Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
Y:o 36.
Ank. till llikstl. Kansli d, 4 Maj 1869, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning af återremiss af 2:dra och 5:te punkterna i Lag-
Utskottets Utlåtande N:o 4, angående vissa ändringar i gällande
konkurslag.
I omförmälda delar af ifrågavarande Utlåtande har Lag-Utskottet dels afstyrkt
bifall till eu af Herr L. J. Hjerta väckt motion, hvari yrkas, att konkurslagen ”i så
måtto må ändras, att ackord, understigande 50 procent eller något annat lämpligt
belopp, icke får af konkursdomstolen fastställas,” dels ock hemställt, att Riksdagen
jemväl måtte lemna utan afseende ett af Herr P. G. Isberg väckt förslag, åsyftande
att den, som i konkursmål yrkar alt någon borgenär skall sin fordran edfästa, skulle
hafva skyldighet att om sådant yrkande underrätta borgenären; Och som Utlåtandet
i dessa delar blifvit af begge Kamrarne till Utskottet återremitleradt, åligger det
Utskottet att taga berörda motioner under förnyad behandling.
Vidkommande först Herr Hierlas motion, så har, enligt diskussionsprotokollen,
hos Kamrarne gjort sig gällande den åsigt, att en lagförändring i den af motionä¬
ren angifna syftning vore af behofvet påkallad, till förekommande i någon mån af
de missbruk, som nu ofta inträffade, i det att en på obestånd kommen gäldenär
dels underläte att i rätt tid afträda sina tillgångar och dels gynnade några borge¬
närer, för att med deras biträde, till förfång för de öfriga, genomdrifva ackord.
Förhandlingarne inom Kamrarne hafva väl icke förmått rubba Utskottets öfver¬
tygelse om giltigheten af de i förra Utlåtandet framhållna skäl, som hindrade Ut¬
skottet att understödja förslaget; men då Utskottets åsigt torde böra vika för den
Bih. till Riksd. Prof. 1869. 7 Sami. 19 Höft.
1
2
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
inom Kamrarne uttalade mening, som, enligt hvad återremissen synes antyda, torde
af flertalet delas, har Utskottet trött sig nu böra framlägga förslag till lagförändring
i öfverensstämmelse med denna mening.
Den största svårigheten härvid är att finna det procentbelopp, som lämpligast
bör bestämmas såsom minimum, hvarunder ackord ej må fastställas. Den hos Kam¬
rarne förda diskussionen lemnar ej annan ledning i detta afseende, än att dels den
åsigt synes hafva varit allmännast, alt delta minimum borde sättas lägre än 50
procent, som motionären föreslagit, dels ock att en eller annan talare ansett det
kunna bestämmas till antingen 53^- eller 25 procent. Vid valet emellan dessa
begge siffror anser Utskottet att företrädet hör lemnas åt den sednare. Lagens be¬
stämmelse i ifrågavarande hänseende torde likväl ej höra göras så ovilkorlig, att
domstolen skulle vara förhindrad att fastställa ett ackord derföre att en eller annan
borgenär uttryckligen medgifvil alt nöjas med en mindre procent; helst det ej kan
betagas en borgenär att till förmån för gäldenären nedsätta sitt fordringsanspråk
huru lågt som helst.
I enlighet med hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet vördsamt hemställa,
l:o att Riksdagen må för sin del besluta en författning, hvarige¬
nom förordnas att 104 § i gällande konkurslag skall erhålla följande
förändrade lydelse:
”Ackord må ej, ändå att det ej beslridt är, af Rätten fastställas:
då beslutet icke i laga ordning tillkommit: då gäldenär blifvit dömd för
bedrägligt förhållande mot sina borgenärer eller medan han under tilltal
derför står: då anledning är, att gäldenär hemligen gynnat någon borge¬
när vid ackordet, eller annat svek dervid egt rum: då ackordet ej gifver
lika rätt och minst 25 för hundrade af fordringsbeloppet åt alla de
borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat sig ty
förutan med ackordet nöjde: då det uppenbarligen länder till skada för
borgenärerna.”
