Den 22 April, f. m.
455
Onsdagen den 22 April.
Kl. 10 f. m.
§ I-
Upplästes och godkändes protokollsutdrag angående de beslut, som af
Kammaren tattades vid sammanträdet den 20 i denna månad.
§ 2.
På begäran lemnades ordet åt
Herr Siljeström, som yttrade:
§ 3.
Föredrogs ånyo Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts nådiga Propositioner till Riksdagen om ändringar i
6 och 7 §§ i Regeringsformen, dels ock enskild motion om ändring i
förstnämnda §.
I afseende å föredragningssättet för detta Utlåtande yttrade
Herr Bergström: Enär första, tredje och fjerde punkterna i Be¬
tänkandet samtliga afse väckta frågor om ändring af 6 § i Regeringsfor¬
men, torde det finnas lämpligt, att den öfverläggning, som kommer att
ega rum, får omfatta icke blott nu föredragna första punkten utan äm¬
net i dess helhet, således äfven tredje och fjerde punkterna. ^ Jag tager
mig friheten gorå hemställan derom och anhåller, att Hen Talmannen
ville framställa proposition å Kammarens bifall dertill. Emellertid förbe¬
håller jag mig rättighet att åter få ordet, sedan Kammaren fattat beslut
i anledning åt min nu gjorda framställning.
I detta yttrande instämde Friherre Liljencrantz.
Med anledning af Herr Bergströms framställning, beslöt Kammaren,
att första, tredje och fjerde punkterna uti förevarande Utlåtande skulle i
ett sammanhang föredragas; och blefvo alltså ofvaunämnda trenne punk¬
ter nu upplästa.
Härefter lemnades ordet åter åt
Herr Bergström, som anförde: Vidkommande första och tredje punk¬
terna af Betänkandet finner jag motiveringen för hvad Utskottet i samma
punkter hemställt fullgiltig och godkänner i allo det slut, hvartill Utskot¬
456
Den 22 April, f. m.
tet i dessa delar af frågan kommit. Deremot kan jag icke gilla Utskottets
i fjerde punkten framställda förslag på skäl, dem jag ber att tå i korthet
andraga.
Enligt hvad Utskottet sjelf! angifvit, stödjer sig dess i fjerde punk-
ten gjorda förslag på den grundsats, att “alla bestämmelser om departe¬
mentens antal och namn böra ur grundlagar^ försvinna och göras till
föremål för en af Konungen _ och Riksdagen, i den ordning 87 § Rege-
ringsfoi men föreskrifver, stiftad lag11. Rigtigheten af denna grundsats
torde kunna betvidas; likasom det sätt, hvarpå Utskottet vid tillämpning
af grundsatsen sökt åstadkomma de deraf beroende redaktionsförändringar
i grundlagar^, icke lärer finnas förtjent af bifall. Visserligen är det
ganska svårt, om ej omöjligt att emellan författning och förvaltning upp¬
daga en bestämd gränslinie, enär författning och förvaltning blott äro
två olika sidor af eller relationer i Statens tillvaro. Följaktligen kan det
vid många föi hållanden vara tvifvelaktigt, huruvida de böra hänföras till
författningslätten eller förvaltningsrätten, enär dessa fölhållanden angå
dem begge. Men hvad särskildt angår organisationen af embetsförhållan-
dena; så förefaller det mig vara uppenbart, att grundbestämmelserna och
isynnerhet anordningen åt de högsta em betsmyndigheterna, ministerierna,
höra till förfättningsrätten; hvaremot em betsorganismens det aljer ostridigt
falla inom förvaltningsrättens område. Nu vill det af Utskottets moti¬
vering synas, som vore ministeriernas eller statsdepartementens antal och
namn något lent af tillfälligt, något som kunde ordnas efter behag och
godtycke. I motsats dertill håller jag före, att anordningen af statsde-
partementen betingas af sakens egen natur och med inre nödvändighet
framgår derur. Staten behöfver först och främst eu materiel grundval
för sin subsistens, den behöfver inkomster för att kunna konstituera sig
såsom eu af de enskildes vilja oberoende och oafhängig magt. Dessa in¬
komster åstadkommas genom finansförvaltningen, hvaremot naturligen sva¬
rar ett Finansdepartement. _ Genom berörda förvaltning får Staten medel
i handel för att realisera sina ändamål. Det vigtigaste och förnämsta af
dessa ändamål är handhafvande af rätten och upprätthållande af rättstill¬
ståndet; hvilket sker genom justitieförvaltningen. Deremot svarar ett Ju-
stitiedepartement. Vidare har Staten att genom politiförvaltningen be¬
främja och utveckla det allmänna bästa i materiel afseende; hvilken för-
vältning besörjes genom ett departement, motsvarande hvad vi kalla Civil-
depai tement. Slutligen måste Staten verka för den högre andliga kulturen
genom ett kultusministerium, motsvarande hvad vi kalla ecklesiastik¬
departement. Vi hafva således med nödvändighet kommit till fyra stats¬
departement, nemligen Finans-, Justitk-, Civil- och Ecklesiastikdeparte¬
menten. Men nu exsisterar _ Staten icke ensam för sig, utan bredvid den
finnas andia stater, med hvilka den står i fredlig och kan komma i kri¬
gisk beröring. Nödvändigheten för Staten att bevaka sitt eget och sina
enskilde medborgares intressen i främmande länder medför en särskild
förvaltning af de så kallade utländska eller internationela angelägenhe¬
terna, hvilken förvaltning utöfvas genom Utrikesdepartementet. Då slut¬
ligen det icke finnes någon högre magt att skipa rätt staterna emellan,
så måste hvarje särskild stat hafva en militärförvaltning, en krigsförvalt-
ning hvilken, med afseende derå att Staten kan angripas både till lands
Den 22 April, f. m.
457
och vatten, har att sörja både för landt- och sjöförsvaret och således na¬
turligen sönderfaller i tvänne aldelningar; den för landtförsvaret och den
för sjöförsvaret. Dessa båda arter af förvaltning påkalla ett Landtför-
svarsdepartement och ett Sjöförsvar sdepartement. Således kan jag icke
finna annat, än att den i Regeringsformen förekommande uppställning af
Statsdepartementen noggrann! motsvarar de särskilda arterna af förvaltning
och förty icke är så tillfällig, som Utskottet synes hafva antagit.
Men det är tid att öfvergå till en närmare granskning af de särskilda
förslag till ändringar i grundlagar^, Utskottet för genomförande af förut
omförmälda grundsats framlagt, Enligt nuvarande lydelsen af Regerings¬
formens 6 § innehafva två af Stats-Rådets ledamöter egenskapen och vär¬
digheten af Statsminister, nemligen Chefen för Justitie-departementet, hvil¬
ken är Justite-statsminister och Chefen för utrikes-departementet, hvilken
är Statsminister för utrikes ärendena. I sammanhang med det föreslagna
borttagandet från grundlagarne åt alla bestämmelser om statsdepartemen-
tens antal och namn skulle från samma lagar försvinna stadgande om den
högre värdighet af statsminister, som finnes tillagd Cheferne för Justitie-
och utrikesdepartementen; hvaremot enligt den föreslagna nya lydelsen af Re¬
geringsformens 5 § Konungen skulle bland Stats-Rådets tio ledamöter utnämna
en Statsminister. Hvad som härvid först hiller i ögonen är, att Utskottet
synes alldeles hafva förbisett innehållet af Riksakten, som bestämmer de
genom föreningen emellan Sverige och Norge uppkomna konstitutionela
förhållanden; åtminstone har Utskottet i sin motivering icke med ett enda
ord antydt nödvändigheten att i sammanhang med nu föreslagna grund¬
lagsförändringar jemväl bereda ändring i 7 § af Riksakten. Denna para¬
graf förutsätter nemligen två svenska Statsministrar såsom medlemmar af
Sveriges och Norges Interimsregering. Svenska Justitie-statsministern skall
omvexlande med Norska Statsministern föra ordet i Interimsregeringen.
Statsministern för utrikes ärendena skall föredraga dels saker, som angå
båda rikena och ej genom sin natur tillhöra något särskild! departements
handläggning, dels ock diplomatiska ärenden, hvilka införas i ett särskildt
protokoll. Då vi hafva den oskattbara lyckan att vara förenade med
Norge, måste vi vid tillämnade förändringar i våra grundlagar tillse, huru¬
vida dessa förändringar låta förena sig med de unionela rättsförhållandena,
sådana de genom riksakten och eljest blifvit bestämda; men detta har Ut¬
skottet enligt mitt förmenande icke gjort.
Emot det sätt, hvarpå de föreslagna nya grundlagsstadgandena blifvit
redigerade, förekomma flera anledningar till anmärkning. Första punkten
af 6 § Regeringsformen skulle få denna lydelse: “För de särskilda för-
valtnmgsgrename skola finnas statsdepartement till det antal, som be¬
stämmes genom en af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad lag".
Jag frågar hvilken relation emellan förvaltningsgrenar och statsdeparte¬
ment uttryckes genom satsföreningen: “För förvaltningsgrenar skola finnas
statsdepartement“. Naturligtvis har Utskottet dermed velat uttrycka, att
statsdepartement skola finnas inrättade för beredning af och föredragning af
inkommande regeringsärenden, hvilka höra till särskilda förvaltningsgrenar;
men nog kunde Utskottet med någon eftertanke hafva funnit för denna mening
bättre och lyckligare uttryck, t. ex. “Inkommande regeringsärenden skola efter
deras olika art och beskaffenhenhet fördelas emellan särskilda statsdepar-
458
Den 22 April, f. m.
tement,“ eller: “För beredning och föredragning af regeringsärenden skola,
i mån af deras olika art och beskaffenhet, finnas särskilda statsdeparte¬
ment, eller något dylikt.
Vidare finner jag det betänkligt att i grundlagarne införa ett för de¬
samma hittills främmande ord, nemligen ordet “förvaltningsgren“, hvars
begreppsbestämning icke är gifven och ostridig. I Regeringsformens 8 §
talas om •*särskilda styrelsens grenat och i samma grundlags 11 § om
“riksstyrelsens gren“. Vid förändringar af en bestående lag är det bättre
att i fråga om redaktionen ansluta sig till den redan antagna terminolo¬
gien än införa en ny. I stället för “förvaltningsgrenat hade Utskottet
lämpligen kunnat och bort begagna uttrycket “styrelsens grenat eller
“riksstyrelsens grenar.“ Men om nu “förvaltningsgrenat skolat nödvän¬
digt begagnas, hvarföre icke då förfullständiga och precisera uttrycket
genom att säga “statsförvaltningens grenat? Hos oss utöfvar nemligen,
såsom hvar man vet, Riksdagen äfven förvaltning, likasom kommunen har
sin särskilda förvaltning. Dertill kommer, att Utskottet synes sjelft vackla
i afseende å uppfattningen af den betydelse, som ligger i uttrycket “för¬
valtningsgren“. På sidan 9 af Betänkandet raden 3 uppifrån yttrar nem¬
ligen Utskottet följande: “Här vore uppenbarligen en stor lättnad att
vinna, om departementen inrättades med byråer för de olika grenarne af
förvaltningen, kräkas chefer med biträde eif underlydande tjenstemän och
under departementschefens högsta ledning underkastade ärendena den
grundliga och omsorgsfulla förberedande behandling, som nu upptager
departementschefens tidt På detta ställe förstår Utskottet med förvalt¬
ningsgren den del af ett departements förvaltning, som är förlagd till en
under samma departement lydande byrå; hvaremot Utskottet i den före¬
slagna texten till '6 § Regeringsformen med “förvaltningsgren“ afser den
hufvudgren af statsförvaltningen, som ombesörjes af ett statsdepartement
och vidare förgrenar sig i smärre grenar, de der höra till särskilda byråer.
Uttrycket i den föreslagna nya texten till tj § Regeringsformen: “För de
särskilda förvaltningsgrenarne“ skulle korrekt hafva lydt sålunda: “För
statsförvaltningens särskilda Imfvudgrenar:“
Enligt den af Utskottet å sidan 10 af Betänkandet uttalade grund¬
sats skulle, såsom ag förut nämnt, alla bestämmelser om departementens
antal och namn göras till föremål för en af Konungen och Riksdagen, i
den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifver, stiftad lag; men enligt
den föreslagna nya lydelsen af Regeringsformens 6 § komme endast stats-
departementens antal att bestämmas i lagen. Således har grundsatsen
icke funnit ett fullständigt uttryck i sjelfva karakteren af det nya grund-
lagsstadgandet. Den lag, som Konung och Riksdag komme att gemensamt
stifta, finge i sanning ett ytterst tarfligt innehåll, om deri icke bestämdes
annat, än att statsdepartementens antal skulle vara t. ex. sex eller sju. Vore
det nu en vinst, att alla närmare bestämmelser uti ifrågavarande afseende
utginge ur grundlagen, så inser jag icke, hvarföre icke åt Konungen kunde
öfverlemnas rättighet att ensam bestämma jemväl statsdepartementens an¬
tal, liksom han redan eger förordna om ärendenas fördelning emellan de-
partementena. Denna rättighet skulle ju alltid erhålla sin naturliga be¬
gränsning genom Riksdagens rätt att bevilja eller vägra för ändamålet
erforderliga anslag.
Den 22 April, f. m.
459
Såsom en brist i Utskottets förslag till ifrågavarande grundlagsförän¬
dringar anser jag också, att Utskottet icke varit betänkt på att föreslå
något nytt stadgande i Riksdagsordningen rörande den fråga, som sjelf¬
mant företer sig, nemligen hvilket ständigt Utskott borde meddela utlå¬
tande öfver väckt förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäf¬
vande af lag rörande statsdepartementenas antal. Jag tillåter mig i Kam¬
marens minne återkalla, Indika olika meningar vid 1867 års riksdag ytt¬
rades rörande frågan, huruvida Lag-Utskottet eller annat ständigt Utskott,
ja till och med huruvida tillfälligt Utskott borde handlägga väckta för¬
slag om ändring i kommunalförfattningarne. Samma meningsskiljaktighet
komme otvifvelaktigt att yppa sig, då fråga blefve att genom lag be¬
stämma statsdepartementens antal. De, Indika ansåge en sådan lag tillhöra
den konstitutionela rätten, komme att påyrka Konstitutions-Utskottets
kompetens. De åter, Indika funno den utgöra eu del af förvaltningsrät¬
ten och bero af de anslag, Riksdagen kunde bevilja, skulle otvifvelaktigt
tala för Stats-Utskottets behörighet att behandla frågan. Slutligen skulle
de, Indika betonade omständigheten att lagen enligt Regeringsformens före¬
skrift borde stiftas i samma ordning, som, enligt Regeringsformens 87 §,
allmän civil- och kriminal- samt kyrkolag, påyrka, att Lag-Utskottet
finge afgifva utlåtande i ämnet, och såsom stöd derför åberopa hvad som
vid förra riksdagen beslöts i fråga om kommunallagaxme.
Ytterligare måste jag anmärka, att, ehuru enligt Utskottets förslag
sista momentet af Regeringsformens nuvarande 6 §, innehållande att bland
de tre Statsråden utan departement minst två böra hafva förvaltat civil
beställning, skulle bortfalla, Utskottet likväl icke derför anfört något skäl.
Visserligen finner jag, att oförändradt bibehållande af detta stadgande icke
läte förena sig med Utskottets förslag, att statsdepartementens antal hädan¬
efter skulle vara mera rörligt och vexlande, än om det vore bestämdt i
grundlagen; men Utskottets resonnementer i motiveringen gå derpå ut,
att departementens antal icke kunde komma att öfverstiga det nu varande
och icke i något fall öfverskrida åtta. Om eu gång i tiden den organisation
af statsdepartementen komme till stånd, hvartill Utskottet synes luta,
nemligen att Lan dt- ocli Sjöförsvars-departementen sammansloges under
eu gemensam chef; så uppkomme behofvet att bland Stats-Rådets ledamö¬
ter, jemte Chefen för det gemensamma Försvars- eller Krigs-departementet
funnes en ledamot, hvilken förut förvaltat militär beställning och således
vore i stånd att vid inträffande förfall för bemälde Departements-ehef be¬
strida hans befattning. Jag föreställer mig alltså, att ifrågavarande grund-
lagsstadgande lämpligen kunnat erhålla följande förändrade lydelse: “Af
de Statsräds-ledamöter, hvilka icke är o Departements-ehef er, hör en hafva
förvaltat civil och en militär beställning. “
Slutligen vill jag påpeka åtskilliga i min tanke mindre lyckade för¬
slag till redaktion af de nyföreslagna grundlagstadgandena. I 15 § Rege¬
ringsformen förekommer följande: •■Kommandomål — — — må Konun¬
gen — — afgöra i närvaro af den bland departementens Chefer, till
hvars departement ärendet hörer.“ Till grund för denna redaktion ligger
en förutsättning, hvilken Utskottet i sin motivering icke erkänt eller att
krigs-departementen fortfarande skulle vara tvänne. Månne icke vid så¬
dant förhållande stadgandet kunde bättre uttryckts sålunda: Kommando-
460
Den 22 April, f. m.
mål--må Konungen — — afgöra i närvaro af Chefen för det de¬
partement, hvartill ärendet hörer.
Vidare skulle enligt Utskottets förslag 26 § Regeringsformen erhålla
följande lydelse: “Då justitie-ärenden i Stats-Båaet förekomma, sköld', jemte
Statsrådet och föredraganden för samma ärenden samt två andra Statsråd,
o. s. v. Mig förefaller det i högsta grad olämpligt att sålunda begagna
ett och samma ord: statsrådet i två olika betydelser, betecknande å förra
stället den kollektiva institutionen och å det sednare den enskilde stats-
rådsledamoten. Nog hade det varit bättre att återgifva meningen sålunda:
“då justitie-ärenden i Stats-Bådet förelcomma, skola, jemte den Statsråds-
ledamot som föredrager samma ärenden samt två andra Statsråd o. s. v.
Uti alla de paragrafer af Tryckfrihetsförordningen, hvilka enligt Ut¬
skottets förslag borde erhålla förändrad lydelse, har Utskottet infört or¬
den: “Statsrådet och föredraganden för justitie-ärenden11. Jag hemställer,
om man icke heldre, både till undvikande af tvetydighet och för vällju¬
dets skull, bort begagna orden: uden Statsrådsledamot, som föredrager ju¬
stitieärender eller ännu bättre: Chefen för det departement, hvartill
justitie-ärenden höra11.
Få grund af hvad jag nu anfört anser jag för min del Konstitutions¬
utskottets förevarande, under Betänkandets fjerde punkt framställda för¬
slag icke förtjena att af Kammaren antagas såsom hvilande till grund¬
lagsenlig behandling, utan yrkar jag för min del afslag å detsamma.
Vidare yttrade
Herr Statsrådet von Ehrenheim: Genom nu föreliggande Betän¬
kande har Konstitutions-Utskottet fört den fråga, som Kongl. Maj:ts Pro¬
position afser att lösa, in på ett mycket vidsträcktare fält än den Kongl.
Propositionen. Denna afser endast att införa föreskrift i grundlagen om
ett nytt statsdepartement och lemna öfriga bestämmelser såsom de förut
varit eu begränsning, som har sitt skäl uti omsorgen att vid en behöflig
förändring söka undvika de meningsskiljaktigheter, som vid en större, så¬
dan som Konstitutions-Utskottet föreslagit, nästan alltid uppstå och som
för det ändamål som Kongl. Maj:t företrädesvis ansett vigtigt icke behöfde
lösas. Det vore önskvärd!, om man, i fall den af Utskottet beträdda
banan fullföljes, icke må komma till den erfarenheten “att det bästa är
det godas fiende". Kongl. Maj:t har i sitt förslag vitsordat ett länge
kändt och enhändt behof, nendigen att de ärenden, som höra till Finans-,
Civil- och Ecklesiastikdepartementen böra fördelas under fyra chefer. Re¬
dan under 1857 och 1860 årens riksdagar behandlades denna fråga, och
ett förslag i samma syfte som det nu af Kongl. Maj:t framlagda blef vid
1857 års riksdag hvilande och vid 1860 års riksdag af tre Riksstånd bi¬
fallet samt af det fjerde, såsom det tyckes, endast af det skäl afslaget, att
Statsrådens antal skulle ökas, och att man ansåg att äfven jordbruket
borde höra till det nya departementet. I det förslag som Kongl. Maj:t
nu framställt, har icke någon tillökning i antalet af Stats-Rådets medlemmar
ifrågasatts och det är således icke fråga om att inrätta ett nytt Statsråds-
embete, utan blott att ändamålsenligare fördela arbetet inom Stats-Rådet,
något om hvars behöflighet och lämplighet erfarenheten inom Regeringen
utan tvifvel, om någonstädes, måste finnas och der således Regeringens
uppfattning torde ega en särskild vigt.
461
Ben 22 April, f. m.
Det är oss alla nogsamt bekant hvilken stor mängd af skiljaktiga
ärenden, som nu äro sammanförda inom de tre förut nämnda departe¬
menten. Jag vill icke särskild! fästa mig vid hvad som synes företrädes¬
vis ådragit sig Ivonstitutions-Utskottets uppmärksamhet, nemligen den
mängd detaljärenden, som nu tillhör Regeringens och dessa departements
behandling, och från hvilka Utskottet ansett Regeringen kunna befrias
med det resultat att ett nytt departement blefve öfverflödigt. Ja" tror
visserligen ej med Konstitutions-Utskottet att frågor af den ömtåliga be¬
skaffenhet som löneregleringar för presterskapet, eller frågor som afse all¬
mänhetens beskattande, såsom bestämmandet af utgifter för broar, hamnar
o. s. v. kunna åt underordnade myndigheter uppdragas, men deremot an¬
ser jag, att åtskilliga besvärsmål, som nu ingå till Kongl. Maj:t, kunna till
stor båtnad för Stats-Rådet öfvergå till annan myndighet. Det är äfven uppen¬
bart att arbetet inom departementen kan ordnas så, att Departements-
cheferne mindre tyngas af ärendenas beredning, och sådant har äfven i
ganska vidsträckt skala skett dels genom inrättandet af byråer, såsom Ut¬
skottet erinrat, dels genom anordningar, som verka på samma sätt, ehuru de
ej i statskalendern synas och bära namn af byråer.
Härmed är dock icke det vigtigaste, som med det nya departementet
afses, vunnet, ty Departements-cheferne äro chefer för vissa stora afdelnin-
gar inom förvaltningen, och om dessa afdelningars område är alltför stort,
så blir det svårt, man kan nästan säga omöjligt att finna en man, som
har de insigter uti och det intresse för alla inom området liggande för¬
valtningsgrenar, som hos eu chef fordras. Han kan då icke sjelf följa de
under honom lydande institutioner inom landet i deras verksamhet och
utveckling eller bereda sig kännedom om hvad i andra länder till lik¬
artade inrättningars förbättring sker, utan han måste i vissa delar af för¬
valtningen mer än önskligt vara kan bero af underordnade myndigheter.
På ett lagom stort omfång för hvarje departement ligger derföre stor vi"t
flan synpunkten af det allmänna bästa, och det är derföre nödvändigt att,
huru saken än må för öfrigt afgöras, en erinran ej må saknas, att ifråga¬
varande tre civila departement, om man ock från dem skiljer åtskilliga ären¬
den och vidtager andra åtgärder till lättnad i arbetet, dock alltid blifva
af alltför stort omfång och att deras fördelning i fyra således är af be-
hofvet påkallad t.
De exempel, som Konstitutions-Utskottet hemtat från främmande län¬
der, äro långt ifrån fördelaktiga för den slutsats, hvartill Utskottet kommit.
Icke blott de större staterna, Frankrike, Preussen och Italien, hafva dels
fyra, dels fem departement, hvilka motsvara våra Civil-, Finans- och Ecklesia-
stik-departement, utan stater med ungefär samma folkmängd och med
mindre areal än Sverige hafva ett särskild! departement för dylika ären¬
den, som enligt Kongl. Majas Proposition skulle tillhöra det nya departe¬
mentet. Belgien bär ett departement särskild! för allmänna arbeten,
Bayern ett för handel och allmänna arbeten, Portugal ett för allmänna
arbeten, handel och industri. Att Bayern det oaktadt blott har 7 departe¬
ment kommer deraf att detta land, som i anseende till sitt läge icke har
någon flotta, följaktligen icke heller har något sjöförsvars-departement. I
Portugal äro justitie- och kultus-departementen förenade, något som ej
hos oss lärer kunna komma i fråga. Hvad särskilt beträffar att i Norge
462
Den 22 April, f. in.
ej finnas mer än 7 departement, så beror detta deraf, att den svenska stats¬
ministern för utrikes ärendena sköter dessa angelägenheter äfven för Norge.
Kongl. Maj:t har, såsom jag redan antydt, ansett, att ändamålet lättast
vinnes genom att vidtaga så liten förändring som möjligt, men då visser¬
ligen icke någon invändning kan göras mot Konstitutions-Utskottets för¬
slag att förflytta från Regeringsformen de deri upptagna bestämmelser
om departementens antal till en särskild lag, likasom icke heller mot
utsträckning af Konungens magt i afseende på fördelningen af ärendena
mellan departementen, som af Utskottets förslag blifver eu följd, samt
samma förslag icke innebär något binder för inrättande af ett nytt de¬
partement, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, vill jag för närvarande icke
yrka bifall på Kongl. Maj:ts Proposition eller motsätta mig Utskottets
förslag till ändring i 6 §. Ehvad detta förslag antages eller afslås, kan
Kongl. Maj:t till nästa riksdag taga frågan i förnyadt öfvervägande och
äfven på den väg som Utskottet gått kan frågan om ett nytt departe¬
ment bringas till afgörande vid 1870 års riksdag.
Hvad åter den förändring beträffar, som Konstitutions-Utskottet före¬
slagit i 5 § Regeringsformen, så anser jag mig icke nu derom böra yttra mig.
Hurudant resultatet än må blifva, så synes mig af vigt att Konsti¬
tutions-Utskottets förslag delas i tvänne, så att förändringen i 6 § må
blifva ett särskildt förslag och den som afser den femte äfven ett särskildt.
Derförutan kommer man att äfventyra att båda förslagen falla, emedan icke
båda vinna bifall.
Herr Friherre Liljencrantz: Mot Konstitutions-Utskottets förslag
hafva blifvit framställda åtskilliga anmärkningar, som dels röra formen
och dels, af den siste ärade talaren, det afstyrkande åt Kongl. Maj:ts
Proposition, som möjligen kan innefattas i Utskottets förslag.
Hvad förste talarens anmärkningar beträffar, att den af Utskottet
gjorda föreslagna nya redaktionen af G § Regeringsformen skulle stå i
strid med de grundsatser som finnas i alla statsrätter, nemligen att alla
statsförvaltningens olika ändamål skola vara representerade, så vill jag
fästa uppmärksamheten derpå att, derföre att sainhällsbehofven skola vara
representerade, så framgår ingalunda deraf, att hvar och en af dessa
ärenden eller behof skola hafva sitt särskilda departement, utan att ett
eller annat af dem kunna mycket väl vara sammanslagna under ett sådant.
Hvad beträffar den anmärkningen, att, derföre att Utskottet icke
föreslagit någon förändring uti Riksakten, detta skulle utgöra tillräckligt
skid att afslå hela förändringen, så vill jag erinra att Riksakten icke är
grundlag utan civil lag, och kan följaktligen förändras vid endast en
riksdag. För det andra vill jag upplysa deri ärade talaren, att den nya
Riksdagsordningen är antagen, fastän i Riksakten qvarstå sådana ord som
“Rikets Ständer" o. s. v. Rikets Ständer hafva dock varit af annan åsigt,
och jag tror ej att denna Kammare har skäl att deröfver beklaga sig.
Äfven har anmärkts, att Utskottet i sin motivering talat om att flera
af förvaltningens grenar skulle vara representerade å särskilda byråer,
och att detta skulle stå i strid med 6 § Regeringsformen, som innehåller
förslag, “att för de särskilda förvaltningsgrenarne skola finnas statsdeparte¬
ment". Men det står icke i 6 § Regeringsformen, att för hvarje för¬
463
Den 22 April, f. m.
valtningsgren skall finnas ett departement, utan att hvarje förvaltningsgren
skall vara subsumerad under något departement, så att denna uti moti¬
veringen framställda åsigt upphäfver ingalunda hvad Utskottet om 6 §
Regeringsformen föreslagit.
Äfven har samme förste talare haft stora bekymmer, att de lagar,
som af Riksdagen skulle stiftas om departementens antal, skulle blifva
synnerligen torftiga, emedan de endast skulle bestämma antalet; men jag
kan icke dela hans åsigt. Jag förmodar, att en sådan lag efter Högsta
Domstolens hörande skulle komma till Lag-Utskottet och, hvad anslags¬
frågan beträffar, äfven till Stats-Utskottet, och jag kan derföre icke tro
att den blifver torftig. För öfrigt anser jag för min del ej fördelaktigt att
få långa lagar; kunna de korta uppfylla ändamålet, så ber jag Herrar
jurister ursäkta att jag föredrar dem, så framt de, som sagdt, motsvara
sitt ändamål.
Äfven vill jag besvara den af samme talare framställda förfrågan,
hvarföre Utskottet låtit den bestämmelsen bortfalla: "bland de tre Stats¬
råden utan departement böra minst två hafva förvaltat civil beställning. “
Utskottet har ej ansett sig böra ingå i sådana detaljer. Ty om Kongl.
Maj:t kan finna lämpligt att icke utnämna civil embetsman, så bör han
vara oförhindrad dertill af några stadganden i grundlagen.
I afseende på sjelfva frågan huruvida ett statsdepartement bör in¬
rättas ; så har af den siste ärade talaren framhållits det oafvisliga behofvet
deraf. Äfven jag för min del delar fullkomligt denna åsigt. Men jag
tror icke, att det bör ske genom inrättande af ett åttonde departement
utan genom sammanslagning af två departement som redan finnas, hvar¬
igenom ett nytt civilt departement kunde erhållas. Landt- och Sjöförsvars¬
departementen kunna utan minsta olägenhet sammanslås. Med den för¬
ändring sjövapnet nu fått i vårt land, så är jag öfvertygad att i öfrigt
kunnige och bildade militärer kunna vara föredragande för Sjöförsvars¬
departementet, isynnerhet om han under sig har en chef som är fackman.
Och om högsta befälet uppdrages åt en sjöman, bör ej heller otillräcklig
sakkännedom lägga hinder i vägen. Och hvad göromåleus mängd beträffar,
så tror jag att samma chef skulle kunna hinna med dem; ty det är icke
sä mycket som belöper sig på de två försvarsdepartementen, att någon
nämnvärd tillökning i Landt- och Sjöförsvars-departementens göromål skulle
kunna uppkomma; åtminstone icke för chefen, utan möjligen för under¬
lydande. Eu eller annan tjenst skulle kunna behöfvas, men icke heller
mer, ty jag tror mig veta att Sjöförsvars-departementets tjenstemän hafva
mycket litet att göra. Om således Landt- och Sjöförsvars-departementen
sammansloges, så bereddes derigenom tillfälle till inrättandet af ett nytt
departement.
Äfven bär samme talare an tyd t, att en del besvärsmål skulle kunna
öfverflyttas till Högsta Domstolen. Äfven denna åsigt vill jag biträda.
Och i Kongl. Maj:ts Proposition är äfven antydt, att ett och annat mål
kan öfverflyttas till annan myndighet. Dock hör denna fråga närmare till
nästa punkt än till denna.
Att inrätta ett särskildt departement för jordbruket anser jag icke
behöfiigt, emedan de ärenden, som tillhöra jordbruket och inkomma till
Regeringen, icke äro tillräckligt många, för att ett särskildt departement
464
DeD 22 April, f. in.
för deras behandling kan erfordras. Om man skulle hafva anledning tro
att med detta departements inrättande afsåges, att jordbruket skall hafva
en representant inom Konungens Råd, så kan detta ändamål erhållas deri¬
genom, att det konsultativa Statsråd och den Departementschef, som hand¬
lägger dessa ärenden, representerar detta Jordbruksdepartement; men icke
är det nödvändigt att jordbruket har någon representant, derföre att det
finnes en Departementschef för jordbruksärenden.
Hvad nu Utskottet föreslagit är att antalet af departementen skall
utgå ur grundlagen. Jag tror detta vara fullkomligt rigtigt. Ty det kan
inträffa, att det vid vissa tillfällen kan behöfvas flera och vid andra färre
departement. Man är då icke bunden af de omvägar en grundlagsförän¬
dring alltid medför. Riksdagen har i alla fall sin rätt lika oförkränkt;
ty den kan neka anslag till expeditioner, och utan någon sådan kan ju
intet departement uppstå.
För det andra har Utskottet föreslagit, att statsministervärdigheten
icke nödvändigt skall vara förenad hos Justitie- och Utrikesministrarne.
Detta kan icke gerna föranleda någon invändning. Jag erkänner gerna, att
man gjort den invändning att det var obehöfligt, men då paragrafen ändå
omredigerades, så frågar jag, hvar finnes någon anledning hvarföre Justitie-
och Utrikes-ministrarne skola vara Statsministrar mer än Krigsministern eller
någon annan i Stats-Rådet? Jag förlitar mig mera på våra krigare än på våra
diplomater, i händelse af värn mot utländskt våld. Af dessa skäl har Ut¬
skottet trott det vara lämpligt att låta denna bestämmelse ur grundlagen bort¬
falla. Men då i Norge finnes en statsminister, och vid sammansatt Stats-
Råd det kan vara af vigt att vi hafva eu embetsman med samma rang,
så har Utskottet lemnat öppet för Kongl. Maj:t att utse en Statsminister.
I afseende på rangen har Utskottet ansett, att den del af 34 § Rege¬
ringsformen, som innehåller “att Statsministrarne innehafva rikets högsta
värdighet och Stats-Råden den närmast derintill11, utan olägenhet kuude
bortfalla.
På grund af hvad jag nu yttx-at får jag anhålla att Kammaren bi¬
faller, att hvad Utskottet föreslagit må blifva hvilande till grundlagsenlig
behandling.
Herr Witt: Om man vid något tillfälle bör gå varsamt till väga,
är det i fråga om grundlagsförändringar.
