Den 6 Maj, f. m.
237
Onsdagen den 0 Maj.
Kl. 10 f. m.
§ 1-
Protokollet för den 29 nästlidne April upplästes och godkändes.
§ 2.
Sedan Riksdagens båda Kamrar förehaft och godkänt de uti Stats¬
utskottets Memorial N:is 94 och 97 föreslagna voteringspropositioner, an¬
gående dels anslag för fortsättande af arbetena å nordvestra stambanan,
dels tullverkets utgiftsstater, om hvilka frågor Kamrarne fattat stridiga
beslut; samt vidare denna dag blifvit bestämd till företagande af gemen¬
samma omröstningar öfver de olika besluten; så blefvo, på sätt och med
den utgång här nedan finnes omnämndt, dessa omröstningar, jemlikt 65 §
Riksdagsordningen, nu företagna i öfverensstämmelse med följande vote¬
ringspropositioner, nemligen :
Första voteringen.
(Stats-Utskottets Memorial N:o 94.)
Den, som vill, att Riksdagen för fortsättande af arbetena å nordvestra
stambanan, till utgående från Statskontoret på extra stat, anvisar den
summa Kongl. Maj:t äskat, eller fyra millioner sexhundrafemtio tusen
riksdaler, deraf högst en million riksdaler må kunna utanordnas redan
under innevarande år och återstoden bör utgå under år 1869,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Riksdagen till fortsättande af arbetena å nordvestra
stambanan för år 1869, till utgående från Statskontoret på extra stat,
anvisat en summa af tre millioner nittio tusen riksdaler.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att vote¬
ringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll om¬
röstningen med 79 ja och 76 nej.
238
Den G Maj, f. m.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med......... 38 ja och 62 nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 79 ja och 76 nej,
sammanräkningen visar 117 ja och 138 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstäm¬
melse med nej-propositionens innehåll.
Andra voteringen.
(Stats-Utskottets Memorial N:o 97.)
Den, som vill, att Riksdagen, med afslag å Utskottets hemställan om
vidtagande af förändringar i Kongl. Maj:ts nådiga förslag till stat för
tullverket, godkänner samma stat att gälla för år 1869,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Riksdagen, utan förändring i de föreslagna fasta lö¬
nerna eller i ersättningarne för båt- och hästlega samt resekostnader,
tillsvidare och intilldess annorlunda kan blifva beslutadt, bestämt aflönings-
förmånerna för nedannämnde tjenstemän vid tullverket till följande be¬
lopp, nemligen för:
1
|
Lön.
|
Tjenst-
görings-
penningar.
|
Summa
R:dr.
|
Departementscheferne i Generaltullstyrelsen, hvar¬
dera .........................
|
4,000
|
1,000
|
5,000
|
|
Sekreteraren hos Generaltullstyrelsen.......
|
3,000
|
1,000
|
4,000
|
Distriktchefen i vestra distriktet..........
|
4,000
|
3,000
|
7,000
|
Dito i södra dito ..........
Ofverinspektorerne vid Stockholms och Göteborgs
|
4,000
|
2,000
|
6,000
|
packhusinspektioner, hvardera..........
Tullförvaltarne vid Stockholms och Göteborgs
|
3,500
|
2,500
|
6,000
|
packhusinspektioner, hvardera..........
Tullförvaltarne vid Stockholms och Göteborgs sjö-
tullskammare, uppbördskontor och nederlags-
kontor samt tullförvaltarne i Malmö och Norr-
|
3,000
|
2,000
|
5,000
|
köping, hvardera..................
|
3,500
|
1,500
|
5,000
|
Tullförvaltarne i Gefie och Calmar, hvardera . .
|
3,000
|
1,750
|
4,750
|
Tullförvaltaren i Halmstad.............
|
2,500
|
1,250
|
3,750
|
.Tullförvaltaren i Söderhamn............
|
2.500
|
500
|
3,000
|
Tullförvaltaren i Marstrand.............
|
2,000
|
500
|
2,500
|
Kontrollören vid tullkammaren i Norrköping. . .
Kontrollörerne vid tullkamrarne i Gefie och Cal-
|
2,500
|
1,500
|
4,000
|
mar, hvardera...................
|
2,500
|
1,250
|
3,750 1
|
t)en 6 Maj, f. m.
239
samt, efter iakttagande af nu omnämnda förändringar, i allt öfrigt god¬
känt Kongl. Maj:ts nådiga förslag till stat för tullverket att gälla för
år 1869.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att vote¬
ringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl der¬
städes afgifvits, företogos nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och utföll
omröstningen med 55 ja och 102 nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med......... 75 ja och 22 nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster, eller 55 ja och 102 nej,
sammanräkningen visar 130 ja och 124 nej;
varande alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattadt i öfverensstäm¬
melse med ja-propositionens innehåll.
Protokollsutdrag öfver dessa båda gemensamma omröstningar blefvo,
genast efter hvarje omröstnings slut, uppsatta, justerade och derefter till
Med-kammaren öfversända.
§ 3.
Föredrogs ånyo och företogs till afgörande punktvis Bevillnings¬
utskottets Betänkande N:o 19, angående beräkningen af tull-, post-,
stämpelpappers- och bränvinsbränningsmedlen.
Punkten 1. Tullmedlen.
Herr Björck: Såvidt jag hört rätt, så är fråga om beräkningen af
Statens inkomster utaf tullmedlen, hvilka Utskottet för 1869 upptagit till
13,500,000 riksdaler. Detta belopp är visserligen 500,000 riksdaler min¬
dre än det af Kongl Maj:t föreslagna. Men jag .fruktar dock, att, då man
med afseende å föregående års förhållanden skall beräkna tullmedlen, man
måste äfven taga i betraktande de förra åren beviljade stora anslag för
jernvägsarbetena, hvilka förvandla sig i sådana konsumtionsartiklar, som
hufvudsakligen bidraga att öka tullmedlen. Dessutom har landets förmåga
att konsumera aftagit. Och om detta äfven är tillfälligt, så hafva dock
dessa omständigheter sin gifna följd under den närmast kommande tiden.
Således tror jag man gjorde rättast att icke beräkna så hög tullinkomst
som Utskottet föreslagit. Men om också denna summa skulle kunna upp¬
tagas till detta belopp, hvilket ingen lifligare än jag kan önska, så vill jag
dock föreslå, att Bevillnings-Utskottet åter tager hela frågan under för-
nyadt öfvervägande. Det är för det första något högst ovanligt, att Ut¬
skottet framkommer med denna beräkning till statsreglering så tidigt, att
man ännu icke hunnit beräkna alla utgifterna. Här återstå ännu åtskil¬
■240
Den 6 Maj, f. m.
liga utgifter, som icke äro till beloppen bestämda, och sednast i dag hafva
vi ju röstat om tvänne belopp; och mig synes derföre som Utskottet gjort
rättast att dröja med Betänkandet, tills staten blifvit bestämd.
Det är visserligen sannt, att man kan öka allmänna bevillningen, och
att Utskottet har i sin hand att beräkna denna inkomst, men det är oss
alla bekant, att allmänna bevillningen under de sednare åren beräknats
ungefär till samma summa, och att jemkningar deremot skett inom de
beräkningar, som nu äro i fråga.
Det är visserligen icke lätt att beräkna inkomster, som mer eller
mindre bero på framtida förhållanden, men det är dock nödvändigt att
man fäster något afseende på förhållandena. Om så är, att man, med
godt hopp om framgång, kan beräkna inkomsterna någorlunda högt, utan
att riskera att någon brist skall uppkomma, så är detta icke olägligt; men
för min del tror jag, att, då vi nu beslutat att för närmaste framtiden be¬
drifva våra jernvägsarbeten med utländska lån, vi äro i den ställning att
vi ej behöfva uppskrufva inkomsterna till för höga belopp.
Jag anhåller derföre, att Herr Talmannen ville framställa proposition
på återremiss af såväl den nu föredragna som öfriga punkter i Betänkan¬
det. I fall detta mitt förslag icke skulle af Kammaren bifallas, anser
jag att den gjorda inkomstberäkningen af tullmedlen måtte nedsättas med
300,000 riksdaler. Ännu mera skäl anser jag förefinnas att göra ned¬
sättning å den beräknade bränvinsbränningsafgiften. Men såsom saken nu
står, yrkar jag, att tullinkomsterna beräknas endast till 13,200,000 riks¬
daler; förbehållande mig att, om föredragningen nu omfattar alla punk¬
terna, få förändra detta yrkande och i stället anhålla att nedsättningar i
andra poster måtte ega rum. Emellertid yrkar jag nu återremiss.
Herr Friherre Al strö mer: Mot den siste talarens begäran att få
alla punkterna föredragna samtidigt har jag ingenting att erinra; men i
afseende på hans anmärkningar för öfrigt, tror jag ej, att Bevillnings¬
utskottet gjort sig skyldigt till något misstag. Det är visserligen sannt,
att, då Utskottet afgaf detta Betänkande, det ännu var obekant till huru
stort belopp anslaget för jern vägsbyggnader skulle utgå. Men det förhål¬
lande, att ett högre anslag än som var beräknadt beviljades, kan väl icke
föranleda, att Bevillnings-Utskottets beräkning af tullinkomsterna skulle
nedsättas, utan snarare tvärtom. Hvad tullen beträffar, så synes mig, att
man icke bör beräkna den till lägre belopp än det, hvartill man kan an¬
taga att den kommer att uppgå. Då dertill kommer, att Bevillnings¬
utskottet nedsatt den af Kong!. Maj:t föreslagna summan, 14,000,000 riks¬
daler, till 13,500,000 riksdaler, så tror jag, att man kan hålla sig vid
denna siffra. Man har tagit i betraktande, att tullinkomsterna förut upp¬
gått till 14,000,000 riksdaler, utan att någon så beskaffad förhöjning i
tullen å kaffe, socker och tobak, som nu finnes, egde rum. Denna för¬
höjning kommer otvifvelaktigt att öka inkomsten i högre mån, än möj¬
ligen minskad komsumtion verkar i motsatt rigtning. Hvad således
beträffar det gjorda yrkandet om nedsättning i den beräknade tullinkom¬
sten, så kan jag icke annat än motsätta mig detsamma; men tror fast
heldre att den i en sednare punkt beräknade inkomsten af bränvinsbrän-
ningsro edlen
Den G Maj, f. m.
241
ningsmedlen snarare skulle tåla vid en nedsättning; dock uppskjuter jag
att yttra mig derom, tills punkten föredrages.
Herr Grefve Po sse: Vid föregående riksdag gick så till, att, sedan
alla statsanslag blifvit bestämda, så sammanträdde Bevillnings-Utskottets
ordförande med Stats-Utskottet, och då uppgjordes en beräkning af de
inkomstbelopp, som voro af här ifrågavarande bevillningar att påräkna, för
att bibehålla allmänna bevillningen vid sin vanliga summa, 2,600,000 riks¬
daler. Och för min del tror jag icke man kan gå till väga på annat sätt,
utan att läsa fast sig. Det skulle ganska lätt kunna hända, att, om Kam¬
maren godkände hvad Bevillnings-Utskottet föreslagit i afseende på sum¬
man, man slutligen får bestämma allmänna bevillningen till mindre belopp
än det hvarmed den under de sednare åren utgått, och hvaraf åtskilliga
praktiska svårigheter skulle uppstå. Så skulle t. ex. bråkdelar komma
att uppdebiteras, och en stor olägenhet uppstå, derigenom att vi beslutat
upptaga lån och ett ganska betydligt lån, under det vi afskaffat en be-
skattningstitel, vapenskatten, och minskat allmänna bevillningen. Detta
skulle icke stärka landets kredit.
Jag anhåller således, att Betänkandet återremitteras, hvarigenom alls
ingen olycka sker, ty det fördröjer icke riksdagen, emedan ärendena än¬
dock kunna afslutas i tid, hvithet deremot skulle blifva förhållandet om
det nu bifölles.
Herr Friherre Liljencrantz:
Herr Lindström: Jag kan för min del icke inse hvarken behof-
vet af återremiss af denna punkt eller nedsättning i det af Bevillnings-
Utskottet föreslagna beloppet 13,500,000 riksdaler, aldraminst finna, att den
grund, som den förste talaren uppställde, är den rätta. Han tycktes utgå
från den föreställningen, att man vid inkomstsummornas fastställande borde
lägga till grund de för statsregleringsåret beslutade utgifterna och ej en¬
samt taga de faktiska förhållandena i beräkning. För min del anser jag
deremot, att just de faktiska förhållandena böra läggas till grund för en
sådan beräkning. Då nu tullmedlen
för 1865 uppgingo till ................ 13,999,000 riksdaler,
„ 1866 „ ,..................13,214,000
men 1867 „ .................. 12,742,000
oaktadt de förhöjningar, som då egde rum uti tullen på åtskilliga kassa¬
artiklar, ej tillämpades för längre tid än årets sista sju månader, samt
dessutom tages i betraktande, att under innevarande års fyra första må¬
nader tullinkomsten stigit med 3 å 400,000 riksdaler utöfver motsva¬
rande tidrymd förflutna året, så framgår häraf att efter denna ganska
måttliga beräkning inkomsten för 1869 utan öfverdrift skulle kunna be¬
räknas till öfver 14,000,000 riksdaler, och således 500,000 riksdaler mer än
Utskottet beräknat. Nu är det visserligen sannt, att det kan vara svårt
att se så långt in i framtiden, att man med visshet kan påstå att denna
summa och icke någon annan kommer att inflyta, men man har dock den
största sannolikhet till grund för en sådan beräkning. Skulle nu emel-
Riksd. Prof, 1868. 2 Af A.. 4 Band. 16
242
Den 6 Maj, f. m.
lertid inträffa, att denna inkomst bibehålies vid den boga summa Utskot¬
tet föreslagit, så skulle man, efter hvad den värde talaren säger, icke få
statsregleringen att gå ihop, för så vidt allmänna bevillningen skulle så¬
som vanligt utgå med 2,600,000 riksdaler. Jag kan ej rätt förstå ett
sådant resonnement, då Riksgäldskontorets brist är vida större än denna
summa, äfven om man vill frånskilja det belopp som är beslutadt att ge¬
nom lån upptagas. Vill man t. ex. utan afseende härpå uppgöra en fri¬
stående stat för 1869, så skall det visa sig, att, äfven om tull- och brän-
vinsinkomsterna upptagas till hvad Utskottet föreslagit, så är dock rum
lemnadt för 2,600,000 riksdaler, eller det belopp hvartill bevillningen bru¬
kar uppgå, ja till och med mera, så att jemväl den förut beslutade vapen-
skatten skulle behöfva utgå, hvaraf följer, att, om inkomstberäkningen
skulle än ytterligare komma att nedsättas, det kunde blifva nödvändigt
att fortfarande bibehålla vapenskatten.
Det är dock icke på grund häraf, utan förnämligast på grund af de
faktiska förhållanden, som gifva vid handen, att 13,500,000 riksdaler icke
kan vara för högt beräknad inkomst af tullen, som jag, med biträdande af
hvad redan blifvit anfördt, tillstyrker bifall till Utskottets förslag.
Herr Friherre Gripenstedt: Ehuru jag icke vill motsätta mig en
återremiss af detta Betänkande, i fall Kammaren skulle anse ett uppskof
behöfligt, så kan jag dock icke för min del finna något skäl för ett så¬
dant uppskof. Jag delar fullkomligt den åsigt, som af Friherre Liljen¬
crantz framställdes -- och jag tror att den siste värde talaren äfven var
af samma tanke — att, om beräkningen äfven slutligen skulle visa en så¬
dan "embarras de richesses-, att tillgångarne skulle öfverstiga de för
handen varande behofven, i fall den förut vanliga bevillningen upptages till
samma belopp som hittills, så finnes likväl intet hinder att så sker.
Tvärtom anser jag det vara ganska lämpligt att nu icke göra någon rubbning
i detta afseende, utan att hela denna summa utginge och användes för
Riksgäldskontorets behof, som för den närvarande framtiden fordrar icke
endast detta belopp utan äfven mera dertill. Således kan jag för min del
icke understödja förslaget om återremiss.
Hvad sjelf va den af Be villnings-Utskottet föreslagna siffran beträffa!-,
så kan jag ännu mindre instämma uti någon nedsättning af densamma,
ty jag anser det vara alldeles origtigt att lämpa denna beräkning efter
de befintliga behofven. Beräkning är beräkning, och måste såsom sådan
endast afse att finna sanningen, så vidt möjligt är; man måste derföre
vid dess uppgörande söka att förutse de förhållanden, som med någon
sannolikhet kunna komma att inträffa, men framför allt skall man söka
att följa erfarenhetens anvisning. Nu visar erfarenheten här, att från
1865 till 1866 en minskning i tullverkets bruttoinkomst egde rum till ett
belopp af 785,000 riksdaler, och att från 1866 till 1867 eu ytterligare
minskning uppstod af 472,000 riksdaler; dessa minskningar voro dock
ganska lätt förklarliga genom den betryckta ställning i de ekonomiska
förhållandena, hvilken så väl hos oss som i andra länder egde rum vid
denna tid. Men å andra sidan visar erfarenheten äfven, att efter ett så¬
dant tillfälligt betryck, då en minskning i konsumtionsskatterna uppstått,
stiga dessa vanligen snart tillbaka till sitt normala belopp, sedan bättre
Den 6 Maj, f. m.
243
konjunkturer inträdt. Jag vill såsom något särdeles uppösande i detta
afseende erinra om förhållandet under och efter den stora penningekrisen
åren 1857 och 1858. Tullinkomsterna, hvilkas nettobelopp år 1856 ut¬
gjorde 11,800,000 riksdaler, nedgingo då för år 1857 till 9,200,000 riks¬
daler, och minskades således på ett enda år med icke mindre än 2,600,000
riksdaler; och under det derpå följande året 1858, då verkningarne
af föregående årets kris ännu qvarstodo, sjönko tullinkomsterna ytter¬
ligare ned till 6,652,000 riksdaler, så att en ny minskning af nära
2,600,000 riksdaler tillkom. Men efter detta år började tullinkomsterna
åter att stiga, så att de år 1859 ökades med 2,740,000 riksdaler, och
åren derpå ytterligare med flera millioner; med ett ord, de förhållanden,
som man a priori hade kunnat förutse, visade sig vid detta tillfälle i
verkligheten inträffa; och det synes mig ganska sannolikt att så kommer
att ske äfven nu, samt att tullinkomsterna, efter den jemförelsevis obe¬
tydliga minskning, som egt rum under de tvänne sista åren, snart skola
åter stiga till sin normala storlek, i följd hvaraf de redan nästa år torde
komma att uppgå till kanske ett högre belopp än hvad Utskottet beräk¬
nat. Jag vill dock icke, för min del, föreslå någon ändring i den före¬
slagna siffran, utan har jag endast velat visa, att beräkningen icke bör
antagas vara för hög, och att Kammaren derföre ganska lugnt bör kunna
gilla Utskottets förslag.
Herr John Ericson: Vid beräkningen af de inkomster, som först
under en kommande tid kunna ingå, anser jag det vara af vigt att icke
göra sig skyldig till öfverdrifter, utan bör man söka att gå så försigtigt
till väga som möjligt, och det är lika nödvändigt för det allmänna som
för den enskilde att göra upp beräkningen så, att man icke kommer på
balans; och då denna Kiksdag nu befinner sig i det ledsamma förhållan¬
det att nödgas diskutera Statens behof, under det att man laborerar med
en betydlig statsbrist, så är det så mycket mera skäl att vara ytterst
försigtig vid beräkningen af bevillningsinkomsterna för nästkommande år.
Hvad nu först tullmedlen beträffar, så har Utskottet beräknat dem
till 13,500,000 riksdaler för år 1869, och om också detta belopp icke är
synnerligen högre än hvad tullinkomsterna i medeltal utgjort under åren
1865, 1866 och 1867, så är det likväl nära en million riksdaler högre
än det som förra året, eller 1867, inflöt i tullkassan. Tullmedlens större
eller mindre belopp beror naturligtvis af allmänhetens förmåga att kon¬
sumera, och denna åter af skörden; 1867 var skörden icke gynnsam, och
hurudan den blir för i år, det känna vi ännu icke; men hvad vi med sä¬
kerhet känna, der är att folket börjat vänja sig vid inskränkningar, och
när man en gång väl kommit sig i farten dermed, så fortsätter man i
allmänhet, till dess man hunnit reparera sina affärer. Det är således an¬
tagligt, att man kommer att göra en mängd inskränkningar i den privata
ekonomien såväl detta som följande året, så att konsumtionen följaktligen
icke ännu på en tid kommer att uppgå till sin fordna storlek. Man har
framhållit den omständigheten, att tull uppbörden under de nu gångna
fyra första månaderna af innevarande år varit större än under motsva¬
rande tid af förra året, men jag anser att denna omständighet har föga
244 Ben 6 Maj, f. m.
betydelse, då man tager i betraktande, att sjöfarten varit öppen en må¬
nad tidigare än i fjor.
Vare emellertid huru som helst med tullmedlen, så tror jag dock, att
det är ännu betänkligare med en annan af de inkomstposter, som Ut¬
skottet beräknat, nemligen bränvinsbränningsmedlen. Det lyckliga för¬
hållandet har onekligen på sednare tider uppstått, att bränvinskonsum-
tionen allt mer och mer aftagit inom vårt land, och derhän sträfva vi ju,
och vi kunna derföre glädja oss åt denna minskning i statsinkomsterna,
äfven om det allmännas behof genom andra skatter måste fyllas. Dess¬
utom har man på sednare åren börjat mer än förut konsumera konjak,
hvaraf under år 1866 infördes mer än dubbelt mot föregående året;
hvad som under år 1867 infördes af denna artikel känner jag icke så
noga, ty Bevillnings-Utskottets förevarande Betänkande har kommit något
hastigare under diskussion än jag väntade, så att jag icke hunnit för¬
skaffa mig tillräckliga upplysningar i detta afseende, men det synes emel¬
lertid af Kommerskollegii berättelser, att smaken för konjak under den
sednare tiden allt mer och mer tilltagit, och detta på bränvinskonsumtio-
nens bekostnad.
Man säger, att bränvinskonsumtionen håller jemna steg med tillgån¬
gen på arbetsförtjenst, emedan det hufvudsakligen är den arbetande klas¬
sen, som förtär denna vara; är det nu sannt hvad man här inom Kam¬
maren vid alla tillfällen — vid fråga om anslag för jernvägsbyggnaderna
och för dera andra företag — hört så många framställa, att arbetslös¬
heten under år 1869 skulle komma att blifva mycket stor; är detta sannt,
så följer ju deraf äfven, att bränvinsförbrukningen under 1869 icke blir
så stor som under andra år; dock får jag med detsamma säga, att jag
för min del icke är så fullt öfvertygad om denna förespeglade brist på
arbete.
1 alla händelser tror jag, att Utskottet tagit till siffran för bränvins¬
bränningsmedlen högre, än hvad vi med säkerhet kunna påräkna att den
skall blifva.
Då jag likväl icke tilltror mig att föreslå den rigtiga siffran, vare sig
för tullmedlen eller bränvinsbränningsmedlen, så förenar jag mig med de
ärade Herrar, som föreslagit återremiss, på det Utskottet måtte taga i
betraktande, om icke klokheten bjuder att göra en och annan nedsättning
i de beräknade inkomstbeloppen.
Herr Stråle: Den värde talaren från Göteborg, hvilken i öfrigt
ville godkänna Utskottets förslag, yttrade dock, att det var svårt att med
någon visshet kunna se in i framtiden, och jag instämmer häruti så myc¬
ket mera, som, enligt min uppfattning, framtiden för år 1869 kommer
att i väsendtlig mån bero af 1868 års skörd; och då denna åter beror af
en högre magt än Representationens, så är det för närvarande omöjligt att
bestämma landets förmåga att konsumera under år 1869.
Likaledes instämmer jag med min ärade granne här till höger deruti,
att man icke bör tumma sina beräkningar, utan endast söka att utfinna
det sanna förhållandet; då man nu söker att göra upp beräkningarne för
1869, så vet man i sjelfva verket ingenting med visshet, utan man endast
tror, och denna tro är beroende af olika personers olika, sätt att se saker
245
Deri 6 Maj, i', in.
och ting. Men det tinnes en princip här vid lag, hvilken i alla afseenden
är god att följa, den principen nemligen att beräkna sina inkomster lågt;
det ligger ju intet äfventyr uti att få, ett öfverskott, som man icke beräk¬
nat, men väl uti motsatsen, eller att beräkningarne slå fel, så att inkom¬
sterna i verkligheten blifva mindre än man beräknat. Hade vi icke förut
beräknat inkomsterna för högt, så hade vi sluppit ifrån mycket af det
bryderi, hvari vi nu befinna oss.
Deremot kan jag icke dela samme min ärade grannes åsigt derutin¬
nan, att den nuvarande betryckta ställningen endast vore tillfällig, och att
efter någon tids förlopp allt skulle återtaga sin normala form. Han har
såsom exempel åberopat 1857 års kris; men förhållandena äro nu så
väsendtligt olika mot hvad de då voro, att någon rigtig slutsats icke kan
dragas af denna jemförelse. 1857 års kris träffade nästan uteslutande
handelsverlden, och var dels en följd af de utländska förhållandena, dels
äfven af våra affärsmäns egna svindlande förhållanden, men den berörde
deremot ganska litet svenska folket i dess helhet. Den betryckta ställ¬
ning, som då egde rum, kan således icke lämpligen jemföras med den,
som nu råder, hvilken är utbredd öfver hela landet, och hvilken, efter
min öfvertygelse, kommer att fortfara, ända till dess vi genom ett eller
flera års goda skördar kunna åter hemta ny lifskraft.
Men då jag för min ringa del äfven sökt att finna det sanna eller
sannolika i afseende på våra inkomster under år 1869, så har detta synts
mig ligga ganska uppenbart i de förhållanden, som nu förete sig. Vi
hafva af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition sett, att tullverkets brutto¬
inkomst för 1867 nedgick från öfver 13,000,000 riksdaler till 12,742,817
riksdaler, oaktadt tullen å tobak och socker detta år, till följd af de gjorda
förhöjningarne, uppgick till 4,900,000 riksdaler, eller 2,000,000 riksdaler
mera än man hade beräknat. Likaledes se vi, att bränvinsbränningsmed-
len förra året nedgingo från omkring 9,500,000 riksdaler till 7,900,000
riksdaler, oaktadt skatten höjdes med 70 öre per kanna. Dessa äro dock
fakta, hvilkas vittnesbörd man icke kan jäfva. Det är dessutom ett till¬
fredsställande förhållande, att olika beräkningar blifvit framställda af olika
Utskott; Stats-Utskottet har nemligen, såsom vi veta, beräknat tullinkom¬
sterna för 1869 till endast 13,000,000 riksdaler, under det att Bevillnings¬
utskottet beräknat dem till 13,500,000 riksdaler, och vidare har Stats-
Utskottet beräknat bränvinsmedlen till 9,100,000 riksdaler, under det att
Bevillnings-U t skottet beräknat dem till 7,800,000 riksdaler, i likhet med
hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Man kan då verkligen sväfva i någon vill¬
rådighet om, hvilkendera beräkningen man skall lägga till grund för sitt
omdöme, och det bästa torde vara att förkasta båda och endast hålla sig
till erfarenheten. _ .
Det synes mig således, som Bevillnings-Ut skottet skulle hafva gjort
rättast uti att föreslå den extra ordinarie bevillningens beräkning i rundt
tal, efter hvad den visade sig uppgå till under år 1867; och för att
ännu sätta Utskottet i tillfälle att så förfara, förenar jag mig med de
föregående ärade talare, hvilka yrkat återremiss af Betänkandet.
Herr Björck: Det är kanske icke lämpligt att alltför mycket för¬
länga diskussionen om den nu föredragna punkten, och jag skall derföre
-4ö Den S Maj, !'. m.
tätta mig så kort som möjligt, men jag kan icke underlåta att ännu en
gång lästa uppmäiksamheteii på hvad jag säde, då jag förra gången hade
ordet, eller att man _ vid åtgörande! åt dylika frågor som den nu före¬
varande måste taga i betraktande de faktiska förhållandena och i dem
söka sanningen, (xör man detta utan ensidighet, så finner man ock, att
det nu är ^ bättre att ställa beräkningen snarare något låg än för 'hög.
En talare har sagt, att allmänna bevillningen bär beräknas till ett visst
konstant belopp, och just derför är det skäl att nedsätta det nu före¬
slagna beloppet af tullmedlen. Om det visat sig praktiskt att alltid
hafva Gn bestämd summa i allmän bevillning, så bör man undvika att
äfventyra nödvändigheten af eu nedsättning deri, helst det då erfordras
ett särskildt beslut af Riksdagen att bereda jemkning i det öfverskott,
som, om tullen fastställes till 13,500,000 riksdaler, skulle komma att yppas.
Jag kan således icke inse annat, än att det är bäst att nedsätta den nu
föreslagna summan till det belopp Stats-Utskottet beräknat.
det icke vara skäl att ingå i någon pröfning af de
beräkningar en hvar framställt till grund för sin mening, ty dessa beräk¬
ningar kunna icke blifva annat än ytterst sväfvande såsom beroende af
mångahanda faktorer, och ibland dem i främsta rummet landets konsum-
talförmåga, hvilken nu torde för en längre tid vara ganska reducerad,
då det nuvarande betrycket säkerligen icke är så lätt öfvergående, som
en ärad talare här nyss förmodat. Denna konsumtionsförmåga beror der¬
jemte på den blifvande skörden och på åtskilliga förhållanden under året,
som nu ingalunda kunna beräknas. Emellertid vill jag nu icke fortsätta
mitt yrkande om nedsättning af belojipet, då denna mening här icke
tyckes hafva tonen för sig, men jag anhåller att Betänkandet ändock
måtte, på de grunder jag förut härför anfört, till Utskottet återförvisas.
