Den 4 Mars.
479
N:o 3, (i samlingen N:o 28), i anledning af väckt förslag om tillägg
till 7 § i Kongl. Förordningen af den 13 Juli 1853, angående fattigvår¬
den i riket; samt ; i f
Samma Utskotts Utlåtande N:o 4, (i samlingen N:o 29), i anledning
af väckt förslag om ändring uti 14 och 16 §§ af Kongl. Förordningen
angående fattigvården i riket den 13 Juli 1853.
Sammanträdet afslutades kl. ‘/2 3 e. m.
In fidem : • .--A
H. Husberg.
Onsdagen den 4 Mars.
Kl. 10 f. m.
Protokollet lör den 26 nästlidne Februari samt protokollsutdrag rö¬
rande de beslut, som fattades vid sammanträdet den 3 i denna månad,
upplästes och godkändes.
§ 2.
Herr Siljeström fick ordet och yttrade: Då föredragningen af Huf-
vudtitlame snart förestår, vågar jag till Kammaren hemställa, huruvida
Kammaren icke skulle anse lämpligt att föredragningen häraf sker med
någon mindre skyndsamhet än hvad förhållandet var sistlidne riksdag.
Då Kammaren har sammanträde både för- och eftermiddag, dag efter dag,
så är det i sanning svårt att hinna sätta sig in i dessa ärenden, som dock,
med afseende å deras stora betydelse, icke nog kunna pröfvas. Än mindre
tillåter tiden att från vederbörande embetsverk förskaffa sig de upplysnin¬
gar, som man skulle kunna finna nödiga. Yäl är det sannt att man på
förhand kan studera Hufvudtitlarne, men hittills hafva blott fem Hufvud-
titlar inkommit, och är det i allt fall svårt att under någon längre tids
mellanrum behålla dem i minnet. Jag vågar derföre hemställa, om det
icke skulle vara lämpligt att under behandlingen af statsregleringen Kam¬
maren sammanträdde allenast under förmiddagarne eller hvarannan dag,
hvarigenom ärendenas behandling helt säkert skulle vinna i grundlighet
hvad som möjligen förlorades i tid. Sistförflutna riksdag var anledning att
så vidt möjligt påskynda arbetet, emedan det problemet då förelåg att
lösa, huru man skulle kunna inom föreskrifna tiden afsluta riksdagen, men
nu, då sådant skäl icke förefinnes, enär vi med afseende å arbetets fort¬
480
Den 4 Mara.
gång i närvarande stund befinna oss två och en half vecka före sista riksda¬
gen, hem tar jag häruti ytterligare anledning till min nu gjorda framställning.
I detta yttrande hördes flere af Kammarens ledamöter instämma.
Ordet begärdes härefter af
Herr Sven Nilsson: Jag instämmer så mycket heldre med den
föregående talaren, som jag sjelf varit betänkt, att, ehuru icke i dag, fram¬
komma med en dylik framställning och begära någon rymligare tid för
behandling af Riksdagens angelägnaste ärenden. Den 26 Mars påbörjades
sistlidna riksdag behandlingen af statsregleringen och afgjordes sedan på
några få dagar i brådskande fart; då vi nu i arbetets fortgång äro vida
framför sista Riksdagen och fara icke är för handen att vi skola hinna
inom behörig tid afsluta riksdagen, så synes det icke vara skäl att möj¬
ligen på grundlighetens bekostnad alltför mycket påskynda arbetet. Jag
hemställer derföre, att under behandlingen af statsregleringen vi åtminstone
må slippa aftonplena, ty det är åtminstone för mig omöjligt att på detta
sätt följa med och sätta mig in uti alla frågor, och befarar jag att detta
äfven är förhållandet med åtskillige andra Kammarens ledamöter.
Herr Wigarclt anmälde, att han. förenade sig med de båda föregående
talarne.
Härefter yttrade sig
Herr Bergström: De båda talarne, som först yttrade sig och med
hvilken en tredje instämde, ega visserligen giltiga anspråk på uppmärk¬
samhet å deras ifrågavarande framställning; men åt densamma torde icke
kunna tillerkännas annan eller högre betydelse än af en opinionsyttring.
Enligt Riksdagsordningen tillkommer det Talmannen att utfärda kallelse
till Kammarens sammanträden. Yrkanden af enskilde ledamöter, åsyftande
att inskränka eller bestämma denna Talmannens befogenhet, kunna icke
grundlagsenligt framställas. Jag förmodar dock, att Herr Talmannen å
den gjorda framställningen fäster det afseende han kan anse densamma
förtjena. Emellertid vill jag påpeka, att innan någon af de fem första
Hufvudtitlarne företages till slutlig behandling, de alla komma att hafva
legat åtta dagar på bordet. Under den fortgående handläggningen af stats¬
regleringen har man också, då Utskottsarhetena under tiden ligga nere,
riklig tid att instudera sig i de följande Hufvudtitlarne. Den ordning,
som sistlidna riksdag följdes vid uppgörande af statsregleringen, torde
utan fara för olämpor kunna äfven vid denna riksdag iakttagas; helst
man icke med fog lärer kunna påstå, att Kam rar ne sistlidna riksdag vid
behandlingen af Hufvudtitlarne gjort sig skyldige till slarf eller hastverk.
Många af Kammarens ledamöter instämde.
Herr Anders Gudmundsson: Jemte det jag instämmer med de
två förste talarne, vill jag tillika uttrycka den önskan, att Kammaren icke
måtte utan i högst nödiga fall afvika från föredragningslistan, sådan den
blifvit
Ben 4 Mars, f. m.
481
blifvit från ett föregående plenum uppgjord. Visserligen medgifver jag, att
Talmannen eger rätt bestämma tiden för Kammarens sammanträden, men
derjemte kan jag icke underlåta påpeka, att det just varit Talmanskon-
klaven, som varit orsaken till de öfverklagade förhållandena; och vågar
jag derföre fästa Kammarens ledamöters inom Talmanskonklaven upp¬
märksamhet derpå, att Talmanskonklaven så ställer till att föredragnin¬
gen af Hufvudtitlarne icke må alltför mycket påskyndas.
Herr Lindström: Den uppfattning jag har af såväl grundlagen
som arbetsordningen för Kammaren gör att jag för min del icke kan
undgå att finna oformligt, om Kammaren skulle gå i förväg det beslut,
angående föredragningen af Hufvudtitlarne, som kan komma att fattas
inom Talmanskonferensen. Detta vore så mycket origtigare, som man i
så fall. sä att säga, skulle göra upp räkningen utan värden, ty äfven Första
Kammaren har väl något att säga, och grundlagen innehåller ju dessutom
föreskrift derom att ärendena skola, såvidt ske kan, samtidigt i båda Kam-
rarne behandlas. Om nu Första Kammaren beslutar att hålla plena både
för- och eftermiddagar den tid statsregleringen pågår, så hinner ju Första
Kammaren långt framom denna Kammare i behandlingen af ärendena,
hvilket åter möjligen skulle kunna väsendtligt inverka på frågornas ut¬
gång här inom Kammaren, enär man ofta nog hör såsom skäl för bifall
eller afslag å en fråga åberopas Första Kammarens i saken redan fattade
beslut. Då det således tillkommer Talmanskonferensen att bestämma om
dessa saker, anser jag Herr Siljeströms ifrågavarande framställning icke
böra af Kammaren godkännas.
Häri instämde åtskillige af Kammarens ledamöter.
Herr Sven Nilsson: Jag har begärt ordet nu ånyo för att rätta
en felaktig uppgift af en föregående talare, hvilken yttrade att de fem
Hufvuftitlarne legat på bordet redan åtta dagar; detta är likväl icke förhål¬
landet, ty först den 29 sistlidne Februari kommo de Kammarens ledamö¬
ter tillhanda. Huru det förhåller sig i afseende å tiden med Kammarens
öfrige ledamöter vet jag naturligtvis icke, men hvad mig särskildt angår,
måste jag bekänna, att min tid varit tillräckligt upptagen med att sätta
mig in uti alla de Betänkanden, som äro under handläggning, för att jem¬
väl under tiden hinna instudera de bordlagda Hufvudtitlarne. Hvad an¬
går Talmannens rätt att bestämma tiden för Kammarens sammanträden,
så är ju denna tydlig och klar, och min framställning i ämnet innehöll
ju icke heller något yrkande utan allenast en hemställan att, om möjligt,
slippa aftonplena; likasom jag äfven förmodar att Herr Siljeström blott
afsåg att Talmannen skulle i Talmanskonferensen göra framställning i
ämnet: och kan det väl icke anses orätt att på så sätt frambära sina
önskningar.
Herr Staaff: Det förefaller mig i sanning besynnerligt, att en
diskussion kan uppstå af en framställning, som innehåller allenast, så att
säga, ett memento till Talmannen, hvilken enligt grundlagen eger bestäm-
Rlkscl. Prof. 1S68. 2 Åfd. 1 Band. 31
482
Den 4 Mars, f. m.
ma tiden för Kammarens sammanträden. Min tro är också, att Kammaren
1 an C<,nit,lg af Herr Siljeströms nyssberörda framställning icke kan fatta
f-n °^s °es sanit att den pågående diskussionen således icke kan leda
till något annat än att bereda Kammarens ledamöter tillfälle att, till den
kraft och verkan sådant kan medföra, uttala de åsigter de kunna hysa i
amnet. I ofrigt ber jag att få tillägga att, för så vidt Stats-Utskottet
fullgjort sin skyldighet att med _ största möjliga fullständighet och grund-
utarbeta och motivera sina förslag, Kammarens arbete bör blifva
lätt, åtminstone i jemförelse med Utskottets; och då vi tillika veta, att
Utskottet haft sammanträden både för- och eftermiddagar, samt att Utskot¬
tets ledamöter derjemte haft tid att följa med förhandlingarne i Kammaren
så synes det mig, som borde vi icke betvifla, att vi ju i Utskottets arbeten
finna tillräcklig ledning for att arbeta undan lika fort som Utskottet. Jag
önskar derföre, att Kammaren, med anledning af Herr Siljeströms ifråga¬
varande framställning, icke måtte fatta något beslut, utan allenast uttala
den önskan, att Talmannen vid anordnandet af sammanträdena under
behandhngen af statsregleringen ville, såvidt omständigheterna medgifva,
och med tillbörligt afseende å ordningen för föredragningen inom Första
Kammaren, å samma framställning fästa det afseende, hvartill den kan
föranleda.
Herr Siljeström: Jag kan icke annat än uppskatta den loyauté,
som hos nere talare uppenbarat sig i afseende å Talmanskonferensens rät-
tigheter, men det har ju icke heller varit min afsigt att i dem göra in-
tiång. Jag vet väl, att Talmanskonferensen bestämmer tiden för ärendenas
föredragning inom Kammaren, men jag hade icke trott, att Talmanskonfe¬
rensen stod så högt öfver Riksdagen, att ej någon af Kamrame skulle
kunna till densamma ingå med framställning i en eller annan syftning,
och var det ju blott min mening, att Kammaren skulle uttala den önskan,
att behandlingen af statsregleringen icke måtte ske med den skyndsamhet
som vid sistförflutna riksdagen. I denna åsigt eller att arbetet icke allt
för mycket borde påskyndas, har jag ytterligare blifvit stärkt genom sist-
foregående talares yttrande. Han sade nemligen, att då Stats-Utskottet
med all noggrannhet och fullständighet granskat alla hithörande frågor,
sä återstode icke mycket arbete för Kamrarne, eller, uttryckt med
andra ord, att Kammaren sedermera icke hade stort annat att göra än
att bifalla hvad Stats-Utskottet föreslagit. Denna uppfattning af saken
kan jag dock ej dela. Väl vet jag att tider funnits, då Stats-Utskottet
ensamt nära nog utgjorde Riksdagen, men jag tror ock, att denna tid
numera är förbi och att vi icke böra dit återkomma. Säkert är, att
Kammarens sjelfständiga beslutanderätt befordras derigenom, att ärendena
icke alltför hastigt påskyndas; och vågar jag derföre hemställa, att Tal-
antydT 6 1 Talmanskonferensen påpeka hvad jag nu i min framställning
Herr Anders Gudmundsson: Jag trodde icke, att mitt yttrande
sä skulle uppfattats, som om jag afsett upprifvande af möjligen redan
fattade beslut, utan ville jag blott uttala, att föredragningen af stats-
reglenngen så ordnades, att arbetet icke allt för mycket påskyndades. Jag
pen 4 Mars, f. m.
483
vet val, att det tillkommer Talmanskonferensen att föreslå ordningen för
ärendenas behandling hos Kamrarne, men detta sker dock under förut¬
sättning, att dessa förslag varda af Kamrarne godkända. Emellertid lärer
Kammaren nu icke kunna fatta något beslut i frågan, utan får väl bero
vid hvad nu i ärendet förekommit.
Herr von Troil: Jag föreställer mig, att Herr Siljeströms ifråga¬
varande framställning icke bör kunna föranleda till något beslut å Kam¬
marens sida, utan att densamma får anses allenast uttrycka hans och
andra med honom liktänkande ledamöters önskan i fråga om sättet, hval på
föredragningen af statsregleringen bör ega rum. Mig synes emellertid, att
grundlagen tydligen uttalar, att sättet för ärendenas föredragning bör
uppgöras inom Talmanskonferensen och dess beslut sedan undeiställas
Kamrarne. Herr Lindström har redan påpekat olägenheterna deraf, om
Första Kammaren hunne behandla frågorna tidigare än Andra Kammaren;
och då nu tillika det förhållande eger rum, att Andra Kammaren såväl
som den Första i Talmanskonferensen insätter sina förtroendemän, synes
allt skäl vara för handen, att såväl nu som annars i allmänhet följa de
förslag, som från Talmanskonferensen utgå.
Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten på lämpligheten att så fort
som möjligt utsluta behandlingen af statsregleringen, så att icke Riksdagen
utöfver ' den bestämda tiden utdrages. Visserligen medgifver jag, att det
fordras både tid och arbete för att sätta sig in i alla till statsregleringen
hörande frågor; men jag tror likväl att, om man väl begagnar tiden innan
statsregleringen framkommer till behandling, man skall kunna hinna på
fullständigt sätt taga kännedom om ämnet.
Herr Staaff: Hvad jag tog mig friheten yttra förra gången jag
hade ordet, var att då längre tid behöfves för den föregående behandlingen
och utredningen af frågorna, på hvilken utredning de blifvande besluten
grunda sig, än för ärendenas handläggning sedermera inom Kamrarne, så
och då Stats-Utskottet med sådan skyndsamhet genomgått statsregleringen,
vågade jag antaga, att Kamrarne äfvenledes med lika skyndsamhet skulle
medhinna handläggningen af Hufvudtitlarne. Derjemte vill jag berigtiga
en talares yttrande, som orätt uppfattat, hvad jag nyss sade. Jag yttrade
nemligen ingalunda, på sätt bemälde talare antydde, att Kamrarne icke
skulle" hafva "stort annat att göra än att bifalla hvad Stats-Utskottet före¬
slagit, utan ville jag fästa uppmärksamheten derpå, att arbetet för Kam¬
rarne bör blifva vida lättare än för Utskottet, som utredt frågoina.
Många ärenden, som inkommit från Utskotten väl och grundligt utarbe¬
tade,° vinna likväl icke alltid bifall inom Kamrarne, utan kan på en
grundlig utredning af en fråga lika väl följa ett afslag som ett bifall.
Öfverliiggningen var slutad. Då de derunder afgifna yttranden icke
voro af beskaffenhet att påkalla något Kammarens beslut, ville Herr Tal¬
mannen endast hafva tillkännagifvit, det lmn, efter samråd med Forsta
Kammarens Talman, skulle tillse i hvad mån de nu uttalade önskningarne
kunde vinna afseende vid bestämmande af blifvande sammanträden för
statsregleringens behandling.
484
.Den 4 Mars, f. m.
§ 3.
Till förnyad behandling förekom Bevillnings-Utskottets Betänkande
JN:o 4, angående tullbevillningen.
Betänkandet föredrogs punktvis och skedde alltså början med:
Första punkten.
Hvad Utskottet i denna punkt föreslagit, blef af Kammaren bifallet.
Andra punkten.
Härvid yttrade
Herr Nils Larson: Då jag nu tager till ordet i denna fråga,
hvari min tanke torde för många bland Kammarens ledamöter vara känd
sedan föregående riksdagar, anser jag mig, för att ej onödigtvis väcka oro,
bora genast tillkännagifva, att, jag icke ämnar söka åstadkomma någon
ändring uti hvad Utskottet i denna punkt föreslagit. Jag kan dock icke
dölja, att jag anser frågan höra till dem, som icke kunna falla. Den
“äft0e11 fö7 elIer sednare på allvar upptagas, på det att de många miss¬
förhållanden, som i afseende på tolag ega rum, må vinna rättelse. Med
tanken fästad härpå, är det som jag anser det vara klokast att nu icke
godkänna några yttranden, hvilka möjligen vid frågans framtida behandling
kunna komma att vilseleda omdömet. I Utskottets motivering förekomma
nemligen påståenden, som äro alldeles origtiga.
Utskottet säger först, att tolagen grundar sig på privilegier. Jag kan
icke rätt fatta, hvad Utskottet härmed menat; men af sammanhanget,
äfvensom deraf att Utskottet låtit särskildt utmärka det begagnade ordet
ined kursiv stil, vill det synas, som om Utskottet dermed menat, att stapel¬
stadernas ratt till tolag skulle vara så okränkbar, att den icke borde
kunna af Kongl. Maj:t och Riksdagen rubbas eller jemkas, utan att de
kommuner frågan ror derpå ingå. Ilar Utskottet verkligen velat i det
begagnade uttrycket inlägga någon sådan mening, får jag på det kraftiga¬
ste protestera deremot.
.. Städernas rätt till tolag har tillkommit under olika tider genom en
mangd Ivongl. resolutioner, gifna till en del under envåldstiden, och må
\ara att regenterne då haft rätt att utan Representationens hörande ut¬
färda dessa resolutioner; men vi hafva exempel på, att sådant skett äfven
efter antagandet af 1809 års Regeringsform, i det att Kongl. Maj:t genom
ett den 20 November 1816 utfärdadt bref, utan Representationens hö-
lancle, gifvit Stockholms stad rätt att uppbära dubbelt högre tolag än
förut. Detta Kongl. Bref har inom ett af Riksdagens Utskott nu ådragit
sig en särskild uppmärksamhet i anledning af en framställning i det Stats-
rads-protokoll, som åtföljer Kongl. Maj:ts Proposition om Statsverkets till¬
stånd och behof, i fråga om anslag till aflöning af vissa elementarläroverks-
, are i Stockholm, hvilka lärare det, enligt samma Kongl. Bref, åligger
kommunen att sjelf aflöna, emot åtnjutandet af den förhöjda tolagen.
tall XIII tycktes icke så noga hafva gjort sig reda för den blott sju år
förut antagna Regeringsformens innehåll, och säkert är, att ofvannämnda
Den 4 Mars. f. m.
485
bref icke kan få namn af privilegium i den bemärkelse, hvarom jag nyss
talat.
Utskottet har omnämnt, att tolagsafgifterna före 1856—1858 årens
riksdag, då Rikets Ständer beslöt o, att dessa utgifter skulle inberäknas i
tullsatserna och städerna i stället få ersättning af tullmedlen, i de sär¬
skilda städerna uppgingo till högst olika procent af tulluppbörden; att
hvarje stads tolagsuppbörd icke skulle hafva stått i något egentligt bero¬
ende af omfånget af stadens handelsverksamhet och att “tolagsafgifterna
beskattade de tullpligtiga varorna ytterst ojemnt, i den ena staden orim¬
ligt högt, i den andra jemförelsevis lågt.11 “Sålunda*1, säger Utskottet,
“uppgick i början af 1850-talet tolagen i en stad till mera än 40 procent
af stadens tulluppbörd, i andra åter från 20 ned till 2 procent af samma
uppbörd. “ Häraf skulle kunna tyckas, som en högst betydlig olikhet i
tolagsafgifterna egt rum de särskilda städerna emellan; men denna olikhet
var på långt när icke så stor, som af Utskottets framställning vill synas,
och de uppställda procentförhållandena emellan tolag och tull bevisa rentaf
ingenting i detta afseende, hvarpå jag straxt vill framställa ett exempel,
af hvilket hvar och en tydligt skall kunna fatta, att jag har rätt i detta
mitt påstående. I Nyköping har tolagsuppbörden per medium under åren
1853, 1854 och 1855 uppgått till 40 procent af tullbeloppet, under det
den i Stockholm vid samma tid endast utgjort 10 procent af tullen. Jag
vill dock åtaga mig att bevisa, att tolagen var i verkligheten billigare i
Nyköping än i Stockholm. Tolagen utgick nemligen icke i visst förhål¬
lande till tullafgiften, utan i förhållande till varans värde, och var icke i
någon annan mån beroende af tullen, än att den icke i något fall fick
utgå till högre belopp än denna och icke af tullfria varor. Det ömse¬
sidiga förhållandet emellan tolag och tull på en viss varuartikel berodde
hufvudsakligen derpå, huruvida det var fråga om en vara, som drog en
hög eller låg tull; och proportionen emellan tolagsuppbörden och tull-
uppbörden på det hela i en viss stad berodde således lika hufvudsakligen
af den omständigheten, huruvida den egentliga affärsverksamheten i samma
stad mer eller mindre uteslutande omfattade det ena eller andra varu¬
slaget. I Nyköping var det hufvudsakligen stångjern som exporterades
och Norsk sill, som importerades. Exporttullen på stångjern utgjorde då,
om jag rätt minnes, fyra skillingar Banko skeppundet, och enligt Kongl.
Förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjö-
fartsförhållanden erlades för sill, då den sjöledes hit till riket från Norge
infördes, endast hälften af den uti gällande sjötullstaxa för sådan vara i
allmänhet bestämda införselstull, hvilken halfva tull utgjorde, åtminstone
under år 1855, såsom jag vill minnas, åtta skillingar Banko per tunna;
med ett ord: tullafgifterna på dessa båda varuartiklar voro så ytterst låga,
-att tolagen på dem uppgick till ungefär lika högt belopp som tullen, och
med beräkning af öfriga varor, som der utgjorde föremål för tullbehandling,
motsvarade medelbeloppet af otolagen, såsom förut är nämndt, 40 procent
af tulluppbörden i staden. Aret näst derefter, eller 1856, då stångjern
vid export och sill voro både tull- och tolagsfria, var proportionen lika
med 7:100. Tolagen utgjorde likväl i verkligheten, med några få undan¬
tag till lindring lör vissa artiklar, enligt då gällande författningar, i Stock¬
holm på inkommande tullpligtiga varor 2'/2 procent och på utgående 1 '/3
486
Den 4 Mars,, f. ni.
procent, under det den i Nyköping uppgick till blott 1% procent å in¬
kommande och 3/i procent å utgående varor, allt af värdet. Häraf synes,
att tolagen i Nyköping var i sjelfva verket lägre än den i Stockholm,
ehuru man af Utskottets framställning måste, om man icke eljest eger
någon närmare kännedom om det verkliga sakförhållandet, draga den slut¬
sats, att ett motsatt förhållande skulle hafva egt rum; hvilket dock är
helt och hållet felaktigt.
Utskottet säger vidare, att genom den omtalade olikheten i tolags-
procenten handeln ryckts från sina naturliga vägar och tvungits att söka
konstlade och för varuomsättningen dyrare. Att så varit förhållandet,
blott för tolagens skull, vågar jag bestrida. Det är bekant, att åtminstone
för omkring tjugo år sedan varor, ämnade att föras till Stockholm, för¬
tullades i Calmar. Men ehuru tolagen i Calmar var något lägre än i
Stockholm, var dock skilnaden icke så stor, att den kunde föranleda
affärsmän att blott derför begagna en sådan omväg, som helt naturligt
skulle medföra dryga omkostnader för varornas dubbla lossning och last¬
ning m. m. Det var icke de i lag stadgade afgifterna, som härvid voro
bestämmande, utan det var något annat, som numera, dess bättre, med
skäl torde kunna sägas icke vidare hos oss exsistera: det var den olika
tullbehandling, som tillämpades vid olika tullkamrar, det vill säga tull-
tjenstemännens olika sätt att under den ena eller andra rubriken i tull¬
taxan hänföra samma vara med mera dylikt. Det var häri, men icke i
tolagens belopp, som orsaken låg dertill att varor, som voro ämnade att
afsättas i Stockholm, förtullades i Calmar.
Vidare har Utskottet yttrat, att regleringen af tolagen åstadkommit
större enkelhet och enhet i tull-lagstiftningen. Detta är väl till en del
förhållandet; men det finnes flera afgifter, som icke ingått i regleringen,
nemligen hamnpenningar, bro-, våg- och pålpenningar. Jag frågar då, om
man kan anse sig hafva vunnit så mycket af den så högt beprisade enkel¬
heten.
Äfvenså har Utskottet sagt, att regleringen skulle hafva ländt varu-
förbrukningen till lättnad. Det är också ett misstag; ty tolagen borttogs
icke, ehuru den numera icke debiteras såsom en särskild afgift; den in-
beräknas i tullsatserna och måste således af konsumenterna fortfarande
betalas.
Uti de nu genomgångna motiverna har jag, på sätt jag härmed sökt
ådagalägga, funnit så många origtigheter och oegentligheter, att jag icke
med min röst kan godkänna dessa motiver; och då, såsom förut blifvit
nämndt, frågan förr eller sednare måste allvarligen behandlas och på det
icke Riksdagen må på förhand framställa satser, som framdeles kunna
anses bindande eller som eljest kunna blifva vilseledande för omdömet,
hemställer jag, att Kammaren, med ogillande af Utskottets motiver, för
sin del beslutar, att, i anseende till frågans outredda skick, Herr Friherre
Fleetwoods ifrågavarande motion icke för närvarande kan till någon vidare
åtgärd föranleda.
Många af Kammarens ledamöter hördes häri instämma.
Herr Vougt: Då den siste talaren icke framställt annat yrkande
än ogillande af Utskottets motivering, inskränker jag mig till att anhålla
Den 4 Mars, f. m.
487
om bifall till Utskottets hemställan; och jag tror att motiveringen bety¬
der särdeles litet vid frågans behandling i en framtid.
Häri instämde flere af Kammarens ledamöter.
Herr Carl Ifvarsson: -Jag anser att Herr Nils Larson för sitt yr¬
kande anfört särdeles goda skäl. Jag känner visserligen icke frågan så
grundligt som han, men den är mig icke alldeles främmande, enär jag en
gång under en föregående riksdag inom Utskott deltagit i dess behand¬
ling. Så mycket känner jag den dock, att jag tryggt vågar påstå att
ärendet icke är fullständigt utredt, hvadan jag förenar mig i det förslag
Herr- Nils Larson afgifvit.
Herr Swartz: På de skäl, hvilka Utskottet, enligt mitt förmenande,
fullständigt och rigtigt framlagt i Betänkandet, tillåter jag mig att till
detsamma yrka bifall.
Herr Friherre Koskull: Jag anser mig böra förklara, att jag in¬
stämmer i Herr Nils Larsons med så mycken sakkännedom afgifna an¬
förande; men jag skiljer mig från honom deri att jag skulle önska, att
Betänkandet, åtföljdt af nämnda anförande, blefve till Utskottet återför-
visadt på det att Utskottet måtte komma till ett annat resultat.
Herr Kolmodin: Jag instämmer till alla delar med Herr Nils
Larson och ansluter mig till den af honom föreslagna formulering.
Utskottets motivering har vid genomläsningen öfverraskat mig. Jag
hade nemligen trott, att jag der skulle finna en lösning af frågan om
städernas rätt till tolag, och jag har visserligen funnit en sådan, men af
det egendomligaste slag. Det är nemligen egentligen ingen lösning, utan
helt enkelt en aflösning, uppgjord efter de godtyckligaste grunder.
Jag har ej heller kunnat inse, huru tolagen kan sägas “vara inne¬
fattad i tullafgifterna“; enär dessa alltsedan 1856 blifvit allt mer och mer
nedsatta. Man frestas nästan att tro, det tolagen i viss mån liknar de
gamle kemisternas “phlagiston‘\ hvilken märkliga kropp, såsom man vet,
förklarades hafva en “negativ tyngd\
Herr Friherre Alströmer: Då jag icke inom Utskottet deltagit i
behandlingen af denna fråga, har jag icke heller någon skyldighet att ingå
i svaromål på de anmärkningar, som mot Utskottets motivering blifvit
framställda; men då Herr Nils Larson åberopat större sakkännedom i
ämnet och hans anförande ådragit sig eu viss uppmärksamhet, ber jag att
få motsäga honom i ett fall, der jag anser att han misstagit sig. Han
har nemligen sagt, att varor, afsedda att afyttras i Stockholm, förtullats i
Calmar derföre att de der tull behandlats på ett lindrigare sätt. Huru
förhållandet dermed varit, känner jag ej, men jag vet att under sednare
tiden i Warberg förtullats en mängd varor, som sedermera gått till Göte¬
borg. Detta har dock skett i följd af de billigare afgifter, som i War¬
berg förekomma, men icke i följd af någon olikhet i sättet att tullbehandla
varorna.
488
Den 4 Mars, f. m.
Herr Muren: Det är ledsamt att Utskottet skall få sådana till¬
vitelser som har blifyit gjorda, eller att Utskottet uppgifvit origtiga och
vanställande skal för sitt beslut. b 8 0LU
Hvad Utskottet sagt om tolagsprocentens olika belopp på olika
stallen grundar sig på uppgifter i sjelfva normalöfverenskommelsen. En
talare har val förklarat huru denna olikhet uppkommit; men han har på
samma gång medgifyit att den verkligen funnits. Om det var i Nyköping
eller på något annat ställe minnes jag nu icke. P &
•• "T 1Cke+ V1m ,begagn,a ordet “privilegier", så kan man ju an¬
vända något annat Tolagsreglermgen grundar sig på en Kongl. resolu¬
tion och ar af Riksdagen godkänd; och jag tror icke att denna öfverens¬
kommelse ar förtjent af klander och ilen kan anses såsom en af de vik¬
tigaste reformer som på sednare tider tillkommit. Skulle tola-sersätt
ningen en gång komma att borttagas, oaktadt att den eger sin tillvaro på
grund af en af begge statsmagterna stiftad lag, så måste viil då städerna
på något satt derför erhålla godtgörelse.
Det af motionären föreslagna sätt utgör i det närmaste en återgång
TTtttÅTt •S?m/°fut Tar; ™eu dä dettu tillförene ansetts olämpligt kunde
Utskottet icke fasta något afseende vid motionen.
Sjellva beslutet har icke klandrats, blott motiverna derför- men då
dessa enligt mm uppfattning iiro fullkomligt med sanna förhållandet öfver¬
ensstämmande, yrkar jag bifall till Betänkandet i denna del.
.. U^et lenn.ades härefter till Herr Statsrådet von Ehrenheim, som
yttiade Då ändring i det slut, hvartill Utskottet kommit i denna fråga
icke blifvit ifrågasatt af flera än en talare, hvilken yrkat att Betänkandet
måtte varda till Utskottet återremitteradt, så har jag tvekat om jag borde
deltaga i förevarande diskussion; men då saken angår en vigtig^ princip¬
fråga, kan jag icke underlåta att yttra några ord. Jag vill nu icke iL
låta mig i någon utredning af frågan om tillkomsten från äldre tider
af stadernas ratt till tolagen, hvilken grundar sig å flera Kongl resolu¬
tioner, utan allenast nämna att vid 1856—1858 års riksdag, då en all¬
man reglering af stadernas rättighet att uppbära tolagsafgifter genomför¬
des och ersättning af tullmedlen tilldelades städerna för mistniimen af
sk dfeafgl5 erDa’f tlllförsäkrades städerna att denna tolagsersättning° icke
® jl andras, utan samtycke af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer och icke
nedföra rubbning i den städerna tillförsäkrade dispositionsrätt öfver de¬
ras tolagsmedel, och icke heller föranleda till förändring i hittills gällande
stadganden angående tolagens användande. Det synes således som me-
ningen hos just dem, livilka föreslagit och vidtagit den omförmäla för-
andringen, vant att staderna skulle fortfarande orubbadt bibehållas vid
den oi tolagen gifna ersättningen. För städerna äro dessa medel af stor
smyoch6 l,°C t Utf T grUnd,en tiU mäuga förbindelser, som städerna iklädt
sig och hvilka staderna icke, utan att deras innevånare skulle öfver höf-
van betungas, längre kunna fullgöra, om de mistade tolagen. Med sådana
förbindelser som föregående riksdagar ingått, bör man, enligt min tanke
förfara med s tors ta försigtighet. Det är väl sannt, att statsmagternä
kunna bryta dem och att ingen appell finnes mot statsmagternas beslut
men om det sker godtyckligt skulle säkerheten för alla rättigheters till-
Den i Mars, f. m.
489
godonjutande med detsamma bortfalla. Det har blifvit sagdt, att den till¬
ökning i tulluppbörden, som genom tolagsafgifternas ingående till Staten
vunnits, skulle vara jemförelsevis obetydlig, men om vi anställa en jem¬
förelse mellan 1854 och 1857 årens tulltaxa, skola vi finna att i denna
sednare en förhöjning, föranledd af tolagen och afgiften till handels- och
sjöfartsfondens inläggande i tullafgifterna, genomgår det hela. Denna för¬
höjning förekommer väl icke å alla artiklar i samma proportion, men
detta kommer sig åter deraf, att en del artiklar ansåges icke böra vid¬
kännas en jemn procentförhöjning. Sifferuppgifterna visa nogsamt att
tnlluppbörden icke minskats. Från 1857, då densamma utgjorde 11
millioner, till 1858, nedgick den visserligen till 10 millioner, men detta
betingades af de svåra kommersiela förhållandena, som egde rum hösten
1857 och till sina följder gjorde sig gällande under hela året 1858. År
1860 uppgingo tullinkomsterna till 13 millioner, 1863 till 15 millioner
och 1866 till 13'/3 millioner. I sistnämnda båda belopp är ersättningen
för ofvan omförmälda afgifter inbegripen, men tillökningen är större än
hvad till denna ersättning fordrats.
Vidare yttrade sig:
Herr Blid berg: För min del vill jag förklara, att jag gillar före¬
varande punkt af Betänkandet, ej blott med hänsyn till det slut, hvartill
Utskottet kommit, utan äfven i fråga om motiverna derför, och att jag
alltså kommer att rösta för bifall till punkten.
Herr Carlson: Jag har begärt ordet för att berigtiga ett par upp¬
gifter, som den förste talaren meddelat. Han har yttrat, att en stor del
af Stockholms importörer på 1850-talet införtullade sina varor i Calmar.
Verkliga förhållandet är, att detta egde rum ej blott i Calmar, utan i
flera af våra östra kuststäder; och anledningen dertill var ej den af tala¬
ren uppgifna, eller den lindrigare tullbehandlingen, utan hufvudsakligen de
mindre tolagsafgifterna, som förefinnas i sistberörda städer, jemfördt med
förhållandet i hufvudstaden. En annan anledning låg äfven deruti att
packhuset i Stockholm under denna tid var öfverliopadt med varor, så att
varuegarne måste vänta en längre tid, innan de kunde få sina artiklar
tullbehandlade, hvarföre de föredrogo att låta detta ske på öfriga tull¬
platser vid kusten.
Med afseende å sjelfva saken, och då jag ej kan finna annat än att
Utskottet rigtigt uppfattat frågan, yrkar jag bifall till den föredragna
punkten.
Herr Lindström: Då den talare, som började diskussionen, ej
framställt yrkande, vare sig om afslag eller återremiss, kan det vara onö¬
digt att fördjupa sig i diskussion om sjelfva det slut, hvartill Utskottet
kommit. Men då samme talare synes vilja förmå Kammaren uttrycka den
åsigt, att Bevillnings-Utskottet sökt vilseleda allmänna omdömet, under
det att det kan vara tvifvel underkastadt, om icke hans egna uppgifter
tåla vid någon justering, så finner jag, för min del, att Kammaren
490
Den 4 Mars, f. m.
åtminstone icke bör förhasta sig med underskrifvandet af denna nog
härda dom. °
. ^ emellertid — ehvad Utskottet misstagit sig i sina motiver eller
icke denna omständighet ej hindrar talaren att vid nästa riksdag åt
frågan skänka all möjlig utredning, och Kammaren genom ett utan några
förbehåll afgifvet bifall icke i minsta mån afhändt sig sin rätt att vidare
proiva densamma, så synes det mig, som om Kammarén vid detta tillfälle
genom ett enkelt bifall till punkten förfore på en gång rättast och sig
vanligast; och ber jag derföre att derom få begära Herr Talmannens pro¬
position. 1
I detta yttrande hördes flere af Kammarens ledamöter instämma.
Herr Nils Larson: Det var egentligen endast i anledning af ett
yttrande utaf den siste värde talaren, som jag nu begärde ordet. Han
har nemligen yttrat, att af det förslag till beslut, som jag underställt
Kammaren, framginge, att Bevillnings-Utskottet skulle hafva genom moti-
verna till sitt Utlåtande sökt vilseleda allmänna omdömet. En sådan till—
vite se har jag ej låtit undfalla mig. Jag har sagt, att Utskottets fram-
stallmng innehåller. sådana påståenden, som åro vilseledande. Om dessa
påståenden hafva tillkommit af misstag, eller derigenom att Utskottet ej
gjort sig tillräckligt besvär vid frågans granskning, det är något som
ligger utanför mitt bedömande.
Eftersom jag tätt ordet, ber jag att vid samma tillfälle få besvara
äfven ett och annat af hvad man i öfrigt emot mitt anförande haft att
anmärka.
Så har man nämnt, att äfven under närvarande förhållanden en
mangd varor, som importeras till Göteborg, undergå tullbehandling i War-
berg. Detta utgör uppenbarligen ingen vederläggning af hvad jag anfört,
ty de olika tolagsafgifterna vid de begge ifrågavarande platserna finnas
icke nu och kunna således ej förklara eller föranleda det anmärkta för-
hällandet. Hvilka orsaker, som än må ligga till grund för nämnda för¬
hållande, och om detsamma någonting skall bevisa uti den nu föreva¬
rande saken; så bevisar det åtminstone icke att man med den verkställda
tolagsreglermgen ernått hvad man i detta afseende trott sig dermed kunna
vinna.
En ledamot af Bevillnings-Utskottet har yttrat, att Utskottet sjelft
icke hittat på de uppgifter, på hvilka det stödt sitt Utlåtande, utan fun¬
nit ^ dem ur handlingar från 1856—1857 års riksdag; och hvad bevisar
det? _ Aro dessa uppgifter i sig sjelfva origtiga och vilseledande, så lära
de ej blifva det mindre, om de datera sig från tio år tillbaka. Samme
talare har _ sagt, att den reglering af tolagen, som då åvägabragtes, af
opinionen inom . Riksdagen och allmänheten omfattades med mycken väl-
vilja. Jag må till beriktigande häraf erinra, att denna reglering gick ige-
nom med ganska ringa majoritet, enär, sedan i fråga derom två Stånd
stadnat emot två, beslutet i börstärkt Bevillnings-Utskott genomdrefs med
10 eller 11 rösters pluralitet.
Man har äfven omständligen framhållit, att vid regleringens faststäl¬
lande är fästadt det vilkor, att densamma ej utan Regeringens och Repre¬
sentationens gemensamma bifall kan förändras; och jag kan så mycket
Den 4 Mars, F. m.
491
mindre bestrida detta, som jag vid ett föregående tillfälle under denna
riksdag just visat att så förhölle sig.
Beträffande slutligen den omständighet, att, i fall tolagsersättningen
fråntoges städerna, dessa skulle blifva tvungna att framställa anspråk på
annat understöd från Statens sida för upprätthållande af de anstalter, för
hvilka tolagen hittills utgått, så får jag först erinra, att jag förut icke
inlåtit mig på frågan, huruvida denna ersättning kunde betraktas såsom
nyttig eller nödvändig, i vidare måtto, än att jag yttrat, det en slutlig
reglering af dessa förhållanden väl förr eller sednare måste ega rum. Men
då ämnet nu blifvit uppkastadt, så måste jag förklara, att, såvidt jag
känner, de kostnader, hvilka städerna för upprätthållande af ifrågavarande
anstalter verkligen vidkännas, betydligen understiga den genom tolagen
dem tilltiytande ersättning. Städernas skyldigheter i detta afseende hestå
till en del i åliggandet att tillhandahålla tullhus och packhus. Efter hvad
jag tror, och såsom det vill synas af den till Riksdagen inkomna förteck¬
ning öfver Statens egendomar, exsisterar emellertid, t. ex. i Stockholm, det
förhållande, att tullhuset ej är stadens utan den Svenska Statens egen¬
dom, hvadan sannolikt är, att det är Staten, som får bestå kostnaderna
för underhållet af denna anstalt. Men häraf följer, att vilkoren för åt¬
njutande af tolagsersättningen åtminstone ej öfverallt fullgöras. En när¬
mare undersökning häraf har jag emellertid ej företagit, och frågan derom
skulle för närvarande föra alltför vida, då jag ej haft för syfte att nu fö¬
reslå någon förändring af ifrågavarande reglering.
Jag inskränker mig alltså att yrka bifall till det af mig formulerade
förslag till beslut.
Herr Carl Ifvarsson: Då jag förut biträdt det af Herr Nils
Larson framställda förslag, måste jag emot en annan talare, som funnit
det väl mycket vågadt att antaga detta förslag, för min del förklara, att
jag icke anser sådant innebära den minsta fara; ty den föreliggande
frågan är, derom kan hvar och en lätteligen förvissa sig, af Utskottet
lemnad i ett så outredt skick, att den endast derföre bör förfalla. Det
är detta, som Herr Nils Larson, som mig synes, på ett särdeles klart och
ovedersägligt sätt ådagalagt; och jag tror derföre att till och med städer¬
nas representanter, så mycket de än må hålla på tolagsersättningen, tryggt
kunna underskrifva det af honom Kammaren förelagda beslut i frågan.
Herr Lindström: Emot den siste talarens yttrande får jag erinra,
att om Herr Nils Larsons framställning icke gått ut på någonting annat än
att förklara, att i frågans outredda skick densamma finge förfalla, något
väsendtligt icke hade varit att deremot invända; men då derjemte i be¬
rörda framställning ingått, att äfven Utskottets motiver skulle ogillas och
dessa blifvit såsom vilseledande stämplade, så förändrar sig saken, och
jag åtminstone kan icke härutinnan följa den värde ledamoten, utan yr¬
kar fortfarande bifall till Betänkandet.
Herr Rundbäck: Den förevarande frågan berör onekligen en gan¬
ska vigtig princip. Det oaktadt har den blifvit så knapphändigt behand¬
lad, att ingen egentlig upplysning stått att vinna; och .det synes mig in-
492
Den 4 Mars, f. m.
och1 vUselÖedandeifVet’ ^ tiU °ch med skulle finna motiveringen origtig
Utskottet säger visserligen, — för att välja ett exempel — att stä¬
derna erhållit tolagsersättningen, för att dermed bestrida kostnaderna för
vissa ior handeln och sjöfarten nödiga anstalter. Bland dessa anstalter
raknas nu äfven broar, bryggor och kajer m. m. Men oaktadt tolagser-
sattmngen skall betacka kostnaden för deras underhållande, upptaga lik-
val staderna särskilda bro-, hamn- och kajafgifter af de trafikerande, och
sjöfarten betungas derigenom ytterligare.
..... Slutligen förefinnas under den nuvarande regleringen sådana missför¬
hållanden i afseende å beloppet af ersättningen, som påkalla en genom¬
gripande förändring. Den ena staden har större, en annan relativt mindre
tolag; och synes mig derföre i alla hänseenden bäst att till förnyad och
grundligare behandling återremittera punkten.
Herr Carl Ifvarsson: Det torde ligga i sakens natur, jag ber
att derom få erinra representanten från Göteborg, att, om man antager
7a“0tlT idet hvartill Utskottet i förevarande fall kommit,
sä blifva de gamla derigenom och blott derigenom ogillade. Säger man
således, såsom Herr Nils Larson, att saken är outredd och derföre bör
förfalla, så har man på samma gång sagt, att Utskottet icke skänkt den¬
samma tillbörlig uppmärksamhet, och att dess utredning — om det lem-
nat någon sådan — är otillfredsställande och måste ogillas.
