Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.
N:o 140.
Herr C. A. Larsson: Om grundräntornas kapitulering samt om
sättet för densammas verkställande.
Efter det frågan, angående grnndräntornes aflösning från skattelösen
och hemmanens och lägenheters bringande till lika natur, under en mängd
åt riksdagar vant föremål för lagstiftande maktens pröfning; så hemställde
Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 7 Oktober 1863: “att Kong].
1 aj.t täcktes i nåder förordna en komité af sakkunnige personer att ta<?a
frågan i öfvervägande och till Rikets Ständer låta öfverlemna eu så beskaffad
undersökning jemte förslag till de beslut, som deraf kunde föranledas/1
Den 30 December 1864 förordnade Kongl. Maj:t eu sådan komité och
den 18 Juni 1866 afgaf komitén sitt underdåniga utlåtande, hvilket seder¬
mera blifvit till Riksdagen öfverlemnadt. Uti det nådiga trontalet, vid denna
liksdags öppnande, omförmäler Kongl. Maj:t hurusom Kongl. Maj:t är “sin-
nad att afgifva förslag om grundräntornas förvandling i penningar efter eu
billig beräkningsgrund.Häraf vill det synas som skulle frågan, angåen-
ce giundräntornas aflösning, skjutas undan till en aflägsen framtid och lan-
dets dyrbara jordeboks- och uppbördsväsen fortfarande qvarstå med alla sina
kostnader och olägenheter utan den ringaste fromma för andra än den
mangtahga embets- och tjenstemannaklass, som eljest kunde på ett nyttigare
satt användas. Visserligen må man icke förbise, att någon förenkling skulle
vinnas genom den af Kongl. Maj:t utlofvade åtgärden; men hvarföre icke
lika gerna taga steget fullt ut?
Det ligger numera ingen så väsendtlig skilnad mellan en skattebon-
( ° °,C v ^ il'seegai'e’ aR man, för traditionens skull, kan vara angelägen
om bibehållandet af dessa olikheter. — Det fordom begagnade argumen-
Kronan skulle vara säkrare om de ordinarie inkomsterna än om den
åt Riksdagen beroende bevillningen, har längesedan förlorat sin betydelse,
sedan Statens inkomster och utgifter uppnått en sådan höjd, att den ‘så kal-
m. till Riksd. Prat. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 10 Häfl.
I
Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.
lade ordinarie räntan försvinner till eu bråkdel af det stora hela. I en tid,
då ropet på sparsamhet med Statens medel från alla landsändar föispörjes,
kan det icke vara med klok hushållning förenligt att bibehålla ett kongligt
och inveckladt uppbördsväsen blott för att skaffa bröd och anställning åt in
massa dyra embets- och tjensteman, dem Staten kunde använda på ett
mera vinstgifvande sätt, i fall deras kunskaper och arbetskrafter tillgodogjordes
vid de produktiva institutioner, som under en nyare tid blindt inom vårt
land införda.
Den af Kong!. Maj:t tillförordnade komitéen har uti dess betänkande
föreslagit:
att e°are af vissa skattlagde hemman och lägenheter skulle vara
berättigad aflösa så stort belopp af räntan, som öfverstiger en half pro¬
cent af hemmanets eller lägenhetens, för år 1862 åsätta, taxeringsvärde;
och att denna aflösning måtte få ske, antingen på en gång med 6*/* gån¬
ger värdet af den ränteandel, som skulle få aflösas, eller ock genom inbe¬
talning af räntans dubbla belopp under tolf år.
Hufvudsakligen den omständigheten, att hemman skulle fortfarande
belastas med en del af sina räntor, gorå dessa förslag oantagliga; ty häri¬
genom skulle nästan hela vårt jordeboks- och kameralväsende fortfarande
blifva behöflig! och icke någon större fördel tillskyndas det allmänna, på
sätt ske kunde i fall hela räntan blefve attest.