Herr Rosenberg: Dä jag icke kan finna, hvartill en återremiss
skulle gagna, så kan jag icke biträda deras mening, som yrka härpå, och
om vi besluta, att tullmedlen skola beräknas till 1,000,000 riksdaler mer
eller mindre, så blir sjelfva inkomsten deraf alltid lika stor, oberoende af
värf beslut, men beroende på förhållanden som vi alldeles icke förmå för¬
ändra. Denna diskussion skulle kunna hafva haft nytta med sig, ifall den
^thållen vid början af riksdagen, ty då kunde den hafva lemnat godt
stod till nedsättning i anslagen, _ men nu då dessa allaredan äro beviljade
och bestämda, och vi således icke vidare kunna råka i frestelse att på
något sätt förändra dem, så kan jag icke inse hvartill en vidlyftig diskussion
i detta ämne tjenar. Inkomsten, hvarom fråga är, blir, såsom jag redan
nämnt, densamma, och endast i det fall att den skulle blifva alltför ringa,
sa måste man förhöja bevillningen eller låta vapenskatten fortfarande utgå,
men jag troi att detta lyckligtvis icke skall behöfvas. Jag är nemligen af
den tanken, att i en af inkomstartiklarne tullen skall växa ganska betyd-
hgt, nemligen tullen å inkommande bränvin och spritdrycker. Vi hafva
föregående år haft klen skörd, utaf hvilken icke särdeles mycket kunnat
till bränvin användas, och om, såsom antagligt är, allmänheten vill supa
lika mycket som förut, så måste importen af denna vara blifva ganska be-
tT xh , ?ä en karma bränvin går upp till 1 riksdaler BO öre, under
det att tillverkningsafgiften endast är 70 öre, och då. man vet att kon-
247
Deri 6 Maj, f. m.
sumtionen af denna vara tyvärr är ganska betydlig, kan man ock föreställa
sig att den blifvande tullinkomsten deraf äfvenledes blir ganska hog,. sä
att'hvad landets konsumtionsförmåga aftagit på ett eller annat håll, torde
den förökas på detta. Men, säger man, hvad skall man gorå med ofver-
skottet, som säkerligen uppstår, i fall beräkningen åt inkomsten sattes allt
för läs? Jag svarar derpå att, antingen vi beräkna tullinkomsterna till
t. ex. 11 000,000 riksdaler eller 13,000,000 riksdaler, så blir alltid inkom¬
sten lika’ stor, och till följd deraf öfverskottet äfven lika stort, som, större
eller mindre, i alla händelser väl kommer Statsverket till godo.
I anledning af hvad som blifvit sagdt om de under tjerde punkten upp¬
tagna bränningsbränningsmedlen, så är min åsigt den, att inkomsten a
dessa beror helt och hållet på den skörd, hvarmed landet detta år kom¬
mer att hugnas. Det nu befintliga lagret af bränvin inom landet ar sä
upprymdt, att det säkerligen kommer att löna sig bra att bränna bränvin,
i fäll grödan blir god och tillräcklig, och jag tviflan alldeles icke att många
då skola slå sig på denna fabrikation. Blir deremot skörden klen, då
torde icke heller i år bränvinsbränningen taga någon fart, då den allticl
måste i mer eller mindre mån vara beroende på dennas beskaffenhet.
Jag för min del vill bifalla Betänkandet i det skick det nu befinnes,
i den fulla öfvertygelsen att någon förändring i beräkningen af dessa in¬
komsttitlar icke är af behofvet påkallad.
Herr Friherre Liljencrantz:
Herr Hedlund: Det utgör en bland landets friheters intressantaste
företeelser, att till en viss grad sänkta tullaigifter gifva ökade statsinkom¬
ster, icke tvärtom. När jag derföre vid sednaste riksdag var af o ika
tanke med majoriteten i fråga om de då beslutade förhöjmngarne i tullen
å kafle, socker och tobak, så vågade jag då ock påminna om ofvannanmda
erfarenhet, att förhöjda tullsatser icke ovilkorligen gifva förökade stats¬
inkomster, och vi äro nu i tillfälle att se, att, oaktadt de beslutade for-
höjningarne, den väntade effekten uteblifvit, och att omständigheterna be¬
kräftat den erfarenhet, jag då tog mig friheten att åberopa. Huru tull¬
inkomsterna för år 1869 rätteligen böra beräknas beror på en hypotes,
uti uppställandet hvaraf åtskilliga faktorer ingå, såsom den blifvande skör¬
den under såväl detta som nästkommande år in. m. Man bor dock i
detta fäll icke gå från hvad erfarenheten visat, utan låta dess vittnesbörd
hafva sin fulla betydelse, likasom man icke heller bör anse ett mindre
godt resultat för ett enda år vara så afskräckande, att man endast dei-
efter bör ställa sina beräkningar.
Jag hyllar ingalunda den satsen, att det ar bättre att.stalla beräk¬
ningen af Statens inkomster för lågt än för högt. Staten ar i detta fall
helt olika med den enskilde, för hvilken det alltid ar af nytta att låöt
beräkna sina inkomster, för så vidt derutaf kan harledas behof af.spar¬
samhet, jemte häraf härflytande goda följder i allmänhet, men. om i Ma¬
tens budget man beräknar inkomsterna alltför knappt och utgifterna allt¬
för högt, så uppstå statsöfverskott, samlade genom folkets, skattebidiag.
Fn nyare statshushållning ogillar sådana öfverskott, vare sig de befinna
sig i Riksbanken eller Riksgäldskontoret eller, såsom i fordna tider, uti
248
Deti 6 Maj, f. rn,
S:t Eskils gemak, enär inga skatter äro mera fruktbärande än de som
™nas. * , .kets e8pa fickor. Härigenom blir ock detta satt i stånd att
tåla vid de okade bidragen för en möjligen uppkommande statsbrist. Jag
finner alltså ingen risk ligga deruti, att tullinkomsterna nu beräknas möj¬
ligen något högt, men deremot anser jag illa, om de beräknas så lågt, att
en förhöjning i bevillningen derutaf måste följa.
En föregående talare har påpekat sannolikheten af en förökad brän-
vinsimpoit undei nästkommande år samt en till följd deraf förökad tull¬
inkomst, och då jag anser denna hans åsigt ganska väl grundad kan jag
icke underlåta att i detta fall instämma med honom. På grund af hvad
jag nu haft äran anföra yrkar jag bifall till ifrågavarande Betänkande.
i „■ ?err ,C' Ifyarsson: Det. är visserligen sannt, att beräkningen åt
tullinkomsterna icke kan ske med någon fullkomlig säkerhet att träffa
det belopp, som sedermera i verkligheten visar sig vara det rätta, utan att
man till grund för denna beräkning måste lägga dels erfarenheten från
mregående år, dels den förmåga af konsumtion, som kan hos landet för¬
etas och påräknas. Nu är det klart att denna förmåga, till följd af
ett dåligt år med klen skörd, är betydligt försvagad, och då den fattigare
klassen af samhällsmedlemmarne nu måste mer än förut ålägga sig för¬
sakelser, och betydligt inskränka sin förbrukning af bränvin, kaffe, socker
och tobak, så ar det också fullt antagligt, att inkomsten af dessa de egent-
ligen s. k. kassaartiklarne omöjligen kan blifva så stor, som den under före-
gående år vant. Detta förhållande tror jag Bevillnings-Utskottet icke nog
fullständigt tagit i betraktande och af denna anledning kommit till en för
hog beräkning af nu ifrågavarande inkomsttitel.
. . Visseriigen vill jag medgifva, att, om ett större utländskt lån äter dragés
I!,.1, j ; tillgången på penningar derigenom blir större, och att till
följd deraf konsumtionsförmågan hos den större allmänheten äfven till
någon del forokas, men detta sker säkerligen dock icke i någon så be-
u i ^ det kan hafva någon egentlig inverkan på importens storlek
och beskaffenhet. På grund häraf och på det att Bevillnings-Utskottet
må lampa sig efter for handen varande förhållanden, tror jag att en ned-
sattmng i beräkningen är af behofvet påkallad, och då man, för att er¬
hålla ett jemnt bokformgssätt, icke behöfver höja den allmänna bevillningen
ens med eu bråkdel, blott dessa medel nu sänkas efter hvad sannolik-
Jemmrif ** f“e"” jag mi® “d dem som ^
synes det vara
,, ,, Hfr vice T almannen Mannerskantz: Egentligen
k^LS Ut/k°+t+teif ieda“Öter’ S0m PäH'ka återremiss af detta Betän-
S ll r t at+t ,få berakainSssumman i första punkten nedsatt, enligt
hvad den förste talaren upplyste. Detta synes mig vara så mycket mer
eri,rStnT 2 OOOtnon°m-I S1ta,ts-Utskottet’ 1 «tt Utlåtande N:o 88, erkänt
att anslut2 H?1°’000 -ksdaler °,ch derutöfver, och då nu dertill kommer
pt f v V jernyagsbyggnaden å nordvestra stambanan blifvit der¬
af^i^onoConn0’0L0i fksdalT’ 0ch säledes en brist dnnes att tyda
nå riksdaler, så kan jag icke finna annat, än att det
på allvar måtte vara fråga om att föröka bevillningen i allmänhet.
Den 6 Maj, t. in.
249
Deri som fortfarande vill hafva vapenskatten qvarstående, den bör
naturligtvis yrka nedsättning i beräkningen af nu föreliggande inkomst¬
titlar, men om man nu upptager det lån på 18,000,000 riksdaler, som
redan blifvit beslutadt, och man finner att derigenom Statens utgifter och
inkomster kunna gå ihop, så kan jag icke finna någon rimlig orsak, hvar¬
för man icke skulle vilja bifalla detta Betänkande. Nedsättes summan, så
uppstår onekligen en brist, som måste fyllas med bevillning, och derför
yrkar jag bifall till Betänkandet i det skick det nu befinnes.
Herr Murén: Med synnerlig förundran har jag här hört fram¬
ställas anmärkningar mot Bevillnings-Utskottets beräkning af tullmedlen,
gående ut derpå att denna beräkning skulle vara alltför hög, då jag, en¬
ligt min åsigt, anser den vara så knappt tilltagen, som man möjligen nå¬
gonsin kan begära. Och jag vet sannerligen icke hvarföre tulluppbörden
år 1869 icke skulle kunna uppgå till 13,500,000 riksdaler, derför att den
sistlidna år icke uppgått till fullt 13,000,000 riksdaler. Det är naturligt,
att, då brist var i landet till följd af missväxt och dåliga konjunkturer i
allmänhet, förbrukningen af kaffe och socker icke kunde vara så stor
som under vanliga år, men förhållandet har nu väsendtligen förbättrats,
och om vi nu betänka att sannolikt en stor import af bränvin förestår,
till statskassans synnerliga fördel, kan jag icke finna något rimligt skäl
till den föreslagna nedsättningen. Införseltullen å bränvin utgör 1 riks¬
daler 20 öre per kanna och tillverkningsskatten utgör endast 70 öre, och
om god skörd inträffar, så kommer nog bränvin här att i stor skala till¬
verkas, men då intet lager från förra åren återstår, kan man säkerligen
beräkna det behof, som måste införas, till omkring 1,000,000 kannor ut¬
öfver de qvälltiteter, som här finnas. Beräknar man då tulluppbörden i
allmänhet till 14,000,000 riksdaler, hvartill den sannolikt kommer att gå,
så skulle åtminstone 1,000,000 riksdaler tillkomma för bränvinsinförseln,
hvarigenom jag antager att tulluppbörden för nästa år kommer att uppgå
till omkring 15,000,000 riksdaler. Åtminstone tror jag, att man med full
visshet, och utan fara att misstaga sig, kan bestämma eller beräkna den
till 14,000,000 riksdaler, hvartill ock Kongl. Maj:t ansett den böra be¬
räknas. Ehuru jag, såsom jag nämnt, anser detta vara rigtigast, och gerna
ville instämma i hvad Kongl. Maj:t i detta ämne föreslagit, anser jag dock,
för att icke allt för mycket splittra meningarne, mig böra nu yrka bifall
till Utskottets i Betänkandet i denna del framställda förslag.
Herr Hi arta: För min del kan jag ej inse, hvartill återremiss
skulle tjena, såsom åtskillige talare här påyrkat, men deremot sluter jag
mig till dem, som anse att beräkningen af tullmedlen något bör nedsättas.
Jag stöder denna min åsigt på samma grund som näst föregående talare,
ehuru jag der vid lag kommer till ett helt och hållet motsatt resultat. Jag
vill nemligen åberopa den diskussion, som här fördes vid afgörandet af
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 88, då frågan förevar om upptagandet af
ett lån på 18,000,000 riksdaler, och då den egentliga tvisten gällde huru¬
vida lånesumman borde tagas högre eller lägre. De, som önskade ett lägre
lånebelopp, anförde då, att de kommande åren skulle blifva bättre och
medföra större statsinkomster än det nyss förgånga. Stats-Utskottet har
250
Den 6 Maj, f. m.
ändock beräknat tulluppbörden till endast 13,000,000 riksdaler, då Be-
villnings-Utskottet upptagit den till 13,500,000 riksdaler, men om nu in-
komsten skulle öfverstiga denna förstnämnda summa, så är ju deruti icke
något ondt, då, säsong Friherre Liljencrantz ganska rigtigt påpekade, brist
ändock finnes i Riksgäldskontor^, och öfverskottet således der alltid kan
användas.
Då inkomsten af bränvinsbränningsafgiften under åren 1864—1866 i
medeltal icke utgjort mer än något öfver 9,440,000 riksdaler, och under
sistlidna år icke uppgått till stort mer än 7,900,000 riksdaler, så tyckes
den vara ganska högt beräknad af Utskottet, då den för år 1869 blifvit
antagen att utgå med 9,800,000 riksdaler. Jag har dessutom af flere leda¬
möter af Kammaren från landsorten med glädje förnummit, att superiet
är i ett jemnt tillbakagående, och med en stigande moralitet kan man
våga hoppas,^ eller befara, (hvilket man vill, beror på tycke och smak), att
inkomsten af bränvinsbränningen småningom skall alltmer aftaga. Såsom
jag redan flera gånger förut haft äran tillkännagifva, är jag fallen för an¬
vändande af det direkta beskattningssättet, och då nu, sedan sockerpro¬
duktionen inom landet ökats, fara värdt är att icke något öfverskott kan
blifva på tullbevillningen, äfven om den beräknas till 13,000,000 riksdaler,
som jag önskar, så vore ju ej så farligt, om man kunde infria löftet att
påtänka detta beskattningssätt för att ersätta den brist som i statskassan
möjligen snart låter sig förspörja, i fall det af Utskottet framlagda förslaget
nu af Kammaren godkännes.
Herr statsrådet, Friherre af Ugglas: 1 Kong!. Maj:ts nådiga Pro¬
position var tullinkomsten för år 1869 beräknad till 14,000,000 riksdaler:
den har af Bevillnings-Utskottet blifvit antagen att utgå med 13,500,000
riksdaler, samt är nu under diskussionen föreslagen att beräknas till
13,000,000 riksdaler. Ehuru det alltid blir svårt att göra dylika beräk¬
ningar, så att de blifva fullt tillförlitliga, så tror jag dock att den säkraste
grunden härför är erfarenheten från föregående år, och då denna utvisar,
att' tullmedlen, i medeltal för de 3 sista åren, utgått med något öfver
13,300,000 riksdaler, samt man bör kunna vänta någon förhöjning i tull¬
inkomst genom de förhöjningar i tullafgifter, som vid sistlidne riksdag
beslutades, så vågar jag påstå, att Kongl. Maj:ts beräkning i detta fall
torde närmast träffa det rätta. Jag vill dock icke motsätta mig antagande
af ^ Utskottets förslag, då missväxt och andra missgynnande omständigheter
möjligen skulle kunna föranleda någon tryckning på importen, och det
alltid blir en fördel att beräkna denna inkomst snarare för lågt än för
högt. Af denna anledning vill jag ingå på Utskottets beräkning af tull¬
medlen till 13,500,000 riksdaler, men deremot anser jag icke skäl vara
för handen att nedsätta denna ännu lägre, såsom här af flere talare
blifvit påyrkadt.
Öfverläggningen förklarades vara slutad. Enligt de derunder gjorda
yrkanden framställde Herr Talmannen proposition dels på bifall till Ut¬
skottets ^ hemställan, dels på punktens återförvisande till Utskottet och dels
på en till 13,000,000 riksdaler nedsatt beräkning af tullmedlen, samt för¬
klarade sig finna den första af dessa propositioner besvarad med öfvervägande
Deli 6 Maj, f. m.
251
ja. Då emellertid omröstning begärdes, blef, efter fattadt beslut att återremiss
skulle uppställas såsom kontraproposition, nu uppsatt, justerad och an¬
slagen följande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet, i första punkten af dess
Betänkande N:o 19, hemställt angående beräkningen af inkomsten utaf
tullmedlen,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är den ifrågavarande punkten till Utskottet återförvisad.
Voteringssedlarne visade 113 ja och 28 nej; och hade Kammaren
alltså fattat sitt beslut i öfverensstämmelse med Utskottets förslag.
Punkten 2. Postmedlen.
Ordet lemnades åt
Herr Statsrådet, Friherre af Ugglas, som yttrade: Den beräkning
af postmedlen, som Bevillnings-Utskottet i denna punkt framlagt, anser
jag visserligen så till vida rigtig, som ett belopp af 2,300,000 riksdaler
närmast motsvarar hvad som kan antagas af dessa medel ingå, men jag
anhåller att få fästa Kammarens uppmärksamhet på en omständighet, som
torde böra föranleda någon jemkning i denna summa. Stats-Utskottet har
nemligen beräknat postverkets utgifter till ett belopp af 2,250,000 riks¬
daler, hvarjemte Riksdagen beslutat, att öfverskottet af postverkets in¬
komster får användas till verkets utveckling och förkofran, hvadan således
hela denna inkomsttitel, huru den än beräknas, kan anses redan vara de
facto anvisad. I fall postmedlen nu beräknas till 2,300,000 riksdaler och
utgifterna till endast 2,250,000 riksdaler, uppkommer i Staten en behåll¬
ning, som dock redan är tagen i beräkning för att på visst sätt användas.
Derföre synes det mig vara nödvändigt, antingen att utgiftsposten af Stats-
Utskottet förändras till 2,300,000 riksdaler, eller ock att inkomstposten
bör nedsättas till 2,250,000 riksdaler. Jag tager mig friheten hemställa, det
någon af Stats-Utskottets ledamöter ville lemna upplysning huru Utskottet
ansett denna beräkning slutligen böra utfälla. För min del anser jag det
enklaste vara att bestämma inkomstsumman till 2,250,000 riksdaler, såsom
redan förut i afseende å utgiftssumman blifvit af Stats-Utskottet antaget.
Vidare anförde:
Herr Björck: Förhållandet är alldeles sådant, som Herr Finans¬
ministern behagat uppgifva. I Betänkandet rörande sjunde hufvudtiteln
har Stats-Utskottet tillkännagifvit, att Utskottet framdeles komme att i sär-
skildt Betänkande framlägga den beräkning, som för postverket behöfdes.
Genom en egen tillfällighet har detta hittills icke blifvit gjordt, ehuru det
står i närmaste sammanhang med postverkets reglering. Emellertid står
252
Deri 6 Maj, f. m.
det för Riksdagen öppet att nu genast fixera beloppet, och då jag anser
Herr Finansministerns förslag fullt lämpligt, yrkar jag att beräkningen af
postmedlen måtte nedsättas från 2,300,000 riksdaler till 2,250,000 riks¬
daler riksmynt.
Herr Friherre Grip ens te dt: På grund af den upplysning Herr
Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet behagat lemna, är det en
klar sak, att inkomst- och utgiftsstaterna böra vara någorlunda lika till be¬
loppen, och då den enklaste utvägen att komma till detta resultat synes
vara att, enligt hans förslag, nedsätta beräkningen af postmedlen för år
1869 till 2,250,000 riksdaler, så instämmer jag helt och hållet uti detta
yrkande.
Herr Friherre Als trömer: Äfven jag anhåller att få instämma uti
det framställda förslaget att beräkna postmedlen till endast 2,250,000 riks¬
daler. Jag ber att få upplysa, att Bevillnings-Utskottet, under den förut¬
sättning att Stats-Utskottet skulle höja summan till det af Kongl. Maj:t
beräknade beloppet, 2,300,000 riksdaler, bestämde sig för samma belopp,
men då så nu icke skett, så förenar jag mig med de tvänne föregående
talarne om beräkningens nedsättande till 2,250,000 riksdaler.
Öfverläggningen var slutad. Kammaren beslöt, i öfverensstämmelse
med hvad yrkadt blifvit, att den af Utskottet i denna punkt beräknade
inkomst skulle nedsättas till 2,250,000 riksdaler.
Punkten 3. Stämpelpapper smedlen.
Utskottets beräkning af den under nämnda rubrik upptagna inkomst¬
summa blef åt Kammaren godkänd.
Punkten 4. Bränvinsbränningsmedlen.
Beräkningen af de i denna punkt upptagna inkomstmedel godkändes.
§ 4.
Företogs till förnyad behandling Stats-Utskottets Utlåtande N:o 91, i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition med förslag till utgifts-
stater vid Statens jernvägstrafik för år 1869.
Utlåtandet föredrogs punktvis, och förekommo då först i ett sam¬
manhang (under litt. a):
Punkterna 1—2.
Ordet begärdes härvid af
Herr Murén: Till en början vill jag gifva till känna, det jag
kommer att yrka afslag å denna punkt, och för att visa grunden till
denna min åsigt, anhåller jag att till granskning få upptaga åtskilligt
Den G Maj, f. m. 253
af hvad Utskottet i sina premisser yttrat. Sålunda säger Utskottet:
“Då emellertid jern vägs byggnaderna numera bedrifvas i en vida mindre
skala än tillförene, och den åsigt synes alltmera göra sig gällande att
för dessa arbetens fortsättande icke må användas högre belopp än som
motsvaras af nettoinkomsten af trafiken å Statens stambanor, torde
böra tillses, att kostnaderna för förvaltningen i samma mån inskrän¬
kas, så att de icke blifva större, än behofvet kräfver"; och vidare yttrar
Utskottet: “under förutsättning af Riksdagens bifall till de åsigter rö¬
rande jernvägsarbetenas begränsade fortsättande, Utskottet i sitt Betän¬
kande, N:o 85, angående anslag för dessa arbeten uttalat, anser sig
Utskottet derföre böra ifrågasätta, huruvida icke administrationen öfver
jernvägsbyggnaderna skulle kunna öfverlåtas till Styrelsen för Statens jern-
vägstrafik och förläggas till den afdelning inom denna, som, enligt Kongl.
Maj:ts Proposition skulle besörja utförandet af nya byggnader och an¬
läggningar. “
Jag må bekänna, att jag anser en dylik förutsättning i främsta rum¬
met opraktisk och i andra rummet högst skadlig och farlig. Opraktisk,
derföre att det icke står i ena Riksdagens magt att bestämma hvad en föl¬
jande Riksdag må bevilja i anslag, och äfven om det skulle antagas såsom
eu norm eller regel, att jernvägar icke skulle byggas för högre belopp än
som motsvaras af nettoinkomsten af trafiken, så skulle dessa arbeten kunna
blifva ganska ojemnt fördelade, då denna inkomst kan blifva ganska vex¬
lande. Öfverskottet å trafikinkomsten går nu till omkring 2,500,000 riks¬
daler om året, men så snart de vägstycken, hvarpå nu arbetas, d. v. s.
sammanbindningsbanan genom Stockholm och nordvestra stambanan till
Norge, hinna blifva färdiga, är det ingalunda osannolikt, att nettoinkom¬
sten af trafikmedlen snart stiger upp till 5,000,000 riksdaler om året.
Såldes skulle ena året byggas jernvägar för 2,500,000 riksdaler och det
andra året för 5,000,000 riksdaler, och en sådan ojemnhet i fördelningen
kan aldrig vara fördelaktig för det hela. Den maxim, man således synes
vilja antaga, håller icke streck och är skadlig i flera hänseenden. Den
skulle hvila såsom ett hot mot den enskilde, hvilken kunde ega böjelse
att inlåta sig i något jernvägsföretag, som blott genom den enskilda före¬
tagsamheten kunde komma till stånd. Antingen bör väl Staten fullborda alla
de jernvägslinier, som redan blifvit beslutade att utföras såsom stambanor
för Statens räkning, eller ock bör Staten bestämdt förklara, att den äm¬
nar sluta med byggandet af stambanor, sedan den nordvestra banan blifvit
färdigbyggd.
Jag vill med ett exempel söka visa huru jag tänkt mig ett dylikt
förhållande. För fortsätt ande af jern vägen norr Tit från Upsala äro icke
mindre än fem särskilda sträckningar föreslagna, äfvensom en sjette, i fall
det skulle blifva fråga om tvänne jernvägar norrut från Stockholm. Ett
par af dessa linier äro ej synnerligen kostsamma att bygga, men eu tredje
blir visserligen några millioner riksdaler dyrare i anläggningskostnad, men
är också sannolikt den bästa och fördelaktigaste. Den kortaste är der¬
emot icke särdeles hoppgifvande. Visste man nu, att Staten icke vidare
tänkte på att bygga någon jernbana norrut, så skulle ofelbart den en¬
skilda industrien företaga byggandet af den fördelaktigaste fastän dyraste
bansträckningen norrut, men i ovisshet huru Staten beslutar, och huru
254
Den G Maj, f. m.
mycket den kan använda för sina jernvägsbyggnader det ena året mot
det andra, vågar icke den enskilde inlåta sig i någon täflan med Staten,
ty ett enskildt bolag måste i hvilket fall som helst, vid en dylik täflan,
duka under. Bygger det enskilda bolaget den billigare banan, så byggde
Staten kanske den dyrare men indrägtigare, och då vore bolagets under¬
gång ännu mer gifven.
Häraf ser man, att det är opraktiskt att bygga jernvägarne utan
förut bestämdt system, och äfven den synpunkten, att jernvägarne böra
byggas för öfverskottet af trafikinkomsten, är likaledes skef och opraktisk,
ty med detta öfverskott böra aunuiteterna för de upptagna jernvägslånen
betalas, men icke några nya jernvägar byggas. Eller tror man väl att
det är möjligt att utpressa dessa annuiteter af folket, sedan man sett att
jernvägarne bära sig? Jag tror det icke; lika litet tror jag att framtiden
skulle vara belåten med att mottaga jernvägarne af en utfattig befolkning.
Bättre är då att en välmående befolkning finnes, om ock någon skuld för
jernvägsanläggningarne återstode för dem att betala, ty den riksdaler, som
finnes qvar i folkets fickor, den förökar sig nog, under det att den, som
utpressas i skatter, merändels spårlöst försvinner. Jag tror derföre, att
denna maxim, att jernvägarne böra byggas för öfverskottet af trafikinkom¬
sten, icke kan bibehålla sig eller på längd försvaras, utan att den till¬
kommit genom ett misstag.
Man har sett jernvägarne mer ur provinsiel synpunkt än ur Statens,
men man bör dock komma ihåg, att Staten är den som verkligen drager
och bör draga den största fördelen af desamma. Man har ansett dem
för ett nödvändigt midt, och provinsens intresse må visserligen vederbör¬
ligen afses vid deras anläggande, men endast i andra rummet, då Statens
fördel deremot alltid bör komma i det första. Staten, såsom en klok
egendomsegare, bör förvalta dessa sina tillhörigheter, så att de gifva en
god inkomst, och ställer man sig på denna ståndpunkt, så tror jag, att
man måste medgifva att Staten skall och bör bygga jernvägarne i vårt
land. Om de provinsiela intressena i denna del förut väl mycket gjort
sig gällande, hvilket väl svårligen lärer kunna förnekas af den, som tager
närmare kännedom af historien om våra jernvägars tillkomst, isynnerhet
under sistförfluten decenniet, så tror jag dock att man numera icke be-
höfver befara något sådant. De södra och vestra delarne af vårt land,
som alltid varit talrikast och bäst representerade vid våra riksdagar, hafva
redan fått de jernvägar färdigbyggda, hvilka de åstundat och skäligen kun¬
nat begära, så att nu hafva dessa provinser icke vidare någon orsak att
kasta sig in i några tvister härom. Snart får äfven Wermland den stats¬
bana färdig, som, dragen genom dess vidsträckta områden, kommer att på
samma gång förena oss med brödrafolket och inom provinsen sprida sin
allt lifgifvande kraft i industriel hänseende. För närvarande återstå alltså
icke mer än tvänne provinser, som ännu icke fått några af Staten byggda
jernvägar, nemligen det mägtiga och rika Östergötland och det fattiga
Norrland, som, sorgligt nog, kanske är den svagast representerade delen
af vårt land, och derföre ock minst förstått att tillgodogöra sig Statens
uppoffringar i och för jernvägarnes byggande. Äfven om man nu ock
skulle kunna förutsätta, att Norrländingarne finge understöd af represen-
tanterne från Östergötland vid deras berättigade fordran på jernvägens
Den 6 Maj, f. m.
dragande norrut, så är jag dock öfvertygad derom, att Riksdagen aldrig
behöfver befara att numera blifva öfverröstad af de provinsiela intressena,
såsom fordom skett, och derför lärer väl icke heller hädanefter uppstå
någon risk för Staten att få de återstående stambanorna förlagda i den
retning som för Statens intresse är den bästa och mest fördelaktiga.
Att nu hos Kongl. Maj:t anhålla om indragning af Jern vägsbyggnads¬
styrelsen eller dess sammanförande med Styrelsen öfver jernvägstrafiken
till en enda styrelse för Statens jernvägar skulle enligt min åsigt utvisa
den, snart sagdt, mest barnsliga omkastning af Representationens åsigter,
då det icke är särdeles länge sedan dessa båda styrelser åtskiljdes just
pa begäran af Rikets Ständer, som derigenom trodde sig kunna bereda
sparsamhet och skyndsamhet vid utförandet af' Statens jernbanor. Mången
ansåg då denna åtgärd ganska menlig, men då Regeringen gifvit efter för
Representationens påtryckning i detta fall, så vore väl det ganska oklokt
att nu åter vexla om formerna för denna styrelses verksamhet. Om nu
den af Utskottet föreslagna åtgärden af Kammaren gillas och af Kongl.