Hvad den nu ifrågasatta särskildt beträffar, så är det klart, att en
ändring måste göras, emedan regeringsärendena på sednare tider tilltagit
högst betydligt i mångfald och utsträckning, och omsider skola så tillökas,
att de ej kunna med nuvarande organisation handhafvas. Jag är således
ense med dem som anse att en förändring bör ske; det är endast fråga
om bästa och ändamålsenligaste sättet. Nu har blifvit sagdt, och jag tror
äfven, att Konstitutions-Utskottets Betänkande klart ådagalägger, att Kongl.
Maj:ts Proposition icke bör oförändrad antagas till grundlag. Men det är
äfven visad t, att Konstitutions-Utskottets förslag har sådana brister, att
icke heller det kan antagas till grundlag. Jag tror således att, för att få
ett bra och välbetänkt förslag, det är bäst och rigtigast att utslå såväl
den Kongl. Propositionen som Utskottets förslag. Derigenom sätter man
Regeringen
465
l)eli 22 April, f. m.
Regeringen i tillfälle att till nästa Riksdag inkomma med ett nytt förslag,
hvaruti de stötestenar, som finnas i de nuvarande, äro undanröjda. Men
härigenom är dock intet i tid förloradt, ty det går lika fort att få detta
förslag till grundlag som det nu föreliggande. Det af Utskottet föreslagna
kan ej antagas förrän vid 1870 års riksdag, och det som kommer 1869
kan äfven då antagas. Men antager man till hvilande det nu föreliggande
förslaget, hvilket icke är fullt tillfredsställande, så har man lagt ett hin¬
der i vägen för ett bättre förslags genomförande.
Jag tillstyrker derföre, att Konstitutions-Utskottets förslag såväl som
Kongl. Maj:ts Proposition måtte afslås.
Herr Björck: För min del skulle jag hafva önskat, att äfven den
andra punkten föredragits i sammanhang med första, tredje och fjerde
punkterna, ty jag kan icke inse huru man fullständigt skall kunna be¬
handla dessa sednare, utan att tillika taga i betraktande hvad som i den
förstnämnda beröres, så mycket mera som Utskottet icke kunnat besluta
öfver denna punkt, förrän det kom till afgörande af de förändringar, som
borde införas i Regeringsformen. Såsom punkterna nu äro föredragna,
skall jag emellertid denna gång söka afhålla mig ifrån att beröra 7 § af
Regeringsformen, men jag måste likväl på förhand bedja om ursäkt, i fall
jag icke desto mindre skulle komma att i någon män beträda området
för densamma.
Det synes mig, som man i allmänhet icke gjort tillräcklig skilnad
emellan de särskilda funktionerna hos Regeringen, att lagstifta, styra, döma
och förvalta. Hvad den lagstiftande myndigheten beträffar, så är den i
grundlagen särskildt begränsad, och om den kan således icke nu blifva
fråga, likasom ej heller om den dömande myndigheten, hvilken egentligen
har sin grund endast i den lagstiftande. Det är alltså från synpunkterna
af Konungens magt att styra och förvalta, som de ifrågavarande förslagen
böra betraktas, och tages då i ompröfning, vare sig det af Kongl. Maj:t
föreslagna nya departementet för näringar och allmänna arbeten, eller det
af Friherre von Schulzenheim föreslagna nya departementet för jordbruket
och kommunikationerna, så tror jag, att om man rigtigt skiljde emellan
ofvannämnda tvänne funktioner hos Regeringen eller emellan styrelse och
förvaltning, så skulle det lätteligen visa sig, att en sådan ytterlig fördel¬
ning af den högsta regeringsmagten icke i verkligheten vore nödvändig.
Ty om förvaltningen ordnades, såsom jag anser att den borde vara ord¬
nad, så att Regeringen i allmänhet icke konnne att befatta sig med de¬
taljfrågor, hvilka således icke heller blefve föremål för pröfning i Stats-
Rådet, så tror jag att Regeringens befattning med jordbruket, näringarne,
kommunikationerna eller de allmänna arbetena icke skulle blifva annat än
ledande och kontrollerande, och att dessa ärenden derföre icke skulle for¬
dra en särskild representant i Stats-Rådet. Man skulle då kunna lemna
det direkta handhafvande!; af dessa angelägenheter åt underordnade embets¬
man, åt byråer o. s. v., hvilka vore ansvariga för göromåleu, utan att che¬
fen behöfde vara belastad med detaljerna. Något särskildt departement
för näringar och allmänna arbeten eller för jordbruket och kommunika¬
tionerna skulle således icke alls vara behörigt.
Rihsd. Prof. 1868. 2 Afd. 3 Band.
30
466
Den 22 April, f. m.
Hvad beträffar frågan om lämpligheten att, såsom Utskottet föresla¬
git, utesluta alla bestämningar om departementens namn och antal utur
grundlagarne, tror jag, i likhet med en af de föregående talarne, att det
är ganska rigtigt och naturligt, att grundlagen innehåller allmänna be¬
stämmelser om det sätt, hvarpå Regeringen skall ordna sina angelägenhe¬
ter, och om huru Stats-Rådets verksamhet skall till sina allmänna grund¬
drag vara beskaffad. Men i synnerhet är det angeläget och vigtigt, att
grundlagen uttryckligen bestämmer en sak, eller den att Konungen icke
må ega eller vara i tillfälle att genom ett s. k. kabinett låta behandla de
ärenden, som han skulle vilja söka undandraga Stats-Rådets noggranna
förberedande handläggning. Men ehuru jag således anser, att grundlagen
nödvändigt bör innehålla allmänna bestämmelser derom, att ärendena
skola genom departement behandlas, så anser jag det dock icke vara hvar¬
ken nödigt eller förmånligt, att grundlagen innehölle närmare bestämmel¬
ser om fördelningen af dessa mål och ärenden departementen emellan,
eller om antalet och namnen af dem, hvithet endast skulle lägga ett hin¬
drande band på Regering och Riksdag. Det finnes alltid likasom ett na¬
turligt förhållande, hvithet under hvarje viss tid bör bestämma regerings-
göromålens fördelning, och statsmagterna böra derföre alltid hafva för sig
öppet att efter tidsomständigheterna gemensamt ordna denna sak.
Men deremot bör man gå ännu längre i ett annat afseende, eller det
att skilja mellan styrelse och förvaltning och sålunda inskränka regerings-
ärendena till dem, som angå landets styrelse, så att de icke komma att
omfatta hvad som egentligen måste förstås med förvaltning. För detta
ändamål bör man redan uti 6 § af Regeringsformen söka att inlägga
den skilnad emellan styrelse och förvaltning, som är och blir nödvändig
att strängt iakttaga. Då man vid 1840 års riksdag införde departemental-
styrelsen, ansåg man att Departementscheferne borde blifva ansvarige för
förvaltningen hvar för sitt respektiva departement, i stället för att de
förut endast hade varit Konungens rådgifvare, hvilka såsom sådane hade
att pröfva de mål eller ärenden, som i Regeringen förekom mo, utan att på
annat sätt deltaga i förvaltningen. Den äldre lydelsen af Regeringsformen,
eller den som gällde före 1840, innehåller alls intet om förvaltningen,
utan skiljer endast de särskilda statssekreterarne ifrån hvarandra. 1840
års Riksdag ansåg sig emellertid hafva gjort nog, då den bestämde att
Departementscheferne skulle vara ansvarige för förvaltningen inom hvar
sitt departement. Och detta hade äfven varit nog, om man icke hade
stadnat vid blotta införandet af namnet chef, utan tillsett, att öfriga an¬
ordningar lämpades derefter, så att chefskapet blifvit eu verklighet. Der¬
till hade man i denna grundlagsförändring både anledning och rättighet;
ty grundlagen hindrar icke alls Regeringen ifrån att göra den skilnad,
som rätteligen förefinnes emellan styrelse och förvaltning. Grundlagen ta¬
lar visserligen särskildt om mål och särskilt om ärenden, men den talar
icke särskildt om förvaltningsärenden, utan nämner endast regeringsären¬
den. Då man nu öfvergick från Statsrådet, utan föredragningsskyidigket
eller särskild befattning med ärendena, till Departementschefer, så afsåg
man dermed i sjefva verket att reglera förvaltningen, och det återstår nu
endast för Konungen, att, med tillämpning af den i 89 § Regeringsformen
honom tillförsäkrade rätt, lemna så mycken magt åt Departementscheferne,
46?
Den 22 April, f. m.
som är erforderlig, för att de verkligen skola kunna handla såsom chefer.
Men hvarifrån skall denna magt tagas? Icke är det nödigt att minska
Konungens egen magt, utan man kan i stället inskränka de centrala em-
betsverkens magt och lägga denna i händerna på Departementscheferne.
På detta sätt skulle man kunna erhålla det närmare samband emellan
styrelse och förvaltning, som af 1840 års Riksdag afsågs, utan att derföre
behöfva träda för nära hvad grundlagen föreskrifver rörande regerings-
ärendens handläggning, och Departementscheferne skulle derigenom i verk¬
ligheten få det inflytande på förvaltningen, som varit dem sedan år 1840
tilläm nadt, och detta skulle till och med kunna ske utan någon förändring
i grundlagen.
Jag erkänner dock, att det alltid är en god sak att klart uttala hvad
man menar, och att framställa i uttryckliga ord det system, hvarpå man
vill bygga. Men om nu detta system afviker ifrån hvad grundlagen me¬
nar, så skulle man nödgas skrifva om hela grundlagen för att komma till
det resultat man åsyftar, hvilket uti ifrågavarande fall ytterst icke är nå¬
got annat än att göra en riktig skilnad mellan styrelse och förvaltning.
Går man dock i allmänhet så radikalt till väga, då man vill förändra en
så vigtig lag som denna? Nej, visst icke, utan man går icke längre än
som nätt och jemnt behöfves för det speciela ändamålets vinnande. Så
gjorde man äfven 1840, och gick icke längre än man ansåg erforderligt
vara, och så långt man fann sig behöfva, utan att man tillät sig att om¬
arbeta grundlagen. Att saken derför biet missförstådd, är sannt, men
deraf följer icke, att man behöfver gå längre, för att undgå missförstånd.
Också tror jag, att vi äfven nu kunna inskränka oss till de nödigaste
förändringarne, och vi behöfva, såsom jag redan förut nämnt, endast rig-
tigt skilja mellan styrelse och förvaltning, så skola vi genom eu ganska
obetydlig förändring komma till det resultat, som Utskottet i den fjerde
punkten åsyftar.
Jag har, för att närmare visa huru jag anser att frågan på ett prak¬
tiskt sätt skall kunna lösas utan särdeles stora förändringar i nu gällande
grundlag, uppsatt ett förslag till ändring af Regeringsformens 6 §, en¬
ligt hvilket, i likhet med hvad Konstitutions-Utskottet äfven föreslagit,
departementens antal och namn icke skola ingå i grundlagen, utan af de
båda statsmagterna särskildt regleras. Jag tror visserligen icke, att det
skulle vara någon särdeles våda förenad med, att åt Kongl. Maj:t ensam
lemna bestämmandet utaf såväl omfånget af som grunderna för den för¬
valtning, hvilken åt Departementscheferne skulle uppdragas, men jag vet
dock att det skulle uppstå många betänkligheter dervid, emedan man
skulle anse att Kongl. Maj:t derigenom finge en alltför stor magt. Der¬
före har jag föreslagit, att båda statsmagterna böra gemensamt bestämma
huru och huru långt förvaltningen bör lemnas i händerna på Departe-
mentscheforne. Med mitt förslag till ändring åsyftar jag dock ingalunda
att nu åstadkomma annat än att derigenom sätta Konstitutions-Utskottet
ytterligare i tillfälle att genom jemförelse emellan flera särskilda förslag
bedöma de förbättringar och tillägg, som kunna vara nödiga att vidtaga
och lämpligast att göra. Enligt detta mitt förslag skulle Regeringsformens
6 § erhålla följande förändrade lydelse:
468
Den 22 April, .f m.
Jag anhåller, att fjerde punkten måtte återremitteras till Konstitutions¬
utskottet, på det Utskottet, med ledning åt hvad nu förekommit, måtte
egna den vigtiga frågan en förnyad grundlig behandling.
Herr Rid der stad: För min del anser jag, att Konstitutions-Utskot-
tets nu föredragna Utlåtande förtjenar Kammarens fullkomliga bifall. Med
afseende derpå att regeringsärendena på sednare tider oupphörligt för¬
ökats, och att Departementschefernes tid till följd deraf långt mer än förut
tages i anspråk, förefinnes stor och giltig anledning att vidtaga några
förändringar i och för dessa ärendens afgörande, men fråga torde kunna
uppstå, huruvida de af Kongl. Maj:t framlagda förslagen för afhjelpande
af nu rådande olägenheter i detta fäll äro de bästa. För min del måste
jag erkänna, det jag tror att Konstitutions-Utskottet lyckats vida bättre. Äf¬
ven om Kongl. Maj:ts förslag om inrättande af ett nytt statsdepartement
skulle godkännas, så är min öfvertygelse att, med den ständigt växande
mängden af regeringsärenden, departementen efter några års förlopp åter¬
igen skola befinna sig urståndsätta att effektuera alla arbeten, som på
dem äro beroende. Konstitutions-Utskottet föreslår, jemte tillkännagif¬
vande att, enligt dess åsigt, departementens antal redan är tillräckligt
stort, en jemnare fördelning af ärendena emellan departementen och ett
ändamålsenligare ordnande af arbetet inom desamma, och detta anser jag
vara alldeles i sin ordning och den bästa utväg man gerna kan tilltaga i
närvarande fall, så att t. ex. Justitie-departementet emottoge en del ären¬
den, som nu handläggas af Givil-departementet, Sjöförsvars-departementet,
såsom i flera andra länder redan är försökt, förenades med Landtförsvars¬
departementet o. s. v. Vidare torde en del ärenden kunna öfverflyttas till
Högsta Domstolen, likasom ock Kammarkollegium kunde afgöra åtskilliga
sådana hvilka nu onödigtvis dragas under Kongl. Maj:ts skärskådan och
stadtästelse. Allt detta förefaller ganska naturligt, men är tillika så djupt
ingripande i gången af styrelsemaskineriet, att inrättandet af ett nytt
statsdepartement derigenom bliv fullkomligt öfverflödigt.
Utskottet har emellertid ansett sig icke böra ingå i en fullständig
utredning af alla hithörande ämnen eller framställa ett utarbetadt förslag
i ämnet, så mycket mindre som Utskottet föreställt sig, att det af Riks¬
dagen tillsatta särskilda Utskott för behandling af frågor rörande den
civila förvaltningen skulle i sammanhang med detsamma i öfrigt åliggande
arbeten äfven egna detta ämne all tillbörlig uppmärksamhet, och jag tror
äfven, att denna fråga är af den omätliga vigt, att den bör från alla sidor
belysas och afgöras i ett sammanhang med en fullständig förändring af
hela den civila förvaltningen. Om nu ett nytt departement skulle inrättas,
skulle detta kunna hafva till följd, att denna så vigtiga fråga om embets-
verkens organisation blefve uppskjuten till eu obestämd framtid, till obe¬
räknelig skada för landet och dess innebyggare.
Att Utskottet föreslagit borttagandet af departementsindelningen ur
grundlagen, anser jag hafva mycket skäl för sig, ty förhållandena äro nu
väsendtligen förändrade mot hvad de voro då dylika bestämmelser inflöto
i stadgarne om vår statsförvaltning, vår första Regeringsform. Det var
alldeles naturligt, att under de tider, då vår konsitutionela rätt icke nått
någon synnerlig utveckling, då partierna ännu spelade “Va ia Banque"
Den 22 April, f. m.
469
om medborgares frihet och rättigheter, det var alldeles naturligt, säger jag,
att då i grundlagen intogs en massa detalj bestämmelser, som nu gerna
kunna derifrån utgallras, och bland dessa äfven de på sednare tider der¬
uti införda alla bestämmelser om departementens namn och antal.
Jag anhåller, att Utlåtandet måtte i sin helhet af Kammaren godkän¬
nas, och förenar mig för öfrigt i hvad Friherre Liljencrantz i ämnet anfört.
Herr Friherre von Schulzenheim: Då jag vid riksdagens början
väckte min motion om ändring i 6 § Regeringsformen, afseende förnäm¬
ligast inrättandet af ett nytt departement för jordbruket och kommunika¬
tionerna, hvilken i sammanhang med Kong!. Maj:ts Propositioner om
ändringar af 6 och 7 §§ Regeringsformen varit af Utskottet handlagd,
hade jag icke någon aning om, att ett särskildt Utskott skulle af Riks¬
dagen tillsättas för handläggning af frågor rörande förändring af de civila
embetsverken. Enligt min åsigt är det alldeles nödvändigt, att jordbrukets
intressen blifva representerade vid Konungens rådsbord, då den allmänna
mening bland landets jordbrukare gjort sig gällande, att dessa intressen
derstädes icke blifvit tillräckligt beaktade, synnerligast hvad angår lag¬
stiftningen i hithörande ärenden. Det är visserligen sannt, att alla stora
lagstiftningsfrågor behöfva tid på sig för att genomföras, och att lagstift¬
ningen för jordbruket inom vårt land, i anseende till klimatiska olägen¬
heter och gles befolkning med flera andra omständigheter, är svårare att
handhafva och utföra än i andra länder, så att deraf till en del kan för¬
klaras, att denna lagstiftning hittills föga lyckats göra sig gällande på
högre ort, men å andra sidan är det en naturlig tanke, att de stora frå¬
gorna om skattejemkning, om jordbrukskrediten och om kom munikations-
anstalternas förbättring icke kunna upptaga tiden för en krigs- eller
ecklesiastikminister, utan dessa måste ligga en departementschef, som har
dessa och likartade frågor sig särskildt anförtrodda, mest om hjertat.
Man kan, som sagdt är, icke begära, att departementschefer, som hafva
helt skiljaktiga ärenden att företrädesvis handlägga, skola synnerligen in-,
trassera sig för de af mig nyss nämnda stora frågorna och flera med dem
likartade och i jordbrukets förkofran djupt ingripande.
Man föreställer sig i allmänhet, att det är likgiltigt, huruvida detalj¬
kunskaper finnas hos de män, som bekläda statsrådsplatserna och äro
ställde i spetsen för statsdepartementen, endast de äro utrustade med
högre politiska vyer, enär den speciela fackkunskapen vore att söka hos
de män, som närmast under departementscheferne handlägga och bereda
ärenden till föredragning i Stats-Rådet; men enligt min åsigt är det inga¬
lunda likgiltigt, huruvida den person, som genom sina råd skall leda
Konungens beslut, förstår den sak, hvaruti han skall gifva råd, eller om.
han deruti är fullkomligt okunnig, och lika origtigt det enligt min tanke
vore att till krigsminister taga eu person, som icke vore eller aldrig varit
militär, lika origtigt är det ock att såsom rådgifvare åt Hans Maj:t
Konungen i ärenden som röra jordbruket en person fungerar, som aldrig
varit jordbrukare, eller af jordbruket förstår litet eller intet. Visserligen
är det sannt, att det finnes få saker, som alla menniskor tro sig förstå-
så väl, och som det i allmänhet är så lätt att få råd uti, som uti frågor
rörande sjukdomar och jordbruk. Häruti anser en hvar sig vara mästare;
470
Den 22 April, f. m.
alltid får man ett godt råd om en ofelbar kur, det må gälla att bota
snart sagdt hvilken sjukdom som helst, och om jordbruket och dess för¬
hållanden, derom utlåta sig militärer, tjensteman, piaster, kort sagdt alla
slag af medborgare, utom de egentliga jordbrukare, med eu förvånande
sakkännedom; detta är en sak, som alla anse sig begripa; men på deras
tal, som verkligen sökt skaffa sig grundlig insigt häruti, på dem aktar
man föga.
Egenskapen att vara en skicklig embetsman inhemtas i embetsverken,
belägna uti städerna, och ehuru jag således alldeles icke vill bestrida
skickligheten i detta fall hos de personer, som under nuvarande förhållan¬
den handhafva jordbrukets intressen och äro dess målsmän inom Regeringen,
tror jag mig dock utan fara för misstag kunna antaga, att de i allmänhet
sakna erforderlig skicklighet i och kännedom om jordbruket. Jag har
således härmed velat antyda, att den, som skulle blifva chef och föredra¬
gande för de till jordbruket hörande ärenden, bör antingen sjelf hafva
varit jordbrukare eller också under längre vistande på landet hafva in¬
hemta!; erfarenhet uti jordbruksnäringen, lika så väl som den, hvilken
sättes till krigsminister, bör vara eller hafva varit militär och hafva full¬
ständig kännedom om hit hörande ärenden.
När nu ett särskildt Utskott blifvit tillsatt för att upprätta förslag
till reorganisation af de civila embetsverken, så, och för den händelse att
äfven frågan om jordbrukets angelägenheter vid denna reorganisation kom¬
mer att tillbörligen iakttagas, samt att förslaget blir sådant, att det kan
af båda Kamrarne godkännas, så vill jag till alla delar instämma med
Herr Björck uti hans nyss afgifna förslag till förändrad lydelse af 6 och
7 §§ Regeringsformen, som möjligen kunde sammanslås till en, och förenar
jag mig alltså i det yrkandet, att Konstitutions-Utskottets nu föredragna.
Utlåtande N:o 3 måtte i sin helhet till Utskottet återremitteras.
Herr Sjöberg: Det torde vara en af alla erkänd sanning, att våra
grundlagar, såväl Regeringsformen som Riksdagsordningen, äro behäftade
med eu mängd detaljbestämningar eller, rättare att säga, reglementariska
föreskrifter, som äro hinderliga för ordnandet af den verkställande magteus
friare verksamhet. De skäl, som ledt Kongl. Alaj:t till framläggande af
ett förslag till inrättande af ett nytt statsdepartement, respekterar jag i
allo, och om jag icke fullt kan instämma med den näst föregående ärade
hd ai •en uti de motiv, som föranledt hans framställning i samma ämne,
så är det dock säkert, att Departementscheferne på sednare tider blifvit
så öfverhopade med göromål, till följd af det växande antalet regerings¬
ärenden som årligen ökas, så att någon lindring på ett eller annat sätt
måste dem beredas, i fall de ej skola urståndsättas att fylla de anspråk
på verksamhet, Riksdagen på dem ställer, och Indika anspråk Riksdagen,
nu mindre än någonsin, synes vara böjd att nedsätta eller afpruta. Den
förmåga, man förutsätter och väntar hos en Konungens rådgifvare, bör
dock icke förspillas på mindre vigtiga ärenden, och om dessa, på en eller
annan väg och i annan form och ordning än nu är föreskrifven, vinna
lämplig behandling och laggiltigt afgörande, kan möjligen, med deras af¬
skiljande från de egentliga regeringsärendena, äfven vinnas det ändamål,
man med inrättandet af ett nytt statsdepartement för näringarne afsett.
471
Den 22 April, f. m.
Emot inrättande af ett dylikt departement har jag hufvudsak¬
ligen att framställa alldeles enahanda anmärkningar, hvarmed Utskottet
redan framkommit, ty om förslaget härom skulle gå igenom, så ser jag
den faran förestå, att äfven detta departement skulle inom kort finna sig
alldeles öfverhopadt af göromål, hvarigenom således denna åtgärd endast
skulle medföra ett botemedel för tillfället, och vi om några få år åter
befinna oss i samma förlägenhet. Betraktadt från denna synpunkt tror
jag att vårt bemödande bör gå ut på att ur grundlagen borttaga alla
de ’ föreskrifter, som röra fördelningen af regeringsdepartementen med
hvad dertill hörer; och det synes mig, som Konstitutions-Utskottet kom¬
mit till en ganska lycklig lösning af frågan, då Utskottet, som lifligt be-
hjertat nödvändigheten deraf att snart vidtaga sådana mått och steg, ge¬
nom hvilka Departementscheferne vunne någon lättnad från det detalj¬
arbete, hvarmed de under nuvarande förhållanden betungas, föreslagit, att
alla bestämmelser om departementens antal och namn höra ur grund-
lagarne försvinna; att de särskilda förvaltningsgrenarne eller statsdeparte-
menten skola till antalet bestämmas genom en af Konungen och riksdagen
gemensamt stiftad lag, samt att ibland Stats-Rådets ledamöter Konungen
utnämner Departementschefer, hvilka äro föredragande hvar och en för
sitt departement. På detta sätt skulle alla intressen äfven jordbrukets,
blifva representerade och kunna derigenom finna sig tillfredsställda. Men
då iag delar den förste talarens åsigt derutinnan, att åtskilliga formela
oegentligheter förekomma uti de framlagda förslagen, och då en värd ta-
lare derefter framkommit med ett nytt förslag till uppställning af 6 § i
Regeringsformen, synes mig lämpligt och nödigt, att Konstitutions-Utskot¬
tet bör taga under förnyadt öfvervägande dessa med flera här framstallda
anmärkningar och derefter egna frågan en ännu närmare utredning. Jag
kan icke se, att genom en sådan åtgärd någonting förhindras eller for-
dröjes, och det synes mig som skulle det vara för Utskottets ledamöter
sjelfve särdeles tillfredsställande, att förslaget må vinna all den fulländning
och fullständighet, de deråt möjligen kunna bereda.
En värd talare har framkastat den anmärkningen mot Utskottet, att
detsamma, som föreslagit uteslutande från grundlagen af stadgandet om
den högre värdighet, som finnes tillagd Cheferne för Justitie- och Utrikes¬
departementen, men deremot ansett att . Konungen borde bland sina
rådgifvare utnämna en Statsminister — derigenom förbisett föreskrifterna
i Riksakten äfvensom vårt förhållande till brödrariket, samt att redan detta
vore nog för att förkasta de framlagda förslagen. Jag kan icke dela denna
anmärkning, ty enligt min åsigt böra dessa föreskrifter så snart som möj¬
ligt ur grundlagen uteslutas. Nu är Herr Justitie-statsministern otvif¬
velaktigt den, som anses vara den främste af Regeringens ledamöter och
bland dem intager en principal ställning, men detta förhållande kan jag
icke finna vara till någon nytta för Regeringen i sin helhet, utom det att
det häfdvunna föreställningssättet om nödvändigheten af en viss exceptio-
nel samhällsföreställning för Justitie-statsministern ofta måste utgöra ett
hinder att välja den man, som kunde företrädesvis anses lämplig för justitie-
ärendenas beredning och handläggning. En Chef för Justitie-departe-
mentet kan vara en särdeles duglig jurist och en utmärkt man i sitt fock,
utan att ändock besitta den egenskap man i främsta rummet anser hora
472
Ben 22 April, f. m.
tillhöra en Statsminister, eller hvad man i andra länder plägar benämna
en konseljpresident, och denna egenskap ligger uti att vara hvad man
kallar en politisk personlighet. Då denna egenskap utgör det egentliga
kännemärket på, eller den egentliga karakteren af den, som bör med
statsministervärdigheten beklädas, finner jag ock deruti en vigtig anled¬
ning, att denna värdighet icke bör bindas vid något visst af Statsråds-
embetena, utan att Konungen bör dermed kunna utmärka den bland sina
rådgifvare, han dertill anser lämpligast. Betraktar man också förhållandet
i berörda afseende uti länder med ministeriel styrelseform, så har, såvidt
jag nu kan erinra mig, sällan inträffat, att justitieministern på samma
gång vant konseljpresident, om icke möjligen någon gång uti Danmark
En vard mterlokutör hör jag just nu i fråga härom nämna England, men
jag tager mig friheten erinra, att uti den engelska ministéren konseljpre¬
sidentplatsen alltid tillhör förste lorden utaf skattkammaren, på hvilken
man således icke kan ställa anspråk att ega några speciela juridiska
insigter. N
Äfven med afseende på förhållandet till Norge synes mig af vigt, att
föreskriften om värdigheterna af Justitie-statsminister och Statsminister
för utrikes arendena ur grundlagen uteslutes, och att endast en Statsmi-
nistei bibehålies, så att vi i denna del af våra konstitutionela stadgar
må stalla oss på fullkomligt lika fot med vårt brödrafolk.
... 2™i'l K,,11™.!1 JaS nu anfört, anhåller jag, att ifrågavarande Ut¬
låtande _ måtte till förnyad behandling af Konstitutions-Utskottet varda
aterforvisadt.
Herr Ola Jönsson: Inom Konstitutions-Utskottet har ingen för¬
nekat nyttan och behöfligheten af ett nytt statsdepartement, upprättad t
egentligen för att handlägga ärenden tillhörande jordbruket och de all¬
männa arbetenas förenade område, helst det är mer än väl kändt att
cheferne för en del af de nuvarande departementen äro alldeles öfverho-
pade med arbete, och man i allmänhet hyser den öfvertygelsen att, om vi
för liera år sedan hade haft ett dylikt departement, det nu stode bättre
till i landet an det för närvarande gör. Men det oaktadt har Utskottet
ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till hvarken Kongl. Makts förslag
eller den enskilde motionärens framställning härom, och det på den grund
att en dylik åtgärds vidtagande skulle förorsaka alltför stora kostnader,
hvilka landet _ nu ej kan bära. Derjemte har ock Utskottet ansett, att
man skulle vinna samma ändamål genom ärendenas jemnare fördelning
mellan departementet och genom möjligen blifvande indragning af ett af
Cjf ™>?de departementen och förening med ett annat, hvarigenom icke
så obetydlig besparing torde vinnas, och på dessa med liera grunder har
Utskottet framställt sitt förslag, som föreligger i det nu föredragna Ut¬
låtandet. Jag tror ock, att detsamma leder till det åsyftade ändamålet,
och öfvertygelsen härom inom Utskottet var så enhällig, att ingen enda
ledamot emot beslutet anmält reservation. Grundtanken i förslaget finner
jag ock vara ganska rigtig och är öfvertygad derom, att när Regeringen
och Representationen gemensamt skola bestämma antalet af statsdeparte-
ipenten, dessa icke blifva derå än behof vet oundgängligen kräfver.
Den 22 April, f. m.
473
Man bär gjort anmärkningar mot såväl motiven som sjelfva redak¬
tionen. Hvad motiven angår medgifver jag, att de kunnat vara annor¬
lunda, och beträffande redaktionen kunna anmärkningarne möjligen äfven
hafva skäl för sig, ehuru jag tror det vara omöjligt att åstadkomma ett
förslag, mot hvilket ej anmärkningar kunna göras. I allt fall och då man
ansett en förändrad redaktion behöflig, äfvensom att detta förslag sättes
i närmare samband med det som är att förvänta från Särskilda Utskottet
rörande embetsverkens omreglering, och af denna anledning yrkat återre-
miss af Betänkandet, får jag för min del förklara, det jag icke har något
att häremot invända, utan med nöje medgifver jag, att Betänkandet i sin
helhet må till Utskottet återförvisas.
Herr Blanche: Denna fråga, lika så väl som mången annan, visar
hvilken följden blir, när man ej konseqvent tillämpar och genomför en
princip, om hvars antagande man kommit öfverens. När Rikets Ständer
heslöto sig för införandet af departementalstyrelsen, så var en af de egent¬
ligaste anmärkningarne deremot, att Departementscheferne skulle öfvervara
och deltaga i alla de mål, som i konseljen förekommo och för rådslagen
vara ansvarige, och såsom skäl häremot anförde man, att en del departe¬
mentschefer icke skulle hinna ens öfvervaka alla de ärenden, som hörde
till deras eget departement. Men detta argument vederlädes dermed, att
arbetet inom departementen borde fördelas på byråer, hvilka skulle före¬
stås hvar och en utaf i hithörande förvaltningsgrenar skicklige fackmän.
Departementalstyrelsen antogs, såsom man vet, men organisationen deraf
var ganska länge ofullständig, då inrättandet af byråer uppsköts år efter
år, och först när den nya bränvinslagstiftningen infördes, blef i samman¬
hang dermed den första byrån inrättad, nemligen den inom Civildeparte¬
mentet upprättade byrån för kontrollen å bränvinsförfattningarnes tillämp¬
ning. Sedermera hafva ock inom Ecklesiastik-departementet blifvit upp¬
rättade t värme särskilda byråer, den ena för ärenden angående den högre
undervisningen, och den andra för ärenden rörande folkundervisningen.
Följden af denna ofullständiga organisation uteblef icke heller, och det
dröjde icke länge förrän man märkte att Cheferne för departementen verk¬
ligen skulle blifva öfverhopade af göromål. I stället för att då gå den
kortaste vägen, eller att införa byråer till arbetets underlättande, tog man
en krokväg, eller, om man heldre så vill, omväg för att nå det mål man
åsyftade, då Kongl. Maj:t, uti en till Rikets Ständer under 1844 års riks¬
dag aflåten Proposition angående tillökning i antalet af Högsta Domstolens
ledamöter, antydde, hurusom genom en sådan åtgärd jemväl den fördel
kunde beredas, att någon del af de besvärsmål, hvilka af Konungen i
Stats-Rådet afgjordes, kunde öfverlemnas till Högsta Domstolen. Emellertid
vann detta förslag icke Rikets Ständers bifall, och tanken på besvärsmålens
hänvisande till Högsta Domstolen måste alltså till följd häraf uppgifvas.
Derefter försökte man en annan omväg, allt för att nå samma mål, och
då man för att komma till frågans lösning ansåg beqvämast att öka de¬
partementens antal, så föreslog Kongl. Maj:t uti Propositionen år 1857
inrättandet af ett nytt statsdepartement för allmänna arbeten och kom-
munikationsanstalter, som skulle emottaga en del ärenden från de tyngst
474
Den 22 April, f. m.
belastade departementen. Men äfven denna framställning blef i dess hel¬
het af Rikets Ständer vid följande riksdag arslagen.