Herr von Troil: Jag hade ej ämnat begära ordet, om ej en
uppgift under diskussionen förekommit, som jag ansett mig böra rätta.
Man har nemligen sagt, att de stapelstäder, som tillkommit efter regle-
mfneililld —1856 års riksdag, ej ega rätt till tolag. Men för-
hällandet ar att på derom gjord underdånig framställning de kunna be¬
rättigas att uppbära 5 procent af tulluppbörden, hvar vid sin respektive
tullkammare, och jag har mig särskildt bekant en stad, Trelleborg, som
nyligen pa sådant sätt kommit i åtnjutande af denna förmån.
Då jag emellertid kommit till ordet, ber jag att i sjelfva saken få
korthgen framlägga mina tankar.
Frågan om tolagens afskaffande förekom sedan äldre tider nästan vid
hvarje riksdag; och om äfven, på sätt en föregående talare upplyst, det
slutliga beslutet vid ofvannämnda riksdag fattades i Förstärkt Bevillnings¬
utskott, kan man likväl ej bestrida, att det väckte allmän belåtenhet att
ett sä gammalt tvisteämne ändtligen blifvit undanröjdt.
Så länge tolagen uppbars efter gamla, särskildt för hvarje stad gäl-
lande föreskrifter, inträffade det ej sällan, att förtullning egde ruin, med
hufvudsakhgt syfte att kunna importera varorna för den lindrigaste to-
lagsafgiften; och jag kan till de städer, som man till exempel härpå åbe¬
ropat, lägga Ystad, der en mängd till Stockholm destinerade varor tull—
behandlades just i ofvannämnda ändamål. Då emellertid någon bestämd
sifna. för summan af de städerna tillkommande tolagsersättningar icke kan
uppgifvas ■ enär dessa ersättningar bero på uppgifterna till Kommers-
kollegium rörande importens storlek och de dymedelst influtna tullmedlens
belopp, då tolagsmedlen höjas och sänkas i samma förhållande — så tror
Den 4 Mars, f. m.
493
jag för ruin del det vara på en gång enkelt och rättvist att stadna vid
den reglering, som åstadkoms vid 1856 års riksdag.
Deremot instämmer jag med den talare, som först hade ordet, deruti,
att, då tolagen bestämdes, icke dermed af sågs att ersätta jemväl andra af-
gifter, såsom hamn-, bro- och kajafgifterna. Detta hade likväl varit att
uttaga steget fullt; och skulle utan tvifvel varit vida förmånligare än det
nu exsisterande förhållandet.
Om jag uppträdt till förmån för den bestående regleringen, är det
ej derför, att den stad, jag representerar, proportionsvis är gynnad genom
densamma. Snarare förhåller det sig tvärtom; men jag tror att denna
reglering i allmänhet framkallat stor belåtenhet, och att den förtjenar det,
hvarföre man ej bör utan moget betänkande rubba densamma.
Här iir nu visserligen ej fråga om att för närvarande åstadkomma en
slik rubbning, utan endast att ogilla de motiv, på hvilka Utskottet byggt
sitt förkastande af förslag i berörda syfte. Jag anser det vara enklast, att
utan ett sådant ogillande stadna vid Utskottets beslut. En kommande
Riksdag är ju icke i minsta mån bunden vid de motiv, som förefinnas i
ett Utskotts-betänkande; och derest frågan ännu en gång förekommer till
pröfning, är det ju antagligt att man skall hemta ledning för sitt bedö¬
mande af den diskussion, som här föregått, och de anmärkningar beträf¬
fande motiveringen, som derunder blifvit uttalade. Då alltså ingen nöd¬
vändighet förefinnes att ogilla motiveringen, som jag dessutom i hufvudsak
gillar, yrkar jag bifall till Utlåtandet i denna punkt.
Herr Statsrådet von Ehrenheim: Till förfullständigande af de
upplysningar, som Herr von Troil nyss lemnat, anhåller jag få uppläsa
hvad författningen uti ifrågavarande hänseende innehåller. Uti Kongl.
Maj:ts nådiga Skrifvelse den 18 December 1857 till General-tullstyrelsen
yttras nemligen: “Hvad angår redan befintliga, men till uppbärande af
tolag nu icke berättigade stapelstäder, äfvensom ytterligare blifvande sta¬
pelstäder, hafva Rikets Ständer åt oss öfverlemnat, att, om anledning der¬
till, vid pröfning af hvarje särskildt fall, förekommer, bevilja sådan stad i
stället för tolag ett anslag af tullmedlen, motsvarande fem procent af
stadens årliga tulluppbörd “ etc.
Med anledning af den förste talarens uppgift i fråga om tullhuset i
Stockholm ber jag ock få lemna den upplysning, att denna fastighet un-
derhålles af staden och Staten gemensamt, emedan ett af Statens embets¬
verk, nemligen General-tullstyrelsen, der har sin embetslokal,
Herr Friherre Liljencrantz: Jag är till en del förekommen af
Herr Statsrådet von Ehrenheim uti bemötande af den förste talarens på¬
stående, att tullhuset i Stockholm icke skulle af kommunen underhållas.
Jag ber särskildt få nämna, att staden år 1865 eller 1866 bekostade en
dyrbar reparation derå. För öfrigt vill jag ej inlåta mig på den frågan,
huruvida den städerna tillförsäkrade rätt till tolagsersättning icke kan
rubbas af Statsmagterna, men ostridigt är, att denna rätt tillkommit ge¬
nom ett på lagligt sätt fattadt beslut. Jag yrkar bifall till Utskottets
hemställan i denna punkt.
494
I)en 4 Mars, f. in.
Herr Nils Larson: Jag får blott erinra, att jag aldrig påstått,
det Stockholms kommun icke underhölle tullhuset härstädes. Jag har en¬
dast sagt, att, om man får tro de från Regeringen meddelade uppgifter
om Statsverkets egendom, nämnda tullhus enligt dessa uppgifter tillhör
Statsverket. Nu har jag emellertid af en person, som jag tror eger säker
kännedom om förhållandet, sedan jag nyss hade ordet, erhållit den upp¬
lysning, att tullhuset eges af Staten och kommunen gemensamt. Huru
stor del, som tillhör hvardera, lemnar jag fullkomligt derhän; jag har
blott velat ytterligare framhålla, att mitt yttrande om tullhuset härledde
sig deraf, att det i nämnda förteckning var upptaget såsom en Statens
egendom till ett visst värde.
Öfverläggningen var slutad. Sedan Friherre Koskull och Herr Rund¬
bäck återtagit yrkandet om återremiss, framställde Herr Talmannen pro¬
position först på bifall till Utskottets hemställan och dernäst på bifall
till Herr Nils Larsons förslag, samt förklarade sig anse svaret å först¬
nämnda proposition hafva utfallit med öfvervägande ja. Herr Nils Larson
begärde då votering; med anledning hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs en voteringsproposition så lydande:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i andra punk¬
ten af dess Betänkande N:o 4,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med ogillande af Utskottets motiver, för
sin del beslutat, att i anseende till frågans outredda skick Friherre
Fleetwoods i ofvannämnda punkt behandlade motion icke för närvarande
kan till någon vidare åtgärd föranleda.
Omröstningen utföll med 70 ja emot 80 nej; i följd hvaraf Kamma¬
ren beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.
Med anledning af detta beslut yttrade
Herr Trägårdh: Då jag ej deltagit i diskussionen rörande denna
punkt och således ej gifvit min mening tillkänna, anhåller jag att emot
Kammarens nu fattade beslut få afgifva min reservation, såsom ett ut¬
tryck deraf, att jag icke kan biträda den åsigt, som i samma beslut uttalas.
I Herr Trägårdhs reservation instämde Herrar Ahlgren, Blidberg,
Staaff, Tranchell, Widell, Gumcelius, Leffler, Bergman, Dahm och Magnell.
Tredje punkten.
Ordet begärdes af
Herr Grafström: Jag kan ej instämma i Utskottets hemställan
uti denna punkt med afseende å de deri förekommande orden: “a?ther
och". Ren tether är såsom apotheksvara fri från införselstull, men nu hem¬
ställer Utskottet, att, sedan tullen å bränvin och sprit blifvit bestämd, få
inkomma med förslag till den tullsats, som bör åsättas »ther och sether
spirituosus. Med anledning häraf ber jag få yttra några ord.
Den 4 Mars, f. ra.
495
Utskottet synes mig icke hafva fullkomlig reda på skilnaden emellan
dessa båda artiklar. Först säger Utskottet: “vEther spirituosus, eller så
kallade Hoffmans droppar, skall, enligt nu gällande bestämmelser tullbe-
handlas efter hvad för artikeln bränvin och sprit är stadgadt. Ren te ther,
som icke tinnes i taxan särskildt upptagen, får af apothekare tullfritt
införas, men då den är försatt med något ämne, som förändrar den för
ren set her antagna specifika vigt eu, häutöres den till alkohol och förtullas
såsom sådan-. 1 dessa rader anser jag Utskottet hafva ganska väl defi¬
nierat skilnaden emellan de båda artiklarne, men knappt har Utskottet
sagt detta, förrän det i raden under heter: “då, enligt hvad Utskottet va¬
rit i tillfälle inhemta, mther endast obetydligt begagnas såsom egentligt läke¬
medel och i tekniken hufvudsakligen finner användning endast för fotografien,
men deremot tillsatt med bränvin i vissa delar af landet ganska mycket
begagnas såsom rusgifvande medel, torde skäl icke saknas att för denna
vara bestämma en särskild tull i lämplig öfverensstämmelse med den, som
för bränvin och sprit kommer att fastställas11. Härvid ber jag få fästa
uppmärksamheten derpå, att Utskottet talar om sether, tillsatt med bränvin,
men då är det icke vidare ren a: t her, utan just sether spirituosus. Ut¬
skottet har således råkat ut för en motsägelse mot sig sjelft. Då man
känner skilnaden emellan dessa båda artiklar, tror jag, att man icke skall
se någon fara uti att upptaga ren setlier uti tulltaxan under rubriken
“fri från tull11. Nu har Utskottet visserligen icke föreslagit någon bestämd
tull derå, men det tyckes som om Utskottet skulle afsett, att ren »ther
borde, i likhet med setlier spirituosus, tullbehandlas såsom alkohol, som
drager i tull 70 öre per kanna. Då Utskottets förslag i allmänhet går i
en frisinnad rigtning och sträfvar till borttagande allt mer och mer af tull
på nödvändighetsvaror, förstår jag ej anledningen hvarföre Utskottet här
gått i motsatt rigtning, så vida Utskottet egt nog fullständig kännedom
tör frågans bedömande.
Ren setlier är en vattenklar vätska, som håller i specifik vigt 0,724.
-‘Ether spirituosus åter består af ren sether till en tredjedel och sprit till
två tredjedelar, och den specifika vigten utgör 0,804. Det är således en
stor skilnad emellan dessa båda artiklar; och jag anser det fullkomligt
rigtigt, att sether spirituosus förtullas såsom bränvin, ty den innehåller
två tredjedelar alkohol. Men ren sether innehåller alldeles icke nå¬
gon alkohol, och jag förstår derföre icke, hvarföre den skall förtullas så¬
som bränvin. Utskottet säger visserligen, att sether, tillsatt med bränvin,
på många ställen i landet användes såsom rusgifvande medel; men om
detta motiv skulle konseqvent tillämpas, borde man äfven lägga samma
tull på terpentin, som, blandad med sprit, utgör den vanliga så kallade
terpentinspiritus. Sak samma skulle det blifva med kamfer, som med
tillsats af sprit blifver kamfersprit, ja till och med malörtsolja skulle då
tullbehandlas såsom bränvin, eftersom en blandning deraf och sprit är den
så vanliga dryck, hvilken här i landet ganska mycket förtäres af de för¬
mögnare klasserna under benämning “absint“ och af de mindre bemedlade
under namnet -bäsk11. Om nu konseqvensen icke fordrar, att äfven dessa
upprepade artiklar skola beläggas med samma tull som sprit, förstår jag
ej hvarför man just anser sether böra, enligt denna grund, förtullas. Att
ej sether enbart kan njutas som en rusgifvande dryck, lär man väl veta.
496
Den 4 Mars, f. m.
Det kan ju endast förtäras i ytterst små doser eller droppvis, såsom vi
ega oss bekant att det användes inom medicinen. Jag vill alldeles icke be¬
strida, att Utskottet med sin sakkännedom har rätt uti sitt påstående, att
sether, tillsatt med bränvin, på många ställen i landet användes såsom ett
rusgifvande medel, och jag har äfven hört omtalas, att man för omkring
10 år sedan i trakter norr om Dalelfven söp Hoffmans droppar ganska
flitigt, men, enligt de upplysningar jag åtminstone kunnat, erhålla, lärer
detta bruk numera hafva aftagit, så att det icke vidare i någon afsevärd
mån kan anses fortfara.
Utskottet säger vidare, att sether icke eger någon synnerlig användning
uti tekniken utom för fotografien. Ja, att fotografien icke kan vara
utan sether, det är då en sanning, ty den är för denna konst alldeles nöd¬
vändig. Men i följd af sethorns egenskap att vara starkt lösande, tror
jag icke, att man gerna kan undvara det i något kemiskt laboratorium,
och om sethern kunde erhållas till ett pris, som vore något så när billigt,
torde dess användning äfven blifva större inom industrien. Förut kunde
sether, såsom varande en apotheksvara, icke af hvem som helst införas,
och då man under den sednare tiden fått göra det, har tullen så fördy¬
rat dess pris, att användningen deraf icke blifvit så stor, som eljest säkerligen
varit förhållandet. Då jag anser det vara af stor vigt för industrien, att
man icke belägger med hög tull en vara, som hittills varit fri, får jag
derföre vördsamt föreslå, att orden “sether och“ måtte uteslutas ur tredje
raden uti Utskottets hemställan i denna punkt; anhållande jag om pro¬
position å detta mitt förslag.
Herr Muren: Det förhåller sig med denna artikel, såsom Utskottet
upplyst, att den får af apothekare tullfritt införas, men denna vara förekom¬
mer i allmänhet icke i handeln såsom ren sether, utan vanligast såsom sether
spirituosus eller Hoffmans droppar; och skall då enligt nu gällande taxa
tullbehandlas såsom bränvin. Nu har Utskottet i denna punkt icke be¬
gärt någonting annat, än,att med bestämmande af tullen å ifrågavarande
artikel måtte få anstå, till dess att tullen å bränvin och sprit blifvit af
Riksdagen fastställd, hvilket åter icke kan ske, förrän Riksdagen beslutat
om skatten för tillverkning af bränvin. Hvad den rena sethern angår, så
skulle den naturligtvis fortfarande lika som hittills af apothekare få tull¬
fritt införas; men då man i allmänhet har svårt att förvara denna arti¬
kel i sitt rena tillstånd och derföre plägar tillsätta den med sprit, skulle
missbruk lätteligen inträffa, om äfven den så kallade sether spirituosus
finge tullfritt införas. Den kunde nemligen användas såsom surrogat för
bränvin. Det är af dessa skäl och då det vid tullbehandlingen skulle
vara nästan alldeles omöjligt att kontrollera, huruvida sethern vore ren
eller försatt med sprit, som Utskottet ansett sig böra göra denna hem¬
ställan, hvartill jag anhåller att Kammaren måtte lemna sitt bifall.
Herr Friherre Fock: Då Utskottet i denna punkt icke föreslagit
någonting annat, än att, sedan tullen å bränvin och sprit blifvit af Riks¬
dagen bestämd, Utskottet måtte få inkomma med förslag till tullsatser för
ifrågavarande artiklar, och Kammaren således då får tillfälle att besluta,
om
Den 4 Mars, f. m.
497
om någon tull bör åsättas ren sether, hemställer jag till den förste talaren,
huruvida han icke anser rätta tiden dd vara inne att anföra de motiver
för sitt förslag, hvilka han nyss framställt; och endast under den förut¬
sättningen att frågan derigenom blifver i behörig ordning handlagd, yrkar
jag bifall till denna punkt.
Herr Ekerot: Jag vill icke ingå uti något bedömande af den frå¬
gan, huruvida någon tullsats bör åsättas den rena sethern eller icke; men
då den förste talaren yttrade, att, i händelse man satte tull på sether,
man af samma skäl borde på lika sätt förfara med malört och terpentin,
ber jag att få fästa uppmärksamheten på det olika förhållande, som eger
rum emellan sether, försatt med sprit, och de begge andra artiklarne, för¬
satta med samma vätska. I den förra blandningen bidrager nemligen äf¬
ven sethern till den rusgifvande egenskapen, under det att de båda andra
ämnena icke äro så beskaffade. Af detta skäl och då, såsom Utskottet
anmärkt, sethern icke eger någon synnerlig användning inom industrien,
hemställer jag om icke tull å införseln af denna artikel kan vara lämplig;
viljande jag dock icke inlåta mig på frågan huru stor tullsatsen skall be¬
stämmas. Hvad jag hufvudsakligen velat påpeka är den omständigheten,
som jag nyss nämnde, att uti sether, försatt med sprit, äfven sethern ut¬
öfva!’ en rusgifvande verkan.
Herr Grafström: Med anledning af hvad Herr Friherre Fock
yttrat, vill jag endast påpeka, att i händelse man gillar denna punkt, deri
torde ligga ett erkännande af att man vill hafva sether belagd med samma
tull som bränvin och sprit. Emellertid kan jag inskränka mig till att
vid detta tillfälle endast anhålla, det mitt nyss afgifna yttrande måtte till
Bevillnings-Utskottet öfverlemnas, för att, när frågan der ånyo förekom¬
mer, tagas i betraktande till den kraft och verkan det hafva kan.
Herr Friherre Gripen st ed t: Då ytterligare en talare ingått i
pröfning af sjelfva saken, vill jag påpeka, att Utskottet i denna punkt
endast begärt att framdeles få inkomma med förslag till tullsatser för
ifrågavarande artiklar, och att det således torde vara lämpligast att upp¬
skjuta den nu väckta frågans afgörande, till dess Utskottet fått tillfälle att
framlägga sina skäl för den föreslagna åtgärden. Jag kan icke finna det
vara rätt att så här förskottsvis ingå uti en pröfning af sjelfva saken,
innan densamma vunnit nödig utredning, utan torde väl dermed böra
anstå, till dess Utskottet inkommit med nytt Betänkande i ämnet, hvilket
naturligtvis icke kan ske förr än tullen å bränvin och sprit blifvit be¬
stämd. Jag yrkar derföre rätt och slätt bifall till den föredragna punkten.
Häri hördes flere Kammarens ledamöter instämma.
Öfverläggningen förklarades slutad; och Utskottets hemställan i denna
punkt bifölls.
Fjerde punkten.
Hvad Utskottet i denna punkt föreslagit blef af Kammaren bifallet.
Rik sd. Prot. 1868. 2 Afd. 1 Band. 32
498
Den 4 Mars, f. m.
Femte punkten.
Då denna punkt anmäldes till föredragning, begärdes ordet af
ra *'nlierre von $c h u 1 z e n 11 e i m, som yttrade: Jag anhåller att
tå föreslå, det denna femte punkt måtte få behandlas i sammanhang med
den elfte. Frågan om tullfrihet å apotlieksvaror står nemligen i så nära
sammanhang med den likaledes föreslagna tullfriheten för kemiskt-tekniska
preparater, att man icke torde kunna undgå att låta öfverläggningeu om¬
fatta dessa båda frågor på en gång.
. . ^ friherre von Schulzenheims förslag gjorde Herr Talmannen propo¬
sition, hvilken med ja besvarades; och skulle alltså ifrågavarande femte
punkt förekomma till handläggning i sammanhang med elfte punkten af
Betänkandet.
Sjette punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Sjunde punkten.
Herr Svanberg: Jag kan icke neka, att det var med en känsla af
ledsnad, blandad med förundran, jag erfor Utskottets afstyrkande Utlå¬
tande i denna punkt, så obetydlig frågan än kan synas vara; men utan
att fästa något egentligt afseende vid sjelfva den sak, hvarom min motion
handlar, såg jag i Utskottets Betänkande den princip fortfarande uttalad,
att man borde lägga hinder i vägen för möjligheten att fortsätta med
bedrifvande ^ af någon inhemsk industri. Det är kändt, att chokoladtill-
verkningen i vårt land icke utgör någon stor och väsendtlig industri, men
för hvarje tusentals skålpund af denna artikel, som till landet inkommer,
skickar man bort penningar, hvilka eljest skulle hafva qvarstadnat i lan¬
det, och dessa penningar, genom omsättningen multiplicerade, äro väl icke
helt och hållet eu obetydlighet.
Då man för några dagar sedan inom denna Kammare diskuterade
Kongl. Majits Proposition om anslag till allmänna arbeten, synnerligen till
vägförbättringar, uppträdde här flere som ordade om den bleka nöden,
hvilken vore en svår gäst inom vårt land, men, miue Herrar, den bleka
nöden är en hemsk gäst äfven inom vår indusfri, och då bör man väl
icke göra allt hvad man kan för att öka besöken af denna gäst.
Utskottet har hemtat stöd för sin åsigt från den utredning, som blif-
vit lemnad af sednaste tullkomité, och enligt hvilken tillverkningskost¬
naden för ett skålpund chokolad skulle uj>pgå till 15 öre. Jag kan ej
bestrida detta, ty jag har icke sysselsatt mig med chokoladtillverkning,
men nog har jag erhållit andra uppgifter angående beloppet af denna
kostnad. Men äfven om jag antager, att tullkomitéens beräkning är
ngtig, kan jag ej finna någon våda deruti, att vårt behof af chokolad till¬
verkas inom landet. Här duger det då icke att säga, att man gör de
mindre bemedlade klasserna en tjenst genom att höja tullen på chokolad
med 5 ore, ty de mindre bemedlade förtära ju icke denna dryck. Skil-
I)cn 4 Mars, f. m.
