Den 18 Mars.
364
Onsdagen den 18 Mars 18G8.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades åtta protokollsutdrag för den 14 och protokollet förden
9 dennes f. m.
Sedan Herr Grefven och Talmannen tillkännagifvit, att Herr Stats-
Rådet von Ehrenheim anmält sig nu skola pa Kong!. Maj:ts nådiga
befallning till Kammaren öfverlemna några Kong!. Propositioner; fram¬
trädde Herr Statsrådet och alletnnade till Herr Grefven och Talman¬
nen Kongl. Maj:ts nådiga Propositioner:
angående det Franska mått- och vigtsystemets införande i Sverige
för medicinskt bruk; samt
angående förändrade bestämmelser i fråga om utmyntning af guld¬
mynt.
Härefter blefvo de Kongl. Propositionerna föredragna och bord¬
lagda. \
Grefve von Plåten anförde skriftligen: Jag anhåller att få besvara
de af Herr Grefve af Ugglas i Kammarens sednaste plenum framställda
frågor, af hvilka jag genom Herr Justitie-statsministern erhållit de!.
Den första frågan är af följande lydelse:
»År Kong]. Maj:ts flottas invid Ladugårdsgärdet belägna laborato¬
rium obehörigt för uti Stockholm stationerade Skärgärds-artilleri och
”kan det således, icke blott för kortare tider utan för en längre fort¬
ratt, åtminstone några år omfattande, tidsperiod, upplåtas till fält-ar-
»tilleriet i och för dess ammunitions tillverkning?»
Efter att hafva förutskickat den upplysning, att frågan om nämnda,
Kongl. skärgårds-artilleriet (icke Kongl. Maj.ts flotta) tillhöriga labora-
torii-byggnads upplåtande till landt-artilleriets disposition hvarken ut¬
gjort föremål för Kongl. Maj:ts beslut eller för någon åtgärd af cheferne
för lanrlt- och sjöförsvars-departementena utan behandlats af Förvalt¬
ningen af sjö-ärendena å ena sidan och General-fälttygmästaren ä den
andra, får jag till svar ä denna fråga förklara: Att jag anser Förvalt¬
Den 18 Mars.
865
ningen af sjö-ärendena hafva förfarit rigtigt. då den endast tillsvidare
och intilldess ifrågavarande laboratorium för skärgärds-artilleriets egen
räkning kunde behöfvas, upplåtit detsamma till landt-artilleriets begag¬
nande; likasom ett längre sträckt medgifvande tvifvelsutan skulle öf-
verskridit nämnda embetsverks befogenhet, kan jag i min egenskap af
departements-chef ej tilltro mig att för någon längre bestämd tid till¬
försäkra landt-artilleriet rättighet att begagna byggnaden. Icke heller
skulle jag kunna tillstyrka Kong!. Maj.t ett förordnande i sådan syft¬
ning, emedan jag finner omöjligt att med säkerhet på förhand bedöma
huru lång tid skärgärds-artilleriet skall kunna utan olägenhet undvara sitt
laboratorium, men anser sannolikt att detta laboratorium åtminstone icke
i sin helhet kan blifva för skärgärds-artilleriet obehöflig! mera än något
eller några fä är.
Den andra frågan lyder sålunda:
»Om sä är förhållandet, af hvad orsak återfordrade flottan disposi¬
tionen af detta laboratorium vid medlet af sistlidna år och hvarföre
»har. vid genom Generalfälttygmästare-embetet under den 12 December
»1867 gjord förnyad framställning att nämnda laboratorium tills vidare
»finge begagnas, bifall härtill först den 31 Januari detta är kunnat
»lernnas ?»
Enligt de handlingar, hvilka chefen för Landtförsvars-departeinentet
i ämnet infordrat och tillhandahållit Andra Kammaren, återfordrades
laboratoriebyggnaden under loppet af är 1867 för att användas till för-
rädslokal för skärgårdsartilleriet tillhörig ammunition och andra eldfar¬
liga ämnen. Samma handlingar upplysa ock, att öfver Generalfälttyg-
mästarens den 12 December 1867 till Förvaltningen af sjö-ärendena fi
ämnet gjorda framställning sistnämnda embets-verk den 17 i Samma
månad infordrat yttrande från stations-befälhafvaren vid skärgärds-ar¬
tilleriet: och att, sedan stationens tygmästare den 28 i samma månad
och varfs-chefen den 8 Januari innevarande är till stations-befälhafva¬
ren inkommit med utlåtanden samt denne sistnämnde under den 25 Ja¬
nuari afgifvit det från honom infordrade yttrandet; så har bemälde för¬
valtning genom skrifvelse till General-fälttygmästaren den 31 Januari
meddelat det begärda tillståndet. Dessa data och den omständigheten,
att liera myndigheter i ämnet haft att yttra sig, synas mig utgöra en
tillräcklig förklaringsgrund för den tid, som förflutit emellan det till¬
ståndet begärdes och erhölls.
Den tredje frågan är af följande innehåll:
»Om sagda laboratorium nu anses kunna upplåtas, hvilka härtill
»verkande omständigheter hafva tillkommit sedan den 4 Januari detta
»är, under hvilken dag, enligt Statsråds-protokollet, chefen för Sjöför-
»svars-departementet tillstyrkt bifall till den af chefen för Landtför-
»svars-departemenfet gjorda framställning, »det nådig Proposition måtte
»göras om anslags beviljande för uppförande af eu ny laboratorie-bygg-
»nad»; hvilken framställning i väsendtlig män grundade sig deruppå att
»Kongl. flottans laboratorium icke för fältartilleriets behof kunde på-
” räknas» ?
Genom det yttrande jag redan afgifvit i anledning af den första
frågan, anser jag äfven denna till det hufvudsakligaste besvarad, och
har blott att tillägga, det jag icke känner några omständigheter, som
366
Den 18 Mars.
tillkommit, efter dt>t Kong]. Maj:ts ifrågavarande Proposition den 4 Ja¬
nuari innevarande är beslöts, på grund af hvilka ett bifall till denna
Kong!. Proposition bör anses mindre önskvärdt.
Grefve af Ugglas: Jag får till Herr Departements-chefen fram¬
bära min tacksägelse för de upplysningar lian meddelat, It vilka före¬
falla mig fullkomligt tillfredsställande, dä de bestrida Herr Adlerspar-
res uppfattning af laboratorie-frägan och ställa denna ren och klar sådan
den utur Statsråds-protokoiiet framgår. Ett förhållande framstår emed¬
lertid af dessa, på hvilket jag anhåller få fästa uppmärksamhet. Herr
departements-chefen har uppgifvit — hvad man dessutom förut erfarit
— att öfveriätelsen af ifrågavarande laboratorium förhandlats mellan
sjöförvaltningen och Generalfälttygmästare-embetet. utan att underrät¬
telse om åtgärden till vederbörande departements-chefer ingått. Jag
ifrågasätter visserligen ej att icke vid värden och förvaltningen af den
Kronans egendom, som är upplåten åt särskilda, under olika departement
stående verk. anordningar af dessa skulle kunna vidtagas utan att med
skriftvexling i ämnet besvära departementen, men det förefaller mig
såsom om en öfverflyttning af dispositionen af sådan egendom ifrån ett
departement till ett annat vore en åtgärd af den betydenhet att. åtmin¬
stone underrättelse derom borde åt departements-chefen iemnas. Jag
känner icke på hvad sätt nu ifrågavarande öfverlåtelse kommit till Herr
expeditions-ehefens kunskap: men jag kan icke undertrycka den åsigt
att önskligt varit, om — då han ansåg denna öfverlåtelse hafva bety¬
denhet vid afgörandet af Kong!. Maj:ts Proposition — han meddelat
förhållandet åt departements-chefen, enär, om så skett, hans uppfattning
möjligen blifvit beriktigad, och skenet af en stridighet departementen
emellan kunnat undvikas. Jag behöfver icke här påpeka nödvändighe¬
ten af enhet och styrka hos styrelsen, om Regeringen af Representa¬
tionens förtroende skall kunna uppbäras, och jag uttalar derföre endast
den önskan att Regeringen må låta sig angeläget vara att befrämja
dessa grundvilkor för en god administration.
Herr Wal lenberg: Äfven jag är tillfredsställd af de upplysnin¬
gar chefen för Sjöförsvars-departementet i denna fråga lernnat och tror,
att hvarje upplysning, som kan sprida ljus öfver den förevarande frå¬
gan, är gagnelig, enär Riksdagen derigenom sättes i tillfälle att med
mera trygghet deri fatta sitt beslut. Men om jag delar den värde in-
terpeliantens åsigt i detta hänseende, kan jag deremot icke dela hans
uttalade mening i andra hänseenden, enär jag icke anser denna Kammare
vara det forum, hvarest Andra Kammarens ledamöters förfarande bör
skärskådas. För ö fr i åt kan jag icke underlåta att uttala den mening
att, om vår nya Representation skall erhålla en helsosam utveckling, det
torde vara nödvändighet att man glömmer bort embetsmannen, då riks¬
dagsmannen talar.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 13 och 14 dennes bordlagda Utlåtande N:o 12, i anledning af väckta
motioner om ändring i 1 Kap. 1 § och 2 Kap. 1 § Rättegångs-balken.
Den 18 Mars.
367
Utskottets å sidan 3 och 4 gjorda hemställan samt förslag till förändrad
lydelse af 1 § i 1 Kap. Råttegångs-balken.
Herr von Gegerfelt: Uti den sednare, ännu icke föredragna, punk¬
ten af detta Betänkande, har Utskottet hemställt, att den delen af Herr
Brunbergs motion, som afser bestämmandet af ny arbetsordning för hä¬
radsrätterna, icke mätte till någon vidare åtgärd föranleda,, enär Kong!
Maj:t, med anledning af eu utaf Rikets Ständer vid 1865—1866 års
riksdag, alläten underdånig skrifvelse, tillsatt en komité för att utarbeta
förslag till stadgande i berörda hänseende och detta förslag oförtöfvadt
kommer att afgifvas. I egenskap af ledamot i denna komité anser jag
mig böra upplysa, att kornitén såsom en oskiljaktig följd af sitt uppdrag
ansett sig böra utarbeta jemväl förslag till ny lag, angående nämnde¬
mäns tillsättning och åliggande, att komiténs arbete i sistberörda hänseende
var tillgängligt för Utskottet, hvilkets nu för Riksdagen framlagda för¬
slag är i tillämpliga delar uppgjordt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med komiténs. För min de! har jag hyst en viss tvekan, den jag ock
inom Utskottet uttalat, huruvida det vore lämpligt att nu göra denna
fråga till föremål för partiel lagstiftning, då Kong!. Maj:t oförtöfvadt torde
komma att afgifva proposition, an gående förändrad arbetsordning för härads¬
rätterna och dermed sammanhängande ämnen, och då det oundgängligen
blefve nödvändigt, ifall Utskottets nu föreliggande förslag blefve lag, att
deruti göra åtskilliga förändringar i sammanhang med den nära omfat¬
tande lagstiftningen som förestår. Denna min tvekan vann emellertid
icke understöd inom Utskottet. Utan att nu vilja med afseende ä den¬
samma framställa något yrkande, har jag dock ansett mig höra meddela
denna upplysning till det afseende, som den må anses förtjena.
Grefve Sparre, Eric: Då den siste talaren ej yrkat några jemk-
ningar i Utskottets förslag, har jag icke mycket att säga, synnerligen
som förevarande fråga väl icke torde mycket intressera Kammaren. Jag
vill blott nämna några ord. hvartill omständigheterna synas mig föran¬
leda. Det är väl rigtigt, på sätt talaren uppgifvit, att Kongl. Maj:t
nedsatt en komité för utarbetande af ett nytt förslag till lag angående
häradsrätternas arbetssätt, men att låta den nu väckta frågan afbida ut¬
gången af samma förslag, äfven om det skulle komma att till Kongl.
Maj:t oförtöfvadt afgifvas, anser jag ingalunda vara lämpligt. Det fin¬
nes nemligen uti 1 Kap. 1 § Rättegångs-balken. sådant detta lagrum nu
lyder, vissa oegentlighet^’. som gorå det omöjligt att bibehålla detta
lagrum oförändradt. Der säges nemligen, att Under-rätt å landet är
Härads-rätt och att der dömer häradshöfding med tolf bönder, som i
häradet bo och dertill välde äro. Men sedan den gamla Riksdagsordnin¬
gen upphäfts. finnas icke mer några bönder. I samma lagrum är tillika
stadgadt, att nämndemän skola väljas å sockenstämma; men då socken¬
stämma enligt nuvarande författningar icke heller finnes, har uppstått
och fäder fortfarande slör tvekan, hvar dessa val böra ske. För att
undvika dessa olägenheter har Utskottet ansett nödigt, att nämnda lag¬
rum erhölle förändrad lydelse, dertill ock Utskottet uppgjort förslag;
och då anmärkning mot detsamma ej framställts, får jag anhålla, att det¬
samma måtte bifallas.
368
Den 18 Mars.