Nu följde en tids mellanrum med temligt lugn, derunder dock göro-
målen uti trenne departement, nemligen Civil-, Finans- och Ecklesiastik¬
departementen, oupphörligen stego, till dess plötsligen högljudda klagomål
höjdes från tjenstemännen uti dessa departement, att de blefvo alldeles
öfverhopade af göromålens mängd, och att lindring och lättnad borde dem
beredas in. m. Jag kände flere af desse embets- och tjenstemän, men
kunde icke finna att de hvarken bleknade eller grånade under tyngden af
sina tjenstebördor; allt gick sin jemna gång och icke heller förspordes
från allmänhetens sida någon klagan öfver någon långsamhet uti ärende¬
nas fortgång och expedierande. Allt gick som sades sin lugna gång, Re¬
geringen ökade sin popularitet, och så kom den sednaste Riksdagen med
sitt Allmänna Välfärds-Utskott. Jag hoppas, att ingen må stöta sig på
denna benämning. Spanien har ett ministerium för den allmänna väl¬
färden, och intet midt ligger i namnet. Allt nog, detta Utskott nappade
på kroken och för att på bästa sätt befrämja jordbrukets intresse, före¬
slog det inrättandet af en jordbruksminister. Naturligtvis fick äfven Re¬
geringen derutaf anledning att komma fram med sitt älsklingsförslag om
inrättande af ett nytt statsdepartement, och på det sättet framträdde den
Proposition, som Konstitutions-Utskottet nu förehaft till behandling och
utaf hvars handläggning resultaten föreligga uti det nu föredragna Ut¬
låtandet.
Utskottets ledamöter hafva varit särdeles eniga uti sitt omdöme om
den Kongl. Propositionen, och hafva af flera skäl ansett sig icke kunna
till godkännande förorda densamma. Sålunda tyckte för det första en
och annan af Utskottets ledamöter, att det såg ut som om Regeringen
icke haft, om jag så må säga, nog allvar med densamma, ty då skulle
man val hafva vetat hvilka ärenden som borde .till detta departement hän¬
visas, men man både tyckt sig finna, att hans Excellens Herr Justi tie-
statsministern uti det den Kongl. Propositionen bifogade Statsråds-proto-
kollet icke varit fullt ense med sig sjelf huruvida de allmänna kommu-
nikationsanstalterna i sin helhet eller endast en del af desamma skulle
under departementet förläggas. Vidare har det förekommit Utskottet något
besynnerligt, att man velat börja detta arbete från toppen af samhälls¬
byggnaden, i stället för från basen, hvithet vore så mycket mer lämpligt,
som denna Riksdag redan tillsatt ett särskilt Utskott för att utreda frå¬
gorna rörande de civila embetsverkens reorganisation, och om detta Ut¬
skott dervid kom till något antagligt resultat, så kunde möjligen derige¬
nom inrättandet af ett nytt departement blifva helt och hållet öfverflö¬
digt. Ytterligare trodde man det vara af nytta att afvakta profåren för
de kommunala institutionerna, då antagligt är att dessas utveckling snart
nog torde befria Kongl. Magt i Stats-Rådet från handläggning af eu hel
del ärenden, som nu dit ingå, men som synas vara af den natur att sna¬
rare böra taga kommunens än Statens verksamhet i anspråk. Slutligen
och för det fjerde tyckte man, att det vore en väl stor lyx för ett så
litet land som vårt att bestå sig ej mindre än åtta statsdepartement,
då andra länder, med oss närmast jemförliga, icke hafva flere än sju, så¬
som Norge, Danmark, Holland, Bayern och Portugal; Belgien och Wiir-
Den 22 April, t', m.
475
temberg, som hafva sex, och sjelfva Frankrike, som, med en niodubbel be¬
folkning, icke har mer än åtta statsdepartement.
Hvad nu särskildt angår inrättandet åt eu minister ensamt för åker¬
bruket och dess angelägenheter, så föreställde man sig, att något sådant
icke borde komma i fråga hos oss, då i länder, der jordbruket står högst,
sådana ministérer icke finnas och icke heller varit af behofvet påkallade.
Sådana finnas icke i Danmark eller Belgien och icke ens i England, der
det rationela jordbruket väl må anses hafva nått sin högsta utveckling,
icke ens der finnes något ministerium inrättadt för hit hörande ärenden.
Man ansåg, och detta troligen med skäl, att ett sådant departement skulle
få litet eller intet att göra, ty det är icke med författningar och förord¬
ningar från Regeringen, som jordbruket understödjes och näringen förkof-
ras, utan dertill fordras helt andra krafter och medel. Jordbruket här i
vårt land har till sitt stöd Landtbruksakademien, sannolikt den nyttigaste
af alla våra akademier, och hvars Förvaltnings-Utskott mycket noggrann!
och med särdeles intresse följer jordbrukets framsteg i andra länder, och
söker att för vårt land tillgodogöra alla de upptäckter der göras, alla
de förbättrade methoder der användas o. s. v.
Jag vill nu icke längre uppehålla tiden, och då Herr Björcks förslag
möjligen är förtjent af att tagas under närmare öfvervägande af Konsti-
tutions-Utskottet, så vill jag för min del icke motsätta mig återförvisning
af det nu förevarande Utlåtandet.
Herr Kinmanson: Då jag delar den mening, åtskillige föregående
talare här yttrat, att. de förslag, som blifvit gjorda om inrättande af ett
nytt statsdepartement för ärenden tillhörande jordbruket, näringarne och
allmänna arbeten, måtte för närvarande förfalla, så vill jag endast till
hvad dessa Kammarens ledamöter anfört, tillägga den önskan, att den
väckta frågan dock måtte föranleda dertill att inom vederbörande de¬
partement inrättas en byrå, som kan till handläggning öfvertaga ärenden,
hvilka särskildt tillhöra jordbruket. Inrättandet af byråer inom departe¬
menten för beredning af vissa slag af ärenden skall finnas allt mera nöd¬
vändigt. Sådana institutioner bidraga i väsendtlig män att utbilda och
bevara embetsmannaskickligheten; och endast derigenom kunna äfven de¬
partementen upphöra att vara expeditioner och i stället blifva hvad de
böra vara eller statsdepartement i högre mening.
Hvad nu beträffar fjerde punkten, angående förslaget att Konungen
skulle ega uppdraga afgörandet af vissa ärenden åt departementschef, har
Utskottet redan anfört åtskilligt emot bifall till framställningen härom.
Instämmande deri, har jag begärt ordet för att i detta hänseende blott
framhålla, hurusom, för den händelse att denna fråga skulle komma un¬
der Utskottets förnyade bedömande, det torde vara nödigt att dervid noga
öfverväga omfattningen af ett stadgande utaf omnämnda beskaffenhet, hvad
man menar dermed och huru vidsträckt en sjelfbestämmande magt bör
åt Departementscheferne kunna öfverlemnas. Dervid skulle då alltså fram¬
ställa sig frågan, hvilken Statsrådens ansvarighet härutinnan bör blifva.
Vid närmare betraktande skall man finna, att denna ingalunda motsvaras
af §§ 106 och 107 i Regeringsformen, hvilka afse helt andra förhållanden.
Skulle t. ex. den åt Departementschefen medgifna beslutanderätt äfven
476
Den 22 April, f. m.
afse direkt anordning af medel? Inför hvilken myndighet skola Stats¬
råden redovisa för de af dem beslutade medelsanordningar eller eljest
vidtagna åtgärder? Besvarandet häraf i alla detta ämnes särskildheter
skall visa detsammas omfattning och vigt samt tillika tydliggöra, att man
befinner sig inför frågor, som fordra den mest varsamma behandling. Och
för tillfället kan jag till en erinran härom inskränka mitt yttrande.
Herr Hedlund: Om det är en olycka för ett land att vara “för
mycket styrdt“, så gäller detsamma äfven om näringarne, när Staten ta¬
ger dem alltför mycket om hand, allt naturligtvis för att understödja och
befrämja desamma. Nu har under några år ett missgynnande skede in-
trädt för vårt jordbruk, som kämpat mot en mängd missgynnande för¬
hållanden, och derför hafva, bland alla andra medel till dess upphjelpande,
äfven rop blifvit höjda om inrättande af ett nytt statsdepartement, enkom
afsedt för jordbruket och dess angelägenheter, jemte i sammanhang här¬
med stående ärenden. Men sägen mig då, mine Herrar, hvad skall väl
detta departement få att uträtta ? En föregående talare har visserligen
uppräknat en del af de egenskaper han fordrar af den man som vid
Konungens rådsbord skall bevaka jordbrukets intressen, och han ställer
icke några små anspråk på den blifvande Departementschefen, som före¬
trädesvis, enligt hans åsigt, bör vara en skicklig och durchdrifven jord¬
brukare, ja det ser nästan ut som borde han kunna, ifall det gäller,
lära oss grunddikning, ängsvattning och trakthuggning, m. fl. goda saker,
men jag får upprigtigt bekänna, att jag icke inser behofvet häraf, ty
den Departementschef, som redan har handläggningen af de till jordbru¬
ket hörande ärenden sig anförtrodd, eger ju uti vår erkändt förträffliga
Landtbruksakademi och dess Förvaltningsutskott en rådgifvande myn¬
dighet, som torde fullt kunna mäta sig med hela det ifrågasatta departe¬
mentet, hvilket, enligt min tanke, icke skulle kunna uppfylla alla de för¬
hoppningar man ställt på detsamma, eller att det skulle blifva ett hem¬
lighetsfullt medel till jordbrukets upphjelpande. Hvad som i detta fall
gäller om jordbruket, gäller äfven om näringarne i allmänhet.
Hvad nu kommunikationerna angår och deras sorterande under det
ifrågasatta ministeriet, så hafva vi icke några andra egentligen allmänna
kommunikationer än jernvägarne, och för dem finnes ju redan inrättad
en Trafikstyrelse, lydande under Civil-departementet, och skulle vi nu in¬
rätta ett särskildt jernvägs-departement, tror jag verkligen att lyxen i vår
administration blefve alltför stor. Visserligen är det sannt, att vi äfven
hafva åtskilliga andra allmänna kommunikationer, såsom kanaler och båt-
leder m. fl., men för handhafvande! af vården om dessa behöfvas visser¬
ligen icke några nya statsinstitutioner. Helt annat är förhållandet i andra
länder, der kommunikationsväsendet nått en högst betydlig utveckling,
t, ex. i Frankrike, der Staten ingripit ganska djupt i kommunernas sjelf-
bestämmelse och skyldigheter, och der man snart sagdt i denna stund som
bäst håller på att öfverlägga och besluta huruvida Staten skall öfvertaga
anläggandet och underhållandet af vicinalvägar eller byvägar, men så
långt hafva vi lyckligtvis ännu icke kommit inom vårt land.
Beträffande åter de allmänna arbetena, så hafva vi icke heller några så¬
dana, om man icke dit vill räkna arbetena på våra fästningsbyggnader, men de
Den 22 April, f. m.
477
sortera ju naturligtvis och med mycket skäl under Landtförsvars-departe-
mentet, samt, om man så vill, några enstaka arbeten här och der i lands--
särsliW ?g0!,'ande’ ,utom de Pågående jern vägsbyggnaderna, för hvilka en
sai skild styrelse redan finnes, förnämligast vägarbeten i våra nordligare
provinser, hvilka arbeten dock lika mycket bedrifvas af kommunerna som
åt btaten. Jag har alltså mycket svårt att fatta behofvet af ett nytt
regermgs-departement, hvad dessa af mig nu uppräknade moment angår.
■■e i " u deremot beträffar den klagan, som sports öfver de alltmer
öfverhandtagande göromålen för Departementscheferne, isynnerhet uti
nägra åt de nuvarande departementen, tror jag den vara ganska berät¬
tigad och anser att densamma bör behjertas, så att någon lättnad må
onungens rådgifvare beredas från den mängd detaljfrågor, som i ständigt
vaxande grad nu taga deras tid och krafter i anspråk, men jag ber att
lä hemställa, huruvida man icke, för att nå detta ändamål, bör gå en an-
r,.Vag ar! Re8'enngen här vid lag föreslagit. Yårt land lider nemligen af
alltför mycken centralisation i förvaltningen, och vi böra söka befria så-
val Regeringen som Riksdagen från en mängd rent af privata angelägen¬
heter, hvilka nu af någondera utaf dessa myndigheter vänta sin yttersta
lösning men hvilkas såväl handläggning som afgörande egentligen borde
bero pa kommunerna sjelfva. På denna väg skulle den nu öfverklagade
sill 3lfv^ be^dll8t lattacl- JaS hemställer fördenskull, att man
mätte taga i betraktande huruvida icke länsrepresentationen kunde tåla
val någon ytterligare utvidgning, och för att åstadkomma något dylikt
tog jag. mig vid sednaste riksdag friheten väcka motion derom, att anslag
mätte, i och för åstadkommande af utdikningar och vattenaftappningar
m. b. dylika allmänna företag, beviljas och öfverlemnas till länsnämnderna,
tor att efter sig foretende omständigheter fördelas mellan de lokala och
kommunala myndigheterna. Ehuru detta förslag icke rönte någon fram¬
gång anser jag det dock hafva varit förtjent häraf, såsom utgörande åt¬
minstone en, om ock ringa början för tillämpningen af principen om kom¬
munernas sjBestyrelse, i något vidsträcktare grad än den de nu utöfva.
Hvad vidare angår det af Regeringen framlagda förslaget om rättighet
tor Konungen att åt Departementschef uppdraga afgörandet på eget an¬
svar af eu del mindre vigtiga mål, så gillar jag fullkomligt detta förslag
såsom varande fullkomligt lämpligt och antagligt. Jag tror ock, att ett
ayniit satt att gå till väga icke är främmande för styrelsen i derå länder
och jag tager mig i detta fäll, såsom exempel härpå, friheten nämna, att
i republiken Schweiz, hvars styrelse utgöres af ett förbundsråd, bestå¬
ende åt 7 a 8 departement, med förbundspresident och vederbörande de¬
partementschefer, alla vigtigare ärenden af styrelsen kollegialt behandlas
en del mindre vigtiga handläggas af vederbörande departementschef tillika
med ett par åt hans kolleger, samt att mål, som anses vara af mindre
betydenhet, afgöras af departementschefen ensam.
Beträffande slutligen Utskottets hemställan derom, att, då statsmini-
stersvardigheten icke bör utur våra grundlagar helt och hållet borttagas
Konungen borde kunna utse en Statsminister bland samtlige sine råd-
^fv.arTe> f instämmer jag fullkomligt häruti, under godkännande af de
skal Utskottet for en sådan åsigt anfört; men då under öfverläggningen
478
Den 22 April, f. m.
härstädes skäl blifvit anförda för återremiss af Utlåtandet i öfrigt, så
förenar jag mig med dem, som framställt ett dylikt yrkande.
Herr von Troil: Att de tre civila departementen för närvarande
äro så öfverhopade af göromål, att någon förändring eller tillökning är af
behofvet påkallad torde icke af någon kunna förnekas. Ej blott under
den sista utan äfven vid flera föregående riksdagar har så tydligt uttalats
behofvet af ett Departement för jordbruket, att jag deri finner tillräckligt
skäl för den framställning i ämnet, som af Kongl. Maj:t nu gjorts. Jag
erkänner likväl, att, enligt min åsigt, Utskottet i afseende på grundtanken
i dess Betänkande kommit till eu lycklig lösning af frågan, då Utskottet,
utan att underkänna vigten för de civila departementen af en nödig till¬
ökning, satt i fråga om icke någon minskning i de ö.friga departemen¬
tens antal skulle kunna ega ruin,, och då Utskottet derjemte uttalat den
åsigt att något särskilt uppräknande i grundlagen af departementens
namn och beskaffenhet icke borde ega ram. Äfven tror jag det vore en
lycklig väg Utskottet inslagit, då Utskottet föreslagit, att bland Stats-Rådets
ledamöter eu skulle vara Statsminister, som af Konungen skulle till denna
höga befattning utnämnas. Men om jag således anser, att Utskottet i af¬
seende å sjelfva gruntanken för sitt Utlåtande haft rätt,, så tror jag ock
å andra sidan, att åtskilliga af de anmärkningar, som blifvit framställda
emot Utskottets redaktionsförslag, förtjena afseende. Det torde derföre
vara nödvändigt att till Utskottet återremittera Utlåtandet, och detta så
mycket heldre som Utskottet då kan komma i tillfälle taga under pröf¬
ning hvad afseende må kunna fästas å Herr Björcks i ämnet afgifna för¬
slag, hvilket väl egentligen endast afser andra och således icke första,
tredje och fjerde punkterna i Utlåtandet, men likväl torde böra af Ut¬
skottet tagas i betraktande vid pröfning af nu föredragna punkter; och
förenar jag mig alltså med dem, hvilka påyrkat återremiss.
Öfver läggningen var slutad. Då rörande de föredragna tvenne punk¬
terna olika yrkanden blifvit gjorda, komme å hvar och en af dem sär¬
skilda propositioner att afgitvas. Vid detta förklarande af Herr 1 alman¬
nen begärdes ordet af
Herr Friherre Liljencrantz som yttrade: Jag anhåller att få
återtaga mitt förra yrkande om bifall till förevarande punkter.
Herr Rid der stad: Äfven jag anhåller att få återtaga mitt förra
yrkande på bifall till dessa punkter; — i stället instämmande med dem,
som yrkat återremiss för frågans nöjaktigare utredande.
Herr Bergström: Äfven jag får tillkännagifva, det jag åtel kallar
mitt yrkande om bifall till den andra och afslag å första och tredje punk¬
terna, samt att jag förenar mig med dem, hvilka påyrkat återremiss.
Herr Witt: För att icke uppehålla tiden, med framställande af
flera olika propositioner, eller möjligen votering, vill äfven jag, sedan den
479
Den 22 April, f. m.
talare, som först yrkade afslag, afstått derifrån, återkalla mitt förra yr¬
kande och instämmer med dem, hvilka yrkat återremiss.
Som efter dessa återtaganden af förut gjorda yrkanden endast åter¬
stodo de meningar, som yttrat sig antingen för bifall till eller återremiss
af samtliga nu föredragna punkter, framställdes nu, i öfverensstämmelse
härmed, å berörda punkter gemensamma propositioner, af hvilka Herr
dalmannen förklarade propositionen på återremiss besvarad med öfver¬
vägande ja; och hade Kammaren således beslutat, att punkterna 1, 3
och 4 uti Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3 skulle till Utskottet
återförvisas.
Punkten 2.
Herr Statsrådet von Ehrenheim erhöll ordet och yttrade: Den
framställning, som i nu förevarande punkt behandlas, afser en beslutande¬
rätt för Departementschefen i vissa till hans departement hörande ären¬
den, hvilka nu föredragas i Stats-Rådet och af Kongl. Maj:t derstädes af-
göras. Anledningen till framställningen finnes i det vid den nådiga Pro¬
positionen fogade Statsråds-protokollet af Justitie-statsministern uttalad,
nemligen att vår grundlag icke innehåller bestämmelser, som kunna anses
medgifva åt Kongl. Maj:t att lemna eu sådan rätt, under det att åtskil¬
liga ärenden, som i konseljen föredragas, icke äro af den vigt att de fordra
att der behandlas, och att detta synnerligen gäller om många af de mål,
som skulle i högsta instansen komma att afgöras, om den ombildning af ett
eller flera bland de förvaltande verken, som ifrågasatts, kommer att ega
rum. Med stöd af vissa i grundlagen förkommande stadganden har i ett
och annat särskilt fall åt Departementschefen gifvits beslutanderätt, men
då en sådan rättighet icke är uttryckligen i grundlagen medgifven, har
det skett med yttersta sparsamhet. Utskottet, som afstyrkt Kongl. Maj:ts
Proposition i ämnet, synes emellertid hafva antagit, att den ifrågasatta be¬
slutanderätten redan nu vore i grundlagen medgifven, och den särskilda
mening, som af en ledamot inom Kammaren redan blifvit i detta ämne
uttalad vid behandlingen af de andra punkterna i Utlåtandet, gitver vid
handen att, enligt hans åsigt, en sådan beslutanderätt bör stadgas, ehuru
under en annan form än Propositionen antyder. Behofvet deraf tyckes
således vara erkändt, och man torde då äfven kunna komma öfverens om
sättet, men då denna fråga egen sammanhang med frågan om embets-
verkens organisation, samt Riksdagen för denna sednare frågas behandling
tillsatt ett särskildt Utskott, vill jag icke yrka bifall till Kongl. Maj:ts
Proposition, utan torde det vara bäst att afvakta hvad yttrande detta Utskott
kommer att afgifva och hvad beslut Riksdagen i anledning deraf fattar,
samt att sedan ånyo göra frågan till föremål för pröfning hos Regeringen;
och detta så mycket heldre som saken derigenom icke upphålles, enär ny
framställning kan ske till 1869 års Riksdag och slutligen afgöras 1870.
I anledning af de betänkligheter Utskottet uttalat mot bifall till den
Kongl. Propositionen, kan jag icke underlåta att yttra några ord. Ut¬
skottet säger å pag. 7 i Utlåtandet: “Man stadnar i ovisshet, om meningen
varit att låta Departementscheferne afgöra vissa ärenden, som fortfarande
480
Den 22 April, f. in.
skulle ingå till Kongl. Maj:t, och att Departementscheferne sålunda skulle
med Konungen dela beslutanderätten i verkliga regeringsärenden, eller
om vissa mål af mindre betydenhet skulle förlora sin egenskap af rege¬
ringsärenden och göras till departementsärenden.'1 Den skilnad emellan
regeringsärenden och departementsärenden, som Utskottet förutsätter, synes
icke ega någon grund i grundlagen. De skrifter i besvärs- och ansöknings-
mål m. fl. ärenden, som till departementen ingifvas, äro ställda till Kongl.
Maj:t, och att icke anse dem såsom regeringsärenden, dertill gifver ej
grundlagen någon anledning, lika litet som Propositionens mening är att
uti ordningen för ski-ifters ingifvande göra någon förändring.
Frågan om rätt till besvär emot Departementschefens beslut, som
Utskottet anser oafgjord, besvaras äfven af förhållandena sjelfva. Andra
ärenden kunna nemligen icke åt Departementschefen afgöras än dem
Konungen åt honom öfverlemnar, och Konungen kan icke uppdraga åt dess
Chef att afgöra besvär öfver hans egna beslut. Dylika besvär, ställda till
Konungen, måste således, likasom alla andra icke särskildt undantagna
ärenden, åt Departementschefen inför Konungen i Stats-Rådet föredragas.
Att “Konungen skulle kunna skiftesvis gifva och återtaga ett sådant be¬
myndigande för Departementscheferne-1, är gifvet så till vida, som det måste
ligga inom hans befogenhet att sjelf afgöra ärendena, om han så aktar
nödigt; i annat fall skulle bestämmelsen innebära en inskränkning i
Konungens beslutanderätt och hans ställning enligt grundlagen. Att åter,
såsom Utskottet vidare yttrar, ett dylikt bemyndigande skulle kunna blifva
för denne Departementschef vidsträcktare än för den andre, är visser¬
ligen möjligt och beror på ärendenas olika beskaffenhet inom de olika
departementen.
Härefter begärdes ordet af
Herr Friherre von Schulzenheim: Jag afstår från ordet och in¬
skränker mig till att yrka bifall till den föredragna andra punkten.
Herr Björck: Då jag begärde ordet, hade jag ännu icke fattat fulla
meningen af Herr Statsrådet von Ehrenheinis yttrande. Jag tror mig
sedan hafva kommit till den uppfattning deraf, att Regeringen är nöjd
med att frågan nu ej vinner någon lösning. Vid sådant förhållande anser
jag olämpligt att ifrågasätta någon återremiss och gör det ej heller; men
vill emellertid fästa ledamöternes inom Utskottet uppmärksamhet derpå
att genom återremiss af de öfriga punkterna till Utskottet äfven nu före¬
varande ämne kan komma att ånyo blifva föremål för pröfning hos Ut¬
skottet, ty, såsom vi veta, kan Utskottet af sig sjelft ånyo upptaga ären¬
det till behandling. Man bör således icke förlora allt hopp om fram¬
gång åt saken, derföre att Regeringens förslag nu förfaller. Af denna an¬
ledning anser jag mig icke behöfva begära återremiss, det jag ej heller
finner lämpligt, likasom jag anser mig icke ega fog i sakens så beskaffade skick
att vidare yttra mig. Hvad jag åsyftat med det utaf mig afgifna förslag
är alldeles detsamma, som Regeringen, fast på en annan våg, velat åstad--
komma, nemligen departemental-styrelsens utveckling; och skulle jag, derest
denna
481
jDeti 22 April, f. m.
denna fråga kommit att blifva närmare diskuterad, sökt utveckla den
skilnad som finnes emellan departemental- och minister-styrelse.
Herr Nils Larson: Det är väl sannt, att Konstitutions-Utskottet
kan, med den rätt grundlagen gifver, utan föranledande af Kongl. Propo¬
sition eller annan framställning, föreslå hvilken ändring i grundlagen Ut¬
skottet anser nödig eller nyttig, men sedan Utskottet eu gång afstyrkt hela
den sak, hvarom förevarande punkt handlar, så och för den händelse
Kammaren godkänner denna Utskottets hemställan, vågar jag betvifla, att
Utskottet ånyo till behandling upptager samma ämne. Om man, såsom
det tycktes framgå af öfverläggningen om de öfriga punkterna i Betän¬
kandet, önskar framgång i en eller annan form åt sjelfva saken, anser
jag det derföre vara bäst och säkrast att återremittera äfven denna punkt
till Utskottet. Jag tilltror mig visserligen icke att i förväg yttra något
omdöme om hvad Utskottet kan komma att besluta i anledning af det
förslag till ändring i 6 § Regeringsformen, som herr Björck under diskus¬
sionen om de tre andra punkterna i Utlåtandet framställt, ehuru det synes
mig tvifvelaktigt, om det syftemål Herr Björck dermed afsett kan vinnas,
enär jag föreställer mig det vara mycket svårt, om icke hardt nära omöj¬
ligt att uppdraga en tillräckligt klar gränslinie emellan de olika slag af
ärenden, hvarom Herr Björck talat. Men jag har emellertid med detta
mitt förord för återremiss velat bidraga till att hålla frågan öppen.
Herr Sjöberg: Af sednaste talaren är jag i hufvudsakliga delar
förekommen. Det synes mig nemligen klart, att, i följd af de beslut Kam¬
maren fattat rörande de andra punkterna i Utlåtandet, äfven nu före¬
varande punkt bör till Utskottet återremitteras. Jag vill nu icke inlåta
mig i någon granskning af de skäl, Utskottet anfört för sitt afstyrkande
af den Kongl. Propositionen i ämnet, och ej heller af de motiv, som
ligga till grund för samma nådiga Proposition, liksom jag icke! heller
ämnar uppträda såsom försvarare för densamma, men jag kan dock icke
underlåta att uttala, det eu reform i den retning, Kongl. Maj:t i Dess
Proposition afsett, torde vara alldeles nödvändig och utgöra ett grund¬
vilkor för hvarje reform af vårt förvaltningsväsende i allmänhet. Vill man,
i likhet med Utskottet, fastläsa förvaltningen vid de begrepp, som hittills
gjort sig gällande, så kommer man in på eu annan väg, som denna Kam¬
mare säkert icke vill bestrida, att nemligen ytterligare konsolidera de för¬
valtande verkens myndighet. Om någon förändring skall ske, så bör den
ytterst hvila derpå att söka förekomma, det icke den mängd detaljfrågor,
som för närvarande föredragas och afgöras i Stats-Rådet, fortfarande be¬
svära Statsrådsledamöterne kollektivt och upptaga deras tid. Såsom nu
är förhållandet, är det alldeles uppenbart, att Regeringsledamöterne äro
till den grad öfverhopade af göromål, att äfven den största förmåga snart
nog måste utnötas, utom det att — hvad ännu mera förtjenar uppmärk¬
samhet — denna anordning ingalunda är öfverensstämmande hvarken med
vår nuvarande representationsform eller Riksdagens arbetssätt. Vill man
någon förändring, så måste man acceptera den grundtanke, som ligger i
den Kongl. Propositionen, och då Herr Björcks förslag tycktes närma sig
Itiksd. Prat. 1868. 2 Åfd. 3 Band. 31
482 Den 22 April, f. m.
denna, synes mig skäl vara för handen, att, på satt herr Nils Larson
redan hemställt, till Utskottet återremittera denna såväl som de andra
punkterna i Utlåtandet. Någon olägenhet deraf kan ej inträfia; men der¬
emot kan såsom ytterligare skäl för en dylik åtgärd anföras, att frågan
derigenom kan komma att afgöras i sammanhang med Betänkandet af det
särskilda Utskott, som fått sig uppdraget att behandla Herr Björcks motion
om embetsverkens reorganisation, med hvilken sednare fråga den nu före¬
varande eger nära samband. Bemälda Utskott lärer hafva betonat nöd¬
vändigheten af en sådan reform som den Kongl. Propositionen afser;
hvarföre och då det Särskilda Utskottets Betänkande icke länge lärer låta
vänta på sig, en återremiss af förevarande punkt äfven ur denna synpunkt
torde kunna försvaras.
Herr Otterström: Vill man saken, bör man till Utskottet åter¬
remittera denna punkt. Jag vill dock icke saken och vill derföre bifalla
Utskottets förslag. Det är icke törsta gången denna fråga är å bane.
Vid 1859 års riksdag afgafs en Kongl. Proposition rörande samma sak.
Då ifrågasattes att införa den så kallade Regeringsrätten, som i sista in¬
stansen skulle afgöra en mängd ärenden, hvilka nu gå till Kongl. Majd.
Frågan föll likväl. Hvarföre föll den? Jo, derföre att svenska folket är
ett kouungskt folk. Det vill att, om Kongl. Maj:t skall frånträda något
af sina prerogativ, detta lemnas i folkets egna händer men icke i under¬
ordnade myndigheters. ..
Fn talare har sökt visa möjligheten att komma från en mangd detalj¬
frågor, som nu gå genom Regeringens händer, genom att, i stället för att
centralisera, decentralisera och öfverflytta dem till de kommunala institu¬
tionerna ; och jag tror att svenska folket gerna skulle se att man beträdde
denna väg; men att införa en sådan pascha-styrelse, att departements¬
chefen ensam skulle afgöra en mängd regeringsärenden, kan jag icke god¬
känna.
Jag anhåller således om bifall till Utskottets förslag.
Herr Björck: På skäl, som jag anförde, då jag sist hade oidet,
afstod jag från yrkandet om den i min tanke nödiga återremissen för
pröfning i ett sammanhang af 6 och 7 §§; men sedan Herr Nils Larson,
som är ledamot i Koustitutions-Utskottet, framhållit, att Utskottet möjli¬
gen skulle anse sig icke kunna å nyo till pröfning upptaga 7 §, om Kam¬
maren angående densamma nu fattade ett bestämdt beslut, får jag åter¬
taga det af mig gjorda yrkandet och förändra det till anhållan om åter¬
remiss, öfvertygad att, då anledningen till återremiss icke är någon annan
än den nu uppgifna, det icke skall kunna stöta emot skyldig grannlagen¬
het att så förfares med ett förslag från Regeringen.
Herr Grefve Pos se: Jag hade ämnat ingå i en närmare granskning
af den Kongl. Propositionen, men då Regeringen genom dess bär närva¬
rande ledamot låtit frågan falla, anser jag det icke vara tillständigt att
dermed upptaga tiden. Jag anser, att Utskottets förslag bör bifallas, och
yrkar derpå. Jag kan icke biträda yrkandet om återremiss, hvaraf följden
skulle blifva, att, sedan Regeringen förklarat sig icke hålla på sitt förslag,
Den 22 April, f. ni. 4gg
Kammaren skulle förbehålla sig att ännu en gång pröfva samma förslag.
Dessutom är Utskottet i tillfälle att å nyo behandla frågan, antingen den
dit återremitteras eller icke.
Herr Statsrådet von Ehrenheim: Jag ber att få erinra, att, då
jag förra gången både ordet, förklarade jag, att jag af uppgiga skäl icke
ville begära bifall till Kongl. Maj:ts Proposition i denna del, utan att der¬
före frångå att en lagstiftning i samma rigtning var behöflig, och då frågan
under den föregående diskussionen blifvit satt i sammanhang med den
redan återremitterade fjerde punkten i Utlåtandet, har jag icke anledning
att motsätta mig en återremiss äfven af denna punkt, helst Kongl. Maj:t,
ehvad utgång frågan får, är oförhindrad att taga saken i förnyadt öfver¬
vägande och till nästa Riksdag göra den framställning han kan finna
lämplig.
Herr Grefve Pos se: I följd af det sista yttrandet afstår jag från
mitt yrkande om bifall till Utskottets förslag och förenar mig med dem,
som anhållit om återremiss.
Öfverläggningen var slutad, och blef jemväl denna punkt till Utskottet
återförvisad.
§ 4.
Till förnyad behandling förekom Konstitutions-Utskottets Utlåtande
N:o 4, i anledning af väckta motioner om ändring i Regeringsformens och
Riksdagsordningens bestämmelser angående tiden för val af Riksdagens
Justitieombudsman samt Fullmägtige i Riksbanken och Riksgäldskontoret.
Detta Utlåtande blef af Kammaren bifallet.
§ 5.
Föredrogs å nyo och bifölls Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 16,
i anledning af väckt motion om förnyade stadganden rörande Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.
§ 6.
Företogs till afgörande Bevillnings-Utskottets bordlagda Memorial N:o
17, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut angående tullbevillningen.
Härvid föredrogos Utskottets hemställanden rörande följande artiklar:
Inventarier, skepps-, m. m.
Med afslag å Utskottets hemställan till denna Kammare att biträda
Utskottets af Första Kammaren godkända förslag, vidblef Kammaren sitt
förut fattade beslut och godkände den i punkten 1 intagna voterings-
propositioneu.
484
Deu 22 April, f. m.
Hammare och smedjestäd.
Kammaren vidhöll sitt förut fattade beslut samt godkände det förslag
till voteringsproposition, som Utskottet i punkten 2 afgifvit.
Kemiskt-tekniska preparater.
Vidhållande sitt härom förut fattade beslut, afslog Kammaren hvad
Utskottet hemställt om bibehållande af Första Kammarens mening, och
godkände det i tredje punkten afgifna förslaget till voteringsproposition.
Kolsyradt kali:
Utskottets hemställan i fjerde punkten bifölls.
Rötter.
Herr Friherre Als from er anförde: Jag hemställer att Kammaren
ville, med frånträdande af sitt förra beslut, bifalla Utskottets förslag att
bibehålla oförändrad den i gällande taxa förekommande rubriken “rötter“.