Maj:t utföres, så vet jag sannerligen icke hvem som sedermera skall taga
hand om byggandet af vara återstående jernvägar. Inom Trafikstyrelsen
finnes väl ingen, som man kan anförtro ett dylikt uppdrag, och ej" heller
är väl chefen för Trafikstyrelsen dertill lämplig, då han i detta afseende
icke kan hafva någon erfarenhet. Jag tror således för min del, att Kongl.
Maj:t omöjligen kan fästa afseende vid eu dylik framställning af Riks¬
dagen, äfven om densamma af Representationen beslutås.
Man bär talat om att göra Jern vägsbyggnadsstyrelsen till en under¬
afdelning under Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, men äfven detta anser
jag vara ganska opraktiskt, ty denna styrelse är förut ganska öfverhopad
med göromål, i fall man tager i betraktande den ringa personal, hvarutaf
den består, och om jernvägarnes byggande nu skulle föröka deras göro¬
mål, så snäste nödvändigt bildas eu ny afdelning af styrelsen, och denna
skulle sekel ligen icke blifva billigare än den nuvarande Byggnadsstyrelsen,
utan att ändock ega dennas vana och nu förvärfvade skicklighet i dessa
arbetens utförande.
Jag önskar derföre, att Jernvägs byggnadsstyrelsen måtte få fortfara
att leda våra jernvägsbyggnadsarbeten, så länge en vägbit ännu finnes att
bygga på Statens bekostnad, men vill man dermed sluta, då må äfven
denna styrelse dragas in, ty då måste äfven i och med detsamma dess
verksamhet upphöra. Jag gör detta yrkande så väl i trygghetens intresse,
som ui synpunkten af sparsamhet med allmänna medel, ty denna styrelse
eger nu fullkomlig kännedom om bästa sättet att bygga våra jernvägar,
och kan derigenom åstadkomma besparingar, dem ingen ny styrelse skulle
kunna gorå i lika grad. Såsom jag redan haft äran anföra tror jag, att
Staten vidare bör fortsätta byggandet af jernvägar, ty om de återstående
strackningarne läggas der de böra läggas, så komma dessa banor utan
tvifvel att blifva ganska indrägtiga, genom eu i stor skala utvidgad trafik,
och af denna anledning tror jag, att man bör betänka sig tvänne gånger,
innan man afskedar Jern vägsstyrelsen.
T,,.,/^ grund af,livad,jag nu anfört yrkar jag afslag å denna punkt i
utlåtandet och bifall till Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet.
256
Den 6 Maj, f. m,
Herr Key: Sedan jag förlidet år väckte motion i ämnet, har onek¬
ligen opinionen vändt sig mer och mer till förmån för nödiga reformer i
vår jernvägsadministration, och häri ser jag ett godt förebud till det re¬
sultat, jag velat framkalla. Ehuru hvarje god sak talar för sig sjelf, skulle
jag önska, att den nu ifrågavarande erhölle en kraftigare tolk, en bättre
försvarare inom denna Kammare än jag, men vill emellertid så godt jag
förmår söka att bjuda skäl. Mine Herrar! Vill man rigtigt se huru
snabbvuxen eu byråkratiens planta är, så bör man genomläsa Kongl.
Maj:ts Proposition med förslag till utgifts-stater vid Statens jernvägstrafik
för 1869, och vill man pröfva af huru segt trädslag denna växt är, så
bör man studera Stats-Utskottets förevarande Utlåtande. Detta oaktadt
var det endast med åtskilliga modifikationer och med blott en röst i plu¬
ralitet som reformvännerna inom Utskottet lyckades vinna det jemförelse¬
vis obetydliga resultat som föreligger i Betänkandet. Detta Stats-Utskot¬
tets förslag afser blott i viss mån, och såsom ett alternativ, sammanslag¬
ning af Byggnads- och Trafikstyrelserna samt indragning af distrikt-
chefsplatserna. .lag tror, att man både kan och bör gå vida längre.
Hvad nu först beträffar den ifrågasatta sammanslagningen åt de båda
styrelserna, torde det vara alldeles påtagligt att, om man verkligen vill
åstadkomma hushållning i stort, en sådan sammanslagning bör ega rum.
Ett helt annat förhållande var för handen, då Rikets Ständer hos Rege¬
ringen begärde att dessa styrelser måtte åtskiljas, ty då förestod byggande
af icke mindre än fem olika banor på en gång, nemligen Upsalabanan, sam-
manbindningsbanan, Norrköpingsbanan, Laxå—Christinehamnsbanan, Ar-
vjjja_Norska gränsen, förutom fortsättningen af södra stambanan, hvilka
alla, hvar för sig, bedrelvos, åtminstone tidtals, med större arbetsstyrka
än den som nu vanligen användes å nordvestra stambanan. Hå derjemte
med temlig säkerhet kan antagas, att jernvägsbyggnadsarbetet äfven hädan¬
efter kommer att fortgå i vida mindre skala än förut, anser jag det vara
en alltför stor statslyx att för dessa mindre arbeten hålla en särskild
styrelse. Den hänger nu, på våra jernvägsbyggnader som en alltför vid¬
lyftig rock på en person som gått genom Bantings-kuren. Enligt uppgift
från Byggnadsstyrelsens kammarkontor utgjorde kostnaden för styrelsen:
År 1863 ................... 59,747: 57.
„ 1864 ................... 60,063: 96.
„ 1865 ................... 66,476: 46.
„ 1866 ................... 68,033: 49.
Jag har emellertid gjort utdrag ur Byggnadsstyrelsens räkenskaper
och dessa utvisa ett ännu högre resultat. Jag vill alldeles icke bestrida,
att ju ej de nyssnämda siffrorna ur styrelsens synpunkt kunna vara rig-
tiga, men ur hvarje annan synpunkt deremot vet jag icke med hvad rätt
från utgiftsstaten dragits åtskilliga diverse utgifter, arfvoden, provisioner,
hvilket allt för hvarje år uppgått till betydliga belopp och direkt öfverförts
till jernbanornas anläggningskostnad, ehuru dessa utgifter, åtminstone del¬
vis, rätteligen borde hänföras under utgiftsstaten för styrelsen sjelf. Tillägger
man dessa belopp, så uppgår kostnaden för Byggnadsstyrelsen:
år 1863 till................ 68,876: 14.
„ 1864 „ 82,851: 70.
år
-Den 0 Maj, f. m.
257
år 1865 till................ 101,755: 38.
.. 1866 „ ................ 95,283: 71.
Nu kau med skäl frågas, om det är rimligt att hålla en så dyr sty¬
relse för att bygga jernvägar för omkring 3,000,000 riksdaler årligen, samt
om det icke i stället läte sig göra att bygga genom eu byrå under Tra¬
fikstyrelsen, helst man vet att denna sednare alla år också bygger icke
obetydligt; under tiden från Januari till Oktober månader förlidet år
byggde den för 600,000 riksdaler. Jag vågar tro, att, om den nya orga¬
nisationen af Trafikstyrelsen kommer till stånd, öfverdirektören för ban-
afdelningen kunde sköta Styrelsen för jern vägsbyggnaderna, och att, i den
män sådant behöfdes, ingeniörer kunde för tillfället antagas, hvilka seder¬
mera, då de befunnos öfverflödige, borde förafskedas. Så sker äfven för
närvarande; biträdande ingeniörer antagas blott på månad, om jag icke
misstager mig, och detta sätt att gå till väga är ju ganska ändamålsenligt.
Utom de besparingar, som genom sammanslagning af de båda styrelserna
så att säga^ ligga i öppen dag, som man ser, och som bestå i en mängd
tjenster, hvilka nu genom jernvägsadministrationens tvådelning behöfvas i
duplett, t. ex. ritare, arkitekter, kanslitjenstemän, m. m., finnas ofant¬
ligt många andra kostnader, som man icke ser. Dessa bero af de slit¬
ningar, som äro en följd af de båda embetsverkens sidoordnade ställning
till hvarandra. Allteftersom Byggnadsstyrelsen afiemnat de nya bandelarne
till Trafikstyrelsen, har denna sednare sett sig nödsakad att icke blott i mån
af den ökade trafiken utvidga stationerna, utan äfven att 1’ifva ned väggar
och omreda en mängd byggnader till vinnande af mera ändamålsenlighet,
hvilka dock af Byggnadsstyrelsen ofta nyss förut blifvit öfverlemnade så¬
som fullt färdiga. Flera hundra tusen riksdaler, det är min öfvertygelse,
hafva på detta sätt gått förlorade, och hvarföre —— om icke af den orsa¬
ken att dessa båda styrelser, med samma höga värdighet, funnit sig, an-
tagligen af denna, förhindrade att i förväg rådfråga och meddela sig med
hvarandra? Ett annat exempel ber jag att få anföra. Trafikstyrelsen
eger en hel mängd tjensteman i Göteborg; man skulle väl derföre kunna
tycka, att någon af dessa kunde utan särskild betalning emottaga de ma-
terialier, som af Byggnadsstyrelsen reqvireras från England, lika val som de
nu emottaga dem som Trafikstyrelsen derifrån inköper? Så har likväl
icke varit förhållandet, utan Byggnadsstyrelsen har hållit en särskild kom¬
missionär i Göteborg, som år 1866 i arfvode uppbar 1,246 riksdaler 9
öre. Detta kau visserligen sägas vara obetydligt, men det är likväl ett
prof på de faux fhiis som delningen af jernvägsadministrationen i tvänne
i sig innebär.
Då emellertid nu trafiken årligen ökas och blifver hufvudsak, under
det att byggnadsarbetet — hvilka åsigter om ett fortsatt jernvägsbyggande
man än må ega — måste erkännas mer och mer blifva en bisak, torde det
också alltmer finnas lämpligt och förenligt med god hushållning att Bygg¬
nadsstyrelsen blott blifver en afdelning under Trafikstyrelsen, hvilken i alla
fall, i utläggning af dubbla spår, nedläggande af nya rails, byggande
af nya stationshus, reparationer m. in. år ifrån år, och allteftersom jern-
vägsnätet förlänges med det ena tiotalet mil jernväg efter det andra, ser
sina byggnads bestyr ökade. Kan den bygga det ena, torde den äfven kunna
Riksd, Prof.. 1868. 2 Afd. 4 Band, 17
258
Den 6 Maj, f. m.
bygga det andra, under förutsättning likväl att banafdelningen fortfarande
erhåller, hvad som icke bör blifva svårt, med de stora förmågor vi i detta
fall lyckligtvis ega, en fullt lämplig chef. Emot förslaget att förlägga
Byggnadsstyrelsen på arbetslinien har styrelsen i sitt underdåniga utlå¬
tande till Kongl. Maj:t, och som omförmäles i Kongl. Propositionen N:o
12, hvaruti styrelsen jemväl erkänt, att kostnaden för densamma kunde,
med byggande lör 3,000,000 riksdaler om året, inskränkas till 50,000
riksdaler, och, om den förlädes ut på arbetslinien, minskas till 35,000
riksdaler, anfört, såsom mig synes, nöjaktiga skäl, såsom att densamma
skulle blifva för långt aflägsen från hulvudstaden samt att derigenom med¬
delandet emellan styrelsen å ena samt Civildepartementet och Riksdagen
å den andra sidan skulle blifva försvåradt in. m. Det inses lätteligen, att
det icke kan vara lämpligt att hafva en slik ambulatorisk styrelse med
kansliet på kärran, utan torde den nödvändigt böra halva en fast punkt
och således förblifva i Stockholm. Men deremot kan Byggnadsstyrelsen,
på sätt jag redan antydt, alltförväl göras till eu byrå under Trafiksty-
relseu. Jag vågar derföre föreslå, att första punkten af momentet a) måtte
erhålla följande förändrade lydelse: “Att Riksdagen måtte i underdånig¬
het anhålla, det Kongl. Maj:t, med framläggande af ny utgiftsstat, ville
taga i nådigt öfvervägande: Ro huruvida icke Styrelserna öfver Statens
jern vägs byggnader och jernvägstrafik kunna sammanföras till en enda Sty¬
relse för Statens jeruvägar.“
Hvad åter andra punkten i förevarande moment angår, så har jag
ock några påminnelser att göra. Man har mycket talat om nödvändighe¬
ten af dessa intendenter eller distriktchefer, och sökt anföra mera eller
mindre giltiga skäl för deras bibehållande. Men om man lägligt reflek¬
terar till Trafikstyrelsens underdåniga utlåtande till Kongl. Maj:t, så kan
man tydligen läsa mellan raderna, att Trafikstyrelsen sjelf verkligen icke
håller särdeles mycket på dem. Det heter nemligen å pag 17 i utlåtan¬
det: “Af en sådan centralstyrelsens förändring följer likväl, att de nu¬
varande intendentsbefattningarne måste erhålla eu i viss mån förändrad
betydelse så väl i förhållande till styrelsen som till distriktförvaltningeu,
ty i och med detsamma hvarje förvaltningsgren erhåller sin ständiga före¬
dragande och chef inom styrelsen, blir det dels icke längre behöflig! att,
annat än undantagsvis, till öfverläggningar inom styrelsen inkalla inten¬
dent, i följd hvaraf dennes egenskap af ledamot kan upphöra, dels kom¬
mer att på hvarje afdelningschef inom styrelsen öfverflyttas en del af det
ansvar för afdelningens verksamhet, hvilket för närvarande ensamt åligger
intendenten till följd af dennes skyldighet att besluta öfver hvarje förslag
som af underlydande afdelningsföreståudare å distriktet framställes.
Man kan nemligen icke med skäl hos en person fordra en så full¬
ständig kännedom i samtliga afdelningarnes alla ärenden, som hos den
hvilken uteslutande egnar sin tid och studier åt en afdeluings verksamhet,
och den skola, nuvarande intendenter varit i tillfälle genomgå innan vår¬
den om diktriktförvaltningarne dem anförtroddes, står i allmänhet icke
längre den till buds, som hädanefter inträder i Statens jern vägstrafiks
tjenst,"
De» ii Maj, f. in.
‘259
Vidare tillägger styrelsen: “Häraf följer, att, äfven om det i princip
vore fördelaktigare att såsom hittills hos en och samma person, intenden¬
ten, söka all den sakkunskap förenad, som för linieförvaltningen är nödig,
i stället för att på flera personer fördela arbete och studier för samma
ändamål, skulle det likväl hädanefter blifva snart sagdt omöjligt att finna
personer, som i alla grenar af linieförvaltningen vore i besittning af till¬
börlig öfverlägsenhet. Enligt styrelsens förmenande måste således en del
af det ansvar, som hittills ålegat intendenten, öfverflyttas på vederbörande
afdelningschefer inom styrelsen. “
Således medgifver Trafikstyrelsen sjelf, att desse distriktchefer skulle
blifva i viss mån öfverflödige. Det är väl, att man kommit till insigt om
att den gamla anordningen med intendenter icke varit den rätta, och att
man svårligen kan fordra att samma person skall hafva alla de egenska¬
per förenade, som hvar för sig fordras hos eu industriidkare, eu mekaniker
eller en byggmästare. Det förslag, som innefattas i utlåtandet, synes der¬
före mera lämpligt, och är dessutom fotadt på den erfarenhet i fråga om
jernvägstrafiks-förhållanden, som funnits i Frankrike, England, Belgien
med flera länder, samt afser att hvar och en af de tre afdelningarne,
utom den måhända behöfliga kansli- och byrå-afdelningen, nemligen ban-,
maskin- samt trafikafdelningarne, skola hafva hvar sin särskilde chef, som
i sina händer omfattar alla till afdelningen hörande detaljer inom de olika
distrikten. Rigtigheten af denna anordning har Trafikstyrelsen erkänt
och i öfverensstämmelse dermed föreslagit inrättandet af tre öfverdirek-
törsbefattningar, af Indika dock den ena tillsvidare skulle förestå både
ban- och maskinafdelningarne.
Det förefaller så mycket mera anmärkningsvärd^ att styrelsen, tvärt¬
emot den nyssnämnda principen, och liksom en sprängkil uti ett öfrigt
homogent förslag, inskjutit sina så kallade distriktchefer och förordat
samma tjensters bibehållande, med blott den förändring att dessa tjenste-
män i stället för intendenter benämnas distriktchefer, dervid tulldistrikts-
cheferne vid tullverket tyckas hafva föresväfvat styrelsen såsom mönster.
Får man döma af de göromål, som styrelsen tänkt uppdraga åt desse
ditriktchefer (pag. 33j, är eu del af dessa just sådant som måste utgå
från styrelsen sjelf, så vida nödig enhet och sammanhållning skall bibe¬
hållas, och derför också ganska rigtigt är föreslaget att tillhöra öfverdi-
rektörsbefattningen, t. ex inspektionsresor ute på linierna (pag. 18), samt
det flinga af dessa göromål af beskaffenhet att tillhöra tjenstemännen vid
de olika afdelningarne inom hvarje distrikt, och hvartill de äfven blifvit
i styrelsens förslag ålagda. Trafikstyrelsen sjelf, som sagdt är, tyckes icke
särdeles varmt förfäkta desse tjenstemäns oumbärlighet; men deremot sy¬
nes den af Kong!. Maj:t tillsatta komitéen för granskning af den föreslagna
omorganisationen af sagda styrelse ansett dem mera behöflige. Men då
komitéen (pag. 70, 71) föreställer sig, att “kontrollen“ öfver penningeremis-
ser och utbetalningar skulle “närmast tillkomma bemälde chefer1', synes den
hafva förbisett, att desse chefer för de vidlyftiga distrikten sällan skulle
komma i tillfälle att granska de många räkningarne från de olika afdel¬
ningarne, förrän de blifvit liqviderade, äfvensom att af samma skäl, eller
undvikande af en onödig tidsutdrägt, utanordningarne antagligen fortfa~
260
Den 6 Maj, t', m.
rande komme att ske genom ban-, maskin- ocli trafikdirektörerne, som re¬
qvirera ut penningarne hos kassörerne och äfvenledes attestera dem. “Upp-
sigten öfver vården och hushållningen med de till alla afdelningarne hö¬
rande dyrbara förråd“ skulle också enligt komitéen “närmast tillkomma'1
distriktcheferne. Denna uppsigt torde dock häst åstadkommas af afdel-
ningsdirektörerne, hvilka få antagas icke mindre intresserade om förrådens
vård och hushållning, enär en uraktlåtenhet i detta hänseende i första
hand drabbar dem sjelfva. Då till följd af jernvägsindustriens utveckling
det svårligen för en och samma person låter sig göra att vara lika skick¬
lig i ban-, maskin- och trafikväsende, hvilket styrelsen också uti ofvan ci¬
terade yttrande pag. 17 erkänt, synas distriktcheferne, äfvenledes i mot¬
sats till hvad komitéen antagit, icke kunna jemföras med de speciela fack¬
männen i fråga om att “öfvervara nybyggnader och reparationer“, och att
“behöfliga materialier af god och ändamålsenlig beskaffenhet blifva an¬
skaffade mot billigaste pris11. Hvad beträffar det öfriga, som komitéen till
försvar för distriktcheferne anför såsom “upprätthållande af disciplin11,
“insamlande af upplysningar angående de trafikerandes och orternas inne¬
vånares förhållande till jernvägarne och trafiken“, “öfvervakande af ordning
och snygghet på stationerna" in. m., så synes allt detta kunna åstadkommas,
utan att särskilde, höge och drygt aflönade embetsman härtill äro be-
höflige.
Man har föreställt sig, att om distriktchefstjensterna indroges, det
skulle blifva nödigt att lätta trafikdirektörernes besvär med tågordnin-
garne. Dessa äro dock förut bestämda på tidtabellerna, och rubbningar i
tågordningarne förekomma endast genom ett och annat extratåg, när
tågen försenas eller hindras vintertiden af snöyra, då andra tider och mö¬
tesplatser för dessa måste anordnas, men detta förekommer kanske 20 å
30 gånger om året. Utomlands, der tåg ofta afgå hvarje halftimme, äro
helt andra förhållanden än här, der tågen äro jemförelsevis så få. Nej
dessa intendents- eller distriktchefstjenster behöfvas icke mera hädanefter
än hittills; det har visat sig, att man i fiera år kunnat umbära dem och
allt har gått lika bra. I detta afseende förekomma några uppgifter i en
af dagens tidningar, hvilka jag ber att få vitsorda, då jag känner, att de
äro med sanna förhållandet öfverensstämmande. Vid frågans behandling
inom Utskottet anförde jag just dessa samma uppgifter i närvaro af den
jernvägstjensteman, som erhållit uppdrag af Trafikstyrelsen att benäget
tillhandagå med upplysningar, och han kunde icke i hufvudsak bestrida
dem. Förhållandet har nemligen varit, såsom jag nyss nämnde, att in-
tendenterne mer och mer befunnits öfverfiödige. Intendenten i första di¬
striktet var utomlands två tredjedels år och har sedan tjenstgjort såsom
ledamot i styrelsen; under tiden har trafikdirektören skött befattningen.
Intendenten i andra distriktet har under två års tid likaledes haft för¬
ordnande såsom ledamot af styrelsen här i Stockholm, utan annan vikarie
än trafikdirektören. Intendenten för tredje distriktet har dels varit tid¬
tals borta, dels haft ett enskildt uppdrag såsom arbetschef för privatbanan
Helsingborg—Landskrona och derföre uppburit arfvode. Då detta kunnat
ske, och intendentstjensten, hvilket jag tager för afgjordt, lika samvetsgrann!
och noga som förut blifvit skött, så bevisar det endast, att den icke måtte
vara särdeles trägen.
Den 6 Muj, f. m.
261
Vid ett enskildt sammanträde förliden gårdag lemnades den upplys¬
ning af ordföranden i styrelsen öfver Borås-banan, att trafikkostnaden,
som för Statens jernvägar uppgår per mil om året till 35,000 riksdaler, för
Boråsbanan blott utgör 16,000 riksdaler per mil. Sannt är, att denna
sistnämnda är smalspårig, och erkänner man derjemte att kostnaderna för
statsbanor alltid måste blifva i viss män större än för de enskilda, på hvilka
sednare mindre anspråk ställas, och jag af sådan anledning ökar kostna¬
den för Statens jernbanor till 25,000 riksdaler, så kunde likväl 10,000
riksdaler per mil inbesparas, hvilket för 100 mil jernväg skulle uppgå till
en hel million och således vara tillräcklig att betala räntan på en stor
del af vår jernvägsskuld. För att i korthet ådagalägga hvilken besparing
som kan beredas genom vidtagande af en eller annan förändring vid jern-
vägarne, vill jag blott erinra om, att skilnaden i pris, genom att bränna
stenkol i stället för cokes, år 1865 uppgick till icke mindre än 174,000
riksdaler. Slutligen ber jag få tillägga, att min fasta öfvertygelse, grundad
på en samvetsgrann pröfning efter bästa förmåga, fortfarande är, att be¬
tydliga inskränkningar kunna och böra ske i vår jernvägsadministration,
ty, jag vågar säga, man har väl mycket förgätit, att jern vägarn e äro till
icke för tjenstemännens, utan tjenstemänuen för jernvägarnes skull.
På grund af hvad jag sålunda haft äran andraga, vågar jag föreslå, att
äfven andra punkten i mom. a) måtte erhålla följande förändrade lydelse:
“2:o) huruvida icke dels de föreslagna distriktchefstjensterna skulle
kunna indragas, dels betydligare inskränkningar ske, såväl i antalet af de
vid Statens jernvägstrafik anställde embets- och tjenstemän samt betjente,
som äfven i fråga om beloppen af de för dem föreslagna löneförmåner. “
Herrar Jan Andersson och Hedenberg med flere af Kammarens le¬
damöter instämde uti detta yttrande.
Herr Stråle: Hvad beträffar Utskottets förslag under litt. a) mom.
1, så är jag dermed fullkomligt tillfredsställd. Hvad åter angår Utskottets
hemställan i mom. 2, så tillåter jag mig att på eu gång yttra mig såväl
derom som angående Kong!. Maj:ts Proposition, ty om jag nu försummade
tillfället dertill, skulle det kanske sedan förmenas mig, då de öfriga punk¬
terna förekomma.
Alltifrån den stund jag började deltaga i offentliga förhandlingar, har
jag hört den folkvalda Representationen hysa den föreställning, att vi hafva
för många tjenstemän. Må vara att denna föreställning är grundad eller
icke, så har den dock hysts och den har gifvit sig luft i åtskilliga motio¬
ner, icke minst uti den om åtgärders vidtagande till besparing i utgif¬
terna för den civila administrationen m. m., hvilken snart förekommer till
behandling. Det hade då varit att förvänta, att en utgiftsstat, som går
löst på omkring 4,000,000 riksdaler, af Utskottet tagits i särdeles nog¬
grant öfvervägande, helst Utskottet der varit i tillfälle att tillämpa den
sparsamhetsprincip, som är så önskvärd, samt Kongl. Maj:ts Proposition, i
motsats mot hvad förhållandet var med den utgiftsstat, som sednast i
denna Kammare behandlades, innehåller redogörelse för de göromål, som
åtfölja hvarje befattning. Emellertid kan jag icke finna, att en sådan ut¬
262
Dea 6 Maj, f. m.
redning af Utskottet egt ram, och jag kan icke åtnöjas med den skrif¬
velse, Utskottet föreslagit. Jag vill icke uppehålla mig vid alla dessa nya
titlar, som blifvit ifrågasatta, ehuru mycket kunde om dem vara att säga.
De äro dock blott titlar, fastän de ofta medföra anspråk, som icke äro
grundade i befattningarnes egen natur. Återstår då frågan, om alla dessa
befattningar äro nödiga, och om de löner, som för dem blifvit föreslagna,
uppvägas af motsvarande qvantitet arbete. Det är mig omöjligt att ge¬
nomgå dem alla, men jag har fäst mig vid några och i första rummet vid
dem inom kansliet, Enligt Trafikstyrelsens förslag till organisation af
jernvägstrafikens förvaltning skulle byråcheferne bereda och föredraga in¬
för styrelsen ärenden, hvilka de hvar för sin afdelning hafva att hand¬
lägga, samt kontrasignera de utgående besluten. Vidare skulle sekretera¬
ren uppsätta och låta afsända alla af styrelsen beslutade skrifvelse!’ och
andra utgående expeditioner; två notarier föra styrelsens protokoll och
utfärda de beslut, som genom protokollsutdrag expedieras, och biträda
vid uppsättandet af utgående expeditioner och andra inom kansliet före¬
kommande göromål, som dem af sekreteraren anförtros; hvarjemte skulle
finnas kopister till det antal, som för hvarje år fastställd stat bestämmer.
Det förefaller den oinvigde, som skulle här kunnat vidtagas väsendtliga in¬
skränkningar. Så torde t, ex. sekreteraren kunna föra protokoll vid sty¬
relsens sammanträden och sjelf expediera dessa protokoll.
I nästa paragraf är föreslagen en tjensteman, som förut icke funnits,
nemligen ombudsmannen. Han skulle bland annat hafva till uppgift att
hålla ordentliga förteckningar öfver eganderättshandlingar samt borgens¬
förbindelser, gällande kontrakt och andra säkerhetshandlingar samt tillse,
att förnyelse af sådana handlingar sker inom laga tid; hvarjemte han
skall för vården af dessa handlingar vara med aktuarien solidariskt an¬
svarig. Till en sådan befattning behöfves icke juridisk bildning, utan blott
en viss grad af ordningssinne. Vidare skulle han iakttaga, bevaka och
fullfölja Statens jern vägstrafiks rätt uti alla mål, som antingen varda till
hans embetsåtgärd af styrelsen öfverlemnade, eller hvaruti han eljest kan finna
sig befogad att talan föra. Nu säger styrelsen i sitt förslag: “Styrelsen
har redan länge erfarit saknaden af ett ordinarie juridiskt biträde samt
derföre ganska ofta varit nödsakad att anlita tillfälliga sådana, ej mindre
för utförande af rättegångar än för utredande af administrativa och regle-
mentsfrågor. Jag föreställer mig, att för dessa sednare frågor icke behöf¬
ves någon juridiskt bildad person, och hvad rättegångarne beträffar, skulle
jag funnit det ganska naturligt, om ett juridiskt ombud i början af jern-
vägsanläggningarne behöfts för expropriationer och dylikt, men nu anser
jag denne tjensteman vara öfverflödig, helst de först uppräknade göromål,
som skulle honom åligga, äro af beskaffenhet att de böra läggas på
registratorn och aktuarien.
Vidare förekommer ett nytt anslag å 1,500 riksdaler till eu arkitekt.
Styrelsen säger, att den hittills anlitat Jern vägsbyggnadsstyrelsens arkitekt,
och jag föreställer mig, att någon särskild arkitekt icke heller framdeles
behöfves, med undantag för uppgörande af ritning till blifvande stations¬
byggnad i Stockholm; hvaremot alla öfriga byggnader, som kunna före¬
komma, torde kunna uppföras efter redan befintliga ritningar.
Den 6 Maj, f. m.
263
Ytterligare har anslag begärts till två tjensteman, hvilka, om de förut
funnits, måtte hafva uppträdt under eu annan titel. Jag menar öfver-
direktörsassistenterne, för hvilka föreslagits lön af minst 2,700 och högst
3,900 riksdaler. Detta är en icke obetydlig aflöning. Tillser man hvad
produkt de derför skulle åstadkomma, så finner man, att de skulle re¬
gistrera till öfverdirektören adresserade inkommande skrivelser; uppsätta,
registrera och expediera de embetsskrifvelser, som från öfverdirektören
utgå; förvara och vårda öfverdirektörsexpeditionen tillhöriga handlingar
och böcker in. m. De aldra flesta af dessa göromål sammanfalla med
dem, som tillhöra registrator!! och aktuarien. Att assistenten icke skall
biträda öfveringeniören i det tekniska framgår klart deraf, att denne skall
hafva en särskild maskiningeniör. I afseende på öfveringeniörerne är jag
förekommen af de föregående talarne.
Jag anser det icke vara nog, att Riksdagen aflåter en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, utan att Riksdagen bör rent ut säga hvilka anslag den
anser erforderliga.