Herr Sä ve: Med den siste talaren instämmer jag deri. att en för¬
ändring af 1 Kap. 1 § Rättegångs-balken är behöflig och att denna bör
göras, innan den vidtomfattande frågan om förändrad arbetsordning för
Härads-rätterna kan hinna blifva afgjord. Såsom samme talare uppgif¬
va, är denna förändring sä mycket nödvändigare, sota i våra nuvarande
stadgande!! finnes en del oegentliga uttryck, hvilka icke passa in på våra
närvarande förhållanden. Men jag kan deremot icke instämma med Ut¬
skottet i allt hvad det föreslagit. Den ringa erfarenhet, jag tiar i detta
afseende, har dock lärt mig att det icke i allmänhet är nyttigt, om
nämndemän sitta qvar alltför länge på sin plats. Visserligen erhålla de
derigenom möjligen större erfarenhet och kunskap i fråga om rättsvä¬
sendet; men andra omständigheter motverka den fördel, som i detta hän¬
seende kunde vinnas. Det synes mig derföre vara skäl att,, på sätt en
reservant föreslagit, välja nämndemän blott för en tid af sex är, med
gatt för den valde att efter tvä års tjenstgöring afsåga sig förtroendet.
Äfven Kammarens ledamöter utses för viss tid, nemligen Andra Kam¬
marens för tre och Första Kammarens för nio år. Det tyckes mig,
som om utnämnandet af nämndemän för sex år vore en lycklig me¬
delväg. De komma ej sä högt som Första Kammarens ledamöter, men
icke heller så lågt som Andra Kammarens. Om derföre icke Utskottets
ledamöter kunna anföra några vigtiga skäl för bevarande af den kon¬
tinuitet att nämndemän utses för lifstiden, anser jag, att Kammaren
på goda grunder kan godkänna det af Herr Bälter Sven Ersson i hans
reservation framställda förslag, derom jag ock för framställa yrkande.
Friherre Raab, Adam Christian: För ådagaläggande deraf att
åtminstone någon ledamot af Kammaren intresserar sig för frågan har
jag begärt ordet. Jag hyser verkligen ett sådant intresse, emedan jag
haft eu egendom i en socken, der det var omöjligt att finna personel',
som enligt Rättegångs-balken, sådan den nu lyder, voro qvalificerade att
blifva nämndemän. Hela socken utgjordes af herregårdar, som egdes
utaf herremän eller embetsman, hvilka om vintern bodde i Stockholm
och der voro skattskrifne; och der fanns ingen, som var i den kategorien,
att han kunde anses vara bonde. Det var derföre nödigt att tvärtemot
lagens bud välja till nämndemän inom socknen boende torpare. Sä har
det gått i många är. Men oegentligt mätte det väl anses vara, att man
måste tillämpa eu lag på ett helt annat sätt än frän början afsedt varit.
Jag kan icke bedöma, huruvida man, såsom den förste talaren ifråga¬
satte, lämpligast borde vänta med vidtagandet af ifrågakommen förän¬
dring i lagen, till dess en förändrad arbetsordning för härads-rätterna
blifvit bestämd, men jag har i allmänhet utgått från den grundsatsen,
att, dä nödiga ansedda partiela förändringar i lagen kunna vidtagas
utan att skada, man icke dermed bör dröja, och jag hyllar denna grund¬
sats i detta fall. Jag hörde eu talare förorda ett af en reservant fram-
stäldt förslag. Skilnaden mellan detta och Utskottets förslag ligger
deruti att, dä Utskottet bibehåller den gamla bestämmelsen att nämnde¬
män få sitta qvar på sin plats sä länge de önska (såvida nemligen de
icke afsätta»), hade deremot reservanten yrkat, att nämndemän skola
väljas blott för en tid af sex är. I detta afseende tror jag, att det är
nyttigt
Den 18 Mars.
369
nyttigt att man stadna! vid den gamla principen, emedan ju längre eu
nämndeman stadna! qvar på sin plats, desto mera hemmastadd i sin be¬
fattning bör han antagas kunna blifva. Jag tror derföre, att man tryggt
kan vidblifva Utskottets förslag och yrkar bifall till detsamma.
Grefve Mörner, Julius Oscar: Hade den förste talaren, dä han
yttrade sig, yrkat afslag pa hvad Utskottet här hemställt, skulle jag ej
begärt ordet, men då han icke gjort detta och jag för min del anser,
att ett bifall till förslaget icke bör eller kan lemnas, har jag velat yttra
mig, för att begära afslag derå. Ett hufvudskäl dertill är den upplys¬
ning, den förre talaren lemnade. att den komité, som har att utarbeta
förslag till förändrad arbetsordning för häradsrätterna, jemväl utarbe¬
tat förslag till ny lag i samma sak, hvarom nu är fråga. Om denna sak
stode för lifvet, om den vore en olidlig plåga, om den djupare ingrepe
i våra samhällsförhållanden, då skulle jag visserligen det oaktadt önskat
en partiel förändring af lagen. Men det har åtminstone icke kommit
till min erfarenhet, att omständigheterna äro sä svåra, och jag tror icke.
att de skulle blifva väsendtligt bättre genom förslagets antagande. Vore
jag nu säker på Kammarens sympatier, skulle jag utan vidare ordande
yrka afslag; men dä jag icke har denna förhoppning, anser jag mig böra
framlägga skälen för mitt yrkande. Dä eu lagreform skall ske, har man
skäl att vänta, att lagstiftaren skall söka vara konseqvent. Men har väl
Utskottet iakttagit detta? I sina motiver säger Utskottet, att i fråga
om kommunala och konstitutionel rättigheter och skyldigheter sednare
tiders lagstiftning utplånat skilnaden mellan stånd och klasser, hvarföre,
och dä nämndemansbefättningen innebure ett af kommunen lemnadt för¬
troende att deltaga i lagskipning^, rättigheten att välja nämndeman
likasom valbarheten syntes böra bestämmas efter samma grunder, som i
fråga om kommunaluppdrag i allmänhet vore gällande. Huruvida verk¬
ligen nämnda befattning innebär ett kommunens förfroende, lemmar
jag derhän; men om kommunerna skola välja nämndemän, synes mig,
att dessa val borde ega rum i öfverensstämmelse med kommunallagens
föreskrifter. Dä nu enligt förslaget hvarje röstande skall hafva eu röst
vid valet, sä är detta visserligen icke i harmoni med hvad kommunal¬
lagen i fråga om kommunalval stadgar. Vidare säger förslaget: »upp¬
står fråga om den valdes behörighet eller skyldighet att befattningen
emottaga eller huruvida valet rätteligen skott, gifve häradsrätten ut¬
slag deröfver». Men dä besvär öfver kommunalstämmobeslut icke an¬
föras hos Härads-rätt, hvarföre skal! sä ske i detta fall? För (ifrigt är
det icke sagdt, inom hvilken tid besvären skola anföras, om det skall
vara samma tid som för klagan öfver kommunalstämmobeslut eller någon
annan. En reservant har föreslagit, att nämndemän borde väljas blott
för sex är. Utskottet har underkänt detta förslag. Jag anser dock, att
det skulle vara lämpligt att, i händelse man nu vill göra en partiel för¬
ändring, reservationen i detta fall framför Utskottets förslag godkändes.
Då nu emellertid Utskottets lagförslag enligt mitt förmenande hvarken
är konseqvent eller riktigt och ej heller synes mig vara af trängande
behof påkalladt samt man dessutom snart kan vänta från Regeringen
Riksd. Prat. 1868. 1 Afd. 2 Band. 24
370
Den 18 Mars.
förslag till lag rörande ifrågavarande ämne, får jag afstyrka bifall till
Utskottets hemställan.
Herr Fröman: Äfven jag är ledamot af den komité, hvarom nyss
nämndes och enär Utskottets förslag är hufvudsakligen öfverensstäm¬
mande med det af komitén utarbetade, kan jag icke hafva mycket emot
Utskottets förslag att anmärka. En erinran tillåter jag mig dock att
göra. Utskottet föreslår, att till nämndeman skulle vara valbar hvarje
inom valkretsen boende man, som till ordförande i kommunalstämma
utses kan. Jag gillar meningen, men icke ordalagen i detta förslag.
Det kan ju nemligen under tidens lopp hända, att man af en ordfö¬
rande i en kommunalstämma fordrar andra qvalifikationer än nu, men
hvilka möjligen icke böra fordras för att blifva nämndeman, eller möj¬
ligen tvärtom. Derföre skulle det enligt min åsigt varit lämpligare, att
i texten inlagt just de qvalifikationer, som erfordras för att kunna blifva
ordförande i kommunalstämma, och hviska finnas omförmälda i 14 §
af Kong]. Förordningen den 21 Mars 18G2 angående kommunalstyrelse
på landet.
På. grund af hvad jag nu anfört skulle jag önska, att förslaget
måtte till Utskottet återförvisas, på det att den sålunda af mig föreslagna
redaktionsförändring må göras.
Grefve Sparre: Dä af den förda diskussionen vill synas, som om
Kammaren, emot hvad jag förmodade, hyser intresse för frågan, torde
det ursäktas, om jag ånyo deri tager till ordet. Den talare, som fram¬
ställt anmärkningar mot Utskottets förslag, påstod att den af Utskottet
ifrågasatta lagförändring ej vore af trängande behof påkallad. Om icke
så vore förhållandet, skulle jag sannerligen vara den siste, som yrkade
eu sådan förändring. Men här synes mig vara ett mer trängande be¬
hof än mången kanske föreställer sig. Lagen säger, att häradsnämn-
den skall bestå utaf 12 bönder. Vill Grefve Mörner säga, hvem som
numera är bonde. Men kan han icke svara derpå, så lär lian än min¬
dre kunna gifva ett lugnande svar på frågan, huru det skall gå, ifall
någon klagar deröfver att dom som underrätt på landet, sådan den nu
på många ställen befmnes vara sammansatt, meddelat, blifvit fälld af
orätt domstol. Vidare säger lagen, att nämndemän skola väljas å soc¬
kenstämma. Men hvad är numera sockenstämma? derom äro rneningar-
ne så delade, att det finnes prejudikater i detta hänseende, som äro
hvarandra rakt motsatta. Jag förklarar, att jag icke vet mig hafva
handlagt några lagfrågor, der förändring i lagen varit så oeftergifligen
nödvändig som här; och jag fruktar, att, om icke denna förändring
vidtages, hela vårt rättsväsende kan komma i olag. Det af Utskottet
vid sista riksdag framställda förslag till förändring rörande sättet för
nämndemäns väljande föll, såsom jag förmodar, hufvudsakligen derför
att Kammaren icke hade klart för sig, huru nödvändig denna förän¬
dring var. Samme talare anmärkte jemväl emot Utskottets förslag, att
det icke skulle vara konseqvent. Jag vill först yttra några ord om
hans anmärkning i fråga om det af Utskottet föreslagna sättet för nämn¬
demans väljande, och svarar då derpå detsamma, som den nästföre¬
gående talaren gjorde, nemligen att, då enligt nuvarande lag vid valet
Den 18 Mars.
371
hvar bonde eger lika röst, ehvad han större eller mindre hemman häf¬
ver, Utskottet icke ansett skäligt att no i detta hänseende införa i la¬
gen en graderad röstskala, utan att man borde bibehålla samma röst¬
rätt, som nu förefinnes. I sammanhang härmed ber jag fä bemöta den
anmärkningen att, då Utskottet ansett nämndeinansbefattningen innebä¬
ra ett af kommunen lemnadt förtroende att deltaga i lagskipningen,
Utskottet icke bort bestämma andra qvalifikationer för valbarhet till
nämndeman än dem kommunallagen nämner för att erhålla kommunal¬
uppdrag. Men om man vill bibehålla nämndeinansbefattningen vid det
anseende, som den så val förtjena!-, måste man ock söka bedrifva sa¬
ken sä att endast personer med verkligt anseende inkomma i nämnden.
Och då man sökte efter lämpliga qvalifikationer. fann man dem, som
nu äro bestämda för att kunna blifva ordförande i kommunalstämma,
synnerligen lämpliga; men just derföre att dessa qvalifikationer möjli¬
gen kunna undergå en eller annan förändring, ville man icke införa
dem i lagen, utan föreslog derföre blott, att nämndeman borde ega
samma qvalifikationer som ordförande i kommunalstämman. Man har
äfven såsom inkonseqvent i Utskottets förslag anmärkt, att. ehuru Ko¬
nungens Befallningshafvande i allmänhet tillkommer att pröfva besvär
öfver kommunalstämmobeslut, häradsrätten i detta fall lätt eu sådan
pröfningsrätt sig tillerkänd. Men jag svarar derpå, att, dä det här är
fråga om kompetensen att sitta i domstol, det icke kan vara annat än
lämpligt, att den dömande och ej den verkställande magten har yttran¬
derätt i frågan. Så är det ock efter nu gällande lag. Detta synes mig ock
vara alldeles rigtigt och jag tycker nästan det skulle vara förolämpande för
den dömande magten, om man ginge tillväga på ett annat sätt. Slutligen
tvä ord om förslaget att nämndemän skulle väljas för en tid af blott sex år.
I Utskottets arbete deltogo flera häradshöfdingar, hviika alla voro ense der¬
om, att en sådan lag skulle vara skadlig. Det inflytande och det anseende,
som bör åtfölja nämndemannabefattningen, ansågs bero på kontinuiteten
i dess beklädande. Genom långvarig praxis kunna nämndemännen få
åtminstone någon lagkunskap, men ju oftare ombyten ske, desto mindre
kännedom om värf. rättsväsende erhålla nämndemännen och i samma
män förlorar ock befattningen anseende.
Då jag tror mig hafva vederlagt de anmärkningar, som mot Ut¬
skottets förslag blifvit framställda, och anser en återremiss icke vara
behöflig, får jag anhålla om bifall till Utskottets förslag.
