252
Den 9 Maj, f. m.
lördagen den 9 Maj 1868.
Kammaren sammanträdde kl. 10 i. m.
Justerades 3 protokollsutdrag för den 8 dennes.
Herr Wallenberg: För företagande af en utrikes resa. lär jag
vördsamt anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen från och med den
11 dennes intill riksdagens slut.
Denna anhållan bifölls.
Herr af Klint: Jag anhåller om befrielse frän skyldigheten att
deltaga i riksdagsgöromålen frän och med morgondagen till riksdagens
slut.
Jemväl härtill lemnade Kammaren sitt samtycke.
Anställdes omröstning jemlikt 65 § Riksdags-ordningen öfver (ol¬
jande af Bevillnings-Utskottet i dess Memorial N:o 20 föreslagna och
af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets, af Andra Kammaren gil¬
lade förslag, att inkomsten af tullmedlen må upptagas till 13,500,000
R:dr, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, kommer denna inkomst att. på sätt Första Kammaren
beslutat, upptagas till 13,000,000 R:dr.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda.
Ja-4;
Nej —82.
253
t .[,> a y i
Den 9 Maj, f. m.
7 0 • M til '.i- i ; till illiiti i .1 lUi lt' , ; , • J
Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsätta es
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter eu kort stunds förlopp
ett protokollsutdrag’ N:o 305, som upplästes och hvaraf inhemtades, att
omröstningen derstädes utfallit med 10 ja och 117 nej, samt att sam¬
manräkningen af häda Kamrarnes röster utvisade 14 ja och 199 nej;
hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.
Föredrogs och företogs punktvis till afgörande Ståts-Utskottets den
8 dennes bordlagda Memorial N:o 99, med förslag till de stadgande!!
angående Riksgälds-kontorets skulder och fordringar, som böra införas
i det nya reglementet för detta verk.
Jon nr., .(.iMi.iiii .
Utskottets hemställan å sid. 1.
Bifölls.
Förslaget till reglemente för Riksgälds-kontoret.
§ 1-
Bifölls.
§ 2.
Grefve Hamilton, Henning: Mot den egentliga syftningen i denna
§ eller den föreskrift, som den innehåller, har jag icke något att an¬
märka, men hemställer om en förändring i redaktionen, enär jag fruk¬
tår, att, sådan den nu är, olägenhet deraf skulle kunna uppstå. Utskot¬
tet har nemligen i slutet' af §:n, i stället för att införa åtskilliga para¬
grafer från äldre reglementen, endast gjort eu hänvisning till dessa, ^a
vidt det rörer paragraferna 3—33 af 1866 års reglemente, medför detta
icke någon olägenhet, ty dessa paragrafer äro till efterrättelse endast
för Kontoret och detta har alltid tillgång . på de äldre reglementena.
Men af paragraferna i 1867 års reglemente innehåller den 22:dra före-
skrift om upptagande af det sista Umet pa sex millioner, den 61:sta det
stadgande, som berättigar Kontoret till en och eu half millioners kredi¬
tiv i Riksbanken, och den 62:dra §:n är af vigt derför, att denberättigar
Kontoret till upptagande af län för tillfälliga behof. Man kan icke be¬
gära, att de personer, som hafva med Riksgälds-kontoret att gorå. skola
hafva samling af gamla reglementen; och det är derföre af vigt, att
hvad som är gällande för året, finnes i årets reglemente intaget. .lag
hemställer derföre, att Kammaren måtte besluta, att, i stället för den
föreslagna hänvisningen till dessa paragrafer, desamma skola i sin hel¬
het i det nya reglementet införas.
Friherre Funck: Den 2:dra §:n i detta förslag till reglemente in¬
nehåller förteckning på Riksgälds-kontorets skulder och den hänvisdr
254
Den 9 Maj, f. in.
till en tabell, som är bifogad förslaget. Vidare innehåller sista momen¬
tet en hänvisning till de paragrafer i 1866 och 1867 ars reglementen,
hvarpå dessa skulder grunda sig. Afsigten med denna hänvisning är
att bestyrka, huru skulden uppkommit. I det nya reglementet komma
paragraferna, motsvarande säväl den 61:sta i sistlidne års reglemente,
om rättighet till kreditiv i Riksbanken, som den 62:dra, om upptagande
af lån för tillfälliga behof, att intagas, livad 22:dra § i sistnämnda års
reglemente beträffar, innehåller den en föreskrift, som numera är full¬
gjord, hvarför något motsvarande stadgande i det nya reglementet icke
är behöflig!. Under sådana förhållanden tror jag att den föreslagna
förändringen icke är nödig, utan att paragrafen kan bifallas, sådan den
blifvit af Utskottet uppställd, hvarom jag alltså får anhålla.
Grefve IT amil ton, Henning: Dä en ledamot af Stats-Utskottet
upplyst det vara meningen att i det nya reglementet bibehålla lik¬
nande paragrafer med dem, jag önskat deruti få införda, kan det vara
likgiltigt, om hänvisning till dem sker eller icke. Jag kan derföre af¬
stå frän min förra begäran och återtager mitt yrkande om förändring
af paragrafens redaktion.
Öfverläggningen förklarades slutad och paragrafen godkändes.
§ 3-
Bifölls.
Vid föredragning af Stats-Utskottets den 8 dennes bordlagda Me¬
morial N:o 100, med förslag till stadgande!! i Riksgälds-kontorets reg¬
lemente, angående de vid föregående riksdagar beviljade, men ännu
icke utbetalda statsbidrag; biföll Kammaren Utskottets samtliga hem¬
ställanden och godkände de föreslagna §§ 4—40 i det blifvande regle¬
mentet för Riksgälds-kontoret.
Föredrogs Stats-Utskottets den 8 dennes bordlagda Memorial N:o
105, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut, rörande Utskottets Ut¬
låtande N:o 91, öfver Kong! Maj:ts nådiga Proposition, med förslag till
utgiftsstater vid Statens järnvägstrafik.
Herr Statsrådet Lagerstråle: Detta moment har ännu icke hun¬
nit att bland Kammarens ledamöter utdelas, fast jag tycker mig se att
utdelningen deraf just nu börjar; och dä de fleste af ledamöterne der¬
före troligen icke hunnit taga kännedom af dess innehåll, hemställer
jag, att Memorialet måtte i dess helhet uppläsas. Jag får derjemte med¬
dela den upplysning, att Andra Kammaren godkänt de deri föreslagna
voteringspropositionerna, och jemväl bifallit det af Utskottet framställda
sammanjemkningsförslag rörande punkten c, momentet 15 i Utlåtandet
N:o 91.
Den 9 Maj, f. m
255
Sedan Herr Grefven och Talmannen härefter hemställt, att detta
Memorial skulle punktvis företagas till afgörande, samt Kammaren här¬
till lemnat, bifallföredrogs
Utskottets förslag till lydelse för 15:de mom. i punkten b af Utlåtan¬
det N:o 91.
Bifölls.
lista voteringspropositionen.
Grefve Sparre, Eric: Jag hemställer, huruvida någon votering
öfver denna punkt bör ega rum, dä den väl icke vidrör någon stats-
regleringsfråga. Det beslut, Kamrarne fattat om anslag till jernvägarne,
är redan afgjordt derigenom, att båda Kamrarna sammanstämmande för
detta ändamål beviljat en summa af 4,143,000 R:dr. ^ Den ena Kamma¬
ren har dervid gjort det tillägg, att denna stat i fråga om trafikstyrel¬
sens tjensteman icke skulle, såsom fast, gälla för framtiden. Det före¬
faller mig besynnerligt, att vid sådant förhållande ställa till en gemen¬
sam votering om denna punkt, dä det rätta väl vore, att genom Andra
Kammarens afslag å denna tillsats densamma skulle vara förfallen. Jag
anhåller derför om afslag å Utskottets förslag i denna punkt.
Herr Statsrådet Lagerstråle: Den punkt, som nu är föredragen,
innefattar icke någon tillsats till ett förut fattadt beslut, utan innehåller
svar på en af Kongl. Maj:t allåten Proposition. I öfverensstämmelse
med sistlidne Riksdags gjorda framställning beslutade Kongl. Maj:t, att
till denna riksdag framlägga ett, efter förutgående utredning, utarbetadt
förslag till stat för jernvägarne. Detta blef af Andra Kammaren i huf-
vudsaken bifallet, fastän några löner blefvo nedsatta och en skrifvelse
beslutades om vissa organisationsfrågor. Derest Riksdagens slutliga be¬
stämmande nu skulle utfalla så. att hvad Kongl. Maj:t framställt biefve
så i ett som annat afslaget, öfverlemna!' jag till hvar och en att bedöm-
ma, i hvad ställning frågan om framläggande till nästa riksdag af stat
för jernvägarne skulle komma. Trafikstyrelsen är nemligen icke något
vanligt förvaltande embetsverk, för hvilket en af Riksdagen fastställd
stat ovilkorligen bör finnas, utan bär sig uppdraget bedrifvandet af ett
industriel; företag, utfördt med Statens medel.
Denna art af förvaltning sammanhänger icke heller sfi oskiljaktigt
med Regeringsmagten och dess underlydande organer, att icke detta be¬
styr skulle frän styrelsen kunna frigöras, och öfverlemnas åt en annan,
möjligen af Riksdagen utsedd delegation, Kong]. Maj:t alltid förbehållet
att meddela de lagbestämmelser, som erfordras för allmänhetens betryg¬
gande om säkerhet och ordning vid trafikens bedrifvande.
För att denna frågas formela del rätt må kunna bedömas, måste
jag ingå något i sjelfva saken. Om, på grund af Riksdagens framställ¬
ning, förslag till stat af Kongl. Maj:t framlägges men blir förkastadt,
huru skall dä till en kommande riksdag rimligtvis något förslag ånyo
kunna Representationen meddelas, dä man måste befara att det skall
komma att drabbas af samma öde, som det förra? Om deremot, på sätt
256
Den 9 Maj, t', m.
Andra Kammaren har beslutat, staten antages för år 1869, men på samma
gång framställning göres om indragning af distriktchefsplatserna och be¬
sparing i allmänhet i utgifterna, kommer frågan under Kongl. Maj:ts
pröfning i dess rätta skick, och blir föremål för förnyad utredning. Men
att den skulle anses vara af sådan beskaffenhet, att den icke borde blifva
föremål för gemensam omröstning, kan jag för min del icke fatta, dä
dessa nu omhandlade frågor blifvit af Kong!. Maj:t öfverlemnade till
Riksdagens bedömande.
Att totalbeloppet för jernvägstrafikens utgifter blifvit anvisadt så¬
som förslagsanslag, inverkar icke på frågan; ty icke är, genom anslagets
bestämmande för är 1869. hinder lagdt för eu kommande Riksdag, att
pröfva en stat, som är ifrån denna afvikande. Men svar bör val till
Kongl. Maj:t afgilvas, huruvida Riksdagen önskar eu förnyad proposition
i ämnet, ty derförutan kunde det väl vara tvifvel underkastadt. om. dä
hela det nu framlagda förslaget blifvit förkastadt, ett nytt sådant bör
nästa är uppgöras. Efter min uppfattning bolde sådant icke ske. På
denna grund får jag anhålla, att Kammaren ville godkänna Utskottets
här framlagda förslag till voteringsproposition.
Grefve af Ugglas: Jag får bestrida den framställning, som den
förste talaren gjort, icke på grund af lämplighetsskäl, som här icke fä
vara afgörande, utan med stöd af grundlagens bud. Ty att här är
fråga om en statsutgift och ett anslag, hvarom Kamrarne slädnät i olika
beslut, kan icke bestridas, och då föreskrifver 65 § Riksdags-ordningen,
att deröfver skall voteras. Andra Kammaren har, sedan staten för är
1869 blifvit fastställd, kommit till ett annat resultat, än det af Första
Kammaren beslutade, och derom måste derföre gemensam omröstning
anställas. På grund häraf enhåller jag om bifall till den föreslagna vo-
teringspropositionen.
Grefve Sparre: Efter den förklaring Herr Civilministern afgif-
vit om sin uppfattning af saken, vill jag icke fortsätta mitt bestridande
af gemensam votering om frågan; ty jag älskar att underordna min me¬
ning deras, för hvilka jag har förtroende. Men mitt yrkande gällde
icke blott den ifrågavarande staten, utan afsåg kanske ännu mer hvad
följden skulle blifva, om voteringen utfölle så, att beslut blefve fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionen, hvilket jag naturligtvis, med
de åsigter jag förut i ämnet uttalat, skulle önska. Med de lör denna
proposition föreslagna ordalag skulle i så fall dervid vara förklarad!,
att förslaget om bestämmande af fasta arfvoden för desse tjenstemän vore af-
slaget; men derom har Kammaren icke fattat beslut, och Utskottet har der¬
före haft orätt uti att uppställa en sådan kontraproposition. Hvad Kam¬
maren förklarat, är, att statens fastställande blifvit afslaget, men icke
att bestämda arfvoden ej skulle fä finnas. Min uppfattning, och som
jag tror de flestes, har vant, att Kongl. Maj:t skulle i afseende på dessa
tjenstemäns löner förfara på samma sätt, som hittills egt rum, då så väl
fasta som föränderliga arfvoden utgått; och det är så mycket angeläg¬
nare, att denna mening här uttryckes, som i nästa voteringsproposi¬
tion talas om arfvoden efter löneklasser; och hvad skulle meningen
vara
25?
Den 9 Maj, f. m.
vara dermed, om det förut vore beslutad t, att fasta arfvoden icke skulle
fiimas. Pa det att rättelse må ske i denna Utskottets missuppfattniii"-
an haller jag, att nej-propositionen måtte erhålla följande förändrade ly¬
delse: »Vinter nej, har det framställda förslaget om fastställande af sta¬
ten i fråga om fasta arfvoden till förenämnde tjensteman blifvit af Riks-
(lagen af slag et":. *
Flere Waern: Den siste talarens påstående, att Utskottet ormtmt
uppfattat hvad som är heslutadt, grundar sig derpå, att han endast lä¬
ser dessa tva rader och tyder deraf den föreslagna voferingspronosi-
donen sa, som om nlternativerna vore, huruvida fasta arfvoden skulle
finnas eller icke. Så är dock ingalunda förhållandet. Kon-l. Makt
har framställt ett förslag och Ståts-Utskottet har gjort, sitt förslag deref¬
ter. Stats-Utskottets förslag^ innefattas i punkten b, och då har Ut¬
skottet, icke kunnat taga någon annan kontraproposition än Andra
Kammarens beslut. Läser man detta i sammanhang, sä kan man icke
tyda saken sa, som den värde talaren. Det bär varit omöjligt att in¬
satta Kong!. Maj:ts Proposition, tv det var icke Kong! Maj:ts Prooo-
sition,. utan Utskottets förslag, som bief afslaget. Jag vrkar bifall till
den loreslagna voteringspropositionen.
Grefve af Ugglas: .Tåg har icke annat att säga än den föregå¬
ende talaren och vill endast lästa uppmärksamhet på, att, då Utskottet
loreslagit fasta »rfvodens utgående för kommande är och Första Kammaren
atslag.t detta, men den Andra Kammaren endast godkänt det för år lada
sa ar det val endast i fråga om Utskottets förslag, som ja eller nej kan
komma i fråga. ' J Kdn
Grefve Sparre: Det kan sannerligen ursägtas, om manien frå<m
som behandlas såsom denna, icke är väl beredd. Jag både ino-en ’
"« behandlas, förrän moimnÄÄ
"‘J}. “I* ia|tI,.,,ita Id“miJ« detsa,n|na tryckt. Orsaken till mina fram-
■ talkla betänkligheter ar den, att jag hörde någon säga, att, om detta
afslap bär Kammaren afslagit fragan om fasta arfvoden och Kon »T Mait
kali icke lemna någon lön pa stat åt desse tjensteman. För att’ för¬
komma en sådan tolkning af det blifvande beslutet, hvilken tolkning
kunde understödjas åt det förslag till voteringsproposition, som Utskot-
tet bär framställt, motsatte jag mig nej-propositionen. Man harull
sagt, att . Utskottets Utlåtande N:o 91 skall i en af de bifallna punk¬
terna förekomma, att fasta arlvoden skola utgå. Om sä är — hvilken
FW ICn<! i3” Vet-’ a 0.fölrbere(1d som jag var, jag icke medtagit detta
Betänkande — sa ar möjligt, att tvetydigheten derigenom kan undvi-
Ut L ftMr tke,t ai;, :'n ' e, or<lala“' DS framställt icke äro sämre än
Utskottets, och jag anhaller derföre om bifall till dem.
Herr Statsrådet Lagerstråle: Båda Kärnlinie hafva godkänt
Julra momentet under litt. b, hvilken har följande lydelse: »Alla vid
Statens järnvägstrafik anställde embets- och' tjensteman* samt betjen¬
tes :'>lv(><|en utgå aljernvagstrafikmedlen. Sådana arfvoden äro dels fasta
Riksd. Prat. 1868. 1 Afd. 4 Band. tf
258
Den 9 Maj, f. ro.
och uti stat till bestämda belopp upptagna, dels föränderliga. Vid ett
sådant förhållande äro de särskilda siffrorna under detta moment en¬
dast sådana, som referera sig under den i lift. b uttalade grundsatsen,
att en del arfvoden skola vara fasta och en del lösa.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat: att under densamma hade yrkats, dels att den
af Utskottet föreslagna voteringspropositionen skulle godkännas, och
dels af Grefve Sparre, att samma voteringsproposition matte godkän¬
nas med den förändring, att slutet deraf kornme att lyda sålunda: »Vin¬
ner nej, har det framställda förslaget om fastställande af staten i fråga
om fasta arfvoden till förenämnde tjensteman blilvit åt Riksdagen al¬
slaget»; framställde Herr Grefven och Talmannen proposition på god¬
kännande af den ifrågavarande voteringspropositionen utan någon än¬
dring och, då dervid svarades mänga ja jemte åtskilliga nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Grefve Mörner. Carl Göran, begärde votering, men innan vo¬
teringspropositionen blifvit uppsatt, anmälte sig och yttrade
Grefve Mörner: Då denna voteringsproposition redan är af An¬
dra Kammaren antagen, vill jag icke påyrka votering; men som jag
anser, att den ena Kammaren icke har rätt att tolka den andras beslut,
får jag reservera mig mot det nu fattade beslutet.
2:dra. 3:dje och 4:de voteringspropositionerna.
Godkändes.
5:te voteringspropositionen.
Grefve Sparre, Eric: Jag har mot denna punkt icke något att
anmärka, utan jag vill blott fästa uppmärksamhet på, att i de tre sista
voteringspropositionerna har Utskottet skrifvit just som jag ansett det
höra skrifva. Det bär nemligen i dessa satt nej som ett alslag å Kong!.
Maj:ts Proposition, och jag förstår ej, hvarför man ej gjort på samma
sätt i de två första punkterna.
Herr Wsern: Jag får upplysa den värde talaren, att proponen-
ten endast yrkade utslag på Stats-Utskottets förslag men icke på Kong!.
Maj:ts Proposition, och när dessa voro olika, kunde val ej Utskottet
uppsätta eu voteringsproposition, som ej var rigtig.
Öfverläggningen förklarades slutad och voteringspropositionen god¬
kändes.
Och 9 Moj. i. m.
‘m
Justerades ett protokollsutdrag rörande Stats-Utskottets Memorial
N:ris 99. 100 och 105.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfär¬
dad! till sammanträdets fortsättning kl. 6 eftermiddagen.
Föredrogs ånyo Banko-Utskottets den 7 och 8 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 20, i anledning af Herr C. A. Mannerskantz’ motion rö¬
rande omorganisation af landets penningeväsende.
Herr Wallenberg: I ingressen till detta Betänkande förekommer,
att motionären gjort sin framställning »med föranledande af de vid riks¬
dagen väckta motioner rörande förändring af landets myntsystem, och
i afsigt att landets hela penningeväsende måtte kunna på eu gång med
varaktigt bestånd för framtiden ordnas». Det är ett ganska storartadt
motiv; men motionären har gjort ganska ringa för att avancera frågan
ett enda steg. Motionären yttrar vidare, att Regeringen och Represen¬
tationen hvar för sig ega en uteslutande rätt att lagstifta, den Hirra
för enskilda bankinrättningar och den sednare för Riksbanken. I detta
fall tror jag, att motionären blir ensam i sin åsigt, och det vore i san¬
ning högst sorgligt, om dessa vigtiga frågor skulle kunna afgöras af
den ena statsrnagten utan den andras hörande.
Utskottet har emellertid på skål, som i Utlåtandet äro anförda, för¬
klarat sig ej kunna taga befattning med denna sak utan i stället före¬
slagit tillsättandet af eu komité. Hvad skulle dä denna komité göra?
Jo, den skulle dels göra undersökning och utredning rörande landets
hela mynt- och penningeväsende, hvad angår ej mindre det nuvarande
myntsystemet och dess inflytande på landets förhållanden till utlandet,
än äfven de grunder, hvarpå lagstiftningen för och organisationen af pen-
ningeanstaiterna för närvarande hvila, med afseende sä väl på sjelfva
lagstiftningsrätten rörande de olika slagen af dylika anstalter, som på
de för dem nu gällande allmänna bestämmelser och det. sätt. hvarpå
dessa anstalters verksamhet hittills utölvats; dels äfven, efter hvad eu
sådan undersökning och utredning kan föranleda, låta utarbeta förslag
till de förändringar och tillägg i nu gällande grundlags stadgande!! samt
andra lagar och författningar angående penning^- och bankväsendet,
som kunna finnas ändamålsenliga för att, sä vidt sådant af lagstifnin-
gen och administrationen beror, de ifrågavarande vigtiga angelägenhe¬
terna må blifva sä ordnade, att eu riktig och jemn fortgång af landets
näringar samt ett varaktigt välstånd och förkofran må varda befor¬
drade.
Jag må bekänna, att, när man ser ett sådant förslag, så kan man
frestas tro, att hela förslaget har till syftning att förebygga, att man
skall komma till några resultater i denna vigtiga fråga, och man har
ej kunnat välja något, bättre sätt att lägga hinder i vägen härför än att
såsom här sammanblanda så mänga olika ämnen. Det är ju gifvet, att
260
Den 9 Maj, f. m.
myntväsendet och hankfrågan bör hvar för sig behandlas; men att for¬
dra, att samma personer skola behandla allt detta är orimligt. Jag får
derför yrka anslag ä Utskottets förslag under förhoppning, att hvar och
en, som vill medverka till denna frågas framgång, må framkomma med
positiva förslag och icke skjuta dessas afgifvande ifrån sig på andra.
Grefve Uamilton, Henning: Äfven jag förenar mig med den
siste, värde talaren i hans anhållan om utslag å Utskottets framställning,
fastän mina motiver icke äro alldeles desamma som hans. Mitt första
skal är det,, att, dä Riksdagen redan beslutat några och sextio skrifvel¬
se!' i mer och mindre vigtiga ärenden, har den härigenom gifvit Rege¬
ringen nog att gorå. för att icke ytterligare belasta den med en fråga
af sä omfattande natur, som denna. Här är visserligen till en början
endast fråga om tillsättandet af eu komité, och det kan vara lätt gjordt;
men för att Regeringen skulle kunna afgifva förslag, vore nödigt att noga
granska denna komités verksamhet, och detta kan val svårligen ske till
nästa riksdag, dä Regeringen är sä upptagen af mänga andra af Riks¬
dagen lemnande uppdrag. Mitt andra skäl till utslag är det, att jag tror,
att de anspråk, som Banko-Utskottet ställt på komitéen, öfverstiga mensk¬
lig förmåga, och man kan icke förutsätta, att hos några få personel' in-
sigter skola finnas, tillräckliga för att framställa ett förslag, i hvilketsä
mänga olika ämnen ingå. Jag frågar dessutom, huruvida det kan an¬
ses möjligt att framställa ett förslag, som leder derhän, »att en rigtig
och jemn fortgång af landets näringar samt ett varaktigt välstånd och
förkofran må varda befordrade»? Det är för mycket begärdt, och Riks¬
dagen bör icke låna sitt. namn åt sådana anspråk.
Det tredje skälet till utslag är det, att det icke kan vara lämpligt,
att nu, dä vi beslutat upptagandet af ett jemförelsevis stort län, göra
eu framställning, som skulle kunna tolkas sä. 0som ansäge vi sjelfve, att
värt penningeväsende befinner sig i oreda. Åtskilliga förbättringar deri
kunna väl vara behölliga; men att vi skulle ställa det i ep sä mörk da¬
ger, som denna komités uppdrag förutsätter, derpå kan jag icke ingå,
och tror det icke vara rätt.
Mitt tredje och vigtigaste skäl är det, att tillsättandet af denna
komité skulle till en högst aflägsen framtid undanskjuta alla de nödiga
förändringar, som vid nästa riksdag kunna föreslås, och om hvilka vi
kunna förena oss, utan den storartade utredning, som är ifrågasatt. Re¬
dan vid denna riksdag hafva förslag till förändring i vår banklag¬
stiftning blifvit framställda. Om nu dessa, kanske mera mogna, skulle
till nästa iksdag återkomma, skulle svaret blifva, att eu komité blifvit
tillsatt för behandlingen af dessa frågor och att man icke genom några
förutfattade beslut borde binda händerna på denna komité; och följakt¬
ligen komma dessa förslag att afsläs. Långt ifrån att befordra en
successiv förbättring i dessa frågor, som kunde ske i eu icke aflägsen
framtid, skulle tillsättandet af denna komité göra det omöjligt, att pa
flera år vidtaga de förbättringar, som annars snart nog kunnat vinnas.
Af alla dessa skäl anhåller jag om anslag å Utskottets förslag.
Grefve Lagerberg: Dä Herr Mannerskantz’ motion skulle be¬
handlas i Utskottet, beslöt man. att den, till följd af de motiver, som
Den 9 Maj, I. m.
261
förän led t motionären att densamma väcka, eller som orden lyda, »med
föranledande af de vid riksdagen väckta motioner rörande förändring
af landets myntsystem”, skulle behandlas först när dessa motioner voro
afbörda. Den blot' naturligtvis derför först behandla»! mot slutet af
riksdagen. Alla motioner, som i denna syftning väckts, vore då för¬
kastade. Under diskussionen om dessa hade de mest olika åsigter blif¬
va framställda, och man kunde icke finna annat än, att åsigterna om
dessa vigtiga ämnen voro i hög grad delade, sä inom Riksdagen, som
inom landet.
Jag för min del ansåg dä, att, när de inuti ver, på hvilka motionä¬
ren grundat sin motion, blifvit förkastade, hela saken med detsamma
borde förfallit: men trodde på grund af den diskussion, som förts så väl
i Utskottet som inom Riksdagen och pressen öfver de vigtiga frågor,
som motionen innefattade, det icke skulle kunna leda till annat än godt
för saken i en framtid att fä dessa frågor utredda, och ville derföre ej
motsätta mig en skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Den siste talaren har sagt, att det vore svårt att inom landet finna
personer med nog omfattande insigter för att kunna utreda alla de. för¬
hållanden, som i skrifvelsen innehållas. Att sådana icke finnas inom
Banko-Utskottet, tror jag visst, och derför fattade ock Utskottet sitt be¬
slut att icke vidröra dessa frågor, helst den utväg, att i ellofte tim¬
man begära förstärkning icke heller ansågs lämplig^. . Det återstod dä
icke någon annan utväg än den, som Utskottet tillgripit, eller att föreslå
skrifvelse till Kongl. Maj:t. med begäran om utredning och förslag. Jag
var, som sagdt, icke böjd härför, men ville icke sätta mig deremot, dä
Utskottets majoritet var derför. , ,
Jag kan 'icke se, att det skall vara nödigt att blott tillsatta en ko¬
mité. Det stål- nemligen i skrifvelsen, ”det Kongl. Maj:t täcktes genom
tillsättande af eu komité, eller på annat sätt, som Kongl. Maj:t kunde
finna lämpligt” etc. etc. Kongl. Maj:t kan således .uppdraga åt sak¬
kunniga personer att undersöka olika delar af detta vidtomfattande äm-
ne. Jag tror, att det är nödvändigt, om man vill hoppas att fä enför¬
ändring, t. ex! i myntväsendet, att, innan eu motion eller Kongl. Propo¬
sition °i denna syftning kommer Riksdagen tillhanda, den föregås af eu
grundlig utredning. Man kan icke nog behandla och utreda detta vig¬
tiga ämne, hvarom de mest inäga begrepp hos de flesta förefinnas. .
Som skrifvelsen icke tyckes finna sympatier inom Kammaren, vill jag
derför icke påyrka bifall till densamma, men skulle det finnas ledamöter,
som göra det,‘så vill jag icke undandraga mig att deri instämma.
Friherre Raab, Carl: Motionären har här lyckt, att hvad vårt
penningeväsende angår, sä många förslag blifvit väckta, att något i sill
helhet borde uppställas, för att kunna ordna detsamma, och derför har
han o-ifvit åt sin motion don omfattning, som inhemtas åt de nyss upp¬
lästa*" ordalagen. lian har sagt, »att en rigtig och jemn fortgång af
landets näringar samt ett varaktigt välstånd och förkofran ma varda befor¬
drade” och det var dessa ord, som väckte eu föregående talares upp¬
märksamhet. Denne talare yttrade, att han ansåg det omöjligt att fin¬
na personer, som kunde uppgöra förslag till ett varaktigt betryggande
af penningeställningen. Med varaktigt menas här endast en sådan var¬
262
Den
Maj, f. in.
aktighet, so in kan tillkomma menniskoverk. Ingen organism har större
behof af varaktighet än penningeväsendets, den är dock underkastad
jemförelsevis de tätaste förändringar till följd af inånga svårlösta pro¬
blemer, Indika med samhällsutvecklingen uppstå, hvarför för Girigt in¬
tet mera hatas än enskilda intressens biafsigter. Att således fatta
motionärens mening såsom skulle, genom ett sådant förslag, landets pen-
ningeställning för all framtid kunna betryggas, det vore att fullkomligt
missförstå densamma.
Att det i våra tider är angeläget att göra några förändringar i vårt
penningeväsende, synes af den massa motioner i denna syftning, som
inkommit under denna riksdag, och det är temligen klart att, om des¬
sa förändringar göras hvar för sig, utan att något system iakttages,
skola de mer skada än gagna. Man har sagt, att, då Regeringen redan
har erhållit 60 skrivelser, det vore nästan för mycket att komma med
den 61:sta. Jag för min del tror, att, om det är för landets nytta man
kommer med denna skrifvelse, så bör man icke taga i betraktande, att
det varit 60 förut. Regeringens åtgörande härutinnan behöfva icke vara
>å vidlyftiga. Vi hafva haft olika finans-koinitéer, tid efter annan.
Den af är 1858 har uppgifvit genomgående förslag för ordnandet af vårt
penningeväsende, och utan tvifvel torde de förtjena tagas i betraktande
i sammanhang med andra nödiga förändringar, som sedermera yrkats.
Deri har motionären ganska rätt. Motionären har icke begärt, att en
komité skulle nedsättas, utan att Banko-Utskottet skulle granska detta
förslag. Men då Banko-Utskottet icke ansett sig hafva tid eller tillräck¬
liga krafter för utförandet af ett dylikt uppdrag, tror jag, att Utskot¬
tet vidtagit eu ganska klok utväg genom att föreslå en komité. Man har
sagt, att denna mängd motioner om förändringar kunde komma folk att tro,
det hela vårt penningeväsende vore på obestånd. Ja, nog är det så,
likasom vårt beskattningsväsende, dä vi för hvarje riksdag måste upp¬
taga lån och skuldsätta oss på ett sätt, som är för andra länder främ¬
mande och på det högsta oroväckande för fosterlandets bästa. Jag för
ruin del anser, att ingen fråga är vigtigare än den finansiela, och att
den utredning, man i denna väg kan åstadkomma, är af största vigt
både i och för sig och för att lugna landet. De motioner, som blifvit
väckta, gifva dessutom tillkänna, att man behöfver göra mycket vid värt
myntsystem, och jag får på dessa grunder instämma i det resultat, hvar¬
till Banko-Utskottet kommit, och anhålla om bifall till Betänkandet.
Herr Eken man: Otvifvelaktigt har Banko-Utskottet haft full be¬
fogenhet til! denna åtgärd, och man kan icke kalla det för underlåten¬
het. att det icke befattat sig med Herr Mannerskantz’ motion, hvil¬
ken det omöjligt kunnat behandla vid denna riksdag. Men det har
kanske synts Utskottet som föga lämpligt att helt och hållet visa ifrån
sig ett ärende, på hvilket den allmänna uppmärksamheten varit sä fästad,
och detta är, enligt min tro. skälet, hvarför Utskottet föreslagit nedsät¬
tandet af eu komité. Skulle derigenom, att eu komité nedsättes, frågan
uppskjutas för en aflägsen framtid eller för Hägra är, sä skulle jag icke
med min röst vilja bidraga dertill. Men jag kan icke föreställa mig,
att koinitéens åtgöranden, i fall den blir tillsatt, skulle komma att i vid-
Den 9 Maj, f. m.
263
sträckta ro män ega ram än att gorå en revision af sista finans-komi-
téens betänkande, för att tillse i hvad män det kan stämma in med vår
tids lordringar och Indika förändringar dervid borde göras. Un sådan
revision och sädana förändringar borde icke upptaga läng tid, och jag
hyser derför icke någon betänklighet vid att tillstyrka bifall till Utskot¬
tets förslag. Om man dessutom äfven skulle kunna hoppas på partiel
förändringar i detta fall. är det väl sagd!, att de kunna ske sa snart?