Af de yttranden, som enligt diskussionsprotokollen föregått återremissen af
5:10 punkten i Utskottets förra Utlåtande, framgår otvetydigt, alt dervid inom begge
Kamrarne åsyftats hufvudsakligt bifall till Herr Isbergs ofvanberörda föiVlag, enligt
hvilket den, som i konkursmål vikar, att någon borgenär skall sin fordran med ed
lästa, skulle hafva skyldighet att ”inom hälften af den i 88 § konkurslagen stad¬
gade tid derom underrätta borgenären, eller dess ombud, eller, der ingen af dessa
kan anträffas, om yrkandet införa kungörelse i allmänna tidningarne inom åtta dagar
före det edgång ske bör; och skall han tillika derförinnan till Rätten eller domaren
ingifva bevis att han fullgjort hvad sålunda blifvit föreskrifvet, vid påföljd att hans
yrkande om edgång lemnas utan afseende.” Till stöd för en lagförändring i denna
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
3
syftning har blifvit anfördt, att nu gällande stadgande!! om rättighet för borgenär
att blott och bart genom ett derom framstäldt yrkande påkalla edgång af annan
borgenär lemnade rum för ett ofta öfverklagadt missbruk, beslående deri, att yr¬
kandet framställes utan giltig anledning, under beräkning alt eu eller annan, mot
hvilken detsamma är riktadt, skall förblifva okunnig derom och förty försumma att
sin fordran bevaka. Den i nuvarande lag tillämpade, af Utskottet framhållna grund¬
sats, att borgenär ålåge att sjelf eller genom ombud följa konkursmålets gång, borde
man i förevarande fall icke så strängt hålla på, då erfarenheten visat, att lagen ej
förmått göra sin mening härutinnan gällande. I konkurslagen vore såsom regel
antaget, att en bevakad fordran ej behöfde med ed fästas; och då här vore fråga
om ett undantagsstadgande i afseende på denna regel, kunde den, som ville deraf
sig begagna, icke skäligen fordra att dervid få tillgodonjuta de grundsatser, hvilka
för de normala förhållandena finnas i lagstiftningen bestämda. Dessutom borde man
ej förbise den för all lagstiftning gällande grundsats, som bjuder, att eu lag ej får
inrättas så, att den å ena sidan innebär för den mindre samvetsgranne en lockelse
alt till andras skada begagna sig af de smyghål, lagen lemnar, och å den andra
ett försåt för den mindre lagkunnige.
Till följd af den mening, som sålunda synes hafva inom Kamrarne gjort sig
gällande, har Utskottel ansett sig hafva till åliggande att utarbeta förslag till lag-
lörändring i det syfte ifrågavarande motion angifver. På det att tiden, inom hvilken
beviset om allagd borgenärsed bör till Rätten eller domaren ingifvas, må kunna för
hvarje särskilt fall i någon mån lämpas efter omständigheterna, torde föreskrift
böra meddelas, alt domaren, då edgångsyrkande framställes, skall i sagda hänseende
förelägga vederbörande borgenär viss tid af högst en månad från det han af löre-
läggandet erhållit del. Härigenom vinnes ock den fördel, att underrättelsen om
edgångsyrkandet erhåller officiel karakter. Derjemte torde såsom vilkor för borge¬
närs rättighet att blifva om yrkandet underrättad, böra föreskrifvas, att hall i be-
vakningsinlagan har att uppgifva den ort inom riket, der han eller hans ombud
träffas kan, då den af motionären undantagsvis föreslagna, mindre lämpliga utväg
att genom kungörelse i allmänna tidningar^ verkställa kommunikationen ej blefve
nödig att anlita, helst som det må ankomma på Rätten eller domaren att meddela
nytt föreläggande, i fall lagligt hinder för delgifningen bevisligen mött. I fråga
om tiden, inom hvilken kommunikationsbeviset skall till Rätten eller domaren inlem-
nas, anser Utskottet att sådant bör ske inom eu månad från den dag, då edgångs-
yrkandet sednast bort framställas.
Utskottet får således föreslå,
2:o att Riksdagen må för sin del besluta en författning, hvarigenom
forordnas, att 86, 88 och 90 §§ i konkurslagen skola erhålla följande
förändrade lydelse;
4
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
§ 86.
"Yrkande att anmäld fordran med ed lastas skall, göres skriftligen,
i den ordning och inom den tid, som för jäf emot fordringar förr stad¬
gade äro. Ej må sådant yrkande i bevakningsinlaga väckas. Rätten eller
domaren förelägge den, mot hvilken yrkandet framslälles, att edgången
fullgöra och med bevis derom inkomma inom viss tid af högst en månad
från det han af föreläggandet erhållit del; Och vare den, som yrkandet
vacker, skyldig att ombesörja delgifvandet och derom till Rätten eller
domaren ingifva bevis inom eu månad från den för jäf emot fordringar
bestämda lid, vid påföljd alt hans yrkande eljest lemnas utan afseende.