Herr Nordström: Sedan 1734 års lag utkom, hafva väsendtlig'»
förändringar i fråga, om domstolarnes organisation äfvensom i fråga om
val åt nämndemän blifvit genomförda. Det är kanske att beklaga, att,
dä de nya kommunalinstitutionerna infördes, man icke tillika, på sätt
som äfven yrkades, men icke bifölls, organiserade häradskommuner, dä
man måhända, om detta skett, endast behöft föreskrifva, att nämnde¬
män bort väljas af häradskommunerna. Man vill nu, att nämndemän
skola väljas på kommunalstämma och att nämnden skall utgöras af tolf
män, som i tingslaget bo. När man ser efter, hviika qvalifikationer en¬
ligt 1734 års lag erfordrades för att kunna blifva nämndeman, finner
man, att de innefattades i egenskapen att vara bonde i den politiska
mening, som ordet då hade. Han borde vara eu bofast man inom hä-
372
Den 18 Mars.
rådet, en jordegare eller jordbrukare, som ej hörde till annat stånd.
Enligt det nya förslaget behöfver lian icke vara det eller hafva det
närmare samband med tingslaget, som bonden i egenskap af jordegare
både. Man önska]' vidare, att alla, som vid kommunalstämma äro be¬
rättigade att rösta, skola vid fråga om val till nämndeman ega lika stor
röst. Kammaren finner således, att, tvärtemot hvad åtskillige talare
yttrat, dessa val skulle, derest förslaget antoges, få en helt annan be¬
tydelse än de nu hafva, då det är stadgadt, att hvarje väljande skall
vara bonde, d. v. s. eu jordfast man. Pa dessa omständigheter harjag
ansett mig böra fästa Kammarens uppmärksamhet, äfvensom derpå, att
för närvarande eu komité är tillsatt af Regeringen, för att afgifva för¬
slag i den vigtiga frågan om organisationen af domstolarne på lands-
bygden. Att, för närvarande i kommunalfrågor röstberättigade personer
icke hafva lika röst det veta vi, äfvensom att frågan, huruvida en lika
rösträtt i detta hänseende bör medgifvas, i sin ordning skall blifva fö¬
remål för Kammarens pröfning vid denna riksdag. Att nu anticipera
denna princip i fråga om val till nämndemän, anser jag vara oklokt.
Jag far derföre förklara, att jag för min del denna gång och till dess
det blir afgjordt, huruvida uti andra kommunaiangeiägenheter lika röst¬
rätt kommer att lemnas åt alla i kommunalfrågor röstberättigade, äf¬
vensom till dess oinförmälda komités förslag rörande häradsrätternas
sammansättning kunnat framläggas till granskning, kommer att rösta
för afslag på Utskottets hemställan.
Herr Bi list ro in: Då det hlifvit satt i fråga att återremittera fö¬
revarande Betänkande, tillåter jag mig hemställa om en obetydlig förän¬
dring i det förslag till lagtext, Utskottet uppgjort. Denna förändring
afser endast utbyte af ett främmande ord, mot ett svenskt. Det är or¬
det distrikt, jag önskar få utmönstradt, i stället för hvilket ordet krets,
eller möjligen något än mera lämpligt, som Lag-Utskottet måhända kan
utfinna, torde böra begagnas. Det synes mig vara en stor anomali att
inflicka främmande ord i den lag, som uttryckligen förbjuder att i dorn
eller utslag bruka främmande språk. Visserligen finnas i flera under
sednare tider utkomna författningar uttryck och termer, lånade från an¬
dra nationers tungomål, men vår gamla, 1734 års lag, som är skrifve»
pa ett sa utmärkt rent, enkelt och fosterländskt språk, har hittills varit
oejriad från dylik modernisering och jag önskar att man derutinnan
mat e fortfara. I afseende på den tid, för hvilken nämndeinannavalet
skuim bill va gällande, instämmer jag i det yttrande, Doktor Säve
afgifva.
Ehuruväl jag erkänner nyttan af den kontinuitet Utskottet omor-
dat, nnner jag icke att deri kan uppkomma något menligt afbräck ge-
nom omval inom nämnden hvart sjette år, alldenstund det ej gerna kali
, .fl. a att. hela nämnden på eu gäng komine att afgå och dessutom
skäligen bör antagas att den eller de, som visat sig vara duglDe och
som val fyllt sina platser, blifva omvalde. Deremot skulle genom nämn¬
demans q va kittande i rätten för lifstiden, hinder möta för inkallande
. ,Pe.f®01ie,'> hvilka under tiden framträdt och ådagalagt egenskaper,
vida öfvervägande deras som förut blifvit till nämndemän valde.
Den 18 Mars,
373
Jag förenar mig således i begäran om ärendets återremitterande
till Lag-Utskottet.
Grefve Mörner, Carl Göran: Jag anhåller att, med afseende på
hvad en föregående talare anfört, få yttra några ord. Den värde ta¬
laren påstod, att no ifrågasatta förändring skulle vara af det mest trän¬
gande behof påkallad, och nämnde, bland andra skäl derför, att genom
lagens stadgande om valets förrättande å soeknestuga. skulle uppstå
olägenhet och oreda. Den värde talaren tycktes dock ha förgätit in¬
nehållet af 7 § i nu gällande kommunallag, der det står, att alla ären¬
den, som enligt särskilda författningar nu äro hänvisade till socken¬
stämmas handläggning, skola upptagas åt kommunalstämma, med undan¬
tag endast af sådana angelägenheten hvilka, enligt särskilda stadgar,
skola behandlas å kyrkostämma. Det bör derföre icke, vara särdeles
brydsamt, att reda sig i detta hänseende.
En annan omständighet, som för förändringens nödvändighet anfördes,
var att man numera, sedan representationsreformen blifvit genomförd,
icke skulle veta hvad med ordet »bonde» förstås. Jag tror dock icke,
att de gamla begreppen försvinna lika hastigt, som man inträder i de
nya, förändrade förhållandena, och att man till följd deraf icke skulle
veta hvad som vore lagens mening i detta hänseende. Jag tror såle¬
des icke heller att man i något af dessa begge nu uppräknade fall be-
höfver anse sig vara i någon sä svår dilemma, att, förändringen förden¬
skull bör kunna anses vara af behofvet påkallad.
Huruvida, derest man nödvändigt vill göra den förändring, som nu
blifvit föreslagen, det är rigtigt att från de qvalifikation er, som nu fin¬
nas bestämda i afseende på val af nämndemän, borttaga den af »bofast
man», derom kan man hysa olika åsigter. Jag tror det icke vara så
förmånligt, att denna befattning skall kunna anförtros åt personer, som
kunna anses tillhöra den mera lösa befolkningen, t. ex. handtverkare,
som komma till eu trakt det ena året och flytta derifrån det andra,
advokater, som slå sig ned på ett ställe, men, då de der icke finna till¬
räcklig förtjenst, söka sin utkomst på annat håll, samt en och annan
landthandlande, som icke ännu gjort bankrutt. Att få eu sålunda sam¬
mansatt domstol tror jag att man helst vill undvika och derföre bör
man icke heller vara sä angelägen eller hafva så bråd tom att gå in på
den nu föreslagna förändringen. Då man jemväl vet, att frågan om en
förändrad domstolsorganisation är under pröfning, vågar jag dela deras
åsigter, som anse att man i fråga om vidtagandetaf denna förändring väl
kan vänta något, tilldess man får se, när dessa arbeten hunnit blifva
färdiga, hvad resultater deraf följa, och jag hemtar för denna min åsigt
f ett stöd af hvad Utskottets Betänkande i slutet innehåller om afstyr¬
kande åt sednare delen af Herr Brunbergs motion. Om någon förän¬
dring skulle vara behöflig och i följd deraf höra komma till stånd, så
vore det i denna sistnämnda rigtning, tv det finnes orter i Sverige, der
endast ett eller två ting om året hållas, hvilket under nuvarande för¬
hållanden verkligen är alldeles otillräckligt, och hvarigenom ofta obe¬
hag och trassel uppstår. Dä således Lag-Utskottet icke funnit skäl att
afhjelpa en verklig, förhandenvarande olägenhet, så synes det mig, att
374
Den 18 Mars.
man väl kan gifva sig til! tåls med sådana förändringar, som af närva¬
rande omständigheter äro föga föranledda.
Pa grund af hvad jag nu anfört och då det väl icke kommer att
dröja länge, innan ett omfattande förslag till ändring i nuvarande or¬
ganisation af vara underdomstolar pa landet blir föremål för Represen¬
tationens Öfverläggningar, tillåter jag mig hemställa om afslag å Lag-
Utskottets Betänkande i denna punkt.
Herr von Gegerfelt: Jag har egentligen begärt ordet med an¬
ledning af det yttrande, Lag-Utskottets ordförande haft, att behofvetaf
nu föreslagna förändring skulle vara sä trängande, att ett förkastande
deraf skulle föranleda oro och göra att rättssäkerheten kunde äfventyras.
Sä farligt är det dock icke och hade jag äfven tänkt att i detta hän¬
seende lugna den oro i landet som detta yttrande kunde föranleda, om
jag icke blifvit förekommen af den siste värde talaren, så att något vi¬
dare derom icke behöfver ordas. Jag tager dock tillfället i akt för att
göra. några erinringar öfver en del af de yttranden, som emot förslaget
här blifvit afgifna.
Eu talare bar anmärkt att förslagets stadgande om lika rösträtt
skulle utgöra anticipafion af eu grundsats, som man nu sträfva]' att
införa i våra kommunallagar. Om sä vore. skulle jag icke härutinnan
biträda förslaget, men den lika rösträtten är en gammal princip i våra
lagar, rörande nämndemahnaval. En hvar i kommunens angelägenhet
röstberättigad står nu till kommunen i samma förhållande som fordom
bönder. I fråga härom utgör således Utskottets förslag eu konseqvent
tillämpning af äldre stadganden på nuvarande förhållanden. En talare
ansåg det vara olämpligt att i lagar och författningar använda det främ¬
mande ordet distrikt. Detta ord har dock redan längesedan vunnit of¬
ficiel! burskap i vårt språk och finnes i eu äldre författning af år 1824.
om domsagornas fördelning i nämndemansdistrikt. Derest Kammaren
skulle finna lämpligt att denna fråga, oberoende af den om häradsrät¬
ternas arbetssätt, göres till föremål för lagstiftningsåtgärd. It vilket med
afseende ä den under öfverläggningen ådagalagda olikhet i åsigterna,
torde vara lämpligt., så får jag vördsamt yrka bifall till Utskottets
förslag.
Grefve Sparre: Jag beklagar verkligen, att de begge talare, som
i denna fråga uppträdt emot mig icke lyckats öfvertyga mig derom, afl
något skäl til! oro i detta fall icke förefinnes. Jag skulle kunna upp¬
räkna eu mängd tingslag, der det förhållande eget' ruin att i vissa sock¬
nar icke finnes eu enda bonde. Friherre Raab har härutinnan ifrån sin
trakt hemta t. exempel för och intygat detsamma, I den socken inom
Upland. der jag har mina egendomar, finnes icke heller någon sjelf-
egande bonde. I Lag-Utskottet har blifvit upplyst, afl på mänga stäl¬
len i Wermland samma förhållande exsijsterar. Jag skulle gerna önska
att få veta. huru man nu vill konstituera eu häradsrätt på dess» ställen.
Det är lätt gjordt att komma med spetsiga förklaringar, att oron är öf¬
verflödig', dock utan att med de ringaste skal och grunder stödja
dessa förklaringar, men jag tror, i sanning, att Herrarne gjorde bättre
j att afhjelpa denna oro genom en rigtig vederläggning än att framila-
Den 18 Mars.
375
sta en mängd löst utkastade ord, som icke innehålla något. Jag skulle
hafva god lust att bedja Herrarne saga mig, huru, om någon ofyer-
kja<>-ar en dom och säger att den rätt, som meddelat den, icke vant lag¬
ligen sammansatt, eu sådan dom skall kunna sta sig. En talare har
sagt att förändringen icke är behöflig nu, emedan kommunallagen inne¬
håller stadganden om kommunalstämmas behörighet att handlägga tra-
<ror som förut tillhört sockenstämmas behandling. Jag vill endast upp¬
isa den ärade talaren att denna lag är af ekonomisk natur, d v. s.
stiftas af Konungen ensam, och bör väl således icke kunna ega tillämp¬
lighet på sådana frågor, som denna, hvilken, såsom af cmlrattslig be¬
skaffenhet. skall stiftas af Konungen och Riksdagen gemensamt. Den
omständigheten, att eu komité blifvit nedsatt lör att utarbeta förslag till
förändringar i samma retning, bör val icke hindra oss, att nu vidtaga
de reformer, som fordra eu sådan skyndsamhet vid utförandet som den¬
na från-a. Låtom o-s derföre nu antaga den förändring af nämndemanna-
val hvarom Utskottet i sitt Betänkande hemställt, och med detsamma
betaga landet den oro och osäkerhet, som nu derstädes ar radande.