Vidare förekom icke. Utskottets framställning rörande denna artikel
bifölls; och ansågs i följd häraf den i femte punkten föreslagna voterings-
propositionen hafva förfallit.
Skeppsinventarier.
Utskottets i sjette punkten gjorda hemställan bifölls.
Verktyg.
Härvid yttrade
Herr Wedberg: I fall jag vore öfvertygad om, att den föreslagna
tullförändringen vore nyttig för landet i sin helhet, skulle jag ej motsätta
mig densamma, ehuru derigenom borttages det sista obetydliga, men ännu
väl behöfiiga tullskyddet för en stor del af tillverkningarne uti den fabriks¬
stad jag tillhör. Men då jag anser den icke vara det, tror jag att Kam¬
maren bör vidhålla sitt förut fattade beslut, Af Utskottets förslag skulle
följden blifva, att det lockande ordet “fritt" i tulltaxan sannolikt föran¬
ledde till en ytterligare import af dessa varor för ett eller annat hundra¬
tusentals riksdaler; men de mindre handtverkarne finge säkert ej sitt
verktyg billigare, utan vinsten stadnade i en eller annan större köpmans
händer. Då dertill kommer, att Staten skulle gå miste om 15,000 riks¬
daler i årlig tullinkomst, anser jag det vara skäl, att Kammarens ledamöter
vid en blifvande omröstning så enhälligt som möjligt votera för vidhållan¬
det af Kammarens en gång fattade beslut.
Vidare förekom icke. Utskottets hemställan afslogs, och den i sjunde
punkten föreslagna voteringspropositionen godkändes.
485
Den 22 April, f. m.
§ 7.
Föredrogs å nyo och punktvis Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31, i
anledning af väckta motioner åsyftande ändringar dels i Kongl. Förord-
ningarne den 21 Mars 1862 om konununalstyrelse på landet, om kommunal¬
styrelse i stad, om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd, och om lands¬
ting, dels ock i Kongl. Förordningen den 23 Maj 1862 om kommunal¬
styrelse i Stockholm.
Punkten 1.
Bifölls.
Punkten 2.
Herr Öl a Jönsson: Utskottet har afstyrkt bifall till motionerna
hufvudsakligen af det skäl, att ändring i den kommunala rösträtten skulle
verka rubbning i den karaktersskilnad, som bör finnas emellan båda Kam-
rarne. Detta skäl anser jag vara sökt och icke bevisande, ty det är gifvet,
att så länge den höga valcensus för Första Kammaren finnes, karakters-
skilnaden emellan Kamrarne icke kan upphöra.
Vid remissen af eu bland dessa motioner uttalade jag den åsigt, att
för dem, som betala lika bevillning till kommunen i mån af inkomster,
rösträtten borde vara lika. Denna åsigt har Utskottet icke velat godkänna,
utan har ansett förmögenhetsprincipen böra blifva gällande. Utskottet har
dock ansett denna princip icke vara hållbar och derföre föreslagit röst¬
maximum. Är principen rigtig, borde icke detta röstmaximum ifrågakomma.
Jag vidblifver dock, att den lika rösträtten är den enda rigtiga. Vore
åter förmögenhetsprincipen rigtig och således den, som har större inkom¬
ster, äfven hade större intresse för kommunens angelägenheter, större in-
sigter och större förmåga att ombesörja dessa, är det klart att i hvarje
kommun den förmögnaste skulle vid alla val erhålla förtroendet. Vore
denna sednare åsigt rigtig, så vore ock sättet för val af ledamöter i Andra
Kammaren origtigt, emedan Riksdagsordningen medgifver lika rösträtt.
Visserligen är strecket satt något högre än som här är i fråga, men per¬
sonlighetsprincipen är dock erkänd. Vore den af Utskottet försvarade
åsigten rigtig, är det klart att ett sådant förfaringssätt icke kunde få ega
rum, och då skulle i hvarje valdistrikt den rikaste blifva vald, ty af alla
angelägenheter är väl lagstiftningen en bland de vigtigaste. Vore den
åsigt rigtig, att den förmögnaste är den insigtsfullaste, skulle vi i Kam¬
maren rösta i förhållande till den bevillning vi erlägga till Staten. Så är
dock, Gud ske lof, icke förhållandet; och det skulle åtminstone icke kunna
falla mig in att lägga min sedel i urnan, om jag visste att min röst blott
gällde t. ex. en hundradedel mot en annans, och på lika sätt tänker
säkerligen mången äfven i fråga om kommunala angelägenheter, och det
är just detta, som dödar allt kommunalt lif och allt intresse för kommu-,
nala angelägenheter. Man bör icke förtänka, att den, som vet att hans,
röst icke betyder något, afhåller sig från de kommunala ärendenas, be¬
handling. Förmögenhetsprincipen är icke rigtig oeh således icke heller
rättvis, ty icke är det en persons fel att han är född till verlden af för¬
486
Den 22 April, f. m.
äldrar, som icke lemnat honom någon förmögenhet, eller som icke haft
vilja eller förmåga att lemna honom en uppfostran, som berättigar till ett
embete i Staten och deraf följande hög lön och större rösträtt. Det kan
icke heller nekas, att förmögenheten ofta är blott skenbar. En person
kan anses ena dagen såsom förmögen och utöfvar en stor rösträtt, andra
dagen gör han konkurs och har icke mera någon rösträtt, och det stora
förståndet har naturligtvis krupit ur honom, och hvad värre är, han kan
sjelf hafva råkat att krypa i häkte såsom bedräglig gäldenär. Icke heller
i fråga om det egna förvärfvet är den satsen rigtig, att den, som lyckats
förskallä sig den största förmögenheten, är den skickligaste. Många kunna
utan särdeles besvär skaffa sig förmögenhet, under det andra få arbeta
hela sin tid för att kunna förskaffa sig ett knappt dagligt bröd. Yägarne
äro ofta olika. Den raka vägen, som alltid är den bästa, leder dock icke
alltid till ära och rikedom. Heder, redbarhet i handel och vandel samt
en fast karakter äro visserligen egenskaper som skänka sin man lugn och
frid, men icke alltid guld och egodelar.
Jag kan icke heller ingå på den satsen, att den, som har större för¬
mögenhet, alltid erhållit större theoretisk bildning, som gör honom lämp¬
ligare till kommunala uppdrag. Jag medgifver visserligen, att så ofta kan
vara förhållandet, och ingen kan högre än jag uppskatta theoretisk bild¬
ning, men jag tror, att den sjelfförvärfvade praktiska kunskapen äfven har
någon betydelse. Arbetaresonen Lincoln och fiskaresonen Garibaldi hafva
sannolikt ej erhållit särdeles stor theoretisk bildning, men dock skaffat sig
namn, som skola lefva ärade och välsignade af millioner, då deras samtida
millionärer och andra möjliga storheter längesedan äro glömda.
Jag kan icke finna något skäl, hvarföre man icke skall tillerkänna
den redlige arbetaren medborgerliga rättigheter. Full medborgerlig rät¬
tighet har han icke, så länge han utgör blott en bråkdel af en menniska.
Staten behöfver statsmannen, men den behöfver ock arbetaren, och staten
skulle icke kunna hafva bestånd, om icke arbetaren funnes. Hvilken vå¬
da kunde väl den lika rösträtten medföra? Tror man verkligen, att den,
som i all sin tid fått lära sig arbeta och försaka, skulle vilja beslut, som
vore skadliga för kommunen. Jag tror bestämdt motsatsen och anser, att,
då fråga är om något för det allmänna verkligen gagneligt, arbetarne
skulle vara de förste att befordra detta.
Hvad tjenar det dessutom till att göra motstånd? Jag vet väl, att
motståndet är stort såväl inom som möjligen äfven någonstädes utom Riks¬
dagen, men starkare bålverk hafva fått vika för tidens mägtiga ström,
som går oemotståndligt fram och ej låter sig hejda af några hinder, de
må vara större eller mindre. Hvarföre icke i dag gifva arbetaren denna
rättighet, för hvilken han skulle tacka, då han kanske en annan dag ta¬
ger den utan att tacka för det han erhållit den?
Då jag icke vill yrka bifall till motionerna, väl vetande att nu icke
något står att vinna, då jag icke vill yrka återremiss, enär sådant icke
skulle tjena till något, och då jag icke heller vill bifalla Utskottets förslag,
yrkar jag, att detsamma, med ogillande af Utskottets motiv, må läggas
till handlingarne.
Den 22 April, f. m.
487
Herr Wilhelm Nilson: Utskottet har i början af detta Utlåtande
medgifvit, att det af mig samt några andra bland denna Kammares leda¬
möter väckta förslag om införande af per-capita-omröstning vid kommunal¬
val obestridligen eger den förtjensten att fullkomligt följdrigtigt tillämpa
en bestämd grundsats. Jag är Utskottet tacksam lör detta erkännande,
men det förundrar mig, att Utskottet icke velat i praktiken göra gällande
eu grundsats, som han följdrigtigt tillämpas, utan i stället ger företrädet
åt en annan, hvilken, man må jemka huru mycket man vill, har det stora
felet att aldrig kunna konseqvent genomföras, utan ständigt måste leda
till mer eller mindre orimliga missförhållanden. Mig förefaller det vara
lika oklokt att uppföra samhällsbyggnaden som hvarje annan byggnad på
eu grund, hvilken i sig sjelf är ohållbar och vacklande.
Nu, liksom vid förra riksdagen, har Utskottet såsom skäl för afstyr¬
kande af motionerna i fråga åberopat den rubbning i grundvalen för den
nya representationsordningen, som skulle blifva en följd af personlighets¬
principens tillämpning på den kommunala rösträtten, men nu, likasom då,
bär Utskottet förbisett, att den höga census och de öfriga bestämmelser,
som gälla för valbarhet till Första Kammaren, i väsendtligaste mån håfva
de farhågor, Utskottet i detta afseende uttalat.
Utan att vilja upptaga tiden med en utförligare granskning af Ut¬
skottets motivering i öfrigt, anser jag mig dock icke böra helt och hål¬
let förbigå det resonnement, som återfinnes på sidan 10 i Betänkandet,
der det heter: “Det synes Utskottet ligga i sakens natur, att den, som
dagligen måste från morgon till afton med strängt mekaniskt arbete söka
förtjena ett nödtorftigt lifsuppehälle, icke kan hafva hvarken tid eller lust
att förvärfva sig det mått af vetande, hvilket är ett vilkor för åskådnin¬
gens vidgande utöfver de dagliga behofvens inskränkta synkrets, för om¬
dömesförmågans skärpande och möjligheten af egen fördomsfri pröfning.
Således, ehuru dagakarlen, tjenaren eller torparen, såvida de äro till kom¬
munen skattskyldige, icke böra från rättigheten att deltaga i afgörandet
af kommunens angelägenheter uteslutas, måste det likväl medgifvas, att
deras trånga verksamhetskrets icke kan skänka den mångsidiga erfarenhet,
den kännedom af en mängd både sakförhållanden och personer, som hos
den sjelfegande jordbrukaren, den driftige köpmannen eller näringsidkaren
småningom uppkomma och i samma mån tilltaga, som deras verksamhet
vidgas. “ Mot detta resonnement tillåter jag mig eu invändning och ber
att att få hemställa, huruvida det tunga kroppsarbetet nödvändigtvis skall
omöjliggöra själens och tankens verksamhet. Kan icke bonden vid sin
plog eller handtverkare i sin verkstad, medan han sköter sitt arbete, på
samma gång reflektera öfver de allmänna frågor, som beröra hans förhål¬
lande till Staten eller kommunen? Huru mycket hans tid än kan vara
upptagen af omsorgen för sin och de sinas timliga utkomst, har väl dock
äfven han några stunder i veckan öfriga, som han kan använda för att
genom läsning och för honom lärorika samtal vidga sin åskådning utöfver
de dagliga behofvens trånga synkrets. Jag har svårt att tro, det en så¬
lunda förvärfvad bildning icke skulle ega lika stort värde som den, hvil¬
ken inhemtas innanför boddisken, och hvilken ofta är den enda som många
bland våra största röstegare inom städerna brytt sig om att tillegna sig.
Från den ståndpunkt jag intager i denna fråga kan jag således icke god¬
488
Den 22 April, f. m.
känna det resultat, hvartill Utskottet kommit; men då jag allt för väl inser,
att för närvarande någon framgång icke kan vinnas åt min motion, samt
att en återremiss ej heller skulle vara till något gagn, så har jag, liksom
nästföregående talare, intet annat yrkande att göra, än att den nu före¬
dragna punkten måtte med ogillande läggas till handlingarne.
Medan jag nu har ordet, begagnar jag tillfället att på samma gång
förklara, det jag kommer att rösta för afslag å samtliga de följande punk¬
terna i detta Betänkande, deri Utskottet framkommit med positiva förslag,
emedan jag tror, att ett bifall dertill endast skulle tjena till att ännu
längre undanskjuta en mera genomgripande reform i kommunallagstiftnin¬
gen, som är så högt af behofvet påkallad. Bet synes mig bättre att låta
det nuvarande oefterrättlighetstillståndet ännu tillsvidare fortfara, heldre
än att taga ett sådant litet tuppfjät till förändring, som Utskottet före¬
slagit. Det blir väl riksdag ännu en gång, och frågan kan då ånyo väc¬
kas till lif.
Herr Ribb in g: De, som yrkat tillämpning af personlighetsprincipen
i fråga om den kommunala rösträtten, det vill med andra ord säga, röst¬
rätt per capita i kommunens angelägenheter, utgå tvifvelsutan från den
rigtiga tanke, som många gånger och sednast af den förste talaren under
denna diskussion blifvit framhållen, att all rättighet måste vara fästad vid
en person och att någon rättighet icke eljest kan finnas, i följd hvaraf
talet om förmögenhetens rätt alltid måste blifva en orimlighet; och jag
medgifver, att ordalagen i våra nuvarande kommunallagar kanske icke all¬
tid i detta afseende äro så väl valda, eftersom nyssnämnda förhållande
icke synes hafva blifvit behörigen iakttaget uti åtskilliga der begagnade
uttryck, hvilka möjligen kunna gifva anledning till den föreställningen, att
den kommunala rösträtten vore fästad vid sak och icke vid person. Men
erkännandet, att det endast är personer, som kunna ega rättigheter, med¬
för dock icke, såsom en nödvändig konseqvens, att hvarje person skall
hafva samma eller lika stor rätt i hvarje hänseende som hvarje annan.
Det finnes visserligen rättigheter, som äro så beskaffade, de kallas all¬
mänt menskliga och allmänt statsborgerliga rättigheter, hvilka man åt¬
njuter på grund af att man är menniska eller såsom varande statsmedlem,
och i hvilka någon inskränkning icke kan ske, utan att hinder lägges för
den menskliga tillvaron och dess naturliga utveckling, eller en brist upp¬
står i fördelen och betydelsen för individen af att tillhöra eu stat. Sådana
rättigheter äro t. ex. samvets- och tankefrihet, yttrandefrihet, rätt till lag¬
ligt skydd i min lofliga verksamhet etc.; och vid dessa rättigheter eger
alltså den s. k. personlighetsprincipen omedelbar tillämpning; de tillkomma
alla personer och lika för alla. Nu blir frågan den: är rättigheten att
rösta i kommunens angelägenheter eu sådant allmänt mensklig eller all¬
mänt medborgerlig rätt? Denna fråga är så mycket mera berättigad,
som den förste talaren, Herr Ola Jönsson, bland annat begagnade det
uttrycket, att så länge arbetaren icke egde lika stor rösträtt som
hvarje annan medborgare, han endast vore att anse såsom en bråkdel
af en menniska. För den nyss uppkastade frågans besvarande vill jag
icke ingå i någon vidlyftigare undersökning, utan endast hänvisa på några
faktiska förhållanden. Hvarföre har ingen af de motionärer, som önska
489
Den 22 April, f. m.
per-capita-omröstning i kommunala angelägenheter, yrkat, att hvilken som
helst, som vore närvarande vid en kommunalstämma, t. ex. en resande,
hvilken tillfälligtvis komme dit, skulle få deltaga i afgörandet af dessa
angelägenheter. Den resande är ju menniska och statsborgare är han
också, och vore den kommunala rösträtten en allmänt mensklig eller all¬
mänt statsborgerlig rätt, borde den således tillkomma äfven den resande.
Ingen af de ärade motionärerne har heller föreslagit, att inom kommunen
bosatta qvinnor skulle ega rösträtt, eller att sådana inom kommunen bo¬
satte män, hvilka ej betala bevillning till Staten efter andra artikeln,
skulle få afgifva sin röst i de kommunala frågorna. Man torde dock icke
kunna neka, att dessa qvinnor och män både iiro menniskor och stats¬
borgare, och dertill äro de stabla medlemmar i kommunen. Dessa skulle
enligt den förste värde talarens åsigt, eftersom de icke hafva någon röst¬
rätt alls, icke ens vara “bråkdelar11 af menniskor, utan rent af vara noll
af menniskor. Skälet dertill, att den resande icke kan tillåtas deltaga i
de kommunala ärendenas behandling, torde emellertid ej vara något annat,
än det att man hvarken kan anse honom ega det intresse för eller de
insigter och kunskaper uti kommunens angelägenheter, som fordras för att
med sundt och godt omdöme deltaga i dessas handläggning och afgörande.
Skälet, hvarföre de i det sednare fallet nämnda personerna icke kunna
medgifvas en dylik rätt, torde åter vara det, att de icke ega den sjelf-
ständiga ställning inom kommunen, som garanterar -— såvidt yttre om¬
ständigheter kunna erbjuda en dylik garanti, — att de endast efter egen
bästa öfvertygelse afgifva sitt votum. Man måste således fordra vissa
qvalifikationer af en sjelfständig plats inom kommunen, af intresse för
densamma och genom verksamhet derinom ådagalagd vilja och förmåga
att gagna den, för att någon rösträtt skall kunna gifvas en person, hvil-
ket visar, att den kommunala rösträtten icke är en allmänt mensklig eller
allmänt statsborgerlig eller ens allmänt kommunal rättighet.
Om nu den kommunala rösträtten är beroende af vissa qvalifikationer,
hvilka somliga ega men andra icke, torde någon på skäl grundad invändning
icke kunna göras deremot att, der dessa qvalifikationer finnas i olika, grad,
en olikhet i rösträtten deraf bör uppkomma, ty när denna rätts tillväxa
är bestämd icke blott af den omständigheten att jag är menniska eller
medlem af kommunen, utan äfven af de nyssnämnda särskilda qvalifikatio-
nerna, måste dessas befintlighet i större eller mindre gi*ad betinga ett
större eller mindre mått af den på desamma grundade rättigheten. Sedan
det sålunda visat sig, att den kommunala rösträtten ingalunda hvilar
på den allmänna satsen, om personlighetspiuncipen är någon allmänt
mensklig, allmänt statsborgerlig eller ens allmän kommunalrättighet, utan
är beroende af helt andra förhållanden, torde det, när man betraktar
dessa förhållanden, såsom de faktiskt gestalta sig inom kommunen, icke
kunna förnekas, att denna rättighet, ehura såsom hvarje rättighet per¬
sonlig, det vill säga fästad vid en pei-son, dock icke är oberoende af
den kommunala medlemmens fönnögenhet. Förmögenhet i och för sig be¬
rättigar visserligen icke till någon rösträtt inom kommunen, men den
är en expression af de qvalifikationer, som betinga deltagande i kommu¬
nens angelägenheter, och i den meningen kan den kommunala rösträtten
sägas stå i förhållande till förmögenheten. Tänka vi oss hvad verklighe¬
490
Den 22 April, f. m.
ten i detta fall gifver vid handen, så torde det icke lida något tvifvel, att
för den fattige frestelsen är större att ställa sig i beroende af en annan,
än för den som eger fullt ekonomiskt oberoende, och att förmögenheten
är en fördelaktigare hjelp för intagande af eu oberoende och sjelfstän¬
dig position, än den ställning hvari den i ekonomiskt afseende vanlottade
befinner sig. Nekas kan ej heller, att den, som icke hvarje stund är upp¬
tagen af bekymmer för en nödtorftig utkomst, har vida bättre tid att
egna sig åt intresset och inhemtande af bildning och insigter för samt
sysselsättning och öfning med allmänna angelägenheter. Han blifver deri¬
genom mera sakkunnig och vinner en närmare kännedom om sådana per-
ner, åt hvilka kommunala uppdrag lämpligen kunna anförtros. Herr A. W.
Nilson hemställde nyss, om icke bonden, medan han går vid sin plog, och
handtverkare!!, medan han sitter i sin verkstad, eger ett godt tillfälle att re¬
flektera öfver allmänna angelägenheter. Ja, jag vill visst icke bestrida,
att han kan göra det, men jag fruktar att, om reflektionerna blifva alltför
djupa, arbetet kommer att lida derpå, ty det är icke menniskan gifvet att
kunna omfatta många saker på en gång, och likaså när dagens arbete är
slutadt tager nog naturen ut sin rätt i behofvet af hvila i stället för ett
nytt ansträngande arbete med funderingar och studier öfver kommunala
angelägenheter, så att man lugnt torde kunna påstå, att de, hvilka hela
dagen måste sysselsätta sig med kroppsligt arbete för sitt och de sinas
nödtorftiga uppehälle, ega mindre tid och mindre krafter öfriga att taga
kännedom om och sätta sig in i allmänna förhållanden. Den förste tala¬
ren nämnde visserligen namnen Garibaldi och Lincoln, och man skulle
kunna jemte dessa uppräkna många flera, men medgifvom, de äro undan¬
tag och ingalunda regel. För öfrigt bör man besinna, att de medlemmar
inom kommunen, hvilka förvärfvat sig en jemförelsevis god ställning, just
derigenom ådagalagt, att de ega en större duglighet och förmåga i ord¬
nandet af affärer och sålunda äfven böra vara lämpligare att handhafva
kommunens angelägenheter än de, hvilka äro stadde i svårare ekonomiska
omständigheter. Härvid medgifver jag visserligen, att undantag finnas;
man kan hafva ärft en stor förmögenhet och sålunda ega mycket, men
vara ett nöt ändå, och å andra sidan kunna olyckshändelser vålla, att
äfven den flitige och duglige förblifver fattig. Men man torde dock kunna
saga, att, i samma mån en person eger godt praktiskt förstånd och kraft
till arbete, olyckan åtminstone mindre inverkar på hans ställning, och att
åtminstone de, som klaga öfver ständig otur och olyckliga omständigheter
kanske hade större skäl att klaga öfver bristande förstånd eller bristande
arbetsamhet. Det är dock att märka, att det just är praktiskt förstånd,
som behöfves för dem, hvilka skola stå i spetsen för en kommun och
vårda dess angelägenheter.
Det är dessutom en högst vigtig omständighet, som man i det prak¬
tiska lifvet får observera, att olika förmögenhetsvilkor och deraf beroende
olika samhällsställning medföra en viss olikhet i intressen. För att ej gå
i detalj, vill jag såsom ett exempel härpå anföra, hurusom bland de grun¬
der, hvarpå vår nuvarande representationsordning hvilar, är äfven den
karaktersskilnad emellan de båda Kamrarne, som ligger deruti, att den
Andra Kammaren, hvarest de mindre bemedlade äro representerade, anses
utgöra det rörligare elementet inom Representationen och representera ett
Den 22 April, f. m.
491
rörligare intresse, emedan den mindre bemedlade alltid är mera benägen
för förändringar, under det att för valbarhet till Första Kammaren for¬
dras en viss högre census, och detta, såsom Hans Excellens Friherre de
Geer uti motiven till den nya Riksdagsordningen yttrat, bland annat af
det skäl att i Första Kammaren skulle finnas ''förmögenhetens konserva¬
tism". Och, mine Herrar! denna motsats i intressen skall aldrig upphöra,
så länge som motsatsen af fattigdom och rikedom finnes till och, långt
ifrån att vara förderfligt, är det en fördel att så är förhållandet, ty dessa
stridiga intressen motväga det ena det andra och böra således icke heller
saknas inom kommunen. Men det är eu grundregel för all anordning af
samhälle, att intet al de lofliga intressen, som i detsamma finnas, af de
andra får undertryckas; det är alltså al vigt, att man inom kommunen ej
ställer så till, att blott den ena sidan eger eu praktiskt verksam rösträtt,
under det att den andra sidans lika berättigade intresse är förmenadt
eu sådan. Härvid vill jag påpeka, att det icke är fråga om, huru stor
rösträtt den eller den individen såsom sådan bör ega, utan i hvilken ställ¬
ning de olika intressena inom kommunen stå till denna och hvarandra,
de må ega flere eller färre representanter, och hvilken rösträtt häraf be¬
tingas. Hulvudsaken är nemligen, att dessa intressen komma till sin rätt,
och det betyder ingenting om det är flere eller färre, som omfatta det
ena eller andra intresset. Och hvad som är väl att märka, det sagda
gäller nu lika väl när det är fråga om sådana beslut inom kommunen,
hvilka hafva ekonomiska utgifter till följd, som, när dylika icke kunna
ifrågakomma, såsom t. ex. vid personliga val, hvilket jag särskildt nämner,
emedan vi se, att förslag blifvit väckta derom, att den kommunala röst¬
rätten skulle vara olika vid val till kommunala befattningar och vid öfriga
så kallade ekonomiska ärenden. Till bevis lör rigtigheten af min sats,
att någon olikhet uti båda fallen icke bör förefinnas, ber jag att få nämna
ett exempel. Om vi tänka oss en timmerkarl eller en mureriarbetare,
som från morgon till qväll är sysselsatt med sitt arbete, och fråga vore
att välja en föreståndare lör ett byggnadsarbete eller hvad man i dagligt
tal kallar en “bas“, tror jag visst att vid ett dylikt val ingen skulle kunna
rösta bättre än murarne, ty dels känna de de personer, som kunna och
böra ifrågakomma, och dels kunna de bedöma deras duglighet till ett ar¬
bete, som de sjellva förstå och utöfva. Men icke kan väl någon påstå,
att de skulle vara i högre grad kompetenta att rösta vid val till Stads-
fullmägtige eller kommunalnämnd, och det af den naturliga anledningen
att de åtminstone i allmänhet icke känna de personer, som dertill kunna
ifrågakomma, emedan deras arbete håller dem inom en så inskränkt sfer,
att de icke ega lika godt tillfälle att förvärfva vidsträckta bekantskaper
som de, hvilkas verksamhet är af en mera vidsträckt natur, icke heller
känna arten af de angelägenheter, som skola utgöra måttstocken på dug¬
lighet vid dylika val.
Vid detta tillfälle torde det tillåtas mig att äfven besvara en anmärk¬
ning, som man ofta hör framställas, om den ock ligger på sidan af det
nu anförda, den nemligen att, då hvar och en skattar i proportion till
sin förmögenhet, kan den ene anses skatta lika mycket till kommunen
som den andra. För att bedöma, huruvida detta påstående är riktigt,
vill jag här blott framdraga ett exempel. Om flera personer ingå uti ett
492
Den 22 April, f. m.
bolag och delegarnes tillskott är olika, men somliga ledamöter äro fattiga
och, ehuru de tagit t. ex. blott en aktie hvar, det belopp, en hvar af
dem i bolaget insatt, likväl utgör en större proportion af deras förmögen¬
het, än de t. ex. 100 aktier, hvarför andra delegare ingått i bolaget, ut¬
göra af dessas förmögenhet, tror väl någon då, att de der herrarne med
100 aktier skulle gå in på att, vid bestämmandet öfver bolagets angelä¬
genheter, icke hafva mera att säga än de, som blott hade en aktie, der¬
före att denna utgjorde en större proportion af dessa sednares förmögen¬
het? Hittills har man åtminstone icke uti det industriela lifvet framkom¬
mit med några pretentioner på eller i lagarne för ordnandet deraf med
några stadganden om att bolagsmän skulle rösta'efter insatsens proportion
till deras förmögenhet, utan man finner det allt rättvisast, att rösträtten
bestämmes efter insatsernas förhållande till hvarandra.
Min mening i denna fråga, hvilken jag ock utvecklat i en reservation
vid en följande punkt i Betänkandet, är således den, att den kommunala
rösträtten visserligen icke kan vara fästad vid hus eller penningar utan
endast vid person, men att deraf icke följer, att alla personer inom kom¬
munen ega denna rätt, utan att detta bestämmes af särskilda förhållanden,
särskild ställning och särskilda qvalifikationer, och slutligen att samma
skäl, som bestämma huruvida eu person bör ega den rösträtt eller ej, äl¬
vs11 måste tagas i betraktande, då det gäller att bestämma graden af den
rösträtt en hvar bör ega. På dessa skäl, till hvilka lätt flera skulle
kunna läggas, yrkar jag bifall till denna punkt — och ber blott att få
tillägga några ord med anledning af ett yttrande utaf den förste talaren
och en anmärkning mot Utskottet. Han säde: “Hvartill tjenar det att Re¬
presentationen säger nej, då arbetaren i allt bill förr eller sednare kom¬
mer att taga denna rätt". Jag får härpå svara, att Utskottets skyldighet
är att föreslå, Representationens uppdrag är att besluta hvad hvardera
anser rätt, och ett sådant förslag och beslut om rätt och enligt rätt, äro
de enda, som “tjena till" något, eller rättare som allt annat bör tjena.
Om sedan våldet inträder, ja då tiga lagarne och rätten visserligen, men
detta ändrar eller minskar intet i deras värde och giltighet.
Herr Lindström: Vid riksdagarne väckas ej sällan motioner, om
hvilka man kan säga att de innehålla sin egen dom, och till sådana kan
man vara frestad att räkna dem, hvilka nu utgöra föremål för denna Kam¬
mares öfverläggning. I allmänhet torde det till föga tjena att om sådana
mycket orda; men då man här tyckes hysa den föreställning, att den
fråga, som i den föredragna punkten afhandlas, äfven om den nu afslås,
skall komma att betraktas såsom en framtidsfråga ej längre aflägsen än
att den redan vid nästa riksdag torde återkomma, tror jag det vara skäl
att icke lemna den utan all uppmärksamhet.
Det är med stor tillfredsställelse jag afhört föredraget af den siste
talaren, hvarigenom icke blott ämnet blifvit på ett utmärkt sätt nära nog
uttömdt, utan det äfven gjorts öfverflödigt att ingå i vidare svaromål på
de besynnerliga satser, som af den talare, hvilken först hade ordet, blifvit
framställda. Vid remissen af en utåt dessa motioner citerade motionären
ett uttryck, som sedan blifvit flera gånger här upprepadt. Han sade, att
det finnes händelser, som se ut som tankar. Jag skulle vilja vända om
493
Den 22 April, f. m.
detta uttryck och säga, att det tinnes tankar, som se ut som skulle de
aldrig blifva händelser; och till dem räknar jag personlighetsprincipen;
dock icke så som skulle denna stora tanke aldrig komma att sättas i
verket. Otvifvelaktigt kommer det en gång att ske, men dertill fordras
kanske århundrandens förarbete, och det vissa är att vi hos oss ännu
sakna och länge skola sakna det underlag af allmän bildning som torde
vara ett väsendtligt vilkor för principens utförande i hela dess vidd och
utsträckning.
Jag erkänner, att de motionärer, som föreslagit rösträtt per capita, icke
gjort sig skyldige till den öfverdrift, som ligger uti yrkandet att åt denna
princip, i hela dess utsträckning, nu vilja gifva tillämpning, ty de hafva
nog insett, att det är en ofantlig skilnad emellan personlighetsprincipens
tillämpning på valrätten och rösträtt per capita med census eller s. k.
streck. Det är icke heller mot dem jag nu vänder mig utan mot den
ytterlighet eller radikalism, till hvilken många vilja gå i denna fråga, ehuru
jag tror att äfven de förra ej gjort sig klar reda för följden af det system
de vilja genomföra. Jag vågar här vid lag påminna om vår store häfda¬
tecknare Geijer, på sin tid kanske den ifrigaste försvararen af personlig¬
hetsprincipen, som, då han kom till den praktiska tillämpningen och såg
den i ansigte!, icke vågade taga steget fullt ut. Han uppställde derför
sin så kallade förstärkta personlighet och han slutade med att säga: “låtom
oss framför allt icke hafva för landtörn11. Jag säger detsamma, låtom oss
erkänna den vackra tanke som ligger uti detta lystringsord, låtom oss gå
fram mot det mål hvartill den vill föra oss, men låtom oss dervid ej hafva
alltför brådtom. Då det gäller att välja emellan personlighetsprincipen
och lörmögenhetsprincipen, så, ehuru många vackra saker kunna sägas
om den förra, men den likväl, i följd af de stora vådor, man deraf har
att befara, icke kan för närvarande antagas, måste man, då annat icke
återstår att välja emellan, nöja sig med den sednare. Frågan blir då den;
har förmögenhetsprincipen i tillämpningen visat sig medföra stora olägen¬
heter; har af den nuvarande rösträtten följt sådana vådor för samhälls¬
ordningen, att man nödvändigt bör bryta med den, eller stå sakerna
onekligen på den punkt, att, om man icke det gör, det skall inträffa, på
sätt den förste talaren yttrade, att den af tidsandans mägtiga ström skall
blifva bortsopad med eller mot vår vilja? Hvad dessa olägenheter och
vådor beträffar, som af den nuvarande författningen skulle följt, har jag
visserligen hört, att de skulle finnas, men ingenstädes sett dem, och påstå¬
endet i denna del är allt annat än styrkt; och hvad beträffar tidsandens
rigtning eller den opinion, som skulle gått ut från de många röster som
höjts i landet emot nu gällande lagar, så säger jag, när fråga blir om
att bedöma denna opinions värde, att om jag ock härvid icke vill gå så
långt som en vis man, hvilken yttrade, “att man kan vara viss, att det,
som mängden gillar, oftast är det sämsta11, jag dock tror att hvad mäng¬
den gillar icke alltid är det bästa. Den genomgripande förändring, som
man nu vill genomföra i kommun allagar ne, är i min tanke i allmänna opi¬
nionen icke så uttryckt, att man bör gå så långt motionärerne här ifråga¬
satt. Jag känner icke heller något land, der personlighetsprincipen är i
dess fullhet tillämpad, och hvem vill påstå, att i de länder, hvarest den
förekommer med begränsning, förvaltningen är bättre än hos oss. Yi
494
Den 22 April, f. m.
hafva föga erfarenhet af denna princips tillämpning, men uti det samhälle,
jag representerar, har man kommit i tillfälle att göra bekantskap med
densamma. Vid kyrkliga val och dylika frågor har inom en af de der¬
varande församlingarne hvarje församlingens ledamot en röst; men man har
der icke funnit någon fördel af denna princips tillämning, snarare mot¬
satsen. Då fråga varit om vigtiga angelägenheter, för hvilka man ansett
sig kunna påräkna ett stort intresse, har man mången gång måst hemta
folk från gatan; men då frågan gällt t. ex. löneförhöjning åt en kyrko¬
betjent eller dylikt, då har der icke saknats folk som i mängd infunnit sig
för att mot kyrkorådets tillstyrkan votera anslag åt nämnde person.