Borgenär, hvilken förmånen al ett sådant delgifvande åtnjuta vill, åligge
att i bevakningsinlagan uppgifva den ort i riket, der han eller hans om¬
bud kan träffas. Har han del underlåtit, vare pligtig att edgångsbeviset
till Rätten eller domaren inlemna inom två månader från den tid yrkan¬
det sednast bort framställas.
§ 88.
Kan borgenär ej inom föreskrifven tid fullgöra honom förelagd ed¬
gång och derom till Rätten eller domaren ingifva bevis; anmäle han inom
samma tid sitt förfall för Rätten eller domaren, och pröfve Rätten, om
längre lid honom föreläggas må. Försummar borgenär att edgångsbevis
inom föreskrifven tid ingifva; varde hans bevakning utan afseende lemnad:
företer han det sedan; anses bevakningen då vara gjord.
§ 90.
Borgenär, som för sin fordran har lös pant i handom, eller inteck¬
ning i gäldenärens fasta gods, njute, der han fordringen i konkursen icke
bevakat, ej rätt till betalning ur annan konkursboets egendom än panten
eller den intecknade fastigheten. Sådan borgenär vare ock pligtig, der
det äskas, att, innan han betalning ur panten eller fastigheten njuta må,
sin fordran med den i 82 § föreskrifna borgenärsed fästa. Underlåter
han att efter föreläggande i den ordning, 86 § stadgar, till Rätten eller
domaren ingifva bevis att lian föreskrifven ed aflagt; då må egendomen,
såsom annan konkursboets tillhörighet, af gode männen eller sysslomannen
omhändertagas, pell utdelning derutur ske till andra borgenärer, som sina
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
5
fordringar lagligen bevakat: fullgör han edgången innan sådan utdelning
skett; vare vid sin rätt till betalning ur panten eller fastigheten
bibehållen.”
I sammanhang härmed och till undanrödjande af de olägenheter, som för
borgenärsedens fullgörande ofta kunna mola, derigenom att borgenären, i anseende
till de långa mellantiderna för domslolarnes sammanträden på landet, för ändamålet
måste företaga en lång och kostsam resa till närmaste stad, har Utskottet ansett,
att det borde medgifvas borgenär rättighet att aflägga eden inför domaren på landet ;
och hernslälles derföre,
5:o att Riksdagen må för sin del besluta, all 87 § i konkurslagen
skall erhålla följande förändrade lydelse:
”Då borgenär edgång fullgöra skall; göre det vid den Rätt, hvar¬
under konkurssaken lyder, eller inför annan domstol eller på landet inför
domaren Vistas borgenär utom riket; då eger han eden aflägga ilandet,
der han vistas, antingen hos Svenska beskickningen eller inför den domstol
eller den myndighet, hos hvilken, enligt det landets lag, sådan edgång
fullgöras må.
Rorgenär stånde fritt att eden aflägga före inställelsedagen inför
domstol eller myndighet som nyss nämnd är, så ock å inställelsedagen
inför Ordföranden.”
Stockholm den 4 Maj 1869.
På Utskottets vägnar:
Arvid Faxe.
Reservationer:
af Herr Faxe: ”De yttranden, som, vid behandling hos Riksdagen af frågan
om det i 2:dra punkten i Utskottets Belänkande N:o 4 omförmälda förslag, inom
begge Kamrarne förekommit, synas visserligen innebära den syftning, att, i enlighet
med Herr Hiertas motion, såsom vilkor för ett ackords godkännande, borde stadgas,
alt detta icke finge understiga en viss i lagen bestämd procent af ford ringsbeloppen.
f
6 Lag-Utslcottets Betänkande N:o 36.
EU sådant bestämmande måste dock alltid blifva godtyckligt och om det skall gälla
för alla förekommande fall, äfven olämpligt. Hvad som i ett fall kan vara lagom
eller till och med för ringa, är i ett annat för mycket, allt förnämligast beroende på
förhållandet emellan tillgång och skuld, jemte de särskilda omständigheter, som lika¬
ledes i hvarje fall böra tagas i öfvervägande; och af nu gällande stadgande, alt
ackord ej får fastställas, då det uppenbarligen länder till skada för borgenärerne,
följer otvifvelaktigt, att domaren redan nu är pligtig, att, vid pröfning af ett ackords
antaglighet, fästa afseende på omförmäla lörhållanden. Varder deremot procenten
genom lag bestämd alltför hög, så kommer den alt förhindra godkännandet äfven
af sådant ackord, som, in casu, uppenbarligen är till förmån för borgenärerna. Sättes
den åter för låg, så blir bestämmelsen utan verkan och följaktligen ändamålslös.
