Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.
3
N:o 33.
Ank. till Eiksd. Kansli d. 15 April 1868, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skyldighet för låntagare,
som icke på föreskrifven tid betalar räntan å intecknad skuld,
att å det förfallna räntebeloppet erlägga ränta.
Andra Kammaren har till Lag-Utskottets behandling öfverlcinnat en af Herr
A. J. Sandstedt väckt motion, (Nio 177), hvari yrkas, att Riksdagen måtte för sin
del besluta, “att låntagare, som å föreskrifven tid ej betalar «tfäst ränta å intecknad
skuld, vore pligtig att å det förfallna räntebeloppet erlägga lika ränta som å kapi¬
talet, till dess liqvid skedde."
Enligt 1) Kapitlet G § Ilandelsbalken är det vid stadgad påföljd förbjudet
att taga ränta på ränta; dock heter det i nästpåfoljande 7 §: “Ku varder
skuldebref med begges samtycke förnyadt och räntan lagd till hufvudstolen; det skall
ej för ocker räknas.“ Genom detta sednare stadgande har lagstiftaren till principen
erkänt borgenärs rättighet att tillgodonjuta ränta p•& förfallen ränta, ehuru såsom vilkor
härför fordras att skuldebrefvet skall förnyas. Ändamålet härmed är allenast, att skulden
ej må kunna gäldenären ovetande förökas genom beräkning af ränta på ränta, så att han
plötsligen skulle finna sig i oförväntad! hög grad skuldbelastad. Men som borge¬
närens rätt uti ifrågavarande hänseende genom sagda vilkor gjorts beroende af g'äl-
denärens godtycke, innebär detsamma en orättvisa mot den förre, hvilken i saknad
af ränteliqvid på den bestämda dagen möjligen nödsakas att sjelf upplåna motsva¬
rande belopp emot ränta, eller åtminstone beröfvas tillfälle att göra sina rån tern e-
del fruktbärande, utan att den försumlige eller tredskande gäldenären kan tillför-
bindas att hålla honom skadeslös. Lagens förbud för en borgenär att taga ränta på
ränta utgör eu qvarlefva från den tid, då räntan betraktades såsom en mindre lof¬
lig inkomst. Men sedan ränta numera anses lika gild som hufvudstol, synes rätt¬
visan af en föreskrift, som berättigar borgenär att njuta ränta på förfallen ränta,
vara. så uppenbar, att den ej bör kunna ifrågasättas; och detta gäller lika mycket
fordringar i allmänhet som intecknad fordran, hvartill- motionären inskränkt sitt
förslag.
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.
Men om Utskottet således ieko hyser ringaste betänklighet i hufvudsaken, har
deremot tvekan uppstått i fråga om den tidpunkt, då borgenärs rätt att njuta ränta
på förfallen ränta borde inträda. Bestämmelserna i 9 Kapitlet 8 och 10 §§ Handels-
balkcn ådagalägga, att vår lag lika litet som den allmänna rättsläran anser aftal om
ränta såsom ett nödvändigt moment vid försträckning af penningar eller varor. Af sam¬
ma bestämmelser framgår ock, att man måste skilja emellan kontraktsmessig eller
uttalad ränta och ersättningsränta. Läran om den sednare arten af ränta utgör en
del af ett mera allmänt rättsinstitut, eller det om skadeersättning. Hvarje gälde¬
när, som obehörigen dröjer med att fullgöra sin förbindelse eller gör sig skyldig till
hvad man kallar inom solvendi, kan derigenom tillskynda sin borgenär skada och
ådrager sig i sådan händelse påföljden af att gifva ersättning derför. Enligt Romerska
lagen antogs likväl inom solvendi först då vara för hand, när en maning (interpcl-
latio) från borgenärens sida skott vare sig genom kraf inför domstol (intcrpellatio
judicialis) eller enskildt kraf (interpellatio extra judicialis). Eu sådan maning bo-
'höfdes dock icke i vissa fall, såsom dels när eu legal betalningstermin var före-
skrifven, t. ex. för afrad, dels ock när det kunde tillräknas gäldenären sjelf att
maning icke kunnat ega rum.
