Motioner i Andra Kammaren, N:o 232.
I
\:o 232.
Af Herr Jonas Andersson: Med förslag till vy a stadganden
rörande vägbyggnads- ooh vägunderhållningsskyldighetens
utgörande.
Om det icke kan förnekas, att, likasom hvarje statssamhälles gemen¬
samma angelägenhet bör med gemensamt bidragande medel besörjas, hvarje
för det allmännas gagn ålagd börda äfven bäres jemförelsevis lätt och utan
missnöje, i samma mån som en hvar samhällsmedlem, i mån af förmåga,
deruti tager del, så torde det likaså få medgifvas ligga på samma gång
uti individens och det allmännas rätt förstådda intresse, att besvär och
onera för allmänt gagneliga ändamål på ett med billighet och rättvisa
öfverensstämmande satt fördelas.
Bland de föremål, som med full sanning kunna sägas vara ett ound¬
vikligt vilkor för statssamhällets bestånd och fortgående utveckling, torde
utan gensägelse få räknas allmänna vägarne och kommunikationsanstalter i
allmänhet, hvadan också dessas byggande och underhåll synas böra vara
icke en börda för en särskild medborgareklass, utan samhällets gemen-
samma sak. Och är det från sådan synpunkt jag vill hoppas, att en fram¬
ställning, äfven till nu församlade Riksdag, om en tidsenlig reform i väg-
hållningsfrågan kan både förklaras och försvaras.
Meningarne om denna frågas omfattning och om sättet för dess
lösande kunna visserligen vara olika allt efter hvars och ens olika ställning
till densamma, men vid alla de tillfällen, då denna fråga förevarit, hafva
dock åsigterna visat sig nästan eniga derom, att någon rättelse i nuvarande
bestämmelser för skyldigheten att bygga och underhålla allmänna vägarne
Bih. till Biksd. Prof. 1869. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 16 Höft. 1
2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 232.
äro af rättvisa och billighet högt påkallade, hvarom äfven vittna icke blott
de vid föregående riksdagar från skilda orter inom landet ofta gjorda och
vid denna riksdag återigen framkomna framställningar i ämnet, utan äfven
de gillande åsigter rörande dessa framställningar, som gång efter annan
uttalats- .. ,
Sedan denna fråga vid hvarje riksdag, från . och med riksdagen
1853—1854, varit föremål för Ständernas behandling, utan att leda till
afse dt resultat, väcktes äfven vid 1865-1866 års riksdag eu mängd motioner
i vägfrågan, mera omfattande än som förut blifvit i ämnet framställda.
Med anledning häraf funno Rikets då församlade Ständer sig böra i under¬
dånig skrifvelse till Kong! Maj:t uttala den åsigt, att skyldigheten att del¬
taga i väghållningsbesväret borde utsträckas, icke allenast till fastigheter
af° alla slag, utan äfven till en hvar till deltagande i kommunalutskylder
förpligtad person och utgöras efter samma grund som nämnda utskylder,
dock att, för att icke göra eu öfvergång alltför kännbar, några fa undantag
och modifikationer derutinnan borde medgifvas; och anhöllo Rikets Ständer,
det Koncd. Maj:t måtte, i öfverensstämmelse härmed, låta utarbeta och, sa
snart ske kunde, till Riksdagen framlägga nådig Proposition i amnet. —
Kongl Maj:ts uppfattning af denna Representationens uttryckta åsigt och
de åtgärder Kongl- Maj:t, med anledning af Ständernas berörda anhållan,
funnit för godt att vidtaga, återfinnas uti Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
N;o 17, till sistlidne års Riksdag, och behöfva här icke återgifvas, hvaremot
den behandling, som det nådiga förslaget rönte hos Riksdagens borsta
Kammare, och de skäl, som inom denna Kammare uttalades emot all
eo-entlio- reform af nuvarande stadganden rörande väghållningen, äro af den
märkliga beskaffenhet, att de här i möjligaste korthet böra något närmare
belysas- Det må väl vara, att eu efterföljande Riksdag icke har grundlags¬
enlig förpligtelse att låta de åsigter blifva för sig bestämmande som en
föregående Riksdag uttalat, men motsatsen mellan 1865—1866 ars riks-
daosbeslut i väghållningsfrågan och sistlidne Riksdags behandling af samma
ämne är dock alltför mycket i ögonen fallande samt i mer än ett afseende
betecknande, synnerligast om man med sistnämnda riksdagsbeslut, som
fattades enhälligt af alla fyra då varande Riksstånden, jemför den tanke¬
gång, som under öfverläggningen i detta ämne inom Första Kammaren vid
sista riksdagen uttalades och som äfven gjorde sig gällande vid Kamma¬
rens beslut i frågan.