Det är möjligt, att ett förslag till reformer i värt penningeväsende
skulle af Riksdagen omfattas med värme och bifallas, om det på en
(rang i system framlägges: men icke om små förändringar föreslås vid
olika riksdagar. . ,
Deremot tror jag icke. att Utskottet väl betänkt sig, da det före¬
slagit icke endast,'att denna komité skulle göra en undersökning och
utredning, rörande landets hela mynt- och penningeväsende, utan äfven
att den skulle utarbeta förslag till de grundlagsändringar, som kunna
finnas ändamålsenliga. Hvad denna del beträffar, sä tror jag icke, att
man behöfver öfverlemna den till en komité.
Jag tror, att. om Riksdagen hos Kong!. Maj:t. begär denna under¬
sökning’ och utredning, skall Kong). Maj:t ex proprio motu företaga så¬
dana åtgärder, som kunna göra möjligt att införa ett sådant system, i
i det Kong!. Maj:t pa samma gång föreslår Riksdagen de grundlagsän¬
dringar. som härför kunna blifva nödiga. Det kan synas vanskligt att
tillstyrka bifall till detta Banko-Utskottets förslag: men fastän den le¬
damot af Utskott, som här yttrat sig, dertill icke haft mod, oaktadt han
ej är reservant, sä vägar jag dock anhålla, att Kammaren ville behjerta
detta förslag med den förändring, att Riksdagen hos Kongl. Maj:t an¬
håller. det täcktes Kongl. Maj:t nedsätta en komité, och, derest Kongl.
Maj:t skulle finna sig befogad' att framlägga något förslag, Kongl. Maj:t
vilie på samma gäng föreslå de ändringar i grundlagar^, som för dess
genomförande kunna vara ändamålsenliga
Herr Hasselrot: Jag anhåller om bifall till Banko-Utskottets förslag.
Det synes mig besynnerligt, att man sätter sig emot en utredning af
värt penningeväsende. som väl dock är en af de vigtigaste frågor och
har det största inflytande på landets väl. Af alla motioner, som i denna
syftning framkommit, visar sig, att något måste rättas i de bestående
förhållandena, om landet skall finna sig väl. Här är ifrågasatt en för¬
ändring i värt myntsystem, jag tror det vara erkändt, att värt myntslag
måste ändras, dä det. sådant det nu är, skickas ur landet för att ned¬
smältas. I vestra delen af riket finnes mycket danskt och norskt mynt,
men högst obetydligt med svenskt. Detta kan icke hjelpa* på annat
sätt än att mynthalten ändras. Här hav varit fråga om att ändra stan¬
darden frän silfver till guld; att taga bort tvångskursen för Riksban¬
kens sedlar; att icke mer lemna oktrojer åt enskilda banker och att
deras sedelutgifningsrätt skulle upphöra; att alla deras sedlar skola in¬
lösas med silfver; att Riksbanken skulle utsträcka sin verksamhet der¬
hän. att de enskilda bankerna skulle blifva öfverflödiga m. in. Alla dessa
förslag visa, att något måste ändras; men jag tror icke, att dessa ändrin¬
gar böra partielt. utan i system, vidtagas, då de icke nära beröra hvar-
264
Den 9 Maj, 1. m.
.lag anser, att vi hora utreda dessa frågor pa eu gäng. och da
Riksdagen ar .sa kort tid samlad, .näste vi gä till Kolig!. Makt oel. be¬
gära eu sådan utredning. Dä Riksdagen var samlad 18 månader, var
det eu annan sak; men nu sakna Utskotten tid att åtaga sig dylika
uppdrag. Kong-]. Maj:t lär väl emellertid ej sakna utvägar härför, och
da fragorna utan tvifvel ständigt skola återkomma, tilldess de blifvit
losta, synes mig angeläget att hos Kong!. Maj:t anhålla, att utredning
Wir al sakkunnige man verkställd, om icke till nästa, sä till en kommande
i iksdag. _ Om de partiela frågornas afgörande uppskjntes ett eller annat
ar, Rån jag icke inse någon vada ligga deri.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Wffirn: Jag vet icke om samtlige ledamöterne åt denna. Kam¬
mare. men »langa af dem hafva gjort den erfarenhet, att vi lida af öf¬
veransträngning och för mycket arbete. Eu bland de betänkligaste
läror som hota det nya statsskicket, är detta förfärliga arbete, som upp¬
står derigenom att man på. 4 månader måste medhinna lika mvcket
som man förut både ar pa sig att behandla. Jag vill icke tala om vår
helsa, som naturligtvis deraf maste lida, men ärendenas behandling och
gång lider derå i högsta grad, tv man blir slutligen tvungen att låta
arbetet ga pa, hals. I olrigt kan man sannerligen icke i längden stå ut
med att vara riksdagsman och derigenom kan detta vigtiga och an¬
svarsfulla kall möjligen komma i händerna pa personer, som är o främ¬
mande for goromalen, olämplig» att behandla dem. och dä uppstår der-
utal nya vädur. Enda sättet att hjelpa detta onda är att åstadkomma
eu minskning i ärendenas eller motionernas antal och att man beträder
den väg, att, da eu motion lemnas i outredt skick, genast förklara, att
den ej kan behandlas. \ i halva emellertid hittills gjort på annat sätt
och, sedan vi uttömt vara krafter på att söka erhålla en utredning, dä
sadant ej statt att la, föreslagit skrilvelser. Motionären måste emeller-
ul, och detta tycker jag vara eu billig begäran, göra sig reda för ej
utan .afve,n hvad 1 fråga n hör göras, sä att det dunkelt sagda
e.j rn^ förråda det dunkelt tänkta.
Under sådana förhållanden och dä just detta ärende är ett exempel
loi mina ord, ett exempel, der man föreslagit eu skrifvelse om tillsät¬
tande åt komiterade för att vinna utredning i en fråga, der det är öfver
menskhg förmåga att åstadkomma eu sådan, samt dä jag dock önskar
erhaUa ett förnuftigt beslut, anhåller jag om afsteg å Herr Manner-
skantz motion, likasom a Utskottets hemställan.
Herr Bergste dt: Jag anser att folkrepresentanten har tvänne skvl-
< igheter, den ena att väl behandla hvari som föreligger till behandling
oen andra att tillse, hvilka ärenden, som böra och hvilka icke böra
behandlas. Da den nya Riksdags-ordningen infördes, hyste man allmänt
den förhoppning att icke ett större antal motioner och lagförslag skulle
vid de örliga riksdagarne framläggas, än att de skulle kunna, utan öf¬
veransträngning, pa ett tillfredsställande sätt blifva behandlade. Jag
har emellertid nu till min häpnad funnit, att antalet af lagförslag och
motioner vid denna riksdag uppgå till öfver 400, oberäknad! Kong!.
Maj.t» Propositioner, som aro inemot 50. Detta antal måste emellertid
265
Den 9 Maj, f. m.
lor kommande riksdagar betydligt inskränkas, om deras behandling
.eke ska! komma att öfverstiga våra krafter. 10 procent deraf ärsan-
nt tligen fullt tillräckligt att sysselsätta en samvetsgrann representation
Vi h,fv ,;UHtn| rr t°Cf j’^Igt fäS!- "l>P'»ärksamhefen på detta förhållande.
V hafva till följd åt detta sorgliga förhållande fått bortspilla eu dyrbar
tid pa oväsentliga och till en del pjollriga saker, medan vi biifvit
Str: statsregleringen och fatt knappt några minuter för be¬
handlingen af verkligen vigtig» lagförslag, fjär föreligger nu nä-ot,
.,or !det ar bllfvit modernt, nemligen en motion, rörande
sa kanal! organisation eller systematisering af det bestående. Den, som
i Konstitutions-Utskottet tagit del af och betraktat den stora män-den
®L,nla1’ närmare 11,000 stycken, som Regeringen under ett års thUiaft
att handlägga, kan val känna sig hemsk vid tanken på det arbete
som skulle förestå Kongl. Maj:t, om föreliggande Betänkande skulle fä
Ii eAiilfillSTii tf rt(f''lig!re skrrifveIse- JåS *«er no jemväl i ett
RäMe fntrotnUtKk0tt’flbeS afndu ,utaf 4-5 Personer, och liar der halt
tion från ei V "”I* ‘ er behandlade motioner afsett eu organisa¬
tion flan sjelfva roten till spetsen, från grunden till takåsen. Sådan!
mm tömma S1S skallSen. bra u* Pä papperet, men skulle vid tilljCnipnin*-
hvdka dot-i t-t ^ rf ,n.ycket bedröfligt ut, emedan sakerna, kring
aeras S,g’ ej ,ata sig ostraffadt uppkonstrueras och systemati-
menlbm *bai^1|f.'nif ilCke nirket *'a sada®,a frågor som den närvarande.
aUa f&ik att O een’ e er’ mar sa vilJ> monomanien att bland
alla f oi sok att organisera, hvarför smaken nu är så liflig, är det intet
mmm slg sämre ut, an att organisera den allmänna välmågan. Ett
'dini*änna afl:t™jfvande pa de vilkor och de former, under hvilka den
ÄZdfTSkr^tM r0,'ei' S,$ °ch ett recessivt och varsamt
borttagande åt de hinder, som ännu ligga i vägen för eu sund ekono-
MaVt medCksl-rff f"6* m‘g tuse» 8a"ger bättre än att besvära Kongl.
Maj.t med .skrifvelse om en omöjlig komité, sammansatt af obefintliga
och omöjliga menmskor med ett omöjligt ändamål, såsom det välment-
ttXl vt‘komt af a""elCästor
.J"ÄaS riksdag, di Mgan om rörsvarsÄendels <„■<!-
.d n ii/ oåin f T4 S“ omfattande ärenden före-
Komma till behandling, behöfva vi allvarsamt bryta med den coutume
•som nu pa satt anmärkt bllfvit, håller på att inrota sb, att öfre fästa
oss och Regeringen med en mängd olikartade ämnen, söm ej brådska
af/cn om Anslagen i och for sig icke skulle vara alldeles oäfna limen
Riksdag bor hädanefter befatta sig med att lappa på hela samhället
Utan loi hvarje ar borde några stora frågor uttagas som hafva fnm’
stående vigt och fordra snart afgörande. Minst af allt hör lin r
“ll lS" bpf“d1S "le^ hogskott, handlöst framkastade^ i det okkm-
ont M pa ?T'' ,"1 llva5* Kr anfört, r,llvarIiKen anhåll,
"-.r Sna lsX Utskottets i anledning
266
Den 9 Maj, f. m.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Ilerr (.Tref¬
ven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bitall till
Banko-Utskottets ifrågavarande hemställan oförändrad; dels af Herr
Ek eu man, att densamma skulle antagas med följande förändrade ly¬
delse: »att Herr C. A. Mannerskantz’ förevarande motion icke för när¬
varande mätte föranleda till annan åtgärd, än att Riksdagen ville hos
Kon°'l. Makt i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, dels ge¬
nom” tillsättande af en komité, eller på annat sätt, som Kongl. Makt
kunde finna lämpligt, låta verkställa undersökning och utredning, rörande
landets hela mynt- och penningeväsende, hvad angår ej mindre det nu¬
varande myntsystemet och dess inflytande pa landets lorhallanden till
utlandet, än äfven de grunder, hvarpå lagstiftningen för och organisa¬
tionen af penningeanstalterna för närvarande hvila, med afseende sa val
på sielfva lagstiftningsrätten rörande de olika slagen af dylika anstalter,
som på de för dem nu gällande allmänna bestämmelser, och det satt,
hvarpå dessa anstalters verksamhet hittills utöfvats; dels äfven, efter
hvad eu sådan undersökning och utredning kan föranleda, föreslå de
förändringar etc.» (lika med Utskottets förslag); och dels slutligen, att
Utlåtandet mätte af Kammaren afsläs.
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till Utskottets merberörda hemställan oförändrad, hvarvid sva¬
rades mänga nej jemte åtskilliga ja, sedermera proposition pa bifall der¬
till med den åf Herr Ekenman föreslagna förändrade lydelse, hvilken
proposition med nej besvarades, och slutligen proposition pa utslag a
Utlåtandet, dä svaren utföllo med mänga ja jemte åtskilliga nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Sedan votering begärts samt Kammaren, uppå Herr Grefven och
Talmannens framställning, till kontraproposition vid voteringen antagit
bifall till Utlåtandet, uppsattes, justerades och anslogs följande voterings¬
proposition:
Den, som afslär Banko-Utskottets Utlåtande N:o 20, i anledning af
Herr C. A. Mannerskantz’ motion rörande omorganisation åt landets
penningeväsende, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifaller Kammaren detta Utlåtande.
Omröstningen företogs; och vid dess slut befunnos rösterna hafva ut¬
fallit sålunda:
Ja — 59;
Nej — 13.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko-Utskot¬
Den 9 Maj, ]'. m.
267
tets (ten 7 och 8 dennes pa hordet lagda Memorial N:o 21, med förslag
till Instruktion för nästkommande Riksdags Banko-Utskott.
§§ 1-8.
Bifölios.
§ 9.
Herr vice Talmannen: Det är påtagligt, att. det sista ordet i
denna § tillkommit antingen genom tryckfel eller genom någon lapsus
calarni vid redigeringen. Det är nemligen uppenbart, att, det skall heta
»beslutar», såsom i förra instruktionen, och icke »föreslår».
Men den rättelse att ordet »föreslår» utbytes emot »beslutar», till¬
styrker jag godkännande af §:n.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, god¬
kändes §:n med den förändring, att ordet föreslår utbyttes emot ordet
beslutar.
Föredrogs ånyo Banko-Utskottets den 7 och 8 dennes bordlagda
Memorial sN:o 22. med förslag till Instruktion för Riksdagens Revisorer
af Riksbanken.
Grefve Ha in il ton, Henning: I afseende på Instruktionen för
Riksdagens revisorer af Riksbanken kan icke någon förändring vidta¬
gas, med mindre sådan föranledes af någon motion eller Banko-Utskot¬
tet sjelf finner skäl att föreslå förändringar. Enligt hvad detta Memo¬
rial upplyser, har Utskottet endast föreslagit förändring i 8 §, men lik¬
väl underställt hela Instruktionen Riksdagens pröfning. Dä emellertid,
såsom jag sagt, någon annan förändring, enligt grundlagen, icke kan
vidtagas än den föreslagna, anhåller jag, att särskild! 8 § i Instruktionen
blir till pröfning uppläst och föredragen; men att den öfriga delen af
Instruktionen måtte anses fortfarande vara gällande, utan att Kammaren
dermed företager någon åtgärd.
Sedan Kammaren, uppå gjord proposition, härtill lemna! bifall,
föredrogs
§ 8.
Herr Wsern: Jag vill blott anhålla hos någon af Banko-Utskot¬
tets härvarande ledamöter om en upplysning, hvarföre revisorerne skola
ega att i dagtraktamente beräkna sig it) R:dr. Enligt Instruktionen för
Rikets Ständers revisorer af är 1863, hade de lätt sig tillerkänt ett
arfvode af endast 6 R:dr om dagen, och, dä jag anser detta vara till¬
räckligt, hemställer jag till Kammaren, om icke traktamentet kunde ned¬
sättas till detta sistnämnda belopp.
268
Den 9 Maj, f m.
Herr K k inan. Jo lian Jakob: Enligt 8 § al nu gällande regle¬
mente för ifrågavarande revisorer af år 1867, egcr hvarje revisor att
beräkna sig traktamente med 10 R:dr om dagen. Utskottet har icke an¬
sett skål bär föreslå någon annan ändring i denna § än i afseende på
resekostnadsersättningen. Det är med anledning af förre talarens an¬
hållan, som jag velat lemna upplysning om dessa förhållanden, samt får
i öfrigt tillstyrka antagande af den föreslagna förändringen.
Sedan öfveriäggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorde yrkanden å dels bifall till §:n
oförändrad och dels bifall till densamma med den förändring, att dag¬
traktamentet nedsattes till sex R:dr; framställde Herr Grefven och Tal¬
mannen proposition på bifall till §:n oförändrad och, dä dervid svara¬
des mänga ja jemte några hej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervä¬
gande.
Härefter yttrade Herr Grefven och Talmannen, det Kammaren torde
finna, att de öfriga §:na ej erfordrade något Kammarens beslut.
Ropades ja.
Föredrogs ånyo Banko-Utskottets den 7 och 8 dennes bordlagda
Memorial N:o 23, med förslag till Instruktion för Riksdagens Revisorer
vid Diskont-kontoret i Stockholm samt Låne-kontoren i orterna.
Grefve Ilainilton, Henning; I afseende ä denna Instruktion fö¬
rekommer samma förhållande, som vid den föregående, att ändring blott
kan ega, rum i den §, hvaruti Utskottet föreslagit någon sådan. Här
har Utskottet endast föreslagit förändring i 7 §, hvarföre ock, dä de
öfriga §§ skola bibehållas oförändrade, jag ber att fä föreslå att endast
denna 7 § mätte föredragas och uppläsas.
Till följd häraf föredrogs nu § 7 samt bifölls; och ansågs Instruk¬
tionen i öfriga delar ej föranleda till något beslut.
Föredrogs ånyo och lades till handlingärne Lag-Utskottets den 7
och 8 dennes bordlagda Memorial:
N:o 43, i anledning af dels Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
en punkt i Utskottets Utlåtande N:o 31, angående föreslagna ändringar
i gällande kommunalförfattningar, dels äterremiss af eu annan punkt i
samma Utlåtande; samt
N:o 44. med förslag till sammanjemkning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut vid behandling af Utskottets Utlåtande N:o 33, rörande ränta på
ränta.
Den 9 Maj, f. m. 269
Föredrogos änyo och biföllos 'Lag-Utskottets den 7 och 8 dennes
bordlagda Utlåtanden:
N:o 45, i anledning af väckt motion om förlikningskomitéers inrät¬
tande i hvarje kommun; och
N:o 46, i anledning af väckt motion om förändring af 3 monn 9 §
i Kongl. Förordningen, angående grunderna och vilkoren för hemmans¬
klyfning och jordafsöndring den 6 Augusti 1864.
Föredrogs änyo Lag-Utskottets den 7 och 8 dennes bordlagda Ut¬
låtande N:o 47. i anledning af väckta motioner om upphäfvande af 2
kap. 5 och 6 §§ Giftermåls-balken.
Grefve M örner, Julius Oscar: Dä jag förutser, att denna lag¬
förändring kommer att af Kammaren antagas, skall jag icke länge upp¬
taga tiden. Jag ber blott fä anmärka, att jag ej kan biträda Utskottets
äsigter i detta fall. Det är för närvarande förenadt med ringa besvär,
att begära Kong!. Maj:ts bifall till dessa äktenskap; och i andra länder,
t. ex. England, hafva de äsigter, Utskottet nu visat sig hylla, blifvit
blifvit länge och ihärdigt bekämpade för sedlighetens bevarande och
upprätthållande. Dä sålunda erhållandet af Kongl. Maj:ts tillstånd di¬
sa litet för parterna besvärande och dessutom förhållandena någon gäng-
kunna vara sådana, att bifall bör vägras, kan jag icke finna förändrin¬
gen vara nödvändig, och måste sålunda deremot nedlägga min reserva¬
tion; hvarjemte jag i konseqvens härmed vördsamt yrkar afslag ä Ut¬
skottets ifrågavarande hemställan.
<
Grefve Sparre, Eric: Jag vill icke säga, att jag med någon syn¬
nerlig ifver skall förfäkta detta förslag. På sätt siste talaren anmärkt
är omvägen att för detta fall söka Kongl. Maj:ts tillstånd ej särdeles
stor och svär, och derföre kan jag gerna gå in på, att denna lag-förän¬
dring icke är af nödvändigheten påkallad. A andra sidan äter måste
man likväl erkänna, att allmänna meningen inom landet gillar sådana
äktenskap, som här äro i fråga, och den tillåtelse, Kongl. Maj:t, enligt
lag, skall härtill meddela, meddelas ock utan betänkande, sä snart de
handlingar, som skola bifogas ansökningen, äro fullständiga och klara.
Dä saken kommit på denna punkt, är det väl ej synnerligt skäl att bi¬
behålla omvägen att såsom nåd erhålla hvad allmänna meningen gillar;
och detta har varit den förnämsta orsaken, hvarföre Utskottet ej kun¬
nat afstyrka motionen. Om man kunde förutse, att åsigterna härutinnan
framdeles skulle förändra sig-, vore detta ett skäl för bibehållandet, af
nu gällande stadganden, men Utskottet har emellertid icke ansett den¬
na fråga af någon sä stor vigt och betydelse, att ju icke de närvaran¬
de förhållandena skulle kunna dervid uteslutande tagas i betraktande.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Faxe: Jag vet sannerligen icke, huru jag skall uppfatta det
försvar, Utskottets ordförande gjort för detta Betänkande. Jag kan
270
Den 9 Maj, f. In.
icke af detsamma finna, att någon Utskottsledamot reserverat sig i den¬
na sak. Utskottet har, såsom mig synes, på goda grunder gjort sin
ifrågavarande hemställan, ty jag tror icke att det händt, att ett till¬
stånd, som i detta fall måste sökas, någonsin vägrats. Då är det väl
ock utan ändamål, att man skall behöfva vinna sin önskan på ansöknings-
väg. en väg, som dessutom är förenad med icke obetydliga kostnader.
Eu ledamot af Utskottet har anfört ett exempel, der sökanden fick be¬
tala ej mindre än 100 R:dr endast i kommissionsarfvode. Att fortfa¬
rande utan allt ändamål lägga eu sådan beskattning på befolkningen,
anser jag vara stridande både mot rättvisa och billighet. Jag har till
och med hört uppgifvas, att sä beslägtade personer, som velat ingå äk¬
tenskap med hvarandra, genom ett föregående lägersmål velat göra sig
sä mycket säkrare om bifall. Bibehållandet af detta vilkorligt förbud
bidrager sålunda ir.i-P pHer mycket till upprätthållande af sedligheten.
.lag anhåller om bi*a^ a Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden ä dels bifall till Lag-
Utskottets ifrågavarande Utlåtande och dels afslag derå, framställde
Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till detsamma
och, då dervid svarades många ja jemte ett eller annat nej. förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 7 och 8 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 48, i anledning af väckt motion om vissa åt¬
gärders vidtagande till åstadkommande af kontroll ä verkställigheten af
utslag, hvarigenom urbota bestraffning ädömts icke häktade personer.
Föredrogs ånyo och bifölls Första Kammarens Tillfälliga Utskotts
den 7 och 8 dennes bordlagda Utlåtande N:o 19, i anledning af Andra
Kammarens protokollsutdrag, angående föredragningen af dess Tillfälliga
Utskotts Utlåtande N:o 2, angående fördelning emellan kyrkoherdar
och komministrar af de pastorala göromålen.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets
den 5 och 6 dennes bordlagda Memorial N:o 6, angående arfvode till
den hos Utskottet anställde Sekreterare.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 5 och 6 dennes bordlagda Ut¬
låtande N:o 42, i anledning af väckta motioner angående förändrade fö¬
reskrifter i fråga om förlagslåns intecknande och betalningsrätt.
Den 9 Maj, t', ra.
271
Herr Grefve!! och Talmannen hemställde, att detta Utlutande skulle
punktvis företagas till afgörande samt Utskottets i första punkten fram¬
ställda författningsförslag paragrafvis genomgås och dess ingress sist
förekomma till pröfning, hvilket bifölls.
Till följd häraf föredrogs nu:
Utskottets å sid. 11—13 afgifna författningsförslag.
§ 1-
Grefve Mörner, Julius Oscar: Dä man genomläser Lag-Ut-
skottets ifrågavarande Betänkande, finner man, att denna fråga är både
gammal och mycket afhandlad och att man sålunda icke gerna kan un¬
dertrycka den tanken, att det verkligen måtte förefinnas något behof
att åstadkomma en lagstiftning åt detta häll. att bereda möjlighet af
pantförskrifningar rörande lösegendom. Man finner jemväl af detta Be¬
tänkande hvilka svårigheter, som emellertid upprest sig emot en sådan
lags antagande, enär de förslag, som vid åtskilliga riksdagar väckts,
och af Riksens Ständer antagits, sedan vandrat från den ena myndig¬
heten till den andra samt blifvit föremål för anmärkningar, som gjort att
något beslut i den vägen ej kunnat fattas. Nu har emellertid Lag-Utskottet
framställt ett nytt förslag i detta hänseende. Efter mitt begrepp bill'
grunden för all lag vara den, att den innebär klarhet, reda och i an¬
seende till sakförhållanden trygghet med hänseende till de rättigheter, som
derigenom möjliggöras. Således, om man stiftar eu lag om underpant,
bör man ock sörja för att den, som har panten eller säkerheten, verk¬
ligen kommer i åtnjutande af någon säkerhet. Det har nu äfven blif¬
vit föreslaget, att pantförskrifningen skall ingilvas till häradsrätten och
i dess protokoller intagas, hvarigenom en slags inteckningssäkerhet
skulle åt aftalet beredas. Härigenom utbildar sig dock lätteligen den
föreställningen hos allmänheten att, dä häradsrättens bevis funnits äteck-
nadt. papperet gäller icke endast såsom eu hypotetisk, utan såsom en
osviklig säkerhet. Hvari består likväl denna säkerhet? Förslagets or¬
dalydelse gifver mig derpå intet tillfredsställande svar, och i sjelfva
verket blifver ock säkerheten oändligt ringa. Om man kunde antaga
att den, som lemnar panten och upprättar pantförskrifningen, alltid vore
eu hederlig karl. sä tror jag att antagandet af detta lagförslag icke
skulle vara farligt, utan kanske snarare nyttigt; men dä det tvärtom
lärer kunna tagas för gifvet, att mänga icke hederliga menniskor skola
begagna sig af denna utväg att krångla med län. så komma äfven olä¬
genheter af betänklig art att deraf uppstå, ty den, som utgifvit pant¬
förskrifningen, kan ju i flera, möjligen i de flesta fall. när som helst
derefter, fastän förskrifningen blifvit vid rätten företedd, försälja den
pantförskrifna egendomen midt för den godtrogne långifvarens näsa,
och då är ju med detsamma panträtten försvunnen. Långifvaren kan
naturligtvis då ej fä tillbaka den egendom, som blifvit såld. och kan
icke heller alltid fä bedragaren straffad. Det ligger nära till hands att
säga. att. dä man vill tillämpa en lag, så bör man ock hafva läst den¬
samma, så att man vet hvad säkerhet man deraf har. Men huru mänga
272
Den 9 Maj, f. m.
låsa val lagen? Den större allmänheten är sällan i stånd att förvärfva
någon egentlig lagkunskap och derföre icke heller i tillfälle att be¬
grunda de dolda meningarne i eu otydlig lag.
Det försök, som nu härutinnan blifvit gjordt, ma bevisa eu god afsigt,
men ändamålet är dock förfeladt. Manbar sagt, att Kong!. Förordningen
om iosöreköp skulle vara byggd pa en vansklig grund och att dessa
köp skulle innebära eu falskhet. Jag vet icke, huru härmed förhållit
sig, men tror dock att denna förordning snarare verkat godt än ondt.
penna förordning skall emellertid, om förslaget antages. komma att
fortfarande gälla vid sidan af detsamma. Nu är emellertid ej fråga derom,
utan om pantförskrifning, hvilken skall till tinget ingifvns och der offentli¬
gen uppläsas.^ Men der kan dock hända, att denna i alla fall obetydliga
offentlighet förbises och att afhandlingen helt enkelt, utan att uppläsas,
blitver lagd till handlingarne. Jag erinrar mig ett tillfälle, dä jag var
närvarande vid en häradsrätt. Fn skuldsedel inlemnades för inteck¬
ning domaren mottog och tittade på den, hvarefter den utan något
meddelande frän domarens sida lades till ö fri ga handlingar. Det är så¬
lunda ej sä säkert, att denna föreskrift blifver efterlefd. om man ock
får antaga, att det anförda exemplet utgör ett undantag. Bättre tror ja»,
att det hade varit, om det hade stadgats, likasom vid lösöreköp, alt'af¬
handlingen .skulle uppläsas i församlingens kyrka och ingifvas till kro¬
nofogden. Pan tafla le t hade dä säkrare kommit till allmänhetens känne¬
dom. Enligt förslaget blifver det äfven ganska svält att hafva reda på
hvad hvar och en eger rätt att disponera af lösegendom och man kan
ej ia veta detta, med mindre man uttager gravationsbevis. Indika jem¬
väl blifva svåra, om ej omöjliga, att meddela fullt säkra och tillförlit-
iiga, dä man betänker, att på samma ställe ofta förekomma samma eller
lika namn, att eu person flyttat frän en ort; till eu annan, der man ej
bar kännedom om hans föregående affärsförbindelser m. m.
Det af Utskottet åsyftade mål att genom utsträckning af donna
råd,t, bereda rättvisa åt alla samhällsklasser, synes mig icke kunna genom
nu föreliggande förslag befordras; ty. huru mycken aktning jag annars
hyser för Lag-Utskottets åsigter och dess förslag, måste jag dock be¬
känna, att jag icke tror. det Utskottet på ett tillfredsställande sätt löst
denna fråga. Tvärtom är jag öfvertygad att, om detta förslag blefve
upphöjd t till l;ig? d(jt skulle kolmila att förorsaka trakasserier och bo-
dragener jemte förluster af mänga slag; hvarigenom det af Utskottet
vid manga tillfällen omordade och åberopade »allmänna rättsmedvetan¬
det» visst icke skulle på gagneligt sätt utbildas.
Jag får på sådana skäl yrka afslag ä Betänkande! i donna punkt.
Heri de La val: Såsom den ende bland Kammarens närvarande
ledamöter, som vid detta ärendes behandling i Lag-Utskottet, tillhörde
minoriteten och dä jag dervid blott instämde i Assessoren Bergströms
reservation mot ifrågavarande lagförslag, anser jag mig böra. åbero¬
pande reservationens innehåll, yttra Hägra ord om min uppfattning an¬
gående eu sådan lags behöflighet och lämplighet.
För den större affärsverksamheten beredas nu mera erforderliga
förlagsmedel allmännast genom flere deltagares förenade tillskott, As¬
sociationen
Ilen -9 f. ra.
m
sociationen gagnar i sådant afseende jemväl handtverkerierna och lör
den ensamme arbetaren, likasom för hvar och eu annan, fylle,» behol-
vet deraf bäst genom omtanke, arbete och sparsamhet, men icke genom
anlitandet af sådana låneutvägar, som detta lagförslag åsyftar att
öppna.
Utom de utvägar till penniiigeuppläning, som våra lagar i öfrig!
lemna, synes det mig vid omförmälda förhållanden, som behof ej skulle
lörefinnas. att genom eu ny lag gifva ytterligare tillfälle dertill för dem,
som icke hafva fast egendom att hypotisera, eller lits egendom att lem¬
na långifvare!) till pant och icke heller personlig kredit.
Sä vida någon ökad kredit skulle blifva eu följd af denna lag, su
blefvo det utan tvifvel »konsumtionskredit” för personer i nyssanlörda
affärsställning — och lämpligheten deraf torde skäligen böra ifrågasättas.
Den föreslagna lagens 5 § visar. :itt den intecknade underpant-af-
handlingen ej utgör hinder för gäldenär att råda öfver större eller min¬
dre del af den ej specificerade egendomen, och enligt (i £ kan afhand-
lingens verkan tillintetgöras genom ett äldre lösöreköp eller godsets
derefter skeende aflemnande till pant eller i köp, om panthafvaren, eller
köparen, i god tro är.
Afhandlingen i och för sig medlör sålunda icke någon säkerhet
och kan i följd deraf ej heller gifva något förtroende, utan sådant må¬
ste bero på gäldenär redbarhet och deraf härflytande personliga kre¬
dit. I besittning deraf behöfver han ej denna lag. 1 saknad af detta
förtroende vinner han troligen ej kredit genom ifrågavarande lagstad¬
gande. Hvartill tjenar då hela institutionen? Den hopar utan ändamål
ökade kostnader och besvär, samt gifver hvarken långifvare eller lånta¬
gare andra fördelar, än som redbarhet och förtroende, densamma föru¬
tan. ändock medföra och lemna.
Den hösa egendomens mångfald, föränderlighet och flyttbarhet må¬
ste ock komma att föranleda otaliga förvecklingar, misstag och tvister,
utan att sådant kan förekornmas genom de nya eganderätts- och grava¬
tionsbevis om gäldenärers ombytlig;) lösörepersedlar, med utfärdande
hvaraf domhafvandena måste blifva i oändligt öfvermått besvärade, —
och den nya lagen skall sålunda komma att bereda osäkerhet, i stället
för lättnad, leda och säkerhet i affärsförhållanden och näringsverksam¬
heten.
