
stan endast bevakad af den allmänna redligheten. Redan vid 1862—63 års riksdag
väcktes ock med ledning af denna åsigt motioner, hvilka likväl ej ledde till någon
förändring.
Sedan den tiden hafva domstolarne antagligen med all möjlig omtanke för¬
ordnat förmyndare, och förmyndareräkningar hafva mer och mindre ordentligt in¬
gått till gode männen och blifvit af dem mer och mindre noggrann! granskade,
utan att osäkerheten för omyndigs egendom blifvit mindre. Det största nit kan
ock föga uträtta med ofullständiga kontrolleringssätt. De i räkningarne upptagna
värdepapper, ehuru endast undantagsvis för gode mannen upprista, hafva väl oftast
funnits till, men icke sällan såsom hypothek för förmyndares enskilda lån, och mån¬
gen omyndigs egendom har gått förlorad derigenom, att förmyndare allt för troget följt la¬
gens bud att “vårda barnagodset som sitt eget.1'
Förordningen af den 24 September 1861 har således visat sig oförmögen att
skydda omyndigs egendom för förskingring, hvilket väl skulle vara ett af dess huf-
vudsyften.
Visserligen stadgar dess 5 §, att Rätten om den pröfvar nödigt, kan ålägga
förmyndare att lemna inteckning eller annan säkerhet för de medel, som hos ho¬
nom innestå, och jag känner fall, der Hofrätt ålagt förmyndare, “att, om och i
“den mån han sjelf vill fortfarande innehafva myndlings medel, inom bestämd tid
“till gode männen aflemna behörigt hypothek." Men då dylik åtgärd, som måste
stödja sig på objektiva skal, icke kan komma i fråga vid andra tillfällen, än då
förmyndares säkerhet är särdeles tvifvelaktig, och måhända oftast först då han in¬
gen säkerhet lian anskaffa, så synes det vara alldeles klart, att föreskriften icke
är betryggande.
Fn motionär föreslog 1862, att förmyndare skulle åläggas att förvandla
omyndigs medel i inteckningar eller allmänna obligationer, och andra hafva tillagt,
att omyndigs värdepapper skulle af gode männen förses med åteckning, att de till¬
hörde omyndig, och derigenom göras i viss mån obrukbara; men då värdepapper
kunna hypothiseras, och då ingen åteckning, som icke gör obligation alldeles obruk¬
bar, lärer kunna hindra förmyndare att inkassera skuldebrefvets belopp hos dess
utgifvare, så lärer derigenom ingen trygghet vinnas, så länge omyndigs värdepapper
förvaras af förmyndare.
Det säkraste medlet att betrygga barnaarf vore visserligen att här, som i
de flesta andra länder, inrätta förmyndarekamrar; men då detta medför dryga kost¬
nader och andra olägenheter, och då Svenska lagstiftningen, genom att öfverlemna
förmyndareinspektionen åt af kommunerna valde gode män, börjat göra vården om
omyndigs egendom till en kommunal-angelägenhet, synes det mig vara enklast att
Alotioner i Andra Kammaren, N:o 76
27
fortgå i samma riktning och föreskrifva, att sådant aflemnande af inteckning eller
annan säkerhet för myndlings medel till kommunens ombud, som enligt § 5 af 1861
års Förordning på gode männens anmälan undantagsvis af Rätten kan förordnas,
ålägges alla förmyndare utan undantag.
Den ordentlige förmyndaren hade af ett sådant åläggande snarare fördel än
olägenhet; men den oordentlige och osäkre hindrades derigenom att vingla med
omyndigs gods och förskingra detsamma. Lagen hade ock dermed tydligt uttalat
den riktiga mening, att barnaarf icke är ämnadt att vara ett förmyndarens lätt för-
värfvade rörelsekapital, hvilket han kan använda till sin fördel, utan att för det¬
samma hafva ställt samma säkerhet, som för ett lån af myndig harid.
Men till hvem böra väl dessa säkerheter aflefnnas?
Den nu gällande föreskriften har, som jag redan nämnt, af Hofrätt blifvit
tolkad så, att säkerheten skall aflemnas till gode männen. Detta kunde ock troli¬
gen i många fall vara tillräckligt, men synes dock icke i alla händelser fullt be¬
tryggande, emedan antagligt är, att kommuner finnas, der fullt lämplige personer
till emottagande af sådana säkerheter ej äro att tillgå.
Inom hvarje landstingsdistrikt finnes dock öfverflödig tillgång på härtill
lämpligt folk.
Det torde derföre vara riktigast att uppdraga åt landstingen att utvälja för¬
troendemän att förvara omyndigs värdepapper. Visserligen skulle en sådan anord¬
ning medföra någon utgift för den omyndige; men då säkerheten är vida att före¬
draga framför en hög räntebehållning, torde härpå ej böra fästas något större afseende.
På dessa grunder vågar jag derföre vördsamt föreslå, att Riksdagen för sin
del beslutar,
att sista afdelningen af § 5, Kongl. Förordningen den 24 Sep¬
tember 1861, må ändras och erhålla följande lydelse:
§5. — — — — —--“förordnas må“. Förmyndare skall
för de medel, som hos honom innestå eller till andra utlånta
äro, aflemna inteckning eller andra säkra värdepapper till den
förmyndarenämnd, bestående af tre eller fem personer, som af
landstingen för hvarje landstingsdistrikt årligen utses. Nämn¬
dens qvitto å sådan deposition skall åtfölja den förmyndare¬
räkning, som till gode männen eller kommunalnämnden aflemnas.
Förmyndarenämnden vare skyldig att värdepapper förvara och
i laga giltighet bevara. Dessa säkerheter få af förmyndare
användas endast på samma vilkor, som lag stadgar rörande an¬
vändning af omyndigs fasta egendom. Landsting bestämme i
mån af behof den procent af räntan, som inom dess distrikt
må såsom nämndens arfvode beräknas.
Stockholm den 24 Januari 1869. O. E. L. Dahm.