Grefve Mörner. Ju 1 ius Oscar: Det är i sanning eu djup om,
som synes hafva bemägtigat sig Lag-Utskottets ordförande. Han dar¬
rar för de domar, som skola falla och den snart saga t allmänna rätts¬
löshet. som skulle komma att blifva en följd deraf att lorandnngen icke
antao-es Det är icke sä få är sedan kommunallagarne blefvo till efter¬
lefnad påbjudna. Jag skulle vilja fråga Herr ordföranden: Har sedan
dess mänga domar blifvit kullvräktä. pa grund deraf att nämndemännen
valts på kommunalstämma? Har det derefter funnits någon häradsrätt,
som mera än förut haft svårt att fä nämndeman? Jag har icke hort
att sådant egt rum eller att för öfrigt Hägra menliga följder uppstått af
nuvarande förhållanden. I fråga om valgrunden har det blifvit sagdt,
att den grundsats, som i förslaget gjorts gällande, vant ursprungligen
hemfrid från våra äldre lagstadganden om nämndemannaval Laser man
emellertid 1. Kap. 1 § Rättegångs-balken och ser huru det a agrum
lydde för är 1823. sä finner man att någon grund för Innu valet skulle
ske derstädes ej angafs. Då, har man sagt mig, gick det sa till åt
häradsrättens ordförande kallade eller tillsatte nämnden, och jag vet
icke att detta sätt haft något menligt inflytande. Sedermera utkom
1823 års förordning, hvaruti lemnades detaljerade föreskrifter huru och
hvar valet skulle förrättas. Deruti nämndes visserligen att valen .skulle
ske ä sockenstämma, men tillika infördes sadana spjela stadganden att
dessa stämmor i sjelfva verket icke kunde anses såsom egentliga stam¬
mor utan såsom eu sammankomst för ett speciell ändamål ikasom nu.
då riksdagsman till Andra Kammaren skall väljas, eu del af kommunens
innevånare sammanträda inför kommunalstämmans ordförande. I öfrig! har
dock detta, tal om häradsrätternas vacklande organisation och deråt oran-
Jedda olagliga domar, redan blifvit sä tillräckligt besvaradt åt andre talare,
att något vidare ordande derom ej erfordras. Men samme högt ara de
talare Lag-Utskottets ordförande, yttrade äfven att Överklagande! af
valet borde ske vid häradsrätten, emedan det skulle vara eu missakt¬
ning emot domåren. om pröfning af en persons behörighet att sitta som
ledamot i rätten skulle åt annan myndighet an domaren verkställas.
376
Den 18 Mars,
Men jag vill hemställa till den värde talaren, om ej klagan öfver nämn¬
demans va! kan ske, äfven ur andra skäl, såsom att någon fått rösta
som ej egt rösträtt, att stämman ej varit vederbörligen utlyst m. fl. frå¬
gor, som sä litet angå domstolarnes värdighet, att ur den synpunkten
någon anledning icke rimligen kan hemta» till införande i detta fall af
en särskild besvärsordning. Och om man derjemte erinrar sig. att öf¬
ver riksdagsmannaval besvär anföras, icke hos Riksdagen utan hos an¬
dra myndigheter, kan val detta ytterligare bestyrka att äfven i frå¬
ga om nämndemans val icke är någon fara, om den af honom föror¬
dade förändring i öfrig t införes, att klagan öfver valet sker i den för
klagan öfver kommunaistämmobeslut i allmänhet stadgade ordning. Vid
fråga .om förändringar måste man noga iakttaga rättvisa, ty förbiseen¬
det deraf föranleder alltid förvecklingar. De som formulerat ifrågava¬
rande förslag, — deras förmåga vill jag visst icke sätta i fråga —
hafva icke gjort sig särdeles besvär med att genomtänka och utreda
allt, hvartill förändringarne kunna leda. I vår lag finnes ej denna jem¬
na fördelning af rättigheter och skyldigheter, som eu ledamot af Ut¬
skottet velat anföra till stöd för den lika, rösträtten. På mänga ställen
i gällande förordningar, — jag vill ej no uppräkna dem — finnes in¬
förda undantagsstadganden till förmän för olika samhällsklasser, synner¬
ligast allmogen. Dessa stadgande)! hafva icke saknat billighet, men icke
såga de att alla äro satta i samma kategori. Dessutom har i detta fall
just ingen särdeles klagan försports ifrån den klass, hvarifrån hittills
nämndemän egentligen hemtats. Bördan bär på sednare tiden blifvit
i åtskilliga hänseenden hittad, och dä numera, i vidsträcktare män än
förr, betalning för en del af göromåien erhälles, kan denna om¬
ständighet betydligt minska obehaget af tjensten, om äfven vedergäll¬
ningen icke är sä stor att ju icke mänga personer finnas, som helst af¬
stå ifrån både inkomsten och befattningen.
Men det är ännu en tredje anmärkning, som jag skulle vilja rigta
emot förslaget. Genom en förändring af dess lydelse, skulle hvar och
en, som är valbar till ordförande i kommunalstämman, vayi valbar till
nämndeman. I kommunallagen föreskrifves. att hvarje inom kommunen
röstberättigad och bosatt man, af 25 års ålder, må utses till ordförande.
I kommunalstämman ega fogdar, rättare och andra enskilde tjenare ofta
rösträtt. Min enskilde tjenare, som jag underhåller och hvars utskyl-
der jag betalar, skulle då kunna blifva skyldig biträda vid ting, syner
m. fl. extra förrättningar och sålunda vara borta, kanhända vid tillfällen
dä hans tjenst som bäst behöfdes.
Skall emellertid nu eu förändring ske, sä vidblifver jag min åsigt,
att nämndemännen höra utses för sex år i sender, emedan detta är af
vigt för såväi nämndemannaintitutionen som häradsrättens anseende.
Det är icke ömkligt, att denna befattning går, sä att säga. i skjuts. Nu
vet jag många, ställen, der nämndemännen, så snart de två åren äro
gångna, afsåga sig befattningen. Om denna tjenstetid af sex år stadga¬
des och domaren sökte att hålla fram nämnden, visa dem aktning och
upplysa dem, sä skulle tonen ibland nämndemännen lyftas och såsom
eu skam .anses, om någon afträdde före de sex årens förlopp. Det vore
ej onyttigt, att ombyte skedde efter sex år, emedan då yngre krafter
möjligen kunde behöfvas.
Den 18 Mars.
377
Jag tror dock ej att den föreslagna förändringen är i något fall af
be ho fy et nu pakallad och vidhåller derför mitt yrkande om afslag ä
Betankandet i denna punkt. 6
, . No i dström: Att frågan om väljande af nämndemän såsom
ledamöter i häradsrätterna ganska väsendtligt ingripa)' i rättskipnings-
ordningen kan ej bestridas; men just derför borde initiativet till erfor¬
derliga förändring»)- i det nu derom gällande utgå från Regeringen
SOU! 1 sin hand eger inagten att införskaffa alla de upplysningar, hvilka
behofves för att bereda ärendet till den slutliga pröfning, detsamma
skall undergå. Den enskilde riksdagsmannens rätt att inför Riksdagen
framlägga förslag i hvilka ämnen som helst han anser nyttigt är vis¬
serligen obegränsad; men vissa allmänna grundsatser bonde dock leda
Riksdagen vid åtgörande! af hvad afseende å sådana förslag må fästas
och dervid äfven den. att i organisationsfrågor de erforderliga förslagen
helst borde begäras af Regeringen. Den nu föreliggande frågan har
kommit in pa dagordningen i följd af enskilde motionärers derom väckta
förslag; men om dessa Herrar motionärer haft sig bekant, att en af Re¬
geringen tillsatt komité allaredan erhållit i uppdrag att utarbeta forsla»-
till forandrad organisation af häradsrätterna, med hvilka frågan om
nämndemannainstitutionen står i omedelbart samband, torde man nästan
kunna antaga lör gifvet. att de för det närvarande låtit sitt initiativ
14igci neie; och. <itt invänta hvad i omförmälda afseende, sedan korni-
tédi afslutat sina arbeten, kommer att af Regeringen framlägo-as inför
Riksdagen, kan ej annat, än vara en vinst för sjelfva saken. *a
... ,Da ,):1n nyss förut yttrade mig om Lag-Utskottets ifrågavarande
förslag, ingick jag ej i närmare kritik af dess detaljer, men anhåller nu
att till granskning fa upptaga eu och annan sådan. ' Enligt nu gällande
lag skall haradsnamnden bestå af tolf bönder. Begreppet bonde bär här
samma betydelse, som det i vår offentliga rätt alltid haft. nemligen af
en odalman, eu bofast jordegandc eller jordbrukande man. som icke
raknades till något annat politiskt stånd och icke varit eller är i rikets
tjenst. Valet, skulle anställas af de i valdistriktet bosatte bönder. En-
ligt nu föi åliggande förslag skulle åter valet blifva eu kommunalan°'c-
Jägenhet och valberättigad äfvensom valbar vara en hvar. som i korn-
munen är röstberättigad. ' När man nu betänker, huru utsträckt röst¬
rätten i kommunalfrågor är. och att dertill bofasthet såsom fördelande
eller jordbrukande man icke mer är erforderlig, kan man redan fä tvifvel
om forslagets fidla ändamålsenlighet; och dessa tvifvel växa i styrka, när
man betänker, att personer, stadda i enskild mans tjenst, i följd deraf
kunde blifva, till nämndemän välde, hvarigenom äfven eu kollision mel¬
lan den enskilda och offentliga rätten kunde uppkomma. Att försiao-et
redan med afseende härpå förtjena!- ett förnyad t. öfvervägande och vissa,
förbättringar, torde vara uppenbart, och fortfar jag derföre med mitt
yrkande att förslaget denna gäng må afslås.
.. Friherre Sprengtporten: Nämndemannabefattningen omfattar väl
anda en doniareverksamhet från hvilken den, som innehafver en sådan
plats, icke bör kunna skiljas, så framt han icke felat i sitt kall. och
detta allratmnst genom en enskild mans förfoganden. Sådant kunde
378
Deri 18 Mars.
emellertid inträffa och skulle sannolikt i många fall komma att inträffa,
om enskildes tjenare toges i anspråk för utöfningen af detta kall, hvil-
ket i väsendtlig män torde fä anses oförenligt med de förbindelser de
genom legoaftal- iklädt sig.
Den enskilde tjenarens valbarhet beror ju allmännast af hans löne¬
inkomster. men dessa upphöra med tjensten. och när hans behörighet
att utöfva befattningen upphör, måste han lemna sin tjenst som nämn¬
deman. .Tåg tror mig genom det anförda allena hafva ådagnlagt olämp¬
ligheten af Utskottets förslag i denna punkt, hvarå jag sålunda yrkar
utslag.
Grefve Sparre: Jag borde kanske icke vidare hafva begärt or¬
det i denna fråga, som under diskussionen redan blifvit betraktad in sa
många synpunkter och af sä olika motiver och hvars utgång, efter hvad
jag befarar, är bestämd, men dä jag aldrig af sådana omständigheter
låter afhålla mig ifrån eller tröttnar att förfäkta hvad jag anser vara
rätt, sä vill jag svara några ord på de ytterligare invändningar, som
emot förslaget blifvit gjorda.
Man har sagt, att jag hade orätt och att pröfningen af nämndemän¬
nens kompetens*" borde öfverlemna? till Konungens Befallningshafvande
och icke till häradsrätten, i likhet med hvad i afseende på klagomål öfver
riksdagsmannaval egde rum. Men den ärade talaren tyckes halva glömt,
att Riksdagen i fråga om riksdagsmans behörighet äfven har pröfnings-
rätt sig förbehållen- Sålunda bör val äfven häradsrätten i fråga, om
nämndemans kompetens kunna tillerkännas en lika pröfningsrätt, utan fara
att man derigenom skall stöta principer och gällande stadganden för huf-
vudet. Den ärade talaren säde vidare, att han icke hört, att några do¬
mar blifvit vräkta på grund deraf att domstolen icke vant lagligen
sammansatt. Det. kan finnas många saker, som han icke hört talas om.
men som det oaktadt kunna existera. Och dä han jemväl sagt, att det
närvarande, förhållandet sä länge utan olägenhet kunnat passera, vill jag
förklara, att, om ock olägenheterna ännu icke iätit höra af sig på alla
trakter, de dock skola komma att visa sig. tv »sä länge, går krukan
efter vatten tills hon spricker.»
Det, har vidare blifvit anmärkt, att denna fråga är al den beskaf¬
fenhet att man borde, afvakta Kong!. Majds förslag derutinnan. ^ Ja,
men sä länge Representationen bär rätt att taga initiativ och frågan,
såsom den närvarande, är af så kinkig art att dess fördröjoa afgörande
skall medföra olägenheter, har jag, såsom ledamot åt Lag-Utskottet,
derföre icke ansett den kunna undanskjutas. Lag-Utskottet har jemväl
varit så lyckligt att "härutinnan få kommunicera sig med Lag-komitén,
af hvars medlemmar några funnits i Utskottet, der upplysningar al dem
lemnats.
•Slutligen har man anfört, att' genom förslaget rösträtten skulle
blifva så utsträckt, att till följd deraf enskilde tjenare skulle kunna väl¬
jas till nämndemän, och att rättens anseende härigenom skulle komma
att lida. Ibland de enskilde tjenarne. som skulle kunna komma i fråga,
har man endast omnämnt rättare. Jag tillstår att jag anser sädane vara
ganska val qvalificerade och mänga, som icke varit bättre men val sämre,
hafva, sutit, såsom rättens ledamöter. Att jag till följd af denne tjenares
Ren 18 Mars.
379
inväljande nödgas bevilja honom ledighet från tjensten under den tid
bestyret fortfar, är eu olägenhet; som jag för samhällets skull och för
dess val får underkasta mig. I sådana fal! bör det vara ett fritt val och
någon inskränkning i rösträtten bör ej ifrågakomma. Nämndemän tillsättas
på grund af det allmänna förtroende, de åtnjuta, och derföre behöfver
man icke frukta att några andra, än sädane. som förtjena detta med¬
borgerliga förtroende, .skola inväljas.
Jag har anfört åtskilligt, som visat den nu föreslagna förändringens
behöflighet, men dä man ej vill saken är man icke gerna mottaglig ens
lör de mest öfvertygande skäl, och jag kan derföre icke annat än be¬
klaga, om Kammaren skulle i denna punkt afstå Lag-Utskottets Betän¬
kande.