499
nåden uti importen af chokolacl under de båda åren 1866 och 1867 utgör
endast i Stockholm öfver 1,000 skålpund, hvarmed det sednare årets im¬
port öfversteg det förras, hvaremot importen af kakao under samma tid
betydligt aftagit. Detta är ett ojäfaktigt bevis för behofvet att i någon
mån befrämja den inhemska tillverkningen, och jag vågar derföre yrka
afslag å Utskottets Betänkande i denna del samt bifall till min motion.
Herr Grafström: Jag är fullkomligt öfvertygad, att den motion
Utskottet här behandlat, framkallats af verklig välvilja för industrien.
Icke förty finner jag mig böra uppträda emot densamma och jag vågar
tro, att jag skall kunna göra det med sakkännedom.
Med en viss tveksamhet må jag dock erkänna, att, innan motionen
framlades, jag icke satt mig så tillräckligt in i saken, som till följd af
min verksamhet inom industrien jag kanhända bort göra, ty jag hade icke
tagit reda på siffrorna tör importen af chofcolad, som jag dittills ansett
vara obetydlig, utan endast fästat min uppmärksamhet vid importen af
kakao. Men nu har jag gjort det och jag har till min förvåning sett,
att den siffra, som utvisar storleken af c hokoladimporten i riket, jemförd
med siffran för införd kakao, är sådan, att den med skäl kan sägas vara
oroväckande för den inhemska fabrikanten, men i strid med motionären
anser jag faran ligga just i den höga tullsatsen. Ty jag tror mig hafva
funnit, att denna ä ena sidan föranleder till insmuggling och å den andra
torde densamma genom det stora skydd för Svensk vara den skall inne¬
fatta hafva invaggat producenterna i en viss sorglöshet och icke manat
dem till all den omtänksamhet i afseende å arbetssättet, som varit möjlig
att iakttaga.
Hvad smugglingen beträffar, må jag nämna följande. Jag har här i
min hand en priskurant från en stor chokoladfabrikant i Schweitz. Jag
bör härvid måhända till en början hafva anmärkt, att den utländska fa¬
brikanten af denna vara i Tyskland, Frankrike eller England är i. sin
produktion underkastad ungefärligen samma förhållanden, som hos oss
gälla i detta hänseende. Kakaon är en exotisk växt, som måste införskrif-
vas så vill hit som till andra länder. Nå väl! Denna priskurant inne¬
håller uppgifter, hvilka väckt min förundran. Den går så långt, att den
erbjuder sig att lemna fabrikatet härstädes fritt från alla omkostnader af
transport, tull, emballage m. m. till ett pris af 90 öre per skålpund. Då
man nu vet, att tullen för närvarande utgör 30 öre per skålpund, så
skulle, om tullafgiften dragés från försäljningspriset 90 öre per skålpund,
återstå ett värde för sjelfva varan af 60 öre per skålpund.
Om denna chokolad förtullats, uppgår således tullen till 50 procent
af varuvärdet, Men i vanliga fall och för billig vara går tullen dock all¬
tid till 30 procent af varans värde. Följaktligen är denna redan i och
för sig så hög, att den icke behöfver eller bör sättas högre. Detta om
tullsatsen.
Hvad åter vidkommer det här ofvan uppgifna värdet, har jag någon
erfarenhet i denna branche, och jag har derjemte redan visat, att produk¬
tionen bör föga variera i kostnader i Sverige och i Schweiz. Och jag
anser det icke vara tänkbart, att chokolad kan tillverkas så billigt, att
den med beräkning af vinst, tull, connoissement, risiko, kommissionsarfvode
500
Den 4 Mars, f. m.
o. s. v. skulle kunna lemnas till sagda pris. Jag tror det icke och deraf
sluter jag, att varan i det speciela fall jag omnämnt icke gerna kan vara
importerad, utan måste vara insmugglad.
Till belysning åter af förhållandet i allmänhet vore det lätt för mig
att här räkna upp en mängd siffror, men detta torde måhända föga in¬
tressera Kammaren i en affär, hvilken så litet väger på handelsvågen som
denna. Jag vill derföre inskränka mig till hvad motionären meddelat,
eller att under åren 1866—1867 importen stigit med 1,000 skålpund. Den
utgjorde nemligen 1865 omkring 7,500 skålpund och 1866 10,484 skålpund,
således en förökad import af omkring 3,000 skålpund på detta år och då
hade ännu icke inträdt den sedermera bestämda tullförhöjningen å kakao.
Detta bevisar, att, oaktadt den höga tullen, chokolad fortfarande kan med
fördel importeras.
Orsaken till möjligheten af ett dylikt abnormt förhållande kan såle¬
des icke vara att söka i vårt behof af skydd, då, efter hvad Betänkandet
äfven innehåller, detta, med beräkning af nu gällande tullsats, motsvarar
hela tillverkningskostnaden. Nej, orsaken ligger annorstädes. Den ligger
säkerligen, såsom jag från början antydt, hos våra fabrikanter sjelfve, i
en felaktig arbetsmethod. Derföre bör den inhemske producenten ställa
sin tillverkning så, att han kan täfla med utlandet. Hvad mig angår har
jag hittills icke haft skäl att hysa någon fruktan för utländsk konkurrens,
emedan min fabrikation aldrig varit så stor som i fjol.
På grund af hvad jag nu anfört, tillstyrker jag bifall till Utskottets
yttrande i denna del, öfvertygad som jag är, att en ytterligare förhöjning
af tullen å detta fabrikat till 35 öre per skålpund skulle mera skada den
inhemska produktionen än gagna den.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannens framställning om bi¬
fall till Utskottets hemställan besvarades med blandade ja och nej, hvar¬
jemte votering begärdes. Då med anledning häraf voteringsproposition
skulle uppsättas, begärdes ordet af
Herr Svanberg, som yttrade: Då jag trott mig finna, att ingen
annan än jag yrkat votering, vill jag tillkännagifva, att jag med anledning
af Herr Grafströms yttrande derifrån afstår.
Herr Talmannen förnyade nu sin proposition på bifall till Utskottets
hemställan; och då härtill svarades med öfvervägande ja, förklarade han
berörda hemställan vara af Kammaren bifallen
Åttonde punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Nionde punkten.
Härvid yttrade
Herr Indebetou: Det är en väl känd sak, att Statens ställning
för närvarande icke är sådan, att Statsverket kan umbära någon större
eller mindre del af sina inkomster. Detta antagande lärer icke erfordra
Den 4 Mars, f. m.
501
någon vidlyftig motivering, ty Statens finansiela tillstånd talar för sig
sjelft.
Då man genomläser Bevillnings-Utskottets föreliggande Betänkande,
finner man emellertid, att åtskilliga förslag der blifvit framlagda, kvilka skulle
hafva en minskning af tullintraderna till följd. Början sker med den nu
föredragna nionde punkten och dermed fortsattes under de följande. Tid¬
punkten torde dock icke nu vara lämplig att framträda med förslag i så¬
dan syftning. Om vid innevarande riksdag någon nedsättning eller för¬
minskning skulle komma i fråga, vore det väl icke af Statens inkomster
utan af dess utgifter. Då emellertid Utskottets hemställan i den nu före¬
dragna punkten föranleder till en minskning i inkomsterna, finner jag mig
föranlåten att yrka afslag.
Herr Statsrådet von Ehrenheim: Vid behandlingen af Utskottets
framställning i den nu föredragna punkten af Betänkandet, anhåller jag
att få yttra några ord.
Hvad beträffar Utskottets förslag, att nya skeppsinventarier jemte de
under rubriken: jern, smult och ralsadt, upptagna artiklarne: ankare,
hett in gar, kcttingsstoppare, krokar, armbultar, draggar, roderjern och skepps-
knän skulle göras tullfria, har jag ingenting deremot att invända, då vid
förstnämnda artikel, eller nya inventarier, de tullafgifter, som derifrån ut¬
göras, nästan alltid till hela beloppet restitueras, och således deras bortta¬
gande icke kan lända till förlust för Statsverket utan endast medföra
minskning i omgång och besvär, samt öfriga af mig uppräknade artiklar
torde, ehuru de icke äro af den beskaffenhet, att restitution alltid ifråga-
kommer, likväl i allmänhet kunna rubriceras under samma förhållande.
Men här förekommer en annan artikel: tågvirke, nytt, hvilken är an¬
vändbar till mycket annat än till skeppsförnödenheter, och der således
en så vidsträckt restitution som för öfriga artiklar icke kan erhållas. Det
torde derföre kunna ifrågasättas, om i afseende å denna artikel skäl må
vara för handen till bifall af Utskottets förslag.
Utskottet anser det vara af vigt att “nödig stadga i denna del af
lagstiftningen “ upprätthålles. Äfven jag är härom öfvertygad och tror,
att, blott då synnerliga skäl förefinnas, ändring i tulltaxans bestämmelser
bör ega rum, sedan en genomgripande förändring så nyligen som 1865
blifvit vidtagen.
Importen af tågvirke utgjorde år 1862 190,874 skålpund, varierade
under de foliande åren, men steg ständigt och uppgick år 1866 till
333,930 skålpund.
Det inhemska tillverkningsvärdet var år 1862 311,151 R:dr och ut¬
gjorde år 1866 338,490 R:dr.
Artikeln är således föremål för en temligen betydlig import och ej
ringa tillverkning inom landet, och jag föreställer mig derföre att det i
afseende å densamma ej vore skäl nu frångå den grundsats af stabilitet,
som Utskottet äfven förklarat sig hylla. Jag tillåter mig fördenskull före¬
slå, att, med bifall till punkten i öfrigt, artikeln tågvirke, nytt, må ur den¬
samma uteslutas samt taxan jemte taxeunderrättelserna erhålla en emot denna
förändring svarande lydelse.
502
Den 4 Mars, f. m.
Herr Murén: Det var i sanning något oväntad t att få höra en af
Regeringens ledamöter motsätta sig den reglering af tulltaxan, som Utskot¬
tet här föreslagit. Men man tår väl finna sig deri, ehuru jag tror, att
Utskottet hatt fulla skäl till sin åtgärd. Och hvad beträffar den befarade
minskning af inkomsterna, som af en annan talare och ledamot af denna
Kammare framhållits såsom grund för afslag å Utskottets bär gjorda hem¬
ställan, torde dermed icke heller vara så farligt.
Utskottet har i tabellen N:o 2 redovisat för beloppet af den minsk¬
ning i tullinkomst, som antagligen skulle föranledas af Utskottets i detta
Betänkande gjorda framställningar. Hvad särskild! vidkommer de i nu
föredragna punkt omnämnda artiklar, befinnes sålunda, att den beräknade
minskningen skulle utgöra:
för ankare.........
„■ kettingar m. m. ...
„ armbultar m. m. . .
„ skeppsinventarier, nya
„ tågvirke .......
R:dr 1,129: 33.
5,183: —
„ 455: —
„ 536: — samt
7,909: 33.
eller tillsammans R:dr 15,212: 66,
men att å andra sidan restitutionen gått till fullt lika mycket. Hela in¬
traden har nemligen, efter hvad jag nu visat, utgjort 15,212 R:dr 66 öre.
Beloppet af beviljad restitution för samma artiklar har äter uppgått i me¬
deltal tdl 16,545 R:dr 96 öre eller för 1866 15,580 R:dr 79 öre och år
1867 17,511 R:dr 4 öre. Intraden har således öfverhufvud icke varit
större än restitutionen utgjort i medeltal. Följaktligen har Staten ingen¬
ting fått i behållning af de influtna tullafgifterna, men Staten har fått
vidkännas ett vidsträckt besvär samt icke ringa omkostnader för sjelfva
uppbörden, bolags ersättning skall utgifvas till städerna. Alla tullförval¬
tare erhålla uppbördsprovision. Dessa utgifter restitueras icke. 1 stället
för statsinkomst blir således tullen å ifrågavarande artiklar en verklig
börda för Staten. Något skäl för det gjorda yrkandet om afslag å Betän-
kandet i denna del kan alltså ur fincinsiel synpunkt icke anses vara för
handen.
Hvad åter specielt vidkommer repslagcrierna, vid livilka den ärade
talaren från statsråds-bänken särskildt fästat sig, äro dessa till antalet få
och de vid dem använda arbetare icke många. Enligt Kommers-kollegii
sednaste berättelse angående fabriker och manufakturer funnos år 1866 i
hela riket endast 20 repslagerier och arbetarnes antal uppgick till 175
Tillverkningsvärdet utgjorde samma år 338,490 R:dr Runt.
Härtill kommer, att sednaste tullkomité tillkallade, för att inhemta
hans tankai, egaren af ett bland våra största repslagerier, anlagdt i Stock-
h.°lm — e.tt ännu större maskinspinneri, hvilket drifves med ånga, finnes
visserligen i Göteborg, men jag känner icke förhållandet der i detta
hänseende — allt nog, denna fabriksidkare förklarade, att han för
sin tillverkning icke hade behof af något skydd. Jag har äfven talat med
repslagare hemma hos oss, och de hafva också sagt, att de icke hade nå-
gon fördel af skyddet; och detta hafva de ju icke heller, då det, som
fortullas ena året, restitueras året derefter.
Den 4 Mars, f. m.
503
Kan det då vara skäl att hafva skyddet qvar? Jag tror det icke.
Visserligen anför man, att tulltaxan bör bibehållas orubbad, men som han¬
delsförhållandena icke stå stilla och förblifva oförändrade, får väl tull¬
taxan rätta sig derefter. En dylik åsigt skulle hafva för sig något skäl, om
den tullreform, som varit föreslagen, blifvit i sin helhet genomförd; men
då detta ifrågasatts, har man sagt, att man borde gå sakta till väga och
småningom. Så har det ock gått och måste det väl gå, om man icke vill
göra allt på en gång. Jag tror för öfrigt, att följderna af förändringarne
i tull-lagstiftningen visat sig så välgörande, att någon återgång icke är
möjlig eller önsklig.
Man anser, att skeppsrederiet befinner sig på en alltför låg ståndpunkt
i Sverige och att man borde göra hvad man kunde för den fria utveck¬
lingen af denna handtering. Här kan man saklöst göra det. Sannt är,
att restitution nu är medgifven för vissa artiklar och förnödenheter, som
ingå i denna industri, men den kommer blott i fråga, då fartyg legat vid
varf att reparera eller blifvit nybygdt der. De fartyg, som icke gå till
skeppsvarfven utan lägga upp vid egna hamnplatser, äro deremot icke be¬
rättigade till dylik restitution. Alla öfriga näringar hafva fått tullfrihet
för de redskap och rudimaterier, som de behöfva, och jag vet icke, hvar¬
före skeppsrederierna skola härutinnan bilda undantag och deras förnöden¬
heter beläggas med tull. Man har också nu velat- medgifva, att, hvad
beträffar ankare, kettingar, kettingsstoppare, krokar, armbultar, draggar,
roderjern och skeppsknän, tullfri införsel må ega rum, men icke för den
artikel, hvarom nu är fråga, eller tågvirke. Detta är ju ingen konseqvens.
Visserligen skall för segel och segelduk, enligt Utskottets förslag, fortfa¬
rande få tillgodonjutas restitution. Men i detta hänseende ansåg Utskot¬
tet sig icke böra göra framställning om någon förändring denna gång,
emedan möjligt vore, att denna fabrikation behof de skydd ännu. Detta
är. efter fabrikanternas egna erkännande, icke längre förhållandet med
repslagerierna.
På dessa skäl anhåller jag om bifall till Utskottets hemställan i denna
punkt utan förändring.
Herr Sääf: Utskottet har i detta sitt Betänkande nu, liksom vid
sistlidna riksdag, inledt sin framställning med den åsigten, att “nödig
stadga i tull-lagstiftningen vore för handelns och näringarnes ostörda ut¬
veckling ett väsendtligt vilkor.1- Icke desto mindre har Utskottet i tillämp¬
ningen nu redan frånträdt denna grundsats, och i stället att i öfverens¬
stämmelse dermed lemna tulltaxan, som så nyligen genom Franska trak¬
taten undergått en genomgripande förändring, oförändrad, har Utskottet
här åter föreslagit icke nedsättning i tullafgifter utan ren tullfrihet för
flera artiklar, hvilka utgöra föremål för Svensk tillverkning, oaktadt de
obetydliga tullsatser, som nu äro dem åsätta.
"Den af Franska traktaten vållade brist på tillit och förtroende till
vår ekonomiska lagstiftning hos dem, som eljest genom företagsamhet och
hag för industriel verksamhet skulle kunna genom kapital, insigter och
omtanke befordra och gynna det inhemska arbetet och gifva sysselsättning
åt en stor del af de många, som nu drifva syssloiösa och tiggande kring
landet, — denna brist på förtroende till det af Utskottet sjelf åberopade
504
Den 4 Mars, f. m.
väsendtliga yilkoret för möjligheten af näringarnes ostörda utveckling _
skulle antagligen ytterligare komma att ökas genom bifall till hvad Ut¬
skottet nu föreslagit.
Jag vet väl, att här är fråga om att ersätta stadgandet om den med-
gitna restitutionen af vissa tullafgifter med ett annat, som i praktiskt hän¬
seende leder till samma resultat för flera af de i förevarande punkt upp¬
räknade artiklar; men för '‘tågvirke, nytt- har den föreslagna åtgärden
icke samma verkan. Tågvirke ingår nemligen, såsom man vet, i förbruk¬
ningar på mångahanda sätt utom i skeppsbyggeri; segelgarn och bind¬
garn aro visserligen särskildt belagda med 10 öre per skålpund i tull, men
en stor del andra behof finnes derutöfver att tillgodoses af den yrkesgren
som tillverkar ifrågavarande artikel, hvarå tullfrihet nu föreslås.
+ -ii /''i11, W" clock nu fråga. Jag begär ingen ändring i det
tillstyrkta beslutet ur den synpunkten, utan endast för att återställa det genom
den franska traktaten rubbade förtroendet till framgången af hvarje nytt
industriel foretag, på det att nya sådana så småningom må komma
i-f-V'8, ° , for att sålunda få minskadt det elände, som är och blir en
följd åt arbetslösheten.
. , Jag hör andra med mig olika tänkande, såsom bevis för vårt förmenta
mdustnela välbefinnande, åberopa de höga siffror, hvartill Svenska fabri¬
kernas tillverkningsvärde uppgått på de sednare åren och jemväl efter det
handelstraktaten med Frankrike trädt i verksamhet. Men dessa siffertal
bevisa endast de stora ansträngningar och den flit våra näringsidkare nöd¬
gats använda för att bereda sig möjligheten af någon behållning för sitt
arbete. Huruvida de lyckats deruti, derom bevisa dessa siffror ingenting
och minst tror jag, att dessa bemödanden skulle lyckas på den väg, som
Utskottet nu föreslagit Riksdagen att beträda eller att åter stadga tullfri¬
het i tulltaxan för artiklar, som tillverkas inom vårt land.
Jag har sökt att äfven taga reda på förhållandet med repslaqerierna.
Beloppet och värdet af deras tillverkning har redan förut omnämnts. De
återfannas i Kommers-kollegn sednaste berättelse angående fabriker och manu¬
fakturer. från året 1862 finnes tillverkningsvärdet uppgifve t och deraf fin-
ner man, att denna handtering nästan står stilla, oaktadt behofvet och
möjligheten af varans förbrukning stigit och medfört en allt större och
större import. Den nuvarande tullsatsen utgör 8 öre per skålpund, hvil-
ken, efter hvad jag tror mig veta, bestämdes efter mogen pröfning vid det
tillfälle då tulltaxan 1865 så noga skärskådades. Och då den inhemska
produktionen af denna vara sedermera icke visat något tecken till star¬
kare framåtskridande, skulle man således efter min öfvertygelse ytterligare
faamma utvecklingen af denna näringsgren genom borttagande af den låga
tullsats ä tågvirke, som for närvarande är bestämd i tulltaxan. Tullfri-
heten som skulle vara gynnande för den ena näringen, skulle icke kunna
undgå att skada den andra.
Då föröfrigt man velat befordra skeppsrederiet genom denna lindring,
tror jag att inan förbiser de vigtigare vilkoren för denna industri i viss
män. Dessa bestå nemligen icke så mycket i de små friheter, som här
aro foreskrifna i tulltaxan och hvilka nu skulle ytterligare medgifvas. utan
bero dessa af mera omfattande förhållanden i verldshandeln, såsom frakter
Den 4 Mars, f. m.
505
och tillgång dertill på aflägsna hamnar, hvilket bland annat är af sådant
inflytande, att hvad här är i fråga inverkar jemförelsevis ganska ringa.
Om man bibehåller den method, som nn en gång efter mogen pröfning
införts att medgifva restitution af erlagd tull å här i Betänkandet upp¬
räknade artiklar, kommer ju endast ett ringa besvär vid uppbörden att
fortfara, men man slipper, genom ett rent afslag af denna punkt — hvil¬
ket jag för min del önskar — att göra en förändring i tulltaxan; och
detta utgör för mig största anledningen att påyrka ogillande af Utskottets
framställning i denna del.
Det orubbade tillstånd, hvari man sålunda skulle lemna tulltaxan för
denna riksdag, tror jag skulle göra ett godt intryck på dem, som syssel¬
sätta sig med industriela fiiretag och återväcka till lif spekulationen i
denna rigtning, till fromma för den arbetslösa befolkningen.
På de skäl jag nu anfört och med stöd af de åsigter jag uttalat, yr¬
kar jag, att nionde punkten afslås.
Herr Gudmundsson: Det kan enligt min åsigt ej förnekas, att ju
icke i afseende å tulltaxan och dess bestämmelser mycket ännu kan vara
att önska, men denna taxa har dock under den sednare tiden blifvit så
nagelfaren och så ofta ändrad, att det icke synes vara skäl att nu vidtaga
ytterligare förändringar.
Man har sagt här uppe i dag, att man bör gå “småningom11 framåt
i tillämpningen af de nya grundsatserna, och detta är också i min tanke
fullkomligt rigtigt. Derföre tror jag äfven, att vi icke böra vid denna
riksdag på något sätt rubba de förhållanden, som ega rum i den gamla
tulltaxan, utan låta den ■ att jag så må uttrycka mig — bibehålla sitt
status quo. ......