På sätt innehållet af nyss åberopade lagrum i 1734 års lag utvisar, erfor¬
dras icke, enligt denna, någon maning från borgenärs sida för att konstatera, det
gäldenären gjort sig skyldig till försummelse att i rätt tid uppfylla sin förbindelse,
Vid det förhållande att borgenär kan hänvisa till gäldenär** utfästelse att betala å
viss dag och att donna förflutit utan att betalning följt, inträder nemligen skyldig¬
het för gäldenären att från förfallodag^!! vidkännas ränta. Denna ersättningsränta
är bestämd en procent högre än den enahanda ränta, som, för den händelse viss
förfallotid ej är uttalad, ådömes gäldenär från den dag, lian blifvit lagsöka Med
anspråk på följdrigtighet skulle man således kunna uppställa den satsen, att, enär,
i fråga om gäldenär» skyldighet att vidkännas ränta till följd af försummelse att å
öfverenskoinmcn eller eljest bestämd förfallodag erlägga det egentliga skuldbelop¬
pet eller hufvudstolcu, vår lag icke såsom vilkor derför fordrar, att maning eller
kraf från borgenärs sida föregått; så torde man, om man genom ny lag villo stadga
skyldighet för gäldenär att å den till betalning förfallna kapitalräntan ytterligare
gälda ränta från förfallodagen, dervid icke heller såsom vilkor för inträdande af
sist omförmälda skyldighet fordra föregående maning eller kraf från borgenärens
sida. Men deremot kan mod fog invändas, att, särdeles med afseende å den hittills
gällande grundsatsen att ränta på ränta aldrig må tagas, ett stadgande om rättighet
för borgenär att jemväl utan föregången maning eller erinran njuta ränta på ränta
kundo synas innebära eu nög hastig öfvergång i lagstiftningen, helst flertalet af
gäldenärer icke lätteligen torde beräkna med hvilken hastighet skuldbeloppet så¬
lunda accurnuleras.
I do länder, såsom t. ex. Danmark och Frankrike, hvarest man tillegnan
sig den Romerska uppfattningen, att en gäldenär icke kan anses hafva gjort sig
skyldig till dröjsmål att betala kapitalskuld, med mindre lian därförinnan blifvit
kraft!, har lagstiftaren naturligtvis i fråga om ränta på kapitalränta mer eller min¬
dre strängt fasthållit samma uppfattning. Sålunda är det i Danmark lag att “Rentes
Rente eller Rent o af forfaldno, men ikke i rotte Tid betalte Rent-cr kan kun för¬
dans tfa den Dag af, då CJreditor paataler Rentemes Udeblivelse, med mindre Par-
terne förtid havo truffet anden Overenskomst eller Gjseldsbrevet lyder på skadeslös
Betaling.“ Tredje Boken 3 Tit. 4 Section 1,154 art. af don Franska Gode civil
gtadgar, att “till betalning förfallna kapitalräntor kunna i sin ordning bära räntor
ö
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.
antingen på grund af käromål inför Rätta eller till följd af särskild öfverenskom¬
melse, förutsatt att, vare sig vid käromål eller öfverenskommelse, fråga är om
räntor, som man har att fordra för minst ett helt år.“ Utskottet hör icke heller
^ lemna oanmärkt, att Lagkomitéen, oansedt den bibehållit nu gällande lags påföljd
för gäldenärs försummelse att å förfallodagen betala kapitalskuld, likväl under 3
Kap. 28 § Handelsbalken föreslagit ett så lydande stadgande: “Betalar ej gäldenär
ränta å rätt tid; vare borgenären berättigad att njuta laga ränta å förfallen ränta
från den dag, han räntan kraft;11 hvilket föreslagna stadgande Lagberedningen under
32 § samma kapitel och balk återgifver sålunda: “Betalar ej gäldenär ränta å rätt
tid; vare borgenären berättigad att njuta laga ränta å förfallen ränta; dock ej
längre än från den dag, då han räntan kraft. “
I öfverensstämmelse härmed anser Utskottet, att borgenärs rätt att njuta
ränta på förfallen ränta ej må inträda förr än han räntan kraft; dock att häraf
icke må föranledas undantag från tillämpningen af den i 9 Kap. 8 och 10 §§ Handels¬
balken fastställda grundsats, att ränta å förfallen skuld skall beräknas till sex för
hundrade om året. Härvid bör likväl erinras, att, enligt Kong!. Förordningen den
26 April 1861, jemförd med Kong!. Kungörelsen den 5 Oktober 1866, delegare i
hypoteksförening, som underlåter att å föreskrifven tid till Föreningen inbetala
stadgad ränta m. in., har skyldighet att från och med förfallodagen gälda dröjsmåls-
ränta derå, efter en procent för månad. Enahanda skyldighet åligger hypotheks-
föreningarne i afseende på årsinbetalning för lån i allmänna hypotheksbanken, dock
så att räntan dervid beräknas endast till f procent i månaden.