Grefve Mörner, Carl Göran: Jag trodde, att diskussionen öfver
denna truga redan för en stund sedan hade slutat, men då så icke är
fallet, ber jag att fä göra några erinringar med anledning af hvad den
siste ärade talaren anmärkt.
lian anmärkte till eu början, att, ehuru riksdagsmannaval, som blif—
vit för jemförelse* skull härvid uppställda, öfverklaga* hos Konungens
Befallningshafvande, Riksdagen dock har en pröfningsrätt med afseende
derå sig förbehållen, och att följaktligen häradsrätten, i fråga om kla¬
gan öfver nätrmdemansval. är det rigtigaste otb lämpligaste forum. Den
talare, som först anmärkte det ovigtig» i förslaget härutinnan, har ock
visat till hvilka inkonseqvenser valets Överklagande hos häradsrätten
kommer att leda. En annan omständighet skulle jag vilja anföra. En
nämndeman, hvilken sitter som ledamot i eu häradsrätt, mätte väl icke
vara af större eller annan betydenhet än en rådman, och val af en så¬
dan öfverklagas hos Konungens Befallningshafvande.
Den siste talaren anmärkte äfven att ej några andra enskilde tje¬
nare än rättare kunde, ifall förslaget gånge igenom, väljas till nämnde¬
man. Jag tror mig nu icke behöfva .uppräkna alla de enskilde tjenare,
hvilka kunna komma i fråga; jag vill blott exempelvis nämna träd¬
gårdsmästare, hvilka kunna vara mycket bra i trädgårdar, men om hvars
duglighet och lämplighet att sitta som ledamot i en rätt, meningarne
kunna vara delade, tegelslagare m. fl. Jag tror att man genom en sådan
utsträckning af valbarheten skulle träd» de enskildes rätt för nära och
att följderna deraf skulle kunna blifva ganska betänkliga. Husbonden kan
sålunda få afstå tjenare!!* biträde under den tid, han aldra bäst behöf¬
va och dä bristen på arbetsbiträde kan förorsaka fördorfvade skördar
in. in,, hvaraf husbondens ekonomiska, bestånd kan vara beroende.
•lag tror med flere talare, att det skulle vara farligt, att nu antaga
detta förslag till lag, emedan, dä Regeringen snart kommer med nya.
förslag i samma rigtning. den icke skulle blifva af läng varaktighet,
utan endast en interimslag, som Riksdagen nu antog, för att sedan' åter
förkasta. Således vore det snarare till skada än nytta att nu antaga
förslaget, och jag vidhåller derföre mitt • förut framställda v ritande om
afslag ä Betänkandet i denna punkt. *
Grefve Mörner. .Julius. Oscar: Jag har begärt ordet endast
för att tillkännagifva, att det undfallit mig, att deu fråga, som nu varit
3S0
Den 18 Marg.
under öfverläggning äfven atsett Herr Brunbergs förslag. Jag tillåter
mig derföre vördsamt hemställa om proposition derom, att, med bifall
till Utskottets Betänkande i fråga om Herr Brunbergs motion, Kamma¬
ren måtte afslä och förkasta det i anledning af Herr Uhrs motion al
Lag-Utskottet framställda ändringsförslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Grof¬
ven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bilall till
Utskottets i förevarande del af Utlåtandet afgifna hemställan och för¬
slag; dels att Kammaren, med bifall till Utskottets hemställan, rörande
Herr Brunbergs motion, skulle antaga det förslag, som Herr Balter Sven
Brågon i sin vid Utlåtandet fogade reservation framställt; dels att den
ifrågavarande delen af Utlåtandet mätte till Utskottet återförvisas; och
dels” slutligen, att Kammaren, med bifall till Utskottets hemställan ro-
rande Herr Brunbergs motion, skulle utslå förslaget till förändrad iy-
delse af 1 § 1 Kap. Rättegängs-balken.
Härefter framställde Herr Gifven och Talmannen först proposition
på bifall till Utskottets förslag, hvarvid svarades mänga nej. blandade
med ja, sedermera proposition på antagande af Herr Balter Sven Las¬
sons förslag, dä svaren utföllo med mänga nej jemte några ja, vidare
proposition på äterremiss af förevarande^ del utåt Utlåtandet, hvilken
proposition likaledes besvarades med många nej jemte nagra ja, och
slutligen proposition derå. att Kammaren med bifall till Utskottets hem¬
ställan rörande herr Brunbergs motion, skulle afslä Utskottets lliaga-
varande förslag, dä svaren utföllo med mänga ja. blandade med nej;
och förklarades ja nu hafva varit ötvervägande.
Sedan votering begärts samt Kammaren, uppå Herr (trefven och
Talmannens framställning, till kontraproposition vid voteringen antagit
bifall till Utskottets hemställan och förslag; uppsattes och justerades
följande voteringsproposition;
Den. som vill, att Kammaren, med bifall till Lag-Utskottets i
första delen af Utlåtandet N:o 12 gjorda hemställan i fråga om Hell
Brunbergs motion angående ombildning al Häradsrätterna, skall als a
Utskottets förslag till förändrad lydelse af 1 Kap. 1 § Rättegangs-balken,
röstar
Ja;
Den det ej vill. röstar
Nej;
Vinner Nej, bifaller Kammaren Lag-Utskottets förenämnda hem¬
ställan och förslag.
Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröst¬
ningen; och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 53;
Nej —31.
Den 18 Mars.
381
Utskottets nederst å sidan 4 afgifna förslag till förändrad lydelse af
sista momentet i 10 § af 1 Kap. Råttegångs-balken.
Grefve Sparre, Eric: Sedan Kammaren afslagit lista punkten i
detta Utlåtande, torde äfven den nu föredragna punkten böra afslås.
öfverläggningen förklarades slutad och Utskottets förslag afslogs.
Utskottets hemställan öfverst å sidan 5.
Bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 13 och 14 dennes bordlagda Utlåtande N:o 13, i anledning af väckta
motioner om ändring i Kong!. Förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 Maj 1855.
Utskottets å sid. 14 afgifna författnings för slag.
Her von Gege r fel t: Enligt hvad af Betänkandet synes, har jag
reserverat mig mot detsamma. Genom ett förbiseende kom icke att ut¬
tryckas, hvad jag med reservationen afsåg. och jag ber att nu få till¬
kännagifva, att jag afstyrker Betänkandet hufvudsakligen på de skäl,
som äro upptagna i Kong!. Maj:ts i Betänkandet omförmälda skrifvelse
hvarigenom .sanktion vägrats på det beslut, Rikets Ständer vid 1859 och 1860
årens riksdag lör sin del fattat i förevarande ämne. Jag erkänner, att
jag med en viss bäfvan anmälde min reservation, då jag fann mig ensam
inom Utskottet om min åsigt, och med ännu större bäfvan söker jag att
försvara den, väl vetande, att syftet i motionen omfattas med allmänt
intresse. Man anser sig hafva i den föreslagna åtgärden funnit ett af
de mänga remedia specifica mot den öfverklagade s. k. konsumtions-
krediten, mot benägenheten att lefva öfver sina tillgångar och mot det deraf
följande skuldsättningssystemet. Jag tror ej på kraften af detta läke¬
medel. Frågan har eu juridisk och eu ekonomisk sida. I det förra af-
seendet äro de gällande bestämmelserna föga annat än en konseqvent
utbildning och tillämpning af de i våra lagar stadgade bevisningsreglor.
och de öfverensstämma äfven med hvad Lagberedningens och Lag-ko-
rniténs förslag innehålla, äfvensom med de flestafandra länders lagstift¬
ning'. 17 kap. 30 § Rättegångs-balken innehåller, att. dä bindande om¬
ständigheter och liknelser förefinna*, den. som käras?till, skall gå värje¬
målsed. Om eu fordran finnes utan fel, radering eller öfverskrift inta¬
gen i en handelsbok, så förd som Kong!. Förordningen 1855 före-
skrifven lärer det icke kunna nekas, att det har sannolikhet för si»,
att en sådan fordran är rigtig. Derigenom att den, som sökes, får åt veder-
parten öfverlemna edens afläggande, derest han ej sjelf vill gä den, kan åt¬
minstone hans rätt icke anses förnärmad. Rättighet för käranden att sjelf gå
ed, om densamma ej kan svarande anförtros, finnes väl ej stadgad i allmän la»
men har dock af både lag-komitén och lag-beredningen ansetts deri böra infö-
382
Den 18 Mars.
ras. Misstag kunna ske i eu bokföring; men äfven bindande omstän¬
digheter och liknelser kunna missleda. Köpmannens eget intresse är alltför
mycket beroende åt det förtroende som lian åtnjuter, för att han icke skulle
vara benägen att godvilligt rätta de misstag, som kunna hafva förelupit,
dä anmärkning derom göre.s. Under min 25-åriga domare verksamhet
har jag öfvervarat mänga mai. der en tredskande gäldenär sökt att undgå
riktiga på handelsbok grundade kraf: och endast genom edgång kunnat
förmas erkänna desamma, men jag påminner mig knappt något enda
fall. dä anledning förekommit, att en sådan utsökt fordran vant ovigtig.
Att genom den föreslagna lagförändringen någon minskning i utborg-
i,ingen skulle ske, tror jag icke; men följden deraf skulle blifva en
ovisshet i lagtiiiämpningen, som i mänga fall kunde blifva menlig för
den. som söker utfå ett rättvist kraf. Antagom likväl att eu sådan
minskning kom me att ske; vi äro derigenom inne på den ekonomiska
sidan af saken. Det är af erfarenheten bekräftadt, afl det är vanskligt
att genom’ lag och 'författningar söka att förmå folk att5 spara, och öi-
verllödsföriättningarne frän 1700-talet äro äfven derpå ett bevis. Den
lagstiftningsåtgärd, som nu är i fråga, har dessutom det emot sig, att den
träffa,]- lika såväl den rättsligt brukade som den missbrukade Jirediten
— med den förra menar jag den. som icke åtager sig större förbindel¬
ser. än den kan uppfylla. Ingen karl undvara kredit: den store fa¬
brikanten behof ver deri för sina förlag och äfven den minste arbeta¬
ren måste lefva och följaktligen konsumera, medan lian arbetar in (ten
förtjenst, hvaraf denna konsumtion skall godtgöra». Det vore visst val
om den ena sotn den andre kunde härvid använda hvad han redan för¬
tjent; men sä är det. icke. och man måste se saken sådan den är. Man
har5 i synnerhet under sednare tider varit särdeles angelägen att för de
mindre' bemedlade underlätta kreditens begagnande: men det är just
samma mindre bemedlade, som mest. begagna sig al den kredit, man nu
vill borttaga. Det är sannerligen icke denna s. k. konsumtionskredit.
som vållat värt nuvarande obestånd, utan en annan, som hedras med
benämningen produktionskredit, eller att pa lånade medel inlåta sig
i stora äfventyrlig» spekulationer, hviska, om de lyckas, medföra
vinst åt den, som företager dem: men om de misslyckas, helt och hål¬
let drabba hans borgenärer.
En sådan kredit är en verklig konsumtionskredit. som konsumerar
det redan förvärfvade kapitalet, hvaraf samhällets bestånd och utveckling
beror, men det enda botemedlet deremot är de olyckliga följdernas af¬
skräckande inverkan. ,
Då således efter min uppfattning denna lagförändring icke är juridiskt
lägl ig och i ekonomiskt hänseende, om icke skadlig, dock ingai linda gag¬
nelig, får jag yrka afslag ä Utskottets härom gjorda framställning.
Herr Wall enberg: Den värde talare, som sist både ordet, bär
rigtigt sönderdelat frågan i 2:ne moment, det ekonomiska och det ju¬
ridiska. .lag vill följa hans exempel, och ber att först få något syssel¬
sätta mig med den ekonomiska sidan al saken. Han har trott, att de,
som yrka på den ifrågavarande; förändringen, skulle anse densamma ut¬
göra ett remedium specilicum mot all konsumtionskredit. Jag hör icke
till deras antal, som hysa en sådan åsigt. Konsuintionskrediten kommer
Den 18 Mars.
383
nog att finnas hädanefter soin hittills, men meningen vore, att den skulle
blilva bättre ordnad och mindre sväfvande. Man bör härvid icke in¬
blanda förlagskrediten. som gifvcs köpmän emellan, och alltid är bero¬
ende pa skriftligt aftal eller kontrakt: utan här är fråga om den min¬
dre krediten, som jag skulle vilja kalla hushällskrediten. och hvilken
borde bringas i ett bättre skick. Bokfordringar hafva hatt ett vida större
omfång förr än nu. hvartill anledningen var att söka i lagstiftningen,
som icke ordnat kreditförhållandena, ems köpmän emellan. Äfven den,
som fick ett papper på en bok lord rån. kunde derpå icke uttaga pennin-
gar.I .afseende pa den större krediten äro väsendtliga förändringar och
förbättringar vidtagna; men nu återstår att ordna den mindre, konsum-
tionskrediten. Ätt lefva I förskott utan beräkning, och betala på grund
af uppgifter, som vid arets slut lemna» af en annan person, är ett system,
som cj kan vara annat än ett lyte och eu olycka för väft ekonomiska
välstånd. Att den ifrågavarande förändringen i lagstiftningen icke är
jemförlig med förra århundrade,ts öfverflöd,sförfattningar. är alldeles klart,
och något sådant har man ej heller dermed åsyftat, lika litet som man
väntat några stora resultater deraf. Men det vore redan ett vackert
resultat, om man kunde i någon män inskränka vanan att lefva i för¬
skott. I afseende på den juridiska delen af frågan, hemställer jag endast
om det kan vara juridiskt rätt, att man ger den ena parten ett be.vis-
ningsmede! derigenom att han för en bok. hvarom den andre icke har
någon kännedom förrän han lär sin räkning. Det är icke den jemlik-
het, som lagen bör upprätthålla. Mellan köpmän, som kunna sätta bok
mot ook. kan det vara lämpligt, men icke dä den ena parten endast har
sitt minne att lita på. Ett sådant förhållande bör undanrödjas, och det
är äfven hvad Utskottet genom sitt förslag sökt göra. Jag anhåller om
bifall till detta förslag.