Af hvad jag nu yttrat framgår, att jag yrkar afslag å momentet 2
under litt. a; och förbehåller jag mig att vid momentet 4 under litt. b,
få göra de yrkanden, hvartill jag anser anledning förefinnas.
Herr Statsrådet Lagerstråle: Då fråga hos Kongl. Maj:t förekom
om framläggande af förslag till den utgiftsstat, som utgör föremål för
öfverläggning, uppstod hos mig såsom föredragande af detta ärende grun¬
dade betänkligheter om min förmåga att pröfva denna stat, innan den
varit underkastad behandling af sakkunnige personer. Jag föreställde
mig ock, att eu sådan behandling skulle utgöra en god ledning vid frå¬
gans bedömande såväl af Kongl. Maj:t som af Representationen, helst
det ligger i sakens natur, att eu så egendomlig och omfattande för¬
valtning som jernvägstrafikens icke kan organiseras efter samma grunder
som Statens öfriga förvaltande verk. Till komiterade för frågans be¬
handling utsågos på min underdåniga framställning dels den man, som
förut stått i spetsen för Statens jernvägsbyggnader och ursprungligen ord¬
nat trafiken å desamma och hvars stora egenskaper såsom organisatör äro
lika erkända som dem han eger såsom tekniker, dels verkställande direk¬
tören vid den enskilda jernbana, som visat de bästa ekonomiska resultat
i vårt land, och dels trafikdirektören vid den enskilda jernbana, som haft
att sträfva med de största ekonomiska svårigheter och ändock utvecklat
sig på ett särdeles förtjenstfull! sätt i alla rigtningar, nemligen Örebro—
Arboga-banan. Man kunde således, efter mitt förmenande, antaga, att
samarbetet af desse män skulle åstadkomma ett förslag, grundadt på det
förut bestående, som var godt, och undvikande det, som kunde anses min¬
dre lämpligt. Såsom af bilagan till Kongl. Maj:ts Proposition inhemtas,
hafva komiterade i hufvudsaken biträdt det förslag, som af Trafik¬
styrelsen blifvit afgifvet, och dervid endast gjort några mindre anmärk¬
ningar.
Jag medgifver gerna, att, ehuru jag i följd af min tjenstebefattning
under åtta år varit pligtig att inför Kongl. Maj:t föredraga frågor om
264
Den 6 Maj, f. in.
jernvägstrafiken, jag likväl icke kunnat om deras detaljer förskaffa mig
fullständig kännedom, och jag anser, att de enskilde ledamöter af Repre¬
sentationen, hvilka deråt egnat ännu kortare tid, icke kunnat intränga
mycket djupare, och det skulle derföre vara att beklaga, om Representatio¬
nen uteslutande komme att bedöma saken efter deras individuela uppfatt¬
ning eller opröfvadt antaga hvad som af dem mot förslaget blifvit an¬
märkt. Jag vill icke ingå i ett detaljeradt svaromål på dessa anmärk¬
ningar, emedan jag anser förslaget hemta ett tillräckligt stöd af komite-
rades deröfver afgifna omdöme äfvensom af Stats-Utskottets verkställda
granskning, samt till sina olika bestämmelser så sammanhänga, att det
icke går an att taga bort vissa delar deraf utan att skada det hela.
Man får icke förbise, att med handhafvandet af rörelsen å jernvä-
garne är förenadt ett stort ansvar. Tusentals personer trafikera jern-
banorna hvarje dag, och de olyckor, för Indika de kunna blifva utsatta,
äro till stor del beroende af anordningarne vid trafiken, hvarföre det icke
torde vara skäl att minska den tillsyn, som är erforderlig för ordning
och trygghet.
Vill man jemföra förhållandet emellan våra och utländska statsjern-
banor, så. finner man, att den vaglängd, vi redan hafva, vida öfverstiger
den som i utlandet befinner sig under Statens direkta förvaltning. Den
belgiska statsbanan omfattar blott 75 svenska mil och den hanoveranska
statsbanan har en sammanlagd längd af blott 73 mil. Genom en sam¬
manställning emellan tjensteman och betjente å andra länders jernbanor
och å våra visar sig, att personalen å hvarje svensk mil vid följande ba¬
nor utgör: å hanoveranska statsbanan 6,5 tjenstemän och 33,4 betjening;
å preussiska östra banan 6,1 tjenstemän och 21,9 betjening; å wiirtem-
bergska statsbanan 7,8 tjenstemän och 18,1 betjening; å bäjerska östra
banan 4,4 tjenstemän och 21,0 betjening: å Kaiser Ferdinands Nordbahn
14,8 tjenstemän och .20,1 betjening; å österrikiska sydbanan 11,1 tjenste¬
män och 22,4 betjening; å Köln—Minden-banan 13,1 tjenstemän och 60,7
betjening samt å. Theissbanan 3,5 tjenstemän och 12,4 betjening; eller i
medeltal för 8 jernbanor om 544 svenska mil 8,6 tjenstemän och 25,1
betjening; under det att å våra jernbanor, som hafva en sammanlagd
längd af omkring 100 mil, tjenstemännens antal uppgår till 4,3 och be-
tjeningens till 14,3 å hvarje mil. Denna olikhet är visserligen till en del
föranledd af större trafik å de utländska banorna, men proportionen af
tjenstemän och betjening stål’ icke i samma förhållande till trafiken som
till våglängden. Det visar sig då, att personalen vid våra jernvägar icke
ai oskäligt högt tilltagen. Ser man åter på de löner, som äro beviljade
vid andra trafikförvaltningar, så skall man finna, att de här föreslagna
icke äro högre än att de svara mot arbetet; och komiterade hafva ide
amplaste ordalag uttalat detta.
En talare har anmärkt, att emellan Byggnadsstyrelsen och Trafik¬
styrelsen skulle saknas det samband, som borde finnas; och han yttrade
derjemte, att det var ganska vanligt, att, sedan Byggnadsstyrelsen afiemnat
eu? J®rii”ana’ Irafikstyrelsen genast började med att vidtaga förändringar.
Sa framt detta ..afser de jernbanor, som under den första perioden ut¬
fördes, eger anmärkningen grund så till vida, att Trafikstyrelsen vid flera
Den G Maj, t >"•
265
tillfällen måst förändra stationshus och öfriga byggnader, men detta skedde
icke i följd af bristande kommunikation emellan styrelserna, helst, när
dessa stationer anlades, både jernvägsbyggnaden och trafiken voro i en
persons hand, utan derföre att de ursprungliga förslagen icke voro ba¬
serade på föreställningen om en så stor trafik, som sedermera uppstod.
Deremot tvifla!’ jag på, att sådana exempel kunna från sednare tider fram¬
dragas.
Om ock sambandet emellan de båda styrelserna icke egt rum genom
aflåtande af officiela skrifvelse!’, hafva dock cheferne personligen samrådt
med hvarandra, då sådant varit behöfligt; men det ligger i sakens natur
att icke allt kan förutses, utan att åtskilligt måst förändras, sedan det
någon tid varit tillämpadt. Exempel på ett sådant tillvägagående finnas
öfverallt, och den sal, hvari vi befinna oss, har undergått åtskilliga för¬
ändringar, innan den blifvit sådan, att deri någorlunda uppfyller allas
önskningar.
I den omständigheten, att jern vägstrafiken mer och mer ökats och
administrationens omsorger derom i allt högre grad tagits i anspråk, fin¬
ner jag äfven ett vigtigt skäl emot den ifrågasatta framställningen. Eu
så omfattande verksamhet som Trafikstyrelsens hör näppeligen ytterligare
ökas med det i och för sig tillräckligt magtpåliggande öfverinseendet öf¬
ver samt ledningen af de jern vägsanläggningar, som äro eller kunna blifva
beslutade. En sådan splittring af Trafikstyrelsens verksamhet, skulle
otvifvelaktigt verka menligt i alla rigtningar. Det andra alternativet, som
blifvit i detta moment ifrågasatt, eller Byggnadsstyrelsens förläggande till
arbetslinien, har redan, till följd af denna styrelses derom gjorda hem¬
ställan, kommit under Kongl. Maj:ts pröfning, och föreligger till Regerin¬
gens afgörande; hvadan någon hemställan i samma syfte från Riksdagens
sida icke synes vara erforderlig.
En föregående talare har såsom bevis för obehöfligheten af de i
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition föreslagna distriktchefsbefattningarne an¬
märkt, att ärendena nu kunna handläggas utan sådane tjensteman. Det
förhåller sig visserligen så; men just de olägenheter, som saknaden af
desse tjensteman framkallat, insigten om det ofullständiga sätt, hvarpå en
del kontroller blifvit tillämpade, med ett ord, behofvet har fram¬
kallat planen till en mera genomförd arbetsfördelning än den nu före¬
fintliga. En hvar torde inse, att med så utsträckta jernvägskommunika-
tioner, som här i landet, det måste medföra stora olägenheter att cen¬
tralstyrelsen i hela sitt omfång utöfvas af en enda chef. Distriktchefs-
platserna äro derföre ämnade att i mindre kretsar utöfva chefsmyndig¬
heten bättre och noggrannare, än som förut kunnat ske genom intenden-
terne, bvilka jemväl äro medlemmar af centralstyrelsen. Af samme talare
har äfven blifvit anmärkt, att en intendent under en längre tid kunnat
vara borta från sin befattning, och att ärendena icke desto mindre fort¬
gått sin gilla gång, hvaraf anmärkaren dragit den slutsats, att befattningen
öfver hufvud vore öfverflödig. Det bör likväl härvid erinras, att det di¬
strikt, som af ifrågavarande intendent förestods, var det minsta, och det
som lättast kunde underkastas eu interimistisk anordning; och att eu så¬
dan för berörda tillfälle vidtogs, på det intendenten måtte erhålla tillfälle
266
Den 6 Maj, f. in.
att i främmande länder inhemta en gagnande erfarenhet i trafikväsendet.
Det har äfven blifvit andraget, att eu af de öfrige intendenterne, jemte
utöfvande af denna sin befattning, haft lägenhet att såsom arbetschef före¬
stå en. annan, privat jern vägsanläggning. Verkliga förhållandet är, att
denne intendent icke var arbetschef, men väl såsom öfverkontrollant öfver-
vakade en privat jernvägsanläggning, hvilken stod i förbindelse med stam¬
banorna och derföre borde i många hänseenden inrättas och anordnas så¬
lunda, att hinder och olägenheter vid den gemensamma trafiken icke för
framtiden uppkomme. Att Jernvägsbyggnadsstyrelsen, på sätt man påstått,
skulle visat någon anmärkningsvärd sträfvan att sammanhålla den personal,
den för större arbeten haft erforderlig, nu sedan de till det mesta äro
fullbordade, måste jag äfven bestrida. Jag vill i sådant afseende erinra,
att styrelsen år 1866 afskedade, om jag ej missminner mig, ej mindre än
sjutton ingeniörer. Det återstående antalet minskas, i den mån banorna
blifva färdiga. I allmänhet tror jag, att hvad man vid utförandet af större
allmänna arbeten kostar på i en genomförd och duktig tillsyn, det har
man flerdubbelt igen i besparingar på annat håll.
Man har i fråga om kostnaderna för trafiken å jernvägarne anställt
en jemförelse emellan en enskild bana och Statens jernvägar samt härvid
kommit till det resultat, att dessa kostnader per banmil belöpte sig för
den enskilda banan till 16,000 riksdaler, men för stambanorna i medeltal
till 3.),000 riksdaler. Jag har ej varit i tillfälle att inhemta på hvad sätt
dessa sifferberäkningar tillkommit eller hvilka poster man deri in beräknat;
men jag förmodar, att den stora skilnaden är eu iöljd af kalkylens upp¬
ställning, och huru mycket man vid den ena eller andra banan inberäkna!
såsom hörande till banans underhåll och till trafiken i allmänhet. Till
stor del blir äfven resultatet beroende på arten och omfånget af den rö¬
relse banan har att bestrida, och i detta hänseende torde en verklig jem¬
förelse vara svår att genomföra.
Bland de tjenstebefattningar, som i den Kongl. Propositionen blifvit
föreslagna, förekommer äfven en juridisk ombudsman; och det är sannt,
att vissa delar af de göromål, som skulle åt denne tjensteman öfverlemnas,
äro af beskaffenhet att icke påkalla juridiska insigter. Andra förekomma
likväl också, hvilka onekligen erfordra en sådan speciel bildning. Så på¬
går för närvarande eu ganska betydande rättegång i Westergötland, uti
hvilken Jern vägsstyrelsen blifvit instämd af egarne till en större jordvidd,
ined påstående om skadestånd för det de skulle genom det sätt, hvarpå
jernvägen blifvit utförd, kommit i mistning af vattenafiopp för sina egor.
Många andra slika exempel skulle kunna framdragas; och det ligger ock
i sakens natur, att en så vidlyftig förvaltning icke kan undvara ett juri¬
diskt biträde ej mindre för nu antydda fall än vid uppgörandet af regle¬
menten och ordningsreglor, uti hvilkas stadganden kollision med den all¬
männa lagen eljest lätteligen kan uppkomma.
Det må vara sannt, att så särdeles många nya byggnader vid jern¬
vägarne nu mera icke torde erfordras; dock förekomma ännu åtskilliga
stationshus att uppföra, äfvensom bostäder åt den del af bevakningen, som
bör bo i närheten af dessa stationer; och till deras uppförande samt i
allmänhet för underhållet af denna dyrbara egendom erfordras otvifvel-
De» 6 Maj, f. m. 267
aktigt en arkitekt eller byggmästare, huru man vill kalla honom — ty vid
benämningen ligger föga vigt.
Det har äfven blifvit anmärkt, att den på flera ställen i staten före¬
kommande assistentbefattningen skulle vara mindre behöflig. Jag ber att
i afseende härå få i minnet återföra ett yttrande af den förstnämnda ko-
mitéen, hvilket förekommer å sid. 77 af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition.
Sedan Propositionen först påpekat, hurusom de vigtigaste platserna såväl
inom styrelsen som ute å distrikten hittills kunnat besättas med personer,
som förut varit anställde vid järnvägsbyggnaderna, tillägger komitéen: “Men
detta förhållande kan icke i framtiden ega rum; och häraf torde vara
uppenbart, att det måste utgöra ett högst vigtig! föremål för styrelsens
omtanke, att genom tjänstgöringen inom verket kunna utbilda fullt lämp¬
liga personer, så väl för bestridande af tillfälliga ledigheter som för plat¬
sernas besättande, då innehafvaren afgår.“
I mån af jernvägarnes utveckling — och man må väl hoppas, att
densamma skall fortgå så väl i afseende på utsträckning som rörelse —
uppstår en allt större och mera trängande nödvändighet att inom tjänste¬
personalen uppamma män, lämplige att ersätta bortgående tjensteman,
äfvensom besätta platserna inom nybildade distrikt. Jag delar ock full¬
komligt komitéens åsigt, att assistentbefattningen, ändamålsenligt ordnad,
är af största vigt för ärendenas jemna gång samt trafikens vidare full¬
komnande.
I afseende på lönevilkoren hafva komiterade uttalat den åsigt, som
jag i allo delar, att de ej böra sättas högre, än att de innebära skälig
godtgörelse för det arbete, som utkräfves. Nu är förhållandet, att en stor
del af ifrågavarande tjensteman dagligen och stundligen äro af sina tjenste-
åligganden upptagne; och man får härvid ej heller förbise, att vissa af
dessa åligganden medföra en själsspänning, som väsendtligen förökar deras
tyngd. Hvar och en kan af egen erfarenhet bilda sig en föreställning
derom. När andras välfärd är beroende af vår omtanke, hänger den öfver
oss som eu anledning till oro och bekymmer; och det inses lätt, att detta
bekymmer måste kännas mångdubbladt för dem, hvars minsta underlåten¬
het kan medföra det fruktansvärdaste ofall.
Jag har velat uttala dessa åsigter, egentligen för att påpeka, hurusom
de af Utskottet framlagda förslag äfven kunna ses från en annan sida,
och så mycket mindre torde böra obetingadt underskrifvas, som de stå i
strid med den uppfattning, som bland sakkunnige personer och auktoriteter
under frågans föregående handläggning gjort sig gällande.
Herr Grafström: Jag tilltror mig ingalunda ega den sakkännedom,
som erfordras för att, såsom en föregående talare på Stockholms-bänken
midtemot, ingå i en detaljerad granskning af, huruvida alla de nya före-
slagne tjenstemännen äro oundgängligen nödige eller ej. Jag kan dock
icke förneka, att, om jag än icke kan instämma i hans yttrande, jag likväl,
såsom han, funnit antalet af nya föreslagne tjenstemän stort. Emellertid
berör föreliggande fråga sä allmänna intressen inom hela landet, och åt¬
skilliga af densammas delar hafva varit så omtalade, att hvar och en, som
i ringaste mån intresserade sig för jern vägstrafiken, måste hafva bildat sig
268
Den 6 Maj, f. m.
någon öfvertygelse i saken, och äfven jag har, efter bästa förmåga, sökt
sätta mig in i den.
Det är isynnerhet med afseende på distriktchefsbefattningen jag ber
att få yttra mig. Desse nu föreslagne trenne distriktchefer kunna, enligt
min åsigt, anses för ungefärligen detsamma som de trenne intendenterne,
sådana deras befattningar förut voro. Jag tror, att allmänna meningen om
desse fordna intendenter är ganska enstämmig, och allmänt har man an¬
sett den ena delen af deras åligganden vara icke allenast onödig, utan
rent af hinderlig för trafikväsendets enhet och fasthet. Detta är redan
erkändt de facto, då, såsom man vet, år 1866 Trafikstyrelsen omorganisera¬
des så, att den slags arbetsfördelning, som Herr Statsrådet och Chefen för
Civildepartementet omnämnde, infördes. Men man tillämpade arbetsfördel¬
ningen blott till en del och stadnade på halfva vägen, i det att intenden¬
ten för första distriktet erhöll chefskapet för ban- och maskinafdelningen
och intendenten för andra distriktet fick trafikafdelningen. Denna arbets¬
fördelning har äfven i den nu framlagda staten tillämpats, då man före¬
slagit eu öfverdirektör för ban- och maskin- och en för trafikafdelningen.
Denna fördelning synes mig icke tillfredsställande. Hvar och en, som
gjort sig den ringaste möda att för sig göra klart och tydligt, hvad med
de trenne afdelningar man kallar ban-, maskin- och trafikafdelningar för¬
stås, har snart insett det nästan orimliga, att i allmänhet begära kunskaper,
praktisk erfarenhet och skicklighet i mer än eu af dessa. Att förena
tvänne af dessa afdelningar i en hand, anser jag således mindre välbetänkt,
och jag instämmer i detta afseende i det Herr Kev dels i sin motion,
dels nyss här muntligen yttrat. Styrelsen har alltså sjelf erkänt, att man
icke kan hos en person förutsätta alla de insigter, som skulle erfordras för
att förestå Minne afdelningar, då den yttrar följande ord, som återfinnas
i Kongl. Propositionen, sid. 16. Den säger: “Enhet och planmessighet vid
alla detaljer, som tillhöra samma afdelning inom särskilda distrikt, kunna
derföre hvarken åstadkommas eller bibehållas på annat sätt, än att afdel-
ningen^ inom styrelsen har sm egen, i dess särskilda angelägenheter och
göromål' kunnig och erfaren representant, hvilken också är beklädd med
tillräcklig myndighet att såsom högste befälhafvare inom sin afdelning
gorå styrelsens åsigter och beslut gällande, samt genom behöriga inspek¬
tioner vaka öfver samma afdelnings arbete och hushållning inom samtliga
distrikten:“
Emellertid har nu styrelsen sjelf, liksom komiterade och Kongl. Maj:t,
inskjutit en mellanhand, en ny tjensteman emellan desse föreslagne öfver-
direktörer och afdelningscheferne, eller, såsom de nu skola kallas, afdel-
ningsföreståndarne. Det ofta och på många sätt uttalade missnöjet med
de fordna intendenterne och deras egenskap af mellanhand, har beklag¬
ligtvis ej kunnat föranleda styrelsen att frånträda hela denna hindrande
och störande inrättning, som dessutom med så många tusen riksdaler
tynger på den nya staten. Då enligt föreliggande förslag de respektive
afdelningsforeståndarne vid vissa tillfällen skola mottaga ordres af distrikt-
cheferne och vid andra direkt af öfverdirektörerne, har man all befogenhet
att anse de omtvistade distriktcheferne utgöra en stående mellanhand.
Då det nu är bekant, att två intendenter redan fått, genom sednaste
organisation, just sådana platser och göromål, som afses för öfverdirektö-
Den 6 Maj, f. m. 209
rerne och således i sjelfva verket äro öfverdirektörer, ehuru med intendents
namn, och man i förslaget ej kan upptäcka något för deras nuvarande
åligganden väsendtligt nytt — så torde det antagandet vara fullt befogadt,
att genom dessa öfverdirektörsbefattningar nästan ingen rubbning eller
förändring inom trafikväsendet kommer att ega rum. Man kan då med
Herr Key med fullt fog fråga: “hvartill behöfves den tredje intendenten?»
Men jag går ändå längre och frågar: då nu dessa intendentsbefatt-
ningar uppgått helt och hållet i dem, som tillhöra de öfverdirektörsplatser
som här föreslås, har man icke då redan erkänt intendentsbefattningens,
sådan den förr var, obehöflighet om ej skadlighet? och då frågas ytter¬
ligare, hvarföre skall man dock åter upplifva dessa öfverflödiga platser
under ett annat, grannare namn, nemligen distriktchefer? Synnerligen då
derigenom uppkommer en ny afgift af 15,000 riksdaler, utom hvad dessa
herrars assistenter skola kosta.
För att visa, att i mitt yttrande icke finnes någon öfverdrift, ber jag
få fästa uppmärksamheten på distriktchefernes åligganden, sid. 33 i Kongl.
Propositionen.
Först och främst skola de öfvervaka ordningen och hushållningen inom
distrikten. Frågas: om ej detta åliggande tillkommer afdelnings-förestån-
darne? Dessa, hvilka för det närvarande kallas afdelningschefer, äro:
Maski ningeniören;
Öfverbaningeniören och
Trafikdirektören.
Secundo: uppmärksamma de industri- och handelsförhållanden inom
distriktets trafikområde, som ega samband med jernvägsrörelsen. Jag vill
förmoda, att detta uppmärksammande utan olägenhet kan af öfverdirek-
törerne öfvertagas, i synnerhet som förslaget för dem bestämmer ett sär¬
skild! arfvode af 1,000 riksdaler.
För det tredje skola de hos styrelsen föreslå sådana åtgärder, som
kunna lända till trafikrörelsens befrämjande. Detta måste tillhöra afdel-
ningsföreståndarne, emedan de äro närmast till hands, och distriktchefen
i allt fäll icke lärer föreslå något, som ej är grundad! på de underordna¬
des rapporter och meddelanden, hvilka lika gerna kunna ingå direkt till
öfverdirektörerne.
De skola vidare vara styrelsens ombud i allt, som rör distriktets för¬
hållanden till främmande myndigheter, inrättningar och personer. Här
tyckes det, som om ombudsmannen blefve alldeles öfverflödig, eftersom
detta annars synes vara just hans tjensteåligganden.
Slutligen skall distrikt chefen ut öfva den myndighet, som enligt gäl¬
lande trafik- och tjenstgöringsreglementen tillhöra intendenten. I sjelfva
verket äro således distriktcheferne blott en ny upplaga af intendenterne.
Jag anser denna befattning onyttig och rent af skadlig, såsom alla slags
sinekuriater ?
Jag bär nämnt, att jag instämmer i Herr Keys motion derutinnan, att
det vore för trafiken fördelaktigt, om den ordnades på trenne afdelningar,
en ban-, en maskin- och en trafikafdelning, och enligt min öfvertygelse
skall en sådan anordning förr eller sednare nödvändigt komma till stånd.
För närvarande tror jag emellertid, att saken lämpligen kunde ställas så,
som Kongl. Maj:t föreslagit och det redan nu praktiseras, nemligen att
•270
Den (3 Maj, i'. in.
ban- och maskinafdelningen skötes af den ena öfverdirektören och trafik-
afdelningen af den andra. Jag tror nemligen, att, då det väl icke torde
vara görligt att nu sammanslå Byggnads- och Trafikstyrelsen, så kan och
bör väl detta kunna ske i en snar framtid, och om då en öfverdirektör
tillsättes för hvarje af de trenne ban-, maskin- och trafikafdelningarne, så
torde Byggnadsstyrelsen då lämpligast kunna läggas under eller till ban-
afdelningen.
I fråga om ombudsmannabefattningen är jag af motsatt tanke med
den föregående talaren på Stockholms-bänken. Jag anser denne tjensteman
vara för en sådan administration som Statens jernvägsstyrelse alldeles
oumbärlig.
Med afseende på distriktchefernes assistenter hoppas jag, att, på sam¬
ma gång som distriktchefen försvinner, hans assistent torde göra honom
sällskap.
Styrelsen har föreslagit eu förrådskontrollör: men komiterade hafva
icke velat godkänna detta i min tanke välbetänkta förslag, och Kongl.
Maj:t har lyssnat till detta komiterades råd. Jag vågar hysa den åsigt,
att en sådan tjenstebefattning är af högsta behof påkallad, ty erfarenheten
har tillräckligt lärt, att vid förråden erfordras verkligen en ordnande och
vårdande hand, om ej materielen skall förfaras och vanvårdas.
På skäl, som jag nu haft äran anföra, och då jag anser att genom
distriktchefernes borttagande skulle vinnas på en gång ökad fasthet och
enkelhet i den ifrågavarande förvaltningsgrenen, vill jag instämma i Ut¬
skottets förslag i nu omtalade punkt, likväl med den förändrade formule¬
ring Herr Key åt detsamma gifvit.
Herr Hedlund: Det är naturligtvis eu grannlaga och svår sak att
fälla ett omdöme i ämnen af sådan beskaffenhet som det förevarande.
Jag har derföre också hyst och hyser fortfarande stora betänkligheter vid
Representationens pröfning af den för jernvägstra,fiken föreslagna utgifts-
staten, helst om det gäller att afvika från den mening, som blifvit uttalad af
personer och auktoriteter med obestridd och öfverlägsen sakkunskap. Utan
tvifvel hafva Stats-Utskottets Herrar ledamöter i rikt mått erfarit svårig¬
heterna af sin uppgift i berörda afseende; och man kan dertöre icke an¬
nat än hålla dem räkning för den hofsamma ton, som genomgår Betän¬
kandet. Man måste visserligen skatta lycklige de föregående talare, livilka
kunnat yttra sig med en ofelbarhet, som förråder huru djupt de inträngt
i frågan; men, som sagdt, för min del måste jag bekänna, att det endast
ofullständigt lyckats mig.
Frågan om Byggnads- och Trafikstyrelsens förhållande till hvarandra
är ganska gammal. Jag hade tillfälle att diskutera densamma under den
tid dessa begge förvaltningsgrenar voro förenade i en hand; och jag hörde
den utmärkte man, som stod i spetsen för dem begge, motsätta sig deras
åtskiljande, under påpekande af de oundvikliga kollisioner och ökade ut¬
gifter, som derigenom skulle uppstå. Dessa kollisioner voro dock inga¬
lunda sådana som en föregående talare omnämnt, ty de synas mig vara
af temligen underordnad beskaffenhet och hafva dessutom genom Herr
Civilministerns framställning blifvit fullt nöjaktigt förklarade. Jag vill
deremot ej bestrida, att kostnaderna kunna och böra noggrannt. beaktas:
271
Den 6 Maj, f. m.
men svårligen lärer någon verklig besparing kunna vinnas genom Bygg¬
nadsstyrelsens underordnande under Trafikstyrelsen. Månne man t. ex.
kan hoppas derigenom erhålla öfveringeniörer för billigare lön. Dervid
användas naturligtvis tekniskt bildade män af framstående duglighet, som
man får söka upp, hvar man kan finna dem, och dem man så mycket
heldre bör tillförsäkra goda vilkor, som på deras nit och insigter icke
blott banornas säkerhet beror utan älven i väsendtlig mån sjelfva kost¬
naderna för deras anläggning och användande. Man anser ock i utlandet
det vara af högsta vigt, att till dessa befattningar vinna fullt lämpliga
personer; så åtnjöt den engelske öfveringeniören vid Köping Hult-banan
en lön af emellan 1,000-1,500 pund sterling; samme man lönades i Ryss¬
land med ej mindre än 2,000 pund sterling. Det låter sig derföre utan
öfverdrift sägas, att en enda sådan man kan uppväga ett helt embets¬
verk. Jag kan ej heller fatta, huru man kan vilja underordna Byggnads¬
styrelsen under Trafikstyrelsen, då det gäller banor, som ännu icke åro
färdigbyggda.
Den tanken torde således få betraktas såsom temligen omogen. En
annan sak vore det åter, om de begge styrelserna tänktes koordinerande i
ett embetsverk. Man skulle i så fäll likväl behöfva inrätta en gemensam
öfverstyrelse, och hvad detta leder till, besparing blir det åtminstone icke.
I allt fall vore denna anordning ingenting annat än en slags amplifiering
af det bestående förhållandet; då Civildepartementet ju för närvarande
utgör de begge styrelsernas gemensamma öfverstyrelse.
Vill man besparingar, torde en omorganisation af de begge embets-
verken alltså föga båta. Deremot är det möjligt att vid trafikens anord¬
nande kan häfta en öfverflödig tjenstemannapersonal, och att besparingar
genom inskränkning härutinnan skulle stå att vinna. Visserligen må det
vara rigtigt, att vid bedömandet häraf den större eller mindre trafiken
icke ensamt må vara för omdömet vägledande; men å andra sidan får
man ej heller ensidigt fästa sig vid endast våglängden. Jag tror att — begge
dessa sidor beaktade — besparingar på ifrågavarande område kunna ega
rum. Men erinras bör likväl, att de svenska jernvägarne trafikeras ut¬
märkt väl. Man hör utländingav yttra sig i loford öfver den ordning,
höflighet, tjenstaktighet, som trafikpersonalen i vårt land städse ådaga¬
lägger. Man får ej förglömma detta, ty dessa egenskaper äro penningar
värda; och på samma gång Trafikstyrelsen med hänsyn härtill förtjenar
det högsta loford, måste detta förhållande vara särdeles glädjande, så mycket
mer som, när jernvägsbyggandet först kom på tal, det hörde till pessi¬
misternas många dystra förutsägelser, att vår nationalkarakter strede emot
sådana dygder. Om alltså äfven kostnaderna för jernvägstrafiken äro något
höga, så må man ej göra sig blind för de fördelar man dymedelst åtnjuter.
