6
Lag-Utskottets Utlåtande A':o 6.
\:o 6.
Anis. til! Riksd. Kansli d, 18 Febr. 1868, kl, 1 e. in.
Utlåtande, i anledning af Kong/. Maj:ts nådiga Proposition om antagande
af en författning angående bouppteckningars och ar/skiftens upp¬
rättande i stad
Omförmälda nådiga Proposition, hvilken, åtföljd af Stats-Rådets och Högsta Dom¬
stolens i ämnet förda protokoll, blifvit af begge Kamrarne till Lag-Utskottets behand¬
ling öfverlemnad, är af följande lydelse:
Sedan Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 18 Februari år 1863
tillkännagifvit, det de för sin del ansett, att den enligt 9 Kap. 1 § och 12 Kap.
2 § Ärfda-balken, med dithörande författningar, städernas magistrater tillagda rättig¬
het att, der ej annorlunda vore stadgadt, förrätta bouppteckningar och arfskiften
och derför uppbära arfvoden, borde upphöra och städernas innevånare i detta hän¬
seende tilläggas samma rätt, som tillkommer Rikets öfriga innevånare, att nemligen
sjelfva kalla gode män till dylika förrättningars verkställande, men att hinder här¬
för funnits möta deri, att förenämnda arfvoden utgjorde en väsendtlig del af magi¬
straternas aflöning, hvarför Rikets Ständer i underdånighet anhållit, att Kongl.
Maj:t täcktes vidtaga åtgärd till beredande af ersättning åt vederbörande städers
magistrater för den sportelinkomst de genom den föreslagna förändringen kunde
komma att förlora och sedermera framställa nådig Proposition om den förändring
i allmän lag, som för det afsedda ändamålet vore nödig — så hafva i anledning
häraf upplysningar blifvit infordrade angående beloppet af den inkomst, städernas
magistrater under sednaste åren genom ifrågavarande sportler uppburit, äfvensom
städernas innevånare blifvit hörde, huruvida de ville åtaga sig att bereda magi-
stratspersouerne ersättning för upphörande af nämnda sportler; och har af de till
följd häraf inkomna yttranden visat sig, bland annat, dels att ifrågavarande afgitter,
hvilka i de flesta städer, såsom af ålder varit vanligt, ingå bland magistratspersonernas
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6‘.
7
löningsförmåner, dock på åtskilliga ställen till någon del eller helt och hållet an¬
vändas till andra ändamål, dels ock att, under det innevånarne i större delen af Rikets
städer samtyckt att utgifva ersättning för den minskning i inkomster, som genom
den föreslagna förändringen skulle uppstå, dervid dock på flera ställen särskilda
vilkor blifvit vid nämnda medgifvande fästade, så hafva i ett ej obetydligt antal
städer innevånarne vägrat att sådan ersättning utgifva.
Då sålunda hinder fortfarande lärer böra anses möta för den föreslagna
förändringens genomförande på en gång i alla Rikets städer, men sådant genom¬
förande lämpligen bör kunna ske för hvarje särskild stad, allteftersom ersättning
beredes för de inkomster, hvilka hittills genom boupptecknings- och arfskiftes-
arfvoden influtit, vill Kongl. Maj:t alltså, med öfverlemnande af Högsta Domstolens
i ämnet förda protokoll, jemlikt 87 § Regeringsformen, till Riksdagens antagande
framlägga följande förslag till
Förordning
r
. angående bouppteckningars och arfskiftens upprättande i stad.
Stadgandet i 9 Kap. 1 § Ärfda-balken, att vid uppteckning af egendom
som finnes i bo, lydande under stadsdomstol, eller utgöres af fastighet i stad,
borgmästare och råd skola nämna två eller flere redlige män, som egendomen
uppteckna och värdera, må, efter Konungens förordnande, upphöra att gälla i
afseende å bouppteckning i den stad, hvarest afgifter för bouppteckningars och
arfskiftens förrättande icke vidare tagas i beräkning till bestridande af löner
eller andra allmänna utgifter; egande derefter sterbhusdelegare att till så väl upp¬
teckning och värdering af egendomen, som ock till arfskifte kalla gode män, på sätt
som stadgadt är om bo, hvilket under stadsdomstol ej lyder.
