Motioner i Andra Kammaren, N:o 180.
5
Ko 180.
Af Herr Magnus Svensson: Angående nedsättning i det till Kongl. Theatern
beviljade anslag.
Jag yrkade vid föregående riksdag nedsättning af anslaget till Kongl. theatern.
En nedsättning deri skedde, men blott med 15,000 R:dr. Jag får nu hemställa om
en ytterligare minskning deri, i fall Riksdagen ej beslutar indragning af hela anslaget,
hvilket jag helst skulle önska.
Att Kongl. theatern illa uppfyllt den uppgift, som man hört framställas såsom
dess förnämsta, nemligen att bilda och förädla, ådagalades vid sista riksdagen mer
än tillräckligt, och den harm som väcktes af dess styrelses åtgärd att uppföra skåde¬
spel, “hvilka ingen ärbar qvinna kunde åse“, är ännu i friskt minne. Dess ocker
på lättfärdigheten, lastbarheten och råheten erhöll sin dom af pressen och Riksdagen,
ehuru den sednare lät nåd gå för rätt och nöjde sig med att gifva theaterstyrelsen
en kännbar varning. Men äfven om den Kongl. theatern, bättre förvaltad, skulle kunna
utöfva något inflytande såsom bildningsanstalt, en fråga som jag vill lemna derhän,
lärer det väl ej kunna nekas, att det ej så mycket är bildningen, som fastmer nöjet,
som med theatern afses. Men de nöjen, som den har att bjuda, komma blott Stock¬
holms befolkning och några resande till del. Det är följaktligen en stor obillighet,
att alla Sveriges innebyggare skola skatta till en anstalt, afsedd för ett fåtals förlu¬
stelse. Må den täfla med andra dylika anstalter, och söka uppehålla sig sjelf. Ivan
den ej detta, så må den falla. Under tider af allmänt betryck, då hufvudnäringar
och binäringar äro stadda i aftyning, och en årlig statsbrist uppstår, som endast kan
fyllas genom nya lån eller förhöjda skatter, är det orimligt och oförsvarligt att an¬
vända statsmedel till offentliga förlustelseanstalter. Och denna orimlighet blir ännu
mera i ögonen fallande, då man besinnar, att också de af missväxt lidande landsorter¬
nas befolkning — hvilken nu anropar det öfriga Sverige om frivilliga gåfvor för att
uppehålla lifvet — skall i sin mån bidraga till betalande af dessa nöjen, som andra
njuta, under det den sjelf är färdig att förgås af elände. Om missnöjet med någon
skattebörda är berättigadt, så är det väl öfver denna. Ett anslag till de nödlidande
i Småland och på Öland lärer ej kunna af Riksdagen undvikas; såsom en tillökning
i dessa nödhjelpsmedel vore den summa, som nu utgår till Kongl. theatern, bättre använd.
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 181.
På grund af det anförda, skulle jag visserligen vilja förorda indragning af hela
theateranslaget, såsom en annan motionär föreslagit, men i händelse detta ej vinner
Riksdagens bifall, föreslår jag, såsom en öfvergång,
att Riksdagen må nedsätta anslaget till Kongl. theatern från dess
nuvarande belopp till 25,000 R:dr R:mt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Magnus Svensson
från Skaraborgs län.
N:o 181.
Af Herr Magnus Svensson: Angående sättet för bankovinstens användande.
Undertecknad väckte för tvänne riksdagar sedan förslag om bankovinstens bi¬
behållande under riksbankens vård och densammas användande såsom lånefond för
jordbruket. Då emellertid detta förslag ej vann bifall, men samma behof, som då
föranledde mitt förslag, ännu förefinnes, tar jag mig friheten att ännu en gång till
representationen hemställa om någon åtgärd i detta syfte. Väl kunna alla statens till¬
gångar finna användning för de årliga utgifterna, och man skall säkert af svårigheten
att fylla dessa taga sig anledning att vilja fråntaga banken dess vinst, men represen¬
tationen har, genom sitt beslut vid förra riksdagen att under riksbankens vård bibe¬
hålla 600,000 R:dr, uttalat sitt bifall till den åsigten, att riksbankens lånefonder böra
förstärkas, om också lån för statsbristens fyllande måste upptagas. Jordbruket, landets
hufvudnäring, har i första rummet rätt att fordra afseende af det allmänna, och det
kan väl derföre ej anses vara för mycket begärdt, om man fordrar att de förstärk¬
ningar riksbanken erhåller, i första rummet må komma jordbruket till godo.
Den svenske jordbrukaren befinner sig fortfarande i en särdeles tryckt och be¬
kymmersam ställning, och det är af yttersta vigt att afhjelpa detta missförhållande.
Sitt hufvudsakliga drift- eller förlagskapital måste han, efter som kreditförhållandena
nu gestaltat sig, söka att erhålla från de enskilda bankerna, hvilka föredraga lån på
kortare tider. Dermed är han dock ej tillräckligt betjenad. Omsättningar af förlagslån
på tre eller fyra månader blifva honom i längden omöjliga att fullgöra. En tids vi-