På grund af hvad jag här andragit, har jag egentligen intet emot att
eu skrifvelse till Regeringen aflåtes, med hemställan om indragningar der
sådana låta sig verkställas, ehuru i afseende på formen för denna hem¬
ställan den kanske ej är alldeles vigtig.
Bäst vore utan tvifvel att till Regeringen öfverlåta bestämmandet i
hvad mån dessa indragningar för särskilda fall äro verkställbara, och om
äfven detta ökar Regeringens besvär, så härfiyter det af Kongl. Maj:ts
272 Den 6 Maj, f. m.
egen Proposition, hvarigenom detta ärende blifvit lagdt under den behand¬
ling, som nu föreligger.
Herr Murén: Man har under den föregående diskussionen fram¬
kastat allt för många och grava anmärkningar emot Kong!. Maj:ts före¬
varande förslag till utgiftsstat och emot den komité, på hvars utlåtande
detta förslag hufvudsakligen stödjer sig, att jag helt och hållet med tyst¬
nad skulle kunna förbigå dem.
Man har härvid i och för sina uppgifters tillförlitligliet stöd t sig på
ungefär följande resonnement: "detta är sannt, ty det har blifvit anfördt
i Stats-Utskottet“; men det torde ursäktas mig, om jag anser detta vara
ett klenare stöd, än till och med komitéens arbete, änskönt man tillvitat
komitéen, att den låtit sig synnerligen angeläget vara att hitta på skäl,
der inga i verkligheten funnos. Jag vågar dock så mycket heldre bestrida
rigtigheten äfven af denna förebråelse, som jag känner och kan intyga,
att komitéen gått till väga med den största samvetsgrannhet och betraktat
ämnet med hänsyn till förhållandena ej blott å de svenska, utan äfven å
utländska jernvägar, och på detta kommit till det resultat, att man icke
kunde nöjas med mindre personal än som Kong!. Maj:ts Proposition inne¬
håller —• med undantag för bandirektörerne, hvilkas indragning af komi¬
téen förordades, — men som i Propositionen äro bibekållne. Hvad der¬
emot distriktcheferne beträffar, var man inom komitéen ense derom, att
de äro alldeles nödvändiga, om man vill åstadkomma en verklig tillsyn
öfver jernvägstrafiken. Man bör härvid ihågkomma, att distriktchefen har
sina 30 mil att sköta och inspektera; och komitéen har, som jag tror, i
denna del gifvit sådana skäl för sitt förslag, att de svårligen lära kunna
jäfvas. Man har visserligen invändt, att styrelsen i allt fall kan med
förbigående af distriktchefen sända sina order till underordnade trafik-
tjenstemän. Komitéen har äfven anmärkt det mindre planmessiga i detta
förhållande; men trott sig kunna undvika alla menliga påföljder deraf
genom att tillstyrka, att i sådana fall distriktchefen jemväl, så fort sig
göra låter, skall om ordern erhålla underrättelse. Det kan ju inträffa,
att en vigtig order icke genast kan tillställas distriktchefen; och styrelsen,
som har sig bekant genom hvilken underordnad tjensteman ordern skall
utföras, kan då för tidens vinnande anse lämpligt att omedelbart vända
sig till denne; men sådant måste likväl alltid förblifva ett undantag.
Distriktchefsbefattningen är — det medgifves ock — på sätt och vis en
gammal plats, ty den motsvarades förut af intendentsbefattningen. Men
det är att observera, att intendenterne blifvit intagne till ledamöter i sty¬
relsen, och att deras tjenst derunder uppehållits af assistenter, ett för¬
hållande som icke är lämpligt, och derföre gjort nödvändigt inrättande
af distriktchefsbefattningar, hvarigenom likväl personalen icke i minsta
mån ökas.
Då man sagt, att trafikkostnaden per banmil utgör 35,000 riksdaler
å stambanorna och allenast 16,000 riksdaler för enskild bana — hvar¬
med man då åsyftat Borås-banan — så har man möjligen haft rätt i fråga
om den enskilda banan, men deremot helt och hållet misstagit sig i af¬
seende å statsbanan. Och det är uppenbart, att jemförelsens noggrannhet
he It
Den 6 Maj, f. m.
273
helt och hållet beror derpå, huru man uppställt sina kalkyler. Man har
emellertid såsom prof på Trafikstyrelsens misshushållning anfört, att man
der allt för länge brände kokes i stället för stenkol. Men Trafikstyrelsen
har haft goda skäl härför, ithy att såsom bekant det iörra brännmaterialet
i flera afseenden eger företräden för det sednare, ehuruväl användandet af
stenkol faller sig billigare; men de innehålla dock alltid svafvel och äro
äfven mycket mera eldfarliga, och af detta sednare skäl användas de ännu
endast under vintermånaderna vid Gefle-Dala-jernvägen, hvaremot vår och
sommar, med hänsyn till de skogiga och mossbelupna trakter denna jern¬
väg genomgår, endast kokes begagnas såsom mera betryggande emot
eldfara.
I fråga om den angifna skilnaden i kostnad, så finnes nu af Kongl.
Maj:ts Proposition, att personalen för trafikrörelsen å stambanorna ut-
göres af
Byråafdelningen.......................... 47 personer.
Banafdelningen...........................615 „
Trafikafdelningen..........................799
Maskinafdelningen......................... 406 „
Summa 1867 personer.
Stambanornas längd utgör, med de 3 mil som trafikeras vid norska
gränsen, hvarest Staten äfven håller en del af personalen, 100 mil, och
man erhåller på detta sätt ett resultat af 18,67 person per banmil, hvilket
jemväl i det närmaste öfverensstämmer med Herr Statsrådets och Chefens
för Civildepartementet beräkning. Gefle-Dala-banan åter, 8'/'2 mil lång,
har vid sin trafik anställde 162 personer, hvilket per banmil gör 19,17
personer. Jag medgifver nu visserligen, att på den mindre banan äro flera
stationer ; men å andra sidan är det påtagligt, att statsbanornas större
persontrafik påkallar en större tjenstepersonal; och då dessa förhållanden
tagas i betraktande, kan man alltså icke med skäl tillvita den nuvarande
organisationen af stambanornas tjenstepersonal att vara allt för vidlyftig
och kostsam. Det ligger härförutom en stor våda deri, att vid jernvägs-
rörelsen icke tillräcklig tjenstepersonal finnes att tillgå, och de störa jern-
vägsolyckor, som särskild! i England så ofta inträffa, hafva merändels sin
grund deri, att betjeningen, som icke är talrik nog, anstränges derhän,
att den icke kan med tillräcklig skärpa och noggrannhet följa med sina
åligganden.
Undersöker man nu närmare det anslag, som blifvit tilldeladt ifråga¬
varande tjenstepersonal, skall man ej finna detsamma öfverdrifvet tilltaget.
Efter den nyssnämnda beräkningen i Kongl. Majfis Proposition, finner man
nemligen, att hela kostnaden för Styrelse och personal vid trafiken be¬
löper sig till 2,005,500 riksdaler. Härifrån afdragas dock för jemförelses
skull alla extra kostnader, 263,020 riksdaler, emedan jag ej har dessa
uppgöda för Gefle—Dala-vägen, då återstoden utgör 1,742,480 riksdaler.
Fördelas denna kostnad på 100 mil, belöper sig per mil 17,425 riksdaler,
men ingalunda 35,000 riksdaler, såsom man påstått. Samma utgifter,
nemligen utom extra kostnader, utgöra på Gefle—Dala-banan ungefär
123,100 riksdaler eller, då banan är 81 /2 mil lång, 14,482 riksdaler per
flik sd. Pr»!. 2 Afd. 4 Band. 18
274
Den 6 Maj, e. in.
banmil. Det uppstår således visserligen en skilnad på omkring 2,943
riksdaler per banmil, eller för hela Gefle—Dala-jernvägen 25,015 riksdaler
billigare, men detta belopp kan mer än väl strykas bort ur räkningen,
om man nemligen i penningar evalverar de natura-förmåner, som bolagets
hallmästare och stationsinspektorer åtnjuta i jemförelse med Statens, och
hvarigenom de förres ställning torde kunna anses till och med något bättre
än Statens motsvarande trafikmäns. Det finnes alltså här ingen grundad
anledning att klandra Trafikstyrelsen och Kongl. Maj:t eller att påstå det
Statens utgifter i jemförelse med det enskilda bolagets äro oskäligt upp-
drifna. Jag tror tvärtom, mine Herrar, att, då Staten mer och mer kommer
i konkurrens med de enskilda jernvägsbolagen, det är nödvändigt att den
betalar sine tjensteman så, att de dugligaste deraf icke bortplockas af de
enskilda bolagen. Det är bättre att betala något för mycket än för litet.
Det är af den högsta vigt, att reparationer utföras med omsorg och i
rätt tid, samt att allt som bör vårdas hålles i godt skick; men för att
detta skall kunna ske, måste man hafva dertill lämplige personer, vid
hvilkas aflönande man icke får se på några riksdaler. Man har talat om,
att arkitekter icke behöfvas och icke heller assistenter. Det är möjligt,
att origtiga ord här användas. Nog behöfvas likväl byggnadskunnige per¬
soner och äfven biträden, som kunna inöfva nyintagne personer. Jag vill
dessutom erinra Kammaren derom, att här icke är fråga om vanliga tjenste-
män; de tjensteman, hvarom vi här tala, hafva icke någon tur och be¬
fordringsrätt, de kunna när som helst afskedas, och som dessa tjenster icke
anslås till ansökning, så måste de utplockas bland dem, som kunna vara
tillgängliga; de hafva vidare icke någon rätt till pension och bibehållas
icke längre vid sina befattningar än chefen anser dem duglige. Allt detta
synes mig vara tillräckligt många och starka skäl för att icke något tal
om nedsättning af deras löner borde kunna komma i fråga. Jag får således
yrka afslag på Utskottets Betänkande.
I anseende dertill att tiden nu långt framskridit och flere ledamöter
anmält sig till ordets erhållande, blef den vidare öfverläggningen i ämnet
uppskjuten, för att åter fortsättas vid det eftermiddagssammanträde, som
Herr Talmannen låtit anslå.
§ 5.
Protokollsutdrag rörande det under § 3 bär ofvan fattade beslut
upplästes och godkändes.
Kammarens ledamöter åtskiljdes härefter kl. 3/,3 e. m. och samman¬
trädde åter:
Kl. 6 e. m.
§ 6.
Fortsattes behandlingen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 91, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition med förslag till utgiftsstater
vid Statens jernvägstrafik för år 1869.
Den 6 Maj, e. m.
276
Att vidare yttra sig öfver Utskottets hemställanden under litt. a, punk¬
terna 1 och 2 hade anmält sig:
Herr Björck: Om de Herrar ledamöter af denna Kammare, som
väntat, att Stats-Utskottet skulle anvisa utvägar för väsendtliga nedsätt-
ningar i den nu ifrågavarande utgiftsstaten, möjligen äro missnöjde med
det Betänkande, som här föreligger, kan detta icke förtänkas dem; men
om de deremot anse, att Stats-Utskottets ledamöter icke gjort sig all
möda såväl för att i detta hänseende åstadkomma besparingar som lör
att i öfrigt utreda saken, skola de, enligt min åsigt, göra Stats-Utskottet
orätt. Vi hafva redan af en Stats-Utskottets ledamot på den Afdelning
af Utskottet, som i första rummet handlagt detta ärende, erfarit, huru
han på allt sätt bemödat sig att skaffa upplysningar för jemlörelser i
afsigt att utreda, huruvida denna utgiftsstat skulle vara allt för betun¬
gande. För min del liar äfven jag sökt, såvidt möjligt, sätta mig in i
det Kongl. förslaget och dess bilagor och för sådant ändamål noga ge¬
nomgått alla de särskilda paragraferna af reglementet för att derigenom
bilda mig ett omdöme om de grunder för förvaltningen, som i förslaget
blifvit tillämpade och som föranleda till den antagna organisationen och
medföra de kostnader, Indika här blifvit ifrågasatta. Men jag har härvid
icke kommit till mera än ett resultat, och det är, att denna förvaltnings¬
gren måste vara af en helt annan natur än hvarje annan förvaltning.
De grundsatser, som äro allmänt giltiga för ordnandet af en ändamåls¬
enlig förvaltning, äro icke här tillämpade. Det synes förhålla sig så, som
Chefen för Civildepartementet yttrat, att denna sak icke kan bedömas efter
vanliga grunder för förvaltningen, utan att man deremot måste i denna
fråga taga sin tillflykt till de personers omdömen, som ega specialkänne¬
dom om denna särskilda förvaltning. I stället för att använda den all¬
männa regeln för förvaltningen, att en hvar, som innehar en befattning,
skall hafva bestämda göromål och bestämdt ansvar, synes deremot denna
förvaltning ordnas efter eu nära nog motsatt åsigt; flera göra här samma
tjenst och ega gemensamt ansvar. Då man ser, att sådana allmänna prin¬
ciper, som jag nyss antydt, af de sakkunnige förklarats oanvändbara, inser
man lätt, att denna förvaltning är af sådan natur, att man icke kan, utan
särskild specialkännedom, förstå densamma, och derför har jag icke heller
för min del kunnat medverka till någon betydligare förändring af det fram¬
lagda förslaget, utan måste nöja mig med den lönereglering, som blifvit
föreslagen. Jag tror emellertid, att Representationen visserligen bör vara
Regeringen tacksam derför, att denna sak blifvit genom en komité utredd
och att i denna komité blifvit insatta personer, som ega insigt och erfa¬
renhet i detta ämne; men jag tror dock icke destomindre, att denna för¬
bindelse till Regeringen skulle kunnat i något hänseende ökas. Det har
väckt min uppmärksamhet, att desse komiterade vid redogörelsen för sitt
uppdrag så starkt framhållit, att jernvägsförvaltningen hos oss måste ordnas
efter nationela förhållanden. Om förhållandet är sådant här, antager jag
äfven, att detta blifvit iakttaget i andra länder vid ordnandet af denna
angelägenhet, och jag föreställer mig derför, att, om man i en bok, som
redogjorde för dessa förhållanden utomlands, sökte förskaffa sig insigt i
denna sak, man icke deraf skulle få veta huru denna förvaltning i all¬
276
e. m.
Den 6 Maj,
mänhet bör inrättas, utan endast huru den i ett visst land på grund af
der rådande nationela förhållanden bllfr.it inrättad. Lika säkert som
det är, att komiterade underrättat sig om förhållandena på andra orter
och dermed jemfört det föreliggande förslaget, lika säkert antager jag
äfven, att de skulle kommit till den bästa grund, om det stått i deras
förmåga att skilja bort det för hvarje land nationela och sedermera bibe¬
hålla endast det som vore allmängiltigt för ifrågavarande organisation. Der¬
för hade det varit skäl, att Regeringen, jemte det den begagnat sig af dessa
tre personer, som nu suttit i komitéen, i densamma inkallat äfven några
personer med praktisk kännedom om utländska förhållanden och med
förmåga att genom sin erfarenhet kunna skilja från hvad som vore natio¬
nell och derför kunde falla bort, men deremot tillämpa det äfven för oss
gällande. Jag tror detta hade varit ett rigtigt sätt att tillvägagå, och då
i Sverige finnas tvänne personer, som varit i tillfälle att under en längre
tid deltaga i förvaltningen af jernvägarne på utländsk ort och inhemta
kännedom om dervarande egendomligheter, tror jag, att Representationen
skulle stått i ännu större förbindelse till Regeringen, om i komitéen blifvit
inkallade Herrar Taube och Stieler, hvilka äro kände för stor insigt och
erfarenhet uti såväl inländska som utländska förhållanden och som så¬
lunda skulle varit de öfrige komiterade till stor nytta.
Emellertid står nu saken så, att man icke kan vända sig med några
spörsmål till andra än komiterade. Vi hafva dock lyckan att bland denna
Kammares ledamöter ega en af de komiterade, som äfven redan försvarat
det ifrågavarande förslaget; och jag måste erkänna, att hans yttrande
förekommit åtskilliga frågor, som jag eljest tänkt framställa, hvadan jag
icke i dessa hänseenden vidare behöfver påkalla hans upplysningar. Med
den värde ledamotens tillstånd ber jag dock att få fråga, huru man tänker
sig anordnandet af de så kallade assistenternes göromål.
Om man läser 21, 27, 34,-35 och 37 paragraferna i Kongl. Propositionen,
kan man svårligen komma till annan mening, än att det arbete, som egent¬
ligen skulle åligga styrelseledamöter, när som helst kunde hvälfvas på
dessa assistenter, och det är svårt att inse, hvem som egentligen bär skall
bära ansvaret.
Det är alldeles nödvändigt, att den betjening, som användes för den
egentliga trafiken, är så ordnad, att, i händelse en eller annan af denna
betjening af någon orsak skulle blifva oförmögen att göra tjenst, det finnes
andra som kunna bestrida hans göromål. Derpå hänger alltför mycket,
för att man skulle kunna förbise denna vigtiga omständighet. Men att
ett lika förhållande eger rum äfven i afseende å styrelsen, hvars leda¬
möter äro de som egentligen skulle få begagna assistenter, kan jag icke
inse. Om t. ex. en skena någorstädes ginge sönder och skulle ersättas
med en annan, vore illa stäldt, om icke detta skulle kunna försiggå utan
att någon af styrelsen behöfde härvid ingripa. Så är dock icke och kan
icke heller vara förhållandet; och frågan blir då: hvartill tjena dessa assi¬
stenter? Det är visserligen för de fleste omöjligt att bedöma de göromål,
som åligga styrelsen, men det synes dock, såsom om desse assistenter icke
voro så alldeles behöfiige.
I afseende på det antal tjensteman som skulle erfordras, hafva vi
bär hört åtskilliga upplysningar och jemförelse^ som i allmänhet varit.
Den 6 Maj, e. in.
277
tillfredsställande; men det är dock ganska svårt för den mindre sak¬
kunnige att fatta, hvarför icke blott de tjensteman, som äro anställde vid
trafiken, utan äfven cheferne skola kunna påräkna tretio dagars ledig¬
het om året. Man kan häraf knappast draga annan slutsats, än att per¬
sonalen sålunda vore en tolftedel större än hvad den borde vara, derest
icke detta stadgande funnes. Det må vara, att denna supposition är för
långt utsträckt, men hela systemet synes dock vara uppstäldt i ett visst
sammanhang-, och man har, enligt min tro, dervid allt för mycket sett em-
betsmännens fördel till godo. Emellertid bär Utskottet, efter en om¬
ständlig undersökning, icke tilltrott sig att föreslå någon egentlig för¬
ändring i afseende å Regeringens organisationsförslag. Man har endast
ifrågasatt att sammanslå Trafikstyrelsen och Jern vägsstyrelsen, hvarjemte
man satt i fråga att indraga trafikchefsplatsen och att borttaga de tvänne
högsta graderna af de klasser, hvarefter lönerna utgå. Det är visserligen
möjligt, att Utskottet misstagit sig, då det framställt dessa förslag; men
jag tror dock, att de alla tre äro att hålla på, liksom jag icke kan annat-
än framhålla den meningen, jag i min reservation antydt, att nemligen
felräkningspenningar, anmärkningsprocent eller premier böra tillkomma:
"a) kassörer samt trafik- och telegrafstationernas uppbördspersonal,
telräkningspenningar till bestämda belopp, som af styrelsen fastställas;
h) kontrollörer och kontorsskrifvare vid kontrollkontoret 10 procent
å hvarje i stationernas räkenskaper af dem anmärkt och till återbetal¬
ning eller redovisning faststäldt belopp; egande styrelsen med afseende å
det anmärkta felets beskaffenhet bestämma, om anmärkningsprocenten
skall i sin helhet eller endast till en del af den felande betalas;
c) lokomotivförare, eldare och vagnssmörja^ samt annan betjening,
till följd af hvars hushållning med materialier eller genom hvars nit och
arbetsamhet väsendtliga besparingar af utgifter åstadkommits, premier en¬
ligt särskilda, af styrelsen fastställda bestämmelser.“ Kongl. Maj:t har
icke allenast föreslagit, att kassörer skola erhålla felräkningspenningar,
kontrollörer och kontorsskrifvare anmärkningsprocent samt lokomotivförare
premier för besparingar, utan derjemte ifrågasatt, att stationsbefälhafvare
och andra, som icke hafva någon direkt befattning med kassa eller ma¬
terialier, skulle, jemte sin lön, erhålla provisioner. Detta provisionssy-
stem må nu vara rigtigt eller icke, så har dock Riksdagen förut temligen
enhälligt uttalat den åsigten, att dylika provisioner borde försvinna, och
då man i allmänhet vill afskaffa dem, ser jag ingen anledning att här
införa dem.
Hvad nu särskiklt beträffar frågan om sammanslåendet af Trafik- och
Byggnadsstyrelsen, vill jag icke till besvarande upptaga alla de skäl, som
härutinnan blifvit anförda, och aldraminst vill jag söka ingå i någon ve¬
derläggning af de skäl, Herr Murén begagnat, i synnerhet i sitt första
anförande i denna fråga; de röra sig hufvudsakligen om de anslag, som
i en framtid böra ifrågakomma för jern vägsbyggnader; men jag vill dock
fästa uppmärksamheten på sammanhanget emellan dessa, styrelser och in¬
skränkningen af jernvägsbyggnaderna. Det ligger i sakens natur, att Tra-
fikstyrelsen skall uppehålla sjelfva trafiken och derför vara försedd med
alla de materialier, som äro erforderliga för att hålla banan i fullgod!
skick. Denna styrelse måste således förskaffa sig alla de materialier, som
278
Den 6 Maj,
. nu
äfven Byggnadsstyrelsen behöfver uppköpa. Det synes mig temligen tyd¬
ligt, att dessa uppköp skulle kunna ske billigare, om de genom en och
samma styrelse ombesörjdes, hvaremot nu de båda styrelserna täflande
uppträda på marknaden. Redan härutinnan skulle åstadkommas stora
besparingar. Jag kan vidare icke afhålla mig från att uttrycka den åsig-
ten, att de 50,000 riksdaler, som nu offras på Byggnadsstyrelsen, utgöra
en alltför hög summa. Det är väl bekant, att enskilda jernvägsbolag mot
en aflöning af vanligen 10 å 15,000 riksdaler anställt en person, som
omhänderhaft hela ledningen af byggnadsföretaget. Jag kan icke finna,
hvarför icke äfven Staten skulle kunna genom användandet af en dylik
person, ställd under erforderlig kontroll, tillgodogöra sig eu motsvarande
besparing.
Dessutom torde det vara klart, äfven om man med eu talare här till
höger påstår, att dessa frågor endast kunna af sakkunnige bedömas,
jag säger, det torde vara klart för hvar och en, att, då gränslinien emel¬
lan dessa båda styrelser omöjligen kan med någon noggrannhet uppdra¬
gas, häraf följer att konflikter mellan styrelserna skola uppkomma.
Då jag har ordet, bör jag icke underlåta att yttra mig om den de¬
len af frågan, som, efter mitt förmenande, är den kinkigaste, nemligen
aflöningen. Denna fråga förefaller mig särdeles svår att bedöma, eme¬
dan här tillämpas helt och hållet nya grundsatser för tjenstemännens af¬
löning. Här är nemligen fråga om tjenstemän, som icke äro oafsättlige
och som icke på några vilkor kunna komma i åtnjutande af pensioner.
Icke heller hafva desse tjenstemän, liksom många af Statens binge, till¬
fälle att på enskilda företag bereda sig inkomster, som understundom
kunna öfverstiga de inkomster, de af Staten erhålla. Dessa skäl leda
otvifvelaktigt till eu högre aflöning för desse än för Statens öfrige tjenste¬
män; men detta gör äfven, att deri erfarenhet, jag kan ega i afseende å
aflöningen af Statens öfrige tjenstemän, här är helt och hållet värdelös,
utom hvad möjligen angår aflöningar af de inom sjelfva kansliet anställde
tjenstemännen. Man kan mycket lätt bedöma, huru mycket som erfor¬
dras för att eu menniska skall kunna lifnära sig, och det är derföre lätt
att bestämma minimum för aflöningen; men det är deremot så mycket
svårare att här bestämma maximum.
Jag skulle för öfrig! gerna vilja förena mig med Herr Key i afse¬
ende å hans förslag till en förändrad redaktion af mom. a första punk¬
ten. Men jag fruktar för, att Kammaren i så fall skulle äfventyra, att
icke denna skrifvelse Ramlades för Kongl. Maj:t, då Första Kammaren
redan bifallit Utskottets förslag; häraf skulle åtminstone uppstå en kon¬
flikt, som droge långt ut på tiden; och jag anser af detta skäl det vara
klokast att äfven denna Kammare bifaller Utskottets förslag till skrif¬
velse.
Herr Key: Det, torde tillåtas mig att såsom supplement till mitt
anförande på förmiddagen tillägga några ord, dels till bemötande af åt¬
skilliga anmärkningar, dels för att i vissa delar komplettera hvad jag då
hade äran yttra.
Man har mot eu sammanslagning af Trafik- och Byggnadsstyrelserna
.'indragit diverse argument. Jag vågar flock tro, att man icke deri-
Den 6 Maj, e. m.
279
genom lyckats förtaga kraften och giltigheten af de skäl, som för eu sådan
sammanslagning blifvit anförda. Jag her att till dessa få lägga ett ytter¬
ligare genom framdragandet af några fakta rörande de kostnader, som
denna de begge styrelsernas skilsmessa har till följd.
På förmiddagen uppgaf jag, att den årliga kostnadssumman för Bygg¬
nadsstyrelsen, hvilken år 1868 utgjorde 59,747 riksdaler 57 öre, år 1866
ökats till 68,033 riksdaler 49 öre, men jag ingick icke då i några detal¬
jer i afseende härå. Af de dokument jag här har, Indika, jag ber att
få nämna detta med tacksamt erkännande, särdeles välvilligt lemnats
från Byggnadsstyrelsens kammarkontor och som således äro officiel;!,, af
dessa dokument säger jag, inhemtas, att Byggnadsstyrelsen utbetalade
1866. det sista år till hvilket uppgifterna gå, för hushyra, ved och ljus
eu summa af icke mindre än 5,955 riksdaler 1 öre. Jag tager mig fri¬
heten sammanställa detta med ett annat faktum, att nemligen denna
samma styrelse för jernvägens räkning exproprierat och innehar icke min¬
dre än fyra hus här i hufvudstaden: det s. k. Fengerska huset, husen
N:o 67 Mäster Samuelsgatan och N:o 17 Bryggaregatan; dessa tre hus
äro dels uthyrda och dels begagnas de af jernvägens tjensteman. Men
det fjerde huset - N:o 45 Clarabergsgatan — står till större delen out¬
hyrda och obegagnadt; åtminstone lärer för icke längesedan så varit för¬
hållandet med en stor våning jemte flera smärre lägenheter i detsamma.
Här inträffar således, att Staten eget- fyra hus, af hvilka flera äro be¬
lägna vid reel gata och i hvilka finnes flera, dels lämpliga, dels outhyrda
lokaler, under det att den för Byggnadsstyrelsens räkning förhyr eu stor¬
artad våning vid Drottninggatan. Jag vågar hemställa till Eder, mina
Herrar, huruvida icke äfven detta förhållande kan anses såsom ett bi¬
drag till de onödiga biomkostnader, de fauxfrais, som åtfölja skiljsmessan
mellan de båda styrelserna?
Den ärade representanten från Gefle har haft åtskilligt att anmärka
mot mitt yttrande på förmiddagen. Jag erkänner villigt hans stora in¬
signier i jern vägssaker; men vågar påstå, att, ehuru jag icke i hithörande
ämnen tillerkänner mig samma sakkunskap, jag hvarken af honom funnit
mig vederlagd eller i fråga om svenska jernvägarnes framtid eger mindre
lifligt intresse. Den ärade talaren har bestridt, att driftkostnaden för
Statens jernvägar, per banmil räknadt, skulle vara så stor, som jag upp-
gifvit. Jag ber att med hänsyn härtill få hänvisa den värde talaren till
Kong!. Majrts Proposition i ämnet, der på pag. 87 totalutgifterna för
Statens jernvägstrafik för år 1867 äro upptagna till 3,504,700 riksdaler
och utgiftssumman per banmil belöper sig till 36,480 riksdaler. I samma
nådiga Proposition finnas dessa utgifter för år 1869 förslagsvis upptagna
till eu totalsumma af 4,143,000 riksdaler. Afdrager jag derifrån 200,000
riksdaler, hvilket belopp skulle utgå till nybyggnader, och 400,000 riks¬
daler till rails och sleepers, får jag en rest af 3,543,000 riksdaler, hvilken
summa, dividerad med 100 — ty ungefär så många mil utgör den tra¬
fikerade jernvägssträckan — gifver mig i qvot 35,430 riksdaler, eller
samma belopp 35,000 riksdaler, hvartill jag på förmiddagen uppgaf mig
hafva beräknat driftkostnaden per banmil. Jag nämnde också vid sagda
tillfälle, att samma kostnad för samma väglängd vid Borås-banan icke
uppgått till mera än omkring 16,000 riksdaler — eu uppgift som jag har
•280
Den 6 Maj, e. m,
från ordföranden i denna banas direktion. Samme ärade talare från
Geile upplyste, att enligt hans kalkyl kostnaderna vid Gefie— Dala-banan
för hvarje banmil belöpa sig till 14,482 riksdaler (såvida jag icke alltför
mycket misstager mig, var detta den uppgifna summan), under det att
Statens banor efter hans förmenande skulle kosta 17,425 riksdaler per
banmil och att detta i proportion skulle vara billigare. Jag vill låta vid
dessa siöror bero dock utan att godkänna dem, men jag erinrar om det
faktum, som är oss litet hvar bekant, att Gefle-banan i ett afseende åt¬
minstone är högst olik statsbanorna, nemligen deruti att den bär sig all¬
deles förträffligt, och att trafiken på densamma är i proportion vida lifli-
gare och större, samt alltså kräfvande proportionaliter större uppassning.