Genom ofvanberörda underdåniga skrifvelse hafva Rikets Ständer erkänt be-
hofvet af eu lagförändring i omförmälda syftning, och skälen härför äro: dels att
den enligt nu gällande lag städernas magistrater tillagda rättighet att, der ej an¬
norlunda ur stadgadt, förrätta bouppteckningar och arfskiften och derför uppbära
arfvoden, är till sjelfva sin grund obillig, då vissa klasser af städernas innevånare
derigenom pålagts ett tvång och en beskattning, hvarifrån andra klasser inom
stadskommunerna likasom Rikets alla öfrige innebyggare äro fritagne; att grunden
för bouppteckningsprocenten, som beräknas efter summa inventarii, utan afdrag för
skulderna, likaledes är obillig, så att det lätteligen kan inträffa, att den behåll¬
ning, som eljest skulle uppstått, helt och hållet åtgår till bouppteckningsarfvodet,
— ja, att boet till och med just för detta arfvode måste afträdas till konkurs; samt
att det jemnande af rättigheter och skyldigheter i öfrigt, som under sednare tider
8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
blifvit tillvägabragt mellan städernas innevånare, påkallar likställighet jemväl i nu
ifrågakomna hänseende.
På sätt handlingarne utvisa hafva innevånarne i 37 af Rikets städer vägrat
att utgifva ersättning för den minskning i inkomster, som genom ifrågaställda för¬
ändringar skulle uppstå för magistratspersonerne, hvaremot i öfriga 48 städer inne¬
vånarne till sådan ersättnings utgifvande samtyckt, på åtskilliga ställen dock endast
under vissa vilkor.
Med afseende å det hinder, som sålunda mött för förändringens genomfö¬
rande på en gång i alla Rikets städer, har Kongl. Maj:t, i hufvudsaklig öfverens¬
stämmelse med Högsta Domstolens yttrande i ämnet, för frågans lösning begagnat
én utväg, som synes vara den lämpligaste; och får Utskottet derföre vördsamt
tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande Proposition.
Stockholm den 17 Februari 1868.
På Utskottets vägnar:
Eric Sparre.
Reservationer:
af Herr Lemchen;
af Herr Bergström: “När en person aflider och lemnar efter sig egendom, är det
af vigt både för delegare i sterbhuset och för borgenärer, att egendomen upptecknas
och värderas. Lagstiftarens vårdnad bör derföre ligga derå, att sådana förrätt¬
ningar varda verkställda med all möjlig omsorg och skicklighet. För afseende
derå måste, enligt min tanke, den abstrakta frihetens anspråk vika.. Så har ock
skett i våra grannländer, Danmark och Norge, der, såsom bekant är, uppteckning och
värdering utaf afliden persons qvarlåtenskap är en judiciel förrättning, som tillkommer
den så kallade “Skifteretten". Enahanda omvårdnad har Franska lagstiftningen egnat
ifrågavarande rättsärende. Man behöfver, för att finna detta, blott genomläsa 2:dra
boken 4;de titeln af “Code de procedure civile", som föreskrifver iakttagande vid bo¬
uppteckning af alla de formaliteter, som den har gemensamma med andra notariats-
urkunder, och dertill af åtskilliga andra, hvilka fullständigt uppräknas och be-
skrifvas. Deremot har vår lag i allmänhet till förmån för friheten uppoffrat rätts¬
säkerheten uti ifrågavarande afseende. Den äldre lagkomitéen, hvilken icke med
fog kan beskyllas för inskränkt uppfattning eller trångbröstade åsigter i lagstift¬
nings politiken, klagar deröfver, att den frihet, som tillkommer delegare i bo, ly¬
dande under annan domstol, än stadsdomstol, eller i arffallen fastighet å landet,
att
9
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
att till boupptecknings- och värderingsman utse hvem de vilja, icke beredt åsyftad
fördel, utan i stället åstadkommit stora olägenheter. Arfvingar både stundom lem-
nat sitt förtroende åt personer, hvilka icke varit skicklige att verkställa det dem
gifna uppdrag. Då uppteckning af död mans bo icke förrättades med urskiljning,
förfelades dess ändamål att, så vidt ske kunde, grundlägga en säker kännedom om
sterbhusets tillhörigheter samt dessas beskaffenhet och värde; hvadan också de,
som hade del eller anspråk i boet, saknade den nödiga vägledning, hvarigenom
oredor och tvister för framtiden kunde förekommas. Erfarenheten vittnade, att
ganska många bland de vid domstolarne å landet förekommande rättegångar ledt
sitt ursprung från felaktiga bouppteckningar och derpå grundade oriktiga arfskiften
samt att det ofta varit svårt att efter längre tids förlopp erhålla tillförlitliga upp¬
lysningar om boets tillstånd vid dödsfallet. Genom Kongl. Brefvet den 27 Maj
1801 vore väl stadgadt, att häradshöfdingarne skulle, vid boupptecknings- och
skiftesinstrumenternas emottagande, noga tillse, att icke okunnige och oskicklige
personer finge med sådana förrättningar sig befatta; men då denna tillsyn förut¬
satte en förtidig granskning, som, utan närmare kännedom om boet, icke kunde
blifva fullständig, hade någon påföljd deråt sällan egt rum i andra fall, än der
uppenbara fel i formen genast visat sig. Att förordna ny bouppteckning hade
ofta funnits leda till betänkliga följder, isynnerhet då sterbhuset varit obemedladt
eller med gäld besväradt.