Af de reservationer, som åtfölja det underdåniga betänkandet, vill det
synas som skulle frågan vara af särdeles invecklad beskaffenhet: men så
borde den icke anses. För mången vill det synas som vore Staten att
betrakta lika med eu vanlig fordringsegare, som på ena sidan hade några
millioner riksdaler utlånade, derpå han uppburc den årliga ^ räntan, och
på den andra sidan både deremot svarande skulder, hvarpå årlig ränta
och amortering erlades. Hvad vore då naturligare än att Staten upptoge
sin fordran och dermed afbetalade på sin skuld så långt beloppet räckte;
man skulle ju alltid derigenom bespara Staten alla de besvär, som dessa
dubbla ränteliqvider årligen orsakade. De skattskyldige anse sig deremot
såsom Statens borgenärer, till det belopp hvilket motsvaras af den åiliga
räntan. Ingen kan väl anse det obilligt, om dessa Statens borgenärer önska
att få afbörda sig jemväl denna sin skuld?
Men, säger man: det är ju eu fördel för jordbrukaren att hafva den¬
na ouppsägbara skuld kvarstående hos Staten, man skulle eljest hafva nöd¬
gats utbetala eu deremot svarande högre köpeskilling till den fångesman,
som sålde jorden?
Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.
3
Detta tyckes, vid första påseende, vara ett slående argument; men lå~
torn oss tillse, huru härmed i sjelfva verket hänger tillsamman. En person,
den jag här vill kalla A., köper ett skattehemman af en annan person, som
må heta B. Ifrågavarande skattehemman är besväradt af en grundränta,
som i genomskäring belöper sig till 120 riksdaler årligen. Köparen blir
sålunda Statens gäldenär för 2,000 riksdalers kapitalbelopp efter 6 procent.
Samma skattehemman är dessutom besväradt med ett lån hos en hypo¬
teksförening till enahanda lånesumma 2,000 riksdaler mot inteckning i hem¬
manet. Det åligger köparen sålunda att årligen betala: till Staten 120
riksdaler grundränta och till hypoteksföreningen jemväl 120 riksdaler in¬
tresse och amortering. Till den ene af dessa sina borgenärer, Staten, får
han hålla på till evig tid utan utsigt att blifva honom qvitt. Till den an¬
dra borgenären, hypoteksföreningen, behöfver han icke fortfara längre än
högst fyratio år, förr än lian har sin egendom ograverad. Jag frågar nu:
hvad låg det egentligen för fördel uti öfvertagandet af den ouppsägbara
skulden till Svenska Kronan? Jo, den fullkomligaste vissheten att aldrig blif¬
va henne qvitt, hur länge man än fullgjorde sin årliga betalningsskyldighet.
Granskar man nu saken något närmare, så finner man dessutom, att det är
Staten som, genom denna sin vägran, att mottaga liqvid för sin fordran, be-
röfvar jordegaren möjligheten att tillgodogöra sig de fördelar, som eljest
hos hypoteksföreningen stode honom till buds. Detta låter något underligt,
men är dock i verkligheten rena sanningen, som jag med ett exempel skall
bevisa. Tvänne personer o ga hvar sitt hemman af alldeles lika godhet i
allt öfrigt, men det ena är skatte och det andra frälse. Begge äro i be¬
hof att söka sig ett hypotekslån. De kalla till sig på samma gång de af
hypoteksföreningen utsedde värderingsman. Egokartan visar att deras egor
äro af fullt jemngod beskaffenhet och jorden värderas alldeles lika högt vid
båda hemmanen; men när man kommer till beräkningen af de onera och
besvär som vidlåda de eljest lika hemmanen; så befinnes att skattehemmanet
häftar i skuld till Kronan för en årlig grundränta som bestiger sig till 120
riksdaler, Följden häraf blifvcr att kapitalvärdet för skattehemmanet min¬
skas med 2,000 riksdaler, under det frälsehemmanet får behålla sitt rätta
värde. Då nu begge dessa hemmansegare i fyratio år fortfarande inbetalt
en lika stor summa årligen, så inträffar det nedslående faktum, att den ene
är skuldfri; men skattebonden han har halfva sin skuld oförminskad qvarstå-
ende. Häraf visar det sig tydligt och klart, huru ofördelaktigt det i sjelfva
verket är, att vara Kong!. Maj:t och Kronans borgenär.