Jag tror icke, att en opinion, tillkommen genom ett möte i Skåne
eller af en församling i Göteborg, Helsingborg eller Örebro, betyder något,
då Representationen har att stadga sin öfvertygelse om behöfligheten af
de ifrågavarande förändringarne, och hittills har någon annan opinion icke
blifvit hörd. Om man åt en sådan opinion skall kunna skänka förtroende,
måste man ock vara öfvertygad, att alla de, som varit med om att ut¬
trycka denna opinion, förstå hvarom fråga är, och att hos dem finnes
kännedom om den grund, hvarpå saken hvilar. Men då man det icke är,
så får det ursäktas, om man hyser misstro deremot och ej har den höga
tanke derom som många andra. Jag tror visserligen, att i landet finnes
en opinion, som påyrkar förändring i kommunallagarne och är i vissa de¬
lar missnöjd med det nuvarande förhållandet, men detta kommer sig icke
deraf att rösträtten icke blifvit nog långt utsträckt, utan det har efter
mitt förmenande sin grund i de ökade skatterna. Man har trott, att
denna förhöjning i skatterna skulle kunna förekommas genom förändring
i rösträtten. Jag tror att häruti ligger ett misstag och tror dessutom att
man icke alltid gjort för sig klart om icke denna beskattning varit till
kommunens fördel; vill man närmare undersöka förhållandet härmed, så
skall man finna, att i de flesta fall just de som ifrigast yrkat på en för¬
ändring äro de, som af dessa skatter och af hvad dermed i kommunen
uträttats haft största fördelen.
Den förste talaren yttrade, bland annat, att en större förändring i
rösträtten icke skulle hafva till följd någon rubbning i den karakters-
skilnad, som borde finnas emellan de båda Kamrarne. Jag förstår dock
icke huru han från sin ståndpunkt kunnat komma till en sådan slutsats,
då jag föreställer mig att det yttersta målet för hans och anhängarnes till
hans lära sträfvande!! måste vara att äfven i sista hand, d. v. s. inom Repre¬
sentationen, utöfva det större inflytande som de mindre röstberättigade å
landet, i fråga om Första Kammarens sammansättning, nu sakna, och
kunde detta lyckas, så lärer väl ej kunna nekas, att icke sådant skulle
högst väsendtligt förändra nämnde Kammares utseende och karakter, och
sålunda den grund rubbas, hvarpå nuvarande Riksdagsordning är byggd.
Min öfvertygelse är att om i kommunallagstiftningen från början icke
införts det höga maximum, utöfver hvithet ingen får rösta, skulle det stora
missnöje, som nu är rådande, icke hafva försports, och vi icke behöft be¬
handla sådana frågor som denna.
På dessa grunder, men synnerligast med anledning af de i den siste
talarens sakrika anförande framhållna skäl, yrkar jag bifall till Utskottets
495
Ben 22 April, f. m.
hemställan i denna punkt; förbehållande mig att, i den mån öfriga punk¬
ter blifva föredragna få till saken återkomma.
Herr de Maré: En jemförelse emellan det förslag, Utskottet nu
framlagt, och det, som Utskottet vid förra riksdagen framställde, torde bäst
bevisa behödigheten af en förändring i den kommunala lagstiftningen, såvida
icke allt kommunalt lif skall dödas. Då en sådan förändring skall ske
finnas tre vägar att välja. Man har nemligen att bestämma sig för antingen
en graderad röstskala, eller för en begränsad röstskala eller ock för röst¬
rätt per capita. Den första utvägen är alltför godtycklig, ty hvar skall
man sätta gränsen? Samma skäl talar äfven mot den andra vägen, på
hvilken Lag-Utskottet inslagit. Det återstår således blott en utväg, som
icke kan läggas till last detta fel, och det är rösträtten per capita. Jag
vet alltför väl, att denna icke i den närmaste framtiden kan genomföras, men
jag tror att det varit klokast att göra det nu, ty förr än det skett upp¬
hör denna fråga icke att stå på dagordningen och blifver, hvad den nu
icke är, en brännande. Öfvertygad, som jag är, att inom en icke aflägsen
tid en så stark opinion skall bilda sig, att sanningens stora magt skall
nödgas vika för personlighetens, efter min tanke, berättigade fordran på
större deltagande i kommunens, likasom den fått göra uti Statens ange¬
lägenheter. är det som jag icke kan gilla det resultat, hvartill Utskottet
kommit, då Utskottet förordat census.
Jag sade nyss, att jag väl vet, att något resultat icke i dag vinnes på
den väg, som jag anser vara den enda rätta, och jag vill derföre icke
framställa något yrkande i syftning af återremiss eller bifall till motio¬
nerna; men jag har funnit behof att uttala mina tankar i ämnet och att,
på grund deraf, i likhet med ett par föregående talare, anhålla, att Ut¬
skottets Utlåtande i denna del, med ogillande af motiven, lägges till
handlingarne.
Herr Hierta: Det skulle vara att göra alltför litet afseende på
frågans praktiska ställning, om jag sökte att genomdrifva bifall till de mo¬
tioner, som i denna punkt afhandlas. Det är nemligen tydligt, att då
frågan beror icke blott af Andra Kammaren, utan äfven af den Första,
någonting nu icke står att vinna.
Då jag motionerat ett af de alternativ, Utskottet föreslagit, ber jag
att få göra ett par anmärkniugar mot Utskottets resonnement. Det ena
återfinnes å sidan 7 och angår det inflytande, som den föreslagna för¬
ändringen skulle kunna komma att utöfva på karaktersskilnaden emellan
de båda Kamrarne. Utskottet säger: “Om nu landstingens medlemmar och
stadsfullmägtige i städerna skulle väljas icke genom omröstning efter skatte-
grund, utan per capita, så lärer väl ingen kunna neka, att, såsom förra
Lag-Utskottet anmärkt, sjelfva bildandet af Första Kammaren komme att
antaga nästan alldeles samma karakter, som bildandet af Andra Kamma¬
ren, och att derigenom ett af grunddragen hos den förra utplånades’*.
Jag anser, att Utskottet icke har rätt i detta resonnement, och orsaken
dertill ligger i det olika sätt, på hvilket Första och Andra Kammarens
ledamöter väljas. Om fråga uppstår om val af ledamöter i kommunal¬
nämnd eller hos stadsfullmägtige, så är det klart, att den mindre bemed¬
496
Den 22 April, f. m.
lade, som måste arbeta för sitt nödtorftiga uppehälle och följaktligen icke
bar tid att åtaga sig ett dylikt, ledamotskap, röstar på andra, som hafva
både mera tid och förmåga afl besörja kommunens angelägenheter, och
deri ligger ett återhåll på den våda, som Utskottet befarat.
Det andra resonnementet förekommer å sidan 10. Jag anser äfven
detta vara alldeles origtigt; men då det redan är af en föregående talare
ådagalagdt, vill jag icke dermed uppehålla tiden.
Jag ber att få till besvarande upptaga några argument, som under
diskussionen blifvit framställda. Jag kan icke, i likhet med en talare,
anse att det missnöje, som i denna sak uttalats af hela svenska folket,
bör rubriceras blott såsom ett sorl.
En värd talare i mitt grannskap har sagt, att om fråga vore att välja
en person att förestå uppförandet af ett hus, han ansåg en murare vara
tjenlig dertill, men icke till något annat; samt att omröstningar i kom¬
munala angelägenheter vore att betrakta lika med dem, som inom bolag
ega rum. 1 de; kommunala lifvet förekomma dock en mängd skiftande
förhållanden, hvilket icke är fallet med bolag, der man blott har ekono¬
miska angelägenheter att besörja.
En talare har uppträdt mot den princip, som blifvit af Utskottet för¬
ordad, och har frågat hvilka vådor det nuvarande röstsättet medfört. Jag
anser att man icke behöfver framleta sådana vådor, utan tror att ensamt
den omständigheten, att i ett samhälle en person kan öfverrösta alla de
öfrige, innebär tillräckligt skäl för en förändring.
Jag vill icke instämma i de fraser, som af den förste talaren lades
till grund för personlighetsprincipen, ty i hvarje samhälle måste de för¬
mögnare se till att det finnes tillfälle för den mindre' bemedlade att er¬
hålla en uppfostran, som gör det möjligt för denne att framträda i det
kommunala lifvet och deltaga i samhällets angelägenheter. Men om detta
ställes så, att mängden icke kan något uträtta, uteblifver denna uppfostran,
och mängden slår sig på helt annat.
Det kan icke lemnas ur sigte, att en del af arbetsklassen, som beta¬
lar något i bevillning, kommit till denna ställning genom sparsamhet och
omtanke, hvarigenom den, på sätt en talare framhållit, sättes i tillfälle
att taga närmare kännedom om allmänna angelägenheter.
Jag vill icke underkänna hvad Utskottet i clenna punkt föreslagit;
men då Utskottet i följande punkter stadnat dervid, att eu person skulle
kunna utöfva rösträtt för så stort antal röster, som svarar mot i stad en
femtiondedel af stadens hela röstetal och å landet mot en tiondedel af
kommunens hela röstetal efter röstlängden, anser jag denna eftergift vara
för ringa, och jag instämmer derföre med dem, som yrkat, att, med ogil¬
lande af motiveringen, punkten måtte läggas till handlingarne.
Som ytterligare tjugu ledamöter anmält sig till deltagande i öfver-
läggningen rörande ifrågavarande andra punkt, och tiden redan var långt
framskriden, beslöt Kammaren på Herr Talmannens framställning att nu
åtskiljas; kommande sammanträdet, enligt derom utfärdadt anslag, att åter
fortsättas
Kl. 6
Den 22 April, e. in.
497
Kl. 6 e. m.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag öfver de af Kammaren under förmidda¬
gens sammanträde fattade beslut.
§ 9.
Herr Talmannen tillkännagaf, det Herr Statsrådet von Ehrenheim
förmält sig hafva att aflemna en Kongl. Maj:ts Skrifvelse.
Herr Statsrådet öfverlemnade härpå Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse
af denna dag, angående lydelsen af 23 § i Riksgälds-kontorets reglemente,
och förklarade herr Talmannen att densamma skulle hos Kammaren röna
grundlagsenlig behandling.
§ io.
Härefter fortsattes den under förmiddagen började föredragningen af
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31, i anledning af väckta motioner, åsyf¬
tande ändringar dels i Kongl. Förordningarne den 21 Mars 1862 om
kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad, om kyrkostämma
samt kyrko- och skolråd, och om landsting, dels ock i Kongl. Förordnin¬
gen deri 23 Maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm.
Att yttra sig öfver den till behandling föreliggande andra punkten
uppropades enligt förut gjord anmälan följande ledamöter:
Herr Carl Isak Bengtsson: Jag skulle visserligen för min del
helst vilja hemställa om bifall till motionärernes förslag i detta hänseende,
emedan jag anser personlighetsprincipen vara till sin grund rättvis och
derjemte klokt att densamma nu tillämpa. Men då i det skick, hvari
frågan för närvarande sig befinner, ingenting lärer kunna vinnas genom
eu återremiss i af mig sålunda angifven syftning, vill jag inskränka mig
att, i likhet med Herr Ola Jönsson och flere öfrige talare, yrka, att Be¬
tänkandet i denna del med ogillande lägges till handlingar^.
Herr Siljeström:
Herr Jöns Pehrsson: Af de talare, som uppträdt under denna
öfverläggning, har den förste och den, som sist hade ordet, uttalat samma
åsigt, som jag hyser beträffande det så kallade röstvärdet inom kommu¬
nen ; men det oaktadt hafva de icke kommit till samma yrkande som jag,
för min del, anser böra framställas. Mig synes nemligen, att en så stor
grundsats af rättvisa här är i fråga, och att tiden redan så länge blifvit
försummad för dess tillämpning, att jag tror, det något steg nu bör vid¬
tagas i sådan rigtning och att man omsider bör något lyssna till de röster,
Riksd. Prof. men, 2 Å/d. 3 Band.
32
498
Den 22 April, e. m.
hvilka i detta hänseende höjt sig såväl inom Riksdagen som utom den¬
samma. Åtminstone tycker jag, att denna Riksdags Andra Kammare borde
finna det vara af vigt att komma så långt på vägen till det slutliga målet, att
Kammaren fattade det beslut, som jag tänker föreslå, eller att rösträtten
i kommunens angelägenheter skulle af alla dess röstberättigade medlemmar
utöfvas med enkel röst eller per capita, då fråga är om personliga val.
Så mycket måtte väl för denna gång kunna medgifvas. För öfrigt kan
jag icke på något sätt instämma i de motiv, Utskottet anfört för afslag
af de motioner, som blifvit behandlade i denna punkt af Betänkandet.
För att bevisa ohållbarheten af dessa skäl, vill jag anföra ett enda exem¬
pel, taget från nära håll. Don olyckan skulle ju kunna träffa någon af
de närvarande riksdagsmännen, att han genom missgynnande förhållanden
eller på annat sätt komme i förlägenhet och nödgades realisera hvad han
egde för att fullgöra sina förbindelser. Om han nu gjorde alla rätt, men
ändå komme i den ställning, att han icke längre hade den enligt kommu-
nallagarne för valrätt och valbarhet för riksdagsmannakallet föreskrifna
förmögenhet, så frågar jag, om denne, som hittills måhända varit räknad
till eu af de klokaste ibland oss, med förlusten af sin egendom äfven
mistat den intelligens hvaraf han förut varit i besittning? Jag tror, att
svaret måste blifva nekande. Och skulle icke våra skicklige arbetare, som
bygga sammanbindningsbanan, äfven kunna vara i stånd att bedöma på
kommunalstämman sådana frågor? Skulle man icke kunna tilltro dem
så mycken omdömesförmåga vid val af de personer, som lem nas förtroen¬
det att å kommunens vägnar vårda dess angelägenheter, att de dertill
valde de förståndigaste. För min del tror jag det för visso. Jag tror,
att man måste medgifva det, om man tänker närmare på saken. Och
laser man historien, tror jag, att man af den kan inhemta åtskilligt, som
eger tillämplighet på våra förhållanden i detta hänseende, äfven om man
går tillbaka till det stora Romerska väldets dagar. Hvad var det som
slutligen störtade detta mägtiga rike? Jo, det var penningen..
Jag påminner mig hafva läst på något ställe i gamla historien, att
Rom en gång var belägradt och tycktes vara ovilkorligen till spillo gifvet,
om icke folket genom ett utfall räddade det. Det upptågade då på Ca¬
pitolium och förklarade, att det ville åtaga sig fördrifva fienderna med
vilkor, att patricierna icke skulle få ega mera än ett visst antal plog¬
land jord ocli att plebejerna också finge besitta jord. Detta blef rned-
gifvet; fienden förjagades och samhället var räddadt. Jag vill icke säga,
att här något dylikt föreligger; men jag tror, att man bör ändå öfva åt¬
minstone rättvisa i den vigtiga sak, som nu föreligger.
Man befarar, att, om personlighetsprincipen komme att omedelbart
tillämpas på all kommunal omröstning, en sådan åtgärd skulle rubbande
inverka på Första Kammarens sammansättning, och att förslaget derföre
bör förkastas. Hvad mig beträffar, delar jag icke denna föreställning.
Man bör komma i håg, att nya val till Första Kammaren icke ske oftare
än hvart nionde år, och ännu återstå sju år till den tiden. Tror man
verkligen, att man skall kunna tillbakahåila detta folkets trängande önsk-
ningsmål i sju år till? För min del tror jag det icke. Jag anser der¬
före, att Kammaren redan nu bör kunna lemna sitt bifall till den för¬
ändring i kommunala röstberäkningen, jag nyss föreslog; och jag får för¬
Den 22 April, e. m. 499
klara, att, då _ beslut rörande denna punkt skall fattas, jag kommer att
draga saken till votering för att, om ingenting annat vinnes, derigenom
åtminstone få se, huru många rösta för min åsigt. Jag har förslaget
hår skriftligt uppsatt och formuleradt, och jag anhåller om proposition
derå i sinom tid. Det lyder som följer:
Jag tror, att det icke kan vara farligt att fatta ett dylikt beslut.
Jag vill icke tillägga mera, utan slutar med att lägga IJerrarne på hjer¬
ta^ att antaga mitt förslag. Om också Första Kammaren icke skulle lemna
sitt bifall till detta ringa steg på reformens bana, anser jag dock, att det
är en moralisk pligt för oss att göra det.
Herr John Ericson: Jag är ense med Utskottet deruti, att lagar
måste byggas på den fasta grunden af en bestämd princip, men jag vill
tillägga att principen också måste vara sann, och sann är en princip
icke endast derföre, att den följdriktigt tillämpas eller efter åskådnings-
sättet hos vissa klasser och individer anses vara för tillfället passande i
ett lagstadgande, utan måste en princip för att vara sann i första rum¬
met hvila på rättvisans grundval. Den grund, på hvilken våra kommu¬
nallagar hvila, är den s. k. förmögenhetsprincipen, d. v. s. att den, som
betalai ett störie eller mindre antal riksdaler till kommunens gemensamma
utgifter, har i förhållande dertill ett större eller ett mindre inflytande på
besluten i kommunala angelägenheter. Denna princip vore rigtig, om alla
hade lika inkomster, men då en riksdaler för den ene kan vara af rela¬
tivt större värde än för den andre, och en riksdaler af en samhällsmedlem
kan vara lättare förvärfvad än af eu annan, kan jag icke finna det vara
lägligt att efter den summa af riksdaler hvar och en betalar till kommunen,
uträkna qvoten af hans rättigheter. För min del anser jag, att det icke
är det större eller mindre belopp, man erlägger i skatt till kommunens
gemensamma behof, som bör bestämma rösträtten inom kommunen, utan
den verkliga uppoffring man gör genom skattebidraget, den afsaknad som
man bär af detta bidrags aflemnande och den möda man använder för
att förvärfva det. Jag upprepar, att det är uppoffringen, som jag anser
höra vara den verklige mätaren på den rösträtt, som hvarje person inom
kommunen skall ega att utöfva.
Graden af. denna uppoffring kan efter min tanke ej bestämmas på
annat sätt än i förhållande till den inkomst man har. Om tvänne per¬
soner betala hvardera en hundradedel af sin årsinkomst till kommunen, göra
de, efter mitt förmenande, lika stor uppoffring. Skattebidragets absoluta
storlek är i detta fall af ingen betydelse. 3, BO, 300, 3,000 riksdaler kunna
ur denna synpukt vara af lika mycket värde. Den som erlägger en mindre
skatt till kommunen, har icke lättare att afstå en eller två dagars af¬
kastning af sitt arbete än den, som betalar mera; och det är med hänsyn
härtill jag för min del anser, att rösträtten inom kommunen borde beräk¬
nas. Jag är således af den mening, att lika och personlig rösträtt bör
tillerkännas alla, som skatta till kommunens utgifter och behof med samma
procent af sina årsinkomster.
Jag skall nu bemöta några af de skäl, som dels Utskottet och dels
föregående talare anfört mot per-capita-omröstningen.
500
Den 22 April, e. m.
Utskottet säger att, om landstingens medlemmar och stadsfullmägtige
i städerna icke skulle väljas genom omröstning “efter skattegrund“ utan
per capita, så lärer väl ingen kunna neka, att sjelfva bildandet åt Första
Kammaren kornme att antaga nästan alldeles samma karakter som bil¬
dandet af Andra Kammaren, och att derigenom ett af grunddragen hos
den förra utplånades. Utskottet fruktar således, att landstingen och stads¬
fullmägtige i de större städerna skulle genom den ifrågasatta per-capita-
omröstningen undergå en så betydlig förändring i afseende jk sammansätt¬
ningen, att detta skulle inverka på bildandet af Första Kammaren, der¬
igenom att i landstingen möjligen skulle inkomma personer med mindre
bildning och mindre förmögenhet än dem som hittills haft plats i lands¬
tingen. Derigenom skulle åter blifva en följd, att till Första Kammaren
skulle enligt Utskottets förmenande utses personer, som icke hade den
mognad i omdömet och den stadga i åsigter, som lagstiftningen atsett för
att Första Kammaren skall fylla sin rol. Jag tror för min del, att dessa
farhågor äro öfverdrifna. Hvad valet af stadsfullmägtige beträffar, vädjar
jag till härvarande representanter för städerna och särskilt till dem från
Göteborg, huruvida stadsfullmägtige skulle undergå någon märkbar för¬
ändring eller erhålla ett annat utseende än hittills genom införande af
per-capita-omröstningen. Det ligger i sakens natur, att den mindre be¬
medlade, som måste lefva af sitt arbete för dagen, icke har tid att egna
sig åt allmänna angelägenheter, och derföre icke heller den lust att ome¬
delbart deltaga i deras afgörande som de bättre lottade medborgarne, och
att han derföre gerna lemnar dessa angelägenheter åt dem, som hafva
lust och tillfälle att mottaga dessa besvär. Genom per-capita-omröstningen
skulle sålunda, enligt mitt förmenande, icke någon synnerlig förändring
åstadkommas i afseende å stadsfullmägtiges sammansättning; men den
mindre bemedlade delen af befolkningen skulle få rättighet att lemna detta
förtroende åt den, de ansågo dertill lämpligast, och icke, såsom hittills,
vara faktiskt uteslutna från allt inflytande i kommunens angelägenheter.
Hvad vidare kommunerna på landet vidkommer torde farhågan för
att någon stor förändring här skulle uppstå genom införandet af per-
capita-omröstningen vara ännu mindre berättigad. Hvar och en känner,
hvilket stort inflytande en bildad och förmögen person inom en lands¬
kommun eger, huru han tillfrågas i hvarje angelägenhet och huru till
honom öfverlemnas hvarje förtroende, såvidt han för öfrigt är en human
person och värdig förtroenden. Yi ega bevis härpå uti statistiska upp¬
gifter angående de sista riksdagsmannavalen. Der visar sig, att bland
4,086 elektorer för valen på landsbygden funnos endast 2,539 bönder.
Jag vill visst icke påstå, att bland bönderna skulle saknas bildning och
användbarhet; men jag vill visa, att, ehuru den kategori landtman som
kallas bönder här egde eu ganska stor majoritet, den dock, efter hvad de
anförda siffrorna angår, icke begagnade denna numerära öfvervigt på ett
våldsamt sätt, utan deremot rättvist delade med sig. Orsaken, hvarföre pa
flera orter i landsbygden herremän finnas, Indika erhålla allmänna upp¬
drag i mindre mån än man skulle önska, är icke att söka i bristande
förtroende för"den finare rocken -från allmänhetens sida; men det finnes
så många herremän, Indika äro till den grad intresselösa för samhällets
angelägenheter, att de icke ens vårda sig besöka en kommunalstämma,
Den 22 April, e. m.
501
huru skola dessa väl kunna begära något förtroende hos allmänheten?
Det allmänna gör föga förlust, då det går miste om deras tjenster och de
sjelfve må gerna beklaga sig öfver ett bondregemente, som de icke lagt
två strån i kors för att förhindra.
Om farhågan för landstingens sammansättning redan synes mig
öfverdrifven, så är detta ännu mera fallet i afseende å sammansättningen
af Första Kammaren; och jag är fullt viss, att icke denna Kammare ge¬
nom införande af per-capita-omröstning skulle förlora sin egenskap af att
representera konservatismen, såvidt denna är beroende på och utgående
från förmögenhet. Först och främst finnes det stadgadt en census af
4,000 riksdalers årlig inkomst såsom vilkor för valbarhet. Redan detta
utgör ett korrektiv mot att icke der insättes hvem som helst, men ett
ännu större hinder härför ligger i den omständigheten, att Första Kam¬
marens ledamöter icke åtnjuta någon aflöning, utan af egna medel måste
bekosta sitt uppehälle vid riksdagarne. Införandet af per-capita-omröst-
ningen i kommunala angelägenheter skulle sålunda enligt mitt förmenande
bestämdt icke åstadkomma någon förändring i afseende å Representatio¬
nens sammansättning; och jag tror knappast, att Utskottet menat så all¬
varsamt, då det framhållit detta såsom ett af de förnämsta skälen för sitt
afslag. Jag grundar denna min förmodan derpå, att Utskottet i år gjort
eftergifter, som, att döma efter Utskottets sätt att resonnera, kunna sägas
vara ganska betydliga.
En annan invändning, som man framkastat mot per-capita-omröst-
ningeu är, att de mindre beskattade skulle genom sin stora röstöfvervigt
kunna votera anslag, som de högre beskattade egentligen skulle få betala.
Äfven detta grundar sig på eu missuppfattning af förhållandena. Man
har nemligen lemnat ur sigte, att ingen kan pålägga en skatt på en annan
inom kommunen, utan att han äfven i sin mån sjelf kommer att drabbas
af denna skatt. Om man t. ex. på eu kommunalstämma beslutar en ut¬
gift, som kan motsvara en eller två dagars arbete, så drabbar ju denna
utgift, efter hvars och ens förmåga, såväl den mindre som den mera be¬
skattade ; och det är ingalunda lättare för den fattigare att vara af med
denna inkomst än för den förmögne. I verkligheten är det tvärtom.
Denna farhåga är så mycket mera ogrundad, som erfarenheten visar,
att det i allmänhet är de mindre bemedlade, som äro mera motvilliga att
göra utgifter och åtaga sig skatter. Vi se detta förhållande bekräfta sig
äfven inom Riksdagen, för så vidt man nemligen får antaga, att Första
Kammaren icke i beskattningsfrågan är det egentligen återhållande ele¬
mentet, utan att detta deremot snarare ligger inom Andra Kammaren.
En farhåga af alldeles motsatt art har äfven blifvit uttalad, nemligen
att nyttiga företag af mera storartad beskaffenhet skulle upphöra, der¬
igenom att de, som fingo magten i händerna, icke skulle förstå nyttan af
dessa företag och af sådant skäl icke dertill bevilja några medel. Det
kan väl hända, att till en början så skulle inträffa; men dessa missför¬
hållanden skulle snart åter reglera sig; och då man nu ofta hör klagan
öfver för höga kommunalskatter, kunde ju en paus i detta afseende icke
skada. Man skulle snart inse sin egen fördel, isynnerhet som de flesta
företag inom en kommun äro påtagligen till största direkta gagn för just
502 Den 22 April, e. m.
de fattigare, och gången af de allmänna angelägenheterna sålunda icke i
följd häraf förhindras.
En talare på förmiddagen har liknat kommunen vid ett bolag och
derutaf hemtat stöd för den åsigt, att ingen annan rösträtt än den pro
rata parte vore rigtig. Denna föreställning torde dock vid närmare be¬
traktande befinnas hvila på en origtig grund. Kommunen kan nemligen
icke betraktas endast såsom en ekonomisk affär: den har ju äfven att be¬
sluta om andra och mera vigtiga frågor än sådana som kunna sägas vara
af rent ekonomisk natur, såsom skolor för det uppväxande slägtets upp¬
lysning, fattigvård för att draga omsorg och taga vård om gamla ålder¬
stigna och orkeslösa medlemmar af kommunen, med flera andra angelägen¬
heter. För dessa ändamål erfordras intresse för och närmare kännedom
om de olika klassernas förhållanden; och det vore derföre så mycket
mera lämpligt, om medlemmar från de olika klasserna hade inflytande på
dessa angelägenheter.
En representant från Göteborg har på ett ganska lifligt sätt på för¬
middagen försvarat de nuvarande förhållandena. Han har sagt sig visser¬
ligen hysa kärlek för den motsatta sidans idé; denna känsla är ganska
vacker, men kärleken för idéen synes mig dock vara allt för mycket plato¬
nisk, då den värde representanten icke vill lofva oss, att dessa idéer skola
realiseras förr än efter 200 år.
Den ärade representanten har också frågat: hvad har då händt, som
är orsaken till att man pockar på förändring i nu ifrågavarande afseende?
Jo, det har händt att de, som nu äro utestängda från allt inflytande i
kommunala angelägenheter, häröfver äro missbelåtna och finna lagstift¬
ningen orättvis. Jag känner icke speciel^ huru i afseende å missbelåten¬
heten förhåller sig inom Göteborgs samhälle, men nog har man anledning
tro på början af det tusenåriga riket, om allmän belåtenhet skall råda i
ett samhälle der 10 personer kunna rösta öfver 7,747.
Visserligen hafva äfven från Göteborg röster låtit höra sig som varit
mindre belåtna, men det är väl endast några af dessa utestängda 7,747,
som lida af hvad en annan aktad representant från den stora staden
kallat “inslagen äregirighet". Man har ganska rigtigt anmärkt, att det
ingalunda är ovanligt att de styrda äro missbelåtna med styrelsen, men
man bör för fullständighetens skull tillägga, att det är lika vanligt att
styrelsen är belåten med sig sjelf. Man har vidare anfört exemplet af
det bekanta valet i domkyrkan såsom bevis för den likgiltighet, som skulle
förefinnas i allmänna angelägenheter hos den stora massan. Jag har så
många gånger hört detta exempel, som den ärade talaren anfört, upprepas
både i tal och skrift, att det i sanning snarare vittnar om ett ganska
lifligt deltagande i allmänna angelägenheter, då man icke kunnat uppleta
mera än ett exempel såsom stöd för den ofta omnämnda likgiltigheten.
Jag förmodar att den ärade talaren sjelf var närvarande vid det omtalade
valet, men för den händelse han icke skulle varit det, hemställer jag, om
det varit välbetänkt att derför utesluta honom från deltagande i allmänna
angelägenheter; Andra Kammaren skulle gjort en kännbar förlust genom
en sådan stränghet. Jag har icke särskildt hört omtalas de närmare om¬
Den 22 April, e. m.
503
ständigheterna vid rikdagsmannavalet i Göteborg, men det är att hoppas,
att detta omfattades med ett lifiigare intresse än det omtalade domkyrko¬
valet.
Jag har deremot tagit närmare kännedom om det olika intresse, som
visat sig i Stockholm vid val efter den ena och andra principen och ber
att få framlägga några siffror, som tala i detta hänseende. Vid sednast
anställda val till stadsfullmägtige för Stockholm deltogo af 26,730 val-
berättigade endast .812 personer, d. v. s. ungefär en trettiondedel af de
röstberättigade. Vid riksdagsmannavalet åter för samma stad afgåfvo af
7,180 valberättigade 3,108 personer, således närmare hälften, sina röster.
Detta är ganska naturligt men äfven ett ganska talande bevis för det
olika intresse man hyser, då man vet med sig, att man med sin röst kan
något uträtta. Det ligger ju i sakens natur, att likgiltighet skall uppstå,
då man icke eger mer än några få röster, under det andra hafva ända
till 6 å 7,000.
Hvad det förslag, som Utskottet framlagt, vidkommer, vill jag på för¬
hand tillkännagifva, att jag icke kan instämma i detsamma. Jag anser mig
icke kunna bättre yttra mig öfver detsamma än genom att citera Utskot¬
tets egna ord, då Utskottet fördömer den graderade röstskalan såsom en¬
dast hvilande på godtycke. Utskottet säger nemligen pag. 12: “Mot dessa
förslag kan göras samma anmärkning som mot de flesta, hvilka afse in¬
förande af graderad skala, den nemligen att de äro i mer eller mindre
mån godtyckliga. Men efter godtycke böra lagar icke stiftas. De måste
byggas på den fasta grunden af en bestämd princip. Hvad lagarne för
den kommunala rösträtten beträffar, så kunna de utgå från antingen per¬
sonlighets- eller förmögenhetsprincipen. Mellan dessa måste lagstiftaren
välja".
Jag instämmer till alla delar i dessa Utskottets ord och behöfver således
icke ingå i någoii närmare skärskådning af Utskottets förslag, utan in¬
skränker mig till att endast punkt efter punkt yrka afslag å detsamma.
Om således denna princip, att lika rösträtt borde finnas för dem, som
betala i mån af sina inkomster till kommunen, är den enda rigtiga, tror
jag det dock icke vara lämpligt att utan vidare kasta in denna princip i
våra kommunal-lagar, sådana de för närvarande befinnas, utan i så fall
anser jag, för att åstadkomma en harmoni mellan lagbestämmelserna, en
omarbetning af dessa lagar vara nödig, särdeles i afseende å de bestäm¬
melser, som angå bidrag till kommunens utgifter. Emellertid torde en
återremiss för detta ändamål icke tjena något till, då Lag-Utskottet, så¬
som egentligen sammansatt för behandlande af rent juridiska frågor, är
mindre lämpligt att omhändertaga denna angelägenhet. Det torde icke
heller vara mycket att vinna på att vid nästa riksdag föreslå tillsättande
af ett särskilt Utskott. Såsom den lämpligaste åtgärd här är att vid¬
taga återstår således, enligt mitt förmenande, att hos Kongl. Maj:t an¬
hålla om nödig omarbetning af kommunallagarne, och jag tager mig der¬
före friheten föreslå: att Kammaren, med uttalande af den åsigt att röst¬
rätten i kommunens angelägenheter bör vara lika för alla dem som till
kommunens utgifter bidraga i förhållande till sina inkomster, beslutar att
i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t beha¬
504 Den 22 April, e. m.
gade låta omarbeta kommunallagarne i den anda denna grundsats be¬
tingar.
Jag anhåller vördsamt om Herr Talmannens proposition härå.
Herr Ola Jönsson: Då ganska lifliga anmärkningar blifvit gjorda
mot några af mina yttranden, finner jag mig föranlåten upptaga dessa
anmärkningar till besvarande, ehuru jag med ledsnad ser, att den, som
synnerligast framställt dessa anmärkningar, icke nu finnes på sin plats.