Jag vågar i stöd häraf vördsamt yrka utslag å Utskottets förslag.
ilerr Nordström: Det rättsförhållande, Lag-Utskottet genom detta
sitt förslag vill under benämningen: "Underpant i lös egendom» fä i
vår lag inlördt och bekräftadt, hörer till dessa frågor af specielt in¬
tresse för det sociala lifvets alla kretsar, om hvilka juiisprudensen, ledd
af erfarenheten och eu skarpare rättsbegreppens utveckling, för alltid
fällt sin ogillande dom, och i följd deraf förmått lagstiftaren att ute¬
sluta dem från flen reviderade positiva rätten. En af Roms klassi¬
ske jurister har yttrat: eu lag. som står i strid med sin egen grund,
kan aldrig blifva praktiskt nyttig; men just detta utgör karakter^!) af
den lag, Utskottet nu till antagande föreslår. Panträtten såsom ett ge¬
netiskt begrepp innefattar tvä i Het konkreta mycket olika lörhållan-
llifoil. Prat. 1H0S. 1 Afl. 4 Band. ' 18
274
Den 9 Maj, f. m.
den: det ena, då den egendom, som ställes till säkerhet för eu fordran,
af gäidenären öfverlemna^ åt. borgenären i besittning; det andra, dä
säkerhet väl ställes, men den egendom, som skall utgöra säkeihetsobjek¬
tet, qvarstadnar i egarens, det vill säga, gäldenärens hand. Der bor¬
genären sättes i besittning af säkerhetsobjektet, utgör hans rätt en pant¬
rätt i inskränktare mening och säkerhetsobjektet pant: der besittningen
icke öfvergår till honom, utgör hans rätt eu hypothekarisk rätt och sä¬
kerhetsobjektet hypotek. Ehuru innehafvare!! af eu hypothekarisk
rätt icke kommer i besittning af säkerhetsobjektet, är dock hans säker¬
het lika stark och fast, som pantinnehafvarens, tv den är eu sakrätt,
det vill säga, innefatta!' för borgenären rättighet att ur hvpotheket,
hvar det finnes, äfven om det gått ur gäldenärens hand, göra sig, om
föreskrifna former iakttagits, för sin fordran betald, likasom pantinne¬
hafvare!) ur panten. Den rätt, hvardera ega. är således deruti lika,
att den ene sfi väl som den andre äro befogade att, om sä nödigt blef-
ve, låta säkerhetsobjektet i stadgad ordning föryttras, för att al löse-
skillingen fä sin fordran liqvidera)!. Det är sålunda, som säkerheten,
i fall af behof, förverkligas. Till eganderätt kan hvarken panträtten
eller den hypothekariska rätten omedelbart öfvergå.
Det nu sagda innefattar det väsendtliga i sjellva grundbegreppet
af de rättsförhållanden, af Indika Lag-Utskottet genom sitt förslag nu
vill göra en ny tillämpning i vår lag, och är det endast lör att erinra
derom, som det här blifvit anfördt. Till sjelfva denna tillämpning skall
jag återkomma. Ilypotheksrätten är en nyare rättsinstitution, än pant¬
rätten. När den i romerska rätten upptogs, var det egentligen på fa-
stighetshypothek den först ansågs tillämplig eller biel tillämpad, lika¬
som panträtten i inskränktare mening företrädesvis på lösegendom.
Med tiden och i brist af bestämd lag utvecklade sig detta flock derhän,
att så väl fast som lös egendom kunde göras till föremål för både hy-
potheksrätt och panträtt; och dels i följd af den betydelse lör rättsord¬
ning och lagskipning, som romerska rätten åter i medeltiden tillvann
sig i de europeiska staterna, dels i följd deraf, att de pa inhemsk, ger-
inanisk, grund tillkomna lagarue mindre befattade sig med distinktio¬
ner, än med korta, konkreta, bestämmelser, fortfor sistnämnda förhål¬
lande att i lag ega stöd, äfven sedan, med en allt mer stigande varu¬
omsättning. bruket af hypothek i lös egendom i länder med stegrad in¬
dustri och handel hade upphört, emedan det för varuköp och förvärf
befanns medföra osäkerhet och äfventyr och vala långtifrån att gagna
krediten.
Hvad särskild! Sverige angå!', är det först omkring medlet af linie
seklet, som hypotheksrätt till säkerhet för fordran begynner i lagarne
framträda, och den grundsats uttalas, att hvilken, som sitt hypothek
häfver uti rätt tid och vid lagligt ruin och ställe låtit inprotokollera,
skall hafva sin rätt i allo mätto oförkränkt (Kong!. Resolutionen den
11 Maj 1665); men af alla de under loppet af samma sekel i ämnet ut¬
gifva stadgande!!, finnes det icke något, som närmare utvecklar frågan,
eller gifver Hägra bestämdare regler för bedömande af dithörande för¬
hållanden. Pantsättning med införsel, eller ock pantförskrifning utan
införsel synes i fråga om fastighet, och handfängen pant i fråga om
lös egendom, hafva varit det allmännare bruket; dock att intecknad
Den 9 Maj, f. in.
275
pantförskrifning utan införsel numera för borgenären .medförde full sak¬
rätt i säkerhetsobjektet. Att likväl äfven hypotheksrätt i lös egendom små¬
ningom kommit i bruk, emedan hvad om eu sä beskaffad rätt fanns stad¬
gadt icke gjorde skilnad mellan fast och lös egendom, kan man sluta
af några handlingar frän början af 18:de seklet, af hvilka Lag-Utskot¬
tet äfven anfört en; men redan för mer än 130 är tillbaka, eller genom
Kongl. Förordningen den 11 November 1730 om inteckningar, förkla¬
rades att derefter icke andra inteckningar^ än de, som togos i gälde-
närens fasta »gendom, skulle någon förmånsrätt med sig halva, och
denna för varuköp, handel och kredit högst vigtiga grundsats blef
äfven vid Riksdagens öfverläggningar om antagandet af 1734 års all¬
männa lag gillad och fastställd, hvarför ej heller i denna vår allmänna
lag något om hypotheksrätt i lits egendom förekommer, utan är en så¬
dan inedgifven endast i fråga om fastighet.
Hvad vår civilrätt sålunda redan för närmare halftannat sekel till¬
baka fastställt, det hafva de europeiska stater, hvilka sedermera före¬
tagit revision af sina civillagar och antagit nya sådana såsom ett codi-
fieradt helt. gjort efter. I Preussens allmänna landsrätt af ar 1794 är
hypotheksrätt i lös egendom uttryckligen förklarad ogiltig; likaså i
Österrikes nya civilrätt af år 1811; likaledes i Frankrikes berömda och
i sä många afseende!! lärorika nya lagverk, kändt under namn al Gode
Napoleon, äfvensom i alla de stater i vestligt och sydliga Europa, som
adopterat och bibehållit sistnämnda lagverk, äfvensom i nyare tider i
liera af de små tyska staterna. Visserligen äro i Christian V:s Norska
lag af 1687 ordalagen i fråga om panträtt utan besittning så ställda,
att äfven lös egendom derunder kan inbegripas; men äfven der, efter
hvad sakkunnige män försäkrat, har en sådan hypotheksrätt längesedan
kommit ur bruk: och ehuru i Danmark eu förordning om underpant i
lös egendom år 1841 utkommit, erfar man dock af danske män, att den
numera ej heller der kommer till användning. Skälet är enkelt: all sä¬
kerhet i lösöreförvärf skulle upphöra, om ett sådant bruk, gynnadt af
lag, blefve allmänt
Men om man nu äfven vore, af ett eller^ annat skal, benägen att
antaga eu »underpant i lös egendom», återstår dock att tillse, huruvi¬
da det förslag derom, som Utskottet framställer, vore antaglig!. Efter
mitt omdöme är icke det en hypotheksrätt i verklig mening, icke hel¬
ler en blott förmånsrätt, utan litet af hvarje, en halfhet. Härom öfver-
tygas man, då man granskar 5 och 6 §§ af förslaget. I den öde laser
man: »lyder pantförskrifning ii utgifvarens (borde väl heta gälde-
närens) lösa egendom i allmänhet, eller å visst särskilt slag åt egen¬
dom, men ej å vissa lösören, vare den förskrifning oj hinderlig för hans
rätt att öfver större eller mindre del af den pantförskrifna egendomen
råda», och uti 6 § förklaras, att, om pantlorskrifven egendom linnés i
gäldenärens hand, eller i annans besittning för hans räkning, när for¬
dran, hvarför egendomen är satt i underpant, skall uttagas, skall den
egendom gå i betalning, ändå att någon påstår sig hafva genom köp
eller annat aftal med innehafvare!! blifvit egare dertill, så vida ej denne,
då pantförskrifningen intecknades, vederbörligen fredat egendomen mot
utmätning för innehafvarens gäld. Om äter egendomen genom laga
fång, eller såsom pant på god tro, kommit i annans hand, skall pant-
förskrifningsinnehafvarens rätt vika för denne andres, om ock törskrif-
m
Den 9 Maj, I, in.
ningen blifvit intecknad. Man finner häraf, i korthet uttryckt, att (ten
i underpant ställda lösegendomen skulle kunna af dess egare. det vill
saga gäldenären, under hvilken titel som helst till tredje man med full
laga verkan abalieneras i alla andra fall, än det, då underpanten lyder å
vissa lösören. Hvad nu först detta undantagsfall angår, så skulle den i
hypotheksrätten innefattade sakrätt alltså i fråga om underpant i vissa
lösören blifva verksam, och borgenären således ega att, hvar han finner
dem, genom deras försäljning söka betalning för sill fordran. Här före¬
kommer emellertid en brist i förslaget i det hänseende, att ingen före¬
skrift. är gifven om hvad borgenären har att iakttaga, då han till den¬
na försäljning vill skrida; och följden i öfrigt kunde blifva den, att
den, som gifvit underpant i sin lösa egendom och sålunda äfven lätt
kunde misstänkas att hafva gifvit eu sådan i vissa lösören, komme att
finna sig nödsakad att, för att kunna fä sälja något af sin lösa egendom,
städse vara försedd med bevis af domaren derom, att några vissa styc¬
ken af hans lösa egendom icke äro såsom underpant intecknade; men
icke nog dermed, hvad som icke skett i dag kan ske i morgon; ett fri¬
bevis från sednaste ting pa landet, eller en viss dag i stad. blefve ej
mer tillräckligt, och gäldenären kunde sålunda so sig nödgad, att vid
hvarje ting på landet och hvarje dag i stad lösa ett nytt fri-bevis, för
att träffa hugad köpare till, exempelvis, en god häst, ett dyrbart ur, eller
något annat stycke af värde.
1 afseende ä den såsom säkerhet förespeglade underpanten i gäldenä-
rens Mosa egendom i allmänhet, eller visst .särskildt slag af egendom”, är
det åter uppenbart att, då det stode gäldenären öppet att, när helst han
lunne det fördelaktigt, afhända sig densamma genom försäljning eller
på annat sätt, och alltså någon sakrätt ej skalle åtfölja underpants-
eller hypotheksrätten, säkerheten i sjelfva verket blefve platt ingen,
med undantag möjligen i konkurs, der den skulle figurera likasom ett
privilegierad! förlagslån med förmånsrätt, om egendomen dä funnes i
boet qvar. Men äfven betraktad ur denna synpunkt, vore det hela eu
juridisk batard, enär priviligierade fordringar uteslutande hafva sin grund
uti lagens eget af särskilda skäl gifna stadgande derom, men under-
pantsrätten skulle, enligt förslaget, grundas på fri öfverenskommelse.
Utsträckt till gäldenärens hela lösa egendom, skulle denna öfverens¬
kommelse dessutom medföra ett ingalunda på goda rättsgrunder för¬
svarligt inträng i ölrige, mera förtroendefulle borgenärers rätt. Och
om slutligen ock Utskottets i 3:dje stycket gjorda förslag, att under-
pantsförmänen skulle ställas i samma rang som förlagslån, och således
äfven framför barnaarfsfordran hos förmyndare, vunne bifall, komme
säkerligen allvarsamma reklamationer deremot frän den tänkande all¬
mänhetens sida icke att uteblifva.
På alla dessa skäl kan jag, för min del, ej annat, än på det allvar¬
ligaste afstyrka bifall till detta i så många afseende!) mindre väl be¬
tänkta förslag.
Grefve Sparre, Eric: Den fråga, som nu är före, är en af dessa
ständigt återkommande, som väl nu kunna afslås, likasom förut, men
som ej kunna undertryckas, tv man kan icke hindra hvad. som i sig är
oemotståndligt; och ju liera hinder man lägger i vägen härför, desto-
Deri 0 Maj, f. m.
277
mera griper det omkring sig. Vi hafva redan till en del i vår lag, hvad
man med nu förevarande förslag vill vinna, tv är icke sjelfva lösörekö¬
pet eu pantförskrifning? Nödgas icke alla jordbrukare mer och min¬
dre använda denna åtgärd? De fleste af dem erhålla penningar en¬
dast på detta sätt; och att det icke af allmänheten betraktats såsom
verkligt köp visar sig äfven deraf, att, dä konkurs uppstår, får den ge¬
nom lösöreköp försålda egendomen vanligen utan protest af gode män¬
nen afyttra»;, och den, som köpt egendomen, utfår af köpeskillingen der¬
för. hvad han lånat och låter konkursboet behålla återstoden. Då lag¬
stiftaren förbjuder, hvad som ligger i sakens egen natur, att pa det na¬
turliga sättet utveckla sig, nödgas det antaga bedrägliga former och
lagstiftaren underlättar bedrägerierna.
Man har emot Utskottet anmärkt, att Utskottet icke upphäft lös—
öreköpsförordningen, men det skedde med anledning deraf, att, dä uti
det af Rikets Ständer vid 1859—1860 årens riksdag framställda förslag
till lag om underpant ingått upphäfvande! af nu gällande stadgande!!
om kö}) af lösegendom enligt kong!. Förordningen af den 20 Novem¬
ber 1845, Kong!. Maj:t. enligt hvad skrifvelse!) den 21 Oktober 1862
gifvit vid handen, förklarat sig icke kunna godkänna Rikets Ständers
förslag om upphäfvande af nämnda förordning, och således icke heller
förslaget till lag om underpant.
Den siste talaren har ifrigt argumenterat, emot Utskottets förslag,
och jag skall bedja att fä taga fasta på ett af de exempel, han anförde
och hvarmed han ville söka ådagalägga olämpligheten al ifrågavarande
författning, lian sade att. om denna författning antoges, vore för att und¬
vika trakasserier nödigt att, derest jag t. ex. ville köpa eu häst, jag först ut¬
löste ett gravationsbevis för att såmedelst skaffa mig visshet, om den, som
säljer hästen, verkligen rår om den eller den tillhör någon annan: men han
medgaf tillika att, om man i god tro köpt hästen, man icke utan särskild
godtgörelse behöfde återlemna den till den verklige egaren. Men dä behöfs
ju icke heller något gravationsbevis, eftersom i dylika fall såsom lag gäller
den franska satsen: »en fait des meubles la possession vant titre». Vidare
har samme talare sagt, att det blott är förmånsrätt, som genom denna för¬
fattning lemnas. Ja det är sä, och det är verkligen icke någon sak-
rätt, som man vill lemna; och om ma» blott icke ville göra det till
sakrätt, biefve frågan icke sä svär. Enligt 17:de kapitlet eger husvärd
rätt till huslega lör sista året, och lör sista tre månaders kost åt det
gods, som i huset är: men häfver husvärd ej något, af hans gods inne.
njute han ej bättre rätt än andra borgenärer. Alldeles samma rätt skulle
den. som har underpant i lösegendom, bekomma. Så länge egendomen
finnes qvar i gäldenärens ego, har underpantsinnehafvaren förmånsrätt;
men dä egendomen är borta, har han icke mera någon förmånsrätt.
Har nu någon velat ifrågasätta upphäfvandet åt hyresvärdens lörbe-
rörda förmånsrätt, derföre att, den räcker blott sä länge godset är qvar?
Hvarför vägrar man då åt andra den rättighet, som man iemnat åt hy¬
resvärden? Ehuru jag i öfver 20 är arbetat för antagandet af en för¬
ordning sådan sou) denna, och ehuru jag är 1860 deltog inom Utskot¬
tet i utarbetande åt dess förslag till lag om underpant, hvilket, förslag dock
icke vann Kong!. Maj:ts bifall, reserverade jag mig dock vid 1865—
1866 årens riksdag, dä förslag till sådan lag inom Lag-Utskottet ånyo
'278
Den !) Maj, f. in.
uppgjordes, emot samma förslag oc h tillstyrkte ett annat, förslag rörande
förlagslån, emedan, då förslaget till lag om underpant förekom till gransk¬
ning i Högsta Domstolen, denna förklarade, att den icke kunde gä in
på eu lag om underpant, men att det vore eu annan sak om man ve¬
lat hafva en ny författning rörande förlagslån. Rikets Ständer beslöto
då ock endast eu ny författning rörande förlagslån, hvilken i underdå¬
nig skrifvelse den 20 Juni 1866 anmäldes till sanktion. Men äfven detta
förslag lyckades icke tillvinna sig Kongl. Majrts bifall, på grund af de
anmärkningar, som deremot vid detsarainas granskning i Högsta Dom¬
stolen framställdes. Dä nu frågan ånyo kom före vid denna riksdag,
sä visste jag verkligen icke till eu början, hvad jag skulle göra. Ingen
bruksegare, ingen, som lemnar förlagslån eller som behöfver anlita sä¬
dana lån, finnes, som icke säger, att det nuvarande tillståndet är out¬
härdligt. Ingen vet, hur han har det. Förlagsinteckningar användas
val ännu, men jemte denna säkerhet fordrar man eu annan; och hvil¬
ken? Jo borgen. Under många år hafva vi försökt motverka borgens-
väsendet. men vi vilja icke bereda någon utväg att skaffa den säker¬
het, som man kan anskaffa. Om eu person vill låna penningar och der¬
för erbjuder säkerhet, hvarmed längifvaren är nöjd, hvarför skall då lag¬
stiftaren förbjuda att sådan säkerhet lemnas? Hvar och en af oss, som
har arrendatorer, vet, att de behöfva penningar för åtskilliga ändamål.
Arrendator!) kommer till mig och säger: »Låna mig penningar», och
jag är benägen att lemna penningar mot den säkerhet, han vill erbjuda
mig. Hvarför skall lagen hindra, att sådan säkerhet lemnas? Jo, sä¬
ger man, derföre att säkerheten är fautiv. År dä icke den säkerhet,
som lemnas mot inteckning i fast egendom också fautiv? En person,
som har eu fastighet, värderad till 100,000 Rall', begär att fä låna mot
inteckningssäkerhet, och jag lemnar ett lån mot inteckning, som står
under halfva värderingssumman; men i morgon kanske säljes egendo¬
men för .‘10,000 R:dr. Hvar och eu, som inlåter sig i affärer, får väl
sjelf bedöma den säkerhet, som han emottager, och likaledes får väl
hvar och eu, som lemnar lån mot underpant i lös egendom, sjelf taga
kännedom om hvad denna underpant innebär. Då lagen om underpant
först infördes i vår Svenska lag, skiljde man icke mellan underpant i
fast och lös egendom; men under Frihetstiden, då man ville befordra
vissa näringar, uppstod (låga, om det kunde vara behöflig! att hafva
särskilda lagar för underpant i lös egendom. Alla gynnade näringar
Ange privilegium att tå lemna sådan underpant, och sålunda meddela¬
des derom föreskrifter genom manufaktur- och handtverksprivilegierna
flen 20 Maj 1739, Förlagsordningen den 24 Februari 1748, Förklarin¬
gen den 30 Juni 1762 och Hallordningen den 2 April 1770, hvarjemte
samma privilegium medgafs åt nordsjöfiskare genom Fiskeristadgan den
21 Juni 1774 samt åt förläggare vid Eskilstuna genom reglementet för Eskil¬
stuna fristad den 2 Mars 1833. Men så kom eu annan tid, dä man icke mera
ville medgifva några privilegier, och då brydde man sig icke heller om att
låta de andra näringarne eller jordbruket fä rätt att taga lån mot underpant
i lösegendom. Om det orättvisa i detta förhållande, säger Lagberednin¬
gen: »Numera bör väl rättigheten att gifva underpant i lös egendom icke
rimligen kunna betraktas såsom ett privilegium för vissa näringsidkare.
Tiden har hunnit sä långt, att denna rättighet måste ega rum antingen
Den 9 Maj, f. m
279
för alla, eller för ingen. Bland de de näringar, som hittills ej varit
gynnade, är jordbruket. Det behöfver ej heller lagstiftarens gunst för
att trifvas: men det behöfver — lika med alla andra näringar och ar¬
betsföretag — rättvisa. År det nu rätt att deri, som drifver bergsbruk,
fabrik, manufakturverk eller annan sådan rörelse, får bereda sig kredit
genom underpant af lös egendom, så måtte <1 et ock vara rätt, att jord¬
brukare eller den, som delar hans yrke, dä han ej kan erbjuda inteck¬
ning i fastighet, får på lika sätt förskaffa signeri kredit, lian tarfvar
för sin rörelse eller sitt arbetsföretag”. Kan någon neka sanningen al
dessa ord? År det icke orimligt att förvägra somliga det man med-
gifvit åt andra? Det vore icke heller möjligt^ att gorå detta, i fall det
icke funnes jurister, Indika, då de eu gång fatt något i hulvudet, icke
kunna lemna detta. Representationen vill gifva denna rättighet, men
juristerne säga nej och åter nej. Mänga af de jurister, som suttit i Ut¬
skottet, då dessa frågor der behandlats, hafva väl till en början motsatt,
sig antagandet af eu lag, sådan som den ifrågavarande, men dä jagen
tid lätt tala med dem. hafva de slutligen gifvit mig rätt; men de, med
Indika jag ej så länge fått samtala, hafva vägrat. Alla andra säga ja,
men juristerne säga nej. Det är med dem samma förhållande som
med de personer, liv il ka Källgren i ”Ljusets fiender” skildrar, och
hvilka ej våga medgifva eu förändring blott derför, att deraf möjligtvis
kunna uppstå väder eller olägenheter. Dessa1 tankar äro för Girigt icke
mina utan Lagberedningens, som säger: ” Detta må vara rätt, säger man;
men har det ingen våda med sig? Jo, det är med krediten som med
hvarje annan mägtig häfstång för menniskans lyftning från lättja och
nöd till arbetssamhet och välstånd: den lian missbrukas, — men um¬
bäras kan den icke. Krediten är ett af grundvilkoren för inträdet på
den stora täflingsbana, der den fria arbetskraften skall kämpa lör sin
sjelfständighet, och knappast finnes numera någon arbetare så ringa,
att han kan helt och hållet åsidosätta detta vilkor för sin uppkomst.
Brukaren af annans jord behöfver förlag till kreatur och redskap, jord¬
brukarens arbetare, om han skall vara annat än dräng eller stattorpare,
behöfver förlag, för att kunna sköta ett jordtorp eller, om han vill kom¬
ma ett litet stycke längre i treflighet och lycka, för att bereda sig ett
eget hem, köpa sig eu stuga, en ladugård, eu ko. några får o. s. v.,
handtverkare!! behöfver förlag för att förskaffa sig bostad, verktyg och
mera dylikt, som fordras för bedrifvandet åt hans näring. Hvarföre
skulle det dä icke vara dem tillåtet att, i den man de kunna genom
redlighet och flit tillvinna sig förtroende, lemna eu förlagsgifvare un¬
derpant i den egendom, de genom hans försträckning förvärfva? Det
är sannt: allt detta kan anses för småsaker i jemförelse med de stora
lörlagerna till bergsbruk och fabriker; men det är icke alltid de störa,
de mest bullrande, mest i ögonen fallande rörelserna, som säkrast bi¬
draga till samhällets förkofran: det är många bäckar små, som gorå en
stor å, och den för det hela vigtigaste frågan är, icke huru den idka
skall bli mera rik, utan huru den fattige skall bli mindre fattig.” Dit¬
tills har man skyddat de rike bruksegarne, ty de hafva haft en röst i
samhällets angelägenheter; men den fattige har man förbisett. Hafva
Herrarne verkligen hjerta att fortfarande säga nej? Såsom det nu är,
l äder det eu allmän förlägenhet. En bruksegare, med hvilken jag i går
Pt?M 9 Mwj, I'. m,
2*0
samtalade, yttrade att utom de varor, lian för året salt, och Hem han
för närvarande hade på vågarm', uppgingo brukets inventarier i värde
till 1,100,000 R:dr. År det rimligt att förvägra eu .sådan person rätt
afl upptaga lan mot underpant i lös egendom? Det är nemligen verk¬
ligen sä, att eu sådan rätt är honom för närvarande förvägrad, ty på de
gamla lörlefvade förlagsförordningarne tror nu mera ingen. Förr var
den fasta egendomen den hufvudsakliga, och dä fanns icke någon stor
lösegendom: men nu har denna stigit till den betydenhet, att den är
tillit jemnförlig med, om ieke till och med i värde öfvergående den lä¬
sta egendomen. Skall det dä vara förbjudet att få hypotisera denna
lösegendom?
Eu sådan lag. som ilen förevarande, skulle förderfva rättsmedve¬
tandet, säger man. .lag tillstår, att jag icke begriper denna tankegång.
Eu annan talare säde, att det vore, eu annan sak med förlagslån, tv
förläggaren köper verkligen de tillverkade varorna. Jag ber att lä er¬
inra. att det var så förr, men att det numera icke går så till. Pant¬
rätt, säger man. innebär sakrätt i den förpantade egendomen, oeli eu
sakrätt liar jag väl, dä jag bär inteckning i fast egendom, men under¬
pant i lös egendom medför blott förmånsrätt. Jag har redan erinrat
derom, att det icke är meningen med denna lag att skaffa annat än för¬
månsrätt och att denna rätt finnes, så länge egendomen är qvar i gäl-
denärens ego. men att, dä egendomen är borta, förmånsrätten upphör.
Man har äfvenledes anmärkt, att nyare lagstiftningar tagit bort lagen
om underpant i lös egendom. Utskottet har dock i sitt Betänkande an¬
fört. att i Danmark äro genom Kongl. Förordningen den 2b Juli 1844
föreskrifter derom meddelade; att i åtskilliga tyska stater, såsom Han¬
nover, Braunschweig. Weimar, Oldenburg, Ltibeck, Bremen, äfvensom i
de schweitziska kantonerna underpant till lösegendom är tilläten både
efter äldre och sednare lagar; samt att i flera af Nord-Atnerikas För¬
enade Stater lagar härom blifvit stiftade, i (lägra af dem för snart 40
är tillbaka. Jag har icke försport, att någon al' dessa lagar upphäfts.
Slutligen ber jag Kammaren om ursägt, att jag sä länge plågat
Kammaren; men saken är vigtig, och jag hoppas, att Kammaren inser
behofvet af den ifrågasatta lagen, samt anhåller på det varmaste om bi¬
fall till Utskottets förslag.
Ilerr Nordström: Min ärade motståndare, ordföranden i Lag¬
utskottet, har berättat för Kammaren, att han i 20 är arbetat för fram¬
gången af den sak, hvaraf föreliggande förslag nu är etf uttryck. Fjäl¬
ltall tätt tillfälle, bär han sagt. att fä hand om jurister, och enskild!
lör dem utveckla sina äsigter och sina skäl, har det alltid lyckats honom
att vinna dem för sin mening, men aflägsnade från honom hafva de äter
fallit ifrån, och lika med dem. som från början icke varit tillgänglige
lör hans bevisningar, öfvermått till eu motsatt mening. Min motståndare
förundrar sig deröfver. Mig förundrar det icke. Jurisprudensen är icke
en sammansättning åt hugskott; hon är uttrycket af det sedligas och
rättas högsta principer, frukten af de skarpsinnigaste mäns studier öfver
samhällenas väsende, institutioner och behof, ett städse fortgående ut¬
vecklingsarbete af mensklighetens och rättvisans höga intressen. Hvad
hon pa sådan grund lärer, hvad statsmän och lagstiftare i alla länder
Den 9 Mai. in
281
med en högre kultur blifvit ense om att i samhället fastställa såsom bin¬
dande regel, såsom lag. det förmå ej tjugoåriga försök al enstaka per¬
soner att kullkasta, vore de än gripna af lika liflig» hänförelser, som
den. hvarpå min värde motståndare just nu gifvit ett så storartadt prof
och i hvars utförande han. det må med nöje medgifvas, utan tvilvcl
låtit oss njuta af ett bland sina mest intressanta lyriskt-tragiska. momen¬
ter. Den trollkrets, lian förmår draga omkring sig. må visserligen vara
förledande och tjusande för dem. som låtit tära sig derinom; att den
dock icke eger eu oemotståndlig magt. har lian sjelf låtit förstå, dä lian
likasom beklagat sig deröfver, att de. som befunnit sig derinom och lätt
smaka af dess sötma, likväl, sä snart de väl kommit derifrån, återgått
till sina förra »sigter. och afl andra funnits, som aldrig låtit förvilla
sig ditin. Detta är ett glädjande vittnesbörd, tv äfven det bevisar att
män finnas, för Indika kärnan är mer än skalet, rättsbegreppet högre än
konjunkturerna och intressena: och om jag bär vågar tillägga, att äfven
jag alltid afhällit mig frän denna trollkrets, som jag sä väl känner, är
det i sanning icke för att berömma mig sjelf, utan endast för att för¬
klara. att jag åtminstone i förevarande fråga alltid förbli hvit konseqvent.
Till stöd för den åsigt, min motståndare försvarar, har häri. likasom
Utskottet, åberopat exempel från de nordamerikanska staterna äfvensom
åtskilliga mindre stater i Tyskland samt de schweiziska kantonerna.
Dessa exempel återfinnas alla i Lagberedningens arbete frän är 1847.
hvarest äfven underpant i lös egendom föreslås och med en viss värme
försvara-!. Men sedan är 1847. dä Lagberedningens arbete algafs,hafva
tjugu år förflutit, och under denna tid har mycket både i nordameri¬
kanska staterna, de schweiziska kantonerna, som nu bilda eu förbunds¬
stat. och i de smärre tyska staterna blifvit tillgjordt till förbättring al
deras civil-lagar, hvarvid man ej glömt att taga jurisprudensen och
de nya lagverken frän andra länder till räds och från civilrätten ut¬
gallra de sedel- och bruk. äfven i kreditväsendet, hvilka med den nvare
tidens stegrade ekonomiska verksamhet och friskare cirkulation äro oför¬
enliga. Hvad Lagberedningen anfört till försvar för underpant i lös
egendom torde dessutom, åtminstone är det min åsigt, icke kunna räk¬
nas till det djupast tänkta af hvad denna Beredning yttrat, och aldra-
minst, såsom dock Utskottet gjort, åberopas såsom auktoritet för rätts¬
förhållanden. mot hvilkas ändamålsenlighet såsom praktiska rättsinstitu-
tioner jurisprudensen i Europa numera enstämmigt uttalat sig.
Utskottet har anmärkt och dess ordförande bär upprepat att. dä de
formaliteter, hvilka för förvärfvande af fast egendom äro föreskrifna.
icke kunna, utan att lägga alltför hämmande band på omsättningen, stad¬
gas för förvärfvande af eganderätt till lösören, man i afseende ä dessa
sistnämnda ej heller kunde stadga, att den. som förvärfva)- sådana afen
annan, emottager dem med alla de gravationer. som i förre egarens
hand voro vid dem lastade, det vill saga. att den sakrätt. i följd af
hvilken borgenären ensamt kan sägas ega säkerhet för sin fordran och
som skulle berättiga honom att in- lösegendom göra sig betald, i hvems
hand den än finnes, icke kunde tillerkännas underpant i lösören. Ut¬
skottet och dess ordförande tillägga, att. innehafvande! af sådan egen¬
dom måste i allmänhet anses såsom bevis på laglig åtkomst och förvärt-
varen i god tro vara tryggad i sin eganderätt, åberopande ordföranden
282
Den i) Maj, f. in.
härvid den i Frankrikes (Jude civil upptagna canon: »en lätt des meublés
la possession vant titre». Jag instämmer fullkomligt uti detta resonne-
tnents konklusioner, och vill endast erinra om en annan i samma Gode
införd rättsregel, som lyder: »les meubles 11'ont pa* de suite par hypo-
tliéque». Just derför, att en förvärfvare i god tro af lösören bör i rätt¬
visans, omsättningens och kreditens intresse vara tryggad i sin egande-
rätt, kan eu hypothcksrätt med sak rätt i lösegendom icke af vär tids
lagstiftning godkännas och fastställas. Men åtföljes icke hypotheksrät-
ten eller underpantsrätten af sakrätt, blir den på underpanten byggda
säkerheten ingen, så snart egaren begagnar sin obestridliga och obe¬
stridda rätt att föryttra den, när lian vill, och härmed falla alla de för¬
delar, Indika Utskottets ordförande med så mycken ömhet äfven för ar¬
betarens och de fattiges välfärd velat åt sitt förslag tillegna. Det skulle
skada genom de många tillfällen till bedrägligt förfarande, hvartill det
komme att öppna dörren, men icke omedelbart gagna den redbare gäl-
denären eller realkrediten. Uti manufakturprivilegierna den 29 Maj 1739
ville man hos oss ännu tillegna en så beskaffad sak rätt åt förlagslån,
men lärde sig snart genom erfarenheten att. om man ej ville göra allt
inköp af inhemska manufakturalster osäkert, man derifrån måste afstå,
hvilket ock skedde i Förlagsordningen den 24 Februari 1748 och Förkla¬
ringen af är 1762, in. 11.