Emellertid har Utskottet här föreslagit åtskilliga förändringar. Vid
sistlidne riksdag vidtogos äfven flera sådana, men till förhöjning af tullen
lör några artiklar, i ändamål att skaffa Staten inkomster. Nu vill Ut¬
skottet taga bort vissa tullsatser och Utskottet anser, att frågan gäller en
sådan obetydlighet, att den icke är mycket att hålla på. Man ser dock
i slutet af Betänkandet, att genom Utskottets förslag skulle uppstå en
minskning i tullinkomsterna af öfver 38,000 R:dr om året. Detta är
kanske en obetydlighet för Staten, som behöfver millioner. Men äfven
detta lilla belopp kunde måhända fylla något behof; och om det icke be-
höfdes till annat, kunde det vara nyttigt att hafva till några tunnor span-
mål åt de orter, som deraf äro i behof.
Jag inskränker mig att instämma i den förste talarens yrkande om
afslag å Utskottets framställning i denna del, och jag vill tillägga, att jag
dermed särskildt afser, att den nuvarande tulltaxan må komma att ega
bestånd äfven för denna riksdag.
Med Herr Gudmundsson förenade sig Herr Åke Andersson.
Herr Lindström: Jag önskar endast att få supplera en framställ¬
ning af en talare på andra sidan med den uppgift, att, då äfven jag för
några dagar sedan sammanträffade med en af de största fabrikanter af
tågvirke, han, då talet föll på frågan om tullens borttagande å denna
Dun 4 Mars, f. ni.
artikel, förklarade, att han för sin del icke ansåg det skydd, som läge i
en nu gällande tullsatsen, vara för näringen nödvändig, utan mycket väl
kunna undvaras.
Jag hör visserligen här sägas, att det icke är fiir det kära skyddets
~aI) m°tsätter sig tullfrihet å denna artikel, men hvarföre är det
ä‘, , J !c.a*1 det yara för att icke minska statsinkomsten, som af denna
artikd, enligt hvad upplyst blifvit, varit obetydlig, och vore detta det rätta
skalet, så vore ju mycket bättre och enklare att åsätta råvaran, hampa,
en lägre tullsats än den förädlade varan, som i det hela nu lemnar en
högst obetydlig inkomst.
När således fabrikanten sjelf hvarken har behof af eller begär något
skydd för sin handtering, och icke heller Staten af den ifrågavarande tull¬
satsen hemtar någon afsevärd inkomst, och den ömhet för bådadera, som
man vill ådagalägga, synes mig temligen opåkallad, finner jag för min del
skal att godkänna Betänkandet.
Herr Widell: Man har klagat öfver, att en af vårt lands naturli-
gaste näringar och i sammanhang dermed sjöfarten skulle ligga nere.
Hvilken kan då anledningen vara, hvarföre vi icke kunna bestå i täflan
med Norge, oaktadt äfven vi ega hamnrika kuster med en befolkning, som
ar van vid sjölifvett Orsaken är efter mitt förmenande dels den, att vi,
som bättre är, ega andra modernäringar, hvartill betydligt kapital och
arbete dragas, men till någon del äfven att under den period, då man
ansåg, att vissa grenar af industrien borde på allt sätt upphjelpas, dit
drogos arbetskrafter och penningar, under det att de naturliga betungades
med afgifter och hinder. Ett af dessa hinder har redan påpekats. Jag
menar. de umgälder,. hvilka lagts på de materialier, som till ett skepps
utredning äro behöfiiga. Sannt är visserligen, att genom restitution en
stor del af dessa utgifter återställas till skeppsredaren. Men t. ex. vid
vestkustens skärgård, der skeppsredarne icke hafva några stora ordentliga
varf att tillgå, kommer dem sällan sådan restitution till godo. Och likväl
har sjöfarten der att uthärda en svår konkurrens med Norge.
Må vi derföre från våra gamla, naturliga näringar aflyfta de band,
som ännu tynga dem, och låta dem, fria från sådana hinder, ostörda ut¬
veckla sig till egen och fosterlandets sanna förkofran.
Herr Friherre Gripens te dt: Jag har blott velat med ett par ord
fästa uppmärksamheten å vissa besynnerligheter i de framställningar, som
här blifvit gjorda om afslag å Utskottets Betänkande i denna punkt. Det
besynerliga ligger, efter mitt förmenande deri, att, då frågan väl icke gerna
kan ses ur flera än tvänne synpunkter — nemligen antingen så att frågan
anses gälla en inkomst för Staten eller ock skydd för en näring — men
det blifvit visadt, att restitutionen uppgår till ungefärligen samma belopp
som tullen, hvadan dess borttagande icke kan medföra någon förlust för
Statsverket, utan en fördel genom lättnad i uppbörden och minskad upp-
bördsprovision, hvarjemte skulle undvikas omgångar och besvär för rörel¬
sen; samt å andra sidan, hvad skyddet vidkommer, de, som skulle vara
intresserade deri, genom härvarande representanter förklarat, att de deraf
icke vore i behof, och följaktligen detta motiv äfven bör bortfalla; — det
Den 4 Mar*, f. m.
507
är, säger jag, då, som jag tycker det vara besynnerligt att vilja ändra
Utskottets förslag; hvarföre jag för min del också instämmer med dem,
som yrka dess godkännande.
Herr Friherre von Schulzenheim: Vid tvänne af Utskottet här
fattade beslut har jag varit frånvarande, derföre att ett annat Utskott,
hvaraf jag äfven har äran att vara ledamot, då hade sammankomster; och
dessa båda frågor rörde beskattningen af cigarrer ocb en del af den fråga,
som nu föreligger. Emellertid har jag ej kommit att reservera mig eller
ens att vid tryckningen anmäla, att jag i besluten ej deltagit, emedan jag
tänkt, att de ärenden, som vid denna riksdag komma att inflyta i Betän¬
kandet, vore af den ringa betydenhet, att det gjorde föga, i hvad rigtning
detta skedde, samt att i allt" fall vid frågornas behandling inom Riksför¬
samlingen en fullständig pröfning skulle ega rum.
Det, hvarmed jag först och främst var missnöjd, låg i en fras, som
Utskottet inflickat i inledningen till Betänkandet, och hvilken äfven blifvit
af en annan talare här påpekad. Jag menar den grundsatsen, “att Ut¬
skottet dels funnit de grunder, på hvilka nu gällande tulltaxa hvilar, vara
af erfarenheten bekräftade såsom rigtiga, dels äfven ansett nödig stadga i
denna del af lagstiftningen vara för handelns och näringarnes ostörda ut¬
veckling ett väsendtligt vilkor.“ Jag har ännu icke kunnat komma till
samma lyckliga erfarenhet, och jag har deremot trott mig finna, att den
rigtning, hvari tull-lagstiftningen i Sverige förut fått utveckla sig, varit för
landets förkofran fördelaktig. Jag har nemligen bibehållit den ståndpunkt,
som jag många år förut intagit i detta ämne, och jag hyllar således fort¬
farande den mening, som uttalas i Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t
den 4 November 1863, att, med iakttagande af erforderlig enkelhet och
konseqvens i afseende på uppställningen, införselstullarne för de fabrikater,
som utgöra föremål för inhemsk industri, må föreslås till sådana belopp,
att de å ena sidan icke kunna lemna den Svenska producenten tillfälle
att skörda oskälig vinst på öfriga medborgares bekostnad, men å den an¬
dra göra det för honom möjligt, att med användande af omtanke och flit
fördelaktigt bestå i konkurrensen med främmande, i afseende å klimat,
läge och kapitaltillgång mera lyckligt lottade länders industriidkare.
Hvarje gång fråga förekommer om beskattning å utländsk eller Svensk
fabrikation, bekänner jag mig således å la regie till den åsigten, att det
är bättre att lägga beskattning på den utländska fabriksvaran än den
Svenska. Just derföre att jag är en så varm vän af allt hvad Svensk
industri heter, var jag också inom Utskottet icke med om det beslut, som
fattades i afseende ä repslagerierna och återfinnes i denna punkt, — Den
enda fördel jag hittills funnit härflyta af den Franska traktaten har varit,
att den infört ett stillestånd i den strid mellan de olika åsigter, som då
kämpade med hvarandra. Striden är afstadnad för 12 år genom Franska
traktaten, och jag anser detta för en lycka, emedan, då denna tid är slut,
hvarken från den ena sidan oförståndiga protektionistiska åsigter — om
de befinnas oförståndiga — skola kunna försvaras och göra sig gällande,
eller å den andra en alltför idealogisk uppfattning af eller sträfvan för
handelsfrihet längre kunde för erfarenhetens skarpa lexa behålla fältet.
508
Den 4 Mars, f. m.
Under sådana omständigheter bör i tulltaxan endast inrymmas hvad som
kan utgöra en nödig förenkling eller förklaring deraf. En sådan är i
mm tanke behöflig i denna punkt.
I Sverige finnes för närvarande endast ett bruk — Söderfors — som
tillverkar ankaren, samt blott ett enda, hvilket tillverkar kettingar, och
distansen från dessa bruk till de Svenska skeppsvarfven och svårigheten af
kommunikationerna hafva gjort, att man, för att uppmuntra skeppsrederiet
velat lemna denna industri rätt till restitution af tullafgifter, erlagda för
dess rudimaterier och öfriga förnödenheter. Då det nu är bevisligt, att
denna restitution snarare föranleder dertill, att Staten förlorar genom att
uppbära tull, på samma gång sjelfva handteringen är blottställd för om¬
gångar och besvär, är det, enligt min uppfattning, fullkomligt rigtigt, att
man heldre stryker ut hela tullsatsen än att först uppbära och sedan
återbära den.
Men hvad artikeln tågvirke beträffar, är jag af motsatt mening, eme-
dan jag icke är i stånd att hos densamma igenfinna sådana karakterer,
som skulle göra den användbar endast för denna industris behof och icke
derjemte nyttig till många andra saker än skeppsbyggeri. Om man ut¬
sträcker detta i oändlighet, kommer man slutligen derhän, att det går
an att importera tömmar, koller, remtyg m. in. fritt från tull under ru¬
briken tågvirke.
Följaktligen anser jag, att denna punkt har rätt i en del, men är
origtig i en annan, och fördenskull kan jag icke annat än gerna instämma
1 . o förslag Herr Statsrådet von Ehrenheim framställt, eller att artikeln
“tågverke, nytt* skall utgå; hvaremot jag finner Utskottet rätteligen hafva
förordat borttagande af tull för de under föregående rubriker upptagna
artiklar i denna punkt.
Herr Wide 11: Det vanna deltagande den siste talaren yttrat för
Svenska industrien har manat mig ånyo till ordet endast för att anhålla,
att denne talare och öfrige ledamöter, hvilka hysa samma välvilja för den
inhemska fabrikationen, måtte utsträcka den äfven till skeppsbyggeriet,
som är en inhemsk fabrikation. Må man befria den, likasom andra vig¬
tiga näringar, från alla afgifter på dess rudimaterier. Dertill finnes i mm
tanke så mycket större skäl, som skeppsredarne klaga öfver de nu gäl¬
lande bestämmelserna, under det att från repslagarnes sida ingen invänd¬
ning göres mot den föreslagna förändringen. — Skulle för öfrigt genom
antagande deraf ett och annat rep eller grimskaft kunna erhållas för bil-
hgare pris, så blefve ju detta en fördel äfven för den egentliga moder¬
näringen, jordbruket.
Herr Murén: Då frågan nu blitvit inskränkt till tillverkningsvärdet,
får jag erinra, att hampa och lin äro tullfria till införsel samt att, såsom
Ja@ nyss nämnde, 175 arbetare varit sysselsatte med denna handtering; och
att dess arbeten kunna tillhandahållas förbrukningen till lika billigt pris som
i utlandet, är en känd sak. Det kan således så mycket mindre komma i
fråga, att de inhemska fabrikanterne skulle lida något genom att förlora
skyddet, som de sjelfve erkänt sig icke vara deraf i behof. Och om jern-
Den 4 Mars, f. m.
509
val andra än skeppsredare skulle få införa tågvirke fritt, frågar jag, livad
orätt väl skulle ligga deruti.
Enligt mitt förmenande förefinnes ingen risk att godkänna Utskottets
förslag i sin helhet, hvarom jag anhåller.
Herr Indebetou: Under diskussionen _hafva af åtskillige talare
anförts vissa stående skäl emot mitt yrkande om afslag. Dervid har det
dock icke kunnat undgå att förefalla mig anmärkningsvärd!, att talarne
skiljt sig i sina uppgifter.
Sålunda har en bland dem yttrat, att den här föreslagna tullfriheten
icke skulle föranleda någon minskning i inkomst för Staten, emedan i
allt fall restitution redan är medgifven af de tullafgifter ifrågavarande ar¬
tiklar enligt tulltaxan höra utgöra; och derföre borde punkten god¬
kännas.
En annan talare förklarade deremot, att restitutionen icke kan till¬
falla alla, och att det derföre vore bättre att antaga hvad Utskottet an¬
sett sig böra hemställa.
För egen del är det mig icke möjligt att med säkerhet bedöma,
hvilkendera uppgiften är rigtig, men att någon måste vara origtig, synes
mig uppenbart, då de så strida mot hvarandra.
Emellertid och då, huru härmed än må sig förhålla, genom bifall till
hvad Utskottet här föreslagit en minskning i statsinkomsterna i hvarje
händelse skulle komma att ega rum, yrkar jag fortfarande afslag å punk¬
ten, så mycket heldre som till stöd för denna min mening ett ytterligare
skäl tillkommit, att nemligen den nödiga stabiliteten i tulltaxan icke bör
äfventyras genom ständiga förändringar vid hvarje riksdag och således
icke heller vid denna. Detta är ock ett skäl, hvilket icke bör förbises.
Ofverläggningen förklarades vara slutad. Herr Talmannen upptog de
särskilda yrkanden som blifvit gjorda och framställde i enlighet dermed
propositioner, nemligen dels på bifall till Utskottets förslag i oförändradt
skick, dels äfven på bifall till samma förslag med den af Friherre von
Schulzenheim yrkade förändring, dels ock slutligen på afslag. Af dessa
propositioner fann Herr Talmannen den på bifall till förstnämnda yr¬
kande hafva blifvit besvarad med öfvervägande ja. Votering äskades; och
då, i fråga om kontrapropositionen, Herr Talmannen förklarade sig anse
den mening hafva öfvervigt som önskade afslag. begärdes jemväl härom
votering af Friherre von Schulzenheim, som dock sedermera från berörda
begäran afstod, hvarefter följande voteringsproposition upplästes:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i nionde punk¬
ten af dess Betänkande N:o 4,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej; har Kammaren afslagit Utskottets ifrågavarande hem¬
ställan.
Sedan denna voteringsproposition härefter blifvit anslagen, verkställ¬
des omröstningen och utföll med 75 ja emot 78 nej; och var alltså Ut¬
skottets hemställan i nionde punkten af Kammaren afslagen.
510
Den 4 Mars, f. ra.
Tionde punkten.
Herr Indebetou: På samma skäl, som jag förut anfört, får jag
anhålla, att denna punkt af Utskottets Betänkande måtte af Kammaren
blifva afslagen.
Med Herr Indebetou hördes flera af Kammarens ledamöter instämma.
Herr Åke Andersson: Äfven jag yrkar afslag å denna punkt,
helst som jag icke anser det vara ekonomiskt klokt att utifrån söka för¬
skaffa oss dessa saker, då vi inom landet hafva god tillgång på de rå¬
ämnen som härtill fordras.
Herr Hedlund: Om man också icke vill behjerta skeppsbyggerier-
nas rättmätiga kraf att få tullfritt införa sina råämnen: tågvirke och dy¬
likt, synes det mig dock besynnerligt, om man, då verktyg för industrien
eljest göras tullfria, icke skulle medgifva en sådan tullfrihet äfven för ar-
tiklarne hammare och smedjestäd, hvilka väl äro att anse såsom verktyg
för en industri. Denna industri är jernets beredning i smedjan, och detta
är just samma industri, som man vill genom den ifrågavarande tullsatsen
skydda. Dessa verktyg måste ofta tagas från utlandet. Om det är me¬
ningen att genom tullsatsens bibehållande göra Kammarens protektio¬
nistiska sinnesstämning gällande, tror jag dock att tillfälle gifves att till¬
räckligt visa en sådan opinion vid åtskilliga andra punkter af Betänkan¬
det. Jag yrkar bifall till Utskottets Utlåtande i denna punkt.
Herr Sääf: Jag tror, att man, äfven med bibehållande af en nödig
omsorg om den inhemska industriens och handtverkeriernas fördelar,
mycket väl kan bibehålla en så obetydlig tullsats som den här ifråga¬
varande.
För en handtverkare, som eljest genom en klok ekonomisk lagstift¬
ning blifvit i tillfälle att kunna arbeta och hafva god sysselsättning, är
det en obetydlighet att för städet och hammaren, om dessa behöfva hem-
tas från utlandet, betala en så ringa tullsats som 75 öre efter centnern
räknad t.
Med bibehållande af den grundsatsen att tulltaxan ej vid hvarje riks¬
dag bör ändras, och för att så småningom återföra förtroendet till det
inhemska arbetets framgång, förenar jag mig med dem som yrkat afslag
äfven i denna punkt.
Herr Statsrådet von Ehrenheim: Jag anser mig böra tillkänna¬
gifva, att skälet, hvarför jag icke i denna punkt framställt något yrkande,
är det sammanhang denna punkt eger med den under N:o 22 i Utskot¬
tets Betänkande upptagna; de i den nu förevarande punkten omnämnda
artiklarne hammare och smedjestäd äro verktyg för industrien och böra
sålunda i afseende å frågan om tullfrihet röna samma öde som öfriga
verktyg. Det skäl, som anföres för tullfrihet för verktyg i allmänhet, är
deras egenskap att vara direkta medel för arbetets underlättnad och för¬
kofran, och då redskap, som begagnas i den större industrien, på nyss
Deri 4 Mars, f. m.
511
anförda grund äro från tull befriade, synes icke heller med billigheten
öfverensstämmande att behålla tullsats på dessa redskap för den mindre
industrien. Jag har anfört dessa skäl vid handläggningen af denna punkt
för det sammanhang, hvari densamma står med den andra af mig om¬
nämnda, och för att förklara, hvarföre jag icke här yrkar afslag.
Öfverläggningen förklarades slutad; och biet Utskottets hemställan i
denna punkt af Kammaren afslagen.
Härefter förekom, i enlighet med Kammarens förut fattade beslut, till
behandling i ett sammanhang femte och elfte punkterna.
Herr Beronius yttrade: Ehuru jag hyllar liberala åsigter i tull-
lagstiftningen och anser så få hinder som möjligt böra läggas i vägen för
den fria näringsverksamheten, sedt vare sig från producentens eller kon¬
sumentens sida, anser jag dock mycken betänksamhet, att ej säga tvek¬
samhet, höra iakttagas med afseende på bifall till nu föredragna Bevill-
nings-Utskottets Utlåtande. Utskottet har nemligen beröfvat vår apotheks-
rörelse ett skydd, som den, enligt mitt förmenande, fortfarande måste, om
än i någon mindre grad än förr, få behålla, så vida man ej genom ett
motsatt förhållande skall äfventyra alltför stora vådor för landets all¬
männa helsovård. Genom den frihet Utskottet medgifver hvilken som
helst att införtulla medicinalier, lider det intet tvifvel, att ju i handeln
och rörelsen innan kort blifva tillgängliga och spridas en mängd sådana
varor, för hvilkas äkthet och renhet man ej eger någon den ringaste ga¬
ranti, och att ett sådant förhållande ej kan inverka helsosamt, ligger för
öppen dag. Att motionären haft ganska goda skäl för sin framställning
med afseende på de kemiskt tekniska preparaten äfvensom sådana droguer,
hvilka för industriidkaren äro nödvändiga, att nemligen dessa böra vara
lika lätt åtkomliga för honom som för a2Jothekaren, och således ställas
fria till införsel af äfven andra än apothekaren, det medgifves gerna; men
detta mål hade ju kunnat vinnas, om Utskottet valt samma utväg, som
motionären sjelf angifvit, eller att tillstyrka bifall till hans andra alterna¬
tiv, i hvit ket specificeras alla de hithörande artiklar, hvilka för industrien
äro behödiga, men för (ifrigt apothekarens rätt lemnas okränkt vid inför-
tullning af de egentliga medicinalierna. Bland dessa sednare är det i
synnerhet de s. k. gifterna man måste hysa stor farhåga för att lemna
fria till införsel. \ i veta nemligen, hvilka stora och farliga missbruk, som
med dessa kunna begås, och under hvilken sträng kontroll de derför blif-
\it ställda, äfven vid försäljningen från våra apothek. Bland många an¬
dra exempel på faran af en för lätt tillgång till gifter kan anföras, hvad
vi nyligen läst hafva passerat i London, att nemligen inom de mindre be¬
medlade familjerna derstädes mödrarna försätta sina späda barn i ett dag¬
ligt opiirus endast för att derunder sjelfva kunna så mycket tryggare af¬
lägsna sig från sina hem; men hvad ett sådant opiiätande skall hafva för
inverkan på dessa olyckliga barns helsotillstånd, det är ej svårt att för-
utse. Här i landet äro vi ännu lyckliga att ega ett ordnadt apotheks-
väsende, stäldt under en ganska sträng och derföre fullt betryggande kon¬
troll. och Staten har äfven gjort mycket för att befordra den pharmaceu-
tiska bildningen; men så det ena som det andra skall förfela sitt ända¬
512
Den 4 Mars, f. m.
mål, om handteringen beröfvas det skydd den allmänna välfärden kräfver.
Man må nemligen lägga noga märke till, att det ej är apothekarens en¬
skilda vinst, som afses med detta skydd, utan den lidande mensklig-
hetens.
