Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
9
Rättvisa synes också ligga deruti, att, då arfvodet icke får öfverskridas,
om riksdagen räcker längre än fyra månader, det icke heller bör få minskas, om
den kan afslutas på kortare tid.
År denna uppfattning riktig, som jag tror att den är, så föreslås:
att i 23 § Riksdagsordningen, efter ordet »tillsammans», måtte
insättas: och förordnar om nya val etc. etc.
Om remiss till Konstitutions-Utskottet anhålles.
Stockholm den 20 Januari 1869.
O. Bj erhan der.
N:o 216.
Af Ilerr S. JlllHälllilllUT I Om ändring i 5, 10 och 15 §§ i Kong!.
Förordningen den 26 Oktober 1866, angående vilkoren för för¬
säljning af bränvin och andra brända eller dislillerade spiri¬
tuösa drycker.
Inom den ort, för hvilken jag såsom riksdagsman är vald, har den mening
gjort sig gällande, att Kongl. Förordningen af den 26 Oktober 1866, angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade drycker/er¬
fordrar ändringar och förbättringar, dels emedan den i 3 § gifna föreskrift att,
vid tillåten handel med bränvin, minimibeloppet icke får emellan flere köpare
fördelas, ej lägger hinder i vägen för den krogrörelse, som benämnes ((sadling» eller
»uttag»; och dels emedan den i 10 och 15 §§ magistraterna i städerna och kommunal¬
nämnderna å landet medgifna rättighet att, vid de i dessa §§ omnämnda auk¬
tioner, pröfva de anbud, som å försäljningsrättigheterna göras, och desamma, med
fästadt afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och tjenlighet än äfven å
den erbjudna af giftens belopp, antaga eller förhasta, blifvit af domstolarne så
tolkad att, oaktadt någon väg för anförande af besvär emot beslut uti ifråga.
Bih. till ftik.nl. Prof. 1869. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 15 Höft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 2i6.
varande fall icke är utstakad, den magistrat och kommunalnämnd tillerkända pröf-
ningsrätt eger vitsord endast i det fall att icke någon klagan emot densamma
föres.
Beträffande den s. k. »sadlingen», så hafva, efter hvad 1868 års riksdags¬
förhandlingar gifva vid handen, de, som motionerat om ansvarsbestämmelser för
en sådan bränvinshandel, af Bevillnings-Utskottet erhållit den underrättelse, att
allmän aktning för bränvinslagarne icke är att söka i svårare straffbestämmelser,
utan endast torde kunna vinnas i den mån befolkningen framskrider i odling och
hyfsning. Riktigheten häraf vill jag icke bestrida, men, till dess denna odling och
hyfsning blifvit befolkningen bibringad, fruktar jag att andra mått och steg måste
vidtagas till hindrande af nämnde lagars kringgående. En hvar, som närmare vill
undersöka allmogens tänkesätt rörande vår nuvarande bränvinslagstiftning, skall
lätt nog komma underfund dermed, att denna lagstiftning hos en ej ringa del af
nämnde klass anses tillkommen, ej för att hindra bränvinssuperiet, utan endast
och allenast för att åt det allmänna bereda en inkomst, och en följd af denna
åsigt är sedermera, att hvarje sätt, hvarpå lagen kan eluderas, anses berättigadt.
Ett sådant sätt är det slag af »sadling» jag här vill beskrifva. En eller två
personer anmäla sig vid tillfällen, då större folksamlingar ega rum, att uttaga
och bland köpare fördela 15 kannor eller en större mängd bränvin. Dessa per¬
soner kallas, i min hemort, «ansvaringar«. De mottaga af köparne penningar och
anteckna så väl deras belopp, som mängden af det bränvin hvarje köpare har att
erhålla. Sedan tillräckliga medel på detta sätt ihopbragts för inköp af minst 15
kannor bränvin, begifva sig »ansvaringarne» till någon å stället bosatt person, hos
hvilken de köpa en tillåten mängd spirituösa, hvarefter och sedan eu flagg eller
annat tecken blifvit uppsatt för att sammankalla köparne dessa inställa sig, er¬
hålla hvar sitt bränvin, inbördes traktering börjar och följderna, hvilka dessutom
lätt kunna inses, visa sig snart i slagsmål in. in. Skola nu dessa »ansvaringar»
betraktas såsom kommissionärer och i följd deraf undgå ansvar, och skall säljaren,
om^han, hvilket äfven inträffat, med dem öfverenskommit om detta, jag tvekar ej
att kalla det bedrägeri, ej kunna nås af lagens straffande hand, utan i mjugg
leende åt rättvisans mot honom afväpnade tjenare, kunna bedrifva sitt indräg-
tiga ofog?
Till hvilka förluster för den enskilde det här ofvan nämnda förhållande, att
kommunalnämnds beslut, hvarigenom ett försäljningsanbud blifvit antaget, ej eger
vitsord utan endast för såvidt, som det ej blifvit öfverklagadt, vill jag söka ådaga¬
lägga. Låt ske att vid auktion, som hålles den 30 September, tvänne personer
Motioner i Andra Kammaren, N:o 216.
11
gjort anbud, af hvilka ett mindre blifvit, med särskildt fästadt afseende på den
bjudandes behörighet och tjenlighet, af kommunalnämnden antaget. Försäljnings¬
året börjar å landet den 1 November, hvilken dag inroparen således borde vara
berättigad att börja utöfvandet af sin rörelse. Nu öfverklagas emellertid kommunal¬
nämndens beslut hos Konungens Befallningshafvande, utan att dock den klagande är
skyldig att före ofvannämnda dag tillkännagifva sådant för inroparen. Denne
sistnämnde erlägger under tiden sin skatt, inreder försäljningslokal och uppköper
varor. Börjar han sedan på i lag bestämd dag sin handel, så kan hända ej blott att
han blir bötfälld, utan ock att en del af -hans egendom är underkastad beslag.
Obilligheten häraf ligger i öppen dag.
På grund af hvad jag sålunda andragit, får jag föreslå att Riksdagen
måtte för sin del besluta:
dels att § 3 i Kongl. Förordningen, angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade dryc¬
ker, af den 26 Oktober 1866 i så måtto ändras, att efter
orden: »mellan flera köpare» insättas orden: «af säljaren eller
med hans vetskap»;
dels att vid samma § göres ett tillägg af följande lydelse:
Den, som af annan person mottager penningar till inköp af
bränvin eller annan bränd eller distillerad spirituös dryck
i mindre mängd än 15 kannor, varde, der han detsamma å
annat ställe, än hvarest försäljning blifvit i hvarje särskildt
fall tillåten, inköper, ansedd som hade han minuthandel eller
utskänkning föröfvat; och
dels att vid 10 och 15 §§ af samma Förordning antingen
införes en bestämmelse att sådant magistrats eller kommunal¬
nämnds beslut, som ofvan omnämnes, ej får öfverklagas eller
ock ett stadgande, hvarigenom någon viss tid utsättes, inom
hvilken klagan öfver dylikt beslut skall inroparen delgifvas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 27 Januari 1869.
S. Jungmarker.