1 sammanhang härmed torde jag få fästa uppmärksamheten på, att
man, i min tanke, begått ett misstag — något hvartill jag tror att äfven
Herr Chefen för Civildepartementet i förmiddags i förevarande fall gjorde
sig skyldig ..... nemligen att, vid en jemförelse mellan olika omkostnader
för olika jembanor, taga i betraktande hufvudsakligen våglängden och
icke trafiken. Mig synes det vid en dylik jemförelse vara högst väsendtligt
att taga noggrant reda på antalet passagerare, som trafikera, och massan
af varor, som fraktas på banorna. Går man ut från denna, som jag för¬
modar, fullt rigtiga förutsättning, torde man erhålla ett. annat resultat i
afseende å kostnaden per mil för våra statsbanor, jemförda med de ut¬
ländska, än det, hvartill de velat komma, som försvara vår närvarande
jernvägsorganisation. Det är en väsendtlig skilnad, det bör åtminstone
vara det, mellan banor som blott hafva 2 å 3 tåg om dagen såsom våra.
och dem som hafva 20 å 30, stundom ännu flera, och af dessa eu stor
del nattåg. Det är en stor skilnad i trafik mellan våra banor med några
tusen vagnar och t. ex. de Iranska med öfver 100,000 vagnar. År 1865
transporterades å de franska jernbanorna icke mindre än 84,000,000 re¬
sande ; på våra statsbanor samma år ej fullt 1,100,000.
Härtill kommer vidare en omständighet, som ansenligt fördyrar tra¬
fikskötseln å ep stor del utländska banor, nemligen den betydliga tran-
sitofarten, hvartill motstycke hos oss alldeles saknas. När man betänker,
att vagnarne ofta gå från Belgien till Ryssland eller från Ungern till
Frankrike och samma väg tillbaka igen, kan man lätt föreställa sig, hvad
det erfordras att hålla ordning på all denna vidlyftiga materiel, passe-
lande genom främmande mellanliggande länder. Då man vidare tager i
betraktande, att de flesta åt dessa banor äro dubbelspåriga, och att de, så¬
som jag förut nämnt, gå med oupphörliga dag- och nattåg, är tydligt, att
allt detta måste kräfva en större påpasslighet och till följd deraf eu större
personal, än som kan vara behöflig på våra svenska banor, der trainen
esomoftast passerar stationer utan att hvarken uppsamla passagerare
eller gods.
Till försvar för den åt Kongl. Maj:t föreslagna organisationen af vårt
jern vägsväsende har man här också åberopat det Betänkande, som blifvit
afgifvet utaf den af Kongl. Maj:t till frågans utredning nedsatta komité.
Jag tager mig friheten att af den värde representanten från Gefie, som
sjelf vant ledamot af nämnda komité, få utbedja mig eu förklaring öfver
hvad komiterade menat, då de, bland annat till försvar för distriktche-
fernes bibehållande, säga, “att det ligger i styrelseformens natur och, sär-
Deu 6 Maj, e. m.
281
skildt för jernvägsförvaltningen, i de årligen ökade göromålens mängd, att
styrelsens ledamöter dagligen äro tillstädes på sina embetsrum, hvarigenom
båda öfverdirektörerne, eller åtminstone endera, förhindras att under längre
tider vara skiljde från sin egentliga befattning vid styrelsen för att ute å
distrikten inspektera och deltaga i detaljerna af hvad till deras förvalt¬
ningsgrenar hörer, och att i allt fall deras förmåga att verksamt hand¬
hafva de yttre göromålen vid en framskriden ålder minskas". Om det
icke är meningen, att jernvägstjenstemännen skola efter tur och ancienni¬
tet avancera hela vägen upp till öfverdirektörer, kan jag icke förstå, hvar¬
för just dessa öfverdirektörer alltid skola vara äldre än vederbörande di¬
striktchefer, ty liksom en kapten ofta går förbi en major till öfverstelöjt¬
nant och chef, kan man ju tänka sig, att en särdeles talangfull ban-, ma¬
skin- eller trafikdirektör skulle kunna gå förbi distriktchefen till öfverdi¬
rektör. Har man icke något häremot, och det sålunda kunde hända att
öfverdirektören vore yngre eller åtminstone icke äldre än distriktchefen,
så återstår att förklara hvarför den sednare skulle längre bibehålla sill
ungdomskraft än den förre. Om öfverdirektörerne åldras, ser jag intet
hinder för distriktcheferne att göra detsamma. Att desse sistnämndes tjen¬
stebefattning skulle befria dem från att underkasta sig samma naturens
ordning som andra menniskor torde väl icke vara komiterades mening,
och således, hur man ser saken, lärer detta komiterades argument för be-
höfligheten af distriktchefer icke hålla stånd.
Medan jag har ordet, kan jag icke underlåta att erinra om en annan
sak, och jag beklagar, att Herr Chefen för Civildepartementet icke är här
närvarande, då han säkerligen och aldrabäst är i stånd att härutinnan
lemna upplysning. Vid 1863 års riksdag hemställde Stats-Utskottet i sitt
Utlåtande N:o 87 bland annat: “att Rikets Ständer måtte i nåder an¬
hålla, det Kongl. Maj:t behagade låta utarbeta och af trycket utgifva en
teknisk-ekonomisk beskrifning öfver de för Statens räkning utförda jern-
vägsbyggnader samt till bestridande härför till Kongl. Maj:ts disposition
anvisa ett förslagsanslag af 10,000 riksdaler riksmynt att i mån af behof
utbetalas*-. Dessa 10,000 riksdaler beviljades ibland anslagen under den
sjette hufvud titeln, och ärendet finnes uti Riksdagsbeslutet för nyssnämnde
riksdag upptaget. Jag skulle vara särdeles tacksam för att få veta, huru
ifrågavarande anslag blifvit använda sfi vidt jag har mig bekant, har icke
något resultat deraf varit synligt.
Jag har under den pågående diskussionen hört berättas, att Första
Kammaren skulle hafva bifallit båda punkterna af mom a) i Utskottets
förslag och hört i sammanhang dermed den invändning göras, att ett an¬
tagande af mitt redaktionsförslag i förmiddags skulle hafva till påföljd, att
skrifvelsen till Kongl. Maj:t konnne att förfalla. Jag är öfvertygad, att
ett skärpt beslut af Andra Kammaren, jemfördt med och tillagdt Första
Kammarens bifall till Stats-Utskottets hemställan, skulle, i sjelfva verket,
kraftigare än en skrifvelse med inskränktare yrkanden, sådana som Ut¬
skottets, bidraga till att vid nästa riksdag framlägges eu jernvägsstat, der
större besparingar iakttagas än i den nuvarande, och det är under för¬
hoppning, att Kammarens ärade ledamöter dela denna uppfattning, som
jag tager mig friheten hos Herr Talmannen förnya min anhållan om pro¬
position på mitt förslag.
282
Den 6 Maj, e. in.
Herr Hierta: Jag har icke för afsigt att ingå i några detaljer,
hvaraf här redan blifvit tillräckligt anfördt, och jag tror icke heller'att
man mot Utskottets förslag behöfver åberopa hvad ingen har förnekat,
nemligen att våra jernvägar handhafvas icke blott oklanderligt utan äfven
berömvärdt. Detta tror jag ej man behöfver uppställa såsom motsats mot
möjligheten af någon inskränkning i kostnad.
På förmiddagen hörde jag en talare, som sade, att man i början af
jernvägsförslagen hade hört invändas mot desamma, bland annat, att -sven¬
ska folket bestode åt så många supare, att det icke skulle kunna sköta
sina jernvägar*. Jag ber blott få erinra, att detta är ett sjelfskapadt
inkast, ty jag har åtminstone aldrig hört sådant anföras. Jag vill ej heller
förringa kraften af det argument mot Utskottet, att jern vägsrestauratio¬
nerna förse sina kunder med förfriskningar mot särdeles billigt pris, jag
går till och med så långt, att jag hyser den största beundran öfver den
förra Jern vägsstyrelsens förmåga att för Rikets Ständer arrangera utmärkta
frukostar.
Jag vill endast säga några ord, utan alt ingå i detaljer, om Utskot¬
tets berättigande att framlägga några önskningar, hvilket är det enda som
jag anser ligga i förevarande Betänkande. Jag tror således icke heller,
att man behöfver bemöta det argument, som af Herr Chefen för Civilde¬
partementet här blifvit anfördt, att tusentals menniskolif äro beroende af
eu tillräcklig tillsyn å jernvägarne. Detta finnes ingen som icke erkänner.
Men om man vill ställa sig på, den ståndpunkt Representationen innehar,
så, och då Kongl. Maj:t, inkommit med stat för Jernvägstrafikstyrelsen,
tror jag, att det finnes vissa antecedentier, som kunna göra Representatio¬
nen berättigad att sätta i fråga, huruvida största möjliga hushållning blif¬
vit iakttagen vid uppgörandet af denna stat.
Herr Chefen för Civildepartementet har framhållit, att man ej borde
åt sympathi för en sjelffattad mening opponera sig mot hvad Kongl. Maj:t
efter mogen pröfning af sakkunnige mäns omdöme föreslagit. Jag ber
då få fästa uppmärksamheten på, hvilka begrepp om jern vägshushållning
kommit till Representationen, och hvilka åsigter Representationen kunnat
derutaf erhålla. Det har visat sig, dels under byggandet af Statens stam¬
banor och dels äfven sedan dessa blifvit färdiga, att vid jemförelse med
enskilda banor de sednare blifvit byggda för betydligt billigare pris. Med
erkännande af den förste chefens utmärkta förmåga att låta arbetena gå
friskt undan, så att intet fattades i afseende på tiden, emedan allt blef
färdigt förr än utlofvadt var, eu förmåga i hvilken lian var ojemför¬
lig, så torde dock icke vara oberättigad! sätta i fråga, huruvida allt
gick till väga med största möjliga hushållning. Om detta tvifvel har fått
insteg hos oss litet hvar, i afseende på hushållningen vid byggandet, så
torde detsamma med något skäl äfven kunna sträcka sig till irågan om
trafikens ordnande och sjelf va organisationen af den byråkrati, hvaraf den
består. Man har åberopat sig på komitéen.
Huru har det emellertid tillgått vid denna omtalade komitées bildande ?
Chefen för Civildepartementet har sagt, att den förste chefen, som äfven
byggde jernvägarne, har blifvit tillsatt såsom den främste i komitéen, att
yttra sig öfver reduktion i två styrelse]", hvars båda chefer förut arbetat
tillsammans med honom både vid byggandet och trafikens organisation.
I)en 6 Maj, e, in. '^88
Det är således i det aldra närmaste sitt eget verk — ty han hade vid
nämnda organisation ensam den afgörande viljan — som han har varit
satt att bedöma. Jag frågar om man kan begära, att han under sådana
förhållanden skulle alltför noga nagelfara med detta förslag.
En annan talare har önskat, att äfven andra och flera personer blif-
vit i denna komité inkallade. Denna åsigt är äfven min. Och jag vill
tillägga, att eu så vidt omfattande organisation väl kunnat behöfva något
längre tid iin som kommit densamma till del, för att pröfningen åt så
många och olika saker icke skulle blifva förhastad. Jag säger icke detta
för att påstå att något origtigt legat uti detta förfarande, utan blott så¬
som en tanke, en önskan — vid hvilken Kongl. Maj:t kan fästa det af¬
seende lian behagar — huruvida icke något mera hushållning möjligen
kan ega rum.
Jag skall icke vidare upptaga tiden med att bemöta hvad Chefen för
Civildepartementet anfört såsom stöd för sin åsigt från utländska förhål¬
landen, ty jag tror att detta redan till fullo blifvit besvaradt. Huru här¬
med än må vara, så tror jag dock, att Representationen icke är oberättigad
att, om hon ser på summan i sin helhet, göra de anmärkningar, som bär
blifvit framställda. Och i denna ställning befann sig Utskottet.
Det har blifvit erkänd t, att Utskottet icke visat alltför öfverdrifna
anspråk på sjelfklokhet eller förmåga att kunna intränga i det djupa af
saken, genom det resultat hvartill Utskottet kommit. För min del tror jag-
dock, att det ligger en tillräcklig anledning att göra en hemställan till
Kongl. Maj:t om de anmärkningar som här blifvit framhållna,
För öfrig! anser jag, att denna Kammare har skäl att biträda Ut¬
skottets framställning synnerligast som densamma redan är antagen af
Första Kammaren.
Herr Stråle: På förmiddagen begärde jag ordet med anledning åt
ett yttrande som här fälldes och som jag ej kan med tystnad förbigå.
Och lyckligare än den näst föregående talaren, finner jag, att detta mitt
yttrande får ega rum i närvaro af Chefen för Civildepartementet, som
sjelf gifvit anledning dertill. Herr Civilministern behagade nemligen ut¬
tala den förhoppning, att icke Kammaren måtte tillerkänna en eller annan
representants yttrande någon afgörande vigt i denna fråga. . Jag är full¬
komligt öfverens med honom så till vida, att ingen annan vigt må tiller¬
kännas den ene eller den andre representantens yttrande, än hvad som
rör de sakförhållanden som blifvit framhållna. Om jag under förmiddagen
framställde en eller annan anmärkning i afseende på den uppgjorda staten
för Trafikstyrelsen, och jag möjligen uttalade mig något positivt deremot,
så var detta derföre att Stats-Utskottet förelagt Kammaren denna stat så
sent, att man genom en återremiss icke kunde vinna någonting. Af hancl-
lingarne synes, att Kongl. Maj:ts Proposition redan den 2 Mars inkom till
Stats-Utskottet. Jag vågar visserligen icke med anledning häraf på något
sätt klandra Utskottet, men hade detta Betänkande tidigare inkommit till
Kammaren, så hade åtminstone jag af de framställda anmärkningarne tagit
mig en ganska giltig anledning att yrka återremiss. Emellertid vill jag-
dock fortfarande bestrida att. äfven om man icke är sakkunnig eller haft
den förmånen att sitta i komitéen, man dock har rättighet så väl som skyl-
284
Den 6 Maj, e. m.
Vighet att till protokollet uttala de åsigter, hvartill man kommit. Det
vore illa stäldt, om här ingen diskussion fördes annat än emellan sak¬
kunnige män, synnerligast när frågan gäller fastställande af utgiftsstat för
embetsman, ty då kunde man lätt råka ut för missödet, att desse icke
erkände sakkännedom hos andre än sig sjelfve, och således måste jag och
alla andra, som icke tillhöra denna kategori, anses icke sakkunnige.
Eu annan talare, representant från Göteborg, har påstått, att detal¬
jerna af denna stats uppgörande borde tillkomma Regeringen ensam. Men
hvartill tjenar det då att framlägga detaljerna för Representationen, om
icke Representationen skulle ega rättighet att uttala de åsigter, hvartill
man kommer genom att studera dessa förslag. I så fall kunna vi ju så
gerna få hela statsreglering^! i en klump och helt enkelt säga ja eller nej,
såsom det tillgår i åtskilliga konstitutionela länder. Men när eu stat
framlägges, så äro vi skyldige att taga kännedom om den och försvara
våra åsigter, tills vi blifva öfvertygade att vi haft orätt. Men, som jag
sagt, hade Betänkandet kommit tidigare, så skulle jag yrkat återremiss;
men nu har man endast att antingen blindt säga ja till allt, eller ock att
uttala de betänkligheter, hvartill Utskottets förslag kan gifva anledning.
Civilministern yttrade äfven, att man ej borde tilltro sig, att mot hvad
desse sakkunnige komiterade tillstyrkt, minska staten för Trafikstyrelsen,
då tusentals menniskolif berodde på den ordning och säkerhet, hvarmed
denna förvaltning' i dess minsta grenar handhafvas. Jag instämmer med
honom fullkomligt deruti, att man icke bör minska uppsigten, och jag gör
det. så mycket heldre, som jag sjelf ofta måste begagna detta kommuni¬
kationsmedel. Här har för öfrigt icke satts i fråga att minska uppsigten,
utan snarare att öka den. Men då vi nu äro fullt belåtne med förhål¬
landena sådana de äro, så förefinnes ingen anledning att öka en uppsigt,
som redan är ganska tillfredsställande.
En annan talare har sagt, att lönerna till tratiktjenstemännen icke
äro större än de böra vara. Jag instämmer med honom så till vida att,
hvad beträffar lokomotivförare och konduktörer och dylika eller i allmän¬
het dem, som hafva närmaste uppsigten öfver transporten af personer och
egendom, man verkligen träffat ett ganska lyckligt lagom. Men jag vågar
fortfarande betvifla, huruvida denna sakkunniga komité granskat förslaget
lika noga, i hvad det rörer lönerna till byråchefen, sekreteraren, kamerera-
ren, ombudsmannen och arkitekten.
Samme talare uppdrog på förmiddagen en jemförelse mellan de sven¬
ska jernvägarne och åtskilliga utländska. Jag uppfattade ej alla namn
han uppgaf, men det var emellertid de mest trafikerade banorna å konti¬
nenten. Jag tror, att alla jemförelse!- halta, och denna icke minst. Svår¬
ligen kunna vi väl jemföra våra banor med sådana som Kölner-Mindenen
och Londoner-banorna, der tåg hvarje tionde minut passera. Det ligger i
sakens natur, att, der trafiken är så mycket lifligare än här, det skall
erfordras ett betydligt större antal personer än hos oss, der, om jag min¬
nes rätt, från hufvudstaden gå endast tre persontåg om dagen.
Vidare yttrade samme talare i afseende på mina betänkligheter att
tillsätta ombudsman, att Trafikstyrelsen är i behof af juridiskt biträde.
Detta har jag aldrig betvifla!, men jag anser, att man hädanefter som
hittills kan hjelpa sig med ett tillfälligt sådant, synnerligast nu sedan man
285
Den 6 Maj, e. in.
lyckats uppnå större ordning i förvaltningen af det hela. Och man skulle
till och med kunna gå så långt, att, då Trafikstyrelsen har en sekreterare
med 4,000 riksdalers lön, så kunde man väl hos honom förutsätta juridisk
bildning, så att han, när så erfordrades, kunde bevaka Trafikstyrelsens in¬
tresse. Men äfven om så icke skulle vara förhållandet, så föreställer jag
mig, att 1 rafikstyrelsen nu icke har så stora och många tvister, att man
behötver ett ständigt biträde, utan fortfarande kan anlita lämplig person
vid erforderliga tillfällen.
En annan talare från Göteborg lät oss på förmiddagen veta, att det
finnes i England ingeniörer, som hafva ända till 1,000 £ sterling och
derföre hafva uppsigt öfver hela embetsverket. För min del skulle jag
med nöje betala denna summa, och jag tror äfven, att vi Svenskar skulle
vara belåtna att få en sådan i stället för hela detta embetsverk. Men
jag får tillägga, att sådana ingeniörer anställas på ett, två ocli tre år,
och att arfvodet är för denna korta tid, och det kan således icke jem-
fciras med denna fråga, der arfvodet skall utgå för alla evigheters evig¬
heter.
Slutligen vill jag tillägga, att, sedan representanten från Södra Tjust
återtagit sitt förslag angående förändring af första punkten, och jag icke
rönt något understöd i mitt yrkande, så afstår äfven jag derifrån och
yrkar afslag å andra punkten samt förenar mig med Herr Key i hans af-
gifna förslag om förändrad formulering af denna punkt.
Herr Ridd er st ad: Den, som under några års lopp betraktat de
strider, som inom Representationen förekommit med afseende på våra jern-
vägar och deras styrelse, måste slutligen intagas af ett verkligt missmod.
Så långt jag minnes tillbaka, hafva dessa strider splittrat Representationen
i partier, söndrat åsigter och meningar, samt till och med kommit gamla
vänskapsband att brista. Man har visserligen kommit till resultat, men
först efter att hafva lagt på sitt sinne det smärtande minnet af alla dessa
splittringar och söndringar. Det är då icke underligt, om landet äfven
fattats af ett visst misstroende mot Riksdagens sätt att behandla denna
sak, och att så skett, hafva vi mer än väl erfarit genom tidningarne, som
härutinnan framburit landets opinion. Skälet till alla dessa strider och
allt detta obehag har emellertid vant det, att man saknat en verklig enhet
och en verklig plan för våra jernvägars styrelse och förvaltning. Om en
enskild industriidkare eller fabriksegare beslutar sig för ett företag, så be¬
räknar han förut dess omfång och öfverväger noga alla dess detaljer samt
kostnaden för det hela, och sedan skaffar han sig —- i fall lån behöfver
upptagas — den lånesumma, som för ändamålet behöfves; i hvithet fall
han helst söker att få hela summan på ett enda ställe, under reserverad
rätt att lyfta den efter behof, emedan detta gifver honom en viss säkerhet
och tillfredsställelse; men icke ställer han sig gerna så oklokt, att han
lånar — år efter år, dag efter dag — allt efter som arbetet småningom
fortskrider. Nu är det emellertid så, att, om man granska)- Riksdagarnes
sätt att behandla detta ärende, så kan man deruti på sin höjd finna en
svag skymt af en verklig plan så i ena som andra afseendet, men icke
heller något vidare. Man förmärker eu sådan skymt dertill redan år 1858,
då Kongl. Maj:t tillsatte en komité för behandling af jern vägsfrågan. Det
ill
286 De» 0 Maj,
jernvägsbetänkande, som denna komité framlade för 1856—57 årens riks¬
dag, framställer planen lör den vestra, södra, östra, norra och nordvestra
stambanan, jemte sammanbindningsbanan mellan den norra och vestra
genom Westmanland. Om det då hade funnits beräkning och öfverlägsen
klokhet, så hade Riksdagen säkerligen sökt att fatta tro till denna plan,
emedan den synes motsvara alla välberäknade anspråk, och man hade då
kunnat i en summa beräkna hela totalkostnaden samt upptaga ett stort
lån på eu gång, i stället för att, såsom nu skett, låna eu liten summa då
och då, under det att Riksdagen tvistar inom sig, och hvarje representant
säger, sedan han fått banan genom sin ort färdig, att “nu skola vi sluta.“
Så har det icke dessmindre tillgått, och detta måste framkalla misstroende
inom landet. Vidare skymtar man jemväl äfven en tillstymmelse till plan
vid 1862—63 årens riksdag. Rikets Ständer hade nemligen, till följd af
den växande ekonomiska förvaltningen vid de redan färdiga banorna samt
de ännu alltjemnt pågående byggnadsarbetena vid de nya banorna, till
hvilka anslag redan beviljats, den 7 Maj 1860 ingått till Kong! Maj:t med
en skrifvelse, hvari anhölls, att jernvägarnes styrelse skulle fördelas på två
särskilda embetsverk, ett för byggnaderna och ett för trafiken. På grund
häraf framlade Kongl. Maj:t till 1862—63 årens Riksdag ett förslag, och
protokollen från denna riksdag kunna intyga, att åtskillige af dem, som
nu talat för de båda styrelsernas sammanslående till eu, då yttrade sig
till förmån för deras särskiljande. Vi hafva nu år 1868, och man kan säga,
att opinionen under en tid af mindre än 5 år helt och hållet kastat om.
Men — jag frågar — kan det väl vara tid att nu förena dessa båda sty¬
relser, då det af jernvägskomitéens berättelse visar sig, att vi ännu hafva
betydliga sträckor obyggda? Jag tror icke, att tiden är väl vald dertill.
För öfrig! anser jag mig i de delars af vårt land intresse, hvilka
icke ännu hafva fått jernväg, kunna säga, att deras anspråk icke kunna
tillbakavisas, och de delar, som redan hafva fått sina jern vägar, skola icke
kunna nedtysta dem, som ännu äro i saknad deraf. Det vore allt för
vidlyftigt att- här ingå i en närmare förklaring öfver dessa anspråks större
eller mindre giltighet, men de mäta sig fullt ut med deras, hvilka redan
blifvit tillgodosedda, vare sig man betraktar saken från politisk, militärisk
eller statsekonomisk synpunkt. Man talar om, att jernvägsmedlen böra
upplånas, för att till en del äfven tynga på kommande slägten, derför att
sjelfva jern vägsföretagen företrädesvis komma just framtiden till gagn,
och jag kan, för min del, ej annat än gilla denna åsigt; men handlar man
då icke — i ögonen fällande — olägligt, när man fordrar, att de lands¬
delar, som icke få några jernvägar, likväl skola deltaga i betalandet af
dessa lån, lika med dem som erhålla jernvägar? Dessa förhållanden stå
visserligen i full motsats till hvarandra; men säkert är ändock, ~att vid
jemförelse dem emellan väga de dock olika i vågskålen.
Man har här sagt, att Trafikstyrelsen är hufvudsak och Byggnads¬
styrelsen endast eu bisak, som måste sortera under den förra. Jag
erkänner med nöje, att Trafikstyrelsen är af den största vigt, emedan
den har att ordna det byggda och uppbära inkomsten derför in. in.; men
å andra sidan är Byggnadsstyrelsen äfven en väsendtlig del af det hela.
De äro tvänne stora grenar af ett och samma industriela företag, den ena
för att bygga och den andra för att vårda, och det är en ganska stor
287
Den C Maj, e. ni.
skilnad emellan dem; de fordra olika kunskaper och olika verksamhet,
och jag tror således icke, att de lämpligen kunna sammanföras under eu
och samma chef. Man måste i fråga om våra jernvägars såväl anläggande
som administration tillvägagå med den största uppmärksamhet i båda fal¬
len, så att man motsvarar landets anspråk å ena sidan och icke slösar å
den andra, utan så mycket som möjligt ser landets behof och fordrin¬
gar till godo. Men den största och vigtigaste delen af landet utgöres af
jordbruket, och om jordbruket någonsin skall kunna höjas, så är det just
genom jernvägarne. Det förundrar mig derföre, att eu man, som tillhör
det s. k. landtmannapartiet, kunnat yttra sig emot jernvägarnes skynd¬
samma fortsättande. För min del anser jag jernvägssystemets fullbordan
utgöra det förnämsta lifsvilkoret för hela vårt lands materiela utveckling.
Man säger, att vårt land är fattigt, men jag tror icke att det är så
fattigt, som så många af landets egna innevånare sjelfve påstå, men om
så äfven vore, så kan man med allt skäl påstå, att det är just genom
jernvägarne, som landet skulle kunna höjas till rikedom; hvad är det väl
som höjt England, Frankrike, Belgien, Schweitz med flera länder? Det
är jernvägarne. Jemför man dessa länder, sådana de voro före jernvä-
garues anläggande och sådana de sedan blifvit, så finner man att de hafva
höjt sin industri 50, ja kanske 100 procent; och det är icke omöjligt, att
äfven vårt land likaledes så kunde höjas. Sverige eger nemligen i många
hänseenden en god och för odlingen benägen natur. Det finnes nemligen
intet land, som under ett så nordligt läge har ett så mildt klimat som
den skandinaviska halfön.
Med afseende på den andra punkten skulle det vara tillräckligt upp¬
lysande att citera hvad å sidan 15 i Kongl Maj:ts nådiga Proposition an-
föres om jernvägstjenstemännens åligganden, och hvaraf synes att desse
tjensteman äro vida mera upptagne af göromål än deras vederlikar inom
andra förvaltningsgrenar. Jag kan således icke ingå på någon nedsättning
i dessa löner, under hvad Kor.gl. Maj:t föreslagit, utan yrkar jag bifall
till den nådiga Propositionen med utslag å Utskottets hemställan.
Herr O eklind: Det är naturligtvis representantens både rätt och
pligt att söka åstadkomma besparing, der så ske kan, utan att det all¬
männa derigenom blir lidande. Hvad nu ifrågavarande förslag angår, så
erkänner jag öppet, att jag vid första genomläsningen deraf ansåg det
särdeles lämpligt; men då jag genom upplysningar af sakkunnige personer
blifvit öfvertygad, att den ekonomiska vinsten, som afses genom bifall till
den föredragna punkten, möjligen fås på bekostnad af den trygghet till
lif och egendom, som trafikanterne ega genom den nuvarande anordnin¬
gen, så kan jag icke annat än yrka utslag på Utskottets hemställan.
Emot ett yttrande af en representant på Stockholms-bänken, att
denna trygghet skulle bero af tjenstemännens antal, vill jag endast an¬
märka, att jag anser tryggheten och säkerheten i främsta rummet härröra
deraf, att anordningen är god och ändamålsenlig; vore den icke det, så
skulle icke ens ett mångdubbelt större antal tjensteman förslå,
Herr Jöns Pehrssou: Jag både ej ämnat begära ordet i denna
fråga, om icke representanten från Gefle gifvit mig en osökt anledning
288
Den 6 Maj, e. m.
dertill. Han sade nemligen under förmiddagen, att vi skulle vara tack¬
samme, om vi icke finge mera utgifter för våra jernvägar än vi nu hafva.
Och jag tror han har rätt. Ty granska vi Trafikstyrelsens berättelser för
1866, så finna vi, att sedan 1866 personalen ökats med 220 individer, under
det banans längd ökats med endast 6,10 mil. Vidare framgår af nämnda
berättelse, att utgiftsstaten för 1869 öfverstiger den för 1866 med om¬
kring 937,000 riksdaler. För mig är det naturligtvis svårt att säga, hvar¬
ifrån denna betydliga tillökning härleder sig, men nog förefaller det mig,
som det icke vore så nödvändigt att hafva en så stor personal. Önsk¬
värdheten af nedsättning i personalen har nog här uttalats, men ingen
har gifvit någon vägledning hvari denna minskning borde bestå.
Må det derföre tillåtas mig att gifva en fingervisning i detta syfte.
