Motioner i Andra Kammaren, N:o 320.
1
N:o 320.
A.f Herr C. J. Grafström: Angående införande af det s. k. civil¬
äktenskapet.
Äktenskapet kan betraktas dels ur en sedlig, dels ur en rent juridisk
synpunkt. Dess sedliga ändamål är tvåfaldigt, slägtets fortplantning och båda
makarnes förening till en gemensam personlighet. Lifsprincipen i detta ge¬
mensamma lif är den äktenskapliga kärleken.
Det juridiska momentet i äktenskapet visar sig redan vid föreningens
uppkomst deri, att förbindelsen måste utgöra en å ömse sidor frivilligt in¬
gången öfverenskommelse. Men då vidare äktenskapets ändamål är makar¬
nes sammansmältning till en högre enhet och för detta ändamål egendoms-
gemensamhet icke är något väsendtligt, så borde före förbindelsens ingående
makarnes egendomsförhållanden alltid genom öfverenskommelse ordnas; ty
detta förhållande kan aldrig af lagen på förhand med rättvisa bestämmas,
utan måste i hvarje särskilt fall på särskild! sätt ordnas.
Man har hitintills nästan uteslutande fästat vigt vid äktenskapets sed¬
liga ändamål med förbiseende af det juridiska. Yäl kan äktenskapsförord
mellan makar upprättas, men som lagen uttryckligen stadgar, att sådant ej
må göras om annat än makarnes giftorätt, så får det ej innehålla, att endera
skall vara fri från boets gemensamma gäld; hvaraf följer, att mannen kan
genom ett slösaktigt lefnadssätt ådraga boet skulder, som hustrun ej kan
undgå att med sin egendom betala och hvarigenom således hennes egendom
kan af mannen förspillas. Då det nu, såsom ofvan är visadt, är nödvändigt
att i hvarje särskild! fall makarnes egendomsförhållanden på särskild! sätt
ordnas, så bör äktenskapet ingås inför civil myndighet.
Att äktenskapet ingås inför presten är äfven derföre olämpligt, att la¬
gen stadgar en mängd förbud för vissa närskylda eller besvågrade personer
att med hvarandra ingå äktenskap, till pröfning af hvilka stadganden fordras
en lagkunskap, som ej kan förutsättas hos prester. Härtill kommer, att mån¬
ga, som ogilla kyrkans dogmer, endast motvilligt underkasta sig den kyrkliga
vigseln, hvilket förhållande torde bidraga till förökandet af det klandervärda
konkubinatet. Yore det i lag stadgadt, att lagligt äktenskap skall ingås in-
Bih. till Biksd. Prof. 1869. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 22 Höft. 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 320.
för civil myndighet med rättighet för dem, som så åstundade, att dertill foga
den religiösa akt, som kallas vigsel, så erhölle denna sednare handling en
större betydelse, emedan man då kunde antaga, att den begärdes till följd
af hjertats behof och ej såsom en tom, i lag påbuden ceremoni.
Då jag emellertid inser, att det ännu är för tidigt att föreslå upphäf¬
vande af lagens stadgande om makars egendomsgemensamhet, men det icke
desto mindre just för att fästa vigt vid det hitintills förbisedda juridiska mo¬
mentet i äktenskapet kunde vara gagneligt, att äktenskapet inginges inför ci¬
vil myndighet, föreslår jag att under det kyrkolagens stadgande af vigsel bi¬
behålies för dem, som önska sig deraf begagna, en författning af denna ly¬
delse må utfärdas:
Äktenskap må i vittnens närvaro ingås inför magistrat i stad
eller inför länsman å landet. Magistrat eller länsman åligge der¬
vid i afseende på mannens och qvinnans ledighet till äktenskap den
tillsyn, som enligt lag tillkommer prest, den der vigsel förrätta skall.
Magistrat eller länsman affordra så väl mannen som qvinnan deras
frivilliga ja och samtycke till giftermålet och varde de derpå för
äkta makar förklarade. Hvad sålunda förekommit, skall i proto¬
koll upptagas; och vare det, om äktenskapet är inför länsman in¬
gånget, jemväl af vittnen bestyrkt. Det giftermål vare lika gildt,
som vore äktenskapet med vigsel fullkomnadt. Magistrat och läns¬
man åligge att inför dem afslutade äktenskap hos vederbörande
presterskap anmäla, på sätt om anmälan af vigsel för vigselförrät-
tare stadgadt är.
Och får jag vördsamt anhålla, att Lag-Utskottet, till hvillcet, såsom jag
förmodar, denna motion kommer att remitteras, för så vidt motionens syfte
för öfrigt gillas, må ega göra de förändringar i den föreslagna ordalydelsen
som kunna anses nödiga.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 28 Januari 1869.
Carl J. Grafström.