Idkarne af landets erkända modernäring kunna väl icke rimligen sägas
sträcka sina pretentioner för långt mot Svenska statsverket, om de fordra,
att statsverket ville bispringa dem åtminstone så mycket, som att lemna
Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.
4
dem rättigheten att på öret betala allt hvad de äro detta statsverk skyldige?
Den simplaste procentare vägrar icke att gifva sina offer eu så billig faveur!
Nu kan man icke längre påstå att ju icke denna fråga är tillräckligt
utredd. Den digra lunta, som utgör komitterades mödosamma arbete, visar,
att denna fråga blifvit på det mest grundliga sätt skärskådad från alla möj¬
liga sidor, hvadan någon vidare utredning numera icke lärer kunna sättas
i fråga. Återstår sålunda att tillse, huru målet skulle kunna på det mest
praktiska sätt vinnas. Jag har härvid föreställt mig, att den enklaste och
minst kostsamma procedur skulle vara följande: Staten träder i underhand¬
ling med Allmänna Hypotheks-banken och emellan dessa auktoriteter träffas
den öfverenskommelse; att Allmänna Hypotheks-banken utfärdar sina, med
fem procents ränta och en procents annuitet löpande, obligationer på ett
belopp som motsvarar grundräntornas hela kapitalbelopp; att Staten får på
en gång mottaga alla dessa Hypotheks-bankens obligationer och deraf upp¬
bära sex procent årligen; att Staten, med laga verkan, öfverlåter sin egande
förmånsrätt till alla de grundräntor och den tionde, som utgå från skatte¬
hemman och lägenheter inom hela riket: att Kronans uppbördsman i de
serskildta landsorterna fortfarande debitera och uppbära dessa räntor samt
redovisa desamma genom Konungens Befallningshafvande till Allmänna
Hypotheks-banken eller ock, i fall det skulle anses ändamålsenligare, kunde
liqviderna ske genom de olika hypotheksföreningarne inom orter, der sådana
redan funnes eller kunde bildas, hvilket borde få bero på överenskommelser
mellan föreningarne och Allmänna Hypotheks-banken.
Då Allmänna Hypotheks-banken är en institution, stiftad för jord¬
brukets bästa och garanterad af Staten sjelf, så anser jag det vore denna
institution värdigt att med alla de medel, som stå den till buds, medverka
till detta stora mål, deraf allas rätt vore tillgodosedd, utan att några särdeles
olägenheter kunde befaras. Det har gjorts en annan invändning mot aflös-
ningsprincipen, som är alltför vigtig för att icke jemväl på förhand bemötas,
den nemligen: att Staten är en dålig hushållare, som icke bör få alltför
stora kapitaler att disponera ty, så befarar man, dessa kastas i det stora
statsutgiftssvalgets allt förtärande afgrund!
Häruti ligger en sanning, som har historien till vittnesbörd för sig;
men, man måste besinna, att tiderna, i detta som i så mycket annat, hafva,
på några få år, undergått en väsendtlig förändring. Den nya representationen
är en borgen för, att de gamla bifallande stånden, med sitt lotteri uti det
förstärkta Stats-Utskottet, numera icke längre göra det möjligt att genom¬
drifva beslut, stående i strid med landets och det allmännas sannskyldiga
bästa. Skulle man nu befara, att dessa kapitaler blefve använda, så kan man
vara viss på, att detta användande skedde till sådana produktiva ändamål,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 140. 5
soin än mera höjde Statens välstånd och befrämjade näringarues och in¬
dustriens utveckling, till fromma så väl för den enskilde som det allmänna.