I förra fallet öppnades dessutom utvägen för en eller annan borgenär, att, genom
bestridandet af äfven det mest billiga ackordsförslag, tilltvinga sig högre betalning
—- en utväg, som under det förra lagen var gällande icke sällan begagnades såsom
ett näringsfång af personer, hvilka köpte sig in såsom fordringsegare i konkurser.
1 hvarje händelse torde stadgandet icke böra göras så ovilkorlig!, att det lägger
hinder i vägen för fastställande af ett ackord, äfven då de borgenärer, hvilka i frågan
sig yttrat, enhälligt detsamma antagit. Det synes icke vara för mycket begärdt, att
den, som ej finner sig belåten med förslaget, åtminstone besvärar sig med, att der¬
öfver afgifva yttrande, och den, som uteblifver från det i anledning af ackordsför-
slagel utsatta sammanträdet, må skylla sig sjelf för följderna af hans underlåtenhet
alt bevaka sin rätt. Än mindre afseende lärer böra fästas på den fordringsrätt,
som, enligt nu gällande lag, men i strid med hvad förut varit stadgadt, tillkommer
den, som icke ens ansett mödan värdi, att i konkursen anmäla och bevaka sin
lord rån.
På grund af hvad nu blifvil anfördt får jag alternativt föreslå, att Riks¬
dagen må
antingen lemna Herr Hiertas omförmälda motion utan vidare afseende;
eller ock, om deri uttryckta grundsats godkännes, blott i så måtto bifalla
förslaget, att Riksdagen för sin del beslutar utfärdandet af en författning, hvarige¬
nom, med ändring af 99 § i konkurslagen den 4 8 September 4 862, stadgas att
samma § skall erhålla följande lydelse:
”Förslag till ackord — — — fordringsbelopp, dock må förslag till ackord,
som gifver mindre än 25 för hundra af fordringsbeloppen åt alla borgenärer, som
det angår och som ej uttryckligen medgifvit att med mindre åt nöjas, endast i först¬
nämnda fall såsom antaget anses.”
Under åberopande af hvad jag i min reservation emot Lag-Utskottets Retän-
kande N:o 4 anfört i fråga om åläggande för borgenär, hvilken emot annan fram¬
ställer yrkande om edgång i konkurs, att derom underrätta den emot hvilken yr¬
kandet göres, får jag erinra, att en dylik föreskrift synes vara nära nog liktydig med ett
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
7
förbud för enskild borgenär, att påyrka edgång, och det tyckes, som om man från
den omständighet, att dylikt yrkande någon gång varit föranledi af dåliga motiver
och rättigheten dertill missbrukats, hemtat anledning till det antagande, att yrkandet
alltid varit och blefve obehörigt. På annat sätt kan jag ej förklara att man, ehuru
erkännande grundsatsen, att borgenär hör sjelf eller genom ombud följa konkurs-
målets gång och gorå sig underrättad om de anmärkningar och påståenden, som i
afseende på hans fordringsrält förekomma, i detta fall vill icke allenast frånträda nämnda
grundsats, utan ock stadga en helt och hållet omvänd ordning. På detta sätt kan
man visserligen lyckas förekomma obehöriga yrkanden af förenämnda beskaffenhet,
men man skall på samma gång äfven förhindra verkligen befogade edgångspåståen-
den; ty enskild borgenär skall icke gerna underkasta sig ett besvär och en kostnad
för kommunikation af edgångspåståendet, hvaraf han sjelf tilläfventyrs har att vänta
ringa fördel, som deremot är gemensam för hela massan, derest det leder till den
ifrågaställda fordringens ogillande. Dessutom blir det icke alltid möjligt att behöri¬
gen verkställa kommunikationen; om än borgenären i fråga, på sätt som skulle
stadgas, uppgifvit den ort, der han eller hans ombud kunde träffas, t. ex. vanliga
hemorten, så kunde dock hända att han vid det tillfälle, då kommunikationen skulle
ske, icke funnes på detta ställe, men med eller ulan afsigt att undvika sagda kom¬
munikation, aflägsna! sig derifrån. Det i sista mom. af 12 Kap. 7 § Rättegångs¬
balken medgifva stämmngssätt, alt fästa kallelsen på den frånvarande borgenärens
husdörr, kunde högst sällan användas, emedan del alltid är svårt, ollast omöjligt,
att styrka det någon håller sig undan för det han väntar stämning, och detta stäm-
ningssätt dessutom endast får användas, då veterlig! är, att den som skall stämmas,
vistas i häradet eller i staden. Följden häraf måste således blifva, att den, som
yrkat edgången, nödgas antingen afstå från allt påstående eller ock hos konkursdo¬
maren begära anstånd med kommunikationens verkställande, hvilket icke kunde nekas,
då han visade sig hafva i nämnda afseende vidtagit alla de åtgärder, som på honom
kunnat ankomma, men åter skulle verka i alldeles motsatt riktning mot den, som
med bestämmelserna i nu gällande konkurslag varit afsedd, eller konkursärendens
skyndsamma afsilande.