Yid en lagförändring i den syftning, hvarom nu är fråga, får icke förbises
den grundsats, att en ny lag ej må verka inskränkande tillbaka på redan förvärf-
vade rättigheter.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet vördsamt tillstyrka
bifall till Herr Sandstedts ifrågavarande motion på det sätt,
att Riksdagen för sin del beslutar en författning af denna lydelse:
“Med upphäfvande af den i 9 Kapitlet 6 § Handelsbalken stadgade på¬
följd för den som tager ränta på ränta, samt af 7 § i samma Kapitel,
förordnas som följer:
Betalar ej gäldenär ränta å rätt tid, gifve, der ej annorlunda särskild!
är stadgadt, ränta, efter sex för hundrade om året, å förfallen ränta från
den dag borgenären genom stämning eller lagsökning, eller eljest skrift¬
ligen eller muntligen, räntan kraft.
Denna Förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1870; dock må innehafvare af intecknad fordran icke för ränta
å ränta njuta företräde till betalning, der sådant skulle leda till minsk¬
ning i den rätt, annan på grund af inteckning derförinnan förvärfvat.
Stockholm den 15 April 1868.
På Utskottets vägnar:
Eric Sparre.
6
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.
Reservationer:
af Herr Lemchen: Någon verklig skilnad i rättsligt hänseende emellan för¬
fallen räntoskuld och förfallen kapitalskuld finnes väl icke. Påföljden af underlå¬
tande att fullgöra betalningsskyldighet hör derföre i lagen bestämmas lika beträf¬
fande så val ränta som hufvudstol. Jag vill således, i anledning af Herr Sandstedts
motion, tillstyrka att förbudet i 9 Kap. G § Handelsbalken mot beräknande af ränta
på ränta upphäfves, och att deremot stadgas skyldighet för gäldenär att gifva ränta
pä förfallen men obetald ränta i öfverensstämmelse med föreskrifterna i 8 och 10
§§ af samma kapitel om ränta på annan förfallen skuld, hvarför någon sådan icke
är förskrifven; men jag kan icke biträda Utskottets förslag att denna skyldighet
skall göras beroende af fordringsegarens kraf.
Eu sådan inskränkning i ränteberäkning å hufvudstol gäller nu endast en¬
ligt Kong!. Förordningen den 19 Maj 1756, då förskrifning är ställd till sedelhaf-
varen eller till viss man eller ordres, och detta undantag från allmänna stadgandet
kommer att upphöra, när den af Kong! Maj:t och Riksdagen beslutna författning
angående förändrade föreskrifter i fråga om bysättning utfärdas. Utskottet synes
också medgifva, att föreslagna inskränkningen i tiden för beräkning af ränta å för¬
fallen ränta icke är följdrigtig, och har icke till stöd för sitt förslag härom anfört
något annat skäl, än att “ett stadgande om rättighet för borgenär att jemväl utan
föregången maning eller erinran njuta ränta på ränta kunde synas innebära eu
nog hastig öfvergång i lagstiftningen, helst flertalet af gäldenärer icke lätteligen
torde beräkna med hvilken hastighet skuldbeloppet sålunda accumuleras." Dessa
skal, om de så må kallas, synas mig icke vara rigtiga eller innefatta någon bevisning.
