Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29.
1
Hl: O 29.
Ank. till Eiksd. Kansli d. 7 April 1868, kl. 6 e. m.
Utlåtande, i anledning af vädd motion om vissa helgdagars för¬
flyttande till Söndagar.
Vid förra riksdagen föreslog Herr S. A. Hedlund, att Trettondedag Jul
jemte de s. k. Annandagarne vid Jul, Påsk och Pingst måtte helt och hållet
indragas såsom helgdagar samt firandet af Marie Bebådelsedag och Christi Him¬
melsfärdsdag förflyttas till närmaste Söndag, äfvensom att Midsommardagen måtte
betraktas såsom en fridag för den arbetande befolkningen, utan att vara förenad
med gudstjensts hållande. I enlighet med Lag-Utskottets då afgifna yttrande i
ämnet lemnade Riksdagen berörda förslag utan vidare afseende. Emellertid har
samme motionär nu i så måtto förnyat sin framställning, att han uti ifråga¬
varande motion (N:o 55), hvilken blifvit till Lag-Utskottet remitterad, yrkat,
“att firandet af de särskilda helgdagarne Trettondedag Jul, Marie Bebådelsedag
och Christi Himmelsfärdsdag må förflyttas till närmaste Söndag.1'
Jemte hänvisning till de öfverläggningar, som vid förra riksdagen före-
kommo i detta ämne, har motionären vidare till stöd för sitt förslag anfört, att
många fromma menniskor skulle finnas, hvilka i de många extra helgdagarne skå¬
dade förkastliga qvarlefvor af Romersk-katholsk vidskepelse, anseende dem stå i up¬
penbar strid mot det klara och oförtydbara sabbatsbudet: “sex dagar skall du arbeta."
Eifarenheten hade också lärt att firandet af många helgdagar icke befrämjade
ett folks gudsfruktan och sedlighet, utan tvärtom; och vår egen brottmålsstatistik
kute vittne derom, att en följd af helgdagar vore för sedligheten icke gagnelig,
utan skadlig. Trettondedag Jul hade endast hos oss detta namn. På denna
dag, den 6 Januari, firade man fordom äfven Jesu födelse, och den kallades
deiföre Epiphania, d. ä. (Guds) uppenbarelsefest. Sedan man, utan anledning
af den heliga skrift, gjort de vise männen, som besökte Christus, till tre Konun-
Bih. till Riksd. Prat. 1868. 7 Sami. 14 Häft.
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29.
gar, kallade man denna dag de heliga tre Konungars dag. I ett protestantiskt
land borde väl ej någon betänklighet finnas, att förflytta firandet af denna dag
till närmaste Söndag. Likaledes borde Marie Bebådelsedags evangelium kunna
afhandlas på närmaste Söndag, utan att det heliga minne, som man dermed ville
bevara, på minsta vis fördunklades. Då i fråga om Christi Himmelsfärsdag det
blifvit hufvudsakligen anmärkt, att christna församlingen vill fira minnet af denna
tilldragelse på samma årsdag, som den i verkligheten inträffat, ville motionären
deremot blott erinra, att denna dag för hvarje år ändrade datum, med anledning
af påskhögtiden. Dess firande på närmaste Söndag borde alltså kunna ske med
samma vördnad och andakt, som på den extra ordinarie helgdagen. Det vore
både Kyrkan och Staten ovärdigt att stifta eller bibehålla helgdagar afsedda
för heliga ändamål — för att tillfredsställa kärleken till sysslolöshet, lättja och
dagdrifveri. . ....
Utskottet kunde i afseende å denna motion tilläfventyrs inskränka sig till
att åberopa hvad Utskottet vid nästlidna riksdag anförde såsom skäl emot
motionärens då framställda yrkande i enahanda, om ock något vidsträcktare
syftning.