Grefve Sparre, Eric: Det är långtifrån att. såsom den förste
värde talaren yttrat, Utskottet skulle hafva trött sig i borttagande af
handelsbok.» vitsord hafva funnit ett remedium specilicum mot konsum-
tionskrediten. Det är visserligen rigtigt, att lagstiftningen icke kan tvinga
folk att hushålla, men ä andra sidan bör den icke genom olämpliga för¬
fattningar förleda till misshushållning. Lag-Utskottet bär icke föresla¬
git en lag, som förbjuder att låna. utan endast tillstyrkt upphäfvande af
eu lag, som hult till missbruk af krediten, och detta bär skett i full
konseqvens med nyare tiders bevisningstheori. Förr ansåg sig lagstif¬
taren i afseende på bevisning böra binda domaren vid vissa former, och
stadgade derföre, att tvä sammanstämmande vittnen skulle vara fullt be¬
vis, ett vittne hälft bevis, och bindande liknelser hälft bevis. Man an¬
såg sig icke dä kunna lemna åt domaren pröfningen af en handelsmans
bok, utan bestämde äfven i det afseende!, att en ordentligt förd han¬
delsbok, hvars läglighet med ed bekräftades, skulle vara full bevisning.
Genom 1848 års författning ändrades detta derhän, att domaren fick välja
hvilken åt parterna, som skulle aflägga eden. Nu går Utskottet ett steg
längre, och ställer denna bevisning i öfverensstämmelse med bevisnings-
theorien i öfrigt, i det att Utskottet låter domaren pröfva verkan af han-
delsboken, utan att tillägga denna bestämdt vitsord. Utskottet bar så¬
ledes endast tillämpat en i lagskipningen allmänt accepterad grundsats.
384
Den 18 Mars.
Man har ansett, att kredit vore nödvändig för hvar och eu, till och med
för dagakarlen, som inarbetar hvad han sedan skall lefva af. Detta är
icke min tanke. Affärsmannen behöfver kredit, men icke den som lef¬
ver för dagen, och om den närvarande lagstiftningen underhåller benä¬
genheten för kreditsystemet äfven hos dem, som icke behöfva kredit, sä
är det ett fel, som bör rättas. Man bör skilja mellan handelsrätt och
civilrätt. I den förra bör krediten pa allt sätt understödjas, men den
sednare bör icke underhjelpa dess missbruk. Den förste talaren anmärkte,
att detta förslag redan en gäng förut blifvit framstäldt af Representa¬
tionen, men ciä af Kong!. Maj:t underkändt. Ändring och rättelse har
emellertid skett i detta nya förslag, och ett ytterligare skäl för dess an¬
tagande har dessutom sedan dess tillkommit genom den utvidgade rät¬
tigheten att idka landthandel. Många personer sätta sig ned på landet
och drifva handel, hvilkas egenskaper i allmänhet icke ingifva det för¬
troende, att deras handelsböcker böra tillerkännas något bestämdt vits¬
ord. Det är naturligt, att genom den föreslagna förändringen icke skulle
borttagas den bevisning, som domaren finner böra tillerkännas en väl
förd handelsbok. Men hvad sota vinnes är, att domstolen icke alltid är
tvungen att derpå lägga den vigt. som lagen nu bestämmer. Jag tror
således att Kammaren kan hafva skäl att fästa afseende på det förslag,
som Lag-Utskottet här framlagt, och vägar derföre anhålla om bifall till
detsamma.
Friherre Raab, Adam: Jag har en stor vördnad för juris pruden-
tia, om hvilken jag hört mycket talas både pa detta rum och förut un¬
der min riksdagsmannaverksamhet, och jag skulle icke våga yttra ring
i denna rättsfråga, om icke tvänne rättslarde hade varit af alldeles olika,
äsigter derom. Detta ger mig mod att so saken frän en annan synpunkt,
nemligen den praktiska nyttans. Under eu läng följd af år, hvarunder
jag alltid haft mycket affärer, bär jag kommit till insigt deraf, att vår
befolkning i allmänhet, och i synnerhet arbetaren, har stor benägenhet
att lefva, icke för dagen, utan på morgondagens förtjenst. Tillfället till
en utsträckt kredit har dertill gifvit mycken anledning. Jag har sett
mina egna arbetare fä räkningar, om hvars större eller mindre läglig¬
het de icke hade någon kunskap, men som de emellertid måst betala.
En inskränkning af krediten skulle alstra större betänksamhet hos derå,
som lefva på borgade varor, och jag tror att äfven köpmännen skulle
vara mycket benägne för en sådan lagstiftning, dä de derigenom skulle
få anledning att neka den kredit, som de nu anse sig vara nödsakade att
lemna. Att krediten för mängen har gifvit anledning till vida större ut¬
gifter, än han eljest behöft underkasta sig, lär ej kunna förnekas. Jag
har af Betänkandet inheintat, och äfven hört af Lag-Utskottets ordfö¬
rande, att genom borttagande af den bevisningskraft, som nu ligger i en
handelsbok, all bevisning derföre icke skulle frånkännas en ordentligt
förd bok. Derjemte tilkomrner en annan sak, som jag äfven anser vara
af vigt, nemligen att antalet af edgångar, som finnas i vår lag föreskrif-
na, härigenom skulle förminskas. Jag anser det derföre vara allt skäl
att antaga den föreslagna förändringen, och jag skulle till och med vilja
gä ännu längre och instämma med Herr Lemchen i fullständigt bifall till
Herr
Den 18 Mars.
385
Herr Wall enbergs motion och således upphäfva handel.sboks nu gällande
vitsord äfven köpmän emellan, ty det är förskräckligt att den skall vinna
mest, som har största kurage att aflägga ed på rigtigheten af eu bok,
som ofta icke är af honom sjelf förd. Men då Utskottet icke velat gå
sa långt, inskränker jag mig till att anhålla om bifall till Utskottets
förslag.
Friherre Raab, Carl: Som vi väl veta. har denna fråga förut
vant behandlad af Representationen, som vid 1859 och 1860 årens riks¬
dag hos Kong!. Maj:t anhöll om en förändring i samma syftning, som
nu är föreslagen. Om sjolfva saken är man i allmänhet öfverens, man
har dagligen exempel på don stora skada en obegränsad kredit medför.
Väl såg jag af Betänkandet, att Ilerr von Gegerfelt antecknat sig såsom
reservant, men icke kunde jag tro att det var i den syftning, lian nu
tillkännagilvit, och måhända blir han den enda inom denna Kammare
som vill försvara den i detta fall nu gällande lagstiftningen. Den värde
reservanten har förblandat konsumtionskredit och realkredit, fastän det
endast är den förstnämnda som här är i fråga, och han ansåg att man
borde akta sig för att gorå’ en undantagslagstiftning, som vore farlig.
Jag frågar, om icke det är undantagslagstiftning, att (len ena personens
bok skall halva vitsord, hvaråt den andra måste nöja sig. Hela denna
lagstiftning är öfverflödig. Kredit eller förtroende i utborgningsväg lem-
nas af andra menniskor än handlande, utan att eu sådan exception^! lag¬
stiftning . behöfves. Jag är af samma åsigt som motionären, att det ej
är lämpligt att det finnes en lag, som tillstädjer half bevisningskraft åt
en af en part sjelf lord bok. Herr von Gegerfelt ömmar för de fattiga
och säger, att de behöfva denna kredit. Huru mycket försämras icke
ställningen för dom, som borga sina varor, dä de derför fä betala 70 ä
80 procent mera, än de äro värda? Och äfven för den, som säljer va¬
rorna, medför detta system skada. En landthandlande, som borgar ut
sina varor, utfår kanske icke mer än en tredjedel af hvad han derför
har att fordra, och måste derföre af dem. som betala, taga sä mycket
mer. Om man borttager denna kredit, skulle folket tvingas till betänk¬
samhet vid sina utgifter, hvilket ingalunda nu är fallet. Hvad man vill
göra för folket i kreditväg, måste ske genom bankväsendet. Det är en¬
dast här i Stockholm, der detta nedträngt till befrämjandet af de män¬
gas intressen.
Herr von Gegerfelt yttrade vidare att en liknande lagstiftning tin¬
nes i andra länder. Jag tror ej att sä är förhållandet, och jag uppma¬
nar honom att uppgifva, i Indika länder det skulle vara. De flesta Eu¬
ropeiska stater hafva antagit den franska utsökningslagen och i den
finnes, efter hvad jag kunnat inhemta, icke ett sådant kreditsystem an¬
taget. Vi kunna öfvertyga oss derom i 1853 års finanskomités under¬
dåniga betänkande. På grund af hvad jag nu anfört, förordar jag bifall
till Utskottets förslag i denna punkt.
Herr Eken in an: I afseende på den juridiska delen af denna fråga
ber jag fä tillkännagifva, att jag hvser samma äsigter som Lag-Utskot¬
tets ordförande; men i afseende på den ekonomiska delen kan mycket
Riksd. Prof. 1868. 1 Afd. 2 Band. 25
386
Den 18 Mars.
vara att säga, ehuru jag medgifver, att sådana skäl redan äro af flere
talare anförda, att de borde för de fleste redan vara bestämmande för
frågans lösning. Jag ber således blott ätt få tillägga några ord. Man
har anfört, att det icke förefinnes några skål att borttaga denna kredit,
dä arbetaren icke deraf skulle hämta någon fördel. Jag tror tvärtom,
att en sådan åtgärd skulle för arbetaren medföra stora fördelar. Han
skulle inskränka sina behof, dä han ej längre kunde lefva på kom¬
mande dagars förtjenst; han skulle få sina förnödenheter för bättre pris
än nu. dä köpmannen till följd af den risk han vid utborgningen lider
måste betinga sig högre priser, och slutligen skulle den mängd lagsök¬
ningar, som nu utgå för bodräkningar, upphöra. Jag har sjelf känne¬
dom om. att i ett fögderi af Jönköpings län utgingo på året 30 å 40
lagsökningar på summor ej större än 2å3 Kali': men lagsökningskostna-
den för hvar och eu af (lossa gick till 9 å 10 Rall'. Endast detta för-
hällande måtte vara ett giltigt skäl att borttaga det olyckliga utborg-
ningssystemet. I min egenskap af jordägare har jag mer än en gång
honorerat sådana mina underhafvandes skulder med 70 å 75 procent,
och handlandena hafva dock varit mycket belåtne med eu dylik liqvid,
hvilket visar, huru högt de vid utborgning låta betala sina varor.
Vid förra riksdagen pröfvades denna fråga af det Särskilda Ut¬
skott, som dä tillsattes för behandling af Herr Hessles motion om åtgär¬
ders vidtagande för afhjelpande af jordbrukares finansiela betryck. I
det Utlåtande, som framlades för Riksdagen, föreslog Utskottet, att han-
delsböcker icke skulle hafva vitsord i mer än 3 månader. Det var dock
en knapp majoritet, som dikterade detta förslag, som af minoriteten an¬
sågs som en halfmesyr, som skulle förorsaka ännu flera lagsökningar för
bodräkningar, enär, dä med de stadgande^ som i detta hänseende nu fin¬
nas, en köpman kan dröja med att indrifva sina fordringar hos perso¬
ner, af Indika han i framtiden kan påräkna att fä betalning, han der¬
emot, om handelsbok^ vitsord inskränktes till 3 månader, skulle blifva
nödsakad att lagsöka inom förloppet af denna tid. En föregående ta¬
lare har yttrat, att han icke kände något fall. då rättigheten för en hand¬
lande att med ed styrka sin handelsbok blifvit missbrukad. Min erfaren¬
het är helt annan, och jag har mången gäng funnit de böcker, som af
landthandlande föras, så underhaltiga och så litet bindande i afseende
på den fordran de skulle bevisa, att de i de flesta fall icke kunnat till¬
erkännas något vitsord: men icke desto mindre har det ingen gäng in¬
träffat, att en handlande vägrat beediga sin bok. Möjligen hafva de
med godt samvete kunnat aflägga eden. då de sjelfve fört sina böcker;
men sä är icke förhållandet med städernas handlande, utan de svära,
som man säger, »in verba inagistri».
Jag skulle gerna sluta mig till Herr Lemchens reservation; men dä
jag icke har någon förhoppning om bifall dertill utan genom en åter-
remiss, hvilket jag icke anser vara lämpligt, så får jag anhålla om bi¬
fall till Utskottets förslag.
Herr Schartau: Som Herrarne kanske funnit, brukar jag icke
yttra mig i lagfrågor och denna tystnad är en naturlig följd af medve¬
tandet att icke kunna dem med säkerhet bedöma. Men hvad speciel!
denna fråga beträffar, som egentligen rör sig på det praktiska och eko-
Den 18 Mars.