Såsom skäl för sitt tillstyrkande af obegränsad frihet till införsel af
nu ifrågavarande varor anför Utskottet bland annat, “att de stadganden
och föreskrifter angående distributionen af och handeln med åtskilliga af
de till rubriken bänförliga varor, hvilka kunna vara af nödig omtanke för
allmänt väl påkallade, icke lämpligen böra falla inom tull-lagstiftningens
område, hvilken endast bar att bestämma, om en afgift, och i så fäll till
hvad belopp, skall någon särskild vara åsättas. “ Rigtigheten af detta re-
sonnement vill jag ej bestrida, men det bänder understundom, att, äfven
med erkännande af en princips rigtighet, det kan vara både nödigt och
nyttigt, att den ej utföres till sina yttersta konseqvenser, och ett sådant
fäll anser jag här föreligga. Ty vill jag förhindra de olyckliga följderna
af, att kring land och rike spridas en mängd farliga gifter och orena eller
förfalskade läkemedel, kan detta, enligt mitt förmenande, icke ske på ett
fullt tillfredsställande sätt, med mindre vissa restriktioner bibehållas med
afseende på rättigheten att införa dem, och de stadganden och föreskrif¬
ter angående distributionen och handeln, hvilka Utskottet antydt såsom
nödiga, förblifva alltid i mer eller mindre mån vanmägtiga att stäfja det
onda.
På dessa skäl, som jag nu i korthet anfört, anhåller jag vördsamt,
att Kammaren behagade antaga motionärens andra alternativ, endast med
den förändring att från de af motionären i mom. c uppräknade kemiskt-
tekniska preparaten uteslutes artikeln cyan kalium såsom varande ett af de
starkaste gifter, och anhåller jag hos Talmannen om proposition härå.
Herr Ekerot: Enligt nu gällande tull-lagstiftning är det lika litet
industri-idkarne som apothekarne förmenadt att införskrifva de enkla eller
sammansatta s. k. apotheksvaror, af hvilka de kunna vara i behof. Enda
skilnaden härvid är, att industri-idkaren, hvilken hvarken är beroende af
särskilda författningar angående varornas be ikaffenhet eller står under
särskild kontroll i afseende å deras förvarande och utlemnande, måste hos
vederbörande auktoritet göra anmälan om och styrka behofvet af dessa
varors behöflighet för sitt yrke. Något monopol framför andra medbor¬
gare kan således icke sägas tillkomma apothekarne i detta hänseende.
Motionären anför, att dessa föreskrifter äro förenade med obehag, tids¬
spillan och möda, om det skall lyckas fä Kommers-kollegii förord, men
jag förmodar, att så icke är förhållandet; visst är, att den industri-idkare,
som behöfver medicinalier eller kemiskt-tekniska preparater kan få dessa
varor under samma fördelar som apothekaren.
Utskottet säger, att stadganden och föreskrifter angående distribution
af och handel med de under rubriken: “apotheksvaror41 hänförliga artik¬
lar, hvilka kunna vara af nödig omtanke för allmänt väl påkallade, icke
lämpligen böra falla inom tull-lagstiftningens område, hvilken endast har
att bestämma om, och i så fall, till hvad belopp, skall någon särskild vara
åsättas. Jag vill ej bestrida denna Utskottets åsigt; men med antagande
häraf
Den 4 Mars, f. m. 5^3
häraf, synes mig Utskottet förfarit inkonseqvent, som icke ur tulltaxan
ut strukit artikeln arsenik, hvars giftiga egenskaper för allmänheten äro
långt mindre obekanta än de. som finnas hos många af de s. k. kemiskt-
tekniska pieparaten, bland hvilka åtskilliga genom ett ovarsamt och in-
sigtslöst handhafvande kunna förorsaka stora olyckor.
Att, med industri-idkarnes stigande bildning och vetenskapliga insig-
ter, deras behof af kemikalier för sin rörelses rigtiga bedrifvande skall
ökas, det är lika ostridigt som det kan vara nyttigt och nödvändigt att
desse yrkesidkare, utan alltför mycken svårighet, äfven från utlandet, må
kunna förskatta sig sina för yrket behöfliga varor; och vill jag för min
del icke motsätta mig, utan tvärtom tillstyrka detsamma; men att ut¬
sträcka denna förmån, icke allenast till en mängd för dem obehöfliga
varor, flera i högsta grad farliga gifter, som Utskottet gjort genom bifall till
motionärens första alternativ, tror jag ingalunda vara rigtigt, så mycket
mindre, som, efter hvad en föregående talare visat, detta förfarande är för den
allmänna säkerheten ganska vådligt. Genom bifall till Utskottets förslag
skulle \ i således sätta hvar och en, äfven med dessa varors handhafvande
okunniga personer, i tillfälle att, utan någon kontroll, utifrån införskrifva
alla dessa lifsfarliga saker och begagna dem, på sätt honom lyster. Huru-
\ida något sådant skulle vara välbetänkt, får jag till Kammarens eget
bepröfvande öfverlemna. För min del anser jag, att det hade varit för
industriidkarne fullt tillfredsställande, om, som en annan talare föreslagit,
motionärens andra alternativ af Utskottet blifvit tillstyrkt, med uteslutande
af det giftiga “cyan-kalium“; och får jag i detta hans förslag mig förena,
samt ber att Kammaren måtte väl betänka sig, innan den antager lag-
bestämmmelser, af hvilka stora olyckor kunna förorsakas.
Beträffande elfte punkten har Utskottet föreslagit, att kemiskt-tekniska
preparater, ej specificerade, skola vara tullfria, samt meddelat, att tullin¬
komsterna tör dessa varor de sednare åren icke uppgått till mera än 6,808
R:dr. Ehuru jag icke är någon vän af höga och obehöfliga tullar, hem¬
ställer jag, huruvida det kan anses lämpligt att, under det tullinkomsterna i
så väsendtlig mån förminskas och statsbehofven med svårighet kunna
fyllas, utan tvingande behof, äfven med nyssnämnda belopp, förminska tull-
intraden. Men icke allenast med hänseende härtill, utan ock af ett ännu
giltigare skäl torde en pröfning om lämpligheten att borttaga denna tull¬
sats böra komma i betraktande. Den erkända yrkesskicklighet samt de
grundliga theoretiska insigter, som meddelas vid de teknologiska skolorna,
berättiga det antagande, att för de uppoffringar, Staten gör för dylika
läroverk, framtida fördelar i åtskilliga rigtningar böra kunna påräknas.
Skulle det derf öre icke i följd häraf kunna uppstå kemiskt-tekniska fa¬
briker för kemikalier inom vårt land, hvarest rik tillgång finnes på rå¬
ämnen härtill; och i så fall vore ej skäl att gifva något skydd åt en dy¬
lik industri?
Här har talats om sether. Detta är ett kemiskt-tekniskt preparat,
hvartill materialierna (sprit och svafvelsyra) icke behöfva införskrifvas och
hvaraf behofvet skulle kunna fyllas genom inhemsk fabrikation. Ett lika
förhållande eger rum med andra kemiskt-tekniska preparater, hvari kop¬
par, zink, jern, kalium med flera metaller finna användning. Månne icke,
Rikid. Prof. 1868. 2 A/d. 1 Band. ’ 33
514
Den 4 Mars, f. m.
vid tull-lagstiftningen härutinnan, dessa omständigheter höra påaktas ? Ifall
återremiss nu skulle beslutas, anhåller jag vördsamt, att Utskottet ville
taga det nu omnämnda under ompröfning.
Herr Ahlgren: Äfven om, såsom don förste talaren anfört, det
skydd, apothekarne i landet i afseende å apotheksrörelsen hittills åtnjutit,
skulle genom det ifrågavarande lagförslaget minskas, tror jag ingalunda
någon skada dermed skedde. Rikets apothekare ega, i olikhet med alla
andra samhällsklasser, sina privilegier, genom hvilka de hafva ett mer än
tillräckligt skydd, i afseende på näringens utöfvande.
Den yttrade farhågan, att rättigheten för fabriks- och näringsidkare
att i landet införskrifva de kemiskt-tekniska preparater, som för deras
rörelse äro behöfliga, skulle åstadkomma en större spridning af gifter, an¬
ser jag vara öfverdrifven. Enligt Kongl. Brefvet den 3 Augusti 1756 är
det lör apothekare förbjudet att på annat sätt, än mot erhållande af
egenhändiga och med sigill försedda attester, till ståndspersoner med flere
utlemna giftiga saker, och ännu större omgång fordras för allmogen. För
min del anser jag att man icke bör befara några olyckor deraf, om in-
dustriidkaren medgåfves införa sådana varor, som för närvarande endast
på apothek, med iakttagande af åtskilliga omgångar, kunna erhållas i och
för industriidkareus yrke; hvarjemte jag beder att få fästa uppmärksam¬
heten på det svåra ansvar, vår Strafflag stadgar för öfverträdelse af gäl¬
lande föreskrifter i afseende å rättigheten att försälja eller utlemna gift,
i fall någon skada genom en sådan öfverträdelse uppstår.
Detta ansvar är så högt, att man icke bör hafva skäl befara, att, så¬
som förutsatt blifvit, någon, som af tekniskt behof införskrifvit gift, skulle
våga utbjuda detsamma till salu, eller för annat obehörigt ändamål an¬
vända det. Nu är emellertid icke fråga om att förekomma missbruk af
gifter, utan att bereda tullfrihet för apotheksvaror och kemiskt-tekniska
preparater, hvilket jag desto heldre förordar, som man derigenom kunde
hoppas att medicinaltaxan skulle blifva nedsatt och priset å medikamen-
ter blifva billigare, än hvad för närvarande är händelsen.
Något skäl att icke bifalla Utskottets nu föredragna Utlåtande finnes
icke för mig.
Herr Gr af ström: Då nu Herr Ahlgren redan till en del besvarat
de påståenden, man här framställt, eller att genom antagande af Utskottets
förslag apothekarne skulle behöfva det skydd de nu ega och att hand-
hafvandet af och handeln med gifter och medicinalier skulle blifva ett öppet
fält för hvar och en, så torde jag kunna inskränka mig till att påminna
derom, att, utom de lagbestämmelser i detta afseende, som Herr Ahlgren
uppläst, ytterligare bestämmelser finnas i Kongl. Förordningen af den 18
Juni 1864 om näringsfriheten. Samma Förordnings 8 § lyder nemligen
sålunda: “Hvad genom § 1 är stadgadt om rättighet att idka handel
eller annat näringsfång eger icke tillämpning å e) handel med gifter eller
andra vådliga ämnen; f) apotheks- eller handel med apotheksvaror“. Det
är naturligtvis klart, att nu föreliggande punkter, om de antagas, icke
kunna åstadkomma någon ändring i dessa eller de af Herr Ahlgren cite¬
rade lagbestämmelser.
515
Den 4 Mars, f. ni.
Jag ber att Herrarne behagade påminna sig att tullen icke gerna kan
vara en polisinstitution, som bevakar efterlefnaden af landets lagar, att
tullarne berinnas på rikets gränser och att således tullstadgan omöjligen
kan vara rätta stället för dylika bestämmelser, som de nu öfverklagade
angående apotheksvaror. Jag tror icke man kan ur rättslig synpunkt
påstå att något annat är apotheksvaror än det, som finnes såsom medici¬
nal^ upptaget i den af Kongl. Maj:t fastställda Svenska farmakopéen.
Tulltaxan, under rubriken “apotheksvaror", gör dock eu ganska stor
inskränkning häri, emedan alla de ämnen, hvilka i densamma äro speci¬
ficerade annorlunda än som apotheksvaror, måste annorlunda anses. Ru¬
briken -apotheksvaror" i tulltaxan kan således ej betyda annat än alla
de mediciualier, hvilka finnas i farmakopéen upptagna, men ej äro i tull¬
taxan specificerade på annat sätt.
Är nu denna uppfattning rigtig, hvilket jag tror, så är det snart vi-
sadt att antagandet af Utskottets förslag i förevarande punkter ej kan
leda till några sådana förhållanden, som i sig innebära större eller mindre
fara i den fruktade rigtningen än hittills. Ty bland dessa specificerade
icke-apotheksvaror, hvilka med eller utan tull äro tillåtna till införsel för
hvem som helst, finnes en stor mängd dels verkliga gifter, dels farliga och
giftiga ämnen, t. ex. gul- och röd-arsenik, arsenikrubin, arseniksyrad bly¬
oxid. Scheeles-, Mittis-, Schweinfurter-, Kejsar-grönt m. fl. af dessa af
arseniksyrlig och ättiksyrad kopparoxid bestående giftiga färger, kromsy-
radt kali. fosfor, strykstickor, blysocker, tennsalt, saltsyra, svafvelsyra,
skedvatten, nitroglycerin, kopparvitriol, bittermandelolja, nitro benzoe o. s. v.
Alla dessa farliga ämnen utgöra nu ett öppet fält för brottet och okun¬
nigheten.
Ridare ber jag få påminna om andra slags ämnen, som hvarken fin¬
nas i tulltaxan eller farmakopéen och hvilka, till följd af sina egenskaper,
måste anses tillhöra kemiskt-tekniska preparater. Dessa ämnen äro de
narkotiska gifterna eller alkaloider af högst farlig beskaffenhet. Jag vill
endast nämna några af dem, som icke äro upptagna i farmakopéen, t. ex.
brucin, thebain, narkotin, atropin, nicotin o. s. v. Dessa gifter finnas,
såsom bekant, i mängd och kunna af hvar och en i riket inforas. Nu är
likväl temligen kändt att af alla dessa gifter och farliga ämnen man icke
sett några sådana skadliga eller olyckliga följder, som kunna tillskrifva^
de i tulltaxan rubricerade. Deremot torde det genom tidningarnes berät¬
telser vara allmänt bekant, att just ett af de få af dessa gifter, som finnas
i farmakopéen, nemligen strychnin, hvilket (utom de stränga förbud, som
finnas för apothekare att utan recept utlemna gifter) borde enligt de här
af flera talare framställda åsigter vara allmänheten undanhållet genom tull¬
taxan, — dock är åtkomligt i så stora qvantiteter, att man dermed för¬
giftar lockbeten till rofdjurs utrotande i våra skogar. Häraf torde klar¬
ligen synas att tulltaxan visat sig vanmägtig att förhindra gifters sprid¬
ning inom landet. Men dertill kommer den nästan oöfvervinnerliga svå¬
righeten för tullverket sjelft att alltid kunna kontrollera alla varors äkt¬
het, t. ex. om en reqvirent införskrifver hvilket giftigt och förbjudet ämne
som helst och förtullar det under ett annat mera passande namn, så kunna
tulltjensteman nen omöjligen hindra sådant med mindre ett kemiskt labo¬
ratorium inrättas, der hvarje ämne kemiskt undersökes; — men hvarthän
516
Den 4 Mars, f. tn.
skulle väl allt detta leda? Om punkten N:o 5 antages, så har alldeles
ingen annan förändring i nuvarande förhållanden skett, än att — trakas¬
serier och obehag af många slag ändtligen blifvit för industriidkaren un¬
danröjda. Jag ber nemligen få fästa Kammarens uppmärksamhet derpå,
att alla dessa omtalade farliga medicinalier och gifter, hvilka inom indu¬
strien finna användande, t. ex. det här af Herr Beronius nämnda ämnet
cyan-kalium erhålles redan nu i huru stor mängd som helst, t, ex. till
fotografiering o. s. v. Det är endast sättet för deras erhållande, hvarom
fråga nu är.
Ytterligare ber jag få erinra derom, att, utom det att apothekarne
gerna sälja sina varor åt industriidkare, det äfven finnes en annan om¬
ständighet, som man synes alldeles hafva förbisett, nemligen den inhemska
fabrikationen. Huru skall nu en rubrik i tulltaxan kunna hindra tillverk¬
ning af farliga ämnen och gifter här i landet? Eller kan väl någon tro
att t. ex. den strychnin, som här hemma kan åstadkommas, skulle verka
mindre dödande än den, som kommit hit utifrån?
I sanning, mine Herrar! huru man än betraktar denna fråga, så åter¬
kommer man till det resultat, att, om det än är huru behörigt som helst
att omgärda handeln med gifter och medicinalier med sådana skrankor,
som i någon mån skola motsvara ändamålet, icke är det i tulltaxan de
skola finnas.
Bortåt tjugo år eller mer har jag varit vittne till det obehag, de om¬
gångar, de trakasserier, hvartill nu gällande tullrubrik i ämnet gifvit an¬
ledning vid importerandet af de för industrien nödiga artiklar, som under
samma rubrik förstås, och min öfvertygelse har under denna tid hunnit
genom alla stadier till fullkomlig mognad.
I den fulla öfvertygelse att samma varor, som nu af industriidkaren
under bråk, krångel och obehag införtullas, icke skola förorsaka mera
skada, derföre att allt detta bråk, obehag och dessa omgångar blifva bort¬
tagna, får jag vördsamt yrka bifall till de föreliggande punkterna af Ut¬
skottets Betänkande.
Herr Indebetou: Af de tvänne förste talarne hafva redan så
många betänkligheter blifvit anförda mot de båda punkter af Utskottets
Betänkande, hvilka föreligga till behandling, att det varit för mig öfver¬
flödigt att nu uppträda, såvidt nemligen dessa talare af sina premisser
kommit till den konklusion, som bort fiilja af desamma, eller ett rent
afslag å hvad Utskottet tillstyrkt. Den ståndpunkt, från hvilken jag be¬
traktar saken, binder mig att främst af allt se till, det icke en minskning
af Statens inkomster uppstår och icke ändringar alltför ofta göras i gäl¬
lande tulltaxa; tvänne omständigheter, hvilka här tillräckligt tala för ett
afslag å förevarande Betänkande, oafsedt det ytterligare stöd de vinna
genom de betänkligheter mot ett bifall, hvilka den förste och andre tala¬
ren påpekat. Jag anhåller om proposition på afslag å punkterna 5 och
11 i Utskottets Betänkande.
Med Herr Indebetou förenade sig flere af Kammarens ledamöter.
Herr Beronius: Sedan jag sist hade ordet, hafva tvänne talare
sökt vederlägga mina åsigter. De hafva dock ställt sig på en annan stånd¬
Den 4 Mars, f. ni.
517
punkt i frågan än jag, i det att de betraktat densamma som en ren
handelsaffär, en åsigt, som jag för min del icke kan dela, då jag tror, att
här gäller för Staten att framför allt se till, att dess medborgares helsa
och lif icke äfventyras. Utgående från en sådan synpunkt ber jag att få
med några ord bemöta de anmärkningar, som blifvit mot mitt förra yt¬
trande framställda.
Hvad då först angår en talares påstående, att apothekarne ega ett
tillräckligt skydd i sina privilegier, vill jag blott dervid anmärka, att jag
ingalunda önskar något sådant skydd för apothekarnes skull, utan för
mensklighetens skull. Samme talare har vidlyftigt utbredt sig öfver den
stora omgång in. m., som skulle lägga hinder i vägen för industriidkaren
att förskaffa sig de materialier, af hvilka han i och för sin näring vore i
behof. Detta är ett missförhållande, som jag haft så mycket större an¬
ledning att erkänna, som det förmått mig att hos Kammaren förorda bi¬
fall till andra alternativet i den nu omhandlade motionen. Men då denne
talare påpekat det ansvar lagen stadgar för den person, som utlemnar
gift, ifall skada uppstår, ber jag, som icke heller är i okunnighet om detta
ansvar, att få fästa uppmärksamheten på, hvilka svårigheter skola uppstå
för domaren att bestämma, huruvida någon skada inträffat eller icke. Är
det så, att någon derigenom förlorat lifvet, blir väl denna svårighet ej så
stor; men hvem svarar väl för. den skada, som kan uppkomma genom
giftets utdelande i mindre portioner, för en persons sålunda successivt
undergräfda helsa o. s. v.? Huru skall då en rättegång inledas?
Beträffande vidare påståendet att medicinaltaxan skulle tarfva en
nedsättning, emedan den vore alltför hög, tror jag att detta är en sak,
som ingalunda hör hit; är det så, att denna taxa är för dyr, kan man
ju alltid, på sätt det vederbör, yrka en nedsättning i densamma.
En talare har sagt, att vi ega en författning, som förbjuder alla an¬
dra än apothekare att sälja apotheksvaror. Huru dermed är förhållandet,
känner jag ej till; om det så är, veta vi litet hvar, huru ofta öfverträ-
delser derutinnan begås, och skulle vi nu släppa löst och lemna hvar och
en frihet att införa medicinalier, är väl ej något tvifvel om, att ju detta
missbruk skulle blifva än större.
Vidare har det blifvit anmärkt, att redan en mängd gifter finnas,
som ej äro upptagna bland medicinalier, och det har dervid särskildt
namngifvits en massa nya narkotiska gifter. Vidkommande dessa tror jag,
att de ännu, så att säga, ligga endast hos vetenskapsmannen, och att fol¬
ket ej på många år kommer att få någon kunskap om dem; hvadan ock
min öfvertygelse är, att vi ej behöfva hysa någon synnerlig fruktan för
desamma.
Den talare, som sist uppträdde, har mot mig framställt den anmärk¬
ning, att jag med de premisser, jag egt, bort komma till ett annat resultat
än jag gjort, nemligen till afslag å Utskottets hemställan. Härvid får jag
blott till min ursäkt invända, att, som jag är en vän af den fria tull-lag¬
stiftningen, och inser svårigheten för industriidkaren att dyrare än till¬
börligt betala sina råämnen, då han nödgas att alltid begagna en privile¬
gierad apothekare som mellanhand, jag på grund deraf velat tillstyrka
bifall till motionärens andra alternativ. Sedermera har jag kommit att
tänka på, att det vore svårt att nu på lämpligt sätt formulera detta
518
Den 4 Mars, f. m.
alternativ, emedan de kemiskt-tekniska preparaten ingå i motionen i tvänne
särskilda §§. Jag vill derför hos Herr Talmannen vördsamt anhålla om
proposition på återremiss af Betänkandet till Utskottet, på det att Ut¬
skottet må kunna, på sätt sig bör, uppställa det förslag motionären med
sitt andra alternativ åsyftat.