Vid den nu ifrågavarande framställningen torde likväl böra erinras, att motio¬
nären synes utgå från en föreställning om de ifrågavarande helgdagarnes betydelse,
hvilken är för vår evangeliska kyrka främmande. Fattar man denna betydelse
rätt, så förlorar derigenom motionen sitt väsendtliga stöd. Trettondedagens heliga
minne är framförallt vår Frälsares första uppenbarelse för hedna folkens repre¬
sentanter. Detta minnes upplifvande torde af mängden anses värdt uppoffringen
af en arbetsdag, helst vår evangeliska kyrka utom denna dag icke eget- någon
egentlig missionshögtid. . Marie Bebådelsedag och Christi Himmelsfärsdag utmärka
de begge yttersta punkterna af Christi jordiska lif. Förflyttar man dem, så rub¬
bas derigenom de gränsstenar, inom hvilka det väsendtligaste af uppenbarelsens
historia ligger. Det tidsförhållande, i hvilket de äro ställda, Marie Bebådelsedag
till nästföljande Julhögtid och Himmelsfärsdagen till föregående Påsk- och efter¬
följande Pingstsöndag, är icke utan sin stora betydelse för den evangeliska histo¬
riens afspegling i kyrkans högtidsfirande. Härtill kommer, att alla dessa hög¬
tider ingå på ett genomgripande sätt i folkets religiösa föreställning. Utan tvif¬
vel skulle deras borttagande eller förflyttning till andra dagar smärtsamt såra
vårt folkmedvetande. Vittnesbörd härom bär det emottagande förslaget rönte hos
flertalet af folkets representanter vid förra riksdagen.
Utskottet har ingen anledning att tro det frågans uppfattning inom Repre¬
sentationen undergått sedan dess någon väsendtlig förändring. De skäl, genom
hvilka motionären vill verka en sådan förändring, synas icke synnerligen talande.
Flera bland de-sa hafva ock det felet att de, om de voro giltiga, skulle leda
vida längre, än till och med motionären sjelf synes böjd att gå. Särskilt är
detta fallet med åberopandet af sabbatsbudet. Innehölle detta verkligen ett för
3
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29.
oss gällande förbud mot hvarje användning af en veckodag till hvila från arbete,
så borde naturligtvis icke allenast de nu framhållna högtiderna, utan äfven Jul¬
dagen, Nyårsdagen, Midsommardagen o. s. v. aflysas eller förläggas till Söndagar.
Denna under århundraden af kyrkans lif omhandlade fråga kan Utskottet natur¬
ligtvis icke här på ett uttömmande sätt behandla. Tillräckligt torde ock vara
en enkel erinran, att föreskriften om den sjunde dagens helgande såsom sabbat
är hufvudsaken i ifrågavarande bud, men att med orden “sex dagar skall du
arbeta och göra alla dina gerningar“ afses endast att de verldsliga bestyren borde
under dessa dagar uträttas, på det man måtte vara oförhindrad att på den sjunde
helga sabbaten. Rigtigheten af denna uppfattning bekräftas deraf att den
mosaiska lagen föreskrifver särskilda årliga högtider, hvilkas firande måste från
arbetet undandraga en eller annan veckodag. Det christliga bruk, som åt firandet
af den heliga historiens vigtigaste minnen uppoffrar en eller annan arbetsdag,
saknar således icke ens i gamla testamentet sitt stöd. Utan all grund vändas
mot firandet af vår evangeliska kyrkas högtidsdagar de skäl, hvilka med rätta
anföras mot en annan kyrkas i ögonen fallande öfverdrifter; ty dessa öfver-
drifter, fordom i någon mån vidlådande äfven vår kyrkoförfattning, hafva redan
länge sedan blifvit derur aflägsnade. Lika litet afseende förtjena de skal, mo¬
tionären hemtat från det beklagansvärda förhållande, att ledigheten från arbete
alltför ofta begagnas för att “tillfredsställa kärleken till sysslolöshet, lättja och
dagdrifveri". Tillfredsställandet af denna lastbara böjelse skall icke sakna tid
och tillfälle derföre att en eller annan högtidsdag borttages, helst det är väl¬
bekant att redan nu mången arbetsdag, utan att bära högtidsfirandets prägel,
missbrukas för ett sådant tillfredsställande. Men det lärer icke kunna bestridas,
att det stora flertalet, särdeles bland landsbygdens befolkning, använda högtids-
dagarne till andlig uppbyggelse.
I betraktande af allt detta anser Utskottet sig böra till Riksdagen vörd¬
samt hemställa,
att Herr Hedlunds ifrågavarande motion må lemnas utan
CT>
vidare afseende.
Stockholm den fl April 1868.
På Utskottets vägnar:
Eric Sparre.
Reservationer:
af Herrar Hessle, Bovin och Ahlgren.
Herrar Faxe, Lemchen och von Gegerfelt hafva begärt att få antecknadt
det de ej öfvervarit ärendets behandling hos Utskottet.