För min del tvekar jag icke att instämma i anförda klagan; likasom jag
tror, att hvar och en, som förvaltat domare-embete å landet, skall erkänna befo¬
genheten af densamma. Annorlunda och bättre hafva deremot förhållandena ge¬
staltat sig i städerna till följd af den städernas magistrater tillagda rättighet att,
der ej annorlunda vore stadgadt, förrätta bouppteckningar och arfskiften. Det sätt,
hvarpå dessa förrättningar i städerna verkställts, har i allmänhet icke gifvit anled¬
ning till klander eller föranledt rättegångar; och äfven det fattigaste bo har icke
kommit att sakna laglig behandling. Visserligen finnas i städerna sterbhus, hvari
delegarne på grund af undantagsstadganden åtnjuta enahanda frihet uti ifrågava¬
rande afseende, som sterbhusdelegare å landet. Men vanligen äro delegarne i
sådana sterbhus så upplyste, att de till fullo inse vådan af att lemna sitt förtro¬
ende åt okunnige och oskicklige boutredare; hvarföre de anförtro förvaltningen
antingen åt någon magistratsperson eller annan lika sakkunnig. Huru önskvärdt
således det än kan vara, att i ett ämne, som fäller under allmänna lagen, likhet
i bestämmelser må råda; finner jag dock olämpligt att tillvägabringa sådan likhet
derigenom, att man inom de rättskretsar, hvarest ett bättre tillstånd eger rum,
inför det sämre, som råder i allmänhet. Heldre hade likheten, om den nu nöd¬
vändigt skolat genomföras, bort åstadkommas på det sätt, lagkomitéen föreslagit,
eller genom antagande af ett så lydande stadgande:
“Så å landet, som i stad, skola kunnige och redlige män tillsatte vara att
Bill. till JRiksd. Prof. 1868. 7 Sami. 5 Häft. 2
10
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.
boutredningar inom domsagan hålla. Af dessa kallen sterbhusdelegare en att bo¬
uppteckning förrätta. Åsämjas sterbhusdelegare ätt låta bouppteckning förrättas af
annan person, den de hafva förtroende till; anmälen det hos Rätten; och varde han
förordnad, der ej Rätten pröfvar honom till den befattning ej skicklig vara. Den,
som bouppteckning förrättar, tage sig till biträde tvänne andra män, som ojäfvige
äro“.
Genom ett sådant stadgande skulle man å ena sidan hafva tillgodosett
frihetens anspråk och å den andra icke uppoffrat rättssäkerheten. Rikets åren
1862 och 1863 församlade Ständer beträdde eu annan väg, på hvilken jag för min
del icke vill följa dem; helst den formela likheten i lagbestämmelser rörande före¬
varande ämne ändock icke, på sätt af Kongl. Maj:ts Proposition inhemtas, kan
vinnas. Jag är nemligen öfvertygad, att många af de städer, hvilka vägrat att
lemna sina magistrater ersättning för den mistning af sportler, som af den nya
lagens antagande skulle blifva en följd, dervid hufvudsakligen åsyftat att åt sig
bevara det goda, som gällande lagstiftning bereder dem, och förekomma införande
af ett sämre tillstånd. Sådant var åtminstone förhållandet med den största af
de tvänne städer, hvilka jag har äran representera. Det må vidare betviflas,
huruvida för sterbhus i de städer, som förklarat sig vilja ingå på den nya ordnin¬
gen, någon ekonomisk vinst uppstår. Hvarje till kommunen skattskyldig får del¬
taga i utgörande af den årliga sportelersättningen åt magistraten; och när dödsfall
inträffar, måste sterbhuset gälda arfvode för uppteckningen. Huru upptecknings-
mannen än må vara, icke verkställer han förrättningen för intet. 1 de flesta fall
lärer det väl blifva en magistratsperson, som undfår uppdraget. Således minskas
magistratens tjenstegöromål vid oförminskade löneinkomster; jemte det tillfälle be-
redes den till enskild förtjenst på förrättningar, hvilka tillförene utgjorde delar af
dess tjenstegöromål.
Ehuru Rikets Ständers skrifvelse den 18 Februari 1863 innebar giltig an¬
ledning för Regeringen att framlägga ifrågavarande lagförslag, och ehuru jag emot
detsamma i formelt afseende icke har det ringaste att anmärka; finner jag mig
dock, på grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, föranlåten tillstyrka,
att Riksdagen icke måtte bifalla förevarande lagförslag."
I denna reservation instämde Grefve Sparre och Herr Hessle.
Stockholm, tryckt hos A. L. Norman, 1868.