Herr Friherre Fock: Då jag i denna fråga ämnar yrka bifall till
Utskottets förslag, kan jag, efter det anförande motionären sjelf afgifvit,
yttra mig helt kort. — Motionärens förslag afser ytterst, att den ena sam¬
hällsmedlemmen må vara lika berättigad som den andra. Det torde väl
icke kunna förnekas, att det ligger principielt en obestridlig sanning och
rigtighet i detta motionärens yrkande, likasom ock att, om genom dess
konseqvenser något allmänt ondt skulle framkallas, Staten bör gripa in
med sin lagstiftande magt och förhindra detsamma. Man har i detta hän¬
seende synnerligen fästat sig vid frågan om gifter. Härvid kan naturligt¬
vis anmärkas, hvad här förut blifvit nämndt, eller att ingen industriidkare
nu är förhindrad att utrikes ifrån intaga hit så mycket gift som helst,
endast han dervid iakttager vissa föreskrifna former. Man har på tal
härom kommit att nämna cyan-kalium och beträffande detta vill jag blott
fästa uppmärksamheten på, att eu fotograf, hvilken i och for sitt yrke är
i behof af cyan-kalium och hvilken ingen kan förhindra att ega så stort
förråd deraf han behagar, icke behöfver mera af detta gift, för att taga
lifvet af en person, än för att taga ett porträtt af honom. Äfven inom
galvanoplastiken användes detta ämne i ej ringa mängd. Huru då kunna
kontrollera, och hindra, att icke gitter jjå denna väg lika allmänt spridas,
som om friheten i afseende å importen af desamma i någon mån komme
att utsträckas?
Härtill kommer en annan omständighet. Detta cyan-kalium, såväl
som flera andra gifter, är ganska lätt att tillverka; dess tillverkning är ej
någon hemlighet, hvar och en eger tillfälle lära känna den i hvarje kemisk
lärobok. ..Vill man nu vara konseqvent, kan jag icke inse annat, än att
man är förbunden att äfven förbjuda eller åtminstone kontrollera försälj¬
ningen af sådana läroböcker. I öröfrigt är det väl icke alltid mördaren
tillgriper dessa medel för att förgöra sitt offer. Huru ofta begagnar han
ej knif eller yxa dervid? Men icke lär det väl derföre falla någon in
att förbjuda oss begagnandet af dessa verktyg. Jag tror derföre icke, att
man på denna väg eller genom tull-lagstiftningen kan hindra missbruken,
utan detta måste ske genom kontroll öfver handeln med och distributionen
af gift.
Men, säger man, vi böra likväl tänka på den kemiskt-tekniska indu¬
strien. Ingen kan vara varmare vän af denna än jag; men den har ju
egt detta skydd under lång tid och ändock icke uppstått. Skall den väl
uppstå, om detta skydd fortfarande bibehålies? Jag tviflar derpå.
1 det andra alternativet af motionen har motionären uppräknat en
mängd kemikalier och kemiskt-tekniska preparat, som skulle införas i tull¬
taxan med sina benämningar. Om så skulle ske, är klart, hvilka svårig¬
heter det skulle medföra för tulltjenstemännen att kontrollera de till infö¬
rande anmälda varorna; huruvida de uppgifna benämningarne voro rigtiga
eller ej. Detta skulle i många fall icke kunna ske annorlunda än genom
Den 4 Mars, f. m.
519
kemisk undersökning, hvilken helst i fråga om ett stort antal organiska
ämnen är ytterligt svår.
På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag bifall till Utskottets Be¬
tänkande.
Herr von Troil: Jag har begärt ordet endast för att bestrida den
af en talare gjorda framställningen, att Kammaren skulle, utan Utskottets
föregående granskning, godkänna en viss del af den afgifna motionen. 1
denna så kinkiga fråga vore, efter mitt förmenande, ett sådant förfarande
ganska vanskligt.
Herr Murén: Jag får bekänna, mine Herrar! att mig förekom det
visst icke oväntadt, utan tvärtom helt naturligt, att man skulle mötas af
ett mycket starkt motstånd, då man vågade röra vid ett så stort och för¬
månligt privilegium, som detta utan tvifvel varit för Herrar apothekare.
För industriidkarne åter har detta monopol blifvit alltmera hinderligt, och
man har derföre länge varit betänkt på att afskaffa detsamma. Detta
tillstyrktes ock af den år 1868 tillsatta tullkomitéen, hvilken — emedan
den förutsåg att invändningar i denna väg skulle göras — äfven yttrade
sig rörande de försigtighetsmått, som i afseende å handeln med dessa va¬
ror och dylikt borde föreskrifvas. Jag ber att nu få uppläsa ifrågavarande
tullkomités betänkande i hvad som angår denna del af frågan; det lyder
sålunda:
“De särskilda föreskrifter angående distributionen af och handeln med
dessa artiklar jemte dervid nödiga försigtighetsmått, hvilka kunna pröfvas
vara för med dem afsedda syfte erforderliga, falla inom ett annat område
af lagtillämpning och lära der, men icke inom tullbeskattningen med der¬
för utfärdade påbud, hafva sin rätta plats och böra göras till föremål för
iakttagande och efterlefnad.“
Det lär väl ock vara för en hvar tydligt, att Bevillnings-Utskottet,
lika htet som tullkomitéen, kunnat försöka sig på att reglera förhållan¬
den, sådana som de nu omnämnda. Utskottet har blott haft att göra med
den kommersiela sidan af saken. Och då här talats om, att apothekarne
äro bundna vid vissa föreskrifter i afseende å förvarandet af gifter och
dylikt, vill jag blott anmärka, att samma föreskrifter ju kunna göras gäl¬
lande äfven för alla andra. Detta blir föröfrigt i sinom tid föremål för
stadganden från Regeringens sida, ifall vi bifalla Utskottets nu föreliggande
Betänkande, hvilket jag för min del yrkar.
Öfverläggningen var slutad.
Sedan Herr Talmannen härefter upptagit de under öfverläggningen
framställda olika yrkanden om dels bifall, dels afslag och dels återförvis¬
ning afgaf ban först proposition på bifall till hvad Utskottet i femte punk¬
ten hemställt. Denna framställning besvarades med blandade ja och nej
och då votering derjemte begärdes, uppsattes, justerades och anslogs en vo¬
teringsproposition, så lydande:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i femte punk¬
ten af dess Betänkande N:o 4,
röstar ja;
520
Den 4 Mars, f. m.
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan afslagen.
Vid sedlarnes öppnande visade omröstningen 67 ja emot 74 nej • och
hade Kammaren alltså afslagit den af Utskottet i femte punkten gjorda
hemställan. w
Vid härefter af Herr Talmannen gjord framställning om bifall till
4ivad Utskottet i elfte punkten hemställt, blef denna proposition besvarad
med öfvervägande nej, samt den dernäst gjorda propositionen på afslag
besvarad med öfvervägande ja; - och förklarades, i öfverensstämmelse
härmed, Utskottets hemställan vara af Kammaren afslagen.
Tolfte punkten.
Vid föredragning af denna punkt begärdes ordet af
Herr Indebetou: I öfverensstämmelse med hvad om femte och
Punkterna blifvit beslutadt, hemställer jag, att Kammaren äfven måtte
atslå den nu förevarande tolfte punkten.
Flere af Kammarens ledamöter instämde i detta Herr Indebetous
yttrande.
Vidare förekom icke; och blef Utskottets hemställan i denna punkt
afslagen.
Hvad Utskottet uti trettonde, fjortonde, femtonde, sextonde och sjut¬
tonde punkterna föreslagit blef af Kammaren bifallet.
Adertonde punkten.
Herr Indebetou: I likhet med hvad jag vid den tolfte föregående
punkten yrkade, hemställer jag att Kammaren ville afslå den nu föredragna
punkten. °
r- ?eij ^ ’e r ^a ■ daS har endast velat taga mig friheten fästa den
föregående värde talarens uppmärksamhet derpå, att med ätbara rötter är
ett annat förhållande än med kemiskt-tekniska preparater, och att således,
antingen vi nu afslå eller bifalla den förevarande adertonde punkten, be¬
slutet derom ingalunda behöfver vara en konseqvens af det, som fattades
i den tolfte punkten.
Öfverläggningen var slutad; och adertonde punkten bifölls.
Nittonde punkten.
afsk^^ Indebetou yttrade: Äfven i denna punkt anhåller jag om
Vidare förekom icke. Herr Talmannens proposition på bifall till Ut¬
skottets hemställan, besvarades med ja och nej. Votering begärdes och
Den 4 Mars, e. m.
521
blef med anledning deraf nu uppsatt, justerad och anslagen en voterings¬
proposition, så lydande:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i 19 punkten
af dess Betänkande N:o 4,
röstar ja;
Den det ej vill, ... )K
röstar nej; . ;
Vinner nej, är ifrågavarande hemställan afslagen.
Omröstningen, utföll med 69 ja emot 61 nej; och hade Kammaren
således bifallit Utskottets uti nittonde punkten gjorda -hemställan.
• i ,, J
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem ,
II. Husberg.
I, r. V; j -. , ’ t \ „ • ,f -1 Ivm
.....r. ,r**»
Onsdagen den 4 Mars.
Kl. 6 e. m.
§ 1.
I anseende till sjukdomsförfall för Kammarens sekreterare fördes,
enligt Herr Talmannens anmodan, protokollet af undertecknad.
§ 2. • ^
Fortsattes den från förmiddagens sammanträde uppskjutna behand¬
lingen af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4, angående tullbevill-
ningen.
Punkten 20.
Härvid yttrade:
Herr von Troil: Då, om jag icke misstager mig, Kammaren på
förmiddagen afslog den nionde punkten, med hvilken denna nu föredragna
står i närmaste sammanhang, torde äfven denna sednare nu böra afslås.
Vidare anfördes ej och Utskottets hemställan af slogs.
Punkten 21.
Herr O. B. Olsson: Som denna punkt innehåller hem¬
ställan i fråga om tull på cigarrer, så anhåller jag att behandlingen af
densamma måtte uppskjutas, till dess Bevillnings-Utskottets Betänkande
522
Den 4 Mars, e. m.
tör°edragaen8äende särskild beskattuin8 af cigarrer varder inom Kammaren
i
• , Horr Muren: Jag hörde icke hvad den föregående talarens yrkande
/f' men dä. Bevllmngs-Utskottet i ett följande Betänkande be-
S r-0"? särskild beskattning å cigarrer, anhåller jag att behand-
hngen af nu föredragna punkt måtte uppskjutas till dess detta Betänkande,
N.o 5, varder härstädes till afgörande föredraget.
Öfveiläggningen var slutad; och beslöt Kammaren, uppå Herr Tal-
mannens derom framställda proposition, att behandlingen af denna punkt
skulle företagas i sammanhang med Bevillnings-Utskottets på bordet hvi¬
nande Betänkande N:o 5.
Punkten 22.
r- ?frr sSaaf:1 Af samma skäl, som på förmiddagen af mig anfördes
föredragna^ ni°nde °ch tl0nde PUIlkterna. yrkar jag äfven afslag å den nu
En liflig vexelverkan mellan fabriker och bandtverkerier, som bereder
ömsesidig sysselsättning, är för den mindre handtverkaren af större vigt
an den föreslagna tullfriheten å verktyg; den sednare fördelen är ganska
ncga, ja ingen, om misstroendet, som uppstår genom ändringar i tulltaxan
vid hvarje riksdag, förminskar tillgången på arbete; jag yrkar derföre på
Herr Muren: Jag inskränker mig till den anhållan, att motiverna
för Utskottets hemställan måtte uppläsas, och yrkar jag, på grund af de¬
samma, bifall till hvad uti punkten blifvit föreslaget.
Utskottets
läggningen af:
motiver vid denna punkt upplästes och fortsattes öfver-
... Berr Grafström: På grund af Utskottets nu upplästa motivering
u js Bestyrkande, hvilken jag för min del finner fullt tillfredsställande,
och dä jag anser den mindre industrien böra få åtnjuta samma förmåner
fm -n St°ra °ch således berättigad till den fördel, den nu föreslagna
tullfriheten kan medföra, förenar jag mig med dem, som yrka bifall till
Utskottets ifrågavarande hemställan.
Herr Inilebetou: Det synes visserligen, som den föreslagna tull¬
friheten egentligen skulle vara till fördel och skydd för den s. k. mindre
industrien, men min åsigt är att denna bättre understödjes, om den lemnas
åt sig sjelf, om den sjelf får draga försorg om anskaffandet af sina verk¬
tyg och förtjena på tillverkningen af desamma m. m. Staten har, så vidt
jag kan se, icke någon skyldighet att härvidlag träda den till mötes. En
annan omständighet är, att bifall till denna punkt skulle medföra en
minskning af beräknad tullinkomst till icke mindre belopp än omkring
Den 4 Mars, e. m.
523
14,832 R:dr, således mer än en tredjedel af hela den beräknade minsk¬
ningen, som skulle utgöra ett belopp af ungefär något öfver 38,000 R:dr,
och detta utgör för mig ett andra skäl att yrka afslag å punkten.
Med Hen- Indebetou förenade sig Herr Feter Andersson.
Herr Svanberg: Med anledning af en talares åsigt, att den före¬
slagna tullfriheten skulle synnerligast afse den s. k. mindre industriens
fördel och intresse, får jag gifva tillkänna, det jag är af en alldeles mot¬
satt åsigt, ty det är just den mindre industrien, som tillverkar dessa verk-
tyg, hvilka man nu vill tullfritt införa, och i stället för att bidraga till
någon fördel för denna industri, tager man i dess ställe härigenom brödet
frän munnen på densamma. De verktyg, som egentligen bit införas, äro
de. som hufvud sakligast användas vid de större fabrikerna, och derföre är
jag bestämdt förvissad derom, att denna nu föreslagna tullfrihet skulle
blifva fördelaktig för de större fabrikanterne, men i mycket ringa grad
för bandtverkerierna. Utskottet säger äfven, att ett särskildt skäl af
formel beskaffenhet för tillstyrkande af en sådan afgiftsfribet, som nu
blifvit föreslagen, äfven förefinnes i den ofta ganska stora svårigheten att
skilja artikeln verktyg från artikeln redskap, hvaraf måst blifva en följd,
att samma slags vara eua gången kunnat afgiftsfritt införas, andra gången
icke. Detta må nog kunna till en viss grad vara sannt, men derföre be-
höfver väl ej tullfrihet bestämmas för allt hvad verktyg heter, och månne
ej stora svårigheter komma att uppstå vid bedömandet af hvilket som bör
hänföras till verktyg eller ej? Penslar t. ex. finnas af otaligt många slag;
skola de hänföras till verktyg eller ej ? Blifver ej följden af allt detta,
att eu stor mängd af verktyg, som här kunna tillverkas af antaglig god¬
het, undanträngas af utländska, om sådana skulle få tullfritt införas. Jag
instämmer med Herr Sääf och yrkar afslag å Utskottets hemställan i
förevarande punkt af Betänkandet,
Herr M urén: Jag trodde verkligen icke, att jag skulle behöfva åter¬
igen uppträda för en sak, för hvilken så klara och öfvertygande skäl redan
äro anförda, som dem, hvilka igenfinnas i Utskottets motivering af denna
punkt, men man må anföra huru goda motiver som helst, så är det klart,
att de aldrig kunna stå sig, så snart man börjar med de stora ordalagen,
att taga brödet ifrån munnen på de arbetande och att man gynnar och
rigtar förnämligast de stora kapitalintressena. Här borde väl ändock
dessa i tid och otid använda hålstora ordalag icke kunna verka något, då
här är fråga om tullfrihet endast för verktyg för fabriker, handtverk och
jordbruk, och då man, just för att skaffa bröd åt den mindre industrien,
velat sätta den i detta fäll i parietet med den stora fabriksindustrien, som
redan förut har tullfrihet för sina redskap och maskinerier. Här är det
just dem, som behöfva ett billigt bröd, hvilka man velat gynna, och inga¬
lunda de stora kapitalisterna, och då måtte det väl vara ren filantropi,
som legat till grund för Utskottets ifrågavarande hemställan.
Om man nu säger, att den mindre industriidkare:! kan göra sina
verktyg sjelf, så är detta nog sannt, men dessa kan äfven den större
fabriksidkaren åstadkomma och med ännu större lätthet än den förra, då
friheten i detta fall alltid medför största fördelen. Men om man nu vill
524
Den 4 Mara, e. m.
Slg “?* a11 frdlet- sä kan man ock mot densamma använda hvilka
'r!!behagar'. Man sager sålunda, att skomakaren sjelf kan tillverka
a laster och sin skopligg, och det är visserligen möjligt att han det
ennn\rnig0r T ,ocksä 1 sJelfva ^rket? Nej, ingalunda! Så väl de
ena som de andra af dessa hans förnödenheter tillverkas vid störa fabri¬
ker, som halva sina störa och väl konstruerade maskinerier, hvarigenom
varorna erhållas till ofantligt mycket lägre priser, än om de skulle af en
hval näringsidkare för hans eget behof tillverkas. Till och med under
den tid de gamla skråembetena funnos till arbetade t. ex. särskilda s k
lastskarare, som endast sysselsatte sig med att tillverka läster, och aldrig
SL rT ’ hvaremot skomakarne aldrig befattade sig härmed; de hade
ständigt separerat sina yrken. När lagstiftningen lagt sig uti indu-
W6nS ®,traf!anfen; har den aldrig lyckats åstadkomma annat, än att be-
hofven blifvit på'sämre sätt fyllda än förut.
, c - med det „na framlagda förslaget åsyftas att ställa de större och
de smärre industriidkare på lika ståndpunkt vid anskaffande af medlen
tdl rtouL ,underlattnad och förkofran, anhåller jag fortfarande om bifall
tui Utskottets nu föredragna hemställan.
, kIerr Wedberg: Äfven jag ber att få instämma med Herr Sääf,
ggor det hufvudsakligen på de skäl Herr Svanberg anfört, och
ve!ktt„atfn n‘fUli. “änge,n gfng ska11 hafva 8'anska svårt att skilja mellan
-f kt/gi. 01 faknker, handtverk och jordbruk, från sådana, som äfven i
°*ngt. begagnas, och således komme att bevilja tullfrihet i långt större
ReenUapCkmuS fn „Utskottets förslag egentligen afser. Jag vill i detta hän-
seende endast påpeka t. ex. artikeln "tänger1'', som kunna vara af ofant-
hgt många sorter såsom begagnade för de mest skiljaktiga behof. Jag
yrkar afslag å punkten. b
err \\ itt: Hvilken åsigt man än må hysa i tull-lagstiftningsfrågor
a„ntmge,n man är protektionist eller frihandlare, så bör man viil ändock,’
sa vidt möjligt är, söka vara konseqvent. På förmiddagen bibehöllo vi
tullen på hammare och smedjestäd, som också äro verktyg, lika med de
ar i lar, som nu äro föremål för öfverläggning, och om nu tullfrihet med-
gilves dessa sednare, skulle konseqvensen blifva alldeles bruten. En tull¬
taxa, der man på ena stället bestämde tullsats för samma artikel som på
ett annat ställe förklarades tullfri, skulle se alltför besynnerlig ut, och
derför yrkar jag afslag å hvad Utskottet i förevarande punkt hemställt.
Herr Svanberg: Jag har ånyo begärt ordet endast för att be¬
svara den talare, som hufvudsakligen framhållit att denna tullfrihet skulle
vara tiff nytta i framstå rummet för den mindre industrien, och jag vill
i detta hänseende påminna honom att äfven den större industrien begag¬
nar verktyg tillika med redskap och maskinerier, och för min del tror
jag att den föreslagna tullfriheten kommer att mera gagna den sednare
an den förra. Jag upprepar ännu en gång att den mindre industrien
nojer sig med och begagnar de verktyg den sjelf kan förfärdiga, och mig
orefaller det alldeles onödigt att skicka ut penningar ur landet för varor,
Den 4 Mars, e. m.
525
som här hemma kunna tillverkas; på hvilka skäl jag fasthåller mitt yr¬
kande om afslag å Utskottets ifrågavarande hemställan.
Herr O. B. Olsson: Jag anhåller att få åberopa hvad här förut
blifvit påpekadt angående olämpligheten att nu göra förändringar i tull¬
taxan, genom nedsättning i afgifterna, då Staten alltför väl behöfver alla
de inkomster den kan erhålla. Dessutom instämmer jag med Herr Indebetou
deruti att den Svenska handtverkaren behöfver förtjena lika väl, som hans
yrkesbröder i utlandet, och jag är fullkomligt öfvertygad derom, att till¬
verkningen af den jordbruksredskap och de verktyg vi för jordbruket
behöfva, ganska väl kan tillfredsställas inom landet. Då dessutom konse-
qvensen med vårt under förmiddagens sammanträde fattade beslut fordrar
afslag å denna punkt, förenar jag mig med dem, som förut framställt
enahanda yrkande.
Herr Sven Nilsson: Man har anfört, såsom skäl mot bifall till
denna punkt, svårigheten att skilja deri förekommande verktyg från andra
varor. Så har en talare såsom exempel uppgifvit penslar och en annan
tänger såsom varande af beskaffenhet att ovisshet skulle kunna uppstå
hvartill de borde hänföras. Jag kan ej finna att någon svårighet bör
uppstå, vid skiljande af verktyg eller redskap från andra varor, och
aldra minst i fråga om de nyssnämnda, ty både penslar och tänger äro
verktyg. Således verka sådana skäl icke på mig för ett afslag. Deremot
faster jag stort afseende på fördelen att få köpa sin vara för bästa priset.
Äfven en bonde kan behöfva köpa en tång, och bör då icke derför er¬
lägga högre betalning för det den är tillverkad inom landet, utan borde
han kunna få en lika god vara, äfven om den kommer från utlandet, för
billigare pris. Herr Witt har såsom skäl för afslag åberopat konseqven-
sen med vårt beslut vid tionde punkten under förmiddagens plenum, och
jag medger att detta skäl ej är utan vigt, men det synes mig likväl icke
tillräckligt att motivera afslag å denna punkt. Då jag alltid hyllat den
satsen att man bör få köpa sina förnödenheter så billigt som möjligt, så
yrkar jag bifall till Utskottets hemställan uti förevarande punkt.
Herr Östman: Den skilnad, som man, enligt mitt förmenande, kan
göra emellan maskiner och verktyg är den, att maskiner äro sådana red¬
skap, som användas vid den större tillverkningen eller i fabrikerna, verk¬
tyg åter de redskap, som användas egentligen af handtverkarne eller vid
den mindre tillverkningen. Jag tror emellertid att samma vilkor böra
gälla för dem båda, ty om t. ex. eu maskin behöfver repareras, så erfor¬
dras ju dertill ett verktyg, och jag anser derför, att det är i sin ordning
att, såsom Utskottet nu velat göra, låta samma bestämmelse i afseende å
tullen giilla för maskiner som för verktyg. Det kan väl invändas att
handtverkaren bör kunna göra sina verktyg sjelf, men det är icke alltid
sagdt. Här skulle visserligen kunna vara mycket att tillägga, men jag
vill ej orda vidare, utan inskränker mig till att, under erkännande af den
konseqvens, hvarmed Utskottet härvidlag gått till väga, tillstyrka bifall
till hvad Utskottet i denna punkt föreslagit.