All inkonseqvens i lag bör, så vidt ske kan, undvikas och undanrödjas; och någon
alltför hastig öfvergång i lagstiftningen uti ifrågavarande fall må väl icke anses inträffa,
då obilligheten och äfven skadligheten af förbudet för fordringsägare att taga ränta
på ränta torde vara någorlunda allmänt insedda och erkända. Jag tror äfven, att
detta förbud ofta, om icke oftast, förbises, så att gäldenär, i fall han någon längre
tid fördröjt sin ränteliqvid, godtgör den borgenären derigenom tillskyndade förlust,
i synnerhet om han sålunda undgår annan påföljd af sin försummelse, Oförmåga
eller uraktlåtenhet hos gäldenär att beräkna med hvilken hastighet hans skuld
ökas genom ränta på ränta synes ej heller vara att befara; och skulden blifver
väl icke större genom att räntan får innestå obetald och löpa med ränta, än deri¬
genom att han hos annan person mot ränta upplånar hvad till godtgörande af den
förfallna räntan erfordras.
Utskottet bär i sitt Utlåtande infört och åberopat jemförlig;! stadganden om
ränta på ränta i Frankrikes och Danmarks lagar, men icke upptagit hvad dessa
lagar innehålla om tiden för beräkning af ränta å hufvudstol. Franska civillagen
stadgar härom i 3 Boken 3 Kap. 1,153 art., att ränta å skuld, som ej blifvit på be¬
stämd dag betald, skall erläggas endast från den dag, då kraf i laga ordning blifvit
anstäldt, utom i do fall, der lagen medgifver afl räntan må utan afbrott löpa; och
enligt Dansk lag gäller i allmänhet såsom fast regel, att gäldenär, som underlåtit
att å bestämd tid betala en förskrifven penningesumma, icke ådragit sig ansvar
för sådant dröjsmål förr, än borgenären i föreskrifven ordning uppmanat honom
att betala. Då således, på sätt Utskottet säger, lagstiftaren i Frankrike och Dan¬
mark antagit “den Romerska uppfattningen att en gäldenär icke kan anses hafva
gjort sig skyldig till dröjsmål att betala kapitalskuld, med mindre han derförinnan
*
7
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 33.
blifvit krafd, “ så är det visserligen konseqvent och rigtigt att samma uppfattning
skall gälla i afseende på försummelse att betala ränta; men i vår lag har en sådan'
grundsats icke blifvit godkänd i fråga om ränta på kapitalskuld, och den bör derföre
ej heller tillämpas beträffande ränta på ränta.
Lagkomitéens och Lagberedningens af Utskottet omförmälda förslag till
stadgande om ränta på ränta äro visserligen öfverensstämmande med Utskottets;
men både Lagkomitéen _ och Lagberedningen hafva derjemte föreslagit, att ränta på
hufvudstol, förskrifven i löpande förbindelse, icke skulle gifvas för längre tid efter
förfallodagcn, än ifrån den dag borgenär fordrat betalning, ehvad han sig annor¬
ledes förbundit eller ej. Då numera de aldra flesta skuldebref äro löpande, skulle
genom ett sådant stadgande konseqvens i lagen om ränta å hufvudstol och ränta
på ränta uppkomma, hvilket deremot, i fall Utskottets förslag antages, icke blifver
förhållandet, når, såsom jag förut nämnt, föreskriften i Kongl. Förordningen don
19 Maj 1756 om inskränkning i ränteberäkningen för fordran enligt löpande°skulde-
bref kommer att förfalla.
Med tillämpning af den åsigt, jag här ofvan uttryckt, får iag vördsamt
hemställa,
om icke Riksdagen ville för sin del besluta en författning af denna
lydelse:
Med upphäfvande af den i 9 Kapitlet 6 § Handelsbalken stadgade
Påföljd för den, som tager ränta på ränta, samt af 7 § i samma Kapitel,
för ordnas som följer:
Betalar cj gäldenär ränta å rätt tid, vare borgenären, der ej annor¬
lunda särskildt är stadgadt eller aftaladt, berättigad att å förfallna räntan
njuta ränta till sex för hundrade om året ifrån förfallodagen.