Förlagslån är emellertid något särskild! för sig, och dä min skarp¬
sinnige motståndare till försvar för sitt förslag om underpant anmärker,
att den vore att anse lika med förlagslån, glömmer han äter att iakt¬
taga nödiga begreppsdistinktioner. Förlagslån hänför sig till det egna
förhållande mellan eu affärsman, kapitalist, och eu affärsman, industri¬
idkare, att den förre af den sednare på förhand likasom köper dennes
blifvande fabriks- eller näringsalster, hvadan de penningar eller andra
värden, han gifver den sednare, förblifva försträckning till dess den sed¬
nare hunnit tillverka varorna och dermed till den förre afbetala sin
skuld. I anseende till det stora gagn, eu sådan vexelverkan mellan ka¬
pitalisten och fabrikanten medförde, hafva lagarne hos oss och i andra
länder tillagt denna speciela art af försträckning eu förmånsrätt i till-
verkningarne. som i fall af konkurs är verksam. En sådan förmånsrätt
är tillagd bilbrefsfordran för byggande af ett skepp, bodmeri fordran för
försträckning till en nödig befunnen, af skepparen ombesörjd reparation
af skeppet i de fall, dä han ej kunnat omedelbart kommunicera sig med
redaren och reparationen snart måste företagas, förlagslån i bergs- och
fabriksrörelser in. in.: men uppenbart är, att allt detta utgör ett olika
förhållande med det, hvarom ifrågavarande underpantsförslag handlar:
en speciel art af försträckning, en speciel del af lösegendomen, hvari den
af lagen sjelf bestämda förmånsrätten eger rum, o. s. v., dä deremot, en¬
ligt förslaget, det skulle fä genom fri öfverenskommelse emellan borge¬
när och gäldenär bestämmas, a tt antingen hela den sednares lösegendom, eller
visst slag deraf, eller vissa stycken skulle utgöra säkerhet för fordringen,
af hvilken anledning denna än må hafva tillkommit. Min motståndare
har äfven velat hemta stöd för sitt förslag från den af lagen hos oss
och i andra länder medgifna rätt: åt hyresvärd, att qvarhålla hyresgästs lösa
egendom till dess den sednare betalt förfallen hyra, och åt handtver¬
kare, till dess han fått liqvid för sitt arbete; men äfven här råkar min
Den 9 Maj, f. m.
»83
motståndare i begreppsförvirring. Denna rättighet för hyresvärd cell
handtverkare grundas hvarken pa förlag eller annan försträckning; den
är helt enkelt en retentionsrätt, lika verksam i som utom konkurs, och
som upphör, sä snart föremålet för retentionsräiten icke längre finnes i
fordringsegarens värjo.
Men att följa min värde motståndare på alla hans tankeutflygter
torde vara öfverflödigt, och upprepar jag derför endast ruin allvarliga
anhållan om utslag.
Grefve Mörner, Julius Oscar: Dä Grefve Sparre började sitt
tal, erfor jag eu känsla af förvåning, ty han började helt mildt och det
lät, som om han ämnade gå in på min mening. Eu sådan tro förgick
dock snart. Jag fann, att det var blott en ingress för att göra slutet
sä mycket kraftigare. Detta var sådant, att det gaf en föreställning om,
att, derest Milton icke skrifvit det »förlorade Paradiset», skulle G refvel»
visserligen kunnat, om äfven på prosa, med mästarehand författa ätmin-
stoife vissa delar deraf. Skada blott, att de, som i likhet med Grefven
bevisa för lifligt, ofta äfven bevisa för mycket.
I de lärda rättsteorierna är jag icke sä bevandrad, att jag vill upp¬
taga, något af hvad Grefven i fråga om dem yttrade, till vederläggning,
hvilket icke heller behöfves efter den utmärkta utveckling af dessa lä¬
ror, eu föregående talare lemna!, utan jag vill endast söka belysa några
af de konkreta fall, Grefven till försvar för sin åsigt anförde. Han sade,
att lösöreköpsförordningen gäfve anledning till bedrägerier; och att dessa
skulle förekommas, derest man i stället antoge ifrågavarande förordning.
Sådant kan sägas, men den, som frågar efter något bevis för sanningen
af denna sats, honom torde nog Grefven blifva svaret skyldig. Vidare
sade Grefven. att, dä bruksegare kunna fä lemna sin lösa egendom i un¬
derpant, hvarföre bär icke dä äfven jordbrukare]), den fattige torparen
och dagakarlen samma rättighet'? Den menskliga känslan ropade högt
mot eu sådan olikhet i rättigheter. Men kort derefter yttrade Grefven,
att äfven bruksegare icke hade någon rättighet i berörda hänseende och
målade med starka färger de olägenheter, hvarför dessa bruksegare, just
emedan de sakna denna rättighet, ofta äro utsatte. Huru passa nu dessa
yttranden tillsammans, och underligt synes i alla fall att, om bruksegarne
genom ornlÖrmälda omständighet äro i sä betryckt ställning, de. hvilka
icke kunna anses sakna, vare sig vilja eller förmåga att göra sin talan
hörd, icke yrkat rättelse i denna del. Vi hafva inom donna Kammare
bruksegare med den mest omfattande rörelse; men hafva väl de. väckt
den motion, som är i fråga? Nej, den är väckt af tvä personer, för
hvilka jag hyser den största högaktning, men i egenskap af bruksegare
hafva de icke gjort sig bemärkte, om äfven den ene af dem — jag vet.
icke huru förhållandet är med den andre — har del i ett bruk. Nog
af, motionerna hafva icke blifvit väckta af sådana, som gjort bruksrö¬
relse till sin hufvudsakliga sysselsättning, och just derför trodde jag ock,
att det väl icke vore sä farligt med de af Grefven omnämnda olägenheter
för bruksegare, derför att det icke funnes en förordning med den lydelse,
som den ifrågavarande skulle erhålla.
Vidare yttrade Grefven, att man såsom godsegare kan vara villig
att hjelpa eu arrendator med län, men att man icke kan göra detta, dä
denne ickt> kali lemna någon .säkerhet för länets återbetalande, och att
detta val måste anses vara. en olägenhet, hvilken deremot skulle vara
afhulpen. om arrendator!) (inge pantförskrifva sill egendom. Ja val. men
lät oss vända om bladet. Der kommer eu person till mig och anmäler
sig vilja arrendera någon del af eller hela min egendom. Jag frågar
honom: Eger ni något? Ja. eu vacker lösegendom. Nä val. jag. som
ieke är älskare af borgenssystemet. begär kanske icke borgen eller, om
jag begär sådan, gör han svårigheter i att lemna den, hvarföre jag icke
erhäller någon borgen. När tiden för arrendets betalande är inne. be¬
talar arrendator!! icke. Det är, som bekant, eu ganska vanlig sak. Jag
söker då ut min fordran, men får dä veta. att hela den vackra lösegen¬
domen redan före arrendet blifvit till annan person pantförskrifven. No
invänder man visserligen, att man. innan man inlät sig i några affärer
med mannen, kunde genom utlösandet, af gravationsbevis förskaffat sig
visshet derom, att hans egendom icke varit bortpantad. Men detta är
besvärligt och skulle troligtvis sällan ifrågakomma. Jag tror derför, att
Grefven, som kallat lösöreköpsförordningen en förordning för bedragare,
måste medgifva, att underpantsförordningeii visserligen icke skulle lemna
mera trygghet i detta hänseende. Jag tror tvärtom, att den nu ifråga¬
satta förordningen skulle mer än lösöreköpsförordningen underlätta svek
och bedrägerier. Och äfven deri. som uppgifver sig hafva i 20 är ar¬
betat. för antagandet af eu lag med det innehåll som den nu förevarande,
torde icke förtänka, att. då man har den åsigt, jag uttalat man icke vill
bidraga till eu sådan lags införande.
Grefven yttrade vidare, att alla menniskor äro ense om denna för¬
fattnings behöflighet och nödvändighet och att det, endast är juristerne.
som säga nej. Jag är icke någon jurist och bestrider ändå förordnin¬
gen: och för (ifrigt höra väl äfven juristerne till de tänkande menni-
skorna.
Man in vaggar sig i drömmar, som visserligen inå vara mycket he¬
derliga och aktningsvärda, men som dock äro drömmar. Det har man
gjort förut och dermed fortfar man. Lag-Utskottet antyder i’ detta Be¬
tänkande. att de åtgärder, som genom Kong). Förordningen den 24 Sept.
1861 angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
stadgades, skulle verkligen för de omyndige hafva beredt de fördelar
som dervid varit åsyftade och att deras rätt således i öfriga laghud bc-
höfde mindre tillgodoses. Tyvärr har jag icke funnit så vara förhållan¬
det. Om äfven något mä vara vunnet, så linnes dock visserligen icke
någon egentlig säkerhet emot. att missvård af omyndigs egendom äfven
nu kan ega ruin. och ökas utvägarne att kunna underhand förskingra
sin egendom, sä, ökas sannerligen icke derigenom tryggheten för dem.
som. dä de icke kunna värna sig sjelfve. böra desto sorgfälligare af Sta¬
ten värnas. Det högst politiska, men såsom juridiskt anförande högst olämp¬
liga yttrande åt Lagberedningen, som man i Utskottets Betänkande in¬
fört. kan jag icke anse af något värde. Bättre, synes mig vara att söka
gifva, landet verkligen göda och nyttiga lagar än att på det sättet de¬
klamera.
Dä frågan om förmånsrätt för kommunaiutskylder förevar, talade
jag för eu sådan förmånsrätt; men då svarade Grefve Sparre, att man
icke ville öka förmånsrätternas antal. Nu vill han dock skapa eu ny
Den 9 Maj, f. m.
285
förmånsrätt och en af den farligaste beskaffenhet. Huru står detta till¬
sammans med nyssberörda svar och huru med omsorgen att bevara
allas rätt?
Om eu lag skall vara gagnelig, måste den enligt min föreställning
vara byggd på rättsenlig» grunder. Och emedan den no föreslagna la¬
gen enligt mitt omdöme ej sä är, måste jag motsätta mig dess antagande.
Jag yrkar derför alslag ä Utskottets Betänkande.
Grefve Sparre, Eric: Blott tvä ord ber jag att fä tillägga till
hvad jag förra gängen yttrade. Man har sagt, att jag vill i vår lag
införa ett nytt slag af förmånsrätt; men det är icke ett nytt slag, ty det
bar funnits för länge sedan, nemligen i all sådan egendom, deri förlags-
inteekning bär fått meddelas.
' Slutligen anhåller jag fä uppläsa början af min förut omförmälda
reservation. Den lydde sålunda: »Ehuru jag för min del varmt ön¬
skar framgång1 för Utskottets förslag och äfven är fullkomligt öfvertygad,
att underpantsinstitutionen, såsom grundad på rättvisa och påkallad al
verkligt behof, i eu framtid skall intaga sin plats i det Svenska rätts¬
systemet, sä har det likväl icke undgått mig. att många fördomar ännu
stå i vägen för hennes införande och att .synnerlig förhoppning icke lin¬
nes, att Utskottets förslag nu skall vinna framgång». Jag bär velat
uppläsa dessa ord för att visa, att jag icke gjort mig skyldig till någon
inkonseqvens i denna fråga.
Som tiden nu var långt, framskriden. Idel deri vidare öfverläggnin-
gen i ämnet, uppå Herr (trefven och Talmannens hemställan, uppskju¬
ten till sammanträdet ä eftermiddagen.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets nedannämnda Memorial och
Utlåtande, nemligen:
N:o 103. med förslag till stadgande!! i det nya reglementet för
Riksgälds-kontoret. angående de under innevarande riksdag på nämnda
Kontor anvisade statsutgifter; och
N:o 104, i anledning af väckt motion, angående anbringande af för¬
ändrad uppvärmnings- och ventilationsapparat för Första Kammaren,
äfvensom
Riksdagens Kansli-deputerades Memorial N:o 4. angående beredande
af tillfälle för allmänheten att prenumerationsvis ä postkontoren erhålla
Riksdagens Protokoll med dertill hörande Bihang.
Herr (trefven och Talmannen tillkännagaf. att. i enlighet med hvad
Talmännen öfverenskommit. omröstningar jemlik! 65 $ Rifcsdags-ordnin-
gen öfver de i Stats-Utskottets Memorial N:o 105 föreslagna och af båda
286
Den 9 aj, e. m.
Kamrarne godkända voteringspropositioner koinrne att anställas nästa
Måndag den 11 dennes.
Kammaren åtskiljdes kl. f 3 e. in.
Kammaren sammanträdde kl. 6 eftermiddagen.
Justerades fyra protokolls-utdrag för sammanträdet å förmiddagen.
Fortsattes föredragningen af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 42, i
anledning af väckta motioner, angående förändrade föreskrifter i fråga
om förlagslåns intecknande och betalningsrätt.
Utskottets å sid. 11— 13 framställda för fattnings för slag.
Grefve Mörner, Carl Göran: Lag-Utskottets ordförande har
under förmiddagens diskussion med sin vanliga talang sökt försvara
Utskottets ifrågavarande förslag. Jag vill dock förmoda, att äfven den
största talang ej kan vara tillräcklig för att öfvertyga Kammaren om
ändamålsenligheten af det förslag, som nu blifvit af Utskottet framlagdt.
Man torde böra göra sig reda för, i hvad förhållande den nya ifrä—
In fidem
O. Brakel.
Lördagen den 9 Maj 1868
i.
Den 0 Maj, e. m.
287
gasatta panträtten står till hvari redan finnes foreskrifvet, rörande för¬
säljning af sådan lös egendom, som köparen låter i säljarens vård för¬
blifva; cell deraf kan man, enligt min tanke, lätt bilda sig en föreställ¬
ning, om huruvida genom den nya lagen de utvägar till bedrägeri, som
samme talare trodde blifvit öppnade genom författningen om lösöreköp,
i sjelfva verket komma att minskas eller icke. Härvid är att märka,
att genom det nya lagförslaget upphäfves icke författningen om lösöre¬
köp. Den kommer således att fortfarande ega bestånd; och dessutom
hafva vi att bemärka stadgandet i 17 kap. 6 § Handels-balken, som
medgifver förmånsrätt för jordegare att utbekomma sin fordran af ar¬
rendator ur dennes lösören. Här hafva vi således redan två panträt¬
ter till sådan lösegendom, som egaren fortfarande har i sin värjo, och
nu är det fråga om att stadga en tredje sådan rätt!
Man har talat om de äldre författningarne, angående lÖrlagsinteckning,
och i dem sökt ett försvar för det nya förslaget, men jag anhåller få fästa
uppmärksamheten på, att det är eu stor skilnad emellan den panträtt,
som i nämnda författningar afses, och den. som uti förevarande förslag
blifvit ifrågasatt. Enligt de äldre författningarne är det nemligen en¬
dast. tillåtet sådan industriidkare, som drifver ett yrke, hvilket fordrar
förlag, att pantförskrifva sin tillverkning samt de för densammas åstad¬
kommande anskaffade redskap och maskiner till förlagsgifvarens säker¬
het. Genom förslaget åter skulle denna rättighet utsträckas till hvarje
person och all slags lösegendom ända derhän, att den, som endast egde,
som man säger, rocken på kroppen, skulle vara berättigad att pantför¬
skrifva detta sitt sista plagg.
Den underpant i lös egendom, som Utskottet föreslagit, skulle kunna
omfatta antingen gäldenärens lösa egendom i allmänhet, eller särskilda
slag af samma egendom, eller ock vissa lösören, hvilka i t hy fall skulle
i pantlörskrifningshandlingen upptecknas. Om rättighet till underpant
nu lemnas uti gäldenärens lösegendom i allmänhet eller ett särskilda
slag deraf, så är, enligt 5 g i författningsförslaget egaren obetaget att
fortfarande öfver egendomen råda, bäst han vill. Han har således äfven
full frihet att sälja den. Kan det väl nu vara rätt att. på samma gång
man säger att en person berättigas pantförskrifva sin lösegendom, till
säkerhet för gäld. man tillika tillerkänner honom rättigheten att genom
köp till annan person afhända sig denna samma egendom utan allt äfventyr
till följd af ett sådant sviklig t förfarande. Att meningen icke varit, att
man skulle ega denna fullständiga frihet, äfven om blott vissa uppräk¬
nade persedlar pantförskrifvas, synes af ordalydelsen i 5 §, som anty¬
der ett undantag i detta fall; men hvad påföljden skulle blifva, om
gäldenären ändock försålde större eller mindre del af dessa persedlar,
derom nämner förslaget ingenting. Förmodligen är väl meningen, att
ett sådant förfaringssätt skulle vara analogt med försäljningen af samma
sak till tvä särskilda personel' eller sådant bedrägeri; och att den
straffbestämmelse, som strafflagen i thy fall innehåller, skulle tillämpas;
men förhållandet är i alla fall icke klart. För mig är deremot allde¬
les uppenbart, att den utväg, som genom ifrågavarande lag erbjudes i
i förlägenhet stadde individer, att på ytterligare ett tredje sätt kunna
pantsätta sin lösegendom, icke kan leda till någon förminskning' i till¬
m
Den 9 Maj, e. m
fällena att begå bedrägerier, utan fast heldre kominer att pa vid gafvel
öppna dörren för svek och falskhet.
Men det är ej nog härmed, tv författningens öfriga paragrafer
kunna dessutom komma att gifva anledning till mängläldiga tvister.
Det stadgas i 2 §, »att pantförskrifning, som i 1 g omtalas, skall in-
»iemnas till den rätt. hvarunder utgilvaren lyder och der offentligen
»uppläsas samt i protokollet öfver bouppteckningar, morgongäfvobref
»och afhandling'»)-. om lösöreköp intagas, sä ock med påskrift om inteek-
3’ni ngen förses. A landet mä ej inteckning af pantförskrifning ske utan
»å lagtima ting.» Dä nu förslaget tillåter pantsättning af antingen hela
lösegendomen eller vissa delar deraf, sä är det naturligt att, åtminstone
dä blott en del pantförskrilves. gäldenären kan komma i tillfälle att ut¬
gifva liera pantförskrifningar ä sina lösören. Månne dä. vid uppkom¬
men kollision, förmånsrätten emellan dessa dokument skall räknas
efter samma grunder, som gälla för inteckningar i läst egendom, eller
frän den dag, dä inteckningen beviljades, eller äro alla de dokument, som
på samma ting uppvisats, lika göda? Författningen säger intet derom.
I afseende ä kollision mellan innehafvare)! af eu pantförskrifning a
lösegendom och eu ifrågasatt egare till sådan egendom säges i 6 g.
att hvad som linnes qvar i pantlörskrifvarens eller hans ombuds hand
skall gä i betalning, ändå att någon på,stör sig hafva genom köp eller
annat aftal med innehafvare)! blifvit egare dertill, »såvida ej denne, dä
»pantförskrifningen intecknades, iakttagit hvad föreskrifvet är för att
»sådan egendom skall vara fredad för utmätning för innehafvarens skuld.»
Huru står nu detta tillsammans med den egaren tillförsäkrade rättighet
att öfver sin egendom sjelf råda? Mig åtminstone förefaller detta stad¬
gande otydligt. Den, som genom eu lösöreköp-alhandling tillhandlat
sig viss andel af lösören, som. honom ovetande, blifvit pantlörskrifne
och sedermera förfarit så. som författningen föreskrifvet, skulle, fastän
han ej kan anses vara annat än in bona lide. likväl, dä han ville
göra sitt anspråk gällande, förlora den eganderätt. han genom lösöre-
köpsafhandlingen lörvärfvat, under det likväl i 5 § står, att pantlörskrif-
ningens utgifvare är bibehållen vid rättigheten att öfver sin egendom
sjelf råda, och döma rättighet äfven mäste anses inbegripa doi att
kunna afhända sig egendomen. Här gäller icke ens till skydd för kö¬
paren. om säljaren sjelf varit i god tro. dä han gjorde saluafhandlingen.
Hvad utväg har man dessutom att fä kännedom om huruvida ett
pantförskiifningsdokument finnes till eller ej? Författningen upplyser
ej derom. Pantförskrifningen skall ingifvas. heter det, till den dom¬
stol. hvarunder utgifvare)) lyder, och den. som vill göra sig förvissad
om, huruvida eu person pantskrifvit sin lösegendom eller icke. måste
således genom inantalslörteckningarne .söka erhålla kännedom om den
ort. der personen är mantalsskrifven eller bor. Men ej ens på detta
sätt kan man komma till fullkomlig visshet i saken, tv icke nog dermed
att en person kan vara mantalsskrifven på annat ort, än der han i verk¬
ligheten finnes boende, han kan ock hafva flyttat det ena året efter det
andra under loppet af en mängd är, och på hvarje ställe, der han så¬
lunda varit bosatt, kan han hafva utfärdat pantförskrifningar ä .större
eller »undre delar af sin lösa egendom. 1 detta fall har man ej annan
utväg
Den 9 Maj, <*. in
•289
utväg, än att söka taga reda på de domstolar, derunder personen under
de sista 10 åren Iydt och förskaffa sig bevis om pantförskrifning egt
rum eller icke. Häraf visar sig, att, huru man än vill bära sig åt, det
blir svårt nog att få saken på eu redig fot.
Deri förutnämnde talaren uttryckte pa sitt vanliga vackra språk
och tilltalande sätt, hurusom ifrågavarande .stadga egentligen åsyftade
att bereda den fattige eu fördel. lian må dock ursägta mig, om jag
icke kan dela denna åsigt, tv jag tror ej. att man handlar i den fatti¬
ges rätt förstådda intresse, om man alltför mycket underlättar möjlighe¬
ten för den, som kanske endast eger några klädespaltor. att genom deras
pantförskrifning blotta sig på allt. och kanske för tillfredsställande af
någon mindre god böjelse bereda sig iån in i det yttersta. Jag är der¬
före mera benägen att tro. att det är ett helt annat intresse, hvars för¬
del man haft för ögonen, det nemligen att söka ytterligare betrygga
längilvaren mot förlust. I allmänhet är det åtminstone ändamålet med
inteckning, att derigenom bereda säkerhet åt den, som lemnar försträck¬
ningen. Här anfördes visserligen nyss. att det icke egentligen är pan¬
ten, som gör längifvaren benägen att lemna försträckning, utan att denna
benägenhet last heldre skulle härleda sig från det förtroende han hyste
till låntagarens person. Har man nu ett obegränsadt förtroende till lån¬
tagaren, så behöfs ju ingen säkerhet, men just derför att det nu är så
der hälft om hälft med förtroendet, söker man förskaffa sig en reel sä¬
kerhet. Man skulle troligtvis eljest ej göra sig dermed besvär.
Jag tror mig genom det nu sagda tillräckligt hafva ådagalagt, att
den ifrågavarande lagen, långt ifrån att minska tillfällena till bedräge¬
rier, tvärtom öppnar ett vidsträcktare fält derför; att förslaget, långt
ifrån att vara tydligt och klart, är behäftadt med åtskilliga fel, som sä¬
kerligen skulle komma att föranleda till ej lä rättegångar: samt att det
länder mindre till (len skuldsattes, än till pantlånarens fördel. På dessa
grunder anhåller jag derföre om alslag. Det har visserligen, såsom ur¬
säkt derföre att förslaget gått utöfver den egentlige och förste motio¬
närens syltning, blifvit anfördt, att det förslag Riksdagen eu gäng till¬
förene algilvit, rörande ett bättre ordnande af förlagsinteckningsrätten,
icke vunnit Högsta Domstolens bifall. Detta kan visserligen vara rätt
beklagligt, men ändå beklagligare synes det mig skola blifva, om en
alldeles obegränsad rätt att pantförskrifva lösegendom medgäfves.
Herr Schartau: Debattens hetta under förmiddagen afhöll mig, i
medvetandet af min underlägsenhet, ifrån att då inlåta mig deri. Jag (fri -
star nu yttra nagla ord i frågan, alltid under förhoppning att dervid
fä komma i åtnjutande af Kammarens öfverseende.
Jag erkänner att, frän den stund jag såg, att Lag-Utskottet, hvars
störa förtjenst af ämnets behandling i öfrig! ingen villigare än jagmed-
gilver, tagit sig^ före att föreslå en betydlig utvidgning till den rätt att
pantförskrifva lös egendom, som i min motion afses, sä inträdde genast
eu farhåga hos mig att förslaget skulle möta ett öfvermägtigt motstånd;
men älven om Utskottet inskränkt sig till att. förorda blott hvad motio¬
nen åsyftar, kunde det väntas, att ett förslag i denna syftning skulle
röna ett ifrigt bekämpande.
liiksd. Prat. 1868. 1 A fä. 4 Band.
19
Emellertid märkte jag under förmiddagen med tillfredsställelse, att
den ledamot, som i ('ifrigt var Utlåtandets skarpaste motståndare, dock
visade en viss fallenhet att åtminstone i en omständighet uttala ett bi¬
fallande omdöme, nemligen i afseende å lämpligheten att utsträcka för—
iagsinteckningsrätten, eller rättigheten att pantförskrifva lösegendom,
tillhörig personer, som drifva vissa yrken. Att (rån den ståndpunkt,
hvarå jag befinner mig, det skulle vara min uppgift mindre att söka med¬
verka till' förlagsintecknings- eller pantförskrifningsrättens utsträckning
till sin yttersta gräns, än fastmera just till gagn för vissa i samhället
vigtig» yrken, torde en hvar finna ganska naturligt. .lag vill icke gif¬
va mig in i någon afhandling rörande frågan i rättsligt afseende, eller
uttala något omdöme om, hvad som är juridisk rätt, om det är lämp¬
ligt att antaga en undantagslag, eller om man från början bör taga ste¬
get fullt ut. Att det kan vara mera principenligt att med ens konse¬
qvent genomföra grundsatsers tillämpning, må gerna erkännas, men
fara är alltid, att man stakar sig, när dessa stora steg skola uttagas;
och det är derför jag anser det vara bättre, om man nöjer sig med
något mindre i början och söker åstadkomma förbättringar i det som
redan finnes för handen.
Förlagsinteckningarne hafva onekligen råkat i förfall; och ingen
vill nu mera på sådana lemna försträckningar, om ej tillika bjudes an¬
nan säkerhet. Till hvad nytta äro val då dessa inteckningar, da de
aldrig ensamma tagas för göda? Man kan då så godt helt och hållet
lemna dem åsido och persvadera sina vänner att gå i borgen och —- i
sorgen; och dock äro dessa inteckningar verkligen förtjent» af att häl¬
las uppe.
Man har nyss antydt, att afsigten med Utskottets och motionärens
förslag skulle vara att trygga långifvaren mot möjlig förlust, men inga¬
lunda att bereda den länebehöfvande tillfälle att erhålla försträckning,
Eu hvar har rätt att fordra, det hans motiver ej förtyda», och jag an¬
ser mig derföre tvungen såsom motionär att förklara, att förhållandet
alldeles ej är sådant, som någon synes här hafva föreställt sig. Jag
tror mig ock kunna påstå, att i vårt land, lika val som annorstädes,
hvad som länder till förmån för långifvaren äfven bereder förmån åt
låntagaren, tv deras intressen sammanfalla i sjelfva verket.
Vi hafva färska exempel på följden af den osäkerhet, som inom
ifrågavarande del af lagstiftningen är rådande, och som gör att man
dervid icke kali fästa något förtroende. Jag behöfver ej göra Kam¬
maren uppmärksam på de förhållanden, som äro allmänt kända och
som inträffade vid försäljning af en större egendom inom Nyköpings
samhälle. Jag vill nämna ett annat fall, som helt nyligen egt rum i
afseende ä eu förlagsinteekning i Nyqvarns pappersbruk, dervid högsta
instansen förklarade, att sådan inteckning ej behöfde inom eljest stadgad
preseriptionstid förnyas. Långifvaren hade nemligen försummat förnya in¬
teckningen och man trodde allmänt, att han skulle vara nödsakad att
afstå från sin prioritet till förmån för det ganska stora antalet oprio¬
riterade borgenärer. Vederbörande åtgjorde emellertid, att förmåns¬
rätten qvarstode, huru gammal inteckningen än var. Att något, sådant
kunnat förekomma, kan ej anses gagneligt eller betryggande; och denna
händelse står ej enstaka, utan många andra fall kunna framdragas, hviska
Den 9 Maj, e. ra.
29i
alla samverka dertill, att numera den. som har något att bjuda i real¬
säkerhet, så framt det ej är fast egendom, ofta icke är i stånd att er¬
hålla penningar, ehuru val den erbjudna panten kan utgöra tillräcklig
garanti, eller åtminstone borde utgöra det. för det belopp, hvaraf den
lånsökande är i behof.
önskvärd! hade derföre varit, om Lag-Utskottet ej hade tagit ste¬
get alldeles så långt ut som skett. Måhända hade man dä kunnat hop¬
pats på någon framgång. I denna riksdagens sena timma lärer det
dock ej vara skäl uti att påyrka eu äterremiss, emedan en sådan ej skulle
leda till något resultat; och som man dä endast har att välja emellan
bifall och afslag, vill jag för min del påyrka det förra.
Herr Ekman, Carl: Det är verkligen icke utan en viss förlägenhet
jag går att yttra mig i en fråga af förevarande beskaffenhet. Men sorri
jag torde ega någon kännedom om hvarjehanda förhållanden, som be¬
röras af den fråga, som nu är å bane, vill jag dock icke undandraga
ring att meddela några upplysningar, påkallade af frågor, som !ram-
ställdes under den diskussion, hvilken på förmiddagen egde ruin. Sedan
den nästföregående talaren yttrat sig, anser jag det emellertid vara obe¬
höflig! för mig att fälla mänga ord.
Hvad som hufvudsakligast blifvit anmärkt emot förslaget är, att
det icke lemnar någon full visshet angående den säkerhet, som af lån¬
tagaren lemnas och långifvaren erbjud es. I afseende ä förjagsinteck-
ningar eget' ej heller någon säkerhet ruin; och vi halva bevittnat, Indi¬
ka misstag blifvit begångna af dem, som leimiat försträckningar mot
lörlagsinteckningar och till hvilka oväntade resultat sådana rättegån¬
gar ledt. som rörande förlagsinteckningar uppstått. Icke har man val
i allmänhet föreställt sig, att, dä en långifvare erhållit förlagsinteck-
ning uti rudimaterier och redskap, som erfordras för att bedrifva eu
fäbriksrörelse eller en tillverkning, till säkerhet för ett lemnadt för¬
lagslån, denna inteckningsrätt .skulle kunna drifvas så långt, att lån¬
gifvaren skulle hafva säkerhet äfven i sådana maskiner, som fordrade
en .särskild grundläggning under jorden och derifrån icke kunde lösas,
annorledes än genom upptagande af ankaren och skrufvar. Vi hafva
dock sett att, då ett bolag, egare till eu mekanisk verkstad, för kort
tid sedan blef försatt i konkurstillstånd, ångmaskiner och åtskilliga
större delar af maskineriet blefvo räknade till redskap och inventarier,
hvari förlagsgifvaren ansågs ega säkerhet. När sådant inträffar, sä må
man ej förundra sig öfver, att allmänna förtroendet blir något rubbadt,
ty eu sådan tolkning af författningen öfverensstämmer ingalunda med
den gängse föreställningen. Behof tyckes således verkligen vara för
handen att åstadkomma eu förändring i den bestående lagstiftningen,
sä att densamma blifver mera öfverensstämmande med det allmänna
föreställningssättet om billighet och rättvisa. Förslag i denna riktning
hafva också ofta blifvit väckta, men frågan bär alltid skjutits åsido,
än af anledning att man ej ville befordra pantförskrifrungssysternet,
och än åter derföre, att man ansett förlagsinteckningsrätten icke höra
vara en uteslutande förmån för fabrikanter och industriidkare, utan äf¬
ven tillkomma dem, som utöfvade andra näringsfång, och således äfven
292
Den 9 Maj, e. m.
jordbrilkarne. Nu har man ändtligen kommit så långt, att ett förslag
i sistnämnda syftning blifvit framlagdt; och då påstås det äter, att man
gått för långt. Jag vill visst icke inlåta mig i den juridiska delen af
frågan, men jag kan deremot vitsorda, att behöfvet allmänt gjort sig
gällande att erhålla eu sådan förändring i lagstiftningen, som motionä¬
ren åsyftat.
En ärad talare har yttrat, att han ej trodde, att det af Lag-Ut¬
skottet framlagda förslag skulle lända till gagn för de mindre be¬
medlade. Jag är deremot af eu alldeles motsatt tanke, ty jag tror,
att det hittills ofta varit förenadt med svårighet för de mindre bemed¬
lade, att erhålla lån, som kunde sätta dem i tillfälle att vidtaga de åt¬
gärder, hvilka funnits behöiliga för att reda sig uren trasslig ställning.
Man drar sig vanligen för att lemna lån åt den fattige och redan
skuldsatte, äfven om man inser att han genom en erhållen försträck¬
ning skulle kunna i väsendtlig mån förbättra sin ställning, emedan
hans äldre borgenärer vanligen icke töfva att infinna sig och fråntaga
gäldenären do penningar, han lyckats upplåna. Om derföre bifall till
den föreslagna lagen iemnades, så tror jag verkligen, att det skulle
lända de mindre bemedlade till fördel, åtminstone ej till skada.
Hvad sjelfva saken vidkommer, vill jag för min del icke framställa
något yrkande.
Herr Faxe: Dä jag, såsom ledamot af Lag-Utskottet, deltagit i
sammanfattandet af det förslag, som no utgör föremål för öfverlägg¬
ning, sä vid jag icke undandraga mig att yttra några ord om anled¬
ningen till detta förslags tillkomst. Jag vill dock icke inlåta mig i
något resonneinent rörande den theoretiska delen af saken, hvilken re¬
dan blifvit tillräckligt vidlyftigt afhandlad af en i ämnet förfaren man.
Jag vill blott hälla mig till den praktiska delen.
Det har blifvit anmärkt mot den grundsats, hvarpå förslaget är
bygdt, att genom detsamma pantinnehafvare!! ej skulle erhålla en s. k.
sakrätt. Vid denna omständighet fäster jag dock ingen synnerlig vigt.
Hvad jag viil göra är en jemförelse mellan underpant och lösöreköp.