387
nomiska området, inom hvilket jag har min verksamhet, sä anser jag
mig skyldig att i den gifva mina äsigtcr tillkänna. Jag far dä. utgående
från denna synpunkt, eller den praktiska, gifva tillkänna, att jag anser
för en stor välgerning, om Lag-Utskottets nu förevarande förslag vunne
Riksdagens bifall. Jag är visserligen icke hängifven åt den illusion, att all
konsumtionskred it derigenom skulle upphöra: men jag tror, att deri skulle
inskränkas, och redan det vore en stor vinst: och för dem. som anse det
vara obilligt att göra eu sådan inskränkning, hvarigenom man skulle för¬
mena den störa allmänheten att på kredit fa sina förnödenheter, får jag
påpeka, att det icke är fråga om att förbjuda någon att gifva eller få
kredit, utan endast att dervid göra till förbehåll, att kontrahenten skall vara
rnägtig att kunna skrifva sitt namn. Det är sannt, att det ligger en viss
svårighet, eller ett återhåll deri, att kredit icke skulle lemnas utan på
namnteckning, isynnerhet dä det ännu finnas mänga, som icke kunna
åstadkomma den egenhändig; men denna lagförändring kunde dä komma
att innebära äfven ett annat godt: den kunde blifva eu häfstång för att
bringa odlingen högre och ytterligare förminska antalet af dom. som
icke kunna läsa och skrifva — ett mål, hvartill man har skäl att sträfva
af alla krafter! Sedan den tid, dä nuvarande lagstadgande infördes hafva
i vårt land åtskilliga förändringar inträffat, som dä icke kunde förutses.
Man har redan talat om den s. k. iandthandeln. och eu hvar. som har
någon kännedom om denna handel och om beskaffenheten af de perso¬
ner, som i allmänhet idka den, kan icke annat än hysa stor fruktan för
följderna af denna fria näring. Man hör dagligen berättelser om de
olyckor, som drabba störa delar af landet genom flen spridning af lyx
och öfverflödsartiklar, som åstadkommits genom landthandlande. hvilka
ingalunda äro så qvalificerade personer, att deras böcker kunna anses
utgöra vitsord för rigtigheten af eu fordran. Jag skulle derför icke
haft någon betänklighet att bifalla Herr Wallenbergs motion i dess hel¬
het: men dä detta icke väl låter sig göra utan äterremiss, anhåller jag om
bifall till Utskottets förslag sådant det föreligger.
Herr Nordström: Det har nyss blifvit anmärkt, att frågan om
handelsböckers vitsord har både eu juridisk och en ekonomisk sida, som
vid dess bedömande bör tagas i betraktande. Beskaffenheten af den
förra har sin grund och sitt motiv i den sednare. Med hänsigt till den
juridiska sidan har en talare, en i affärslifvet mycket hemmastadd man.
yttrat, att det vore mot sjelfva rättsidéen stridande, att hvad en person
såsom sin fordran i sin bok sjelf antecknar skall kunna tillerkännas nå¬
gon beviskraft, och äter en annan talare, sjelfva ordföranden i Lag¬
utskottet, har förklarat det handelsböcker tillkommande vitsord icke öf¬
verensstämma med bevistheorien så väl i allmänhet, som enligt vår lag.
Tagom detta något närmare i betraktande, och med hänsigt först till
handels- och affärsrörelsen i stort emellan affärsmän inbördes.
En sådan handels- eller affärsrörelse består icke hufvudsakligen i
varubyten, eller försäljning af varor mot omedelbar och prompt betal¬
ning. Den på konsignation afsända och af adressaten einottagna lasten,
den last, som enligt ingångna ordres afsändes, utkrediterade varor i all¬
mänhet, försträckningar af olika anledningar och rubriker, dem eu affärs¬
man i och för rörelsen vidkännes för en annan affärsmans räkning, o. s. v.
388
Den 18 Mars,
grundlägga på ena sidan fordringar och på den andra gäld belopp,
som icke under alla omständigheter genast kunna ömsesidigt liqvidera®,
eller genom ölliga kreditpapper representeras, men hvilka dock, om
affärsrörelse mellan skiljda orter och länder skäll förblifva möjlig, må¬
ste kunna till sin tillvaro och sin verklighet på något bindande sätt
konstateras. Handeln sjelf gaf i detta hänseende anvisning på handels-
böckerna såsom lämpligaste stället, der affärsmannen skulle anteckna
både sina skulder och sina fordringar (debeta et credit», data et accepta)
jemte anledningarne till dessas tillkomst, och lagstiftningen i sin ord¬
ning bestämde sedan det vitsord, eller graden af ett sådant, som dessa
anteckningar inför domaren skulle tillkomma. Det är i de italienska
handelsstäderna, som hithörande grundsatser under medeltiden, likasom
sä mänga andra handelsbruk, fingo sitt upphof, infördes derifrån i län¬
derna pa denna sidan Alperna och erhöllo sedan äfven burskap hos oss.
Väl är det i allmänhet rättsenlig^ att på ems egen anteckning om for¬
dran hos en annan afseende ej får fästas: »scriptura privata pro seri-
bente nii probat»: men dä lagstiftningarne i särskilda länder likväl uti
handelns eget intresse afvikit frän denna regel och tillerkännt anteck-
ningarne i handelsbok om fordringar eu viss grad af vitsord, hafva de
pa samma gäng närmare förordnat, huruledes handelsböcker, för att ega
detta vitsord, böra till form och innehåll vara inrättade, och sedan 17:de
seklet har man allestädes varit ense derom, att ett visst vitsord bör ve¬
derbörligen förda handelsböcker tillkomma i afseende ä de der anteck¬
nade, i affärsmannens rörelse grundade fordringar, helst mellan två af¬
färsvänner innehållet af den enes bok måste med den andras, om de
äro ordentligen förda, korrespondera. Endast om graden eller vidsträckt¬
heten af detta vitsord .och preskriptionstiden derför äro bestämmelserna
något olika.
Enligt franska handelslagen t. ex. kunna vederbörligen förda han¬
delsböcker af domaren antagas såsom fullt bevis i tvister mellan köp¬
män rörande handelsaffärer. I den holländska handelslagen stadgas att,
om den affär, hvarpå fordringen grundas, icke helt och hållet förnekas,
eller ock till sin tillvaro annorledes kan bevisas, kunna handelsböcker
i handelstvister mellan köpmän antagas, om de med ed bekräftas, såsom
bevis om tiden för affärens tillkomst, samt om leverering, beskaffenhet,
belopp och pris i afseende ä de varor, om hvilka fråga är, dock med
rätt för motparten till motbevisning. Den allmänna preussiska lands¬
rätten gaf, lika med den franska handelslagen, full beviskraft enligt re¬
geln åt vederbörligen förda handelsböcker i handelstvister mellan köp¬
män. Uti den i de tyska staterna under sednaste decennium införda
allmänna, tyska handelslag tilläggas deremot handelsböcker i tvister
om handelsaffärer mellan köpmän kraften af hälft bevis, som genom ed
eller andra bevismedel kan fyllas, o. s. v. Hvad nu våra lagar angår,
sä förklarade lagen af 1734, att ordentligen förda handelsböcker, mot
hvilka intet förekom, som kunde göra boken eller personen »misstänkta»,
skulle gälla för fullt bevis, om den, som boken hållit eller hålla låtit,
den med ed sannade. Häruti gjordes genom Förordningen den 6 Okto¬
ber 1848 den ändring, som återfinnes i Förordningen den 4 Maj 1855,
eller, att det vitsord, som ordentligen förd handelsbok tillkommer, ej
mä uti handelstvister mellan köpmän för fullt bevis gälla, der ej den
Den 18 Mars
389
sökte det medgifver, eller andra omständigheter tillika förekomma, som
boken bekräfta, eller ock köpmannen eller den, som boken fort. den
med ed sannar; egande domaren, efter sakens beskaffenhet, sådan ed i
i hvarje fall föreskrifva. Domarens pröfning eger således numera i alla
dessa tvistefrågor ganska stor vigt. Hvad han framför allt dervid bör
afse, är ock i lagen angifvet: och den cd, han till bevisningens fyllande,
efter omständigheterna kan föreskrifva, är således tydligen en fyllnadsed.
Hvad jag nu tillåtit mig anföra afser egentligen handelstvister emel¬
lan affärsmän eller köpmän inbördes, det är, mellan dem, som båda äro
förpiigtade att handeisböcker föra.
Återstår en annan sida, eller det vitsord, som tillkommer handels¬
bok i fordringstvist. mellan köpman och en icke-köpman, hvilken tvist
enligt vår lag endast kan angå fordran för utborgade varor till den sed¬
nare. Ordföranden i Lag-Utskottet har, om jag ej hörde eller förstod
honom orätt, yttrat att i länder, der åtskilnad i lagarne göres mellan
handelsrätt och civilrätt, något vitsord i sådana fall ej tillerkännes han¬
delsbok. Uti detta yttrande ligger ett misstag. I den franska civil¬
lagen säges väl, att köpmäns handeisböcker icke utgöra mot icke-köp-
män bevis i afseende å varor, som i boken finnas antecknade såsom till
de sednare utlemnade; men der tillägges derjemte: dock oförkränkt hvad
som här nedan om ed säges (Art. 1329). och uti artiklarne om ed läser
man, att domaren ej får tillåta fyllnadsed, vare sig om käromål eller
invändning, i andra fall, än då käromälet eller invändningen icke är
tillräckligen styrkt, eller ock helt och hållet står blottad på andra be¬
vis (Art. 1367); hvarutom det äfven är stadgadt, att köpmäns fordrin¬
gar hos icke-köpmän för till dessa försålda varor böra inom ett år utsö¬
kas, hvilket stadgande uppenbarligen afser endast på kredit försålda varor.
Man finner således här i det hela samma sluteffekt, ehuru uti en annan
rättskombination, hvad ifrågavarande vitsord vidkommer. Den preus¬
siska landsrätten tillägger uti ifrågavarande fall handeisböcker endast
kraften af hälft bevis. som. derest det genom andra omständigheter ej
försvagas, må med ed fyllas. Hvad den nya allmänna tyska handels¬
lagen om handelsböckers beviskraft innehåller, gäller väl endast köp¬
män inbördes:, men der tillägges uttryckligen, att, huruvida dessa böcker
skola tillmätas någon beviskraft mot icke-köpmän, må ankomma på hvarje
stats särskilda lagar; och hvad som härvid gäller i Preussen gäller ock
i de flesta andra tyska stater.
Vår lag stadgar i detta fall, såsom kändt är. att handelsboken, der
intet förekommer, som gör den misstänkt, skall ega det vitsord, att sva¬
randen skall fria sig med ed. om lian ej heldre vill erbjuda åt fordrings-
egaren att aflägga fyllnadsed, eller ock domaren finner skäligt att ome¬
delbart uppdraga oden åt fordringsegaren. I fråga om bevisningsmedel
enligt vår lag, ligger häruti intet främmande. Både erbjuden ed. fyll-
nads-ed och värjo-ed äro såväl i vår lag, som i andra länders lagar,
med vissa restriktioner, upptagna bland bevisningsmedlen i civila mål,
och den beviskraft, dem tillägges, är här lika litet, som i afseende å
andra bevismedel, grundad derpå, att de skulle utgöra något absolut
bevis på det sanna i hvarje sak i sig sjelf, utan uppå den vidsträcktaste
erfarenhet om, huru man må kunna komma sanningen närmast, och den
Den 18 Mars.
390
absoluta nödvändigheten af att fastställa vissa reglor för tillvaron af
fullt bevis.
Följer nu att taga i betraktande den ekonomiska sidan af detta sed¬
nare rättsförhållande. Konsumtionskrediten, understödd af omförmäla
vitsord, skall, har man sagt, förleda mindre bemedlade personer och
familjer att lefva öfver sina tillgångar, och då fordringen för det utbor-
gade stadnar vid anteckningen i handelsboken, och icke ställer något
värdepapper till köpmannens disposition, beröfvas den sednare för hela
den tid, vitsordet förblifver vid kraft, tillfälle att af fordringen draga
all den nytta, som han med värdepapperet i sin hand deraf kunde hemta.
Om nu ock detta till någon del vore grundad!, följer dock deraf icke.
att allt blefve afhjelpt genom upphäfvande af vitsordet. Det är icke
formen för krediten i dessa fall, som skapar den lättsinnige konsumenten;
det är deremot krediten sjelf, eller tillfället dertill, som förleder honom
att begagna den och glömma mättet af sina tillgångar, eller sin förmåga
att betala. Roten til! det öfverklagade onda är således sjelfva kredit-
gifvandet i tid och otid. och ingen är mera egnad att inskränka öfver-
driften dervid och sålunda aflägsna det onda, än just kreditgifvaren
sjelf, om han dervid ej finner sin fördel. Han är derutinnan sjelf sin
viljas herre, och är det ur helt andra synpunkter, som det vitsord,
hvarom nu är fråga, af lagstiftaren funnits vara nödigt att upprätthålla’
Likasom för omsättningsrörelsen i stort har det för omsättningsrörelsen
i smått eller i minut befunnits behöfligt. särskilt hvad angår samfärd¬
seln emellan landsbygd och stad, från' hvilken sednare den förra hemtar
större delen af de varor, densamma för sitt bergsbruk, eller jordbruk,
eller andra yrken kan behöfva äfven under tider, dä kassan ej genast
medgifver kontant betalning och derför är i behof af att begagna kre¬
diten. Om dä äfven den. som då och då befinner sig i en ställning,
att ej kunna omedelbart, utan först något sednare, betala hvad han för
tillfället kan behöfva, får tillgodonjuta enahanda kredit, kan sannerligen
deri ej något samhällsvådligt sägas ligga.