Han har först frågat, hvarför icke resande, som händelsevis komma
till en kommunalstämma, också skola få deltaga i stämmans beslut. Detta
torde väl knappast erfordra ett svar, men jag vill dock upplysa talaren
derom, att man väl icke kan begära rösträtt i annat samhälle, än det
man tillhör. Talaren har äfven frågat, hvarför icke den som icke erläg¬
ger skatt lika väl som den som erlägger sådan kan få utöfva rösträtt, men
han har sjelf besvarat detta dermed, att eu sådan person icke är fullt
sjelfständig och oberoende. Af dessa skäl har man icke heller framställt
något sådant yrkande.
Den siste ärade talaren har vederlagt en del af de anmärkningar,
som blifvit framställda, och deribland äfven den, som liknat kommunen
vid ett bolag. På samma gång jag instämmer i denne talares yttrande,
ber jag särskildt att få fästa uppmärksamheten på den skilnad, som är
mellan bolag och samhällen. Man ingår i ett bolag helt och hållet fri¬
villigt, men detta är icke förhållandet med samhällsmedlemmarne. De
måste tillhöra något samhälle. Skulle denna princip tillämpas i dess kon¬
seqvens, blefve deraf en följd, att den, som icke erlade någon afgift till
kommunen, icke heller skulle tillhöra, någon kommun.
En annan talare har frågat, hvad våda som uppenbarat sig i våra
nu gällande stadganden, efter man äskar en förändring. Jag frågar der¬
emot, om det icke är tillräcklig våda, att en ensam person kan diktera
kommunens beslut och afgöra dess angelägenheter i strid med alla öfriges
åsigt. Detta kan inträffa äfven genom de förslag, som Utskottet fram¬
ställt i afseende å maximum af röster, enär Utskottet föreslagit, att detta
maximum skall beräknas efter röstantalet inom hela kommunen och icke
etter det antal röstande som är vid stämman närvarande. Jag frågar
ytterligare: ligger det icke våda uti att tvinga en del åt de svenska arbe¬
tare att öfvergifva sitt fädernesland, derföre att de här icke kunna er¬
hålla de billigaste rättigheter? Detta utgör ett af de förnämsta skälen
till emigrationens tillväxt i vårt land, och om denna emigration fortfa¬
rande tilltager, kunna ganska stora betänkligheter och svårigheter uppstå,
hvilka det vore klokt att i tid söka förebygga.
Samma ärade talare bar ganska allvarligt uttalat sina betänkligheter
mot personlighetsprincipen. Jag hoppas dock det icke är omöjligt att få
honom att ändra öfvertygelse, ty det har ju här förut blifvit yttradt, "att
man blir klokare med hvarje dag"'.
Den förste talaren, som gjort anmärkning mot mitt yttrande, har gått
så långt, att han här till och med talat om revolution; hvarifrån han fått
anledning härtill känner jag icke, jag har åtminstone ej gifvit honom den.
Jag fruktar alldeles icke för revolution, emedan jag Gudi lof ej lider af
något ondt samvete. Då jag sagt, att den stora allmänheten kan taga
Den 22 April, e. m.
505
sin rätt, bär jag trott den skola göra det med tillhjelp af eu magt som är
starkare än våldets, än den som hvilar på alla verldens bajonetter, nem¬
ligen sanningens magt. Jag tror fortfarande, att denna magt förr eller
sednare skall taga ut sin rätt, och jag bar sålunda ingen anledning frångå
mitt förra yttrande.
Här har blitvit yrkadt återremiss, men då en återremiss af frågan icke
skulle leda till något resultat åt densamma vid denna riksdag, vill jag
icke instämma häri, utan anhåller jag fortfarande, att Kammaren måtte,
med ogillande af Utskottets motivering, lägga denna punkt till handlin-
garne.
Herr A strand: I allmänhet har jag gjort till regel att icke onö¬
digtvis upptaga Kammarens tid med anförande af skäl, som af föregående
talare blifvit tillräckligt tydligt angifna, väl ihågkommande det gamla per¬
siska ordspråket: “att tala är silfver, men att tiga är guld". Men frågor
förekomma här stundom till behandling, hvilka äro af den utomordentliga
vigt, att de nästan tvinga hvarje representant att med eller mot sin vilja
uttala sin mening; och som jag tror, att detta just är förhållandet med
den fråga, som nu föreligger oss till afgörande, vågar jag för några ögon¬
blick anhålla om Kammarens benägna uppmärksamhet.
Eu föregående talare har, ibland de skäl han lagt till grund för sina
anmärkningar mot Utskottets motivering af dess hemställan i förevarande
punkt, äfven anfört, att den mindre skattskyldige vore lika intresserad för
företag, hvilka äro förenade med beskattning af kommunens medlemmar i
allmänhet, som den hvilken både en större skattskyldighet. Jag beklagar,
att den erfarenhet jag i förevarande fall hemtat från det län jag tillhör
och den domsaga jag har äran att här representera, icke kan lemna något
understöd åt detta påstående. I min hemort åtminstone har förhållandet
vant sådant — och jag vågar förmoda, att det varit och är så snart sagdt
allestädes — att om man i en kommun velat genomdrifva ett företag, som
varit allmännyttigt, som af de mest bildade och insigtsfulle inom kommu¬
nen ansetts vigtigt för dess framtid, men som kostat penningar, så har det
icke varit den stora mängden, som genomdrifvit det, utan detta har mer¬
endels endast lyckats genom ett litet fåtals ansträngningar och just genom
den lag, som säger, att, i samma män jag bidrager till kommunens gemen¬
samma utgifter, jag också eger rätt att yttra mig öfver hvad som, i min
tanke, är för densamma godt och gagneligt.
Det finns, som bekant, tvänne ämnen, hvilka under nästan hvarje
diskussion inom Kammaren komma att vidröras: folkskolan och privat¬
bankerna. Detta må lända mig till ursäkt, då jag nu nämner några ord
om den förra. Våra folkskolor hafva, som vi litet hvar veta, under de
sednaste decennierna gått med-betydande steg framåt och alltmera närmat
sig det höga mål, hvartill de sträfva. Kan man väl antaga, att dessa
skolor skulle lika hastigt hafva utvecklat sig till den relativt höga stånd¬
punkt, de nu intaga, om deras utveckling varit beroende af den stora
pluralitetens inom kommunen votum? Jag tror det icke. Jag tror att
det äfven här varit det der fåtalet, som tagit på sin lott att drifva folk¬
skoleväsendet framåt, och jag är förvissad, mine Herrar, att om vi nu
skulle lägga dess framtida öde i nyssnämnda pluralitets händer, våra folk¬
506
Den 22 April, e. m.
skolor hädanefter ej skulle från kommunernas sida röna ett så kraftigt
understöd, att de kunde lika jemnt och säkert som hittills fortgå på den
bana de så löftesrikt beträdt.
Och samma likgiltighet visar det stora flertalet af kommunernas med¬
lemmar i snart sagdt alla möjliga frågor, utom i — beskattningsfrågor.
Det är först i dessa, då man tror att det gäller något, som man ådaga¬
lägger något intresse och yttrar sin mening. Men huru se eljest våra
kommunalstämmor på landet ut? Jo, deri deltaga ofta nog icke flera än
två, tre, fyra personer utom ordföranden. Och sådant händer, mine Her¬
rar, i kommuner, der man ingalunda kan klaga öfver någon ojemnt för¬
delad rösträtt, utan der tvärtom medlemmarne äro så likställde, att man
icke kan hysa något tvifvel om, det de ju skulle förmå, om de ville, göra,
litet hvar, sina röster gällande. De sakna på intet sätt rösträttighet;
men de sakna — sägom det rent ut — kommunalt intresse, kommunal¬
anda. Jag nekar visserligen icke, att arbetaren, att den som är mindre
lyckligt doterad i ekonomiskt hänseende, kan hafva lika stora vyer och
lika stort intresse för samhällets framåtskridande som den i samma hän¬
seende bäst lottade; men detta hör dock till undantagen, och så länge vår
folkskola icke hunnit längre än dit, der den nu står, och våra kommunal¬
lagar ännu befinna sig inom minderårighetens period, skulle vi vara fan¬
taster, om vi trodde, det hela svenska folket, genom omskrifning af några
få, nu gällande lagstadganden, skulle i ett slag vinna manlig mognad och
blifva fullt färdigt att emottaga en obegränsad medborgerlig likställighet.
Utskottet säger på ett ställe i sin motivering: “Således, ehuru daga¬
karlen, tjenaren eller torparen, så vida de äro till kommunen skattskyl¬
dige, icke böra från rättigheten att deltaga i afgörandet af kommunens
angelägenheter uteslutas, måste det likväl medgifvas, att deras trånga verk¬
samhetskrets icke kan skänka den mångsidiga erfarenhet, den kännedom
af en mängd både sakförhållanden och personer, som hos den sjelfegande
jordbrukaren, den driftigo köpmannen eller näringsidkaren småningom upp¬
komma och i samma mån tilltaga, som deras verksamhet vidgas.“ En
värd motionär på denna sida har, efter reciterandet af dessa Utskottets
ord, behagat på fri hand deri inflicka ett yttrande, som ingalunda vant
Utskottets. Han sade nemligen, “att kroppsarbetet icke nedtynger själen,
och att derföre bonden vid sin plog kan i detta hänseende höja sig till
samma ståndpunkt som den förmögne.“ Jag vill erinra den värde talaren
om, att Utskottet i sitt citerade yttrande icke talat om bonden, utan om
dagakarlen, tjenaren eller torparen. Men det var måhända för att göra
effekt, som talaren så der behändigt tog sig friheten utbyta mot hvar¬
andra tvänne vidt skiljda begrepp. “Bonden“, sade han, ja, mine Herrar,
hvad äro vi alla jordbrukare här, om icke bönder? Jag åtminstone vill
ej tillräkna mig någon högre rang än den af bonde; men jag kan derföre
icke tillåta, att man sätter oss i samma kategori med våra tjenare och
daglönare, som vi gifva kläder och föda, hvilkas barn vi uppfostra och som
vi genom inrättandet af folkskolor söka att höja till samma ståndpunkt
med oss. Jag kan icke tillåta, att man på fri hand drager upp en linie,
och der utan vidare ställer oss bredvid dagakarlen.
En aktad talare midt emot mig på andra sidan, hvilken så varmt
förordat antagandet af Utskottets hemställan, att det kunde gifvit mig
Deri 22 April, e. m.
507
anledning afstå från ordet, hade det påståendet, att Kamrarne, på grund
af deras sammansättning efter olika census, skulle representera, den Första
det konservativa och den Andra det rörliga elementet inom Staten. Jag
tror ej detta vara fullt riktigt. Gå vi nemligen till grunden af samhälls¬
författningen, genomläsa vi med noggrannhet historiens blad, skola vi finna,
att det just varit allmogen, som i alla tider utgjort den mest konservativa
klassen inom samhället. Man har visserligen under olika tidsperioder så¬
som konservatismens förkämpe betecknat än Ridderskapet och Adeln så¬
som Rikets förnämsta Stånd, och än Presterskapet såsom representerande
hierarkien; men, mine Herrar, Bonde-Ståndet har dock i sjelfva verket
alltid visat sig såsom det mest konservativa Ståndet, hvilket är helt na¬
turligt, då detta Stånd vetat med sig, att ytterst på det hvilar Statens
tunga och skyldigheten att uppehålla Statens kontinuitet.
En annan värd talare på Stockholms-bänkeu yttrade bland annat, att
vid bedömandet af denna punkt man endast behöfde taga i betraktande
den omständigheten, att i en kommun en person visat sig kunna öfver¬
rösta alla kommunens öfriga medlemmar, såsom till fullo bevisande, att
den grund, på hvilken våra kommunalförfattningar hvila, icke kan vara
den rätta. Jag lemnar derhän, huruvida detta yttrande kan ega sin till-
lämplighet i städerna; men jag vågar påstå, att detta endast undantagsvis
är förhållandet på landet. Der gifver man nemligen i allmänhet icke de
betydelsefullaste förtroendeposterna åt de förmögnaste. Man ser merendels
i första rummet på, om den person, som skall hugnas med kommunens
förtroende, verkligen är i stånd att fylla de förutsättningar man fästat vid
hans personliga förmåga; och jag bär iakttagit, att man i de flesta fall
lemnat handhafvande! af kommunens gemensamma angelägenheter i hän¬
derna på icke de af ålder förmögnare slägterna, det gamla odalmanna-
ståndet, utan åt uppkomlingar, som genom egen drift och omtanke samlat
sig så stor förmögenhet, att de egt kompetens att emottaga kommunala
uppdrag. Man har öfverallt inom kommunen skyndat att, så att säga,
tillegna sig en sådan uppgående sol; — och om nu kommunen är eu del
af Staten, får man väl icke frånkänna detta förhållande betydelse, då man
går att bedöma Statens angelägenheter och att för den stifta lagar.
En talare här till höger om mig har sagt, att per-capita-omröstningen
är den enda, som öfverensstämmer med sunda förnuftet. Jag må bekänna,
det jag icke är nog lycklig att kunna, på samma sätt som han, gifva mig
ut för att inom Kammaren ensam representera det sunda förnuftet; men
jag vågar tro, det talaren å sin sida icke varit särdeles lycklig i väljandet
af exempel, för att bevisa rigtigheten af den sats han förfäktat. Han på¬
stod nemligen, att den olika magtfördelningen mellan patricier och plebejer
var orsaken till det gamla Romas fall. Nej, mine Herrar, Roms fall för¬
anleddes just af den utgång, som Romarne gåfvo åt samma lifsfråga, som
vi nu hålla på att afgöra. Det gällde för Romarne att bestämma, huru¬
vida de skulle såsom medborgare bland sig upptaga medborgarne i sina
underlydande stater, hvilka stodo utom Rom; de medborgare, vi gå att
upptaga, stå inom vårt samhälle. Rom gaf medborgarrätt åt dessa främ¬
lingar, och detta var utan tvifvel en af orsakerna till Roms undergång.
Jag tror, att de element, om hvilkas fulla medborgarrätt vi nu diskutera,
ej äro fullt hemmastadda med Statens kraf och vilkoren för samhällets
508
Den 22 April, e. m.
lugna och jemna utveckling. De hafva ej nog intresse för samhällets be¬
stånd och utveckling, de ega ej nog förstånd för att kunna fatta, att det
i samhällets lif finnes en kontinuitet mellan det varande och det blifvande,
som måste uppehållas. Men då i en aflägsen framtid, måhända om hundra
år, de lärt sig att inse detta, då först böra de erhålla full medborgarrätt,
och om jag då lefde och stode på detta rum, skulle jag vara den första
att gifva dem den.
Vid början af denna diskussion på förmiddagen uppträdde en talare
på Skåne-bänken —- som alltid har absoluta yttranden, och, så vidt man
af hans föredrag kan uppfatta meningen, aldrig tillåter den minsta af¬
prutning eller jemkning af de ord han en gång uttalat — och ställde till
Kammaren den frågan, “hvartill det väl skulle tjena att vi nu gjorde
motstånd, då ju de, som icke nu erhöllo de rättigheter, de ville hafva,
en annan gång skulle taga sig dem sjelfve*. Han yrkade också på denna
grund, att punkten måtte med ogillande läggas till handlingarne. Detta
var visserligen ett mycket blygsamt yttrande af den värde representanten;
men det var icke det första af honom i den vägen, och fastän ingen förut
särskild t fästat sig vid hans ord, tager jag mig friheten att helt kort re¬
plikera honom. Skall man hemta stoff för bedömandet al praktiska frå¬
gor, bör man gå till praktiken; men man skall icke söka materiel för sitt
omdöme i hamnar och på torg, icke från en tidningspress, som i större
eller mindre mån är beroende rf opinionens vindkast och dagens nycker.
Ja, icke^ ens från stortaliga förslagsmakare, äfven om de uppträda inom
denna Kammare, äfven om de anse för sig, för denna församling passande
att uppblanda sina fraser med hotelser mot olika tänkande. Magtsprå-
kens tid är förbi på våra Riksdagar; de florerade der under Frihetstiden,
men också blott under den, och jag hoppas att detta för vår historia så
nesliga skede icke mera skall återkomma. Men om så skulle inträffa,
om svåra pröfningar, kommande från ett fåtals oro och oförnuftiga sträf¬
vande^, ännu skulle förestå oss, så är jag, erinrande om Konung Gustaf
den förstes ord: “Med Gud och Sveriges allmoge", förvissad, att vi lyck¬
ligt skola genomgå dylika brytningar med och genom det valspråk, som
svenska folket och kanske framför allt den svenska allmogen djupt bär i
sitt hjerta, och hvilket våra förfäder så mången gång i handling uttryckt:
med Gud och Konungen.
Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.
Herr Vougt: I denna fråga är redan så mycket å ömse sidor an-
fördt, att man billigtvis kan fordra, det icke vidare alltför långa tal komma
att uppehålla frågans afgörande. För min del skall jag ställa mig denna
fordran till efterrättelse och fatta mig så kort som möjligt.
Hvad jag hufvudsakligast ämnar säga, är att den erfarenhet, man
eger af de nya kommunallagarnes tillämpning, synes mig alltför kort___
den är blott fyra år gammal — för att man skulle kunna vara i stånd
att fälla ett definitivt omdöme öfver dessa lagars lämplighet eller olämp¬
lighet, och framför allt för att kunna med den säkerhet, som flere talare
här gjort, utdöma dem såsom helt och hållet olämpliga för vårt land.
Jag hörde redan, då kommunallagarne icke voro mera än två och ett
hälft år gamla, klagomål öfver dem. Visserligen, påyrkade man icke då
Den 22 April, e. m.
509
en lika rösträtt åt alla kommunens medlemmar, utan de, som klagade,
voro personer, som fått en mindre rösträttighet och önskade en större,
emedan de tyckte sig hafva för litet att säga. Det ena skälet kan, i
min tanke, i detta fall gälla jemnt upp lika mycket som det andra, men
jag tror, att, om vi nu införde per-capita-omröstning, skulle ett missnöje
deröfver uppstå i en ny form, livilket icke skulle blifva mindre än det
nu rådande.
Hvad emellertid särskildt städerna, företrädesvis de mindre, angår,
anser jag att införandet af per-capita-omröstning i dem icke skulle
medföra de stora vådor, som en och annan talare förespegla!. För¬
hållandet är nemligen i allmänhet så, att i dem så få personer finnas,
som hafva tid och lust att uppoffra sig för kommunens angelägenheter;
der skall således icke någon så synnerligen stor rivalitet om de kommunala
förtroendeuppdragen kunna uppstå. Jag tror, att om man i en mindre
stad två till tre år fungerat som stadsfullmägtig, man anser sig hafva fått
nog af den fröjden.
Vill man likväl besluta sig för per-capita-omröstningen, är det min
oeftergifliga mening, att man hör taga steget fullt ut, så att icke, såsom nu
sker, en stor del af kommuneös skattskyldige medlemmar fortfarande kom¬
mer att vara utesluten från allt deltagande i dess angelägenheter, äfven
om de utgöra pluraliteten inom kommunen, ty detta är icke rättvist. Och
innan denna princip blifvit genomförd, kan ej heller per-capita-omröstnin¬
gen blifva fullt rättvis.
Man har talat om, att ett stort antal af våra utvandrare skulle öfver¬
gifva fäderneslandet af det skäl, att de icke här åtnjöte fullt medborgerliga
rättigheter. Jag vill ej tro på detta tal — hvilket, om det vore en san¬
ning, skulle vara en högst bedröflig företeelse — emedan jag är öfver-
tygad om, att utvandringen grundar sig på helt andra fel i samhällets
organisation, än ifrågavarande föregifves vara. Det är nemligen icke tänk¬
bart, att personer skulle slita de band, hvarmed de äro bundna vid sitt
fädernesland, endast derföre att de på en kommunalstämma icke finge
yttra sig i en mängd ämnen, på hvilka de kanske förut aldrig tänkt,
ännu mindre öfver dem stadgat sitt omdöme. Slutsumman af allt¬
sammans blir, efter mitt förmenande, att de som verkligen på fullt allvar
önska en reform i nuvarande förhållanden icke böra ogilla Lag-Utskottets
Betänkande, hvilket utgör ett godt bevis på Utskottets reformvänliga afsigter,
utan lemna detsamma sitt upprigtiga bifall. Jag är förvissad om, att vi
på denna väg lugnast och säkrast skola uppnå det mål, hvartill vi sträfva,
äfven om vi måste åtnöja oss med att komma dit så småningom, och icke
med “Lunkentus-steg“.
Herr Ljuslin: Då Utskottet ansett sig böra afslå de vid denna
Riksdag väckta motionerna i afseende å ändringar af nu gällande kommunal¬
författningar, har Utskottet lmfvudsakligast grundat detta sitt afslag på
den omständigheten, att eu förändring af nämnda författningars 12 § skulle
komma att rubba några af de vigtigaste bestämmelserna i våra grund¬
lagar, främst dem som utgöra grundvalen för den nya Representationens
sammansättning. För min del kan jag i detta fall icke dela Utskottets
farhågor; jag kan icke finna, att genom de motionerade förändringarne af
510
Den 22 April, e. m.
kommunallagarne någon enda paragraf af grundlagar^, särskilt Riksdags-
ordningen, skulle blifva rubbad eller behöfva gifvas en förändrad lydelse.
Utskottet tyckes likväl dermed temligen tydligt vilja framhålla den
grundsatsen, att det är endast penningen eller förmögenheten, som bör
vara den styrande i afseende å alla kommunala angelägenheter, att det
bland annat är den, som skall sätta till landstingsman, men icke folket
sjelft. Folkmängden utgör ju ändock grunden för såväl valmännens som
landstingsmännens antal. Jag vill icke heller tro, att det kan vara lands-
tingsförordningens andemening, att förmögenheten ensam skall ega det
största inflytande på landstingets sammansättning och följaktligen äfven
på sammansättningen af Riksdagens Första Kammare. Skulle så olyckligt
vara, skulle derutinnan, enligt mitt förmenande, ligga den mest skriande
orättvisa.
För min del är det mig omöjligt att tillerkänna förmögenheten en¬
sam en sådan rätt. Man säger visserligen — och jag medgifver att det i
allmänhet kan låta säga sig •— att den bättre lottade, den rikare besitter
en större bildning, eu mångsidigare omdömesförmåga än den, som, käm¬
pande med ekonomiska bekymmer, icke, varit i tillfälle att förskaffa sig
den der beprisade grundliga bildningen, den der öfverlägsna omdömesför¬
mågan. Men, mine Herrar, äfven här eger den gamla goda satsen sin
tillämpning: “ingen regel utan undantag". Det kan inträffa — och det
har otaliga gånger inträffat — att personer, som varit egare af flera tu¬
sende riksdalers förmögenhet, icke egt en bättre bildning, ett klarare för¬
stånd och ett mognare omdöme än en fattig yrkesidkare eller jordbru¬
kare, hvars enda kapital legat i hans arbetsförmåga.
Min mening är således, att den lika rösträtten, vid frågan om val
till kommunala befattningar på landet, är mera rättvis och derföre mera
lämplig än fyrktalsberäkningen. Är det deremot fråga om att bestämma
utgifterna till kommunens gemensamma angelägenheter, eller med andra
ord i kommunala beskattningsfrågor, måste man tillerkänna den större
rösträtt som betalar mer, än den som betalar mindre. I detta afseende
kan Utskottets förslag i nionde punkten vara rätt lämpadt.
Ehuru jag således i fråga om val till kommunala befattningar skulle
önskat få per-capita-omröstning införd, så måste jag, då ingen förhoppning
synes vara för handen att för något sådant nu vinna framgång, förena
mig med de talare, som yrkat att punkten måtte med ogillande läggas
till kandlingarne.
Herr Anders Eriksson: Herr Talman! Mine Herrar! Med de
ärade motionärer, som föreslagit personlighetsprincipens tillämpande vid
val, ber jag att för min clel äfven få förena mig. Jag ser icke, att någon
våda skall kunna uppstå af dess antagande; till och med vid val till
Första Kammaren synes mig, att man kan vara mycket lugn derför, att
de, som hafva rikedom och förmögenhet, icke skola komma att blifva li¬
dande, ty den census, som som nu är bestämd för valbarheten, gifver till¬
räckliga garantier i detta afseende. Jag yrkar derföre bifall till de mo¬
tioner, som föreslå införandet af per-capita-röstning vid val till alla kom¬
munala befattningar, och önskar att dessa motioner måtte i det afseendet
vinna framgång. Men deremot tror jag icke, att den personel röstberäk¬
Den 22 April, e. in.
511
ningen denna gång kan vinnas i frågor, som angå den kommunala be¬
skattningen, ehuru jag å andra sidan icke heller gillar en graderad röst¬
skala, som alltid är svår att uppställa, så att den icke blir mer eller
mindre godtycklig och i samma mån äfven mer eller mindre orättvis. Det
bästa torde nu vara, för att vinna något, att uti beskattningsfrågor låta
rösträtten, efter samma grund som förut, vara bestämd ända till och med ett
visst maximum, hvaröfver den icke finge gå. Det har visserligen här sagts, att
den fattige arbetaren har lika svårt att skatta för sin lilla inkomst som den
store egendomsegaren lör sin; detta är dock måhända icke så alldeles
rigtigt, ty det kan ju hända att den stora egendomsegaren har skuld, och
således i sjelfva verket icke eger den förmögenhet, för hvilken han skat¬
tar; att svårigheten lör honom då skall vara mycket större, är lätt
att inse.
Då det emellertid torde vara klokast att icke drifva saken längre, än
man kan hafva utsigt till framgång, så slutar jag med att yrka den nu
förevarande punktens läggande till handlingarna.
Herr W ed berg: Jag alstår Irån att yttra mig vidare, än att jag
förenar mig med dem, som yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Ridderstad: Att kommunallagarne af år 1862 icke hafva
det stora flertalets sympathier för sig inom landet, är en afgjord sak, och
den väsendtliga och egentliga orsaken dertill måste sökas dels deri att
röstskalan i allmänhet är alltför utsträckt samt dels äfven i bolagens med-
gifna och erkända rösträtt. I båda dessa fall aflägsnas man påtagligen allt
för mycket ifrån den sannt och rent menskliga rätten, i stället hängilvande
sig åt den plutokratiska. Jag förundrar mig alltså icke öfver det miss¬
nöje, som dessa bestämmelser sålunda framkalla.
Af alla våra lagar äro kommunala röst- och vallagarne de, som ligga
folket aldra närmast, emedan de i rent menskligt och medborgerligt af¬
seende tränga sig inpå en och hvar, uppmäta eller utjemna afstånden
klasserna emellan, frånrycka eller tilldela dem politiskt samhällsinflytande,
eller med andra ord, bestämma hvars och ens ställning till det hela, in¬
dividens vigt och värde för samhället. Enär alltså den kommunala lag¬
stiftningen i detta fall är den politiska rättens första tillämpning på hvar
man, är det naturligt att äfven hvar och en vill, att jag så må säga,
känna igen sig sjelf eller finna sig erkänd uti och af dessa lagar,
hvilka för folket, såsom sådant, utgöra den grund, hvarpå dess vara
eller icke vara i samhälleligt hänseende hufvudsakligen beror. Jag tror,
att om man betraktar våra kommunallagar — med hänsyn till deri be¬
stämd rösträtt — ur denna synpunkt, så skall man nödvändigt finna att
de icke på långt när uppfylla de önskningar och anspråk, som man på
dem kunnat ställa. Missnöjet har derföre också tagit allt större och större
fart, allt efter som folket kommit till klarare och tydligare insigt derom,
att denna lagstiftning icke motsvarar billiga anspråk, anspråk öfverens¬
stämmande med den tid uti hvilken vi lefva. Kan man val — jag frågar
blott — vid en närmare granskning af nuvarande kommunallag upptäcka
någon ens den aflägsnaste skymt af menniskan och menniskovärdet uti
den? Nej! I bestämmelserna för rösträtten spårar man endast pennin¬
512
Deri 22 April, e. m.
gar, kassaskrin och fastighetsvärden! När så är, så måste verkligen hvarje
menniska med hjerta i bröstet känna sig främmande för denna kommunal¬
lag och den deri förekommande röstskalan. Missnöjet har också visat sig
på många olika sätt, men det värsta af alla dessa sätt är likgiltigheten!
En stat är stark, när dess intressen med lif och värme omfattas af med-
borgarne; men den stat, i hvilken likgiltighet blifver förherrskande, den
befinner sig i sanning i en högst svag ställning. Ingen torde här kunna
' vara okunnig om den likgiltighet, hvarmed de af kommunallagarne stad¬
gade val numera betraktas ; jag känner fall, der endast några få stads-
fullmägtige inställde sig; i öfrigt ingen enda af kommunens öfriga innevå¬
nare vid valförrättningen. Otaligt många liknande exempel skulle kunna
andragas; men det behöfves icke. Hvar och en har sig det allt för väl
bekant. Dessa förhållanden bevisa emellertid på ett alldeles omisskänne¬
ligt sätt, att lagen är i högsta grad otillfredsställande.
Men det är icke blott på detta passiva sätt, som missnöjet har utta¬
lat sig; det har äfven gifvit sig luft genom opinionsyttringar, petitioner och
så vidare. Man må icke säga, att man icke skall lyssna till tidningarnes
framställningar i detta fall, ty tidningarne återgifva här vid lag ändock hvad
hela landet tänker, och den, som kastar handsken åt tidningarne i denna
fråga, kastar den derigenom äfven åt hela svenska folket.
Man har sagt, att kommunallagarne måste hvila på en fast grundval;
detta medgifves alltför gerna. Men hvar skall man få tag i den fasta
grunden? Icke finner man den uti förmögenheten, så mycket är åtmin¬
stone säkert. Jag skulle kunna framdraga exempel på personer, som för
ett å ett par år tillbaka säkerligen egde den största möjliga rösträtt inom
vårt land och kanske nu — till följd af gjord cession — ej få utöfva
rösträtt ens för ett enda öre. Detta förhållande torde, om något, kunna
bevisa, att förmögenheten icke utgör någon tillförlitlig grund.
Det skulle måhända icke kunna skada att ännu något litet taga Ut¬
skottets Betänkande i skärskådande, ty jag tror att det alltför väl tål vid
att “ prickas “ ännu mer än som redan skett. Såsom en anmärkning emot
den lika rösträttens införande säger Utskottet på sjunde sidan, att “sjelfva
bildandet af Första Kammaren komme att antaga nästan alldeles samma
karakter som bildandet af Andra Kammaren, och att derigenom ett af
grunddragen hos den förra utplånades". Så har jag dock icke uppfattat
vår grundlag, utan anser jag att skilnaden emellan de båda' Kamrarne
ändock skulle förblifva tillräckligt stor och alldeles densamma som förut.
Ty för det första bildas Första Kammaren alltid genom ett val mer än
Andra Kammaren, det vill säga, att då Första Kammarens ledamöter väl¬
jas dels af landstingen, — hvilkas medlemmar åter förut blifvit utsedde
genom af kommunerna tillsatte elektorer, — dels af stadsfullmägtige i de
städer, som i landsting icke deltaga, hvilka jemväl förut af kommunerna
blifvit valde, så väljas Andra Kammarens ledamöter antingen omedelbart
af kommunernas röstberättigade medlemmar, — hvilket alltid eger rum i
de städer, som i landsting icke deltaga, och dessutom äfven inom öfrige
valkretsar, derest flertalet af de röstberättigade så besluta, — eller ock
på sin höjd af omedelbart utsedde elektorer; detta är ett valsätt, som jag
helt och hållet gillar, och hvad särskild t Första Kammaren beträffar, så
synes
Den 22 April, e. m.
513
synes det mig innebära en ganska betryggande säkerhet derför, att dit
icke skola mväljas andra personer än sädana, som ega icke endast allmänt
förtroende utan äfven äro fullt vuxna sin plats. För det andra qvarstår
alltid den skilnaden, att Första Kammarens ledamöter väljas för nio år,
under det att Andra Kammarens deremot endast väljas för tre år. Vidare
skiljas Kamrarne fortfarande äfven genom den olika valcensus, som lör
hvardera är bestämd, äfvensom genom skiljaktigheten i åldern. Detta allt
tyckes mig vala fullt tillräckliga garantier för att Första Kammaren icke
skall komma att blifva likställig med den Andra.
På åttonde sidan säger Utskottet vidare, att “kommunens verksamhet
afser uteslutande dess gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenhe-
ter, hvilka åter, med högst få, om ens några undantag, äro förenade med
större eller mindre utgifter. Riksdagens verksamhet är deremot icke blott
af beskattnings- utan äfven och i främsta rummet af lagstiftnings natur".
Häraf framgår, menar Utskottet, “hvilken betydlig skilnad förefinnes mel¬
lan de särskilda arterna af kommunens och Riksdagens verksamhet41, och
“Utskottet kan således icke medgifva rigtigheten af det antagandet, att
personlighetsprincipens omedelbara tillämpning på riksdagsmannaval till
Andra Kammaren skulle utgöra tillräckligt skäl för dess omedelbara
tillämpning jemväl på röstberäkningar i kommunala angelägenheter.11 Nu
är det obestridligen sann t, att inom kommunen förekomma egentligen blott
så kallade ordnings- och bushållningsangelägenheter, och att dessa i all¬
mänhet äro af beskattnings natur; men jag frågar, om man val kan tänka
sig någon beskattning, som icke i viss mån tillika innebär en lagstiftning.
Innan någon beskattning' nemligen kan ega rum, måste man ju för sig
göra klart hvartill medlen skola användas samt öfverenskomma såväl om
grunden för densamma som äfven om sättet huru den skall verkställas,
och bakom sjelfva beskattningen eller sida om sida med den ligger följ--
aktligen någonting vida mera än blott beskattningen i och för sig, man
ma föi lifligt kalla detta “något mera" hvad man vill. Ensamt sjelfva
beskattningen är för öfrig! en lagstiftning, som — väl beräknad — kan höja
ett samhälle, men deremot — illa beräknad — kan nedtrycka kommunen,
och med den äfven individen, ördningsangelägenheternas handhafvande
1 lille bär dessutom alltid i sig en lagstiftningsåtgärd, ty den berör såväl
polisärende!! som sanitära frågor, öfver hvilka kommunerna hafva att be¬
stämma. Man torde således något litet få pruta ned den af Utskottet uppställda
“betydliga11 skilnaden emellan arterna af kommunens och Riksdagens verk¬
samhet, och på samma gång torde äfven Utskottets nu anförda motivering
emot personlighetsprincipens tillämpning på röstberäkningen i kommunala
angelägenheter få skänka efter något al sin förmenta bevisningskraft.