Dessa sistnämnda kunna fördelas i tre särskilda klasser. Den första
innefattar verkliga lösöreköp, d. v. s. sådana, der köp och betalning
verkligen försiggått, men säljaren tillätes att fortfarande fä begagna
lösörena. Till andra klassen hora sådana, oegentliga lösöreköp, som i
sjelfva verket utgöra förklädda pantförskrifningar. För närvarande fin¬
nes nemligen ingen möjlighet att fä laglig panträtt i lösören, som qvar¬
blifva hos egaren, och derför gör man upp en köjieafhandling. Således
i sjelfva verket en falsk handling, men som dock ej är tillkommen af
något origtigt eller omoraliskt motiv. Den tredje klassens lösöreköp
äro rena skälmstycken, afhandlingar som upprätta^ för att genom ett
fingeradt köp skydda gäldenären mot utmätning. Visst är det sannt,
att sådana aftal kunna upphäfva*, ty om de skola eg» bestånd, är kö¬
paren skyldig att lasta deras riktighet med ed, men genom dem kunna
i alla fall fordringsegarne i åratal förhindras att fä ut sin rätt.
Underpanten deremot har den fördelen med sig, att den beredes
genom eu laglig akt och genom densamma undanrödjes dessutom den
osäkerhet och det krångel, som vanligen uppstå vid lösöreköp. Gäl-
Den 9 Maj, e. m.
293
denären försäljer nemligen genom dessa köp till viss person varor,
hvilka han sedermera under tidernas lopp antingen förbrukar eller af¬
yttra!’ till andra. Nya lösören förvärfvas i stället; och då köparen
slutligen skall afhemta sina varor, kan det icke med säkerhet afgöras,
hvilka af de i säljarens värd befintliga lösöreköpspersedlar äro desamma,
som i lösöreköpsafhandlingcn upprepas. Langa tvister uppkomma på
detta sätt.
Genom författningen om underpant biifver man satt i tillfälle att
t. ex. hjelpa en arrendator, som tillträder en egendom, och som kan
vara en duglig karl. men saknar tillgångar och är belastad med skul¬
der. Erhäller han af jordegaren nu ett förlagslån, sä äro hans äldre
fordringsägare oförhindrade att fråntaga honom de inventarier, han för
de Jänta medlen inköpt. De låta utmäta dessa och äro dertill fullt be¬
rättigade; men biifver den föreslagna lagen gällande, sä äro dessa in¬
ventarier skyddade.
Man har anmärkt mot förslaget, att den ifrågasatta säkerheten
skulle vara dålig, emedan den. som gifvit inteckningen, kunde försälja
den intecknade egendomen. Detta är nog sannt, men förhållandet är
här detsamma som med män get annat slags pant enligt nu gällande lag¬
stiftning. Man kan äfven nu förstöra panten, eller åtminstone förminska
dess värde, t. ex. genom att afverka en skogsegendom som blifvit pant-
förskrifven.
Man har vidare sagt, att man vore utsatt för mycken vada genom
falska afhandlingar, men donna våda kan icke blifva större än den,
som är förenad'med lösöreköpen, ty äfven i det förevarande förslaget
är föreskrifvet, att innehafvare!! af en pantförskrifning är skyldig att
med ed fästa, att han pantförskrifningen på god tro och för rigtig
fordran erhållit. Man säger i afseende ä lösöreköp, att stadgan¬
det om dem har den fördelen med sig, att det gilves offentlighet
åt afhandlingen. Detta är sannt; men om en person säljer lösegendom
på ett. ställe, och sedan tager lösegendomen med sig, dä han sätter sig
ned under en annan domstols jurisdiktion, sä har man dock vid denna
domstol eller i orten ingen möjlighet afl taga leda på förhållandet. I
afseende på underpanten deremot kan man ä den ort. der den som lem¬
na! pantförskrifningen är bosatt, erhålla de upplysningar, som erfor¬
dras. Inteckning af pantförskrifning skall förnyas inom tvä är, sedan
den beviljades, och ytterligare två är efter hvarje förnyelse. Derige¬
nom gifves en större offentlighet åt pantförskrifningen. Vill man emel¬
lertid äfven hafva ett sådant kungörande för eu gäng. som rörande lös—
öreköp är stadgadt, så bör det icke möta någon svårighet att fä en så¬
dan föreskrift i lagen införd.
Det har blifvit anmärkt såsom en ofullkomlighet, att något stad¬
gande icke finnes om förmånsrätten emellan flere fordringäegare. som
erhållit pantförskrifning i samma lösören. Utskottet har dock föresla¬
git i slutet af sitt Utlåtande, »att den. som har underpant i lösegen¬
dom. skall njuta förmånsrätt i egendomen frän den dag, pantförskrifningen
intecknades». Skedde inteckningen å samma dag. borde förmånsrätten
blifva lika.
Vidare har det blifvit anmärkt såsom oriktigt, att man gifvit un¬
derpant företräde framför lösörekö]), som lagfarits, innan underpanten
intecknade*, ehuru egendomen tillfallit köparen med verklig eganderätt.
på samma gäng man tillätit innehafvaren af den pantförskrifva egendo¬
men att fritt förfoga deröfver. Jag vill medgifva, att i theorien dessa
stadgande!! icke öfverensstämma med hvarandra; men man hav varit
tvungen att göra, ett undantag i detta fall till förekommande af vådor
och svårigheter i den allmänna rörelsen; och det sfär för öfrigt fritt
för den, som vill tillhandla sig egendom, hvilken skall qvarblifva i säl¬
jarens värd. att på förhand hos domstolen göra sig underrättad, om
egendomen är pantförskrifven eller ej.
Jag vill för öfrigt nämna att, när fråga biet om ärendets handlägg¬
ning inom Utskottet, den förberedande behandlingen lemnades åt eu
delegation af tre personer, och alla dessa voro till en början ense om.
att man borde inskränka sig till att afgifva ett förslag till lag, rörande
endast förlagsinteckningar. Men såväl dessa personer som Utskottets
öfrige ledamöter funno, att, såvida man ville hoppas att förslaget skulle
bestå vid pröfning inom Högsta Domstolen, man måste ändra åsigt och
afgifva ett förslag rörande underpant.
På de skal. jag nu anfört, tillstyrker jag godkännande af Lag-Ut¬
skottets ifrågavarande förslag.
Grefve Sparre, Eric. Dä jag nu för tredje gången tager till or¬
det i denna fråga, ber jag att Herrarne ej mätte tröttna att höra mig;
och jag lofva!- att åtminstone försöka att ej sätta edert tålamod på allt¬
för stort prof.
Jag nar blifvit uppkallad af eu föregående talare, som påstod, att
Utskottet ej bort gå längre än han gjort såsom motionär, och att, i
tall Utskottet följt detta råd, förslaget skulle hafva rönt mindre mot¬
stånd. Jag vill i detta fall erinra, att vi i frågan haft ännu eu motio¬
när, som gått längre i sitt förslag och nästan lika långt som Lagbered¬
ningen; och att det derföre varit Utskottets skyldighet att äfven yttra
sig om detta förslag.
Nu förhåller det sig verkligen sä, som den siste talaren anförde,
nemligen att eu komité inom Utskottet varit nedsatt och att denna ut¬
arbetade ett förslag i den förstnämnde motionärens syfte, afseende en¬
dast föriagsinteckningsrätten för bruken och fabrikerna. Detta förslag
var dock ej allenast stridande mot de åsigter, som vid 1865 års riks¬
dag inom Representationen i frågan uttalades, utan, ju mera man satte
sig in i saken, ju tydligare fann man, att en sådan undantagslagstift¬
ning var förknippad med mångfaldiga svårigheter och att densamma
skulle för domstolarne framgent såsom hittills lägga många stötestenar
i vägen.
Vi hafva redan sett, huru sjelfva ledamöterne i öfverrätterna haft
svårt att rätt tillämpa dessa lagar om förlagsinteckning, huru de tvistat
om deras tydning och om hvad till pantsatt gods vore att hänföra, eller
icke. Dä nu en bruksegare lemnar förlag mot inteckning i inventari¬
er, eller hvad namn man än må gifva dessa lösören, så måste han ju
stadna i eu ännu större ovisshet, om hvad till den pantförskrifna lös¬
egendomen kan räknas eller ej; och denna omständighet i och för sig
måste ju göra de nuvarande förlagsinteckningarne obrukbara och ända-
målslösa.
295
Den 9 Maj, e. in.
Under sådana förhållanden hvad är väl att gorå? En motionär har
föreslagit en förändring i författningen rörande förlagsfordringars inteck¬
nande0 och betalningsrätt, men i detta förslag har motionären ansett
rättigheten, att lemna förlagslån och !a desamma intecknade, böra för¬
behållas endast åt fabriker »eller andra till förädling af råämnen afscd-
da inrättningar». En författning af detta innehåll skulle alltid gifva
anledning till mänga tvister, vid pröfning af förmånsrätterna i konkurs.
Först och främst hade man då att pröfva, om den inrättning, för hvars
befordrande förlagslånet blifvit gafvel, verkligen vore alkald »tillföräd¬
ling åt råämnen» och vidare, om de varor, hvarur förlagsgifvaren ön¬
skade erhålla betalning med förmånsrätt, vore af beskaffenhet att kun¬
na hypotiseras. Denna omständighet måste väga ganska betydligt i våg¬
skålen. vid afgifvande af förslag till eu ny lag, ty när man stiftar eu
sådan, bör man i första rummet se till, att den blir tydlig och enkel.
Dessutom finnes inom Representationen och det fanns äfven inom Ut¬
skottet personer, ej tillhörande industrien och de borgerliga näringa me,
nemligen jordbrukare, och desse uttalade den åsigten, att, om man ej
ville medgifva jordbruket samma- förmån som man sökte vindicera åt
industrien och näringarne, så kunde förslaget icke påräkna något un¬
derstöd bland pluraliteten inom Representationen. Denna allmänt utta¬
lade åsigt och Utskottets önskan att kunna afhjelpa ett behof, so:» gan¬
ska tydligt gifvit sig tillkänna, voro hufvudsaldiga anledningar, hvar¬
före Utskottet afgifvit sitt förslag uti den form, hvari det nu föreligger
till Riksdagens pröfning. För detta Utskottets åtgörande tror jag ej
man kan lägga det något till last eller tillvita det mindre beredvillig¬
het att bereda framgång åt motionärernes förslag, synnerligast om man
tagel- i betraktande hvad öde ett frän Riksdagen emaneradt förslag i in¬
skränktare syftning rönt vid pröfningen i Konungens Högsta Domstol.
Det är "med denna sak som med skogslagstiftningen, alla erkänna
att något måste göras, men alla draga sig dock för de förslag som
framläggas, endast derföre att de ärn nya.
Likväl är detta förslag icke så nytt, som man föreställt sig. ty det
afser endast eu utsträckt tillämpning af eu lag, som redan uti IBO är
egt bestånd, till förmån för bruken och manufakturerna. Förslaget af¬
ser endast, att hvad som förut egde tillämpning endast på industriens
redskap och produkter skall vinna tillämpning äfven ii annan lösegen¬
dom: och detta förslag är sä mycket mera berättigad^ som den hitin¬
tills uteslutna men nu ifrågasatta lösegendomen är af beskaffenhet att
mindre ofta föryttras, ty den är ej dertill afsedd. Den qvarblifver så¬
ledes oftare i egarens vård; och pantförskrifningen deri lemna!- följakt¬
ligen eu större säkerhet. När nu intet missnöje försports öfver eu lag¬
stiftning, som haft afseende uteslutande på industriens af mera rörlig
beskaffenhet varande alster, sä är det väl ej antagligt, att man skall
klaga öfver, om denna lagstiftning tillämpas på annan lösegendom, hvil¬
ken till följd af sin natur mera närmar sig den fasta.
Här har blifvit yttradt af en och annan talare, att de ej våga ytt¬
ra sig om den juridiska delen af frågan: och det är väl på sin plats
att Kammarens jurister i denna del söka åstadkomma den nödvändiga
utredningen. Men det är ock lika vigtig t, att få höra saken bedömd frän
andra synpunkter, att erfara om förslaget anses kunna stå tillsammans
296
Den 9 Maj, e. in.
mod våra nuvarande förhållanden eller med ett ord. om det är ej blott
rättvist, utan äfven lämpligt och behöflig!. De juridiska klyftigheterna
och finesserna utgöra visserligen icke hufvudsaken inom lagstiftningen;
utan antagligheten al att genom densamma vinna ett åsyftad t resultat
och vissheten att kunna åstadkomma något verkligt godt äro mera vig¬
tiga momenter: och i sistnämnda bägge afseenden torde man mera kunna lita
på den praktiska erfarenheten och det allmänna smida omdömet än på
den juridiska spetsfundigheten.
har man sagt. att förslaget icke skulle duga derföre, att den ej
beredde långifvare,n någon sakrätt. Men man bör besinna, att panträtt
i lösegendom aldrig kan medföra en sådan sakrätt som pant i fast egen¬
dom, utan endast förmånsrätt, sä länge lösegendomen qvarbiifvcr i gäl-
denärens vård; och en sådan förmånsrätt är det just som i förslaget
åsyftas. Husvärden har ju ingen sakrätt att trygga sig vid för erhål¬
lande af betalning utaf sin hyresgäst; och förmånsrätten upphör, sä snart
lösegendomen ej längre finnes qvar i hyresgästens värd. Om Herran^
bemärka stadgandet i 6 §, der det sfär: »finnes pantförskrifven egendom
i hans hand, som förskrifningen utgifvit, eller i annans besittning för
hans räkning, då fordran, hvarför egendom i underpant satt är, skall ut¬
tagas etc.a, så finnes deraf framgå, att förmånsrätten upphör, sfi snart
gäldenären ej längre är possessor. Detta stadgande är ganska tydligt;
och ett annat kan i sådant fall icke gifvas. Fransyska lagen har oek
ett sådant,, föga skiljande sig från det nyssnämnda.
Icke kan jag väl föreställa mig, att man kali motsätta sig förslaget under
förmenande att det skude innebära någon orättvisa. Tredje paragrafen
fillkännagifver den förmånsrätt, man genom panfförski ilningen kan för¬
värfva, och genom densamma göres ej något inträng uti andra priorite¬
rade fordringsegares rätt. Historien bär oss vittnesbörd derom, huru¬
som tid efter annan, i den mån man började inse fördelen deraf sär¬
skilda klasser visste att tillegna sig vissa' förmånsrätter och prerogati-
ver. som de ännu till en de 1 behålla. Men med ett utveckkult samhälls¬
skick följer ock förändring i dessa hänseenden: och i den män man bör¬
jar inse det oberättigade i eu sådan undantagslagstiftning påkalla alla
medborgare för sig lika rätt. Och hvarföre skulle man neka dem det?
På förmiddagen fällde en talare några ord, som antydde, att jag i
nennd fråga skulle hafva låtit hänföra in i g af fantasien och tagit dröm-
mar för verklighet. Jag tillstår, att jag kämpat för denna idé. «om i
Betänkande! gli vits form, i 20 är. Införandet af fastighetsböeker, oum¬
bärliga för fastighetskrediten, och antagande af eu författning om under¬
pant i lösören, ett nödvändigt vilkor för kredit grundad på lös egen-
clom, hafva varit två förslag, som legat mig synnerligen om hjerta!.
Jag har också genom ihärdiga ansträngningar nu hunnit så långt, att
det ena forslaget, nemligen det om fastighetsböckerna. utgör föremål för
Högsta Domstolens pröfning, och det andra i föreliggande Betänkande
tor tredje gången föremal för Representationens. Om derföre den fram¬
ställning, jag i ämnet gjort, kommit så till sågande» med högtryck, sä
ber jag Herrarne hafva öfverseende dermed och icke tro annat, än att
detta härled! sig af öfvertygelsens värma. Men att tala om förslaget
såsom om drommerier, sedan 8 af Nord-Amerikas fristater antagit lik¬
artade förslag, anser jag icke vara på sin plats, ty hvad man än kan
Oen 9 Maj, e, in
297
saga om Yankee*, icke öfverlemna de sig åt drömmerier. dertill hafva.
de för mycket sinne för den rena praktiska verkligheten. Det är der¬
före ock just detta praktiska sinne, som kult dem till erfarenhet af lös¬
egendomens vigt och värde inom samhället. Jag ser ej heller något
skäl, hvarföre icke vi-skulle kunna komma till samma uppfattning.
Eu talare har sagt. att det varit orätt af t t kottet att föreslå att
lösöreköp, som tillkommit senare än underpant intecknats, skulle få
stryka lör underpanten, och att detta ej stode tillsammans med gälde-
närens rätt att öfver den pantförskrifna egendomen råda. Härvid är
dock att snarka, att lagen om lösöreköp, hvilken i sjelfva vekhet just
icke är lycklig, innehåller .stadgande om ett undantag från eu allmän
regel, och att den egentliga afsägten med lägen varit att åstadkomma
vissa lagliga formaliteter att iakttagas till betryggande mot utmätning
för säljarens gäld af sådan egendom, som i hans värd qvarblifver. Den,
sota önskar under sådana vilkor tillhandla sig lös egendom, har således
redan nu åt t iakttaga vissa försigtighetsmått, och genom Utskottets för¬
slag tillkommer endast eu, nemligen att genom bevis från rätten göra
sig tör.vissad om lösegendomen redan biifvit pantförskrifven. Något be¬
svär med att skaffa ett sådant gravationsbevis lärer väl för öfrigt kö¬
paren oj få, ty säljaren torde väl i allmänhet vara beredvillig att, för
att tå köpet till stånd, tillhandagå med de upplysningar och handlingar,
som äro nödiga. . .
Den värde talaren anmärkte vidare mot förslaget, att deri ej fun¬
nes utsatt från hvilken dag förmånsrätten skulle räknas. Men hade han
läst Utlåtandet till slut, så hade han nog funnit svaret, ty Utskottet sä¬
ger ganska tydligt pa de sista raderna, att förmånsrätten skall åtnjutas
från den dag, pantförskrifningen intecknades.
Det bär också biifvit mig tillvitädt, att jag skulle förordat förslaget
i kapitalisternas intresse. Jag vill harpa svara, att jag förordar det
lika mycket i läntagarnes som långifvarnes intresse, ty jag är öfver'tv-
gad om. att det skall bereda lika fördel åt begge parterna. Det är af-
sedt att underlätta krediten; och den är nödvändig för samhällets afla
klasser, ingen kan undvara den. Det, som är nyttigt derföre, att det
bereder längifvaren säkerhet, är också nyttigt, emedan det bereder lån¬
tagaren möjlighet att lemna säkerhet, hvarförutan han ej kunde erhålla
något län. Vidare har man påbörda! mig, att jag skulle yttrat, att, om
jag hade förtroende till låntagaren, sä skulle jag ej behöfva begagna
något hypotek. Härvid är likväl att bemärka, att. i fråga om affärer,
förtroendet till eu person kan vara af tvä slag, dels beträffande hans
vilja och dels hans förmåga att göra rätt för sig. Har jag förtroende
till bägge delarne, så kan jag mycket val undvara hypoteket. men är
jag säker på hans redbarhet, och tvifvelaktig om hans soliditet, sä gör
jag säkrast uti att taga emot' den säkerhet, som möjligen kan erbjudas.
Utan redbarhet erhåller den länebehöfvande ingen kredit, men han kali
ej heller bereda sig sådan, om han icke är i tillfälle att lemna någon
säkerhet, och det är för att sätta honom i tillfälle dertill, som eu lag
af ifrågavarande beskaffenhet är nödig.
Det gläder mig, att, sedan jäg på förmiddagen, såsom en talare nyss an¬
märkte, yttrade mig för nödvändigheten af att ej endast bruksegare och in¬
dustriidkare egde förlagsinteckningsrätt, två bruksegare här uppträd t och
Der. 9 Maj, e. m.
vitsordat, att den fördel, sons genom nämnda rätt för närvarande kunde
beredas, vore nästan ingen. Ty det visar sig häraf, att det privilegium,
som dessa industriidkare i förevarande fall nu åtnjuta, är nästan värde¬
löst. och man kan derföre hysa grundade förhoppningar att ett bortta¬
gande af denna exklusiva förmän ej skall af vederbörande ogillas. Der¬
emot har det alltid ogillats, åtminstone under sednare tider, att en så
ensidig lagstiftning som den om förlagsinteekning exsisterat; och genom¬
läser man Riksdagens protokoller under sednare riksdagarne och ser den
massa af motioner, som i denna fråga blifvit väckta, så skall man er¬
känna. att ifrågavarande lagförslag icke obefogad! blifvit fram lagd t.
Man kan finna fel uti förslaget, och det möjligen så stora, att man der¬
före ej vill bifalla detsamma, men mot sjeifva principen bör man ej
kunna hafva något att invända; och för min del är jag öfvertyga»! om.
att. om den än icke vid denna riksdag blifver genomförd, kan det ej dröja
länge, innan Representationen måste antaga densamma.
Grefve Mörner, Carl Göran: Jag skall försöka att lätta mig kor¬
tare, än den föregående talaren, och får nu börja med hvad en talare
i mitt grannskap anmärkte derom, att jag i mitt förra yttrande skulle
syftat på motionärens förslag. Detta var ingalunda förhållandet. Hvad
jag yttrade afsåg endast Lag-Utskottets förslag, deri jag tyckte mig
finna åtskilliga fel. Jag erkänner, att, då jag först genomläste Lag-Ut¬
skottets Betänkande och den nämnde talarens motion, föreföll det mig
märkligt nog, att Lag-Utskottet utsträckt sitt förslag till en författning
om underpant i allmänhet och således gatt vida utöfver motionärens för¬
slag. som åsyftade eu bättre lagstiftning för föriagsinteckningar till lätt¬
nad för fabriksröreisen och andra industriel förslag; men dä jag vi¬
dare fann att eu annan motionär begärt utsträckning af lagen äfven
till förmän för andra näringar i öfverensstämmelse med Lagberedningens
förslag, samt vid jemförelse emellan detta förslag, deri inga näringar
eller näringsidkare finnas omlasta, och Utskottets, den nära nog väsende
ligaste likhet visade sig dem emellan, fann jag förklaringen dertill, att
Utskottet gifvit sitt förslag den utsträckning det nu har. En talare
bär sagt. att föriagsinteckningar hade så ringa värde och sökt styrka
detta med exempel, ineij dervid uppgaf han sjelf, att genom »let preju¬
dikat Högsta Domstolen gifvit just i det af honom åberopade fallet, för-
lagsinteckningen var af ett ganska stort värde. Om det förut varit
tveksamt om en förlagsinteekning i ett sådant fall skulle gälla eller icke,
så bör, efter det erhållna prejudikatet, det vara troligen betryggande
att ega en dylik inteckning. En talare yttrade sig om de otaliga be¬
drägerier, som med lösöreköpen skulle bedrifvas. Jag vill visst icke
bestrida att flera exempel derpå kunna hafva förekommit, men jag på¬
står, att Utskottet genom det ifrågavarande förslaget ej sökt afhjelpa
eller förekomma sådana, utan att förslaget fastmera leder dertill, att fäl¬
tet för dylika bedrägerier utvidgas, och detta är något helt annat än
att genom lämpliga föreskrifter reglera eu lagstiftning som blifvit missbru¬
kad. Allt hvad som på grund af denna lagstiftning hittills kunnat ske för vin¬
nande af ett sviklig! ändamål, kan äfven hädanefter fortsättas och den lag.
som nu blifvit oss förelagd till antagande, öppnar endast ett nytt vidsträckt
fält för enahanda industri. Samme talare anmärkte, att efter den föreslagna
Deri 9 Maj. e. m
39»
Sägens antagande skulle eu formlig handling kunna upprättas, angående
ett aftal ont pant af lösören, som pantgifvaren ilek i sin vård behålla,
hvithet aftal nu gjordes under namn af lösöreköp. Det vore alltför
illa om lagen vore sådan, att det ej ens skulle vara möjligt att gifva
dessa pantaftal. som man vill införa, form af eu laglig handling. Men
det är eu stol’ .skilnad att eu handling kan vara laglig och att den i
och för sig blir det. Jag vill visserligen hoppas, att de ifrågavarande
transaktionerna merändels blifva af laglig beskaffenhet, men för min de!
vill jag icke med min röst bidraga till eu lag af det sväfvande inne¬
håll smil denna, hvilken ej innefattar någon garanti för ett sådant re¬
sultat. Har en låntagare hittills kunnat utan äfventyr skrifva under ett
iösöreköpsaftal, utan att någon köpeskilling till honom utgifvits, sä ser
jag intet hinder för, att han ej skulle kunna underteckna äfven eu pant¬
förskrifning, som för honom vore mindre riskabel,
I afseende på den gjorda jemförelse^ mellan detta förslag till för¬
fattning och den nu gällande om förlag, ber jag att fä anmärka, huru
olika förmånsrätterna äro. 1 ena fallet har innehafvaren af förlagsin-
teckningen företrädesrätt i ett visst slag af egendom, nemligen det som
är tillverkadt vid den förädlingsindustri dertill förlaget är lemnadt.
samt de till industrianläggningen hörande maskiner och redskap, men i
det andra fallet heter det, att förmånsrätten afser ej blott visst slag af
lösören eller några vissa lösören, utan till och med alla pantgifvare™?
lösören af hvad slag de än må vara. Deri talare, som före mig yttrade
sig, påpekade huru eu jordägare hade för arrende förmånsrätt i arren-
datorns lösören. Men huru skulle det gä med den förmånsrätten om
detta förslag antoges? Deri heter det: »Häfver någon underpant i lös¬
egendom, njute förmånsrätt i den egendom frän den dag, pantförskrif-
ningen intecknades. Sådan förmånsrätt sträcke sig dock ej till ränta
för längre tid tillbaka än tre är före konkursens början.» Det är så¬
ledes eu förmånsrätt, som räknas frän den dag pantförskrifningen in¬
tecknades. Det är väl jordegaren i lag medgifvet, att för innestående
arrende njuta företrädesrätt till betalning ur arrendatorns lösegendom,
men nu kommer eu annan hans borgenär med redan förut intecknad
pantförskrifning angående dessa lösören, hvart lager dä jordegaren»
förmånsrätt i arrendatorns lösegendom vägen? Den blir troligen af
intet värde.
I afseende på arrendatorns lösegendom kan uppstå en sammanstöt¬
ning af liera förmånsrätter, grundade på olika förhållanden, såsom dels
att någon förlagt arrendator!! penningar till anskaffande af inventarier
och annat för egendomens brukande nödvändigt, dels att någon har in-
tecknad pantförskrifning, sådan som här i denna lag är föreslagen, dels
att jordegaren har fordran för arrendet. Alla dessa förhållanden kunna
samtidigt inträffa och föranleda tvister af mångfaldig art.
Det har sagts, att de i författningen förutsatta formaliteter med
pantförskrifningens intecknande, gravationsbevisens anskaffande in. in. ej
medförde besvär för långifvare!), utan att allt sådant vore låntagarens
ensak. Men alla dessa omgångar förorsaka denne ej obetydliga kost¬
nader och göra således länet för honom dyrare. Om låntagaren flyttat
frän orten, måste långifvaren affordra gravationsbevis från den ort. dit
låntagaren flyttat; och denne torde icke sä lätt under sådana förhällan-
den förmås att skaffa långifvaren ett sådant eller andra erforderliga
handlingar. Alla dessa formaliteter sammanlagda medföra större osä¬
kerhet. än förhållandet var med förmyndarebevis, Indika, om de skola
vara tillförlitliga, måste infordras från alla domstolar^ i riket. Som
detta befanns orimligt, måste förr, så länge dylika bevis ansågös er¬
forderliga, långifvaren åtnöja sig med att den iänesökandc på ära och
tro försäkrade, att lian icke var förmyndare. Något liknande torde äfven
blifva fallet med dessa gravationsbevis.
Jag vill icke trötta Kammaren med besvarandet af Hägra flera an¬
märkningar, utan förnyar endast min anhållan om afslag ä Betän¬
kandet.
Herr Nordström: Jag kan ej undgå att i visst afseende beundra
den seghet, min ärade motståndare, ordföranden i Lag-Utskottet, ut¬
vecklar i förslaget af eu lag. mot hvars grundsatser hela Europas juris-
prudens längesedan protesterat. Det är icke med känslaströmmar, sådana
lian i rikt mätt låtit flöda, som lagförslag, de der korrumpera de kon¬
stanta rättsbegreppen, kunna försvaras. Jag upprepar hvad jag under
diskussionen förut erinrat om, eller att eu lag, som står i strid med
sitt eget grundbegrepp, icke kan blifva praktiskt nyttig. Min motstån¬
dare liar emellertid nu äfven åberopat le gros bon sens: nä väl, Mine
Herrar, jag anförde under förmiddagsdiskussionen. hvad Preussens,
Österrikes, Frankrikes och det vestliga Kontinental-Europas nya civil¬
lagar om hypotheksrätt i lös egendom förklara; jag må nu tillägga, att
samma förhållande eger ruin i Sachsen. Hannover. Hessen Darmstadt,
Baden, Baijern. och Wfirtemberg. Öfverallt har hypotheksrätt i lös¬
egendom biifvit förkastad, emedan, om den skulle åtföljas af sakrätt.,
den kunde göra allt lösöreförvärf osäkert, och utan en sådan endast
kunde förleda den okunnige eller lättrogne att förlita sig på en säker¬
het, som gäldcnärcn när som helst med fullt laga verkan och strafflöst
kunde genom föryttring eller på annat sätt tillintetgöra. För realkre-
diten vore underpanten ock utan gagn. Eu gäldenär, om hvilken det
vore kändt, att han ställt sin lösa egendom i underpant, skulle säkert
förlora all vidare kredit och derjemte sina kunder, äfven om underpan¬
tens följder endast sträckte sig till förmånsrätt i konkurs. I betrak¬
tande åt allt detta och med nyss citerade vittnesbörd frän Europas sär¬
skilda länder för ögonen visar det sig alltså, att le gros bon sens com¬
mun i hela Europa allaredan förkastat, hvad min motståndare icke desto
mindre, och trots allt hvad i frågan biifvit utredt, oförskräckt fortfar
att med afl möjlig ifver försvara, utan att ens låta afhålla sig derifrån
af de flera begreppsförvirringar, hvari han råkar.
Hvad särskild t nyssnämnda förmånsrätt angår, finner man af 3:dje
hufvudpunkten i förslaget, att förmånsrätten skulle rangeras in i 7 §
17 kap. Handels-balken. Denna paragraf bestämmer förmånsrätten för
bilbrefs-, bodmeri- och förlagslåns fordran. K o linne nu dertill för¬
månsrätten äfven för underpant i lös egendom i allmänhet, skulle vis¬
serligen deraf följa, att den komme att taga företräde framför barna-
arfefordran; men frågan, huruledes en tidskollission emellan förmånsrätt
föi' bilbrefs-. bodmeri- och förlagslån ä ena sidan samt underpant ä
l)t*n 9 in.
301
den andra skall lösas, linnés i förslaget icke afgjord, hvadan en ny
lucka och ny osäkerhet äfven härigenom uppkommer. Jag hoppas icke
behöfva befara att beskyllas för envishet, om jag fortfar att yrka pa
utslag.
Herr Hasselrot: Dä en talare pa förmiddagen yttrat, att största
motståndet mot föreliggande förslag vore att förvänta från juristerne,
ber jag att för min del fä frigöra mig frän denna tillvitelse. Jag är
tvärtom öfvertyga»! om förslagets lämplighet. Under de trettio är för-
fattningarne om iösöreköp varit gällande, har folket ej rätt förstått dem*
utan anse ännu i dag lösöreköpen i sjelf va verket endast vara pantför-
skrifningar. Ständigt förekomma dessa lösöreköpsafhandlingar i kon¬
kurser bevakade såsom hypotheker, hvarföre ock den i deri! omförmäla
lösegendomen betraktas såsom konkursgäldenärens och försäljes för
konkursboets räkning. Dä det således visar sig. att ett behof af eu så¬
dan lag, som denna, hös folket förefinnes, är det, efter min tanke, lag¬
stiftningens skyldighet att tillfredsställa behofvet. Ätt flen grundsats,
hvarpå detta förslag hvilar. icke är så Drägtig, som man velat påstå,
synes inig följa deraf, att den till en del finnes i vår nu gällande lag
och att den blifvit antagen och godkänd af Lagberedningen, som var
sammansatt af landets skickligaste jurister. Som jag anser det vara
lägligt att gifva folket en sådan lag som denna, hvilken länge visat sig
vara af behofvet påkallad, yrkar jag bifall till Lag-Utskottets Betän¬
kande.
Grefve M örner. Julius Oscar: Den siste talaren slutade sitt
anförande dermed, att hos folket skulle förefinnes behof af en lag, der¬
igenom man berättigades att pantskrifva sin lösegendom med förmåns¬
rätt derur från den dag, afhandlingen intecknades. .lag tilltror mig
icke kunna antaga att ett verkligt behof af eu sådan lag i allmänhet
exsisterar ; och dä jag i alla fall befarar att detta förslag till lag ej le¬
der ens till det dermed åsyftade målet, utan jag tvärtom anser försla¬
get skadligt och grundad; på origtiga -principer, vill jag åtminstone icke
medverka till en sådan lags antagande. Vi hörde af en talare att la¬
gen skulle vara önskad af alla. Detta är ock ett sätt — jag erkänner
det —- att söka genomdrifva en lag dermed, att man söker bibringa den
föreställningen, att allmänna opinionen hos folket önskar lagen, men hu¬
ruvida detta argument kan bestå inför eu- mogna re pröfning, lemna r jag
derhän. Siste talaren uppehöll sig mycket vid frågan om lösöreköps¬
afhandlingar. Det är för märkvärdigt, detta idkelig» sammanblandande
af denna fråga om lösöreköp med den om underpant. Det är ju två
olika frågor. Genom lagen om underpant upphöra ej lösöreköpen.