Bland de skål, som blifvit framhållna mot framställa förslag om
nödig rättelse i gamla missförhållanden rörande skyldigheten att bygga
och underhålla allmänna vägarne och som alltid frambäras, da fråga ar
om utjemnande af bördor och besvär, som, ehuru för allmänna ändamål,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 232.
3
under helt andra förhållanden blifvit en särskild näringsgren eller folkklass
ålagda, synas följande vara de hufvudsakligaste: l:o att väghållningsskyl-
digheten varit från äldsta tider jorden ålagd och har sålunda vunnit gammal
häfd; 2:o att nuvarande jordegare förvärfvat sin jordegendom med de onera
som åtfölja jorden, hvarföre en lindring af dessa onera vore att anse som
en skänk; och 3:o att genom en sådan väghållningsskyldighetens fördelning,
som ålade hittills befriade samhällsklasser att deltaga i bördor och besvär,
hvilka af ålder ålegat och genom tillkomna lagstadganden ännu ensamt
hvila på jordbruksklassen, skulle dessa samma klasser en orättvisa veder¬
faras'
Hvad då första skälet angår, så torde detsamma, vid närmare skär¬
skådande, föga lämpa sig för det syfte, för hvilket det åberopas. Det får
nemligen icke förbises, att vid den tid, då väghållningsbesväret först blef
ett jorden åliggande onus, representerade jorden så godt som ensam allt
befintligt kapitalvärde, och några andra näringsgrenar hade då ännu icke
hunnit utbilda sig, hvarföre också någon fördelning af besväret mellan olika
näringsklasser den tiden icke kunde ifrågakomma. Helt andra förhållanden
hafva sedermera ock successive uppkommit, och i samma mån som bredvid
jordbruket uppstått andra näringar, yrken och inkomstkällor, hvilka alla
icke blott för sin existens lika med jordbruket äro beroende af allmänna
vägarnas befintlighet, utan äfven, hvar i sin mån, ega förmåga att taga del
i den börda, som vägunderhållet medför, i samma mån framstår också uti
allt klarare dager den nu öfverltlagade orättvisan, hvilken, om den än kan
sägas ega gamla anor, likväl i eu sådan omständighet dessmindre bör finna
något vidare stöd för sin fortsatta tillvaro, som just den orättvisa, hvilken
längst existerat, bör, då den hunnit blifva fullt insedd, desto skyndsammare
afhjelpas. — Beträffande skälet N:o 2, så kan man för det första svårligen
undgå att derutinnan spåra en liten skymt af den gamla Svenska afund-
samheten; men för det andra framställer sig sjelfmant den frågan: kan
någon mera omfattande reform i föråldrade förhållanden genomföras, utan
att den ena individen eller samhällsklassen, åtminstone vid öfvergången,
deraf skördar någon fördel eller lättnad i en börda, under det en annan får eller
tror sig få i lika grad vidkännas motsatsen? — Här är dock mindre fråga
om person än om sak. Lider en allmännyttig näringsgren af oproportio¬
nerliga samhällsbördor, så inverkar sådant otvifvelaktigt i viss mån menligt
äfven på de öfriga, hvilket ännu säkrare måste blifva händelsen, om sjelfva
modernäringen är föremål för dylikt betryck. Det tredje åberopade skälet
kan nästan sägas vederlägga sig sjelft, såvida nemligen man vill erkänna
såsom orätt, att en enda samhällsklass skall ensam göra uppoffringar för
ett ändamål, deraf alla äro beroende och hvaraf alla draga fördel, och
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 232.
såvida man vill medgifva, hvad som af sundt förnuft icke kan förnekas’
nemligen att en börda bäres lättare, då den fördelas bland många, än då
den hvilar på en. För öfrigt har man visserligen velat påstå, att jordbru¬
karen skulle mera än någon annan draga nytta af de allmänna vägarne,
ett påstående för hvilket likväl en nöjaktig bevisning länge torde uteblifva.