Jag bor helt nära södra stambanan, och känner således temligen noga
huru der går till. Det finnes en station, som heter Ousby, hvarest en
stationsinspektor, en bokhållare och en biljettförsäljare aflönas. Denna
station har hufvudsakligast godstrafik, och desse tjensteman hafva ej mer
än några timmars arbete om dagen derest det kunde sammanföras; hvar¬
före det för mig är alldeles klart, att der kunde trafiken ganska väl hand-
hafvas med mindre personal.
En annan omständighet är o den mängd af banmästare, baningeniörer
med flera som öfverallt finnas. År 1866 funnos på våra 94 stationer icke
mindre än 107 banmästare; deras antal skulle kunna minskas med hälf¬
ten, i fall man vidtoge den anordningen att låta hvar och en få en större
sträcka att öfvervaka, hvilket utan risk skulle gå för sig med tillhjelp af
den svärm af banvakter som nu finnes. Vidare tror jag icke heller, att
baningeniörerne hafva full sysselsättning, åtminstone vet jag att så är för¬
hållandet med den som är stationerad i Alfvesta, ty han gör sig mycket
ofta ärenden ett stycke uppåt banan, der han har sin svärfar, och reser
allt emellanåt in till Wexiö. Jag vill ej påstå, att detta sker med veder¬
börlig tillåtelse, tvärtom är jag fullt öfvertygad, att, om Trafikstyrelsen
visste något derom, detta inrotade onda nog skulle snart vara afhjelpt.
För öfrigt skulle det ju också vara bra hårdt att kasta dessa på bar
backe, så mycket mer som jag tror mig veta, att nuvarande Trafikstyrelsen
söker så mycket möjligt är förminska personalen. Men emellertid tror jag,
att besparingen af dessa banmästare och baningeniörer jemte en lika be¬
fogad besparing i den mängd biljettförsäljare med flere, som nu till ett
onaturligt antal finnas å våra jern vägsstationer, skulle inbespara Stats¬
verket årligen omkring 100,000 riksdaler.
Mig synes derföre skäligt, att Riksdagen här uttalar sina åsigter, till
rättesnöre för Regeringen och Trafikstyrelsen, nästa gång förslaget fram¬
kommer. Om vi skola gå ut med att betala räntan å anläggningskapitalet,
så blir en sådan inskränkning nödvändig, då räntan är hög, och eu gan¬
ska stor summa dessutom går till utlandet för de stenkol, som måste in¬
föras från England för jernvägarnes drifvande.
Då jag emellertid nu ej tror, att vi kunna hoppas någon betydligare
nedsättning, så inskränker jag mig att yrka bifall till Herr Keys förslag.
Man har sagt, att andra punkten i mom. a är bifallen af Första
Kammaren, men jag tror man misstagit sig, och att endast första punkten
är
Den 6 Maj, e. ra.
289
ar bifallen; och detta bör således icke inverka på vårt beslut; jag yrkar
derföre bifall till Herr Keys förslag.
Herr Hedlund: Det var en ganska rigtig varning vi mottogo från
Statsråds-bänken, att icke tillerkänna den enskilde representantens ord
en afgörande vigt uti en fråga sådan som den nu förevarande. Man kan
visserligen å andra sidan icke begära, att alla, som här uppträda, skola
ega speciel sakkännedom, utan må man medgifva, att äfven de icfce-sak-
kunnige yttra sig; men en sak måste man fordra, nemligen att de skola
söka till att hemta sina uppgifter från rena källor, och att, när förbere¬
dande möten hållas, man till dem inbjuder personer med verklig sakkun¬
skap, undvikande att göra allvarliga saker till ämnen för sqvadronader,
hvilka icke ens kunna ursäktas genom en nyss förut intagen middagsmål¬
tid. En särskild rättighet till ett sådant anspråk synes man kunna ega,
då sakförhållanden anföras, hvilka kunna leda till Riksdagens beslut. Till
dessa allmänna betraktelser har jag föranlteds af åtskilliga uppgifter, som
här framställdes under förmiddagens diskussion.
Så har ibland annat, såsom exempel på slitningen emellan de båda
Jernvägsstyrelserna anförts, att Byggnadsstyrelsen, i stället för att öfver¬
enskomma med Trafikstyrelsen om, att räler och annan jernvägsmateriel,
som från England för Byggnadsstyrelsens räkning inkomma till Göteborg,
mottagas af några bland de der stationerade trafiktjenstemännen, användt
ett särskildt ombud, som derför uppburit ett arfvode af 1,200 riksdaler.
Nu har jag emellertid af chefen för Byggnadsstyrelsen, med hvilken jag i
middags sammanträffade, erfarit, att detta förhållande beror icke på någon
slitning emellan de båda styrelserna, utan tvärtom på en ömsesidig öfver¬
enskommelse dem emellan. Saken är nemligen helt enkelt den, att mate¬
rialförvaltaren i Göteborg fått detta uppdrag; men för att kunna nöjak¬
tigt fullgöra detsamma, måste han hafva ett biträde, och det är just detta
biträde, som Byggnadsstyrelsen måst betala med 1,200 riksdaler. Huru
man än må bedöma denna sak, så synes den åtminstone icke bevisa den
slitning styrelserna emellan, på hvilken den likväl anfördes såsom ett
exempel.
Äfvenledes har jag fått upplysning om huru det förhåller sig med den
anmärkta stenkolskonsumtionen, men jag anser det vara öfverflödigt att
här närmare redogöra derför; hela saken reducerar sig alltnog till samma
kategori som Laxå-historien, hvilken spelade en roll vid den förra riks¬
dagen.
Man synes mig dock kunna hafva ett billigt anspråk derpå, att den,
som inom en riksförsamling vill framställa anmärkningar af ifrågavarande
art, förut hör på vederbörlig ort söka nödiga upplysningar; han slipper då
framkomma med uppgifter, som äro minst sagdt vilseledande.
Det talades i förmiddags äfven om de hyresbelopp, som Byggnads¬
styrelsen ådragit sig, och talaren i ämnet betonade beloppen på öret. Fun¬
nes här någon, som vore i tillfälle att lemna upplysningar i saken,
skulle den ganska sannolikt kunna förklaras lika nöjaktigt som de öfriga
anmärkningarne. I allmänhet taget tror jag icke misshushållning egt rum
vid våra jernvägars byggande, utan tvärtom. Det finnes åtminstone intet
Riksd. Prof. 1868. 2 Afd. 4 Band. 19
2{)(j Den 6 Maj, e. m.
land i Europa som byggt billigare än Sverige; i Amerika är å vissa ba¬
nor kostnaden ungefär densamma som hos oss; men dessa jernvägar kunna
icke täfla med de svenska i afseende på soliditet, I Schweitz går bygg-
nadskostnaden till 50 procent högre än hos oss. Hvari ligger nu förkla¬
ringen ? Jo deri, att intet land har billigare ingeniörer, och intet land
en hederligare förvaltning än vi. Det må vara sagdt till de unga inge-
niörernes beröm, att det rådt en ädel täflan emellan dem att göra arbe¬
tet billigt och på samma gång godt. Och detta varma nit ersätte den
brist på erfarenhet, som ifrån början möjligen kunde förefinnas.
I fråga om Trafikstyrelsen har det sagts, att man skulle göra afse¬
ende icke endast på våglängden utan äfven på trafikens omfång. En ta¬
lare, som härom yttrade sig, medgaf, att afseende blifvit fästadt vid båda
dessa faktorer, men att våglängden likväl kommit att spela den betydli¬
gare rolen. För min del undrar jag blott, att han för jemförelsens an¬
ställande endast uppehöll sig vid Borås-banan. Jag har fått en tabell, som
framställer en jemförelse mellan personal och rörelse å åtta tyska jernvägar
under år 1867 samt å de svenska stambanorna under samma tid; slut¬
resultatet är, att, då man jemför tågmilen, d. v. s. den af samtliga ban¬
tågen under årets lopp tillryggalagda våglängden, så finner man, att tusen
tågmil fordrat en personal af
7,2 personer å de hannoveranska statsbanorna.
7,4 „
|
„ preussiska ostbanan,
|
4,7
|
„ wiirtembergska statsbanan,
|
6,2
|
„ bajerska ostbanan,
|
ö,4
|
„ Kaiser Ferdinands nordbana,
|
9,2
|
„ österrikiska nord- och sydostbanan
|
7,9
|
„ Kölner—Minden-banan samt
|
10,6
|
„ Theiss-banan,
|
eller i medeltal 7,32 personer, under det att samma antal tågmil på de
svenska stambanorna betjenats af 7,5 personer; vidare finner man, att för
tusen passagerare hafva vid de nämnda tyska banorna i medeltal användts
en personal af 1,19, men vid de svenska endast 1,2; deremot har gods¬
trafiken fordrat större personal hos oss, nemligen 1,66 på tiotusen centner,
under det att för de tyska banorna endast erfordrats 0,84. Men härvid
bör man äfven observera, att alla dessa tyska banor, utom Theiss-banan,
hafva en större och mera uppdrifven persontrafik än våra, och att de
samtliga hafva en ofantligt - större godstrafik, Kölner—Minden-banan till
och med 24 gånger så stor godstrafik som de svenska banorna. En fransk
författare, Jacqenin, som är en auktoritet i denna fråga, har i sina år 1867
hållna föreläsningar öfver jernvägars trafik, såsom exempel derpå att det
vid större trafik inträdande gynnsamma förhållandet mellan inkomster och
utgifter icke är att påräkna, förrän trafiken redan blifvit till en betydande
grad uppdrifven, anfört, “att ehuru inkomsterna per mil på samtliga fran¬
ska banor årligen stego från 1849, då de utgjorde 260,000 riksdaler, till
1856, då de uppgingo till 380,000 riksdaler, de från och med 1857 till
1865 hållit sig konstanta (320,000 å 340,000 riksdaler) till följd af de då
årligen öppnade s. k. nya näten eller hvad man kunde kalla sekundära
banor, samt vidare att den franska chemin de fer de Fest på sex af dess
trafikerade bibanor, der inkomsterna utgjort 42,000 å 75,000 riksdaler per
l)eu u Maj, e. m.
s#9l
mil eller ungefär som på de svenska stambanorna, utgifterna uppgått till
65 å 102 procent af inkomsterna och, om man medräknade annuitet för
omläggning af sliper och räler, ända till 74 å 112 procent, nemligen olika
för olika banor. “ Således hafva dessa banors intrader icke helt och hål¬
let betäckt omkostnaderna. På de svenska stambanorna, som 1867 hade
eu inkomst af 61,650 riksdaler per mil, uppgingo utgifterna, rälombytet
inberäknadt, till 37,406 riksdaler, eller endast 60 procent af inkomsten;
och således uthärda våra banor ganska väl en täflan med de utländska,
endast man vill göra sig besvär att anställa en exakt jemförelse. Men
naturligtvis kan man lätt nog gruppera siffror så, att man får ett annat
resultat än det verkliga.
Jag vill således här vid lag icke erkänna Representationens eller denna
Kammares kompetens att pröfva detaljerna af detta förslag, eller att göra
en nedsättning här och der, så vida icke sådant sker under formen af en
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Med den siste värde talaren vill jag icke strida om hvad han tror
kunna göras i detta afseende; han “tror", att banorna kunna trafikeras
med blott hälften af den nuvarande personalen; jag vet ej hvarföre han
.icke “tror'- likaså väl, att det kau ske med en fjerdedel. Men en sådan
tro utgör ingen giltig grund för ett rigtigt omdöme i denna sak.
Herr Murén: Jag har ånyo begärt ordet, icke för att svara på
alla de anmärkningar som här blifvit framställda, hvilket icke synes löna
mödan, då ehuru ofta och grundligt desamma än vederläggas, de alltid
ånyo framställas med samma anspråk på ofelbarhet, utan jag har endast
velat fästa uppmärksamheten derpå, att beräkningar kunna uppställas på
mångahanda sätt. En talare har t. ex. här sagt, att våra svenska jern-
banor kosta i trafikering 35,000 riksdaler per banmil, då jag beräknat
dess skötsel till 17,000 å 18,000 riksdaler för samma väglängd, men han
har i sin beräkning intagit kostnader för bränsle, kol, reparationer m. m.;
då jag deremot endast talat om kostnaden för underhållet af personalen.
Jag har icke varit beredd på en sådan jemförelse, och kan således i detta
fall icke nu på stående fot uppgifva, hvad Gefle—Dala-banan i detta fall
kostar.
Mig synes dock, som man borde vederlägga hvad som anföres till
försvar för eu sak och icke något helt annat, som icke egentligen hör till
ämnet, och vill man icke detta, utan blott hafva i gång en diskussion i
allmänhet, så bör man säga till och uppgifva att sådan är meningen. Jag-
är, såsom jag nyss sade, nu icke beredd att uppgifva kostnaden för Gefle—
Dala-banan i sist anmärkta hänseende, men jag är öfvertygad att, i jem¬
förelse med Statens jernbanor, denna bana kommer till korta, och att ut¬
gifterna vid denna sednare är större än vid de förra, ty dels är denna
bana icke byggd med sådan kostnad och omsorg som Statens — hon har
klenare rails, hvilka till följd af det tunga transportgodset äro under¬
kastade mycken slitning — dels har hon större stigningar, såsom 1 fot på 60,
under det att stigningarne på Statens banor icke utgöra mera än 1 fot på
100 fot. Jag uppgå!’ ärligen vid början af diskussionen, att jag stödde
mig vid den för år 1869 uppgjorda staten för jernvägspersonalen, och att
292
Den 6 Maj, e. in.
man skulle försöka vederlägga mina uppgifter i detta fall, det väntade jag
mig, men att man skulle gifva sig in på helt andra områden, hvilka icke
medgifva några lämpliga jemförelsepunkter, derom hade jag icke någon
föreställning.
Samme talare har äfven uppgift, att intendenten på tredje trafik¬
distriktet af Statens stambanor haft på samma gång ett enskildt uppdrag
såsom arbetschef för byggandet af Helsingborg— Landskrona-banan, för
hvilket han uppburit arfvode. Jag tror mig veta, att den ärade talaren
härvid begått ett misstag, och tror mig kunna påstå, att denne intendent,
till följd åt medgifvande från generaldirektören öfver Trafikstyrelsen, en¬
dast såsom rådgifvande tillhandagått direktionen vid nämnda bana, under
det byggandet deraf pågick.
Mycket vore visserligen att svara på hvad här blifvit anfördt, men
jag vill icke vidare upptaga Kammarens tid, eller längre pröfva dess Her¬
rar ledamöters tålamod, utan anhåller blott slutligen att ännu en gång få
fästa uppmärksamheten derpå, att det är af högsta vigt att noga bigga
märke dertill, att här är fråga endast om anslagen till personalens aflö¬
ning, och icke om något annat, samt att jag yttrat mig endast och alle¬
nast i detta ämne, och icke inlåtit mig på någon annan härför främ¬
mande fråga.
Herr Key: Jag skall icke länge upptaga Kammarens dyrbara tid,
då diskussionen redan allt för mycket laggt ut på bredden, och jag vill
icke heller af samma skäl ingå i någon ytterligare vederläggning af de
nya anföranden och angrepp på mig, som utaf åtskillige talare här blifvit
gjorda, ehuru sådant kunde vara frestande nog; jag anhåller blott att i
korthet få bemöta ett personligt anfall, som en talare från Göteborg Herr
Hedlund mot mig behagat rigta. ...
Denna blygsamt vidtomfattande talare i alla ämnen har på eftermid¬
dagen väldigt kämpat för jag vet icke hvad, men tror att det vant Kong!.
Maj:ts Proposition, för afslag å Utskottets Utlåtande och framför allt emot
mig, ehuru lian, om jag icke misstager mig, på förmiddagen yrkade
återremiss. Om allt detta kan väl kanske icke vara så mycket att
saga, då det icke är ovanligt hos honom, att hans åsigter i en och samma
fråga äro något olika före och efter middagen, men sättet är onekligen
egendomligt, åtminstone förekom det mig så nyss. Han har här talat om
“slitningar11. Icke de minsta äro hans egna; sliten som han är emellan
sitt — jag vågar säga det — bättre vetande och nöjet att få nagga en
politisk motståndare, har han talat om “grumliga källor1-, 11 sqvadronader11,
“radotterier11 och Gud vet allt. Han har vidare, och det är detta jag
ämnar bemöta, behagat åt en af mig framställd anmärkning gifva eu färg.
som skulle jag med afsigt hafva velat komma fram med en missledande
uppgift. Jag säde nemligen, att Byggnadsstyrelsen har, för mottagning i
Göteborg af jernvägsmateriel från England, ett ombud, som under år 1866
kostade Staten ett arfvode af 1,246 riksdaler 9 öre, under det att Trafik¬
styrelsen i samma stad eger en mängd tjenstemän, hvilka, om styrelsen
varit förenad, helt säkert, utan särskild ersättning, fått besörja detta gö¬
romål; det är hvad jag har sagt och det står jag vid. Hvem detta ombud
är betyder föga till saken, hufvudfrågan gäller den onödiga utgiften, och
Den 6 Maj, e. m.
29i
att: denna egt rum samt till angifvet belopp, detta bär icke ens Herr
Hedlunds sakkunskap räckt till att vederlägga.
Medan jag har ordet, får jag begagna tillfället att förklara, det jag
nu frångår mitt yrkande om en särskild formulering af första punkten af
mom. a, men yrkar fortfarande framställning af proposition på antagande
af mitt förslag rörande andra punkten af samma moment. Sedan jag nu
fått veta, att Första Kammaren visserligen bifallit Utskottets förslag i första
punkten uti oförändradt skick, men att deremot en formulering af den
andra punkten, i likhet med den jag här gjort, äfven blifvit i Medkam-
maren framställd och der nu diskuteras, är det hopp att icke blott Andra
Kammaren utan äfven den Första skall uttala sig för mera genomgripande
åtgärder, och framställa sin önskan om dessa i skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Då det sålunda är skäl att uppoffra ett mindre för att vinna ett större,
frångår jag, som sagdt är, mitt yrkande om första punkten, men vidhåller
detsamma rörande andra punkten af mom. a.
Herr Statsrådet Lagerstråle: Med anledning af min ställning
inom Kammaren, och de särskilda påståenden, som under diskussionen
blifvit gjorda, ber jag att få förklara, det jag icke velat göra något yr¬
kande i ämnet, af den anledning att jag icke anser det vara en Konun¬
gens rådgifvare tillständigt att yrka af slag å tillstyrkandet af en skrifvelse
från Representationen till Kongl. Maj:t, men deremot har jag ansett mig
skyldig att lemna alla de upplysningar jag kunnat åstadkomma för att
Kammaren må kunna bedöma nyttan, lämpligheten och nödvändigheten af
en dylik framställning. En talare har sagt, att, i fall det icke varit Rege¬
ringens mening att Representationen skulle ingå i granskning af förslagets
detaljer, så hade några sådana säkerligen icke blifvit i Kongl. Maj:ts Pro¬
position intagna, men jag vill till svar härå meddela, att Regeringen an¬
såg, att alla möjliga upplysningar borde Stats-Utskottet meddelas, till
tjenst för dem af dess ledamöter, som kunde hafva tid att ingå i någon
närmare granskning af förslagen, och Kongl. Maj:t befallde, det en af
Trafikstyrelsens ledamöter i sådant hänseende skulle Utskottet tillhandagå,
med alla de upplysningar, som kunde åstadkommas; och så har äfven
skett.
Vid sådant förhållande förefaller det mig, att detta ärende både bort
och kunnat af Utskottet fullständigt behandlas. Det visar sig ock, att
Stats-Utskottet endast i några få punkter skiljt sig från Kongl. Maj:ts
Proposition, och jag hade föreställt mig, att endast dessa punkter nu skulle
blifva föremål för diskussionen. Denna har emellertid ganska betydligt
utbredt sig, då åtskilliga förslag till ytterligare nedsättningar, utöfver dem
Utskottet föreslagit, här blifvit framlagda.
Man har sagt, att den personal, som nu finnes, är tillräcklig för för¬
valtningen, och att man bör vara belåten med denna förvaltning äfven
för framtiden. Men Trafikstyrelsen sjelf har ansett sig så upptagen af de
dagliga göromålen, att den saknar tid att ombesörja en del ytterligare
kontroller och tillgöranden, som den funnit väl behöfliga, hvarför ock in¬
rättandet af distriktchefsbefattningarne ansetts vara af behofvet påkalladt.
Den fördelning af göromålen, som härigenom åsyftas, är betingad lika
mycket från ordningens och trygghetens synpunkt, som från möjligheten
1
Don fi Maj, o. in.
att kunna åstadkomma några besparingar, cell det synes mig, som man
borde kunna förutsätta, att de förslag, som i detta fall utgå från Regerin¬
gen, omöjligen kunna hafva annat ändamål än att åstadkomma det ända¬
målsenligaste och bästa, som det stått i dess förmåga att kunna påfinna.
För det allmänna bästa äro ju såväl Regeringen som Representationen i
högsta grad lifvade och beredda att offra, alla sina krafter. Något annat
bonde, såsom sagdt är, aldrig af någon kunna förutsättas.
På eftermiddagen lärer här under min frånvaro af eu värd repre¬
sentant blifvit rigtad en anmärkning, eller gjord en erinran derom, att Ri¬
kets Ständer år 1863 anslagit en viss summa för utgifvande af en tek¬
nisk ekonomisk beskrifning öfver jernvägarne, men att denna beskrifning
ännu icke afhörts. Egentligen är denna beskrifning ämnad att redogöra
för arbetena å vestra stambanan, och jag anser mig böra nämna, att rit-
ningarne och plancherna till detta arbete äro utarbetade och i det när¬
maste fullt färdiga, hvaremot texten ännu håller på att bearbetas. Visser¬
ligen måste man medgifva, att utgifningen af detta arbete blifvit något
fördröjdt, och troligen åsyftades med anmärkningen att ådagalägga, det
Jernvägsbyggnadsstyrelseu icke fullgjort sina skyldighater, men jag vill
med anledning häraf erinra, det jag tror, att styrelsen i detta fall gjort
allt hvad den kunnat, då den på detta vidlyftiga arbete användt de inge-
uiörer. som nu icke på annat sätt kunnat erhålla sysselsättning och be¬
funnits lediga. Jag hoppas ock, att detta dyrbara verk snart skall kunna
utgifvas och blifva i bokhandeln tillgängligt.
De särskilda anmärkningar, som här blifvit framställda angående för¬
hållandet på åtskilliga jernvägsstationer, är jag icke i tillfälle att nu be¬
möta, men jag är öfvertygad derom, att, i fall dessa anmärkningar hafva
skäl för sig och äro fullt befogade, de påpekade oregelbundenheterna
böra snart allvarligt rättas, samt att just de ifrågasatte distriktcheferne
äro de mest lämpliga personerna att härom gå i författning.
Herr Hedlund: Jag ber endast och allenast att med några få ord
få upplysa, att jag under hela denna diskussion icke framställt något yr¬
kande, så att jag icke, i likhet med den ärade representanten från Tjust,
kunnat hafva det nöjet att den ena timmen framställa yrkande på en pro¬
position och den andra timmen återkalla densamma. Med mitt yttrande
alsåg jag i öfrigt icke den ärade representanten, utan en ledamot af
Riksdagen, som icke tillhör denna Kammaren, och frikallar jag alltså min
ärade antagonist från den ursäkt, som kunnat ligga i den goda middagen.
Herr H i er ta: Med anledning af det beslut Första Kammaren, en¬
ligt hvad nu blifvit upplyst, lättat i fråga om törsta punkten i detta mo¬
ment, anhåller jag att få frånträda mitt förra yrkande och i stället förena
mig uti det af Herr Key nu sednast framställda.
Detta är hvad jag egentligen ville säga. Men med anledning af de
loftal en representant från Göteborg här hållit öfver vår Jernvägsbygg-
nadsstyrelse för det billiga pris, hvarför våra stambanor blifvit utförda,
och då dessa loftal möjligen skulle kunna ega något inflytande på en och
annans åsigt i fråga om denna styrelses bibehållande eller upphörande,
ber jag att fä fästa uppmärksamheten derpå, att orsaken hvarför våra
205
Pen (3 Maj, e. in.
jern vägar synas vara billigare byggda än en del utländska, såsom repre¬
sentanten från Göteborg påstått, är den, att på våra finnas mycket större
SSSf och skarpare kurvor. Hvar och eu som rest på utländska jern-
banor8 bar sannolikt mången gång undrat öfver den »ängd djupa ned-
gräfningar äfvensom långa och storartade viadukter och tunnlar, som på
de sednare förekomma. Dessa dyrbara arbeten hafva fÄ,*100
i anledning deraf, att, då våra jer nvagar hafva ^tmngar af l fot på 100
sä finnas å de tyska ej lutningar öfver 1 fot på 200 och på de engeisaa
och en del fransyska ej öfver 1 fot på 300 och det är lätt att förestå! a
sig hvilken ofantlig skilnad i terasseringskostnad skall uppstå genom denna
skilnad å eu terräng med mycket långa sluttningar eller öfver hufvud !
kuperad mark. Härtill kommer den dryga expropriationskostnaden utom¬
lands och slutligen att i kostnadsförslagen for våra jer nvagar, för att
Panna lysa med deras billighet, icke ifrån början mberaknades kostnaden
^ mei materiel In som erfordrades till den aldra första uppsättningen,
hvilken icke kunde förslå för en trafik, som skulle kunna återgälda mer
•in blotta underhållskostnaden. Detta gjorde äfven, att Jernvagsstyrelsen
SÄtÄ anslaget åt 2*500,000 riksdaler till förinta*
S röreTsematerielen, hvilket egentligen borde hafva
annorstädes räknas till totalkostnaden, per mil fordeladt, och häraf för
Pia ras att man efteråt kan komma och påstå att våra stambanor a,io så
Si5’lira”» medan det visar sig att de dock äro dyrare an alla de
privata banorna.
Herr C A Larsson: Stats-Utskottet har nu här fått sina dufnm-
oar för bristande insigt»’ etc., men något hvar bör kunna inse huru omöj¬
ligt det är att göra alla till viljes, och jag tror ej den menniska ännu ar
född, som skulle kunna tillfredsställa alla de olika onskmngarne inom R
da§eVid denna frågas behandling på andra Utgiftsafdelningen gick det så
till som en föregående talare upplyst, nemligen att en ledamot af Trafik-
styrelsen var närvarande vid Öfverläggningarne, lemnade de upplysnmga
som begärdes, och besvarade de anmarkmngar, som enligt Kong b Maj ås
Proposition framställdes. Den talare, som nu ha,r J“nt,fottets syntes
•itt få ett af honom gjordt förslag antaget i stallet för Utskottets, pynt»
då vara nöjd dermed och ingen inom Afdelningen kunde tänka sig, att
man Skulle fordra, att den skulle på spiken bedöma huru ^
som erfordrades för att sköta jernvagstrafiken ..att Slik ick.e bietvo
ihjelkörda. Afdelningen ansåg, att vi skulle kunna^ nöja oss med att, Re
geringen toge omsorgen härutinnan om hand, och oreslog derför endast
eu framställning till Kong! Maj:t med begäran att han vide ^se, hmu
vida icke de dyra distriktcheferne kunde ersattas med lägre aflonade
tjensteman. ^ frånträdt sitt förslag i fråga om första punkten så
hemställer iag om han ej äfven vill taga tillbaka sitt förslag roi ande anda a
Sten Då’kunde män hoppas, att båda Kamrarne komme åt tfa ta
ett lika beslut, och jag tror äfven, att det skulle goras afseende å ett så-
dant. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
•„KJU
Den C Maj, e.
med afslutadglUU8en ^ “U fÖredragua tväuue punkterna var bär-
,hftle, yrkats deIs bifall till Utskottets hem-
sta an, dels afs ag derå och dels slutligen bifall till det af Herr Key fram¬
föda, men sedermera af honom återtagna förslag. Då nu de ledamöter
som^ med Herr Key förenat sig i hans särskilda mening, äfvenledes för¬
klarade sig derifrån afstå, funnos alltså inga andra yrkanden qvarstående
Hnn?å blffa-f -! leri w afT; !x'b sedan i Öfverensstämmelse härmed proposi-
bSlenafglfV ’ b 6f Utskottets hemställan i denna punkt af Kammaren
pf
blandade ja och nej, och då bifall till Utskottets förslag förklarades öfver¬
vägande, begärdes votering; men som jemväl omröstning äskades huru
iH?' Kef i°rslag eller utslag å Utskottets hemställan skulle upp-
tana f10”’ ■>""
Shlila följande lydelle?^ * ^ ^ Ilning skall
kunna ^
vid Statens jernvägstrafik anställde embets- och tjensteman samt >,„*• +
som äfven i fråga om beloppen af de för demfoSÄ^Äf
Den det ej vill,
röstar ja;
röstar nej;
varande frLSlS“S I* <M« 4 Utskottets iträga-
Omröstningen utföll med 103 ia och 41 nei hvari an ilo,.,, tv r-
hu‘V,,<lTOto';"S«. «« » anställdesi
ÄSS SS*,ilt s) puntta 2 h8"-
Den det ej vill,
röstar ja;
röstar nej;
Ä5 framsöEgTairSlSa följa** ^2?““ ‘ d®na
vid Statens jernvägstrafik anställde embets- och tjensteman samt betjente,
som äfven i fråga om beloppen af de för dem föreslagna löneförmåner".
Denna sednare omröstning visade 58 ja och 89 nej, hvadan Kam¬
maren beslutat enligt nej-propositionens innehåll.
Litt. b).
Punkten 1.
Herr Key: Sedan Kammaren behagat antaga den af mig föreslagna
redaktionen af andra punkten i mom. a, hvarigenom Kammaren beslutat till
Kongl. Maj:t ingå med en mera allmän anhållan om inskränkning i det
föreslagna antalet tjenster vid jernvägstrafiken och nedsättning af lönebe¬
loppen, tager jag mig friheten hemställa, att mom. h måtte utgå. Det
förefaller mindre lämpligt, att Kammaren skulle, oaktadt sitt nyss fattade
beslut, binda sig på förhand vid en mängd specialiteter genom att bifalla
de löner och öfriga bestämmelser, som detta moment innehåller, hvarför
jag ock yrkar, att Herr Talmannen måtte framställa proposition å afslag
å detta moment, samt att i mom. c måtte vidtagas den förändring, att
det deri nämnda belopp nedsättes till 3,800,000 riksdaler, hvilket sednare
förslag jag stödjer derpå, att omkostnaderna för Statens jernvägstrafik år
1867 uppgingo blott till ungefär 3,500,000 riksdaler.