Det vill synas mig, som om Utskottet förbisett den omständigheten,
att samhället har tre utvecklingsgrader: familjen, kommunen och samhäl¬
let, i sm helhet; det är visserligen skilnad emellan dessa trenne särskilda
grader, ^men de äro dock alla lika derutinnan, att de äro samhällen, som
a mora^sk grund. Hvarföre skulle icke då samma grunder, som
galla for det stora samhället, äfven kunna gälla för de små samhällena,
kommunerna? Den moraliska grunden är icke blott alltid vida mera be-
lättigad utan äfven vida fastare och orubbligare än hvarje annan. Men
den moraliska grundsatsen är icke plutokratisk, utan personlig.
Rilcsd. Prof. 186 S. 2 Af cl. 3 Band.
33
514
Den 22 April, e. m.
På tionde sidan af Betänkandet finnes äfven en punkt, som förefaller
mi» något besynnerlig. Utskottet säger der, att ‘'likasom hvarje annan
rättighet är naturligtvis äfven rättigheten till deltagande i de kommunala
angelägenheternas afgörande en personlig; men deraf följer ingalunda att
den är en allmänt “mensklig“, hvilken bör i lika män åtnjutas af alla
För min del kan jag dock icke se annat, än att den kommunala rösträt¬
ten verkligen är en rent mensklig rättighet, ty hvad skulle den väl eljest
vara. Det betecknande hos menniskan är icke hennes jordiska egodelar,
icke hennes rikedom, utan är det betecknande väl hennes arbete, hennes
förmåga och sätt att förvärfva, hennes lif och lefverne, hennes tänkesätt
och handlingar, hennes fröjder och bekymmer, hennes behof, m. m. dy¬
likt- dessa utgöra — så vidt jag förstår — det betecknande, samliallsmen-
niskans väsende och karakter, vilkoren för all medborgerlig individualitet.
När Utskottet också medgifver, att deltagandet i de kommunala angelä¬
genheternas afgörande är en personlig rätt, så har det öfver hufvud äfven
med»ifvit den allmänt menskliga rätten deri, emedan det torde blifva svårt
nog att här vid lag skilja den ena från den andra, jag förmår det åtmin-
De trenne punkter i Utskotts-betänkandet, som jag nu särskildt här
påpekat utgöra de hufvudsakliga stöden, hvarpå Utskottet egentligen stöd!
sin motivering; jag vågar likväl tro, att dessa punkter icke vidare skola
befinnas så ofelbara, som Utskottet synes hafva ansett dem.
Under förmiddagens diskussion framställdes åtskilligt, hvarvid jag an¬
sett mig böra fästa någon uppmärksamhet. Fn af de ärade talarne yttrade
att “personlighetsprincipen är en tanke, som ser ut som en handling-.
Jag gläder mig deråt, att han åtminstone medgaf att den är en tanke;
för min del vill jag dock tillägga, att många hafva ansett den vara — och
jemväl bevisat det — att den är en stor tanke, ocli jag tror att den ar
en af vår tids vigtigaste tankar. Men den är äfven en handling. Histo¬
rien bevisar nemligen på mer än ett blad i sina digra luntor, att den
många gånger har så varit, och man behöfver icke vara en optimist tor
att säga: den tid står för dörren då den skall blifva till handling ännu
en »ång.” Såsom motsats emot personlighetsprincipen uppställde samma
talare förmögenhetsprincipen, hvilken han ansåg vara den enda ngUga
grundsats, som man i fråga om rösträtt i kommunala angelagenheter borde
följa. Men hvad är det väl då som egentligen kan sagas vara det be¬
rättigande i sjelfva förmögenhetsprincipen? Ingenting annat än, så vidt
jag förstår, eganderättens helgd. I sanning, jag aktar högt denna helgd.
Men hvilken yttre materiel eganderätt kan väl påkalla denna helgd i högre
grad än den rent personliga? Är icke menniska^ hufvud, hennes hjerta,
hennes armar och ben, hennes hela väsende af vida högre värde an allt
annat, hvad det eljest vara må? Det är en förmögenhet, hvars egande-
rätts helgd ingen lärer kunna bestrida. Talarens åsigt kan derför ej be¬
traktas annat än såsom en verklig advokatyr på bekostnad af clen rent
menskliga rättens helgd. För min del kan jag åtminstone icke tillerkänna
rikedomen, endast såsom rikedom, någon högre praktisk rätt an menniskan,
rätt och slätt, såsom menniska. Ått bygga på annan grund ar att bygga
ett Babel. Grundstenen för hela samhällsbyggnaden måste uteslutande afse
medborgarnes sjelfständighet och sjelfkänsla.
Den 22 April, e. ra.
515
En sednare talare fastade uppmärksamheten på den omständigheten,
att så få af kommunens medlemmar inställa sig vid kommunalstämmorna,
så att det till och med händt, att endast 4 infunnit sig på en sådan, och
han ville deruti se ett bevis på det mindre rigtiga eller rent af dåraktiga
uti personlighetsprincipen; men jag tror att detta bevisar motsatsen af
hvad han ville bevisa, ty just emedan personlighetsprincipen nu är till-
bakasatt, så uppstår denna nämnda likgiltighet, hvarom jag också redan
förut talat.
I hvilket fall som helst, så har jag icke hört annat ifrån någon af
dem som bekämpa personlighetsprincipen, än att de grundat sina åsigter
på något, som de i utläggningen åt sina satser förmenat vara ett system.
System? — I sanning, system kunna nu byggas efter tycke och smak, och
någon brist på sådana saknas numera lika litet som de bevisa någonting.
En stor statsman, d’Israeli, säger: “man tänker för mycket på systemen
och för litet på menniskan“. Detta d’Israelis yttrande må också vara
mitt enda svar på de system man här uppgjort till förmån för förmö-
genhetskategorierna, emot personlighetsprincipen.
Jag skulle hafva mycket att ytterligare tillägga, men jag fruktar att
alltför länge upptaga Kammarens tid.
Jag kan dock icke underlåta att äfven anföra följande yttrande af
Cobden, hvilket jag erinrar mig hafva läst på något ställe. “Det finnes“,
säger han, “furstar af arbetet, hvilka utgått ifrån de lägste arbetares
kojor. “
Han har rätt deri, det finnes tusentals sådana furstar af arbetet,
och många af desse hafva i mensklighetens tjenst, i civilisationens och
folkens intressen uppvägt mer än en af furstarne på thronen; desse ar¬
betets furstar hafva sjelfve smult sina vapen, sina kronor och sina spiror,
och de styra sin samtid framåt till segrar för närvarande och kommande
tider med vida starkare tyglar, än mången krönt furste förmått. Men vi
hafva äfven sett furstar, som setat på thronen, hvilka hafva utgått ifrån
folket; för min del böjer jag mig djupt för dessa furstar, och jag tror
mig kunna säga, att de äro verldens största furstar. Detta synes mig
äfven tala något för personlighetsprincipen, eller huru, mine Herrar?
Då jag emellertid vet, att man nu icke kan vinna något i det syfte,
för hvilket jag här talat, så inskränker jag mig att yrka, det punkten
måtte med ogillande läggas till handlingarne.
Herr Åke Andersson: Att det nu gällande kommunala röstberäk¬
ningssättet är fotadt på en origtig grund, nemligen penningen och förmö¬
genheten, må väl icke många, om ens någon, som ställt sig den för ögonen
och på samma gång ställt sig sjelf på rättvisans område vilja bestrida, utan
måste väl tillstå att en mera jemförelse härutinnan emellan förmögenheten och
personen bör åvägabringas, men att gå rakt ifrån en ytterlighet och till en an¬
nan ännu sämre kan jag för min del ingalunda gå in på. Det är min fulla öfver¬
tygelse, att om per-capita-rösträtten skulle komma att tillämpas i alla kommu¬
nala frågor, hvilken tid jag likväl tror ännu vara aflägsen, skulle vi i många fall
komma, såsom det heter, “ur askan i elden“. Yi tänka oss såsom exem¬
pel en mindre kommun på landet, hvarunder lyder ett större fiskläge;
desse hafva en och samma kommunalstyrelse, men hafva olika intresse om
516
Den 22 April, e. m.
kommunens angelägenheter, hvad hindrade då det sednare, som utgjorde
flertalet, att göra om intet ett inom kommunen nyttigt företag hvaraf det
hade mindre tördelar; men tvärtom när det gällde dem sjelfve, tillämpa
kommunallagen på de förres bekostnad. Samma förhållande kunde inträffa
i vidsträcktare kommuner, som i särskilda delar bestode af den mindre
bemedlade klassen, hvilken vi väl ännu icke kunna tillerkänna de insigter som
fordras i kommunala angelägenheter. Rättvisan måste väl också fordra, att
den som betalar i kommunalutskylder 50 å 100 riksdaler får hafva sin
röst något mera gällande vid en kommunalstämma än den som betalar en
eller mindre. Vid vissa val må gerna per-capita-rösträtten tillämpas,
men ingalunda när det gäller nyttiga företag eller utskylder. En graderad
röstskala anser jag för min del borde komma att göra sig gällande, fotad
på en billig och rättvis grund, till förekommande af den stora skilnad som
nu är rådande emellan penningen och personen, men då denna punkt
icke vidrör någon sådan, vill jag endast yrka bifall till Utskottets ifråga¬
varande hemställan.
Herr Blanche: Jag borde inskränka mig till att instämma i hvad
den varmhjertade representanten för Linköpings län yttrat, ty detta tror
jag vara den enda rätta utgångspunkten för att bedöma förevarande sak.
Min trosartikel i frågan är, hvad den alltid varit, att — för att vara
prosaisk — en hvar som skattar efter andra artikelns bevillning för in¬
komst af kapital eller rörelse, må ega rösträtt; någon annan grund för
denna rösträtt känner jag icke: hvarje annan beräkning blir, efter mitt
förmenande, en graderad orättvisa, ett graderadt godtycke
Jag kan icke förneka, att det förefaller mig märkvärdigt att få höra
de eljest mest älskliga och humana personer förfäkta den satsen, att men-
niskovärdet åtföljer förmögenheten, och detta fastän mensklighetens, jag
må säga adelsmatrikel, är fullskrifven af namn, bland hvilka flertalet ut¬
gått ur fattigdomens sköte. Då frågas: kan man väl tänka sig en mera
vacklande grund för deltagandet i allmänna ärenden än den, som Ut¬
skottet angifvit och som äfven måste angifvas af hvarje annan som för¬
ordat den graderade röstskalan?
Jag vill härvid blott framställa ett ganska enkelt exempel. Jag
kan i dag hafva ett orimligt antal röster för en förmögenhet, som kan
vara förment, och som jag således egentligen icke eger. Denna förmögen¬
het kan jag redan innan morgondagen hafva helt och hållet förlorat. Men,
mine Herrar, jag kan dock på grund af denna månghöfdade rösträtt i
tvänne år stå qvar i valrätten framför mången ärlig och insigtsfull med¬
borgare, som eger endast en röst. — Vill man bygga på en så vacklande,
en så dålig grund, blir byggnaden dålig och det blir ingen trefnad i hu¬
set; — likasom det icke heller blir någon trefnad i samhället, så länge
de bättre lottade, de som ega eu mängd förmåner på grund af lyckans
tillfälliga gunst, äflas att nedsätta dem, hvilket det vore deras första skyl¬
dighet att lyfta och förädla.
Nu komma vi, mine Herrar, till den kinkigaste punkten. Man säger,
att dessa personer äro liknöjda för kommunala ärenden. Jag medgifver
visserligen, att de hitintills icke visat något lifiigare intresse för det all¬
männas angelägenheter. Men låt oss försöka gifva dem rättighet att deri
Den 22 April, e. m.
517
deltaga, låt de fördelar, hvilka vi åtnjuta, nedsippra till de nedre lagren;
komma de icke då att visa intresse för det allmänna, vilja de då klaga,
blir det en klagan öfver dem sjelfva och icke mot samhället; men det är
endast denna mot samhället rigtade klagan, som jag fruktar. Det är den,
som gjort de största omstörtningar i verlden och som är så farlig. Den
är farlig, så mycket mera då den omfattas af en pluralitet af folket, och
vi kunna undvika dess farliga följder endast derigenom . att vi i tid bjuda
till att uppfostra dessa klasser, som äro missnöjda och hafva rätt att vara
det. Jag har derföre för min del alltid ifrat för att gifva dem denna
likställighet inom kommunen, som de genom sin instinkt efterlängta, utan
att kanhända alltid veta hvad den egentligen är. Låt oss taga emot dem
med öppna armar! — Men göra vi det icke, så fruktar jag det kommer
att gå här, såsom historien visar att det oftast går i dylika fall: den ena
ytterligheten skall hämnas på den andra!
Herr Sjöberg:
Herr von Troil: Hvilka mina åsigter i denna fråga äro behöf-
ver jag ej framlägga, emedan jag redan har gjort det temligen oförbehåll¬
samt då frågan om Herr John Ericsons motion förevar. Dessa åsigter
äro i korthet att nu gällande kommunalförfattningars röstberäkning är
grundad på klokhet och rättvisa och lämplig för landet, men innebär åt¬
skilliga öfverdrifter och misstag, som icke på förhand kunde inses, och
dessa måste afhjelpas. Det är dessa åsigter som jag tagit mig friheten
nu upprepa.
Jag skulle icke begärt ordet, om jag icke hört så många af Kamma¬
rens ledamöter begära, att punkten skulle med ogillande läggas till hand-
lingarne; och då jag äfven hört många ogilla de skäl, som af Utskottet
blifvit framlagda, vill jag hembära Utskottet min tacksamhet för det ut¬
märkta sätt hvaruppå Utskottet behandlat denna fråga, och för de klara
bevis och den logiska slutföljd, hvarmed Utskottet bemött de sofismer som
i motionerna förekommit. Jag kali icke heller annat än tacka Utskottet
för den vackra stilistiska förmåga, som röjer sig i Betänkandet, och jag
önskade att detsamma icke måtte begrafvas i Riksdagens arkiv utan
spridas till allmänhetens kännedom. Ty jag tror att då skulle en stor
del af det nu gängse skriket lägga sig. Detta skrik finnes visserligen,
men i likhet med den som sist hade ordet anser jag, att med få undantag
finnes ej något synnerligt missnöje med kommunalförfattningarne å landet
utan endast i städerna, och detta till följd af den orimliga röstberäknin¬
gen som eger rum, och som tillerkänner bolag flera tusen röster. Detta
har gifvit anledning till ett berättigadt missnöje, som från städerna spridt
sig kring hela landet genom tidningspressen. Men jag tror att om vi nu
göra den ändring i kommunallagstiftningen, som Utskottet föreslagit, så
skulle nog detta skrän lägga sig. Jag erkänner att så länge den nu rå¬
dande opinionsvinden blåser, kan det vara tacksamt att framlägga och
understödja motioner i detta syfte. Man skall då blifva omtalad såsom
en folkets man, då deremot de som skulle våga motsäga dem skulle anses
såsom obskurantismens och den större förmögenhetens försvarare. Men
man får underkasta sig detta öde utan att genom ett sådant obehag dag-
518
Den 22 April, e. m.
tinga med sin öfvertygelse eller i en vigtig fråga kasta sig från en ytter¬
lighet till en annan. Om vi nu skulle reformera våra kommunallagar och
borttaga de missbruk som finnas, men på samma gång kasta öfver ända
den grund hvarpå de hvila, skulle vi sannerligen göra landet och oss
sjelfva en synnerligen stor otjenst.
Det har blifvit sagdt af några talare, att de icke äro vänner till per-
capita-röstberäkningen vid ekonomiska frågor utan endast i Irågor om val.
Äfven jag skulle möjligen kunna toga mig i samma åsigt, om vi icke hade
34 § i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse å landet, som medgif-
ver införande af kommunalfullmägtige, då pluraliteten af de röstande så¬
dant besluta. Skulle nu kommunerna å landet i samma ögonblick en
personlig rösträtt infördes, besluta tillsättande åt kommunalfullmägtige, så
vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att den naturliga töljden häraf
blefve, att den störa massan beslutar icke direkt utan genom sina full-
mägtige. Således må man bestämma huru som helst, så kommer man än¬
dock till samma resultat.
Hvad städerna beträffar, så, och om den röstberäkning enligt bevill¬
ning efter andra artikeln, som der nu eger rum, skulle utbytas mot per
capita-beräkningen, så bletve det alltid den stora massan, som har minsta
förmågan att bedöma och minska intresset, som skulle bestämma alla
beslut. Jag ber Kammaren att i detta afseende gå försigtigt till väga.
Om vi nu vidtaga den förändring Lag-Utskottet föreslagit och sedan tillse
huru denna tillämpas i verkligheten, så hafva vi i sanning gjort hvad som
hufvudsakligen erfordras. Om brister af svårare beskaffenhet sedermera
förefinnas, så ligger det i framtidens magt att afhjelpa dem.
Om punkten kunde läggas till handlingarne, så borde det ske med
gillande, icke med ogillande. Men begge delarne vore oformligt, och jag
anhåller derföre om proposition på bifall.
Herr Rylander: Jag har icke begärt ordet för att klandra det
förslag Utskottet här framställt, hvithet jag anser vara ganska förtjenst¬
full motiveradt, utan jag är tvärtom Utskottet särdeles tacksam för den
utredning Utskottet egnat denna vigtiga fråga. Men då åtskillige talare
här klandrat såväl denna som efterföljande punkter, ber jag få upplysa,
att uti den ort jag representerar, hvarest inga större bolag eller fabriker
förekomma, icke någon ovilja uppstått mot kommunalförtättningarne på
landet. Det missnöje, som försports, har otvifvelaktigt sin plats nästan
uteslutande i städerna, synnerligast bland mindre handtverkare, gesäller
och arbetsfolk, och äfven någon gång hos en före kommunalförfattnin-
garnes införande magtegande magistratsperson, som genom stadsfullmäg-
tige blifvit beröfvad sitt allenastyrande välde. Jag erkänner villigt, att i
denna författning åtskilliga rättelser och jemkningar äro af behofvet högt
påkallade, synnerligen i hvad de röra röstberäkningen för bolag. Äfven
vill jag medgifva, att rösträtt per capita bör införas vid val till förtroende¬
uppdrag; men i ekonomiska eller utgiftsfrågor motsätter jag mig på det
bestämdaste en sådan röstberäkning, och önskar helst införande af en
graderad röstskala.
En talare från Skåne har sagt, att utvandringen från landet skulle
upphöra, i fall desse i fäderneslandet erhållit sin rätt, eller lika rösträtt i
519
Den 22 April, e. m.
kommunala angelägenheter; jag vill fråga, om han verkligen sjelf kan tro
detta, jag tror det icke, det enda etter mm tanke som till en tid kunde
hindra denna utvandring vore, om en lag stiftades som ålade all egen¬
doms lika fördelning, då jag tror de skulle stadna, tills denna egendom
vore förtärd, hvarefter missnöje och utvandring åter skulle inträda. _
Vid nuvarande förhållande yrkar jag bifall till andra punkten i otor-
ändradt skick.
Herr Ahlgren: Under den långa sakrika diskussionen öfver före¬
varande punkt hafva några ledamöter uttalat ett ogillande ej mindre öf¬
ver Utskottets yttrade åsigter än ock i sammanhang dermed öfver den
princip, å hvilken kommunallagarne hvila. Af anledning att jag med min
röst i Utskottet biträdt det slut, hvartill Utskottet utan någon skiljaktig¬
het i föredragna punkt kommit, har jag begärt ordet. Jag skall fatta
mig kort samt undvika upprepandet af hvad som redan blifvit antordt till
vederläggning åt framställda anmärkningar. „.. .,
Uti den värde representantens från Luggude domsaga under formid¬
dagen fällda yttrande, af ungefärligt innehåll att det tjenade till intet att
förneka rättigheten, som, om vi dermed fortfara, ändock komme att tagas,
hafva några talare velat se ett otillständigt hot. För min del kan jag i
samma yttrande icke alls se något hot, utan endast en barnslig fruktan,
anmärkningsvärd emedan den hyses af en gammal representan . .
Till svar å det myckna ordandet om olämphgheten och orättvisan
deraf, att det är förmögenheten som ligger till grund för utofvandet af
rösträtt, vill jag hänvisa till våra kommunallagar, hvilka uppstalla icke
förmögenheten, utan de bidrag eller skatter, som lemnas till stat och
kommun, såsom grund för utöfvande af rösträtt. Ej ar man alltid för¬
mögen, för att man har höga skatter. Endast på dessa sednare och icke
på förmögenheten grundas rösträtten. Icke vill jag förneka, att de mindre
bemedlade, i förhållande till de mera bemedlade, hafva för ringa rösträtt;
hvadan jag, då vi komma till den delen af Utskottets Utlåtande, som be¬
rör nedsättandet af röstmaximum, icke skall frukta att gå längre än hvad
Utskottet gjort; men af skäl, som Utskottet anfört, vågar jag icke for
närvarande tillstyrka införandet af per-capita-omröstmng i våra kommu¬
nala angelägenheter; och jag tror, att denna högt arade Kammare om
sakförhållandena betraktas sådane som de verkligen aro, och icke såsom
vi kunde önska att de skulle vara, delar Utskottets åsigt.
Den ärade representanten från Linköping liar sagt, att intresset lor
kommunens angelägenheter skulle lifvas, om man införde per-capita-om-
röstning; men detta betviflas af mig; ty redan nu är intresset på många
orter icke särdeles stort för val der sådan röstgrund följes. Iillät mig,
hvad särskildt angår den provins, hvarest nyssnämnde representant har
sin verksamhet och sitt hem, framdraga endast ett exempel. Utåt ett åt
Kongl. Statistiska Centralbyrån utgifvet arbete, som jag nu håller i min
hand inhemtas att i Norrköping vid sist förrättade riksdagsmannavalet
de valberättigades antal utgjorde 1,006, af hvilka, ehuru alla hade lika
röst, likväl endast 106 i valet deltogo, således nedlade icke mindre an
900 valmän sina röster. Reflexionerna göra sig sjelfva; tillåtande mig
dock, innan jag fortsätter, erinra att Norrköpings magt berättigade med¬
520
Den 22 April, e. m.
lemmar af arbetsklassen, hvilka i valet jemförelsevis minst deltogo uti
intellektuel! afseende stå lika högt som deras likar på någon annan ort
. Representanten från Lidköping, Falköping och Hjo synes mig genom
sina kraftiga uttryck hafva skjutit nog långt öfver målet under sitt tal
om personlighetsprincipen; ty deraf följande konseqvens, som jag förmo¬
dar att han håller på, skulle leda derhän, att i stället för att nu gäl-
lande kommunallag tillåter förmyndaren att för sin myndling rösta i för¬
hållande till den skatt, som för myndlingens egendom erlägges, så skulle
deremot, med tillämpande af samme representants system, exempelvis en
mecl sex omyndiga barn lyckligt ord medborgare ega sju röster, nemligen
en för sig sjelf och en för hvarje barn. En sådan grund för rösträtt sy¬
nes besynnerlig, men icke vill jag bestrida, att man ju ej kan densamma
försvara, ehuru försvaret blir derefter.
Förgäfves har jag under diskussionen väntat att få höra, hvarest en
rättvis gräns för personlighetsprincipens tillämpande skulle sättas. Väl
hafva åtskillig© talare antydt, att ingen skulle ega rösträtt, som ej erläg¬
ga1:. ^mng efter andra artikeln, men månne en sådan bestämmelse vore
billig och rättvis? Hade man ej att vänta, att äfven andra medborgare,
åb?roPande af Slna Mänskliga rättigheter, skulle påyrka rösträtt,
Och hvarföre skulle sådan rätt, om personlighetsprincipen lägges till grund
formenas en intelligent individ, derföre att hans ekonomiska ställning är
artikel ?a^ kan er^®=>er s^att e^ter bevillningsstadgans nyssnämnda
i-n t?11 ^amot Elfsborgs län har under diskussionen framställt och
till Herr I almannen med anhållan om proposition derå, aflemnat ett för¬
slag, som ordagrannt lyder sålunda:
“Att Kammaren, med uttalande af den åsigt att rösträtten i kom-
munens angelägenheter bör vara lika för alla dem, som till kommunens
utgifter bidraga, i förhållande till sina inkomster, beslutar att i under¬
dånig skrifvelse til Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t behagade låta
omarbeta kommunallagarne i den anda denna grundsats betingar11.
^?err Talmannen å detta förslag framställer någon proposi¬
tion, tillåter jag mig härmed anhålla, att den ärade ledamoten Herr John
Ericson behagade inför Kammaren närmare redogöra för samma sitt för-
slag, hvilket i dess nuvarande skick, så vidt jag kan fatta, är hvarken
tydligt eller klart, utan fast heldre obegripligt.
Då den ärade representanten från Södertörns domsaga i sitt anfö-
rande framhöll, att redan i forntiden lika rösträtt öfvades på våra för¬
faders allsharjarting, vill jag endast påminna om, att de odalmän, som
vid samma ting rådslogo, voro den tidens aristokrati, och hade andra
klasser af rikets innebyggare vid allshärjartingen velat för sig göra rösträtt
gällande, hade ett sådant förslag säkerligen på ett mindre artigt sätt blif¬
va tillbakavisadt.
o,, ^.r ^ar va?are talats om de flera petitioner, som till Regeringen in-
g ' rörande förevarande sak. Icke vill jag förneka vigten och betydel-
sen af petitioner; men dessa afse ju icke införandet af någon per-capita-
0nrn°fTg’i ataa förändring af röstberäkning i annat hänseende, hvarom
i Utshotts-betankandet längre fram förmäles.
Den 22 April, e. m.
521
Ingen af eder, mine Herrar, må, på grund af hvad jag nu i korthet
haft äran yttra, påbörda mig någon öfverdrifven konservatism, ty den
kännes jag i allt fall icke vid. Gerna medgifves af mig, att personlighets-
begreppet, i samma mån menskligheten tillgodogjort sig bildning och upp¬
lysning, blifvit allt klarare fattadt och erkändt; men om vi ock med stora
steg närma oss målet för medborgares likställighet i den utsträckning en
och annan talare åsyftat, så hafva vi likväl ännu icke hunnit samma mål.
Jag yrkar för min del bifall till Utskottets Betänkande i den föredragna
punkten, emedan jag iir öfvertygad, att landets sanna fördel, vid sådan sa¬
kens utgång, bäst tillgodoses.
Herr Östman: Det förundrar mig icke, att så många motioner blif-
vit väckta om förändring i kommunalförfattningarno, men derföre var det
också otänkbart, att Lag-Utskottet skulle kunna gå allas önskningar till
mötes. För min del är jag icke heller fullkomligt tillfredsställd med Ut¬
skottets förslag, emedan jag trott, att der det var fråga om val personlighets¬
principen skulle gjort sig gällande, fast icke vid frågor om beskattning,
utan der skulle med rätta den som betalar högre skatt hafva mer att
saga. Men jäg tror äfven, att en gräns bör finnas, så att icke den som
har en större förmögenhet blir i tillfälle att öfverrösta den som har en
mindre. Utskottet har satt gränsen till en tiondedel af kommunens hela
röstetal. Detta tror jag också kan vara lagom för närvarande, och lag
vill emellertid nu bifalla Utskottets förslag, i förhoppning att steget skulle
kunna tagas något längre vid nästa riksdag.
Jag yrkar således bifall till punkten.
c-n i'01! friherre Alströmer, som begärt ordet, inskränkte sitt yttrande
till det förklarande, att han instämde med dem, som yrkat bifall till Ut¬
skottets förslag.
a ^ Hen- Jöns Pehr sson: Jag vill endast tillkännagifva, att jag öfver-
nyttar det yrkande, jag i afseende å denna punkt framställt, till den nästa
eller tredje punkten, efter hvars föredragning jag förbehåller mig att få
vidare yttra mig i frågan.
i ^orr1 Straff: Jemte det jag ber att få tillkännagifva, att jag skulle
önskat, det Utskottet i denna fråga gått något längre, än det funnit
lämpligt, vill jag på samma gång förklara, att jag, på den punkt frågan
nu står, bifaller Betänkandet i denna punkt.
Men det var egentligen icke för att uttala detta, som jag begärde
ordet, utan för att fasta uppmärksamheten vid ett anmärkningsvärdt yr¬
kande, som blifvit under denna diskussion framstäldt, det nemligen att
denna punkt af Betänkandet måtte läggas med ogillande till handlingarne.
Detta förefaller mig vara detsamma, som att man vill komma till samma
resultat som Utskottet, men önskar att det måtto se ut, som om man ej
ville det och derför äfven önskar att få åt sig förvarad eu utväg, att
hvad man yttrat framdeles skall kunna ses på två sätt. Jag bestrider
emellertid, att de ledamöter, som framställt detta yrkande, ega rätt att
ia irågan på sådant sätt afgjord, ty 59 § Riksdagsordningen bjuder, att,
522 Den 22 April, e. m.
sedan ett ständigt Utskotts Betänkande i någon fråga två gånger varit
bordlagdt, skall det till afgörande företagas, och dertill fordras ett ut¬
tryckligt ja eller nej, men att lägga ett Utskotts-betänkande, som. fordrar
afgörande, till handlingarne med ogillande och att sålunda godkänna det,
men med en tyst reservation, är en sidoväg, som grundlagen ej känner.
Denna min uppfattning vinner ytterligare stöd af 63 § Riksdags-
ordningen. Jag bestrider derför, att proposition å det ifrågavarande yi-
kandet om Betänkandets läggande till handlingarne med ogillande grum¬
la gsenligen kan framställas, och yrkar fördenskull att detsamma måtte
leninas utan afseende.
Herr John Ericson: Då ingen annan instämt uti det af mig fram¬
ställda yrkandet, afstår jag derifrån.
Herr Björck: Utan att vilja bidraga till frågans vidare utredning,
her jag att endast få förklara, att jag är emot den lika rösträtten, då den
icke kan förenas med progressiv beskattning, som jag anser nödvändigt
höra kommunerna förbehållas. Jag har stridt för den åsigten, att våra
kommuner måtte medgifvas rätt till fri beskattningsrätt, och jag håller
ännu fast vid denna åsigt. På den nu angifna grunden bifaller jag Ut¬
skottets förslag, hvarvid jag dock måste förklara, att jag icke på något
sätt kan gilla de flesta af de skäl, hvilka emot den lika röstratten blitvit
anförda af Utskottet eller talare som här uppträdt.
Öfverläggningen var slutad. Sedan Herr John Ericson och Herr Jons
Pehrsson återkallat sina särskilda meningar, återstodo inga andra yrkanden
än de som afsågo antingen bifall till Utskottets förslag eller ock att Kam¬
maren, med ogillande af Utskottets motivering, måtte lägga punkten till
handlingarne. Herr Talmannen tillkännagaf, det han uppfattade sistnämnda
yrkande såsom ett förklarande att, ehuru motiveringen icke godkändes,
man likväl ville låta bero vid det slut hvartill Utskottet kommit och så¬
lunda lägga punkten till handlingarne. Godkändes denna uppfattning an¬
såg Herr Talmannen den anmärkning hafva förfallit, som blifvit gjord a
Herr Staaff mot framställande af proposition å punktens läggande till
handlingarne.
Herr Staaff begärde då ordet och yttrade: Jag får tillkännagifva,
att jag under diskussionen hört det yrkande framställas, att denna punkt
måtte läggas till handlingarne med ogillande. Skulle emellertid detta yr¬
kande komma att tolkas på det af Herr Talmannen nu angifna sätt, for¬
faller naturligtvis min anmärkning.
Härefter framställde Herr Talmannen propositioner enligt förut an¬
gifna yrkanden, och förklarade att propositionen på bifall till Utskottets
hemställan blifvit med öfvervägande ja besvarad. Votering blef då begärd
och för densammas verkställande uppsattes, justerades och anslogs tol¬
kande proposition:
Den 22 April, e. m.
523
Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i andra punkten af
dess Utlåtande N:o 31,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med ogillande af Utskottets motivering,
velat låta bero vid det slut, hvartill Utskottet kommit, och med sådant
förklarande beslutat lägga punkten till handlingarne.
I grundlagsenlig ordning företagen, utföll denna omröstning med 129
ja och 36 nej, hvadan Utskottets förslag bifallits.
Punkten 3.
Herr Jöns Pehrsson: Jag vill tillkännagifva, att mitt vid förra
punktens behandling framställda förslag gäller denna punkt. En talare
från Norrland har frågat, om det kunde vara så orätt, att en man egde
eu röst för hvarje son, som han betalar skatt för. För min del finner
jag det åtminstone lika bra, som att hafva flera röster, ju flera kor eller
oxar eller riksdaler man eger. En annan talare har sagt, att han ej från
landsbygden hört något missnöje öfver de nuvarande bestämmelserna i denna
fråga. Men jag har hört ett sådant missnöje. Jag anhåller att mitt för¬
slag måtte uppläsas.
Sedan Herr Jöns Pehrssons förslag blifvit uppläst, fortsattes öfver-
läggningen af
Herr Rosenberg: Under den nyss slutade diskussionen om andra
punkten i Utskottets Betänkande hafva från theoretisk synpunkt blifvit
framhållna så många mer och mindre rimliga skäl för bibehållande af
olika rösträtt i kommunala angelägenheter, att det tydligen märkes att
tiden för den önskade förändringen ännu icke är inne. Kammaren har
också genom voteringen beslutat att gilla Utskottets förslag, och derom
är således ingenting vidare att säga denna gång. Men då den nu före¬
dragna punkten hänger så nära tillsammans med den föregående, anhåller
jag att få med några ord angifva min uppfattning af frågan.