Visserligen invändes, alt, om edgångspåståendet är fullt befogadt, flera
borgenärer sannolikt skola instämma deri, då kostnaden och besväret för hvardera
blefve ringa och dessutom kommunikationen kunde ske genom sysslomannens för¬
sorg; men samma hinder, som här ofvan blifvil anförda, kunna äfven dervid möta,
lika så väl som för den enskilde borgenären. Det föreslagna stadgandet Dlelve
alltså särdeles gynnsamt för oredliga borgenärer, hvilka säkerligen icke skulle försum¬
ma tillfället att undvika obehaget af falsk borgenärsed och dess möjligen lika obe¬
hagliga följder.
Deremot om, på sätt jag förut föreslagit, underrättelse angående edgångs-
påslående genom Rättens Ombudsman meddelas den, emot hvilken det blifvil fram-
8
Lag-Utskottets Betänkande N:o 36.
stöld t, på samma sätt som om fortställande al kallelsebref är föreskrifvet, synes all
den förman vara beredd, som skäligen kan begäras och jag får alltså förnya mitt
förslag, att till 86 § konkurslagen må göras följande tillägg:
Yrkande, att anmäld fordran med ed fästas skall, göres skriftligen, i den
ordning och inom den tid, som för jäf emot fordringar förr stadgade äro. Ej må
sådant yrkande i bevakningsinlaga väckas eller i annan skrift annorledes framställas,
än att hvarje borgenär, mot hvilken yrkande göres, till namn uppgifves. Underrät¬
telse om yrkandet varde, genom Rättens Ombudsmans försorg, på sätt i 15 § om
fortställande af kallelsebref stadgas, den som edgången fullgöra skall eller hans om¬
bud ofördröjligen meddelad; dock åligge borgenär, som förmånen af sådan under¬
rättelse åtnjuta vill, att i bevakningsinlagan uppgifva den ort i riket, dit bref till
honom eller hans rätta ombud sändas må.”
af Herr Grefve J. O. Mörner, i afseende på Utskottets hemställan i 2alra
punkten af Utlåtandet.
af Herr Rosenberg: ”Då det lärer blifva alldeles omöjligt afl finna någon
för alla konkursbo fullt lämplig summa, uttryckt i procent, på hvilken ett erbjudet
ackord bör grundas, enär dennas storlek beror af omständigheter, som lagen icke
tillförlitligt kan taga i beräkning, och då min öfvertygelse är, all nedsättning af den
summa, som på grund af lag kan i fråga om tvångsackord erbjudas, långt ifrån att
befrämja borgenärernas bästa, snarare skall befrämja lättsinne och slöseri, emedan,
huru det än går, man alltid hoppas kunna bjuda sina kreditera- 25 procent; bar
jag i fråga om beloppet icke kunnat biträda Utskottets förslag, ulan ansett motio¬
närens förslag om 50 procent böra tillstyrkas.”
af Herr Bovin; och
af Herr Ählgren: ”bör att i någon man förekomma de af motionären Herr
Hierta omordade missbruken vid de så kallade tvångsackorden, torde en förändrad
lydelse al konkurslagens 95 och 96 §§ företrädesvis böra ifrågakomma i den syft¬
ning, all gäldenär erbjudna ackord ej må upptagas och till borgenärernas afgörande
hänskjutas, för så vidt detsamma ej g i Iver af fordringsbeloppen till siffran utsatta
procent, hvilkas bestämmande genom lagstiftning emellertid alltid måste blifva helt
och hållet godtyckligt, hvarhelst strecket än uppdrages.
Hvad vidare angår del förslag till författning, som ULskottet i anledning af
Herr Isbergs .motion framlagt, är jag äfven i denna del med Utskottet skiljaktig.
Skulle Riksdagen anse att från den på flera ställen i gällande konkurslag uttalade
grundsats, att borgenär sjelf eller genom ombud skall följa konkursmålets gång, Ill¬
göras undantag i del afseende, som i Herr Isbergs motion omförmäles, synes mig
enklast vara att domstolen eller Rättens Ordförande, då edgång påyrkas, derom
lemnar vederbörande borgenär underrättelse, antingen genom kungörelse i allmänna
tidningarne, på sätt konkurslagen i flera andra fall stadgar, eller ock på annat
lämpligt sätt.”