Tvärtom förutsattes deras fortfarande cxsistens, och vid kollusion emellan
en intecknad pantförskrifning och lösöreköpsafhandling egen den hand¬
ling' företräde, sorti är af äldre datum. Hvarföre orda om lösöreköpen?■'
År lagen om dem förkastlig, sä tag bort den 1 Men någon motion om
detta rättsinstituts upphörande har, mig veterligen, icke blifvit vackt.
Om sådant behof gjort sig gällande, skulle nog förslag om-upphäfvande
af lösöreköpsförordningen hafva framkommit. Jag försvarar ej denna
förordning, ehuru jag erkänner, att i den ort, jäg tillhör, man icke har
Den 9 Maj, e. in.
302
erfarenhet om några särdeles menliga verkningar af nämnda författning.
Den har i allmänhet föga tillämpats och. när sä skeft, hafva afhandlin-
garne befunnits merändels vara i god tro upprättade. Jag vill ej
vidare uppehålla mig vid denna fråga om lösöreköpen. Men för att
återkomma till föreliggande förlättningsförslag, sii, oberäknad! fel i dess
principer, förefinnas åtskilliga formela brister. Redaktionen är sådan,
att redan af denna anledning förslaget är förkastligt, tv en lag bör icke
vara behäftad med redaktionsfel och otydligheter. Det heter nu i för¬
slaget; ”Vill någon för gäld gifva underpant i lösegendom etc. värde
pantförskrifning derom upprättad;; otc. Afhandlingen skal! derefter in¬
teckna» och för det ändamålet ingifva,s till den rätt, derunder lånta¬
garen lyder. Dessa föreskrifter kunna, om man så vill, anses tydliga.
Men om låntagaren har egendom i två, tre eller fyra provinser, så bär
långifvare^ svårt att förvissa sig om den pantforsÉrifna egendomen fin¬
nes i behåll och hvar den finnes, vare sig på det ena eller andra stäl¬
let. Denna omständighet utgör ett förlamande band på alla transaktio¬
ner och öppnar dörren för hvarjehanda bedrägerier. Dessutom är de?
svårt nog att fä reda på hvar en person är mantalsskrifven. Ehuru
jag bott 20 är i Östergötland, sä hade jag låtit mantalsskrifva mig i
Södermanland, der jag har egendom, men lät sedan detta ske i Öster¬
götland. Det var dock ej långt ifrån att jag, ehuru ej kompetent, er¬
hållit några röster vid val till ledamot i Andra Kammaren för eu dom¬
saga i Östergötland.
Dä denna lag är tvetydig och öppnar dörren för bedrägerier och
hvarjehanda tvister, samt det icke kan lända till samhällets båtnad att
genom antagandet af en sådan lag framkalla missaktning för både lagen
och lagstiftningen, kan jag, utan att inlåta mig i eu vidlyftigare gransk¬
ning af förslaget, ej annat än yrka anslag ä Utskottets hemställan.
Grefve, flarn! i ton, Henning; Jag skulle ej vägat yttra mig i
eu lagfråga, rörande hvilken juristerne äro af sä olika mening, om ej
Lag-Utskottets ordförande vädjat till »le bon sens commun» och hvad
detta kunde hafva om saken att säga. Det vore nemligen nog an¬
språkslöst af den, som tagit plats i denna Kammare, att ej tillerkänna
sig »sens commun», och dä dess utlåtande blifvit påkalladt, må det gif-
vas med reservation för de misstag, som kunna blifva eu följd af bri¬
stande lagkunskap.
Den, som ej är jurist, synes mig kunna betrakta frågan från tvänne
olika ståndpunkter, nemligen å ena sidan kapitalistens eller långifva-
rens, och å den andra från den i a ne sfi k andes.
Jag vill dä först för ett ögonblick göra mig den illusion, att jag¬
ar kapitalist och att den ifrågavarande lagen blifvit antagen. Eu per¬
son vill låna penningar åt orig och erbjuder såsom säkerhet inteckning
i sin Kisa egendom. Jag råd frågar mitt juridiska biträde rörande hvad
jag har att iakttaga, för afl erhålla den trygghet, lagen afser. och han
svarar, att jag måste göra mig underrättad om pantens värde, anskaffa
bevis att (lön liv gravationsfri. och. om jag finner allt detta nöjaktigt,
i vanlig ordning taga inteckning deri. Detta sker, och med fullkomligt
lugn lemnar jag mina penningar. En månad derefter erfar jag, att den
lösa egendomen, i hvilken jag erhållit inteckning, blifvit af låntagaren
Den 9 Maj, e. rtt.
SOS
såld. Åter vänder jag mig till mitt juridiska biträde, och frågar hvad
jag har att göra, för att bibehålla säkerheten för mitt utlånta kapital.
»Det är omöjligt», säger lian. »Ni har fått den säkerhet, lagen skänkte
eder, men 5:te §:n i samma lag medgifver gäldenären att, utan hinder
af pantförskrifningen, råda om sin egendom. Ni bär således i fullkom¬
ligt laga ordning förlorat odla penningar». Såsom kapitalist skulle jag
således betacka mig för en lag. med stöd hvaraf jag icke blott gjort eu
förlust, utan derjemte fått obehaget att blifva lagligen bedragen.
Antager jag mig åter vara länesökande. och ej hafva annan säker¬
het att erbjuda, än min lösa egendom, så kan jag icke glömma, att äf¬
ven den behöfvande kan hafva en dyrbar skatt, som han framför allt
måste vårda, nemligen sin heder. Nu stiftas en lag om inteckning i lös
egendom, och jag begagnar mig deraf, för att erhålla ett för min rö¬
relses bedrifvande nödigt lån. Den kapitalist, till hvilken jag vänder
mig, svarar, att han har fullt förtroende till min redlighet, och att han
skall lemna mig penningar, om jag försäkrar honom, att den säkerhet
jag erbjuder, verkligen leinnar full trygghet. Hvad skall jag då
saga? Jag måste svara nej, och vid närmare eftersinnande finner jag
mig. mot min vilja, icke hafva handlat fullt redligt, dä jag sökte län
mot eu säkerhet, som det berodde af mig sjelf att göra till intet. Min
hederskänsla måste dä uppresa sig mot en lag. som narrat mig in jui
eu väg. hvilken jag utan densamma aldrig skulle hafva beträdt, och jag
beslutar att icke under något förhållande anlita den utväg, eu sådan
lag erbjuder mig.
För min de! finner jag, på grund häraf, den föreslagna lagen lika
litet gagnelig för långifvare, som för länesökande, och anser det vara
så mycket mindre skål att antaga densamma, som under öfverläggnin-
gen hlifvit upplyst, att lagstiftningarne i Europas särskilda stater inga¬
lunda äro eniga i frågan, huruvida inteckning i lös egendom må kunna
medgifvas.
Sådant är det intryck, öfverläggningen i ämnet gjort på mig, och
för hvilket denna korta” redogörelse må emottagas endast såsom ett ytt¬
rande af »le bon sens commun», så vidt detta möjligen kan fä anses af
min obetydliga person representeradt.
Herr Ekenman: Som jag förnimmer Kammarens önskan att de¬
batten måtte afslutas, inskränker jag mig till att bemöta några åt de gjorda
anmärkningarne, efter som jag i Lag-Utskottet deltagit i förslagets be¬
handling. Bland dessa anmärkningar förekommer i främsta rummet den
emot 5 § i författningsförslaget. Man har velat finna utrymmet för be¬
drägerier alltför stort genom medgifvande! i nämnda § för egare af
pantförskrifvcn lös egendom i allmänhet, eller å visst särskilt slag af
egendom, att öfver .större eller mindre del deraf råda — eller man har
förbisett att en sådan pantförskrifning (den enda ändamålsenliga for¬
men då säkerheten lemna* för emottaget förlagskapital) ovilkorligen
måste innebära rättighet för pantförskrifningens utgifvare att öfver god¬
set, i allmänhet den genom förlaget åstadkomna produkten, fritt förfo¬
ga, ty endast genom realiserandet deraf lärer han blifva i tillfälle att
förlaget gälda. Af en redbar gäldenär har förlagsgifvaren häruti intet
att befara, och svårligen lärer man på dessa vilkor lemna förlag till
304
Deri 9 Maj, e, ni.
den, hvars redbarhet är okänd eller betvifla^. Äro äter vissa lösören
pantforskrifna, lärer egaren icke kunna föryttra dem. utan att gorå sig
skyldig till ansvar för svik ligt förfarande. Straff härför ä ro stadgade i
den allmänna strafflagen, hvarom jag velat erinra i anledning af en ta¬
lares anmärkning att i förslaget ej vore intagen någon straffbestäm¬
melse för nämnda fall. En annan talare har såsom en bristfällighet i
lagförslaget anmärkt, att det ej bestämmer förmånsrätten för ifrågava¬
rande slags pantförskrifningar. I tillägget till författningen finnes dock
föreslaget, att 17 kap. 7 § Ilandels-balken skulle erhålla förändrad ly¬
delse, innefattande ordning för deri förraånssrätt, som här är i fråga, och
anmärkningen lärer således hafva af förbiseende tillkommit. Siste ta¬
laren har sagt, att det vore nyttigast och bäst att upphäfva förordnin¬
gen om lösöreköp och förkasta ifrågavarande förslag, för att för fram¬
tiden undslippa de från den förra härledda så ofta förekommande och
åt det sednare motsedda bedrägerier. Med otvifvelaktigt skulle snart
förnimmas, att åtgärderna verkat i motsatt ristning, tv nu befintliga
hindren för bedrägliga iösöreköp äro dock hinder, ehuru ej tillfyllestgö¬
rande, och redan gifna författningar om föriagsinteckningar qvarstodo dock
i all sin oefterrättlighet, i all sin ofullständighet. Kreditväsendet skall fort¬
farande toga anspråk på olägenheternas och bristernas afhjelpande och
utan fara för misstag kan förutsägas, att, it vilka förslag dertill som helst
man framlade, skulle de röna samma öde, som det, hvilken synes före¬
stå det ifrågavarande. Det bär blifvit sagt* att den delegation af Ut¬
skottet, som lätt sig anförtrodt att söka lösa problemet, icke förmått åstad¬
komma ett tillfredsställande förslag samt att Utskottet öfverskridit grän¬
serna för motionärrnes framställningar. Jag tror deremot, att Utskot¬
tet på grund af Herr Schartaus motion värst fullt befogadt att gifva åt
förslaget den omfattning, det erhållit, äfvensom alt til! förslagets full¬
ständighet hört tillägget till 7 kap. 7 § Ilandels-balken, enär i annat fäll
iörlagsränta, i strid med hvad derom förut är stadgadt, skulle hafva,
dä iör-faget leinnats lör längre tid än 6 månader, ansetts bunden till
sex för hundrade!. 1 dessa afseende» synes mig Utskottet, icke hafva
förtjent någon förebråelse. Slutligen har blifvit anmärkt, att förslaget
vore behäftad! med redaktionsfel, men som talaren, af hvilken anmärk¬
ningen gjordes, uraktlät att visa, hvar dessa fel förefinnas. förmodar
jag att de icke äro af svårare beskaffenhet, än att förslaget, utan hin¬
der deraf, må kunna antagas.
Sedan öfvenäggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefve»
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden ä dels bifall till
deri förevarande gren och dels--afsteg derå. framställde Herr Grefve» och
Talmannen lör,st proposition pa bifall till Igen, hvarvid svarades mänga
nej blandade med ja, och sedermera proposition på afsl&g derå, dä sva-
ren utlöllo med mänga ja blandade med nej; och förklarades ja, nu haf¬
va varit öfvervägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes och justerades föl¬
jande voteringsproposition:
Den
Den 9 Maj, e. m.
305
Den, som bifaller 1 § i det af Lagutskottet i Utlåtandet N:o 42
framställda författningsförslag, röstar
Ja:
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, af siår Kammaren denna §.
Sedan voteringspropositionen blifvit, anslagen, verkställdes omröst¬
ningen;.och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 22;
Nej — 52.
Härefter blefvo sä väl §§ 2 — 7 i förfatfningsförslaget jemte dess
ingress, som oek Utskottets förslag till ändringar i 9 kap. 9 § samt
17 kap. 7 § Handels-balken föredragna samt, uppå gjorda yrkanden oeh
framställda propositioner, af Kammaren afslagna.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Första Kam¬
marens Tillfälliga Utskotts den 5 och 6 dennes bordlagda Utlåtande
N:o 16, i anledning af väckt motion om en plan för det tekniska un¬
dervisningsväsendets ordnande.
lista punkten.
Herr Leijonancker: Ehuru endast lista punkten är föredragen,
anhåller jag likväl, att äfven få vidröra de öfrig,! punkterna, enär de
samtliga sinsemellan äro förenade.
Den af Friherre Fock väckta motionen innehåller, efter mitt för¬
menande, mänga tänkvärda saker, och förtjena]’ att tagas i allvarligt
öfvervägande med hänsyn till de verkliga felaktigheter, som för när¬
varande vidlåda våra tekniska läroverk. Jag vill ej klandra, att dessa
läroverk blifvit organiserade på sätt som skett, tv behofvet af teknisk
undervisning och tekniskt bildade personel' kom verkligen så ful t öf¬
ver oss, att man ej kunde begära, att läroverken, när de organiserades,
genast skulle blifva hvad önskligt, hade varit. I allmänhet hafva lär-
jungarne i dessa skolor fått långt ifrån nägompraktisk, utan nästan uteslu¬
tande eu teoretisk retning; och de hafva i allmänhet blifvit handledde af
personer, som ej varit praktiske och derföre svårligen kunnat inse det prak¬
tiska lifvets fordringar. Lärjungarne från våra tekniska skolor hafva,
vid deras utträde från skolorna, sällan varit användbare i yrkena eller
näringarne. Detta fel har varit det hufvudsakligaste, och det är ock¬
så antydt i 4:de punkten af Friherre Fock.? motion, hvilken är den
aldra vigtigaste i hela motionen; men just denna punkt har Utskottet i
Rihsd. Prut. IHfiH, 1 Afd. 4 Band.
20
306 Den 9 Maj, e. tn.
det närmaste förbisett i sitt Betänkande, och helt och hållet uteslutit
ur sitt förslag.
Den första punkten i Friherre Focks motion rörer deri högre tek¬
niska undervisningens koncentrering. Jag tror, att Utskottet afsett
denna punkt i lista och 2:dra punkterna af sitt förslag, hvari Utskottet
föreslagit, att undervisningen för civil-ingeniörer och att undervisningen
vid Akademiens för de fria konsterna praktiska byggnadsskola skulle
flyttas till Teknologiska institutet. Jag tror, att en så långt drifven
koncentrering, som denna, ej vore lämplig, och jag fruktar, att under¬
visningen skulle förlora härpå. Någon fullständig koncentrering af de
högre tekniska läroverken har Utskottet ej föreslagit, tv det har bibe¬
hållit. Chalmerska slöjdskolan i Göteborg; derigenom har Utskottet bru¬
tit emot. sjelfva den uttalade principen om dessa läroverks koncentre¬
ring. Jag får dock erkänna, att jag ej fattar motionärens mening med
denna koncentrering, men jag anser att man med skäl kan antaga, att han
härmed menat äfven de tekniska elementarläroverken; och hvad ele¬
mentarskolorna beträffar, så torde det ej vara onyttigt, om eu samman¬
slagning egde rum, ty de äro flera än vårt behof kräfver och hafva
derföre ej heller blifvit hvad de bort blifva, utan nästan öfvergått till
vanliga elementarläroverk, med alltför liten hänsigt, att uppfostra ynglingar
till det praktiska lifvet. Att förflytta till Teknologiska institutet de under¬
visningsämnen, som här i lista och Siffra punkterna äro föreslagna, vore,
såsom jag förut nämnt, enligt mitt förmenande, särdeles olämpligt, och
undervisningen i dessa ämnen skulle förlora härpå. Det vore visser¬
ligen möjligt att förflytta undervisningen för civil-ingeniörer från Krigs¬
högskolan till Teknologiska institutet, om ej Kong!. Brefvet af den 22
December 1851, innehållande, reglemente för Väg- och Vattenbyggnads-
korpsen, både ett hinder i vägen härför. Af detta, hvilket Utskottet
alldeles förbisett, inhemta», att hela organisationen af denna korps är
militärisk. I §' 12 af detta reglemente stadgas: ”Hvad disciplin, .su¬
bordination och ansvarsbestämmelser för tjenstefel angår, skall korpsen
lyda under krigslagarna”. Jag vill visserligen ej påstå, att detta skäl
icke kan underkännas, ehuru det. för mig synes talande. Eu annan §
i samma reglemente, nemligen den lista, som stadgar, att korpsens
officerare kunna under krig, i händelse af behof, kommenderas till in-
geniörstjenstgöring vid arméen, synes mig i ännu högre grad tala emot
den af Utskottet föreslagna förflyttningen af undervisningen för civil-
ingeniörer till Teknologiska institutet. Vi hafva under de sed näste kri¬
gen sett. hvilken stor rol ingeniörofficerare spelat, särdeles de i Preus¬
sen och Amerika; och det skulle, enligt min tanke, vara ett försva¬
gande af våra försvarsmedel, om man ändrade denna § i Väg- och V at-
tenbyggnaffskorpsens reglemente, ty hos personer, som egna! sig ute¬
slutande åt inilitäriska göromål, kan man icke påräkna den färdighet
i arbetens hastiga utförande som ingeniören måste ega. Men äfven
om den af Utskottet föreslagna författning möjligen läte sig gorå, så
erfordras åtminstone, att man egnar frågan en närmare utredning,
än Utskottet gjort, innan den blir föremål för en underdånig .skrif¬
velse.
Med den af Akademien för de fria konsterna inrättade byggnads¬
skola förhåller sig sä, att den är inrättad speciel för sådane, som skola
Den 9 Maj, e. m.
SO?
blifva byggmästare, och jag tror, att det skulle möta störa svårigheter
att förflytta denna till Teknologiska institutet; tv lärjungarne i denna
skola kunna omöjligt sakna undervisning i Fria Konsternas Akademi. De
skulle således blifva nödsakade besöka tvä läroverk, och det kunde in¬
träffa, att tiden för undervisningen i det ena läroverket komme i kolli¬
sion med tiden för undervisningen i det andra, då lärjungarne derföre
icke kunde följa undervisningen på begge ställena. Dessa äro de skal.
jag anser mig böra anföra emot de tvenne första punkterna i Utskottets
förslag.
Jag återkommer till hvad jag i början antydde, eller att Friherre
Focks motion innehåller mänga tänkvärda saker, med hänsyn till de
fel, som ligga i våra tekniska skolors organisation: och jag må säga att.
enligt mitt förmenande, Utskottet förbigått det väsendtligaste af hvad
motionen, i detta afseende, innehåller. Jag kan icke leda mig till någon
klar åsigt om hvad Utskottet egentligen vill; förslaget har följaktligen,
såsom jag tror, ej ett sådant innehåll, att det bör göras till föremål för
en underdånig skrifvelse. Jag fordrar, att. om en skrifvelse skall a flä¬
tas, frågan skall blifva bättre utredd och klarare visa hvad man vill.
För min del tror jag, att Friherre Focks i motionen framställda förslag
äro att föredraga framför Utskottets, men jag kan icke heller till alla
delar gilla dem; och att här genomgå Friherre Focks motion samt for¬
mulera förslag till det eller de beslut. Kammaren, i anledning deraf,
borde fatta, finner jag ej vara lämpligt och dertill är jag dessutom icke
befogad. Jag tror, att den vigtigaste punkten i Friherre Focks motion
är, såsom jag här ofvan nämnde, den 4:de, som innehåller: »bestämman¬
det af ådagalagd fallenhet för industrielt arbete såsom vilkor för åtnju¬
tande af undervisning vid de högre tekniska läroanstalterna». Jag an¬
ser ett sådant vilkor af väsendtlig betydelse för den tekniska undervis¬
ningen. Men Utskottet har ansett det svårt att härom lemna bestämda
föreskrifter, och har derföre icke föreslagit något i detta hänseende.
Jag vill hänvisa till en klass af de tekniska skolorna, der denna åsigt
gjort sig gällande, och det är våra. navigationsskolor. De äro de bäst
organiserade af våra praktiska skolor. Jag tror således, att Utskottet
mycket väl kunnat framställt förslag i anledning af 4:de punkten i
motionen.
I Utskottets Betänkande finner jag eu punkt, som är ganska tänk¬
värd, nemligen den 5:te. att för vissa husslöjder borde inrättas så kal¬
lade läroverkstäder; men jag tror likväl icke, att denna fråga, ännu åt¬
minstone. bör göras till föremål för eu skrifvelse.
Af hvad jag anfört behagade Kammaren finna, att jag, i frågans
outredda skick, icke kan bifalla Utskottets förslag. Jag skulle således
helst hafva önskat en äterremiss, men riksdagens snart förestående slut
lägger hinder i vägen. att. genom en äterremiss. fä frågan närmare ut¬
redd denna riksdag. Jag anhåller derföre om proposition på utslag ä
hvad Utskottet föreslagit. Detta ämne är verkligen för vigtig! för att
lösligt behandlas.
Herr Bergstedt: Den förre talaren underkastade Utlåtandet en
sträng kritik, och såsom ledamot i Utskottet har jag derföre ansett mig
308
Den 9 Maj, e. m.
höra begära ordet, mindre dock — jag in ii uppriktigt tillstå det — för
att försvara, än för att förklara Utskottets förslag.
Utskottet, som var pligtig! att, i anledning af motionen, afgifva Ut¬
låtande, trodde sig, liksom flen' Leijonanckcr, finna, att. till grund för
motionen, lag eu berättigad tanke, men att motionen icke var sä utar¬
betad, som ensidigt både varit. Utskottet hade ej till sitt förfogande
krafter, hvarigenom eu sådan utarbetning kunde ske, som ämnets stora
vigt onekligen fordrar. Hvad Utskottet kunde göra var att pa ett
grannlaga sätt framställa de punkter i allmänhet i motionen, Indika voro
behjertansvärda, och, enligt Utskottets åsigt, borde blifva föremal för
Riksdagens bifall. Utskottet bär derföre gatt eu medelväg emellan af¬
steg och bifall, och jag anhåller att för Hägra ögonblick fä upptaga
Kammarens tid. för att närmare redogöra för de skal. som Utskottet
haft för sitt förslag, hvithet ingalunda gör anspråk på att vara uppstäldt
i eu sådan form, som det möjligen bort vara, och till hvithet, jag, om
det vore fråga om ett beslut ä Kammarens sida eller för dess del, skulle
ha betänksamhet vid att yrka bifall.
Utskottet har för ingen del, såsom den förre talaren anmärkt, för¬
bisett kärnan i Friherre Focks motion. Otvifvelaktigt är hufvudsyfte-
rnälet att återföra den tekniska undervisningen till dess ursprungliga be¬
tydelse. Men Utskottet har ej heller kunnat förbise den faktiska verk¬
ligheten. att den tekniska och den allmänt medborgerliga undervisnin¬
gen ännu äro med hvarandra till begreppet något sammanblandade. När
Utskottet tog dessa bägge omständigheter i betraktande, sä blef det
fråga, hvilket som vore det lämpligaste, antingen att föreslå en fullstän¬
dig omorganisation af de tekniska skolorna i den syftningen, att de
skulle blifva skolor för arbetare, för lvvilka inträdet i skolan skulle stäl¬
las i beroende af deras förra yrkesutöfning, eller ock att a Islå hvad
motionen, i afseende på de tekniska skolornas reorganisation, innehöll.
Det förra kunde Utskottet ej tilltro sig. Den saken fordrar, enligt mitt
förmenande, mera tid och mera bekantskap med de i andra länder be¬
fintliga tekniska inrättningar än hvad som stör de fleste riksdagsmän,
med undantag af fackmän, till förfogande. Ett afsteg ansåg Utskottet ej
heller lämpligt, emedan Utskottet fann sjelfva tanken rigtig. Derföre
valde, som jag sagt, Utskottet utvägen, att erkänna grundsatserna, men
ej inlåta sig på förslag till omorganisation, utan snarare motsätta sigen
sådan, sä länge den tekniska elementarskolan är en hufvudsakligen en¬
dast vanlig skola på realsidan, och så länge den icke kan, såsom sådan,
undvaras. Den tekniska skolan uppkom under sådana förhållanden, som
gjorde dess nuvarande organisation berättigad. Yrkesidkare fordrade
mera åt det matematiskt fysiska hållet rigtade insigter, än som kunde
inhemta» i de allmänna läroverken. Under de 7 eller 8 är, som förflu¬
tit sedan de tekniska skolorna inrättades, hafva emellertid verkligen den
reala sidan af läroverken utbildat sig i den retning, som skall kunna
framdeles göra det öfverflödigt, att de tekniska skolorna lemna under¬
visning i de elementära läroämnena, men Utskottet har trott, att för när¬
varande dessa ämnen icke borde från de tekniska skolorna alldeles för¬
visas. En småningom skeende modifikation af den tekniska skolan der¬
hän, att den skulle fylla sitt ändamål*, hafva vi ansett böra föredragas
framför en genomgripande omorganisation, som skulle innebära ett experi¬
Den 9 Maj, e. m.
309
menterande med ynglingar, hvilka lur närvarande uti de tekniska
skolorna ia just den bildning, som vi hoppas, att elementarläroverken
framdeles skola kunna meddela. Utskottet har ej lörbisett—åtminstone
har jag trott mig finna det — att praktiske arbetare dubbelt fort inhem-
tat sina teoretiska studier, dä de lärt värdet af dessa studier och deras
tillämpning pa det praktiska lifvet; men Utskottet har ej kunnat finna
någon form för meddelande af föreskrifter i detta hänseende. Utskottet
har derföre sökt att distinguera emellan sådana skolor, der det prakti¬
ska arbetet borde utgöra vilkor för åtnjutande af undervisning, och så¬
dana skolo)’, der detta vilkor ej lämpligen borde göras. Frän dels sty¬
resmän för och dels arbetande lärare i tekniska skolor har Utskottet,
som med dessa personel’ kommunicerat sig. erhållit meddelanden i den
anda. att bestämmandet af anlag och praktisk öfning, såsom vilkor för
åtnjutande af undervisning' i dessa skolor, skulle vara särdeles olämp¬
ligt. Derföre har Utskottet inskränkt sig till att uttala flen grundsatsen,
att dessa läroverk böra efterhand föras i en sådan syftning, hvarigenom
de allmänna skolämnena försvinna: i 3:dje punkten af Utskottets förslag
återfinnes denna grundsats.
Deremot har Utskottet ansett, att den undervisning, hvarpå den fö¬
regående talaren antydde, egentligen skulle komma att gifvas i lönn al
aftonskolor; och för åtnjutande af undervisning i sådana skolor kunde
gerna bestämmas såsom vilkor, att lärjungarne skulle halva vunnit erfa¬
renhet i industriel» arbeten och derigenom ådagalagt, om de derför liade
fallenhet. Men dä sjelfva den frågan om slöjdskolorna vore en (råga af
sekundär beskaffenhet, har ej heller Utskottet funnit sig föranlåtet ställa
den frågan i något större ljus.
Hvad Utskottet sjelft betraktat som hufvudsak har varit att afstyrka
Friherre Focks motion, sä vida den aiser en luilständig omsystematisering
af de tekniska elementarläroverken i sin helhet. Tanken pa ett för hela
landet strängt bindande schema har Utskottet åt liera skäl ej flott sig
berättigad att understödja.
Utskottet har vidare trott sig böra förorda Friherre Focks motion
i hvad den rörde den högre tekniska undervisningens koncentrering;
nemligen den vid Krigshögskolan nu för eivil-ingcniörer anordnade un¬
dervisningens förläggande till Teknologiska institutet. För detta lörslag
hemtade Utskottet någon ledning' al den motion, som Herr Ilazelius i
samma ämne väckta vid riksdagens början, hvilken motion dock, på
grund af en väntad Kong!. Proposition om försvarsverkets ordnande,
återtogs: och för möjliggörande af en sådan förflyttning’ vidtogsderföre
ock, vid föredragning' af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30, angående
regleringen af utgifterna under Riks-statens Sjette Hutvudtitel, som jag
tror på mitt yrkande, den förändring' i 23:dje punkten mom. c al samma
Utlåtande, som innehöll »till arfvoden för ingeniörselevers undervisande
vid Krigshögskolan 3,000 Ruin’, att orden »vid Krigshögskolan» uteslötos.
Hvad den föregående ärade talaren här anmärkt emot dessa lörslag vill
jag gifva en stor vigt, men jag hemställer, om något hinder kan möta
för Kong!. Maj:t att i krig, i händelse af behof, kommendera civil¬
ingenjörer. Jäg tror, att vid förefallande krig, yrkesanspräken få vika
för del allmännas kraf. Att, derest den föreslagna förflyttningen kom till
stånd, eivil-ingeniörerne skulle blifva mindre lämplige i krig derföre att
310
Den S Maj, e, m.
de icke inhemta! deri militärisk» disciplin, som de nu under en kort vi¬
stelse på Maricberg kunna erhålla: det vågar jag betvifla.
I afseende på 2:dra punkten i Utskottets förslag, så tillstår jag, afl
jag hyst störa betänkligheter vid att ingå på hvad deri finnes föreslaget,
men, sedan en af styresmännen för de Fria Konsternas Akademi yttrat
sig fördelaktigt om lämpligheten af den praktiska byggnad sskolans för¬
läggande till Teknologiska institutet, såsom medförande en väsendtlig
tidsvinst, har jag ansett saken böla förordas. Utskottet har föreställt
sig, och något hinder torde härför icke möta, att deri för detta ändamål
utvidgade undervisningen i byggnadskonst skulle ä Teknologiska insti¬
tutet blifva ett valfritt läroämne.
Eftersom diskussionen hittills rört sig omkring Betänkandet i sin
helhet, sä ber jag också, beträffande 4:de och örte punkterna, fä nämna,
att de förorsakat Utskottet icke litet besvär. Vi hafva icke rätt vetat,
huru vi skulle göra, med afseende på 5:te punkten i Friherre Focks mo¬
tion. hvilken punkt just afses i 4:de och 5:te punkterna af Utskottets
förslag. Vi hafva trott, att hvad här blifvit föreslaget, vore mera eu
vacker och rigtig tanke än något praktiskt ut förbart förslag. Utskottet
ansåg denna tanke förtjena erkännande, och så uppställdes nämnda punk¬
ter i Utskottets förslag, mera för att visa Utskottets åsigt än under
förhoppning att de skulle vinna Riksdagens bifall.
Skulle Kammaren finna olämpligt ingå till Kong!. Maj:t med en
underdånig skrifvelse af innehåll, som Utskottet föreslagit, sä är jag ej
den, som kommer att bestämdt yrka på saken. Jag vill dock hoppas,
att Kammaren gifver Utskottet det erkännande, att Utskottet icke lätt¬
sinnigt behandlat saken, utan sökt inhemta alla de upplysningar, som
kunnat belysa densamma.
Jag anhåller emellertid för min del om proposition på bifall til!
den nu föredragna första punkten.
Herr Nordenfelt, Leonard Magnus: Denna motion är till¬
kommen till följd af eu öfverläggning, om dessa vigtiga ämnen, inom
ingeniör-föreningen.
Den punkt i motionen, som af motionären, liksom af nämnda för¬
ening, ansetts vigtigast. nemligen den 4:de punkten om »bestämmandet
af ådagalagd fallenhet för industriel!, arbete, såsom vilkor för åtnjutande
af undervisning vid de högre tekniska läroanstalterna», har Utskottet icke
ansett vara af beskaffenhet, att något förslag, i anledning af densamma,
kunde eller borde framställas. Händelsen är likväl den. att högst obe¬
tydligt verkstadsarbete är den enda praktik, som i dessa läroanstalter
bestås lärjungarne, under det att de i liera år sväfva i den högre teo¬
riens rymder. Hvarken de sjelfve eller någon annan veta om deras
kunskaper kunna användas i det praktiska lifvet, eller om de ega an¬
lag och fallenhet för industriel» yrken, och tillämpning af de ämnen, de
studerat. Mänga af dessa unga män komma ut i lifvet med förhoppnin¬
gar att kunna uträtta något, men de sakna all praktik och gå ofta un¬
der, till följd häraf. I likhet med den förste talaren, anser jag denna
punkt af största vigt, och jag skulle derföre önskat, att den börjat Ut¬
skottets förslag, i stället för att vara derifrån utesluten. Utskottet sä¬
ger, att Utskottet fullkomligt delar motionärens mening om nyttan af.
Den 9 Maj, e. m.