Ville man till exempel använda dessa medel till afbetalning på Statens
skuldei eller till fullbordande af det jernvägsnät, som utgör den mägtigaste
häfstången till landets förkofran; så kunde man svårligen säga att pennin-
gaine vore illa använda. I vårtom skulle man härigenom kunna förebygga
all vidare utländsk skuldsättning och icke dess mindre ega grundade förhopp¬
ningar att förmå bispringa de orter, som ännu kämpa med brist på lättade
kommunikationsanstalter. Alltså, invändningen om medlens mindre ända¬
målsenliga användande eger numera icke sin befogenhet. Med stöd af hvad
jag sålunda. anfört, och under åberopande af hvad som innefattas uti, ej
mindre komitterades underdåniga betänkande angående grundskatternas in¬
lösen, än ^ ock Kammar-kollegii och Statskontorets underdåniga utlåtande
deröfver af den 12 Oktober 1867, vågar jag vördsamt föreslå:
att Riksdagen ville besluta, för sin del, att det må vara
egaren till Svenska skattejorden tillåtet att lösa sin jord
fri från all slags grundränta och kronotionde genom in¬
betalning, till Kongl. Maj:t och Kronan, af ett belopp
svarande mot den summa, hvarå räntan utgör sex procent
eller sexton och två tredjedels gånger hela den uträknade
räntan;
att Riksdagen ville, för sin del, besluta, att uträk¬
ningen af räntan och kronotionde!! bör verkställas efter
samma beräkningspris, som antogs då räntorna sednast
förenklades, och som föreskrifves i Kongl. Förordningen
den 11 Maj 1855;
att Riksdagen villo, för sin del, besluta, det Kongl.
Maj:t skulle ega att med Allmänna Hypotheks-banken i
Riket uppgöra aftal om öfverlåtelse på Allmänna Hypo¬
theks-banken af alla de grundräntor och tiondemedel,
hvilka icke inom föreskrifven tid af egarne sjelfve till
Statsverket liqviderades, emot erhållande af det belopp i
räntebärande obligationer, som svarade mot alla på nämnda
bank öfverlåtna grundräntorna och tiondemedlen;
att Riksdagen ville besluta för sin del, det skola
alla för grundräntorna och tionde!! inflytande medel, vare
sig i kontanta penningar, eller Allmänna Hypotheks-
bankens obligationer, levereras till Riksgälds-kontoret
för att genom Kontorets försorg göras fruktbärande i den
fi
Motioner i Andra Kammaren, N:o 141.
ordning Riksdagen närmare föreskrifver uti det för Kon¬
toret utfärdade Reglemente.
Om remiss till Höglofl. Stats-Utskottet af denna min motion, för att
behandlas i sammanhang med den förväntade Kongl. Propositionen angående
grundräntornas förvandling till penningar; anhålles vördsammast.
Stockholm den 27 Januari 1869.
C. A. Larsson
Riksdagsman från Östergöthlaud.
TN:o 141.
Herr P. Blidberg: Om upphäfvande af Kongl. Förordningen deri
13 September 1864, angående ränta vid försträckning på
viss kort tid utan säkerhet i fast egendom, samt om ut¬
färdande af ny förordning i samma ämne.
Under de sednare åren har eu ganska allmän klagan försports öfver
svårigheten att mot inteckning i fast egendom kunna erhålla lån, till och
med på kort tid, och en bidragande orsak härtill är utan tvifvel det förbud,
som finnes i Kongl. Förordningen af den 13 September 1804, att taga eller
låta förskrifva sig större ränta, än sex för hundrade om året, då, såsom sä¬
kerhet för försträckning på viss tid, ej öfverstigande sex månader, erbjudes
pant af i fast egendom intecknadt skuldebref. Sedan den tid, då denna
förordning trädde i kraft, har räntefoten för försträckningar på kort tid ofta
stigit vida högre än 6 %. Deraf har blifvit eu följd, att inteckningar i fast
egendom, synnerligast pa mindre summor, blifvit uppsagda och måst af den
intecknade fastighetens egare infrias, utan att det sedermera varit möjligt för
honom att åter placera den inlösta inteckningen eller ens kunna begagna
densamma såsom hypotek för lån på kort tid, emedan han icke fått för¬
skrifva den högre ränta, som långifvare fordrat. Att detta förhållande utgör