Denna Förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1870; dock må innehafvare af fordran, derför inteckning blifvit
beviljad, icke njuta företräde till betalning för ränta på ränta, der sådant
skulle leda till minskning i den rätt, annan på grund af inteckning der-
förinnan förvärfvat.
af Herrar de Laval, Rosenberg och Ahlgren, kvilka instämde med Herr
Lemchen; samt
af Herr Bålier Sven Ersson: Att icke allenast utmönstra det i 9 Kap. 6 §
Handelsbalken nu stadgade förbud att taga ränta på ränta, samt tillåta att sådant
matte få ega rum, om så emellan långifvare och låntagare blefve öfverenskommet
och i förbindelsen utfäst, utan ock påbjuda ränta på ränta såsom en allmänt och
bestämdt gällande regel, kan jag för min del icke tillstyrka. Långifvarnes af
motionären påräknade större tålamod och fördragsamhet torde ej med visshet kunna
anses blifva en följd af ett lagstadgande sådant som det Lag-Utskottet tillstyrkt,
hvilket, enligt min öfvertygelse, deremot kommer att blifva ganska menligt för
förvaltare af allmänna kassor och omyndiges medel, hvars räntor kunde °anses
böra af förvaltaren förräntas äfven i det fall, att han sjelf varit urståndsatt att i
rätt tid vidtaga sådana i Utskottets förslag omnämnda åtgärder, som kunde bereda
honom rättighet af låntagarne utbekomma räntor på förfallna räntor.
Rättelser
till lag-Utskottets Utlåtande 31.
Sid. 39 punkt 27 :
att Riksdagen ville för sin del besluta, det 11 § i Kongl. För ordning en om
lidelse V 6 P& land6t deU 21 MarS 1862 shaU fejande förändrade
“Tre ordinarie kommunalstämmor skola årligen hållas: en i Mars för
besluts fattande i anledning af berättelsen om föregående årets räkenskaper och
förvaltning, samt för val af landstingsman, eller, inom de härad eller tingslag
der sommartid hållas, af valmän för landstingsmans väljande; en i Oktober för
bestämmande af kommunens utgifts- och inkomststat enligt § 63; och en i De¬
cember månad för granskning af så väl fyrktalslängden, som debiterings- och
uppbordslangden, samt för anställande af val till de befattningar inom kommunen,
vi ca vid arets slut blifva lediga, och af revisorer, äfvensom af valmän för lands¬
tingsmans ^väljande i de härad eller tingslag, der landstingsmannaval skall ske å
V t / ccGibl/TZCI•
Sid. 48 Herr Ribbings reservation :
lydelse: En hvar vid allmän rådstuga röstberättigad, som, enligt se7na7 upprät¬
tade, vederbörligen fastställda bevillningstaxeringslängd, enligt Art II i Bevill
ningsstadgan, fått sig till Staten påförd bevillning, ej öfverstigande tre Riksdaler
eger en rost; den, som erlägger bevillning till belopp derutöfver till och med fem-
on Riksdaer, eger två röster; den, hvilkens bevillningsbelopp är större än fem¬
ton Riksdaler, men icke uppgår till fyratio Riksdaler, eger fyra röster; den
som i bevillning till Staten, efter Art. II, erlägger fyratio Riksdaler eller derut¬
öfver, eger åtta röster.
lydelse :
Röstvärdet, skall beräknas efter det hvar och en åsätta fyrktal sålunda :
att en hvar, hvilken sammanlagda fyrktal icke öfverstiger tjugu, eger eu röst;
en, hvilkens fyrktal är större än tjugu, men icke öfverstiger ett hundra femtio
fyrkar, eger två röster; den, hvilkens fyrktal är större än ett hundra femtio, men
icke uppgår till fyra hundra fyrkar, eger fyra röster; och den, hvilkens fyrktal
är fyra hundra fyrkar eller derutöfver, eger åtta röster.
Bill. till Riksd. Prot. 1868. 7 Sami. 17 Häft.