Asyltas äter med vitsordets borttagande att framkalla reverser eller
andra värdepapper för alla omsättningar i minut på kredit, må man se
till, att man ej må komma ur askan i elden och öppna dörren för ett
ocker, som pa andra sidan kunde blifva högst tryckande och gifva an¬
ledning till befogade klagomål. Man har bär talat om den i nyare ti¬
der medgifna landthandelns ofördelaktiga inverkan på konsumtionskredi-
tens missbruk, och medgifvas bör. att detta innefattar en betänklig sida
af saken, särdeles dä man betänker, huru litet dessa landthandlande ofta
äro vuxna ett ordentligt bedrifvande af sitt yrke; men äfven här är ro¬
ten till detta onda mindre att söka uti ifrågavarande vitsord, än uti
sjelfva tillvaron af dessa landthandlande, som, utan att förstå sitt yrke
eller vigten af handelsbok? ordentliga förande, tillåtas att i mängd ned¬
sätta sig på landsbygden. Vill man således angripa det onda vid roten,
bör man i främsta rummet vända sig åt andra håll.
Den tid. under hvilken kreditgifvaren för utborgade varor eger
understöd i fiandelsbokens vitsord, är för det närvarande bestämd till
ett år. med skyldighet för honom att tillställa gäldenären räkningen inom
de tre första månaderna af det nästföljande. När man nu genom ett
fortsatt upprepande kommit till den tron. att konsumtionskrediten genom
Den 18 Mars.
391
oftanämnda vitsord skulle befordras pa ett för det allmänna välståndet
och sjelfva sedligheten vådligt sätt, må man då försöka med en förkort¬
ning af denna tid till, förslagsvis, ett hälft är, och invänta verkningarne
deraf, innan man skrider till den ytterligheten att alldeles afskaffa den¬
samma och dymedelst alltför djupt hämmande ingripa i seder och bruk,
som i grunden och med hänsigt till värt lands förhållanden hafva sina
goda skäl, och hvilkas skadliga öfverdrifter i utöfningen ingen är mera
egnad och bär bättre i sin hand att förekomma, än just kreditgifvaren
sjelf. På grund af allt detta tillåter jag mig hemställa om äterremiss
i den nu af mig uttalade syftning.
Herr Faxe: Jag hade egentligen ej behöftyttra mig i denna fråga,
då Utskottet i sina motiver fullständigt upptagit allt, som kan sägas för
eller emot, och föregående talare ytterligare utredt frågan: men jaguar
begärt ordet för att meddela några faktiska upplysningar om, huru det
tillgår med bokföringen i detaljhandeln. Härmed tillgår sa, att i en sa
kallad kladd införa några unga bokhållare namnen på alla, som under
veckans lopp tagit på kredit äfvensom de varor de bekommit. Vid
veckans slut införes detta i hufvud boken af handlanden sjelf, sedan de,
som betalt, biifvit utstrukne. Nu skall lian, om sä erfordras, beediga
rigtigheten af denna bok, oaktadt han omöjligt kan veta, om de anteck¬
ningar. som ligga till grund för densamma äro rigtiga; men hans eget
intresse bjuder honom att sätta tro till den och han aflägga- eden. Man
kan således förebrå honom att mot sin vilja hafva aflagt en falsk ed,
och man kan anse bättre, att den, som tagit på kredit, får i händelse
af tvist aflägga eden. Jag tror dock, att de flesta af arbetsklassen, som
tagit på kredit, hafva efter ett års förlopp ganska litet reda pa, hvad
de verkligen bekommit liksom de priser, som biifvit bestämda och att de sa-
ledes icke kunna aflägga denna värjemålsed. Vi hafva säkert litet hvar vant
utsatta för att 2:dra gången få en räkning, som redan är betald, liar
man då den qvitterade räkningen qvar, så ber handlanden om ursägt
och skyller på ett misstag: har man ej det. så får man allt betala om
jo-en.
Jag vill blott som ett tillägg till hvad en föregående talare yttrat,
anföra.”att, dä konkurser göras af handlande, är det vanligen legio af
fordringar, som genom lagsökning måste indrifvas, och beloppet af dessa
fordringar, hvar och en för sig. stiger ofta ej till en tiondedel af lagsök-
ningskostnaden.
' Lättheten att på sitt blotta ord fä saker på kredit förleder mangen
att lefva öfver sina tillgångar: men måste den, som borgar, gifva en
anvisning på summan, sä tänker han sig mera för. Men jag anser det
nuvarande kreditsystemet vara lika skadligt för den. som borgar ut,
som för den, som borgar, och ett faktum är. att en mängd konkurser
hos landthandlande uppkommit derigenom, att de icke kunnat utta. sina
för drin
Jag får på dessa grunder tillstyrka bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr trefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden ä dels bifall till
Utskottets ifrågavarande förslag, dels återreiniss deraf och dels afslag
392
Den 18 Mars.
(ieru; framställde Herr Grefve» och Talmannen proposition på bifall
1 . i M’et ,oc *; dervid svarades talrika och starka ja jemte några
nej, förklarade sig hafva iunnit ja öfvervägande.
Utskottets hemställan nederst å sidan 14.
Herr W allen her g: Jag anhåller att få fästa uppmärksamheten på,
att det nu fattade beslutet icke pa något sätt sammanhänger med eller
kan lida skada af hvad Kammaren kan besluta i 2:d ra punkten. Ömsa
vore, skulle jag icke alls hafva talat om denna punkt, ty jag anser, att
man bör vara Höjd, om man får något; men, som jag förut sagt, sä
halva dessa punkter intet sammanhang med hvarandra', och det behöfves
icke »langa ord för att visa, att edgång i eu handelstvist är en stor
orimlighet. Jag kan nemligen icke föreställa mig möjligheten af ett
sadant fall, dä skälen kunna ä ömse sidor väg a så fullkomligt lika, att
den ena parten behöfver aflägga ed för att afgöra frågan; men jag tror,
att, om stadgandet om edgång finnes qvar i lagen, så tillgripa denna
utväg otta torr, än den borde anlitas, och utredningen af frågan blir
härigenom mindre f ullständig än om edgång ej vore tillåten. Jag vägar
icke begära bifall till Herr Lemchens reservation, utan jag anhåller om
aterremiss af denna punkt.
Herr Faxe: Jag ber att fä erinra, att Kammaren nyss beslutat eu
författning af en viss lydelse. Att nu på sätt Herr Wallenberg föresla¬
git, besluta en ytterligare förändring af gällande stadgande i ämnet
synes mig vara detsamma som att fatta beslut om tvä särskilda författ¬
ningar; och af sådan anledning är det icke lämpligt att återremittera
tragan; men vill man förbise nyssnämnda formvidrighet, sä kan man
visserligen i den redan beslutade författningen äfven inlägga ett beslut
om borttagande af edgång för handelsboksbestyrkande jemväl vid
tvister köpmän emellan. Jag tror dock, att detta kunde vara vådligt,
ty domare kan komma i den belägenhet, att det är svårt att afgöra
hvilken bok, som bör hafva vitsord. Om vi t. ex. antaga, att eu köp¬
man har Klimat varor åt den andre och båda bokfört detta. Nu betalar
koparen och bokför denna utbetalning; men säljaren bokför icke den
erhalina liqviden. Vid ett sådant tillfälle är det mycket svårt för
domaren afgöra, hvilken bok är mest trovärdig, om de för öfrigt båda
aro ordentligt förda, utan dä bör väl den ena parten beediga sin bok.
Do, jag således anser, att det vore högst betänkligt att borttaga
edgången, far jag anhålla om bifall till Utskottets Utlåtande.
•• ,Heirr, Wa]lenberg: Ehuru jag på det högsta respekterar den sista
arade talarens åsigt, kan jag dock icke finna, att den upphäfver det
som ligger till grand för mitt yttrande. Jag kan icke finna, att i den
omständigheten, att Riksdagen redan för sin del beslutat eu författning
hgger något hinder, att i den underdåniga skrifvelsen härom intaga
jemväl ett beslut om ytterligare 1 eller 2 punkter, som med den först¬
nämnda icke hafva något sammanhang och således äro oberoende af
hvad redan är beslutadt. Som saken nu står, kan jag icke annat finna
än att besluten äro hvar för sig fristående; de fre första punkterna ut-
\
Den 18 Mars.
393
gorå ett beslut, och frågan om upphörande af edgång såsom bevisning
är ett annat beslut, som Riksdagen kan fatta. Under sådana förhål¬
landen kan jag icke finna något hinder att återremittera denna punkt
för att fä den ytterligare pröfvad. Jag upprepar mitt yrkande om åter-
rerniss.
Herr Nordström: Lag-Utskottet har yttrat, att detsamma genom
framläggande af det förslag i ärendet, som Kammaren nu antagit, anser
sig hafva meddelat yttrande äfven om Herr Wallenbergs förslag, att i
fråga om handelsboks vitsord allt slags edgång mätte afskaffas. Dä nu
uti nyssnämnda af Kammaren antagna förslag, edgång bibehålies. till
förstärkande af handelsboks vitsord i de fall, der det framdeles skulle
eg a rum, sä är det logiskt ovedersägligt, att Herr Wallenbergs förslag i
och med detsamma fallit, och att Lag-Utskottets yttrande är fullt grun¬
dad!. Huruledes Herr Wallenbergs förslag, vid sädant förhållande, vidare
skall kunna återremitteras till ny behandling, blir derför fast obegrip¬
ligt. Kammaren kan väl icke, mot Riksdags-ordningen. numera, eller
under denna riksdag, derom fatta annat beslut, än den allaredan fattat;
och hvilket nytt förslag, Lag-Utskottet än må, rörande edgängen, kunna
framlägga, kan ett sådant dock icke utgöra giltig anledning till uppöf¬
vande af Kammarens allaredan fattade beslut; och yrkar jag fördenskull
att den af Herr Wallenberg begärda återremissen må, såsom numera
fullt oberättigad, afslås.
Friherre Raab, Carl: Om det låter sig gorå att i den syftning,
Herr Wallenberg föreslagit, återremittera denna, punkt, skulle jag vilja
biträda denna åsigt.
Jag anser det icke vara nödigt, att ålägga edgång, vid sådant för¬
hållande, att böckerna äro lika väl förda. Det finnes sä många andra
skäl, som kunna tala i detta afseende; och dä jag dessutom önskar, att
edgång i allmänhet sä litet som möjligt användes, sä instämmer jag pä
det varmaste i Herr Wallenbergs åsigt i denna fråga och får derföre
med honom anhålla om återreiniss af denna punkt.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grofven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden ä dels bifall till Ut¬
skottets förevarande hemställan och dels återreiniss deraf; framställde
Herr Grofven och Talmannen först proposition på bifall till Utskottets
hemställan, hvarvid svarades mänga nej, blandade med ja, och seder¬
mera proposition pa återreiniss deraf, dä svaren utföllo med mänga ja,
blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Utskottets hemställan å sidan 15.
Bifölls. ' ____
Föredrogs ånyo Lag-Utskottet.s den. 13 och 14 dennes bordlagda
Utlåtande, N:o 14, i anledning af väckta motioner om inskränkning i
tiden, för utsökande af fordran för utborgade handelsvaror och för auk-
tionsinrop.
394
Den 18 Mars.
Friherre Raab, Adam: Ehuru jag icke förstår, om det låter sig
göra att erhålla den här föreslagna förändringen i lagstiftningen och
derför icke ämnar anhålla om proposition derå, kan jag dock icke låta
detta tillfälle gä förbi utan att nämna, hvilket förderfligt inflytande den
långt utsträckta auktionskrediten har på vår allmoges ekonomiska ställ¬
ning i flera delar af landet. Jag saknar här en min kamrat frän O land,
som annars skulle kunna vitsorda, huru man der vintertiden håller auktion
på spanmäl, som inköpes af allmogen och sedan säljes i staden till 25 procent
lägre pris än auktionspriset. Jag anser, att, om detta missbruk af kre¬
diten genom lagstiftningen kunde inskränkas, sa vore det en välgerning;
men jag har, som sagdt är, endast velat påpeka detta förhållande utan
att anhålla om proposition på bifall till den af motionären föreslagna
lagförändringen.
Grefve Sparre, Eric: Jag vill icke bestrida, att det kunde vara
önskligt att få en lagbestämmelse, som kunde stäfja de af den föregå¬
ende talaren påpekade missbruken af krediten, utan får endast förklara,
att det icke tillkommer Lag-Utskottet att framlägga ett sådant fö. slag,
ty Utskottet har endast att yttra sig öfver de förslag, som från Kam-
rarne dit hänvisas; och det nu förevarande förslaget lär väl icke kunna
tillstyrkas, då ett bifall dertill vore detsamma som att säga, att den,
som sätter sig i skuld, icke behöfver betala.
öfverläggningen förklarades slutad och Utlåtandet bifölls.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Kon¬
stig tions-Utskottets den 14 dennes bordlagda Memorial N:o 1, angående
fullbordad granskning af de i Stats-Rådet förda protokoll.
Anmäldes och bordlädes:
Stats-Utskottets Utlåtande. N:o 41, i anledning af Kong!. Maj:ts
nådiga skrifvelse med öfverlemnande af förteckningar öfver de förän¬
dringar, som efter sednast afgifna berättelse inträffat i afseende på ut¬
arrenderade kungsgårdars och andra kronolägenheters förvaltning; samt
Andra Kammarens protokollsutdrag N:o 172. med delgifvande af Kam¬
marens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande AT:o 26. i anled¬
ning af väckt motion om underdånig skrifvelse till Kong!. Maj:t rörande
befrielse för alla fartyg under nio nylästers drägtighet och 6 fots djup¬
gående att, vid utkfarering till utrikes ort, taga lots och erlägga lots¬
penningar. ___
Kammaren åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem
O. Brakel.