311
att de ynglingar, hvilka begagna teknisk undervisning, någon tid förut
lågt hand vid praktiskt arbete och derigenom kunnat komma till erfa¬
renhet om, huruvida de verkligen för de praktiska yrkena hafva af-
gjorda naturliga anlag. Vidare säger Utskottet, att det vore önskvärd!,
om för lärjungar vid Teknologiska institutet kunde beredas tillfälle att
få deltaga uti eller följa industriel arbeten inom de yrken, åt hvilka
de i framtiden egna sig. Men — säger Utskottet slutligen — svårighe¬
ter möta att härom lemna bestämda föreskrifter, och derföre nödgas Ut¬
skottet afstyrka, att några bestämmande vilkor i detta afseende i de
tekniska läroanstalternas stadgar införas. För min del tror jag ej, att
väsendtlig» svårigheter i detta fall förefinnas. Enligt mitt förmenande
kunde man mycket väl, i reglementet för de teknologiska skolorna, stadga,
att de, som ville genomgå hela undervisningskursen, skulle hafva åda¬
galagt fallenhet för industriela arbeten. På ett eller annat sätt kunde
detta styrkas. Lärjungen kunde endast behöfva betyg tran någon indu¬
striidkare, att han ådagalagt en sådan fallenhet. Något hinder för lär¬
junge rne. att lä arbeta på verkstäder, eller vid allmänna arbeten, lärer
väl°icke mota, dä de för arbetet icke fordra någon ersättning. Jag har
under mitt befäl haft en stor mängd dylika unge män utan att deraf
finna någon olägenhet. De svårigheter, som Ltskottet förutsett vid fö¬
reskrifters meddelande i detta hänseende, förefinna.* således efter min
erfarenhet alldeles icke: och när svårighet uppstår för ynglingarne att
erhålla denna praktik, sä visar det, alt industrien ej har behof af flere
arbetare. Bättre är, att dessa ynglingar, som vilja egna sig åt industrien,
genast mötas af svårigheter, än att de, efter flera års studium, skola er¬
fara, att industrien ej kan använda dem, och att intet annat för dem
återstår än att bryta nya banor eller emigrera. Jag yrkar således, att
Kammaren mätte besluta, att en ny punkt i förslaget, hvilken skulle
blifva den första, införes, så lydande »att ådagalagd fallenhet för indu¬
striel! arbete borde bestämmas såsom vilkor för åtnjutande af under¬
visning vid de högre tekniska läroanstalterna».
För öfrig! är jag beredd att bifalla Utskottets förslag.
Med afseende på motionärens förslag om den högre tekniska under¬
visningens koncentrering;, så får jag upplysa, att han ansett, att Chal-
merska slöjdskolan i Göteborg, såsom belägen i medelpunkten lör eu
stor industriel verksamhet och grundad på eu stor enskild donation,
fortfarande borde vid sin nuvarande verksamhet bibehållas, men att de
fyra öfrig» större tekniska elementarskolorna, i hvilka nu undervisnin¬
gen, till följd af att ämnen tillhörande den allmänna elementarundervis¬
ningen öfvervägande ingå i dessa skolor, har eu felaktig' rigtning, borde
ombilda* med afseende på de industriela yrkenas behof och erhålla en
mera praktisk rigtning. Denna fråga är ganska kinkig, emedan den till
eu del beror på de reala elementarläroverkens ståndpunkt och jag tror
icke. att man för närvarande i detta fall kan gä längre än Utskottet
föreslagit.
Hvad eu föregående talare anmärkt emot förflyttningen af undervis¬
ningen för civil-ingeniörer från Krigshögskolan til! Teknologiska insti¬
tutet synes mig icke utgöra skäl för att icke bifalla hvad Utskottet, i
detta hänseende, föreslagit. Jag tror, att hvad Utskottet sagt är full¬
komligt rigtigt. Jag har sjelf varit elev vid Marieberg och har under
312
Deri 9 Maj, e. m.
mitt befäl haft otaliga elever frän bägge läroverken, och jag har, i in¬
tet afseende, funnit dem frän Teknologiska institutet underlägsne dem
frän Marieberg. De från Marieberg hafva visserligen haft mera takt
och salongsvana, samt hafva i allmänhet varit äldre, men kunskapsri¬
kas hafva de visst icke varit. Om Kong!. Maj:t vill bibehålla den rni-
litäriska organisationen för Väg- och Vatten by ggna ds-k orpsen, hvilken
jag lör min del anser i hög grad olämplig för civil-ingeniörsyrket, sä
linnes ju ej något hinder derför, att man hänger eu militärrock och en
militärtitel på eu, som är utexaminerad från Teknologiska institutet,
lika väl som man nu gör det på eu. som kommer frän Marieberg. På grund
af min erfarenhet får jag säga, att det icke alltid är o de. som bära uni¬
form, hvilka mest sällan gorå sig skyldige till felaktigheter, och i allmän¬
het kunna de civil-ingeniörer. som icke äro militärer, lika bra sköta ar¬
betsfolket som de, hvilka äro det. Den, som har lämpliga personliga
egenskaper och handlar rättvist och lugnt, sköter bäst sina underordnade.
Hvad beträffar kriget och Väg- och Vattenbyggnads-korpsens organisa¬
tion härför, sä får jag öppet saga. att denna korps ej är för närvarande
sä organiserad, att den kan rycka ut i fält, och jag betvifla)', att mänga
af de nuvarande officerarne. tillhörande denna korps, skulle, i händelse
af krig, begifva sig ut, emedan de fleste för sitt uppehälle hafva åtagit
sig andra plister. Vill man för krigsbehof hafva en duglig korps bil¬
dad af civil-ingeniörer. tror jag att den blir bäst för ändamålet, om
man bland de civil-ingeniörer, som dä finnas, utväljer och träffar aftal
med dem, som för de särskilda behofven äro bäst passande utan att vara
bundne af förut meddelade officersgrader. Sålunda möter, enligt min
uppfattning, intet hinder, utan endast fördelar af att förflytta undervis¬
ningen för civil-ingeniörerne till Teknologiska institutet. Likaså tror
jag, att undervisningen vid den i Kong!. Akademien för de fria kon¬
sterna inrättade praktiska byggnadsskola lämpligen borde förflyttas till
Teknologiska institutet, der denna undervisning
komma att bättre meddelas.
På grund af hvad jag anfört anhåller jag om bifall till Utskottets
förslag i sin helhet, med det af mig nu gjorda tillägg.
otvifvelaktigt skulle
Herr W mm: Dä samtliga punkterna i detta Utlåtande sinsemellan
äro förenade, och, dä diskussionen redan icke inskränkt sig endast till
den föredragna punkten, sä torde det tillåtas, att jag yttrar mig om Ut¬
skottets förslag i sin helhet. Jag finne)' för det första Utskottet hafva
handlat fullkomligt riktigt, dä det ej framställt något förslag i anled¬
ning af motionens 4:de punkt: ty. enligt mitt förmenande, kunna några
föreskrifter, i det hänseendet, icke lernnas.
I lista punkten af motionen föresläs »den högre tekniska under¬
visningens koncentrering.» Men motionären anser dock, att Chalmerska
slöjdskolan i Göteborg fortfarande bör få lefva, af gunst och nåd. Ett
sådant argument kan jag ej gilla. Jag vill, att denna skola skall fort¬
fara, just pä grund af sina egna förtjenster, till följd af dess gagnande
verksamhet; och jag skulle önska, att äfven Skåne hade en lika beskaf¬
fad skola: den vore der väl behöflig. Jag anser således, att vi, långt
ifrån att hafva för mänga, snarare hafva för få högre tekniska läroverk.
Jag tror det vara för mycket med tvä universiteter, men för litet med
Den 9 Maj, e, fri.
313
tvä tekniska läroverk. Mäntra flere behöfva undervisning vid de sed¬
nare, än vid de förra; och det är icke heller alltid möjligt, att föräl¬
drar kunna skicka sina barn till Stockholm.
Beträffande de tekniska elementarskolornas reorganisation, sä anser
jag det visserligen vara eu sak. som förtjena!’ att tagas i betraktande,
men jag kan ej komma till något förslag, som i det hänseendet vore
lämpligt.
Hvad Utskottet i 3:dje, 4:de och 5:te punkterna föreslagit, kan
jag ej godkänna, emedan det är affattadt i alltför allmänna och sväf¬
vande ordalag. Jag önskar, att Riksdagen, innan den allåter en under¬
dånig skrifvelse, skall hafva klart för sig hvad den vill: men det är ej
möjligt se hvad som i dessa punkter menas. Inrättandet af nya afton-
och söndagsskolor för industriel» arbetares behof vore särdeles önsk¬
värd!; till inrättande af sädana på ställen, der det lämpligen bör ega
rum, kan dock Riksdagen bevilja anslag, när fråga derom väckes, och
det synes derföre icke vara i sin ordning att med en skrifvelse härom
besvära Kong!. Maj:t.
Deremot anser jag öde punkten i Utskottets förslag förtjena all
uppmärksamhet och tarfva allt understöd. Jag kan icke annat än ön¬
ska, att vara tekniska läroanstalter af lämplige personer tidtals inspek¬
teras. Genom dessa personer kunde vi ock fä veta, huru dessa skolor
uppfylla det med dem afsedda ändamål och hvad som erfordras till
deras förbättring.
Hvad den lasta punkten beträffar, sä torde den frågan vara till¬
räckligt utredd, och för den anser jag så goda skäl vara anförda, att
den bör bifallas.
Andra punkten äter rörer eu alldeles ny fråga. Jag har ej hört. att
den praktiska byggnadsskolan vid Fria Konsternas Akademi är öfverflödig;
icke heller, att den ej motsvara)’ sitt ändamål; och att. dä jag ej vet
nyttan af eu indragning, likväl skrifva till Kong!. Maj:t och begära eu
sådan, dertill finner jag mig ej befogad.
På grund af hvad jag nu anfört, behagade Kammaren finna, att jag
för min del icke kan yrka bifall till liera än lista och 6:te punkterna i
Utskottets förslag. På de öfriga måste jag deremot yrka afslag.
Herr Hazelius: Jag vill för min de! endast hålla orig vid lista
punkten.
Emot densamma har den förste talaren gjort tre inkast.
Det första var, att Utskottet icke tagit annan befattning med den
del af motionen, som rörde »den högre tekniska undervisningens kon¬
centrering» än att Utskottet föreslagit, att undervisningen för civil-in-
geniörer skulle förflyttas frän Krigshögskolan till Teknologiska institutet;
hvilket talaren ansåg vara inkonseqvent, dä Utskottet, detta oaktadt,
förordat, att Chalmerska slöjdskolan i Göteborg skulle fortfara. Men en
sådan konseqvens, som vore oförståndig — det finnes ofta konseqvenser
af detta slag — har Utskottet icke behof! antaga. Dä eu skola finnes,
sådan som den Chalmerska, som val uppfyller sitt ändamål, som sträf-
var åt samma mål. som Teknologiska institutet, som är grundad på störa
donationer, sä vore det orätt att förorda dess indragning.
Vidare anförde talaren emot denna punkt, att det af tvä skäl vore
314
Den 9 Maj, e. m.
lämpligt, om undervisning lemnades åt eivil-ingeniörer säväl vid Krigs¬
högskolan. som vid Teknologiska institutet. Det ena vore det, att det
ej är illa att tvä läroanstalter täfla, för att vinna priset om hvilken, som
är bäst. Detta är en ganska rigtig grundsats, då det är fråga om en¬
skilda skolor. Sådana kunna aldrig blifva för många; men Staten bör
ej inrätta mer än eu skola för ett visst ändamål, under förutsättning,
att lärjungarnes antal ej är större än att de der kunna få undervisning.
Staten bör ej hafva två skolor för att täfla med sig sjelf. Det andra
talarens skäl vore det. att civil-ingeniörer, som undervisats vid Krigs¬
högskolan, vinna befordran vid Väg- och Vattenbyggnads-korpsen. Det
är ganska saiint, men dä det visat sig, att vid denna korps, under tre
är. icke någon ny officer antagits, sä vore det val icke skäl att. af denna
anledning, bibehålla ifrågavarande undervisning vid Krigshögskolan.
Det rättaste är väl, att Staten förlägger denna undervisning på ett enda
ställe, och dä det ej kan förnekas, att alla de läroämnen, i livilka civil-
ingeniörerne behöfva undervisning, läsas vid Teknologiska institutet,
hvarföre skall man dä lemna enahanda undervisning åt (lem, jemväl på
Marieberg. Jag har här en lista på de ämnen, som vid Teknologiska
institutet läsas, och de äro sannerligen icke fä: Ren matematik: teore¬
tisk mekanik: tillämpad mekanik; praktisk geometri eller landtmäteri
och nivelering för industriel behof; ritning; beskrifvande geometri;
allmän fysik; tillämpad fysik; allmän kemi; kemisk teknologi; mekanisk
teknologi; mineralogi och geognosi; samt allmän byggnadskonst jemte
väg- och vattenbyggnadskonst. Alla dessa ämnen äro sådana, som
kunna blifva föremål för civil-ingeniörernes undervisning: och intet af
de ämnen, hvari dessa böra undervisas, saknas här. Hvarföre dä ej
förflytta undervisningen till Teknologiska institutet? Talaren hade här¬
emot det inkastet — och det var hans tredje anmärkning emot denna
punkt — att civil-ingeniörerne utgjorde eu militärisk korps, och att det
derföre vore lämpligt, att de undervisades vid Krigshögskolan för att
kunna vid framtida krig användas till ingeniör-korpsens förstärkning.
Detta är ett vigtigt ändamål; men jag ser ingenting, som hindrar, att
alla. de civil-ingeniörer, som undervisats vid Teknologiska institutet,
kunna få anställning vid ingeniörarbetena i krig. Jag anser det vara
en grundsats, som man ej bör släppa, att Staten så mycket som möj¬
ligt samlar sin undervisning på de håll, der detta kan ske. Staten bör
dä ej tillåta, att tvänne läroanstalter, som ligga hvarandra så nära, som
Krigshögskolan och Teknologiska institutet, under lika skicklige lärare,
fortgå på skiljda vägar; och jag tror ej, att grundliga skäl kunna anfö¬
ras härför. Jag ber den förste talaren om ursägt för det jag fäller
detta omdöme.
På grund af hvad jag anfört, anhåller jag således om bifall (ill
lista punkten.
Herr Statsrådet, Carlson: Den föregående diskussionen tyckes
utvisa, att det torde vara ganska svårt att yttra sig öfver någon viss
punkt af Utskottets Betänkande, utan att tillika kasta en blick på Be¬
tänkandet i sin helhet. Det torde derföre tillåtas mig att. på samma
gång jag hufvudsakligen fäster mig vid en viss del af Utskottets för¬
Deri P Maj, e. m.
315
slag, yttra några ord om de frågor, som med nämnda de! af förslaget
stå i det närmaste sammanhang.
Den uppmärksamhet, som Utskottet egnat motionen, förtjenar. en¬
ligt min åsigt, allt erkännande. Ämnet är också i och för sig sjelf af
stor vigt. Inom de större industriidkande nationerna har man alltmera
kommit till den öfvertygelse, att, ju bättre den tekniska undervisningen
är, desto hastigare går landets industri framåt. Sä stark är öfvertygel-
sen härom, att dessa länder befinna sig i ett slags täflingsstrid om hvit¬
het som kunnat bäst ordna denna undervisning; och de stola exposi¬
tionerna beteckna stadierna i striden. .lag tror derföre, att ett litet
land ingalunda bör dröja att föra denna undervisning sä långt framåt,
som det möjligtvis kan. Jag påminner mig härvid en berättelse, som
jag hört, nemligen att den franske vetenskapsmannen Senatorn Dumas
vid den sista verldsexpositionen i Paris skall, hvarje gäng han inom
franska avdelningen fick se något framstående i industriel väg. genast
hafva gjort den frågan, huruvida fabrikanten vard elev vid den tekni¬
ska centralskolan i Paris, och att svaret vanligtvis utfallit jakande.
Om det nu finnes för oss de största skäl, att den tekniska undervisnin¬
gen måtte ordnas sä, att den blifver sä god som möjligt, sä synes mig
Utskottet hafva förfarit varsamt, dä det endast utkastat några grundli¬
nie!' för de förändringar, som vore att vidtaga i detta afseende. Det
förefaller mig, som om den vigtigaste punkten i Utskottets Betänkande,
skulle vara den. som har afseende på de lägre tekniska skolorna. Det
är också i denna punkt, som den tekniska undervisningen kommer när¬
mast i beröring med den allmänna; och denna sida af saken har der-
törc också för mig framstått starkast. Om äfven frågan om förflyttan¬
det af civil-ingeniörers undervisning frän Krigshögskolan till Teknolo¬
giska institutet kan vara af ganska stor vigt. sä har den likväl ej eu
sä genomgripande inverkan på industrien, som en förbättring af de lä¬
gre tekniska skolornas ställning. I detta afseende har Utskottet fram¬
ställt idéer, Indika synas mig vara väl värda uppmärksamhet, i det att
Utskottet ifrågasatt dessa skolors utvidgande i vissa rigtningar. deras
inskränkande uti andra. Detta rum torde ej vara det rätta för disku¬
terandet af eu undervisningsplan. Jag vill derföre endast i största all¬
mänhet antyda, att den tanke, som Utskottet i detta fall uttalat, enligt
min åsigt är fullkomligt rigtig. Dessa skolors styrka ligger just deruti,
att de omfatta de kunskaper, Indika hafva ett omedelbart inflytande på
yrkena; men deras förmåga i detta hänseende minskas i samma män.
som de utbreda sig öfver en vidlyftig krets, hvilken i sjelfva verket
tillhör en annan art af skolor. Nu antager likväl Utskottet, att en för¬
ändring i de tekniska skolornas organisation skulle kunna tillvägabrin-
gas, så vida realsidan af elementarläroverken trädde i stället för vissa
delar af den praktiska undervisningen inom de tekniska skolorna. Det
är hufvudsakligen härom, som jag ansett mig uppfordrad att yttra nå¬
gra ord, på det att ej den oklarhet, som ej sällan förefinnes vid bedö¬
mandet af dessa båda arter af undervisningsverk, måtte vid behandlin¬
gen af detta ämne göra. sig gällande.
Hvardera arten af dessa skolor har, efter min uppfattning, eu strängt
begränsad uppgift och ett helt olika förfaringssätt för att lösa sin upp¬
gift. Den undervisning, som vanligen tillhör realskolan, är utan tvifvel
316
Deri 9 Milj, e. ni.
afsedd att meddela deri högre allmänna bildning, som är behöflig för de
talrika klasser, hviska ej kunna tillegna sig eu vetenskaplig bildning i
detta ords äldre bemärkelse. Den tekniska skolan äter bär att bibrin¬
ga sädana praktiska kunskaper, som direkt låta tillämpa sig på yrke¬
na. Häraf följer, att realskolan bär både en vidsträcktare krets för sin
verksamhet och inverkar på ett betydligare omfång af samhället. Att
gifva åt realskolorna en med de tekniska skolorna sammanfallande rikt¬
ning, tror jag sä mycket mindre skulle kunna låta sig göra, som. enligt
vår nu gällande lagstiftning i afseende på dessa skolor, reallinien lem-
nar tillträde icke blott till en stor mängd tjenster utan äfven till uni¬
versitetet; till följd af hvilket förhållande också antalet af de ynglin¬
gar. som på reallinien fullständigt genomgått läroverken, varit i bestän¬
digt stigande och aldrig varit så stort som vid innevarande teruiinaf-
gängsexamen. Om nu sä är, och om man vill, att reallinien skall för¬
blifva, hvad den måste vara, nemligen eu häl are af den högre bildning,
som är mera utmärkande för vår nyare kultur, sä måste man icke vid¬
taga eu inblandning af främmande elementer i densamma. Mellan real¬
skolan och den tekniska skolan måste nemligen först och främst finnas
en olikhet i afseende på omfånget af ämnena. I reallinien ingår un¬
dervisning i språk, i främsta rummet i modersmålet, samt vidare i hi¬
storia och geografi, Indika ämnen äro grundläggande för eu allmän bild¬
ning och företrädesvis tillhöra realskolans sfer. Vidare måste äfven i
afseende på ämnenas behandlingssätt eu olikhet ega rum. Utskottet har
gjort den anmärkning mot undervisningen på reallinien i våra läro¬
verk, att den ej vore nog praktisk. Man hör dock härvid erinra sig,
att detta ord har eu dubbel betydelse. Om man ger ordet en sådan
betydelse, att det skulle omfatta hvad som omedelbart, eger sin an¬
vändning på yrkena, så är detta något för reallinien främmande. Me¬
nar man äter med praktisk eu sådan undervisning, att den oupphörligen
Älvar lärjungen att använda hvad han lärt. så tror jag mig kunna för¬
säkra, att densamma hos oss är i ganska betydligt matt för handen.
Den matematiska undervisningen på reallinien sträfvar alltmera till att
sätta lärjungen i stånd att använda den inhemtade teorien på lösnin¬
gen af problemer, så att ynglingen redan i femte och sjette klasserna
börjar att beherrska sitt ämne och derinom röra sig med en lätthet,
sota lian förut ej egt. Detta sträfvande är omisskänneligt, och det har
sin rot i den återverkan, som äfgängsexamen utöfva!' på undervisnin¬
gen. Eu sådan praktisk tillämpning är otvifvelaktigt för handen och i
principen riktig. Deremot kan eu sådan tillämpning ej höra ega ruin.
som skulle hänvisa på det praktiska utförandet af arbeten, i Indika de
materiela krafterna inginge såsom hufvudsak. Förhållandet är enahan¬
da med undervisningen i botanik och zoologi, hvilken hör inom real¬
linien vara praktisk endast på det sätt, att åskådningen går hand i
hand med den teoretiska undervisningen. Om man nu säger, att en så¬
dan praktisk l iggning ej öfverallt förekommer, sä bör man besinna, huru
gammal denna reallinie är eller, rättare sagd t, huru ung den är; hvil¬
ken ställning den hittills intagit; huruledes den varit snarare att anse
soin ett bihang till den klassiska linien. än som sjelfständigt utvecklad,
och huru den i sjelfva verket ej ännu hunnit att fullt utbilda sig. Att
Den 9 Maj, e. in.
317
att fästa
ningsverk
bör hälla
denna utveckling otvifvelaktigt skall beständigt fortgå, derom torde ej
något tvifvel förefinnas.
Huru olika äro icke ä andra sidan de tekniska skolorna, i synner¬
het sädana som de förekomma i de starkast industricla länderna. Un¬
dervisningen t. ex. i de lägre Fransyska skolorna har den rigtning. att
lärjungarne läsa endast 5—6 timmar om dagen, men tillbringa 7 timmar
i verkstäder, snickareverkstäder, gjuterier eller andra. I den störa cen¬
tralskolan i Paris arbeta eleverne vid boken endast 35 timmar i veckan
men tillbringa den öfriga arbetstiden i verkstäderna. Detta förhållande
anvisar sä klart karaktersskilnaden mellan de. tekniska skolorna och de
allmänna skolorna, att ensamt denna punkt torde vara tillräcklig för
uppmärksamheten pä vigten deraf, att dessa bada undervis¬
ordnas efter eu olika plan. Jag tror derföre också, att man
Utskottet räkning för det att det accentuerat denna olikhet,
hvilken torde vara större än den olikhet, som förefinnes dessa skolarter
emellan i afseende pa elevernes ålder, som dock alltid måste vara lä¬
gre i de allmänna skolorna. Häraf drager jag den slutsats, att. lika li¬
tet som de tekniska skolorna kunna tillfredsställa behofvet af eu allmän
praktisk kilning, lika litet kan reallinien träda i stället för den tekni¬
ska undervisningen. Jag finner vidare häraf, att kärnan i Utskottets
förslag ligger i den 3:dje punkten, hvilken för mig är ganska klar. ehu¬
ru jag hör, att ätskillige af Kammarens ledamöter funnit den svår att
uppfatta. Denna punkts styrka ligger just i dess negativa hållning
mot hvad som förut egt rum, nemligen att dessa allmänna ämnen, så¬
som språk, geografi och dylikt, hvilka icke ega något omedelbart sam¬
band med yrkena eller utgöra någon förberedelse till dessas utöfvande,
tagit öfverhand öfver de mera praktiska ämnena. Det synes mig lätt
att inse, huruledes dessa tvä skolarter, nemligen reallinien och den tek¬
niska skolan, kunnat fortgå i jemnbredd med hvarandra i sin början och
innan de ännu hunnit fullt utveckla hvardera sin egendomliga art. De äro
båda hos oss nya och hafva ej hunnit att framte den särskilda karak¬
ter, som är för hvar och en af dem egen. Men i samma män, som de
fortgå i utveckling, framträder också behofvet af att starkt utbilda des¬
sa. Det förekommer mig således, på sätt jag redan haft äran nämna,
att Utskottets förslag förtjenar mycken uppmärksamhet, helst dessa tek¬
niska skolor, om åt dem gifves en koncentrerad rigtning på de ämnen,
som hafva sin omedelbara användning inom yrkena, sä starkt bidraga
att höja industrien, att densammas utveckling knappast kan med kraf¬
tigare medel befrämjas.
Grefve Lagerberg: Med afseende på motionärens framställning
i lasta punkten, angående den högre tekniska undervisningens koncen¬
trering, ber jag att fä nämna, att, sä bra detta förslag än later, jag i allt
fall tror, att i dessa decentralisationens tider det skulle vara mindre
lämpligt att vidtaga eu koncentrering af all teknisk undervisning. För¬
flyttandet af civilingeniörernes undervisning frän Krigshögskolan till
Teknologiska institutet, hvarom nu är fråga, tror jag för närvarande är
mindre lämpligt. En ärad talare uppläste nyss en del af reglementet
för Väg-och Vattenbyggnads-korpsen och visade, att alla de, som skola
ingå vid denna korps, hafva skyldighet att genomgå Krigshögskolan. De
318
Den 9 Maj, e. ra.
ordalag, hvari det upplästa Kong!. Brefvet är a (fattad t, äro alltför tyd¬
liga för att kunna missförstås. Jag hyser för min del den åsigt, att
nämnda undervisning ej kan, utan skada för korpsen, förflyttas från
militärläroverket. Undervisningen vid Marieberg sträcker sig nemligen
till flera ämnen och ger eleven tillfälle till eu mängd militära öfningar,
hvartill motsvarighet saknas vid Teknologiska institutet. Det måste för
denna korps' blifvande officerare vara af stor nytta att lefva någon
tid under ett militäriskt band; att blifva delaktiga af ett militäriskt katn-
ratlit och att vänja sig vid de former, som måste vara nödvändiga, om
fråga skulle uppstå att i lärans stund gifva korpsen eu fullt militärisk
verksamhet. Man kunde tycka, att de äsigter. som jag här uttalar, vore
stridande mot arméens intresse, dä nemligen utrymmet vid Krighögsko¬
lan, åtminstone sä länge densamma förbi i fver qvar vid Marieberg, är
inskränkt, sä att ärligen flere sökande anmäla sig, än som kunna erhålla
inträde i densamma, samt för den skull de civilingeniörer, som derstädes
undervisas, upptaga platser. Indika eljest kunnat tillfalla arméens office¬
rare. Men det hulvudsakliga skälet för dessa mina äsigter är, att, i mot¬
sats mot de uppgifter, som här blifvit lemnade, så väl chefen för Väg-
och \ attenbyggnads-korpsen som läraren vid Teknologiska institutet
sammanstämmande intyga, att undervisningen vid Krigshögskolan är be¬
tydligt bättre och mera omfattande än deri vid Teknologiska institutet.
och att under sådana förhållanden beröfva de 4 civilingeniörer. hvilka
nu hafva rättighet genomgå Krigshögskolan, denna rättighet, synes mig
ej klokt. Jag kan ej heller inse att desse 4 elevers undervisning på
något vis kan bidraga till Teknologiska institutets förbättring. Om det
skulle tillåtas mig att använda eu bild, så skulle jag vilja jemföra Tek¬
nologiska institutet vid en skola, der det högsta meddelade kunskaps¬
måltet motsvarade på sin höjd det mätt al kunskap som fordras af elev
vill inträdet till Krigshögskolan, men ej med en skola, hvilken meddelar den
högre undervisning, som man i vår tid fordrar af officerare, de der vilja
göra anspråk på eu högre och grundligare bildning. Att undervisnin¬
gen vid Marieberg öfverträffa!- den vid Teknologiska institutet, torde
bevisas, bland annat, deraf, att, ehuru eivilingeniörsplat.serna derstädes
blott äio 4. högst 6, likväl omkring 40 .sökande ibland anmäla sig att
erhålla desamma. Som förhållandena nu äro. synes mig ej några sådana
skål vara anförda, som rubba min öfvertygelse om det nyttiga ofatt bi¬
behålla vid Krigshögskolan undervisningen för de civilingeniörer, hvilka
om aspiran ter till Väg- och V attenbyggnads-korpsen, men jag erkänner
att. om priset, för att fä undervisningen vid Teknologiska institutet sä
ordnad att lika grundliga kunskaper derstädes kunde bibringas som vid
Krigshögskolan, vore förflyttandet till institutet af ifrågavarande 4 elever,
jag dä deremot ej skulle hafva något att erinra, under förbehåll likväl
att de 3.000 Rall’ Runt, som för ifrågavarande undervisning komina Krigs¬
högskolan till godo. finge fortfarande bibehållas, enär de utgå till ound-
gängeliga löneförmåner åt Krigshögskolans lärare.
Jag yrkar för närvarande, afslag ä förevarande punkt.
Herr Le ijonaneke r: Jag har blifvit hufvudsakligen förekommen
af den siste värde talaren. Jag vill blott tillägga att, dä Väg- och Vat-
tenbyggnads-korpsen för närvarande har en organisation som torde vara
Den 9 Maj, e. tn.
319
allmänt erkänd såsom god, så måste det vara härd! att få sig påtvin¬
gad eu annan organisation, som är sämre än den man nu eger. Inom
korpsen linnes också ingen, som önskar den bär ifrågasatta förändringen,
och om densamma genomföres, torde det blifva svårt att framdeles an¬
svara för korpsens tjenstbarhet. De skal, som här blifvit anförda för
förändringen, äro af hufvudsakligen teoretisk natur. Men praktiskt vi¬
sar sig skilnaden ganska tydligt mellan de båda ifrågavarande lärover¬
ken genom den olika skicklighet, som deras elever ernå, och genom den
olika art af uppfostran, om jag sä får saga. som på de båda ställena
meddelas, .lag lär på dessa och de af mig förut anförda skal anhålla
om afslag å förevarande punkt.
Herr Berlin: Jag hade ej ämnat att begära ordet förr än vid
föredragningen af tredje punkten. Men dä de llesle talare, som här ytt¬
rat sig, äfven berört de tekniska skolorna; samt deras ställning influe¬
rar på den ståndpunkt, hvarifrån man betraktar Utskottets förslag i sin
helhet, anhåller jag att nu fä yttra Hägra ord om dessa skolor.
Jag tror, att den hufviidsakiiga orsaken, hvarföre de tekniska sko¬
lorna icke lemna bättre resultater än de för närvarande göra, är att söka
deri, att åren 1853 och 1856, dä dessa skolor erhöllo sina stadgar, hade
vi ännu ej någon reallinie inom våra elementarläroverk. Till följd
deraf koinmo eu mängd ämnen att ingå i undervisningen vid de tekni¬
ska skolorna. Indika aldrig bort höra dit såsom t. ex. rättstafning, mo¬
dersmålet och dylikt. Förutom dessa ämnen finnas åtskilliga andra fö-
reskrifna, såsom matematik, fysik, kemi och mekanisk teknologi, hvilka,
jemte den teoretiska undervisningen, kräfva jemväl praktiska ölningar.
Men lärarne som togos till dessa skolor voro uppfostrade i de gamla
elementarläroverken, och de skötte derföre alla, med fä undantag, un¬
dervisningen (tå samma sätt som den varit vanlig i elementarläroverken.
Följden häraf har, såsom jag redan nämnt, blifvit den. att. på sätt Ut¬
skottet också i sina motiver anmärkt, de tekniska skolorna kommit att
meddela undervisning i många ämnen, som egentligen tillhöra reallinien
i elementarskolorna. Jag kan likväl ej dela Utskottets åsigt, att ej nå¬
gon förändring i de tekniska skolorna skulle vidtagas förr, än elemen¬
tarläroverkens reallinie nätt den högre utveckling, att den kunde mot¬
svara de tekniska skolornas undervisning i gemensamma ämnen. Det
har redan blifvit af en föregående talare päpekadt, hurusom reallinien
ej är i stånd att lösa ett sådant problem. Oaktadt denna åsigt, hvilken
förmått Utskottet att ej föreslå någon omorganisation af de tekniska ele¬
mentarläroverken. har Utskottet likväl föreslagit eu skrifvelse till Kong!.
Maj:t, i det syfte, att undervisningen vid samma läroverk mätte ordnas
med större afseende på blifvande industriidkare.^ kunskapsbehof. Jag
tror ock. att ej någon annan åtgärd torde vara nödvändig, emedan de
tekniska skolornas reglementen redan innehålla alldeles tillräckliga före¬
skrifter i detta afseende, om blott någon inskränkning göres i under¬
visningen i språk och geografi och andra dylika ämnen. För min del
har jag kommit till den öfvertygelse, att Utskottet bär föreslagit eu ut¬
väg. som synes böra leda till eu önskvärd påföljd, dä nemligen Utskot¬
tet ifrågasatt eu framställning till Kong!. Maj:t, att undervisningen vid
de tekniska elementarskolorna borde ordnas sä. att den dels motsvarade
Den 9 Maj, e. m.
320
hvad som erfordras för utöfvande af någon gren af industrien, dels ock
utgjorde eu tillräcklig underbyggnad för dem, som ämnade söka en högre
vetenskaplig bildning vid de tekniska tillämpningsskolorna. Här har
emellertid af en värd talare blifvit föreslaget, att ådagalagd fallenhet för
industriel arbete skulle bestämmas såsom vilkor för åtnjutande af un¬
dervisning i de tekniska läroanstalterna. Jag vägar dock, med all akt¬
ning för den ärade talaren, hysa störa tvifvel om lämpligheten af en
sådan föreskrift. Huru skulle nemligen eu sådan fallenhet ådagalägga;;?
Genom arbete pa verkstad eller i fabrik? Men i hvilken verkstad?