En sanning, som' icke kan bestridas, är nemligen den, att alla samhälls¬
medlemmar, utan afseende på stånd, vilkor eller näring, behöfva dessa vägar;
och följaktligen synes det ligga i sakens natur, att alla i mån af förmåga
böra bidraga till deras underhåll.
Men likasom förändrade förhållanden påkalla derefter lämpade bestäm¬
melser i afseende på skyldigheten att deltaga i vägunderhållet, så framstår
äfven behofvet af nödig rättelse i afseende på sjelfva den grund, efter
hvilken detta onus för närvarande utgöres. Att hemmantalet ursprungligen
bestämdes till måttstock för jordens värde och att jorden ålagda utgifter
och besvär fördelades efter samma grund, hade sannolikt sina skäl i den
omständigheten, att ingen bättre värdemätare då ännu var funnen; men
att detta i väsendtliga delar fått fortfara ända intill närvarande tid före¬
faller nästan oförklarligt. Huru långt ifrån det rätta hemmantalet angifver
hemmanets värde och dess förmåga att på grund deraf bära lika bördor
och besvär visas bäst af ett exempel, angifvet uti Kammar-kollegii infor¬
drade utlåtande till Kongl. Maj:t i vägfrågan, af den 31 Maj 1867, och
hvaraf inhemtas att taxeringsvärdet å ett helt mantal varierar mellan 8,300
R:dr och 281,495 R:dr, eller såsom mellan 1 och 34, — ett förhållande
som synes vara nog bevisande för olämpligheten att längre bibehålla hem¬
mantalet såsom grund för fördelningen af allmänna onera. Visserligen kan
äfven vid en uppskattning på grund af bevillningstaxering någon olikhet
uppkomma, men denna method har dock numera vunnit den stadga, att
värdet hemmanen emellan på denna väg kommer det rätta ganska nära,
och följaktligen en skattefördelning efter denna grund varder i möjligaste
måtto rättvis-
Ehuru, såsom ofvan är anfördt, det icke kan förnekas, att vägunder¬
hållet bör anses såsom en statsangelägenhet, torde dock beskaffenheten af
detta besvär vara sådant, att sjelfva bestyret dermed, hädanefter såsom
hittills, bäst lämpar sig för kommunens omedelbara omsorg.
Med utsträckande af vägbyggnads- och vägunderhållsskyldigheten
icke allenast till fastigheter af alla slag utan jemväl till en hvar person,
hvilken det åligger att i kommunalutskylder deltaga, skulle jag alltså, hvad
sjelfva sättet för utgörandet angår, vilja ifrågasätta, att detsamma fortfa¬
rande ombesörjdes genom häradets eller distriktets omedelbara försorg under
Motioner i Andra Kammaren, N:o 232. 5
vederbörande myndighets kontroll; tillåtande jag mig, i stöd af det nu
anförda, vördsammast föreslå,
det Riksdagen, med upphäfvande af hvad lagen i annan riktning
nu bestämmer, för sin del ville besluta och till Kongl. Maj:ts
nådiga granskning och godkännande öfverlemna förslag till ny
författning i detta ämne, dervid såsom hufvudgrunder uppställande:
att byggnads- och underhållsskyldigheten af vägar och broar,
hädaneftei såsom hittills, matte inom de särskilda länen för¬
delas härads- eller socknevis, eller, der lokala förhållanden dertill
föranleda och förut så varit fallet, jemväl distriktsvis;
att inom dessa vägdistrikter alla till Staten bevillningsskyldige
böra i detta besvär deltaga efter enahanda grund, som för kom-
munalutskylder äro eller blifva bestämda; samt
att på särskild öfverenskommelse mellan de sålunda i skyldig¬
heten deltagande må bero att bestämma om sättet för sjelfva
verkställigheten, likasom huru och på hvad sätt bidragen från de
olika beskattningsskyldige skola utgöras.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
Stockholm den 27 Januari 1869.
J. Andersson,
från Östergötlands län.