Jag hyser det hopp, att kristendomen och civilisationens utbredande
en gång skola föra oss till att erkänna allas likhet äfven i nu ifråga¬
varande hänseende. Ännu förmärker jag visserligen att sådant icke låter
sig gorå, men är målet rigtigt, så tror jag att vi böra sträfva ditåt. Det
måste ligga sanning i detta tal om jemnlikhet, och derför tror jag att
denna sanning en gång skall göra sig gällande.
Hvad som efter mitt förmenande redan nu kunde göras vore att till¬
erkänna alla i kommunen röstberättigade lika röst vid personliga val. Det
må ligga någon sanning i påståendet att i fråga om bestämmandet af kom¬
munala utgifter den, som bidrager mer till dessa, också bör ega flera rö¬
ster; att således rättigheter och skyldigheter böra väga lika. Jag kan
524
Den 22 April, e. m.
tänka mig att, såsom en talare från Skåne yttrat, den lösa befolkningen
vid ett fiskläge skulle kunna ålägga de öfrige innebyggarne i eu liten
kommun stora utgifter, om alla egde lika rösträtt, således utöfva ett för¬
tryck mot dem som hafva största betalningsskyldigheten; men när frågan
är om val af personer tror jag ej, att den olika rösträtten kan försvaras,
åtminstone icke med sådana skäl. Denna Kammare har vid ett föregå¬
ende tillfälle uttalat den åsigt, att alla vid prestval röstberättigade böra
ega lika röst. Hvarför kan man ej nu taga steget fullt ut med afseende
på andra val? Yår lagstiftning gifver ju redan vid de medelbara riksdags-
och nämndemannavalen alla röstegande lika röst. Man talar visserligen
om utseendet af de elektorer, som skola välja landstingsman, vill ej med¬
gifva lika rösträtt vid val af dessa elektorer, då de af dem valde lands¬
tingsmannen i sin ordning skola utse ledamöter i Riksdagens Första Kam¬
mare. Men dessa elektorer utses ju äfven efter en annan grund, nemligen
hvarje kommuns olika folkmängd, och jag tror verkligen att den lika röst¬
rätten skulle på dessa val utöfva ganska ringa eller intet inflytande.
Erkänner nu grundlagen, att riksdagsmän kunna väljas efter per-capita-
principen och har Kammaren erkänt att prester böra väljas efter samma
princip, hvarföre skulle man ej kunna utsträcka den lika rösträtten till
val af skollärare, klockare och andra kyrkliga och kommunala befattnin¬
gar? Det vore ju att åtminstone med erkännande af principen taga ett
steg framåt. När nu Utskottet tillstyrkt borttagande af all kommunal
census, så att hvar och en, som betalar skatt till kommunen, äfven skulle
ega röst vid behandlingen af dess angelägenheter, förefaller det mig att
man gerna kunnat medgifva lika rösträtt vid personliga val, helst någon
tunga för kommunens budget icke derigenom kan uppkomma. Ty om alla
ega lika röst vid val af t. ex. skollärare, icke blifver utgiften för skol¬
läraren derigenom större. Vid dessa val fordras inga andra egenskaper
af de väljande än sundt omdöme och någon kännedom om de personer,
som dervid kunna ifrågakomma att väljas, och dessa egenskaper kunna fin¬
nas lika väl hos handtverkaren som hos bruksegaren.
Jag tror således, att man redan nu bort taga detta steg, då jag har
den åsigten, att man ändå måste taga allt fler och fler i denna rigtning.
Emellertid, vid den utgång den nyss afgjorda frågan erhållit, och då jag
anser en återremiss icke tjena till någonting, vill jag ej framställa något
bestämdt yrkande; jag har endast önskat att få min nu uttalade åsigt i
Kammarens protokoll förvarad, emedan jag är viss att frågan snart kom¬
mer igen.
Herr Anders Jonsson: Jag vill endast tillkännagifva, att jag
instämmer med Herr Rosenberg.
Herr Friherre Alströmer: Då här icke någon uppträdt till för¬
svar för Utskottets hemställan, så anser jag mig pligtig tillkännagifva, det
jag till alla delar gillar densamma och yrkar att den måtte af Kammaren
godkännas. Man har såsom skäl för bifall till de i detta ämne väckta
motionerna anfört, att vid val till riksdagsman man tillerkänt lika röst
åt hvar och en af de väljande, men man har dervid förbisett att census der
vid lag finnes, så att ingen må väljas till ledamot i Andra Kammaren, som
Den 22 April, e. m.
525
icke eger 800 riksdaler i årlig inkomst, ej heller att någon kan i Första
Kammaren inväljas, hvilken icke åtnjuter en årlig inkomst af 4 000 riks¬
daler, eller motsvarande egendom i jordbruksfastighet, och hvarigenom man
kommit derhän att ingen person, som saknar bildning och omdöme, kan
vid dessa val komma i fråga att till dylika förtroendeuppdrag blifva vald.
Detta vore deremot icke så säkert, i fall den lika rösträtten skulle utan
iakttagande af census i dessa fall tillämpas. Konseqvensen häraf skulle
blifva, att alla de, som betala bevillning efter andra artikeln, äfven skulle
vala berättigade att i dessa val deltaga, hvilket säkerligen icke skulle vara
särdeles föi delaktigt för det allmänna. Detta utgör för mig det väsendt-
ligaste skälet att yrka bifall till Utskottets hemställan i denna punkt.
Herr von Troll: Jag är förekommen af Herr Friherre Alströmer
och förenar mig med honom uti att yrka godkännande af nu ifrågava¬
rande punkt. Då jag nu emellertid tätt ordet, tager jag mig friheten
erinra om skilnaden emellan olika slag af valförrättningar, såsom mellan
val af t. ex. själasörjare och af stadsfullmägtige i städerna. Vid det ena
är per-capita-omröstningen alldeles rigtig och befogad, hvaremot man icke
torde med skäl kunna påstå detsamma om den andra. Jag vill nu emel¬
lertid icke vidare uppehålla Kammarens tid, utan får, såsom jag nyss
nämnde, blott yrka det punkten måtte af Kammaren godkännas.
Öfverläggningen förklarades vara slutad. Derunder hade yrkats dels
bifall till Utskottets hemställan, dels afslag derå och bifall till Herr Jöns
Pehrssons förslag. Propositioner framställdes på dessa yrkanden, och då
deri förra förklarades vara med öfvervägande ja besvarad, begärde Herr
Jöns Pehrsson votering.
Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som bifallei hvad Lag-Utskottet hemställt i tredje punkten af
dess Utlåtande N:o 31,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, för
sm del beslutat, att alla de, som erlägga skatt till kommunen på grund
af beskattning efter andra artikeln Bevillningsförordningen och som sina
kommunalutskylder erlagt, skola, i fråga om val till kommunal befattningar
hafva lika rösträtt eller en röst hvardera.
Omröstningen visade vid sedlarnes sammanräkning 96 ja och 43 nej
hvadan Utskottets hemställan bifallits.
Punkten 4.
... flen R ib bin g; I fall Riksdagen i afseende på den kommunala röst¬
ratten ville inskränka sig till att afhjelpa de olägenheter och svårigheter
som erfarenheten visat företrädesvis uppstått till följd af åtskilliga stad-
526
Den 22 April, e. m.
ganden i våra kommunalförfattningar, så synes det som sådant skulle
kunna ske, om Riksdagen blott beslutade en skarpare begränsning af röst-
maximum, hvarigenom så väl ett öfverklagadt fåvälde skulle undvikas,
som äfven tillika den mycket öfverklagade olägenheten afhjelpas, att de
med lägsta rösträtt försedde skulle gent emot det förra känna sig full¬
komligt vanmägtige. Men vid detta af erfarenheten bekräftade onda och
vid föreslående af botemedel för detsamma, hafva de fleste motionärerne i
ämnet icke stadnat, utan de hafva vid sin granskning af kommunallagarne
utgått från synpunkten af allmänna rättsprincipen, af allmän rättvisa och
billighet, och föreslagit de ändringar, hvilka ur dessa synpunkter synts
dem påkallade; och derigenom har äfven för Lag-Utskottet och dess leda¬
möter uppstått skyldigheten att från samma synpunkt behandla ämnet
och yttra sig öfver det strängt rationela deruti, jemte de förslag till
ändringar uti författningarne motionärerne sålunda framlagt. Jag härför
min del icke kunnat stadna vid det slut, hvartill Utskottet i detta hän¬
seende kommit, utan deremot afgifvit en reservation, till hvilken jag torde
i de hufvudsakligaste delarne här få hänvisa.
Hvad nu först angår per-capita-omröstningen, som af flere motionärer
blifvit påyrkad, så har jag redan förklarat, att jag ur principiel synpunkt
icke kan godkänna densamma. Beträffande derefter motsatsen dertill, eller
röstberäkningen efter bevilluingsriksdalern, så har denna att för sig anföra
ett ganska rigtigt skäl, så vida kommunen nemligen från en sida sedd
utgör ett bolag för ekonomiska ändamål, och vore dess betydelse dermed
uttömd, då vore det alldeles i sin ordning att en hvar röstade efter sin
insats i bolaget. Men nu utgör det ekonomiska ändamålet endast en sida
af kommunens betydelse och uttömmer ingalunda hela begreppet deraf, ty
deruti ingår äfven omsorgen om vårdande af ömsesidig rätt och ordning,
om upprätthållandet af anstalter för bildning och kultur, om våld och
hjelp åt det materiela välståndet och dess förkofran; kort sagdt, kommu¬
nen har i det mindre samma hufvudändamål som Staten i det större,
och derföre äro medlemmarne af kommunen, i afseende på rösträtten,
rätteligen beroende af den ställning de, med förenadt afseende på båda
de olika sidorna eller karaktererna, den rent ekonomiska och den samhälle¬
liga eller sociala, inom kommunen intaga.
Till följd häraf måste ock andra grunder för röstberäkningen komma
i fråga än bevillningsriksdalern, äfven när bevillningen betraktas såsom ett
uttryck för en exponent af den olika ställning medlemmarne inom kom¬
munen ega. Dessa olikheter i nämnda hänseende jemte afseendet på bi¬
dragens olikhet böra utgöra den enda verkliga grunden till rösträttens
olikhet, då synpunkten icke är endast och allenast den ekonomiska sidan
af kommunen; och då man tager i betraktande sambandet mellan kom¬
munens ekonomiska och sociala ändamål, kommer man således till en
graderad röstskala, såsom den enda lämpliga och rätta. — Emot en dylik
skala har man egentligen blott gjort två anmärkningar. För det törsta
skulle den, säger man, blifva tillfällig, såsom beroende blott på. olika upp¬
fattning af förhållandena. Jag vill dock påstå, att en blott siffia aldrig
angifver grunden till en qvalitativ olikhet, sådan som olikhet i rätt är,
utan denna grund måste sökas i någon egenskap, ställning och verk¬
samhet hos mig såsom person. Det är, jag upprepar det, icke summan af
Den 22 April, e. m.
527
bevillningen, som är grund till olika rätt, utan det är denna summa så¬
som ett uttryck af olika ställning och intresse i kommunen och endast
såvida sådana kunna angifvas och derefter rösträtten bestämmas, endast
såvida är detta bestämmande icke tillfälligt. Detta är det deremot en¬
ligt nu gällande region. Ty hvarföre bestämmer man 1 å 2 riksdaler och
icke lika gerna t. ex. 1 å 2 öre till gränsen för röstberäkningen, och
hvarföre har man satt strecket vid 1 riksdalers bevillning? Det andra
skälet, som anföres mot antagandet af en graderad röstskala är det, att
några få öre sålunda gifva större, dubbel rösträtt och utgöra skilnaden
emellan rösterna. Men, mine Herrar, detta är en svårighet, som vidlåder
allt bestämmande af rättigheter efter siffror. Den, som har en årlig in¬
komst af 899 R:dr 50 öre, han har enligt nu gällande författning ingen
rätt att rösta till riksdagsman för Andra Kammaren, men den som har
50 öre mer, han får afgifva sin röst; den som räknar en årlig inkomst af
799 R:dr 50 öre, han kan icke rösta vid val till denna Kammare, men
den, som består sig blott 50 öre till, eller 800 riksdaler om året, han
innehar denna qvalifikation för valrätt. Sådant kan aldrig undvikas, så
snart man tar siffror till exponenter af vissa egenskaper, och då återstår
blott att söka erhålla de lämpligaste och bästa grunder man kan uttänka
för bestämmande af de olika graderna uti skalan.
Sjelf har jag, såsom stadsbo, och mest bekant med städerna och de¬
ras förhållanden, vid dylika beräkningar närmast utgått från betraktande
af förhållandet i städerna och dervid trott mig finna, att den olika med¬
borgerliga ställningen i förevarande hänseende kan indelas i fyra särskilda
grader. Uti den första befinner sig en klass sjelfständigt verksamma med¬
borgare, sysselsättande sig med kroppsarbete, arbetskarlar och sjelfförsör¬
jare, hvilka man väl nödgas anse vara minst i tillfälle att bilda sig om¬
döme om allmännare och mera ideela angelägenheter, samt derföre ock i
minsta grad lämplige att egna sin uppmärksamhet och sin tid åt dessa
slags angelägenheter för kommunens räkning, men då de innehafva en
sjelfständig ställning, böra de ock ega rätt och talan i hit hörande frågor.
Den andra klassen omfattar personer, som sysselsätta sig icke blott med
kroppsligt arbete, utan äfven med andlig verksamhet och innehafva större
bildning, så vidt som det förutsätter större omtanke för ledandet och ord¬
nandet af andras arbete, än för att sjelf förrätta sådant. En dylik verk¬
samhet medför en större bildning och öfvar sålunda i någon mån för¬
mågan att fatta och bedöma de till sin natur allmännare kommunala an¬
gelägenheterna, samt väcker intresse för dylika slags angelägenheter. För
denna klass, närmast den första, skulle jag vilja sätta den gräns Bevill-
ningsförordningen anvisar, medelst afdrag af 300 riksdaler, som upphör vid
till och med 1,800 riksdaler taxerad inkomst, hvilken alltså utgör rå¬
märket mellan andra och tredje klassen. Med erkännande af den i Be-
villningsförordningen antagna olikheten i beskattningen och medgifna skatte-
lindringen anser man att de, som hafva en årlig inkomst af 1,800 R:dr,
ännu kämpa med ekonomiska bekymmer, om deras ekonomiska ställning
ock efter regeln måste anses bättre än deras, som vinna sin bergning en¬
samt med egna händers arbete. För tredje klassen är gränsen satt till
följd af gällande Riksdags-ordnings stadgande om 4,000 riksdalers inkomst
såsom vilkor för valbarhet till Riksdagens Första Kammare, och inom
528
Den 22 April, e. m.
denna gräns finnes en skattskyldighet i högre proportion än förut till
Staten och kommunen, likasom inom samma klass befinner sig den fullt
bergade delen af folket, af kommunens medlemmar: föreståndare för verk¬
stad, fabrikanter, handlande o. s. v., hvilkä i allmänhet sjelfva icke arbeta,
utan leda andras arbete samt just genom en sådan slags verksamhet, och
den beröring hvari de stå den ene till den andra, ega öfning och vana, som
göra dem lämpliga för de verksamhetsarter, som förekomma vid skötandet
af de kommunala angelägenheterna. — - Att åter bland dem, som ega 4,000
riksdalers inkomst eller derutöfver, inom de egentligen förmögna, som bilda
en fjerde klass, göra några skilnader efter större eller mindre förmögenhet,
dertill finnes intet skäl, då den medborgerliga ställningen är densamma,
antingen personen eger 4,000 eller 40,000 riksdaler om året.
Jag medgifver, att jag icke känner så noga till förhållandet på lands¬
bygden, men efter de underrättelser jag erhållit, torde innehafvare af egen¬
dom å landet till värde af 4,000 riksdaler bilda pluraliteten bland de
mindre jordegarne eller hvad som förr menades med benämningen bönder,
motsvarande personer tillhörande den af mig uppställda andra klassen
inom städerna, eller de smärre borgarne. Under dessa ville jag då sätta
första klassen, och torde derför gränsen för denna klass å landet, med
afseende på fastighetsegarnes olika ställning mot den mera lösa befolknin¬
gen i städerna äfvensom på arbetslönernas olikhet böra sättas till 20 fyrk,
motsvarande ett fastighetsvärde af 3,333 riksdaler eller inkomst af 500.
Skilnaden mellan större och mindre jordbrukare med en ungefärlig mot¬
svarighet mot skilnaden mellan egare af större eller mindre verkstäder
och fabriker med flere eller färre arbetare, dermed ock gränserna för an¬
dra och tredje klasserna, sätter jag, af samma ur Bevillningsförordningen
hemtade skäl som i städerna, på landet vid ett fyrktal af 150, mellan
tredje och fjerde vid 400, denna sistnämnda utvisande, liksom den mot¬
svarande i städerna, gränsen för valbarheten till Första Kammaren.
Hvad angår sjelfva röstskalan, så har jag tagit till regel och ögon¬
sigte, att ingen af röstklasserna må vara den andra öfvermägtig, eller
göra olikheten i röster i sina verkningar blott skenbar. Pröfningen häraf
sker derigenom, att dels första och andra klassernas sammanlagda röstetal
ej alltför betydligt skall öfver- eller understiga tredje och fjerde klassernas
sammanlagda röstetal, dels att trenne klassers sammanlagda röstetal alltid
skall öfverväga den fjerdes. För att komma till detta resultat har jag, i
enlighet med de upplysningar som förefinnas i de statistiska beräknin-
garne, hufvudsakligast för en del af våra städer, som stått mig till buds,
föreslagit, att hvarje röstande inom hvarje sednare röstklass borde ega
dubbla röstantalet mot medlem af närmast föregående klass, alltså hvarje
röstande inom de fyra klasserna ega i den första 1, i den andra 2, i den
tredje 4 och i den fjerde 8 röster. Huruvida allestädes samma propor¬
tioner eller samma jemnvigt mellan de särskilda klasserna härvid skola
uppstå på landet som i staden, har jag redan erkänt, att jag icke varit i
tillfälle att kontrollera. Men skulle också ej så vara, torde detta ej heller
betyda alltför mycket, då man väl får erkänna, att inom landskommunerna
icke heller framträder en lika skarpt utpräglad och bestämd olikhet i
ställning och intressen i samhället som uti städerna.
Jag
52»
Den 22 April, e. m.
Jag vill nu icke längre upptaga Kammarens dyrbara tid, utan af slu¬
tar mitt yttrande med den anmärkning, att jag efter förmåga velat söka
besvara den fråga motionärerne till Utskottet ställt: i hvad män nu gäl¬
lande bestämmelser om rösträtt äro fullt enliga med rättens fordringar,
eller, om så ej är, i hvad mån de tarfva ändringar?
Herr Gumselius: Jag har ej förut deltagit i diskussionen rörande
detta Lag-Utskottets Betänkande. Men då vi nu kommit till den fjerde
punkten deri, ber jag att få med några ord angifva den ställning, jag in¬
tager till den i samma punkt af handlade frågan. . .
Det kännes visserligen påkostande för den, hvilken, såsom jag, deltagit
i utarbetandet af våra nu gällande kommunallagar, att medgifva att deri
finnes brister. Jag går emellertid in på att så är förhållandet och gör
detta så mycket heldre, som alla författningar af samma egenskap som
kommunallagarne till följd af sin egen natur icke kunna vara lika lämp¬
liga för alla tider. Det gifves ett visst tidsmoment, för hvilket de passa,
men i samma mån samhällsförhållandena utveckla sig, blifva de mindre
lämpliga. Att man, då kommunallagarne utfärdades, i fråga om rösträtten
ej ville gå längre, än man då gjorde, var helt naturligt, och det är verk¬
ligen högst besynnerligt att få höra sådana påståenden, som att man då
borde hafva tagit steget fullt ut genom att erkänna den princip, som i
fråga om den kommunala rösträtten skall vara den enda rigtiga, eller den
lika rösträtten. Dessa påståenden bevisa, att de, som framställa dem, icke
äro några politici, ty då skulle de veta, att politiken icke är någonting
absolut, utan att om man deri vill träffa det rigtiga, så måste man taga
det som vid hvarje särskild tidpunkt erkännes vara det bästa och ng-
tigaste. _ ,
Men om man nu också icke vill medgifva, att man vid kommunai-
lagarnes utfärdande hade bort gå längre, än man då gjorde, så följer
deraf icke, att man ej kan erkänna att förändringar deri numera kunna
och böra vidtagas. _ .
Jag tror visserligen icke, att den princip, som hvilar på en giaderad
röstskala är absolut rigtig; men jag är ej heller fallen att undersiviifva
principen om lika rösträtt, hvilken princip, om den i afseende på kom-
munallagarnes förändring lägges till grund, enligt min åsigt, måste ganska
väsendtligt modifieras. Jag tror således icke, att det är af så stor vigt
att härutinnan vara, hvad man kallar, principenlig; ty det är i detta
fall samma förhållande med de så kallade principerna som med den fly¬
tande strömmen, de måste förändras, allt efter som den hinner längre fram
och möter nya hinder eller förändrade förhållanden. Det är dessa stän¬
diga förändringar i samhället, som man bör gifva akt på och söka följa,
om man med framgång vill införa nya lagstadganden.
För min del tror jag derför också, att det mycket väl skall låta sig
göra att införa en graderad röstskala vid kommunala angelägenheters
behandling. Jag erkänner tillika att den af Herr Ribbing nu föreslagna
synes mig ega någon grund. Jag skulle derföre vilja förorda den, såsom
ett öfvergångssteg, om den hade någon utsigt att blifva antagen. Så är
dock icke förhållandet. Men jag har dock uti min åsigt om lämpligheten
af en graderad röstskalas införande blifvit styrkt af den omständigheten,.
Riksd. Prot. 1868. 2 Afl. 3 Band,
530
Den 22 April, e. m.
att uti det samhälle, jag tillhör, en sådan skala följes vid ecklesiastika
val, och att denna anordning der visat sig ändamålsenlig. Från en större
församling i kommunalfrågor röstberättigade personer inom nämnda sam¬
hälle har jag i dessa dagar fått emottaga en skrifvelse, derur jag anhåller
att få uppläsa följande:
“Mötet förklarar, att, hvad särskildt beträffar staden Örebro, — der
»anaf yurit van att å allmän rådstufva besluta med lika rösträtt,
och hvarest, före representationsreformens genomförande, tregradig röst-
skala användes vid riksdagsmannaval, sedan Kongl. Maj:t vägrat stadfästa
trånad öfverenskommelse om lika rösträtt äfven i detta fall, — jemväl
lika rösträtt för de vid stadsfullmägtigval röstberättigade vore önsklig
men att, om detta nu icke kan vinnas, röstskalan icke bör sättas högre
än tregradig.
Såsom lämplig indelning af en tregradig röstskala förordar mötet
också härvid med blicken fästad på sin stads förhållanden:
1 röst för 15 riksdalers eller lägre bevillning,
2 röster för bevillning öfver 15 till och med 50 riksdaler,
3 röster för högre bevillning".
Jag vill emellertid icke försöka att göra gällande de af en stor del
af mina valmän sålunda uttalade åsigter, då afsigten om en graderad ska¬
las antagande i allmänhet här icke synes hafva något gynnande omdöme
att för närvarande påräkna. De opinerande synas mig dessutom hafva
gatt väl långt, och jag kan ej finna den af dem föreslagna röstskalan ega
någon slags grund, annat än godtyckets, ehuru jag dock tillika måste med¬
gifva, att denna brist i allmänhet vidlåder alla graderade röstskalor. Då man
undei nuvarande förhållanden i allmänhet ej vdl gilla en graderad röst¬
skalas införande, vill jag ej nu framställa något bestämdt yrkande. Jag
har endast velat gifva tillkänna min åsigt, att antagandet af en sådan
röstskak för närvarande skulle kunna utgöra en lämplig öfvergång till ett
bättre, till den lika rösträtten, för hvilken vi ännu icke äro mogna och
hvars införande jag till följd deraf ej heller för närvarande kan anse
onskvardt. Denna utgör dock det mål, hvartill samhället närmar sig, och
den tid kommer nog, då den gör sig gällande.
Herr Hedlund: Utskottet har ogillat den graderade skalan för
den kommunala rösträttens utöfvande, hufvudsakligen ur principiel syn¬
punkt. Jag vill icke tvista med Utskottet härom, ehuru den lärde re¬
presentanten från Upsala visat, att äfven ur denna synpunkt en sådan
skala kan försvaras, utan förenar jag mig med en föregående talare derom
att i statslifvet man icke alltid kan ställa sig på den absoluta principens
ståndpunkt, äfven om man bör uppställa denna såsom mål Ofta måste
man iåta konventionek förhållanden göra sig gällande, och spelar äfven
har billigheten en stor roll. Ur billighetens synpunkt tror jag äfven att
man skulle kunna framlägga en graderad röstskala, som skulle tillfreds¬
ställa allas behof. Redan nu finnas industriek bolag, der rösträtten icke
beraknas efter antalet aktier utan efter en graderad röstskala, så att t. ex.
1 10 aktier svara emot en röst, 10—20 aktier svara emot två röster
o. s. v. Då detta kan ske i rent ekonomiska angelägenheter, så bör det
äfven kunna tillämpas i samhället. För min del vore jag således benägen
531
Den 22 April, e. m.
att instämma i Professor Ribbings reservation, men är icke beredd att
pröfva den af honom uppgifna röstskalan, hvilken, efter min åsigt, måste
rätta sig efter lokala förhållanden och således blifva olika på olika ställen.
Då emellertid jag befarar, att en dylik graderad röstskala skulle möta mot¬
stånd inom Första Kammaren, samt jag önskar att, då vi komma längre
fram i Utlåtandet till några andra punkter, dessa måtte så enhälligt som
möjligt af Kammaren antagas, för att få för sig ett moraliskt stöd, så in¬
skränker jag mig nu till att yrka, det Kammaren måtte bifalla hvad Ut¬
skottet i förevarande fjerde punkt hemställt, dock utan att godkänna Ut¬
skottets motiver, ty man bör icke låta binda sig af de utaf Utskottet ut¬
talade grundsatserna.
Herr Ahlgren: Fn graderad röstskala kan omöjligen på rättvisa
grunder uppgöras, enär graderna komma att bestämmas antingen af god¬
tycket eller åtminstone det subjektiva tycket. Hvad angår Herr Ribbings
reservation och derutinnan upptagna röstskala, ber jag att med några ord
få påpeka olämpligheten af densamma. För att begagna enahande exem¬
pel som bemälde reservant, så tillåt mig erinra, att, då tre personer, som,
sedan i Bevillningsstadgan medgifvet afdrag skett, betala skatt efter, hvar¬
dera, en inkomst af 1,500 riksdaler, för närvarande ega tillsammans 45
röster, så eger deremot den person, som skattar efter en inkomst utaf
4,100 riksdaler, endast 41 röster; — alltså öfverröstas denne sednare af
de tre. Enligt Herr Ribbings förslag deremot skulle nämnde tre personer
få hvardera två röster eller tillhopa sex röster, men den åter, som egde
en inkomst af 4,100 riksdaler, åtta röster, hvadan således denne sednare
komme att öfverrösta de tre andre. Detta förslag närmar sig sålunda,
hvad man just vill undvika, uti vissa fall förmögenhetsprincipen i stället
för personlighetsprincipen. Med flere talare, som sig yttrat vid föredrag¬
ningen af en föregående punkt, är jag ense derom, att i kommunallagarne,
hvad angår utöfvande af rösträtt, finnas åtskilliga brister, Indika kunna
och böra afhjelpas, och har äfven Utskottet i åttonde och nionde punk¬
terna af sitt Utlåtande anvisat utvägen dertill. Anse vi, såsom jag hoppas,
att förändring bör ske, så må vi, dä nämnde punkter förekomma till af¬
görande, se till hvad i detta fall kan göras. Då emellertid några sympa¬
tier för graderad röstskala lika litet torde finnas inom Kammaren som
i Utskottet, vill jag icke nu vara omständligare, utan inskränker mig till
att påyrka bifall till Utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Lindström: Hvad är det egentligen, som icke kan sägas och
försvaras ur grundsatsernas synpunkt, eller till försvar hvarför man icke
genast har till hands en grundsats? Det är då icke heller underligt, att
försvararne af en graderad röstskala funnit på eu grundsats, med hvilken
de söka försvara denna skala.
Mot det förslag, som af den förste talaren framställdes, kunna ur
praktisk synpunkt så inånga skäl framdragas, att det icke kan antagas.
Reservanten har sjelf haft godheten uppvakta med åtskilliga argument
både för och emot, och mig förefaller som hade de sednare en öfvervä¬
gande kraft. Utskottets kraftigaste skäl har han dock underlåtit att upp¬
taga. Det ligger i följande ord: “Deremot synes detta förslag dels vara
532
Den 22 April, e. m.
något för mycket komplicerad^ dels ock leda till en alltför stor splittring
af samhället i en mängd särskilda förmögenhetsklasser. En sådan splitt¬
ring, alltid vådlig, blir det ännu mera, då den hvarken är den oundvikliga
följden af en i och för sig rigtig grundsats’ konseqventa tillämpning, och
ej heller härflyter ur sådana allmängiltiga förhållanden, livilka kunna an¬
ses bilda naturliga gränser emellan olika samhällsklasser." Detta argument
torde vara svårt nog att besvara och torde ensamt utgöra tillräckligt skäl
för bifall till Utskottets förslag; och det är troligen derföre som reser¬
vanten icke yrkat bifall till sitt eget. Äfven ett annat praktiskt skäl upp¬
reser sig mot detta förslag, och det består i svårigheten att bestämma ut¬
seendet af denna graderade röstskala. Om man bestämde sig för en sådan
skala och öfverlemnade åt kommunerna sjelfva att närmare uppgöra eller
gradera den, kunde det låta sig göra, men för lagstiftaren är det omöjligt
att åvägabringa en sådan, lämplig för alla orter. Motionären har före¬
slagit eu tiogradig skala. Enligt en här uppläst skrifvelse från Stadsfull-
mägtige i Örebro hafva de påyrkat en tregradig, hvilket representanten
för samma stad dock ansett vara att gå för långt; och representanten från
Upsala har förordat en fyragradig skala. Kanske det finnes andra repre¬
sentanter, som icke anse någon af dessa skalor lämplig för sina orter.
Ensamt häri ligger ett tillräckligt skäl mot förslaget, äfven om andra skäl
icke funnes. Det egentliga dråpslaget har dock reservanten gifvit sig
sjelf, då han förklarade, att hans förslag grundade sig på statistiska upp¬
gifter, “/'dr såvidt dessa voro rigtiga“. Men om nu dessa icke äro is¬
tiga — och den förmodan kan ju ligga nära till hands — huru går det
då med förslaget? Representationen kan väl icke gå in på ett förslag,
bygdt på så lösa och ohållbara grunder.
Herr von Troil: Jag är hufvudsakligen förekommen af de två siste
talarne. Jag anser, att en graderad röstskala är och blir godtycklig. Så¬
ledes skulle, enligt reservantens förslag, den, som betalar 40 riksdaler i
bevillning, hafva fyra röster, men den, som betalar 41 riksdaler, åtta rö¬
ster. Reservanten, för hvars åsigter jag hyser den största högaktning,
har dock förklarat, att han endast på grund af statistiska uppgifter från
flera städer uppgjort sina beräkningar; men en graderad röstskala kan
icke passa för alla städer, och om den passade för städerna, kanske den
icke passade för landet.
På dessa skäl, men synnerligast på de af Herr Lindström anförda
grunderna yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad och Utskottets hemställan bifölls.
§ 11.
Bordlädes:
Kongl. Maj:ts under § 9 här ofvan omförmälda skrifvelse;
Konstitutions-Utskottets Utlåtanden N:o 5, i anledning af väckt mo¬
tion om ändring i 1 § 12 mom. samt 4 § 11 mom. Tryckfrihetsförord¬
ningen ;
Den 22 April, e. in.
533
N:o 6, angående väckt motion om ändring i Tryckfrihetsförordnin¬
gens 1 § 6 inom.;
N:o 7, i anledning af väckt motion om tillägg till 16 § Riksdagsord¬
ningen ;
N:o 8 i anledning af väckt motion om ändring i Riksdagsordningens
21 och 22 §§;
N:o 9, i anledning af väckta motioner om ändring i 28 § Riksdags¬
ordningen ;
Stats-Utskottets Memorial N:o 81, med förslag till sammanjemkning i
anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om upplåtelse till We-
ft-erås stad af Kronans dervarande spanmålsmagasinstomt jemte dertill
hörande utmarkslott;
N:o 82, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrar¬
nes skiljaktiga beslut, i fråga om anvisande af medel för undersökningar
om och hvarest till skogskultur tjenliga ödemarker må för Statens räkning
inköpas;
N:o 83, i anledning af återremiss å en paragraf uti Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 53, angående Riksdagens Revisorers berättelse rörande gransk¬
ning af Statsverkets samt andra utaf allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1865;
Banko-Utskottets Memorial N:o 17, i anledning af Kamrarnes beslut
öfver Banko-Utskottets förslag i Utlåtandet N:o 9, angående befrielse för
Häradshöfdingen C. F. Jacobsson, såsom ansvarig inlemnare till lånekon-
toret i Göteborg af sedermera falska befinna lånehandlingar, från betal¬
ning af en del af hans sålunda iråkade skuld till lånekontoret;
N:o 18, angående första, andra och tredje artiklarne i Bankoregle¬
mentet ;
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Memorial N:o 4, i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om Sammansatta Banko- och Lag-
Utskottets Utlåtande N:o 2, om ändringar i lagstiftningen för enskilda
banker;
och Betänkande N:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Propo¬
sition angående förändrade bestämmelser i fråga om utmyntning af guld¬
mynt, samt af väckta motioner dels om antagande af guldmynts-system,
dels om förändring i grunderna för silfverutmyntningen.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr Petter Andersson och Herr Gr. von Proschwitz under 14 dagar
från den 2 instundande Maj,
Herr Per Nilsson från Christianstads län under 14 dagar från den 3
instundande Maj,
och Herr Ocklind likaledes under 14 dagar från den 9 i samma månad.
Sammanträdet afslutades kl. '/2 11 e. m.
In fidem
H. Husberg.