Och i hvilken retning? En yngling kan omöjligt på förhand veta,
hvart hans fallenhet kan komma att rigta sig, eller hvilket yrke om¬
ständigheterna kunna föranleda honom att välja. Eu mängd industri¬
grenar finnas dessutom, till hvilkas utöfning grunder kunna samlas i
de tekniska skolorna, utan att likväl tillfälle kan gifvas att ådagalägga
någon bestämd fallenhet för dem. Finnes eu sådan ådagalagd fallen¬
het. sä må den tjena såsom en rekommendation: men ej må fallenhet
fordras såsom ett vilkor för inträde i de tekniska skolorna, minst af allt
i elementarskolorna. Af hvad jag nu yttrat torde framgå, att jag finner
Utskottets förslag i 3:dje punkten vara i hög grad behjertansvärdt.
Herr Arrhenius: Samma skäl, som föranledde den siste värde ta¬
larens uppträdande, hafva äfven föraniedt mig att begära ordet, ehuru
det, som jag har att yttra, hufvudsakligen har afseende på 3:dje punk¬
ten i Utskottets förslag, hvadan jag ock nu vill på förhand begära att,
då vi längre fram komma till denna punkt, mig mätte tillåtas att i af¬
seende på densamma framkomma med ett särskildt yrkande.
Det torde vara obestridligt, att förevarande fråga är af .stor vigt,
och att motionären varit väl befogad att göra en framställning om de
tekniska elementarskolornas reorganisation. Här har förut blifvit an¬
tyda att dessa skolor hafva efterhand uppstått och utbildat sig under
olika reglementen och på eu tid, dä man ännu ej hade klart för sig
deras syfte, och dä elementarläroverkens real linie ännu ej nått den ut¬
veckling, som den sedermera erhållit. Det är det egna med dessa tek¬
niska elementarskolor, af hvilka vi för närvarande, hafva fyra, nemligen
en i hvardera af städerna Norrköping, Malmö. Örebro och Borås, att
de stå hvar och en fristående för sig och ega sä litet samband med
hvarandra, att ej någon af skolorna har samma undervisningsplan, eller
samma läroämnen, eller samma antal lärare, som den andra, och att till
och med undervisningen i de ämnen, som äro gemensamma, bedrifves
olika. Detta allt gör att ynglingar, som komma från den ena skolan,
icke äro på långt när jemförlige med dem, som komma från den andra.
Jag ber att få nämna, såsom exempel på hvad jag nu anfört, att vid
skolan i Norrköping finnas nio lärare, vid den i Malmö sex, vid den
i Örebro också sex. men vid den i Borås fem. Det har redan blifvit
omnämndt, att mänga af läroämnena äro sådana, som alldeles icke till¬
höra den tekniska skolan utan elemementarläroverkcns reallinie. Men
Herrarne tro mig väl knappast, om jag berättar, att en af skolorna
har eu lärare i säng och en har lärare i gymnastik. Gymnastiken kan
väl vara god i- och för sig sjelf, men hvarken den. ej heller sången.
torde
Den 9 Maj, e. in.
321
desvis
blifvit
ta nde
slutat
eget
arbete,
att
mänga hänseenden alldeles enahanda
öppen dag, att, om dessa skolor skola
torde ligga inom gransorna för den tekniska elementarskolans undervis-
ningsfält. För öfrig! äro kurserna olika, och detta i sä hög grad, att
de lärjungar, som genomgått desamma, och Indika, likasom de, som un¬
dergått studentexamen, hafva, bland annat, rättighet att taga landtmä-
teriexamen, vid afläggandet åt sistnämnda examen befunnits, dä de kom¬
mit från vissa skolor, ganska skicklige, dä de kommit frän en annan,
temligen skrala. Dessa elementarskolor befinna sig således uti ett gan¬
ska läsligt skick; och det vissa är, att de ej uppfylla sin bestämmelse,
särdeles i det hänseende, att de ej afse ynglingens praktiska lif, utan
lör det mesta äro rent teoretiska, visserligen i någon män olika ele¬
mentarläroverkens reallinie, men i
med desamma. Det ligger dä för
blifva hvad de höra vara, måste de förändras derhän, att de fÖreträ-
afse grundläggandet af praktisk yrkesskicklighet. Det har bär
päpekadt, huruledes, till iöljd al dessa skolors nuvarande uteslu-
teoretiska retning,'de unge män, som genomgå dem. sedan de
sin skoltid, ofta stå oduglige för det praktiska lifvet och i sitt
tycke alldeles för förnäme för att befatta sig med vänligt yrkes-
Härtill kommer dessutom, att dessä skolor varit sä fristående,
någon inspekterande centralmyndighet öfver dem icke funnits. Detta
har gjort, att hvar och eu af dem gått sin väg och famlat sig fram,
utan att rätt veta, lili hvithet mål. dag anser derföre äfven den 6:te
punkten vara al stor vigt. Emellertid anhåller jag att, dä vi komma
till den 3:dje punkten, mig mätte tillåtas att föreslå en annan formule¬
ring för densamma.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Ilerr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden ä dels bifall
till den förevarande punkten och dels utslag derå, framställde Herr
Grefven och Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvar¬
vid svarades ja och nej i blandning, och sedermera proposition på al-
slag derå, dä svaren likaledes utföllo med blandade ja och nej; hvar¬
efter och sedan proposition på bifall till punkten förnyats samt med ja
och nej i blandning besvarats, Herr Grefven och Talmannen förklarade
sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Till följd afgjord begäran om votering, uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:
Den, soin bifaller lista punkten uti Första
Utskotts Utlåtande, N:o 16, röstar
- Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslär Kammaren denna punkt.
Kammarens Tillfälliga
Omröstningen företogs; och vid dess slut befunnos rösterna hafva ut¬
fallit sålunda:
Ja—16;
Nej - 31.
Piksd. Prof. 1868. 1 Afd. 4 Band.
21
Den 9 Maj, «. m.
322
2:dra punkten.
Sedan Herr (Trefven och Talmannen framställt proposition på
bifall till denna punkt men dertill svarats nej. gjordes proposition på
utslag derå och besvarades med ja.
3:dje punkten.
Herr Årrhenius; För den händelse att Kammaren skulle vilja
besluta eu skrifvelse til! Kongl. Maja i förevarande ämne. ber jag att, med
anledning af hvad jag nyss yttrade, få föreslå en annan form för samma
skrifvelse. Jag föranledes härtill af de omständigheter, som jag nyss
anförde, nemligen att undervisningen i de tekniska skolorna för närva¬
rande* ej eger rum efter samma plan; att den i allmänhet är ganska
olika på olika ställen; att några ämnen föredragas vid den ena skolan,
som ej förekomma vid den andra; och att hela undervisningen är ute¬
slutande teoretisk och så föga lämpad till utvecklande af ynglingens
framtida duglighet, såsom praktisk yrkésidkare, att den i detta hänse¬
ende är så godt som ingen. Då förhållandet är sådant, hade jag trött,
att man kunnat uttrycka saken något mera enkelt och bestämdt än Ut¬
skottet gjort. Jag erkänner fullkomligt det förfjenstfulla * Utskottets
redaktion, men jag vågar likväl hemställa, att förevarande punkt måtte
formuleras sålunda:
»Undervisningen vid de tekniska elementarskolorna ordnas så, att
den till innehåll och omfång blir lika vid alla skolorna samt särskild!
tillämpad på eievernes framtida praktiska- yrkesskicklighet.»
Herr Hazelius; Den no förevarande punkten, hvilken har till syfte,
att undervisningen vid de tekniska elementarskolorna mätte ordnas
med större afseende på blifvande indus träd kar cs kunskapsbehof, grun¬
dar sig på de fakta, som finnas i Utskottets mötiver anförda, nemligen
att för närvarande, dä kostnaderna för de tekniska elementarskolorna
uppgå till omkring 7000 Kalf årligen för dem hvar, sä användas deraf
5,600 R:dr, eller omkring tre fjerdedelar af hela summan, till .sådana all¬
mänt bildande läroämnen, hviska jemväl läsas på reallinieh i våra ele¬
mentarläroverk. Det är derföre uppenbart, att, dä man begär att sko¬
lan skall ordnas med fästad t afseende på industriidkares behof, så afser
man dermed att något inskränka det område, som de allmänt bildande
ämnena inkräktat på de rent praktiska ämnenas bekostnad.
Fin talare bär framställt den önskan, att de. tekniska skolorna skulle
helt och hållet omorganiseras efter den grundsats, att ingen skulle vinna
inträde i skolan utan med vilkor att hafva någon längre tid sysselsatt sig
med praktiska arbeten. Då jag inom Utskottet ifrigast påyrkat, att prak¬
tiskt arbete skulle uppställas som vilkor för undervisningen i.de prak¬
tiska ämnena, sä är jag ganska opartisk, dä jag försvarar Utskottet, för
det att detsamma ej velat gä längre, utan nöjt sig med de skäl, som
finnas uttryck ta. i förevarande punkt. Utskottet bär nemligen tydligen
uttryckt den mening, att praktiskt arbete antingen före eller mellan
kurserna borde vara ett vilkor .för skolans begagnande. Men på sidd.
6 och 7 i Betänkandet finnas de skäl uttalade, hvarföre Utskottet ansett
Den 9 Maj, e. m.
323
sig icke böra bestämma ådagalagd fallenhet för industriel! arbete såsom
vilkor för åtnjutande af undervisning vid de tekniska skolorna. Det
torde nemligen möta stora svårigheter att pålägga lärjungarne skyldig¬
het att arbeta på vissa verkstäder. Denna svårighet bar blifvit i Ut¬
skottet mycket framhållen, och Utskottet har ansett, att man borde öf¬
verlemna åt läroverken sjelfva eller åt lärjungarncs målsmän att tillse,
det inga elever begagna undervisningen utan att samtidigt öfvas i prak¬
tiskt arbete. Detta har också Utskottet uttryckt med ordalagen i 3:dje
punkten, "att nemligen: aundervisningen vid de tekniska elementarsko¬
lorna måtte ordnas med större afseende på blifvande industriidkare;;
kunskapsbehof.» Utskottet har ej velat föreslå någon fullständig reor¬
ganisation af dessa skolor. Men att eu förändring måste vidtagas,
torde vara påtagligt, då blott en fjerdedel åt anslaget användes i och
för teknisk undervisning, men tre Ijerdedelar deraf användas till allmänt
bildande läroämnen. Jag tror således, att det är på ganska goda skäl
som Utskottet framställt detta förslag: och jag flor för min del, att den
redaktion af tredje punkten, som Utskottet framställt, är att föredraga
framför den siste värde talarens förslag. För den händelse likväl, att
Kammaren skulle finna de af honom begagnade ordalag vara bättre än
Utskottets, vill jag heldre förena mig med honom, än låta hela punk¬
ten gå förlorad.
lierr Beckman: Jag bär kommit i den ganska svära ställning,
att jag, till följd åt Kammarens förtroende, blifvit satt att deltaga i be¬
handlingen af. ett ärende, om livilket jag på förhand, åtminstone i afse¬
ende på liera af dess detaljer, hade ganska liten kännedom. Jag har
också vägat instämma i Utskottets förslag, endast emedan detsamma är
stridt i den försigtigt form, att Riksdagen skulle anhålla, att Kong!.
Maj:t »täcktes taga i öfvervägande» de förhållanden, som Utskottet an¬
såg förtjena uppmärksamhet. Jag lägger för min del fortfarande mycken
vigt vid, att man ej begär direkt någon åtgärd eller framställer skrif¬
velse!) i eu form, som kunde innebära er. Riksdagens önskan att sä eller
sä ovilkorligen borde ske,, Jag gör denna anmärkning med afseende på
deri näst siste talarens förslag till proposition. Utan att skaffa mig vi¬
dare. underrättelser, vågar åtminstone jag icke biträda densamma, eller
uttala den åsigt, att de tekniska läroverken böra organiseras till full¬
komlig uniformitet. Dessa skolor hafva nemligen ett dubbelt ändamål:
det ena att vara praktiska skolor för industriidkare, det andra att utgöra
eu förberedelse för inträde vid de högre tekniska läroverken eller egent¬
ligen Teknologiska institutet. Med hänseende till det sednare ändamå¬
let torde man kunna, anse, att ett lika mätt borde uppställas för depi alla.
1 afseende äter på det förra ändamålet kan man ganska väl tänka sig.
att olika lokalförhållanden eller olika landsorters behof kunde kräfva en
något förändrad undervisning eller göra det önskvärd!, att något ämne
drefs med öfvervägande omsorg. Jag har anfört detta, för att gifva
tillkänna de betänkligheter, som afhålla mig från att önska eu sådan
formulering af denna punkt, som Herr Årrhenius föreslagit. Jag anser
det vara -säkrast att öfverlemna saken till Kong!. Majds nådiga öfver¬
vägande; och tror äfven, att det vore bäst, om Kammaren bi folio Utskot¬
tets, förslag.
324
Den 9 Maj, e. na.
Herr Arrhenius: Jag anhåller att la anföra Hägra skäl, hvarföre
jag formulerat mitt förslag till redaktion af förevarande punkt på sådant
sätt som jag gjort. Det är mer än väl kändt, att våra elementarskolor
hafva en gemensam stadga, hvithet är ganska välbetänkt. Derföre är
också undervisningen inom desamma, om än ej alldeles lika, dock ord¬
nad på samma sätt. Vi hafva vidare inom riket 27 landtbruksskolor
med gemensamt reglemente för dem alla och med undervisningen inom
alla ordnad på samma sätt. Det är klart, att dessa landtbruksskolor må¬
ste vara något olika till följd af olika provinsers olika förhållanden;
men i det hela gälla samma fordringar på eleverne i dem alla. Det sy¬
nes mig nu. som om den rätta vägen att någonsin komma till ordning
och reda med de tekniska skolorna vore att skaffa dem ett bestämdt
reglemente, efter hvilket, undervisningen skulle bestridas. Nu hafva
nemligen dessa skolor hvar och en sitt särskilda reglemente och der¬
jemte hvar och eu sin särskilda direktion, som hvar på sitt häll betrak¬
tar sakerna olika. Om vi granska undervisningsprogrammen, sä se
vi att undervisningen blifvit olika tagen på olika ställen. Undervisnin¬
gen i kemi t. ex. bedrifves vid den ena skolan ganska väl, underdel
att den i en annan skola är så försummad, att på dess laboratorium ej
ens finnas apparater för undervisningens beledsagande med upplysande
experimenter. Man vet också, att frän i synnerhet en af dessa skolor
komma eleverne ganska omogne. Vid sädant förhållande synes mig, att
det vore skäl att upprätta eu för alla dessa skolor gemensam stadga,
som föreskref de kurser, som borde läsas, samt det sätt, hvarpå under¬
visningen borde verkställas. Jag tror, att detta är af sä mycket större
vigt, som detta sätt torde vara det enda. hvarigenom de för de tekniska
skolorna nödiga ämnena kunna komma att studeras i den omfattning,
som de böra ega. Detta hindrar dock icke att ju den praktiska öfnin-
gen, om hvilken någon detaljerad föreskrift icke gerna kan komma att
i en skolstadga införas, kan och bör blifva olika efter olika orters och
olika individers skiljda förhållanden. Dä Chefen för Ecklesiastik-depar-
tementet bär nyss yttrade sig om den tekniska undervisningen i
Frankrike, så framhöll han såsom det väsendtligaste för densamma, att
den var förenad med arbete. Detsamma har Utskottet visserligen äfven
angifvit; men jag hade önskat, att hvad Utskottet i detta afseende yttrat
blifvit något skarpare accentueradt. Dä emellertid, för den händelse
att Första Kammaren skulle bifalla mitt förslag och Andra Kammaren
bifalla Utskottets, Kamrarne skulle komma att stadna i olika beslut, sä
vill jag ej hälla på mitt förslag, då detsamma i allt fall blifvit i proto¬
kollet upptaget och det således kan komma till den komités kännedom,
hvilken, för den händelse att Riksdagen bifaller förevarande skrifvelse-
lorslag, sannolikt kommer att tillsättas för uppgörande af förslag till de
tekniska skolornas reorganisation. Jag kan nemligen ej föreställa mig
annat, än att denna komité måste gä i den retning, jag här antydt, eller
sträfva derhän, att undervisningen mätte blifva i samtliga skolorna lik¬
artad och, sä vidt möjligt, praktisk.
Herr Berlin: Såsom jag förut haft tillfälle att yttra, innehåller
Utskottets förslag i punkten tre tvä olika momenter. Det förslag, som
en värd ledamot af Kammaren velat sätta i stället för densamma, mot¬
Den 9 Maj, e. m.
325
svarar blott det ena af dessa momenter. Jag fruktår, att det skulle
lända de tekniska skolorna till skada, om från dom borttoges den högre
vetenskapliga bildningen. Det kan visserligen vara en fördel, att eu
viss likhet förefinnes mellan dessa skolor, men denna likhet måste alltid
blifva större på papperet än i verkligheten. Med de förändringar, som
Utskottet här antydt, är jag öfvertygad om. att de tekniska skolorna skola
komma att ganska väl motsvara sitt, ändamål; och jag får derföre för
min del påyrka bifall til! Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
punkten oförändrad och dels af Ilerr Arrhenius, att densamma måt¬
te antagas med följande förändrade lydelse: »Undervisningen vid de
tekniska elementarskolorna ordnas sä. att den till innehåll och omfång
blifver lika vid alla skolorna samt särskildt tillämpad på eleverncs fram¬
tida praktiska yrkesskicklighet»; framställde Herr Grefven och Talman¬
nen proposition pa bifall till punkten oförändrad och. dä dervid svara¬
des mänga ja jemte Hägra nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervä¬
gande.
4:de punkten.
Herr Hazelius: Jag anhåller, att Kammaren behagade fästa upp¬
märksamhet derpå, att, på sätt äfven ordalagen i Utskottets Betänkande
gifva vid handen, det ej varit Utskottets mening att inleda Staten i nå¬
gra nya kostnader för inrättandet af dessa särdeles välsignelsebringande
anstalter. Utskottet har nemligen ansett, att de borde hufvudsakligen
bekostas af den kommun, till fördel för hvilken de äro inrättade; och
Utskottet har just derföre valt de ordalag, som här förekomma, nem¬
ligen:
»Inrättandet af nya afton- och söndagsskolor för industriela arbe¬
tares behof må genom allmänna åtgärder kunna uppmuntras och främ¬
jas, samt de hitintills inrättade i möjligaste män fullkomnas.»
Herr Waern: Dä det ej torde vara för någon rätt klart, hvad
Utskottet menat med förevarande punkt, får jag för min del yrka afslag
å densamma.
Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition pa bi¬
fall till punkten, hvarvid svarades många nej jemte några ja, och se¬
dermera proposition på afslag derå, dä svaren utföllo med mänga ja
jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
5:te och 6:te punkterna.
Biföllos.
Härefter anmälde sig och yttrade:
Herr Nordenfelt, Leonard Magnus: Dä Utskottet ej fästat
336
Den 9 Maj, e. m.
afseende vid motionärens i fjerde punkten af hans förslag gjorda fram¬
ställning. att nemligen ådagalagd fallenhet för industrielt arbete bolde
bestämmas såsom vilkor för åtnjutande af undervisning vid de högre
tekniska läroanstalterna, sä lär jag yrka. att till den skrifvelse, hvars
aflåtande Första Kammaren nu beslutat, måtte fogas ett moment af sam¬
ma innehåll som den af mig nu upplästa punkt 4 i motionärens förslag.
Mot detta yrkande har bl i tv i t anfördt. att svårigheter voro förenade der¬
med, hvarjemte eu talare särskilt påpekat, att det vore omöjligt att
före inträdet i de lägre tekniska läroverken hafva, ådagalagt någon be¬
stämd fallenhet för industrielt arbete. Jag her med anledning häraf, att
fä fästa uppmärksamheten derpå, att motionären ej fästat detta vilkor
för vinnande af inträde, utan blott för åtnjutande af undervisning. Detta
har vidare ej heller blifvit ifrågasatt i afseende på de lägre läroanstal¬
terna eller elementarläroverken utan blott i afseende a de högre, till
Indika jag cj räknar Hägra andra än Teknologiska institutet och Chal-
mcrska slöjdskolan. Detta vilkor torde också i sjelfva verket ej blifva
svart att uppfylla. På dessa samt de af mig förut denna afton anförda
skal, får jag fortsätta mitt yrkande om intagande i den beslutade skri!-
velsen af ett så lydande moment, som det jag nyss hade äran uppläsa.
Herr Bergste dt: Jag läste för några är sedan ett arbete om
•straff och straffanstalter. Författaren, en amerikanare, förfäktade den
åsigt, att menniskans handlingar berodde på de medfödda anlagen och
att hon fördenskull ej var tillräknelig för sina gerningar. På det att
emellertid strafflös heten ej skulle komma att kollidera med samhällets
intressen, sä föreslog författaren, att vid hvarje uppfostringsanstalt skulle
vara anställd en frenolog, hvilken på samma gång som eleverne afla de
afgångsexamen skulle afgöra, huruvida de hade fallenhet för stöld, i hvil¬
ken fall de ej skulle tillåtas att fä anställning i något pen ni ngeför val¬
tande verk.
Utskottet har efter sin förmåga tagit i öfvervägande, huruvida det skulle
vara möjligt att anställa någon undersökning till utrönande af anlagen
för det industriel arbetet, men Utskottet fann detta vara omöjligt. Det
kunde ej finna någon myndighet, som skulle vara kompetent att döma
öfver menniskors fallenhet i allmänhet. Det tinnes ju också talrika ex¬
empel på, att anlagen till och med hos vissa storkonstnärer legat så
djupt, att de ej kunnat i början af deras studietid upptäckas, ehuru de
under det fortsatta arbetet småningom allt mera utvecklats. Jag har
redan förut nämnt, att det kunnat vara en möjlighet att i de tekniska
aftonskolorna samt till viss grad äfven i Slöjdskolan i Stockholm be¬
stämma praktiskt arbete såsom vilkor för åtnjutande af undervisningen.
Men bland de tekniska skolornas omkring tvåhundra elever torde ett
sådant vilkor ej vara användbart. Män bär sagt, att det vore grymt
att på detta sätt. genom bristande kontroll på anlagen, kasta dessa unge
män in på en för dem ofördelaktig bana. Men om detta är en grym¬
het, sä är det väl eu ännu större grymhet, att ej underkasta de 13',000
barn, som ärligen kastas in på våra elementarläroverk, någon kontroll
på deras fallenhet för lärda studier. Ty det torde ej vara för mycket
sagd! att tre fjerdedelar af alla dem som för närvarande trängas på den
lärda banan, helt och hållet sakna fallenhet för densamma. Utskottet
Den 9 Maj, e. m.
327
trodde af de.-5.sa anledningar, att det vore bäst att öfverlemna, åt försy¬
nens ledning samt i öfrig t åt föräldrars omdöme och omständigheternas
fogande att bestämma öfver den bana, som barn och ynglingar borde be¬
träda. Derföre an säg, också Utskottet sig icke. vara i stånd att formu¬
lera något förslag i det sylte som den sisto värde talaren ifrågasatt.
Herr liazelius: Jag anhåller att fä instämma i Herr Nordenfelts
förslag, helst jag inom Utskottet förfäktat alldeles samma tanke, som
den han no uttalat. Det är gifvet, att det måste vara föga ändamåls¬
enligt att begagna undervisning i praktiska ämnen utan att hafva någon
praktisk fallenhet. Hvartill tjenar det väl dä att läsa ämnen .teoretiskt,
hvilkas-' hela värde beror på deras praktiska användning. Här här re¬
dan förut blifvit yttrad t, att det ej torde vara lätt att anskaffa kontroll
på tillvaron af donna fallenhet för industriel arbete. Man har frågat.
hvem som i detta afseende skulle uppträda såsom domare. Denna doms¬
rätt torde dock ej behöfva vara synnerligen svär, och hela domen kan
inskränkas till ett enkelt betyg, att ynglingen praktiskt handlagt något
industriel! arbete, af hvad slag som helst. Hufvud-.;!ken är ej att visa
praktisk färdighet i något bestämdt yrke. utan blott att ådagalägga lust
och fallenhet" för att arbeta med händerna. Hvart och ett betyg kan
vara mer eller mindre tillförlitligt; men det ger åtminstone någon an¬
ledning att förvissa sig, huruvida det ifrågasätta vilkoret förefinnes.
Den siste värde talaren har gjort en jemförelse mellan de tekniska sko¬
lorna och de allmänna läroverken, der undervisning också erhålies utan
att man förut förvissat sig om fallenhet. Jag her honom fästa,
uppmärksamheten på den väsendtlig» olikheten att man. kommer i
skolan vid 8—9 år och är 10—11 ar, da man väljer läslinie. Det äi
svårt: alt dä bestämma anlagen. Men när gossen är 17, 18 eller 19 är.
hvilken ålder är den vanliga för inträde vid de högre tekniska lärover¬
ken, bör han hafva kunnat vara med ett hälft år under ..någon arbets¬
ledare. och bör det för honom hafva gifvits tillfälle att förvissa, sig, hu¬
ruvida han eger någon praktisk fallenhet. Utan sådan pröfning äro.
misstag om l.efnadsbana lätta att begå. Och hvilken blir väl följden a!
dylika misstag? Ynglingen läser sig in i en mängd ämnen; men när han
kommer ut från läroverket, fullastad med kunskaper, saknar han helt och
hållet lust att arbeta i verkstad, eller fabrik, utan vill möjligen helst
fortfara med sina teoretiska studier. Jag får på dessa skäl tillstyrka
bifall till den näst siste talarens förslag.
Herr Beckman: Jag tror visserligen, att det vore ganska ömk¬
ligt för undervisningen vid Teknologiska institutet, att de,.som begag¬
na densamma, voro på förhand något försökte i de praktiska yrkena.
Men, pa sätt bär också blifvit erinrad t, torde iakttagandet al ett sådant
vilkor mota betydande svårigheter. Man torde icke heller lätt kunna
.anvisa något sätt. att erhålla visshet, huruvida vid" deltagande i arbetet
fallenhet för industriel arbete vore ådagalagd eller icke. År det oundgäng¬
ligt, att praktisk öfning föregår eller följer det teoretiska studiet,, så. torde
föräldrars och målsmäns, ja elevernes eget förstånd göra dem tillräckligt
angelägne att om möjligt förskaffa sig den, utan att något stadgande
derom behöfver gifvas. Knappast kan antagas, att ynglingar skulle
328
Den 9 Maj, e. ra.
emot lära it - bestämda råd kasta
halva genom praktik sökt göra
för densamma. Jag tror derföre
vara behöflig t eller redligt att i
som det. hvilket den siste värde talaren förordat.
sig in på denna bana. utan att först
sig förvissade, huruvida de passa
för min del, att det hvarken skulle
reglementet införa ett sådant vilkor.
Herr Lcij onancker: Dä det nu hlifvit beslutadt. att en skrif¬
velse till Kong!. Maj:t skal! afgå. tror jag ock, att den här föreslagna
punkten bör i skrifvelse)! införas. .lag hyser nemligen den öfvertygel-
sc? att densamma innefattar en omständighet, vigtigare måhända, än nä-
gon af dem. som förut i denna sak utgjort föremål för våra öfverlägg-
ningai. Den. soui haft tillfälle att se, hvilken mängd af ynglingar blif¬
va inissrigtade, derigenom, att de komma in i praktiska skolor utan att
hafva den minsta aning, huruvida de passa för praktiska yrken, den
skall ej t\eka att erkänna vigten a,f denna, punkt. De svårigheter, som
blitvit bär omtalade, kan jag för min del icke fatta såsom sådana. Det
finnes också redan exempel på ett slag af skolor, som följa ifrågava-
lande princip, nemligen navigationsskolorna, och de hafva funnit verk-
ningarne af densamma synnerligen välgörande. Man har hittills trött.
att skolorna skulle uppamma industrien och kasta ut en mängd elever
i densamma. Detta har varit ett fel. Jag tror, att man bör gå en
motsatt väg. och att det är näringarne, smil böra kasta in sina lärjun¬
gar i skolorna. Det händer blott alltför ofta, att en pojke blott der¬
före att föräldrar eller målsmän tycka, att han har anlag för matema¬
tik, blifver insatt i eu praktisk skola. Han går der, till dess han bl if¬
ver 20 är. och när han kommer ut, tycker han sig vara fullbildad för
ett praktiskt yrke. Men dylika ynglingar gä ofta förlorade, derföre att
de ej haft tillfälle att på förhand försöka sig i praktiken, och då de
lemna läroverket äro de för gamla för att genomgå graderna i yrkena.
Mag får för min del instämma i Herr Nordenfelts förslag.
Herr Arrhenius: Jag ber att endast med några få ord fä in¬
stämma uti hvad den sednare talaren yttrat. Jag vill dä först erinra,
att det ej bör möta någon betänklighet att bifalla den bär föreslagna
punkten, dä det nemligen är fråga om. att det endast skulle vara för
åtnjutande af undervisning i de högre tekniska läroverken, som före¬
gående praktisk Öfning skulle fordras. I afseende på de tekniska ele¬
mentarskolorna gäller det äter åt t vid inträdandet i dem anlagen
ej kunna vara sä utbildade, ehuruväl de äfven der i de flesta fall
visa sig ganska snart. Det säkra är emellertid, att. om tekniska sko¬
lorna fortsätta att meddela endast teoretisk undervisning, sä kommer
det otvifvelaktigt att gä med en stor del af deras lärjungar på det sätt
som Herr Leijonancker yttrat. Det har blifvit sagdt, att det vore så
svårt att bedöma dessa, anlag. Jag tror det icke. Om undervisningen
ställes så, att vissa dagar eller vissa timmar hvarje dag tillbringas på
verkstäderna, sä torde väl den saken kunna gå för sig. Dessutom haf¬
va skolorna ej obetydliga ferier. Under desamma kunde elcverne vara
älagde att sysselsätta sig med praktiska arbeten samt förete bevis der¬
om vid återvändandet till skolan. Det anfördes af Utskottets ordfö¬
rande att, om saken var i och för sig sjelf nödvändig, behöfde något
Deri 9 Maj, e. m.
329
stadgande derom ej införas. Jag tror just. att den omständigheten, att
den är nödvändig, gör att stadgande derom (näste förefinnas.' Huru går
det val för närvarande till vid Teknologiska institutet? Eleverne fö¬
ras från den ena verkstaden till den andra och fä, för ätt sä säga,
läppja på litet af hvarje. Men på det viset danas inga skicklige yr-
kesidkare. Det är dä bättre att ställa undervisningen sä, att mindre
studeras, men mera arbetas, och framför allt sä, att inga studier ske
utan motsvarande tillämpning. Jag hemställer derföre, att Kammaren
mätte bifalla Herr Nordenfelts förslag.
Herr Beckman: Jag ber att fä nämna, att Utskottet sökt att
vinna upplysning, huruvida sådan anställning som nu är i fråga
skulle kunna påräknas för lärjungar vid teknisk undervisningsan¬
stalt, och att de underrättelser, Utskottet kunnat vinna, gjort föga sannolikt,
att fabriksegare ville släppa alldeles oöfvade personer till just de arbeten,
hvilka för ifrågavarande pröfning kunde blifva af någon betydelse.
Utskottet hyste derföre betänkligheter vid att uttryckligen stadga ett
vilkor, hvars uppfyllande ofta kunde möta oöfvervinnelig» svårigheter.
Jag hyser för min del fortfarande samma betänkligheter, samt tror derföre
vara bäst att lemna bestämmandet äfven i denna de] åt Kong!. Maj:ts
nådiga bepröfvande.
Ilcrr Arrhenius: Blott ett enda ord! Om de, som skola bildas
till skicklige fabrikanter och industriidkare redan under lärotiden bete
sig så oskickligt, att de ej kunna få tillfälle till anställning såsom ar¬
betare, hurudan skall dä deras praktiska skicklighet vara. dä de lemna
läroverket?
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(Trefven och Talmannen, att Herr Norden fel t hade föreslagit, att såsom
en fjerde punkt i den af Kammaren beslutade underdåniga skrifvelse]),
rörande det tekniska undervisningsväsendets ordnande, skulle intagas en
så lydande mening: »Ådagalagd fallenhet för industriel*-arbete borde
bestämmas såsom vilkor för åtnjutande af undervisning vid de högre
tekniska läroanstalterna:;; och hade sä väl bifall till detta förslag som
ock afslag derå blifvit yrkadt.
Härefter framställde Herr (trefven och Talmannen först proposition
på bifall till Herr Nordenfelts ifrågavarande förslag, hvarvid svarades
ja och nej i blandning, samt sedermera proposition på arfslag derå. dä
svaren likaledes utföllo med blandade ja och nej; och förklarades ja
nu hafva varit öfvervägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och an¬
slogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller Herr Nordenfelts förslag, att såsom en fjerde
punkt i den af Kammaren beslutade underdåniga skrifvelse]), rörande
det tekniska undervisningsväsendets ordnande, må intagas följande me¬
ning: 55ådagalagd fallenhet för industrielt arbete borde bestämmas såsom
330 Den 9 Maj, e. m.
vilkor för åtnjutande af undervisning vid de högre tekniska läroanstal¬
terna» ; röstar
J a : ,
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår Kammaren detta förslag.
Omröstningen företogs; och vid dess slut befunnen) rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—10;
Nej —19.
Ingressen.
Bifölls.
Anmäldes , och bordlädes Stats-Utskottets Memorial N;o 106, an¬
gående den under innevarande riksdag verkställda statsreglering och
den för bestridande af Riksgälds-kontorets utgifter erforderliga bevillning.
Härefter anmälde sig och yttrade:
Herr Weern: Jag får anhålla, att de i dag första gängen bord¬
lagda Betänkandena mätte till tidens vinnande sättas främst på före¬
dragningslistan til! nästa sammanträde.
Detta förslag bifölls.
' - i ; '
Kammaren åtskiljdes kl. nära 12 på natten.
In fidem
O. Brakel.