Herr Statsrådet Lagerstråle: Kan det vara Kammarens mening
att, såsom den siste talaren yrkat, undanskjuta all pröfning af de många
frågor, som detta moment innehåller, så kan jag ej fatta hvilken ställ¬
ning Kammaren tror, att Representationen bör intaga i denna sak.
På grund af Representationens derom gjorda anhållan har Regerin¬
gen framlagt ett förslag till utgiftsstat för Statens jernvägstrafik. Till
svar härå har nu Kammaren hittills endast beslutat en framställning,
hållen i så allmänna ordalag, att den ej lemnar någon anvisning, huru
Representationen anser, att staten bör ordnas, utan endast uttalar den
satsen, att all möjlig sparsamhet dervid bör iakttagas. Jag tror, det blir
svårt för den, som skall utarbeta den nya staten, att göra detta, om han
ej erhåller någon detaljerad anvisning härutinnan, och jag hade föreställt mig,
att Representationen borde åtminstone angifva grundlinierna till de för¬
ändringar, som densamma kunde önska uti den af Kongl. Maj:t framlagda
staten. Man bör väl ej på detta sätt helt lätt tillbakakasta en fram¬
ställning, som Regeringen efter noggrannt bepröfvande afgifvit. Jag före¬
ställer mig äfven, att öfrige Herrar ledamöter i Stats-Utskottet ej skola
stillatigande låta Utskottets förslag på nu ifrågasatta sätt behandlas.
Herr Key: I anledning af den siste talarens yttrande ber jag få
förklara, det jag med mitt förslag hufvudsakligast afsåg, att de i detta
moment omnämnda löner för åtskilliga tjenster nu icke måtte bestämmas.
Om mitt yrkande fattades så, som om jag skulle önskat ett undanskju¬
tande af allt det öfriga, hvilket verkligen kan hafva stort skäl för sig,
så ber jag att få nu inskränka detsamma till frågan om lönebeloppen.
298
Den 8 Maj, e, iu.
Herr Bergström: Något missförstånd i afseende å det af repre¬
sentanten för Södra Tjust härad vid föredragning af mom. b framställda
yrkande har icke kunnat ega rum. Han yrkade nemligen med oförtyd-
bara ord, att “hela“ nämnda moment måtte “uteslutasoch derpå ta¬
ger jag hela Kammaren till vittne.
Jag motsätter mig detta yrkande, såsom obefogadt. Uti den under¬
dåniga skrifvelse, Riksdagen den. 30 April 1867 aflät till Kongl. Maj:t
och som föranledt Kongl. Maj:ts ifrågavarande Proposition, anhöll Riks¬
dagen, att de förslag, som komme att afgifvas, jemväl måtte innehålla
“fullständig framställning rörande de vilkor, hvarunder tjenstemännen
skulle komma att anställas1'-. Nu har Kongl. Maj:t gått Riksdagens ön¬
skan till mötes och i sin Proposition gjort sådan framställning som åsyf¬
tats; och hvad Stats-Utskottet i afseende å samma framställning funnit
sig böra tillstyrka förekommer just i mom. b. Icke kan det då passa
sig att undanskjuta all pröfning af detta moment. Huru mycket man än
tror sig kunna reducera tjenstemännens antal och arfvode, kan man dock
ej komma till noll; ty några tjenstemän måste finnas för skötande af
jernvägstrafiken, hvilken ju icke kan sköta sig sjelf, och något arfvode
för sin tjenstgöring måste de uppbära. De vilkor, hvarunder desse tjenste¬
män anställas, bör mi bestämmas. Härtill kommer, att den värde repre¬
sentantens yrkande finnes strida mot Riksdagsordningens föreskrift, att,
om, hvilket här är förhållandet, ett förslag innefattar flera delar, hvilka
icke lämpligen kunna i ett sammanhang afgöras, särskild proposition å
hvardera delen bör framställas.
Jag yrkar derföre särskild proposition å hvarje del af inom. b.
Herr Björck: Det kan väl ej nekas, att efter det beslut, hvari
Kammaren i afseende å mom. a stadna!, frågan kommit i en förändrad
ställning. Kongl. Maj:t har framlagt ett förslag till aflöningsstat för
tjenstemännen vid Statens jernvägstrafik, men Kammaren har uttalat den
åsigten, att en inskränkning i tjenstemännens antal och en nedsättning i
lönebeloppen böra söka åstadkommas. När nu så är, torde det väl vara
svårt att bifalla hvad Utskottet i fjerde punkten af detta moment före¬
slagit, då i denna punkt afses, att de deri omnämnda lönerna skulle för
framtiden utgå. Jag tror emellertid, att frågan kan lösas så, att den af
Kammaren beslutade framställningen till Kongl. Maj:t anses såsom innefat¬
tande allenast en underställningsvis gjord hemställan. Ser man saken så,
går det ju an att vid denna punkt förklara, att de löner, man beviljar,
endast gälla för år 1869, och jag tror ej, att ett sådant beslut skulle
kunna- vara af så bindande verkan för den framtida regleringen. Det kan
visserligen sägas, att man då gifvit tjenstemännen dessa löner, men det
står likväl öppet för Regeringen att nedsätta dem. Då tjenstemännens
ställning är sådan, att de kunna när som helst afskedas, måste de na¬
turligtvis äfven underkasta sig nedsättning i sina löner. Helt annorlunda
vore förhållandet, om de innehade beställningar på ordinarie stat.
Jag tror derför, att det ej är så farligt att bifalla de här af Utskottet
föreslagna lönerna, och att man i öfrigt måste ingå i pröfning af hvarje
särskild punkt.
Ilen 6 Maj, e. m.
299
Jag vill äfven fästa Hen’ Keys uppmärksamhet derpå, att frågan om
den i mom. c omnämnda summans nedsättande är en sak, som bör fin¬
nas åt framtiden, och att en sådan åtgärd, likasom den icke torde blifva
utan följder, ej heller bör ske utan skäl och utan att en utredning af dit
hörande förhållanden egt rum.
Vidare anfördes icke och Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 2 och 3.
Biföllos.
Punkten 4.
Herr Jöns Pehrsson: Till följd af Kammarens beslut vid behand¬
landet af andra momentet i punkten a kan jag icke bifalla denna punkt
i vidsträcktare män, än att gälla blott för 1869, ty jag tror att för fram¬
tiden staten bör på ett annat sätt regleras. För detta mitt yrkande-
hemtar jag ytterligare stöd deraf, att, enligt hvad jag tror mig veta, en
och annan tjensteman finnes, som kan undvaras, hvaremot andra befatt¬
ningar äro så vigtiga, att deras innehafvare böra åtnjuta större aflöning,
än till och med blifvit af Utskottet föreslaget,
Herr Erik Olsson instämde.
Herr Statsrådet Lagerstråle: Det förslag, Utskottet i förevarande
moment afgifvit, skiljer sig ifrån Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet blott
i afseende å lönerna för 4 tjenstemän, nemligen byråchefen, öfverdirek-
törerna och sekreteraren, för hvilka nedsättning skett med 400 riksdaler
för hvardera, eller således inalles 2,000 riksdaler. Äfvenledes förekommer
i afseende å intendenter ne den olikhet, att de gamla intendentslönerna och
intendentsbefattningarne blifvit bibehållna, hvaremot lönen lör distrikt-
chefeme icke utförts. Efter den diskussion, som här inom Kammaren
försiggått, är det icke mycken utsigt, att de af Utskottet föreslagna ned-
sättningarne varda af Kammaren afslagna, men det har dock velat synas
mig att, då, efter den granskning som skett i Utskottet, den nedsättning
Utskottet ansett nödig inskränkt sig till dessa 2,000 riksdaler, skäl kun¬
nat vara för bibehållande af den framlagde staten i oförändradt skick.
Jag vill visserligen icke förneka, att den ene af desse tjenstemän, om man
jemför honom med de tjenstemän inom andra embetsverk, som stå när¬
mast under chefen, åtnjuter något högre aflöning än desse hans veder¬
likar, men man får icke heller förbise, att hos nu ifrågavarande tjenste¬
man fordras tekniska insigter af den art, att han icke gerna kan godt-
göras med samma aflöning som vanliga tjenstemän, helst det nogsamt är
kändt, att sådana personer, som ega de insigter att de kunna användas i
tekniska bestyr, äro vida bättre aflönade än hvad förhållandet är med
Statens tjenstemän. Hvad åter angår den andra öfverdirektören, kräfves
väl ej af denne dylika tekniska insigter, men hans omfattande bestyr sy¬
nas mig i allt fall berättiga honom till sådana högre löneförmåner som
300
m.
Den ti Maj, e.
Kongl. Maj:t föreslagit. Det bör härvid icke lemnas ur sigte, att de per¬
soner, som för närvarande bestrida dessa befattningar, innehafva den in-
tendentslön, som allt ifrån början af jernvägarnes tillkomst bestämdes,
eller 5,000 riksdaler i lön och 1,000 riksdaler i hyresersättning, samt 600
liksdalei i ersättning för resekostnader. Om nu samma personer fort-
taiande bibehållas å platserna, skulle dessa nedstiga i lön, men fortfarande
bestrida samma göromål. Det synes mig derföre, som om giltiga skäl ta¬
lade för bifall till Kongl. Maj:ts Proposition, oafsedt den framställning till
Regeringen, som Kammaren beslutat vid behandling åt punkten a mom. 2.
Huru som helst lära desse öfverdirektörer icke kunna uteslutas, och till
och med den talare, som yttrat sig mot deras bibehållande, förmenade att
snarare en person till behöfdes, och tror äfven jag för min del, att i fram¬
tiden ban- och maskinafdelningarne kräfva hvar sin man, ehuru för när¬
varande, särdeles med afseende å den persons egenskaper som innehar
denna befattning, jag ansett någon tillökning icke erfordras. Beträffande
åter byråchefen och sekreteraren torde äfven böra tagas i betraktande
deras mera trägna tjenstegöromål, hvarföre ock med afseende å den lön,
som för motsvarande tjensteman vid Generaltullstyrelsen blifvit bestämd,
det synes mig vara skäl att äfven i denna del bifalla Kongl. Mai:ts Pro¬
position.
Herr Hjerta: Det förefaller äfven mig, som, för den händelse ifråga¬
varande fjerde moment af Kammaren bifalles, det af Kammaren under
punkten a mom. 2 fattade beslut skulle vara utan all nytta, ty Regerin¬
gen kan då säga, att Kammaren sjelf fastställt den föreslagna staten, med
undantag allenast hvad angår fyra tjensteman, och att till följd deraf nå¬
gon anledning icke förefinnes till den undersökning, hvarom Kammaren
under sistnämnda punkt gjort hemställan. Jag vågar derföre hemställa,
om det icke skulle vara skäl att fastställa den framlagda staten allenast
för år 1869.
Öfverläggningen var slutad och på derom framställd proposition bi¬
fölls punkten med den af Herr Hierta deri föreslagna förändring, eller
sålunda att punktens begynnelseord skulle erhålla denna lydelse: “4:o
Fasta arfvoden utgå för år 1869 med nedanstående belopp11 etc.
Punkten 5.
Herr Björck: Jag har begärt ordet allenast för att fästa upp¬
märksamheten derpå, att konseqvensen af Kammarens under föregående
punkter fattade beslut bjuder, att de i detta moment förekommande or¬
den: “det årliga“ böra utgå.
Vidare anfördes icke och momentet bifölls med den förändring Herr
Björck påyrkat, eller med uteslutande af de i punktens andra rad före¬
kommande orden: "det årliga".
Den 6 Maj, e. m.
301
Punkten 6.
Herr Grefve Posse: I konseqvens med Kammarens nyss fattade
beslut hemställer jag, om icke orden: “hvarje åril böra ur detta mo¬
ment utgå.
Herr Bergström: Jag vet i sanning icke, hvartill den förändring
Grefve Posse föreslagit, skulle tjena. Det af Stats-Utskottet tillstyrkta
stadgandet, att " antalet tjensteman, som aflönas med arfvoden efter löne-
Jclass, bestämmes för hvarje år i stat, som af Kongl. Maj:t fastställes“
skulle just genom uteslutande af orden: “för hvarje år“ blifva alldeles
utan betydelse. Detta stadgande är icke afsedt att gälla för nästa stats-
regleringsperiod. eller året 1869, utan för en obestämd framtid; och detta
allmänna syftemål förlorar stadgandet icke derigenom, att man utesluter
orden “för hvarje år“. Det hade kanske med afseende å det beslut,
Kammaren under mom. a fattat, varit bäst att återremittera ärendet i
öfriga delar till Utskottet, som kunnat föreslå de af samma beslut här¬
flytande nödvändiga förändringar af öfriga momenten. Genom att nu på
stället vidtaga sådana förändringar kommer man till sins emellan stridiga
och motsägande beslut.
Öfverläggningen var slutad och punkten bifölls.
Punkten 7.
Herr Jöns Pehr sson: Efter hvad redan beslutats kan jag icke
finna skäl bifalla denna punkt, utan yrkar afslag å densamma.
Herr Rosenberg: Jag kan sannerligen icke inse, hvad man skulle
vinna med ett afslag å denna punkt. Det är väl icke meningen, att Jern-
vägsstyrelsen skall upphöra med nästa års slut utan vidare fortsätta sin
verksamhet. Då hela ändamålet nu är allenast att pröfva Kongl. Maj:ts
i ämnet afgifna förslag och Kongl. Maj:t efter all sannolikhet kommer att
framlägga ett annat, så tror jag för närvarande icke annat vara att göra
än att bifalla punkten, det jag ock påyrkar.
Herr Jöns Pehrsson: Med anledning af siste talarens yttrande
anhåller jag att få anföra några skäl, hvarföre jag yrkar afslag å före¬
varande moment. Jag anser nemligen vigtiga anmärkningar kunna göras
emot Kongl. Maj:ts förslag till afiöningsstat för tjenstemännen, och att
den föreslagna klassificeringen icke heller är särdeles lämplig, enär, då
tjenstemännen på det hela taget hafva samma åligganden, så stor skilj¬
aktighet i afiöningen icke bör förefinnas. Genom bifall till momentet skulle
nemligen följa, att en stationsinspektor, som i anseende till stark trafik
vid hans station uppföres i den högre lönegraden, skulle qvarstå i samma
lönegrad, äfven om trafiken kounne att minskas. Min åsigt är, att lika
arbetare skola på lika sätt aflönas, och bör man, så vidt möjligt är, söka
förekomma, att icke. såsom hittills egt rum, fritt spelrum lemnas att ge-
302 Den 6 Maj, e. m.
nom den och dens vänner skaffa sig rekommendation till dessa befatt¬
ningar.
Herr C. A. Larsson: Jag vill allenast fästa uppmärksamheten der¬
på, att förevarande punkt allenast afser att förekomma, det tjensteman,
som innehafva årligt arfvode efter klass af 1,500 riksdaler eller derutöfver,
uppflyttas till högre klass, förr än han innehaft samma arfvode i två år.
Hvad angår klassindelningen af tjenstemännen, så förekommer den under
en annan punkt. För min del yrkar jag således bifall till detta moment.
Herr Jöns Pehr sson: Jag kan icke godkänna hvad Herr C. A.
Larsson yttrat derom, att tjenstemännen skola efter två års tjenstgöring
uppflyttas i högre lönegrad. Vid läroverken, äfvensom vid marinregementet,
sker sådant först efter fem års tjenstgöring, och synes det mig, som borde
samma stadgande äfven gälla här.
Herr C. A. Larsson: Derest den siste talaren vill vinna det mål,
han åsyftar, bör han väl föreslå, att föreskriften om två år i stället för¬
ändras till fem år, men icke går det väl an att helt enkelt borttaga nämnda
stadgande.
Herr Statsrådet Lagerstråle: Jag har ytterligare begärt ordet
allenast för att lemna den upplysning, att de många löneklasserna inga¬
lunda afse att uppflytta alla tjenstemän successive från lägre till högre
grad, utan blott till att inom samma tjenstemannaklass ordna aflöningen i
förhållande till innehafvarnes olika stränga sysselsättning m. m. Förslaget
afser således en besparing för Staten.
Herr Jöns Pehr sson: Då ifrågavarande lönestat gäller blott för
år 1869 och vi derefter hafva att förvänta förslag till ny stat, anser jag
mig icke i likhet med Herr C. A. Larsson kunna bifalla förevarande mo¬
ment, men har icke något emot, att föreskriften om de två årens tjenst¬
göring i stället förändras till fem år.
Öfverläggningen var slutad och punkten bifölls.
Punkterna 8—10.
Biföllos.
Punkten 11.
Herr Björck: Jag har mot denna punkt afgifvit reservation, hvilken
afser att icke vissa belopp skulle af Riksdagen bestämmas för kassörer
samt trafik- och telegrafstationernas uppbördspersonal, utan att det skulle
bero på styrelsen att fastställa dessa belopp. Detta har föranledts deraf,
att jag anser den föreslagna provisionen af 25 öre för hvarje tusen riks¬
daler vara för högt tilltagen, helst den skulle komma att ökas i samma
Den 6 Maj, e. m. 303
mån som inkomsterna stiga. Det synes då lämpligare att bestämma en
viss summa.
Vidare har jag icke kunnat gå in på Utskottets förslag, att trafik-
och telegrafstationernas uppbördspersonal skola erhålla viss procent af
redovisade trafik- och telegraminkomster, ty detta vore blott att gifva dem
en särskild betalning för det de göra sin skyldighet; och jag anser det
olämpligt äfven derföre, att man i andra verk, der dylika provisioner förut
egt rum, såsom post- och tullverket, sökt att så mycket som möjligt af¬
skaffa dem.
Jag anhåller, att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan i
denna punkt, behagade bifalla min reservation.
På framställd proposition afslogs Utskottets hemställan och bifölls
Herr Björcks vid Utlåtandet fogade reservation i denna punkt.
Punkterna 12—14.
Biföllos.
Punkten 15.
Herr Liss Olof Larsson: Jag kan icke bifalla sednare delen af
den föredragna punkten, hvari Riksdagen förbehåller sig att i hvarje sär-
skildt fall pröfva, huruvida något understöd bör bestås dem, som, efter
att hafva en längre tid varit anställde vid Statens jernvägar och der full¬
gjort sina göromål med synnerligt nit och skicklighet, blifvit i följd af hög¬
ålder urståndsatte att bibehålla sina befattningar och sakna annan utväg
att bereda sig försörjning. Om man godkänner detta förslag, så har man
gifvit jernvägstjenstemännen på hand, att de kunna få pensioner af Staten,
och jag tror att vi redan hafva mer än tillräckligt med pensionstagare.
Det säges visserligen såsom vilkor, att de skulle med synnerligt nit och
skicklighet fullgjort sina göromål, men vi veta nogsamt, att då fråga är
att tilldela en tjensteman pension, så heter det alltid, att han varit en
bland de utmärktaste som funnits. För några riksdagar sedan beslutades,
att de elementarläroverkslärare, som visat synnerligt nit och skicklighet i
tjensten, skulle ega att efter vissa tjensteår uppflyttas i högre lönegrad,
men sedan dess hafva alla lärarne varit utmärkt nitiske och skicklige,
åtminstone på papperet, hvarföre alla lärare efter de föreskrifna tjenste-
åren uppflyttats i den högre löneklassen. Jag tror, att då det här är
fråga om att uppgöra stat för en embets- och tjenstemannakår, som förr
ej funnits, det vore bäst att icke förespegla några pensioner, då ock der¬
till kommer, att bland de motiv, som blifvit anförda för de högre lö¬
nerna, åberopats, att desse embets- och tjensteman icke hafva någon utsigt
till pension, och att man derföre skulle betala bra. Jag tror dessutom,
att är det någon, som skall kunna spara för sin ålderdom, så är det val
tjenstemännen, som få sin bestämda lön på bestämda tider. Så är icke
förhållandet med hvarken jordbrukare eller fabrikanter, ty deras inkomster
äro mycket, ja nästan uteslutande beroende af förhållandena, som de icke
kunna beräkna på förhand, och ändå hafva dessa ingen annan utsigt för
304 Den 6 Maj, e. ra.
sin framtida bergning, än den de sjelfva kunna bereda sig; och säkerligen
skulle äfven tjenstemännen i allmänhet sörja mera för sin framtida berg¬
ning, om de visste sig icke kunna påräkna någon pension, då de skiljas
från sina embets- och tjenstebefattningar. Jag yrkar på grund häraf, att
sednare delen af punkten må uteslutas.
Häruti instämde Herr Erik Olsson.
Herr Rosenberg: Jag anser det särdeles önskvärd!, att bland den
talrika jern vägspersonalen kunde bildas en pensionsförening. Vid en före¬
gående riksdag har förslag i sådan syftning väckts. Bifalla vi nu punkten,
sådan den är, hafva vi gifvit jernvägspersonalen på hand, att den icke
beböfver bekymra sig om sina framtida dagar, och det är detta jag vill
söka förekomma, då jag yrkar, att de sju sista raderna, som börja med
ordet “hvarjemte", må ur förslaget uteslutas.
Herr Statsrådet Lagerstråle: Fråga har ofta hos Jernvägstrafik-
styrelsen förevarit till öfverläggning, huru det skulle kunna ställas, för att
betrygga jernvägstjenstemännen på deras ålderdom. Frågan har ännu icke
fått sin lösning, men jag förmodar, att styrelsen har under arbete ett för¬
slag, hvarigenom, med något bidrag från Staten, tjenstemännen skulle kunna
påräkna eu betryggad ålderdom. Med det nu ifrågavarande förslaget af
Kong! Maj:t åsyftas icke en ordnad pensionsstat, utan att Ivongl. Maj:t
skulle ega att för hvarje särskild! fall pröfva, huruvida något understöd
borde bestås dem, sond blifvit i följd af hög ålder urståndsatte att bibe¬
hålla sina befattningar och saknade annan utväg att bereda sig försörj¬
ning. Denna pröfningsrätt har Utskottet föreslagit, att Riksdagen skulle
förbehålla sig, och deremot har jag ingenting att anmärka. De talare,
som yttrat sig i frågan, hafva velat göra eu ytterligare inskränkning, men
jag kan icke inse någon våda af att antaga Utskottets förslag oförändrad t,
då det i hvilket fall som helst beror på Riksdagen att tilldela pensioner åt
dem, som kunna komma att dertill föreslås. Jag kan nemligen icke före¬
ställa mig, att nämnde talare velat uttrycka den åsigt, att så ömmande
omständigheter icke kunna förekomma i afseende på jernvägstjenstemännen,
att de kunna anses berättigade till pension af Staten.
Herr Hörnfel dt: Jag kan icke rätt fatta hvad den förste talaren
menat. Han tyckes tro, att Riksdagen, genom bifall till den sednare delen
af punkten, skulle likasom gifva jernvägstjenstemännen på hand, att de
skulle få pensioner vid afskedstagande!. Utskottets mening är dock ingen
annan, än att Riksdagen skall förbehålla sig rätt att för hvarje särskildt
fall pröfva, huruvida tjenstemännen i fråga kunna erhålla pensioner, och
icke öfverlemna denna pröfningsrätt åt Kongl. Maj:t, Då det i hvilket fall
som helst stål' Kongl. Maj:t öppet att till Riksdagen framkomma med
Proposition om beviljande af pension åt jernvägstjenstemän, kan jag icke
inse, hvarföre icke den föredragna punkten skulle kunna oförändrad bi¬
fallas.
Herr
Herr Rosenberg: Jag medgifver, på sätt deri siste talaren yttrade,
att, äfven om den sednare delen af punkten borttages, det är Kongl. Magt
obetaget att till Riksdagen framkomma med Proposition om pension åt
jernvägstjenstemän, men samma rättighet tillkommer också eu hvar riks¬
dagsman. Jag har med mitt förslag blott åsyftat, att man icke skulle
invagga jernvägstjenstemännen i den föreställning, att de icke behöfde
tänka på sin ålderdom, och jag önskar för min del, att ju förr dess heldre
något måtte göras för att åstadkomma eu pensionsinrättning för dem, så
att Statsverket må slippa att alltid sitta emellan.
Herr Björck: Frågan om embetsmännens pensionering är en svår
fråga, och den har varit föremål för behandling af en komité. Denna
fråga blifver mera invecklad, om det skulle förekomma anledning att pen¬
sionera äfven sådana tjenstemän, som kunna afskedas, då sådant pröfvas
lämpligt, ehuru den äfven då skulle kunna lösas på ett rättvist sätt, så¬
som jag förra riksdagen sökte visa. Såsom förhållandena nu äro och in¬
tilldess pensionsväsendet kan komma under fullständigt öfvervägande, är
det således nödvändigt, att Staten åtminstone tills vidare frikallar sig från
all slags pensionering af jernvägstjenstemännen.
Det har redan från ministerbänken blifvit erinradt, att Kongl. Maj:ts
Proposition gick derpå ut, att det skulle bero på Kongl. Maj:t att med¬
dela dessa pensioner, men i Utskottet ansåg man sig hafva vunnit något,
då detta ändrades derhän, att det skulle ankomma på Riksdagen att der¬
om besluta. Nu har framkommit ett påstående att utesluta den sednare
delen af punkten, och jag kan icke neka, att jag anser detta vara det
mest konseqventa. Hufvudsaken för mig i denna fråga är, att om ett så¬
dant löfte, som här blifvit föreslaget, uttalas, det lätt skulle kunna för¬
anleda mången att anse sig berättigad att påräkna pension. Då det dess¬
utom förhåller sig så, att, antingen denna del af punkten finnes eller icke,
Kongl. Maj:t är oförhindrad att framkomma med Proposition om pension
åt jernvägstjenstemän, tror jag det vara bäst att låta sednare delen af
punkten utgå, hvarföre jag förenar mig med dem, som det yrkat. *
Öfverläggningen var slutad och punkten bifölls, med uteslutande likväl
derur, enligt Herr Liss Olof Larssons förslag, af sista meningen från och
med orden “hvarjemte Riksdagen vill"--— till och med slutorden:
“bereda sig försörjning.“
Litt. c.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 7.
Föredrogos och biföllos:
Stats-Utskottets Memorial N:o 93, i anledning af erhållen återremiss
å en punkt i samma Utskotts Utlåtande N:o 80. angående Postverkets
utgiftsstater;
Riksd. Prof. 1868. 2 Afd. 4 Band,
20
308 t>eu 6 Maj, c. m.
Sammansätta Stats- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 3, i anledning
af väckt motion derom, att jordafsöndringar måtte på Kronans bekostnad
åsättas mantal i förhållande till stamhemmanet samt om ansvar för under¬
låtenhet att låta skattlägga afsöndrad lägenhet;
Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 18, i anledning af Kamrarnes
olika beslut angående föreslagen ändring af § 69 Bevillningsstadgan;
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition angående det franska mått- och. vigtsystemets införande i
Sverige för medicinskt bruk; och
Samma Utskotts Utlåtande N:o 35, i anledning af väckt motion om
upphäfvande af förbudet mot gemensamma andaktsöfningar utan prests
ledning å tid, då allmän gudstjenst hålles.
§ 8.
Föredrogos och godkändes:
Bevillnings-Utskottets förslag till Riksdagens underdåniga skrifvelse
N:o 38, angående tullbevillningen;
Stats-Utskottets förslag till Riksdagens underdåniga skrivelser:
N:o 47, angående åtgärders vidtagande för att afhända svenska Staten
ön S:t Barthelemy;
' N:o 48, i fråga om upplåtelse till Westerås stad af Kronans derva¬
rande spanmålsmagasinstomt, jemte dertill hörande utmarkslott;
N:o 49, angående afstående till Umeå stad af en del utaf landshöf-
dingeresidenstomten derstädes;
N:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående
Bruksegaren G. Bernhardts och Hofkamereraren A. Th. Welins ansökning
om afskrifning af en Kronans fordran hos dem i följd af ingången borgens¬
förbindelse; och
N:o 51, angående lindring eller aflösning af båtsmanshållet.
§ 9.
Föredrogos och godkändes Riksdagens Kanslis förslag till ingress och
slutmening i Riksdagsbeslutet äfvensom till §§ i samma beslut, nemligen:
N:o 3, angående ändring i gällande stadgar om sättet för utseende af
deputerade för markegångstaxornas upprättande m. in.;
N:o 4, om antagande af en förordning angående bouppteckningars och
arfskiftens upprättande i stad;
N:o 5, angående upphäfvande af sista mom. i 17 Kap. 37 § Rätte¬
gångsbalken ;
N:o 6, angående upphäfvande af frälsemäns forum privilegiatum;
flen 6 Maj, e. m.
307
N:o 7, rörande förändrade föreskrifter i- fråga om bysättning;
N:o 8, angående stämpelpappersafgiften;
N:o 9, angående anvisande af särskildt anslag för allmänna arbeten
under innevarande år till beredande af arbetsförtjenst åt den i följd af
missväxt och dyr tid nödställda befolkningen inom vissa delar af lan¬
det; och
Nio 10, angående verkstäldt val af Justitie-ombudsman och hans
suppleant.
§ 10.
Anmäldes till bordläggning nu inkomna ärenden:
Stats-Utskottets Memorial N:o 101, med förslag till sammanjemkning
i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om indragning till
Statsverket af samtliga åt civile embets- och tjenstemän upplåtna bo¬
ställen ;
Samma Utskotts Utlåtande N:o 102, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition angående dispositionen för framtiden af den Kronan
tillhöriga f. d. Ridderstolpeska egendomen vid Skeppsbron; och
Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 20, i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut angående beräkningen af tullmedlen.
Sistomförmälda Memorial, som innehöll förslag till en voteringspropo¬
sition, skulle framför öfriga ärenden förekomma till afgörande vid nästa
sammanträde, och alltså upptagas främst å föredragningslistan.
Sammanträdet afslutades kl. 10 e. m.
In fidem
H. Husberg,