426
Den 4 Mars, e. m.
Herr Murén: Det förundrar mig icke att protektionismen tagit fart
här på eftermiddagen, och går man ut från dess synpunkt, så medgifver
jag att de talare hafva rätt, hvilka yrkat afslag å Utskottets förslag. Vill
man, i stället för att underlätta industrien, skydda den inhemska tillverk¬
ningen, så bör man ej göra verktyg tullfria. Mine Herrar! jag tror vis¬
serligen att protektionismen nu hyllas mycket i denna Kammare, men den
har ej varit förherrskande inom Utskottet, hvarken vid denna riksdag
eller förut på många år. Den har ej heller på sednare tider hyllats af
Regeringen. På förmiddagen har jag emellertid hört en af Regeringens
ledamöter bär yttra sig i protektionistisk anda. Inom Representationen
har protektionismen visserligen äfven förut alltid haft några anhängare,
men den har dock under en lång tidsföljd derstädes icke varit öfvervä¬
gande, men om båda statsmagterna nu förenat sig i en motsatt åsigt lärer
det föga tjena till att strida deremot och jag böjer mig derföre under ett,
enligt min öfvertygelse, för landet skadligt förhållande och afstår från mitt
yrkande på bifall till Utskottsförslaget.
Herr Hedlund: Det är besynnerligt att vid en tidpunkt, då Sven¬
ska Staten införskrifver från utlandet maskiner för att här hemma upp¬
hjelpa en industri, som hållit på att hos oss gå alldeles under; då de
enskilde industriidkarne sträfva att förbättra sina verktyg och att dervid
tillegna sig i utlandet gjorda uppfinningar, hvaraf de känna sig beroende,
då desse samma industriidkare finna med sin fördel förenligt att från ut¬
rikes orter förskaffa sig de redskap, som för deras tillverkningars åstad¬
kommande erfordras — vi behöfva i detta hänseende endast erinra oss
våra snickerifabriker, hvilka erhållit sina utmärkta maskiner från Amerika,
England eller Frankrike — det är besynnerligt, säger jag, att man vid en
sådan tidpunkt vill söka motverka införandet till oss af de nya verktyg,
hvilka man kan tillskrifva förtjensten al den utveckling industrien i andra
länder tagit och hvilka snart skulle förhjelpa oss till samma ståndpunkt
i industrielt afseende, som dessa främmande länder intaga, en uppfattning
af saken, som äfven delas af utländningen.
De utländske fäbrikanterne säga nemligen sjelfve, att det vore den
sämsta affär de kunde göra, om de skickade hit sina nyuppfunna redskap,
ty bara vi erhållit kännedom om dessas konstruktion och beskaffenhet, så
göra vi genast efter dem för halfva priset. Detta svar har jag åtminstone
erhållit af en Engelsk fabrikant, då jag uppmanade honom att skicka hit
landtbruksredskap af nyaste konstruktion.
Det är så mycket mer besynnerligt, att man vid denna tidpunkt vill
sätta sig emot att medgifva tullfrihet för verktyg, som någon nämnvärd
förlust ej skulle derigenom för Statsverket uppkomma. I öfrigt har jag i
dag med största nöje i denna fråga hört personer, som befinna sig på
protektionistisk ståndpunkt, åberopa sig på Statsverkets intresse, ty, mine
Herrar, det är just detta intresses rätt, som vi frihandlare i alla tider
förfäktat.
Då jag måste upptaga såsom mitt eget det af Herr Murén förut
framställda, men af honom sedermera frånträdda yrkande om bifall till
Utskottets förslag, hyser jag dervid den förhoppning, att detta yrkande,
oaktadt Kammarens på förmiddagen fattade beslut, skall af Kammaren
Den 4 Mars, e. m.
527
bifallas. Man har visserligen sagt, att konseqvensen skulle fordra att äf¬
ven denna punkt afslås. Men, mine Herrar, i politiken kunna konseqven-
sema ej tillerkännas någon afgörande betydelse. En stör författare bar
en gång yttrat, att ett räknefel ej kan rättas gehom något annat än ett nytt
räknefel, och jag tror för min del att de, som här i dag egt majoriteten,
ej böra hålla så hårdt på konseqvensen i sina beslut. Det är blott vi,
“theoriernas män“, som måste hålla derpå, då deremot praktikens män
ofta göra sig en ära af motsatsen. Jag tror derför, att de af Kammarens
ledamöter, som på förmiddagen röstade för afslag å tionde punkten i
Utskottets Betänkande, nu helt lungt kunna bifalla hvad Utskottet i denna
punkt föreslagit.
Herr Friherre von Schulzenheim:
Öfverläggningen var slutad. Propositioner framställdes först på bifall
och derefter på afslag å den föredragna punkten. Dessa propositioner
besvarades med blandade ja och nej; hvarefter och då omröstning begär¬
des, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i tjugoandra
punkten af dess Betänkande Nio 4,
röstar ja;
Den det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren afslagit Utskottets ifrågavarande hem¬
ställan.
Omröstningen utföll med 59 ja mot 87 nej, och hade Kammaren så¬
ledes beslutat i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Punkterna 23—25.
Biföllos, hvar efter annan.
Punkten 26.
Herr Haeggström: Då jag väckte motionen, så kunde jag i den¬
samma naturligtvis icke tala om andra förhållanden än dem, jag kände
till; och jag har derföre talat om den efter kustlandet inom Vester- och
Norrbotten allt mer tilltagande afverkningen af ungskogen, och önskat att
en snar ändring i detta, för landet högst menliga, förhållande måtte åvä¬
gabringas. Det var i detta ändamål som jag väckte denna motion, hvil¬
ken nu tyvärr icke af Bevillnings-Utskottet lyckats vinna bifall. Denna
utgång är mindre underlig, då man ser efter huru Utskottet är samman¬
satt; der finnes nemligen ingen enda ledamot ifrån de trakter, som i mo¬
tionen omnämnas. Emellertid vill jag söka att närmare granska Utskot-
skottets resonnement och skärskåda de argumenter, på hvilka Utskottet
stödjer sitt afslag.
Utskottet börjar med att erkänna, att skogarne inom landet verkligen
“kunna i ett eller annat afseende behöfva erhålla en bättre och med
528
Den 4 Mars, e. m.
skogens framtida bestånd mera förenlig vård“. Detta är alldeles det¬
samma som iag i min motion påstått, om ock ordalagen äro andra; jag
har sagt, att man, vid ordnandet af skogsafverkningen på ett mera till¬
fredsställande sätt, bör i främsta rummet söka stäfja den nu allt mer
tilltagande sköflingen af ungskogen, hvilken, ensamt genom den för jern-
tillverkningen oumbärliga kolningen, ändå rätt strängt anlitas. All kol¬
ning sker nemligen af ungskogen, emedan denna dertill är lämpligast.
Dertill kommer äfven att glasbruken taga sin ved ifrån ungskogen, eme¬
dan veden från denna är mindre dyr än från den full- eller öfvermogna
skogen. Nu lyder Utskottets första argument för afslaget sålunda:
“I allmänhet torde det nemligen få anses af erfarenheten bekrliftadt,
att hvarje dylikt ingripande i den enskildes fria hushållningsverksamhet
visat sig snarare motverka än befrämja det dermed åsyftade ändamålet1*.
Ja, det är beklagligt att man skall nödgas vidtaga några åtgärder för att
ingripa i och motverka den enskildes fria hushållningsverksamhet; men jag
tror, att sådana åtgärder hafva vidtagits förr och befunnits kloka och
ändamålsenliga. Jag erinrar mig nu endast ett fall, der man tagit ett så¬
dant steg, nemligen i vår bränvinslagstiftning, och man har tagit detta
steg, emedan man ansett det vara nödvändigt. Att en liknande åtgärd
äfven vidtages till skogens skydd, anser jag vara alldeles nödvändigt. Jag
talar nu endast om ungskogen; den mogna tror jag kunna afverkas efter
som den växer till, ty den ersiittes genom den tillväxande ungskogen, om
denna skyddas genom inskränkningar i rättigheten att afverka densamma.
Nu säger Utskottet att en sådan åtgärd i allmänhet “visat sig snarare
motverka än befrämja det dermed åsyftade ändamålet1*. Men jag säger,
att om så möjligen har skett, så har det varit derföre att den utväg, man
valt, icke varit lämplig. Om man hittills misslyckats, emedan man ej vid¬
tagit lämpliga åtgärder, kan detta vara ett skid för att icke söka vidtaga
någon annan bättre utväg? Jag tror, att om man är ense derom, att
någon åtgärd bör vidtagas för att skydda ungskogen, så bör man inslå
på en bättre väg än som nu betriides. Jag har föreslagit hvad jag i
detta afseende trott kunna gagna, utan att jag derföre velat påstå, att
icke någon annan skulle kunna utfinna något ännu lämpligare; men
något måste göras, ty det förhållande, som nu eger rum, bör icke få
fortfara.
Utskottet framdrager ett annat argument och säger:
“Den egentliga följden af dessa inskränkningar torde hafva varit, att
en af våra största naturliga rikedomar endast alltför ringa tillgodogjordes,
att skogarne, såsom nästan värdelösa, på allehanda sätt vårdslösades och
förstördes**.
Hvad nu detta beträffar, att de stora naturliga rikedomar, som fin¬
nas i några skogar, icke tillgodogöras utan vårdslösas, så kommer detta
ledsamma förhållande alltid att qvarstå, äfven om man aldrig så mycket
skyddar ungskogen. Det kommer att qvarstå på alla de trakter, som ligga
alltför aflägset från de stora kommunikationslederna, så att kostnaderna
för skogens tillgodogörande blifva så dryga, att någon egentlig afverkning
der icke kan bära sig.
Till
Den 4 Mars, e :n.
529
Till fors vai' för den fria dispositionen af skogen säger Utskottet
vidare :
“Om också derigenom till en början blifvit en följd, att en eller an¬
nan med kanske alltför stor äflan sökt tillgodogöra sig den nya friheten,
bör det likväl anses otvifvelaktigt, att det stegrade värde landets skogs¬
produkter derigenom erhållit, snart skall framkalla en allmännare insigt
om nödvändigheten af skogens vård och om fördelarne af en förståndigt
ordnad skogshushållning, hvilken åter skall sjelfmant gifva skogsskötseln
all den omtanke och omsorg, som i allmänhet egnas hvarje rik och jemnt
flödande näringskälla'1.
Nåväl, jag tror äfven att en del häraf är ganska sannt; men om man
tapper till sjeltva ådrorna, huru går det då med den rika och flödande
källan? Jo. den uttorkar! På samma sätt, om man tager bort ungsko¬
gen, innan den får växa till, huru går det då inedo den fullmogna skogen?
Jo, någon sådan kommer aldrig att finnas till! Åtminstone kan jag icke
finna annat. Nu vill jag nämna, att en tid hade vi verkligen utförsels¬
tull på sparrar eller på ungskogen; då gick saken sin naturliga gång.
Man högg då bjelkar af den full- eller öfvermogna skogen; den mogna
skogen använde man till förädling vid våra sågverk, hvaremot ungskogen
mycket sparsamt anlitades. Den öfvermogna skogen kunde då, liksom allt
framgent, icke med fördel användas till annat än bjelkar, emedan han
såväl af ålder som af höststormarnes inverkan var och blifver i mer eller
mindre mån behäftad med rötqvistar eller märgsprickor, hvilket gör ho¬
nom otjenlig till förädling vid våra sågverk, men deremot gör honom
särdeles lämplig till ett godt och användbart material vid en mängd bygg¬
nadsföretag. På den tiden köpte utländniugen våra bjelkar, och dessa
bjelkar sågade han sedan sönder i två eller flera mindre dimensioner, allt
efter sig företeende behof; han fick dervid visserligen ej så få delar, som
voro fullgoda, men han fick äfven åtskilligt affall, och då annat icke fanns
i marknaden hade vi ständig åtgång på vår full- eller öfvermogna skog.
Kom så tullfriheten för utförsel af sparrar, och hvad har blifvit följden?
Jo, när utländningen behöfver 3—4 tums virke, så reqvirerar han det,
och behöfver han 5—6 tums, så reqvirerar och får han det äfven, allt på
bekostnad af vår ungskog; förut fick han icke virke af dessa dimensioner,
utan endast af de gröfre, som lian då måste besvära sig med att såga
sönder, för att fylla samma behof. Men huru går det nu med afsättnin-
gen af våra bjelkar? Vi kunna titta efter på lasttageplatserna i Sunds¬
vall, Hudiksvall, Söderhamn och längre noriöfver; der ligga tusen sinom
tusentals bjelkar i förlag, hvilka hafva legat der i flera år utan att kunna
säljas. Man har först liaft ganska mycket arbete med att hugga dem,
men det återstår ett ännu kinkigare arbete med att få dem ut i verlds-
marknaden, och innan detta lyckas torde de kanske redan hafva ruttnat
bort, allt till följd af den frigifna sparrexporten. Vi hafva sålunda kom¬
mit till det resultatet, att vi sälja vår ungskog för en spottstyfver,
men vår fullmogna skog kunna vi deremot icke använda, utan han får
ruttna ner.
Slutligen kommer Utskottet till vår ryktbara handelstraktat med
Frankrike, men der yttrar sig Utskottet mindre positivt och säger endast,
RiLsd. Prof. 1%68. 2 A/d. 1 Band. 34
530
Den 4 Mars, c. m.
att den “torde lägga hinder i vägen för bifall till de ifrågavarande för-
slagen“, hvarföre Utskottet hemställer att motionerna “icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranledaMen detta Utskottets uttryck att traktaten
“torde lägga hinder i vägen“, ger mig anledning tro att det ej är så far¬
ligt med detta hinder, ty i sådant fall hade Utskottet nog sagt att den
nämnda traktaten “lägger11 hinder i vägen, eller också skulle Utskottet
helt och hållet uraktlåtit att omnämna den famösa handelstraktaten.
Då det nu inom Utskottet synes hafva rådt en rigtig entente cor-
diale, — ty man finner icke en enda reservant mot Betänkandet — så
torde det ej löna att försöka återremittera Betänkandet i denna punkt
för att derigenom få det sednare alternativet i min motion tillstyrkt; men
om jag lefver och kommer med till nästa riksdag, så skall jag komma in
med ny motion i samma ämne, och söka motivera den så, att den må
kunna röna en fördelaktigare behandling.
Herr Statsrådet von Ehrenheim: Jag har begärt ordet endast för
att fästa uppmärksamheten på det skäl, som Utskottet sist i sitt Betän¬
kande anfört, nemligen hvad som finnes stadgadt i 4 artikeln af handels¬
traktaten med Frankrike. Denna paragraf innehåller “att i afseende å
utförseln af handelsvaror från Frankrike till de förenade rikena samt från
dessa sednare till Frankrike skall icke kunna föreskrifvas en mindre gynn¬
sam behandling än den nu stadgade11.
Då tullfrihet för nu ifrågavarande skogsprodukter egde ruin redan
när Franska handelstraktaten ingicks. så är det alldeles tydligt att 4 §
lägger hinder i vägen för att åsätta tull på dessa varor. \ isserligen
innehåller 17 artikeln att förändringar i traktaten kunna införas efter
träffad öfverenskommelse mellan båda rikena, men det måste då ske på
underhandlingens väg.
Jag har endast velat lemna Kammaren denna upplysning.
Herr Lundström: Då jag tog del af och underskref Herr ILegg-
ströms motion angående exporttull å sparrar eller förbud för deras ut¬
förande ur riket, så hyste jag icke särdeles stora förhoppningar att en
sådan motion skulle kunna genomdrifvas, med den kännedom jag eger om
de i landet och vid Riksdagen rådande åsigterna om tull och öfriga han¬
delsförhållanden. Men då jag vid flera landsting, vid flera hushållnings¬
sällskapers sammanträden i Norrland samt dessutom både offentligt och
enskildt hört en allmän klagan och ett allmänt missnöje uttalas öfver
den förfärligt stora exporten af sparrar, hvilken eger rum i vissa delar af
Norrland, så har jag icke kunnat annat än här gifva tillkänna denna
opinion och lemna Riksdagen ett uttryck af densamma. Det är mer än
ledsamt och sorgligt för den, som gifvit akt på dessa förhållanden, att se
den förödelse, som denna export åstadkommit på skogen; och den har till¬
tagit i en så stor skala sedan exporttullen borttogs, att man verkligen
kan häpna deröfver, och man måste förvånas öfver att ännu någon skog
kan finnas qvar på dessa trakter. Man talar mycket om skogssköflingen
i Norrland, men man skiljer icke emellan sågverksegarne och dem som
drifva handel med sparrar. Sågverksegaren kan ej använda annat än
mogen skog; sparrexportören deremot använder sådan skog, som sågverks-
Deri 4 Mars, e. m.
531
egaren icke kan använda, d. v. s. ungskogen. Då man har sett en sådan
skogssköfling, som der under en lång tid fortfarit, så måste och vill man
på allt sätt söka att förekomma den. Staten har genom sin lagstiftning
toga eller intet gjort för att hindra den; dock hade jag trott att den
icke skulle vilja lägga hinder i vägen för en bättre skogshushållning, och
derföre hade jag åtminstone hoppats att Bevillnings-Utskottet velat taga
hand om saken; men det synes tyvärr hafva fästat föga afseende vid den.
Utskottet har i den föregående punkten sagt, att den inkomst, som af
exportafgifter vunnes, vore alltför obetydlig för att kunna anses uppväga
de med dem förenade olägenheter; men jag tror att detta är ett stort
misstag. Under de år då exporttull fanns å sparrar, så förtullades en¬
samt inom Piteå tullkammaredistrikt 100 å 200 tusen sådana årligen, och
detta beredde Staten en inkomst af 40, 50 å 80 tusen Riksdaler om året.
Nu under sista året exporterades derifrån icke mindre än 404,279 unga
omogna träd, alla under 8 tum tjocka, flertalet endast 4 å 5 tum; är icke
detta ett förfärligt sätt att gå tillväga med skogen? Det måste väcka
hvars och ens uppmärksamhet att sådant kan få ega rum. Hade export¬
tullen fortfarit, så hade åtminstone Staten haft någon vinst deraf, men nu
har den ingen; och icke heller har bonden och nybyggaren någon synner¬
lig vinst, då han under dåliga konjunkturer får så godt som intet för
sjelfva trädet, och således icke får mera än för sitt arbete och det ringa
nog. Så illa handteras skogen, och ändock vill Staten icke träda emellan
för att stäfja det onda. De författningar, som nu finnas, lägga icke hin¬
der i vägen för ett sådant sätt att sköta skogen, men man vill ändock
dröja och se hvad verkan de nya författningarne komma att hafva.
Det är beklagligt att här nödgas lemna en sådan skildring beträffande
skogarne i Norrland, men det är ännu beklagligare att intet göres för att
förekomma missförhållandet.
Jag kan ej och behöfver ej vidare yttra mig, utan det sagda är till¬
räckligt skäl för mig att högeligen ogiila den slutsats, hvartill Utskottet
har kommit, och jag yrkar återremiss af Betänkandet i denna punkt för
vinnande af en noggrannare och bättre behandling af ämnet.
Herr Johannes Andersson: Såsom äfven motionären i föreva¬
rande fråga, kan icke heller jag finna mig belåten eller tillfredsställd med
det Betänkande Bevillnings-Utskottet nu afgifvit. Då man reser på jern¬
väg mellan Stockholm och Göteborg ser man med förvåning den sköfling
och ödeläggelse af ungskog, som egt rum, och som tydligen visar sig i de
stora upplagen, som finnas och som äro afsedda till både ved och sparrar.
Förhållandet lärer väl aldrig kunna hjelpas, så vidt icke den lagstiftande
magten omsorgsfullt träder emellan för hämmande af detta öfverklagade
missförhållande.
Emellertid yrkar jag återremiss af Betänkandet.
Herr O eklind: I likhet med motionärerne ser jag ett sorgligt för¬
hållande i exporten af sparrar och pitprops; men jag kan likväl icke
gilla de åtgärder, som blifvit föreslagna till förekommande af detta miss¬
förhållande. Ty om också intet hinder skulle ligga i vägen för bifall till
motionärernes förslag, — hvilket dock, enligt hvad Herr Statsrådet Ehren-
532
Den 4 Mars, c. m.
heim upplyst, är fallet, — så är likväl alldeles klart att ingenting skulle
vinnas genom ett sådant bifall. Hindrar man den fattige skogsegaren att
sälja sin skog i form af sparrar eller pitprops, så blir följden, att han af
behofvet tvingas att sälja den såsom ved eller dylikt, fastän då till vida
ofördelaktigare pris. Derjemte förefaller mig tidpunkten för den före¬
slagna förändringen mindre väl vald; ty i den trakt af Norrland, hvarifrån
export af sparrar hufvudsakligen eger rum, råder såsom bekant för när¬
varande stor nöd, och sparrar iiro snart sagdt den enda vara, för hvilken
landtbrukaren kan bereda sig medel till inköp af de oundgängligaste lifs-
förnödenheter.
Jag anser således omöjligt att, huru man än resonnerar, komma till
bättre resultat, än det Betänkandet innehåller.
Herr Hörnfeldt: Jag har tyckt mig finna en viss villrådighet
vara rådande i afseende å lämpligaste sättet att förekomma skogsförödel-
sen. Det kan icke förnekas att en sådan verkligen eger rum, och att be¬
tydliga qvantiteter afverkas till pitprops, sparrar m. m. Derföre anser jag
äfven att, derest icke den omständigheten, som af Herr Statsrådet von
Ehrenheim blifvit omnämnd, att den Franska handelstraktaten lägger hin¬
der i vägen, förefunnits, motionärernes yrkande om en lämplig tull å vissa
skogsprodukter hade bort mera beaktas än som skett. Ty det kan icke
nekas att, huru som helst man än lagstiftar i den vägen, så är det all¬
deles omöjligt att icke författningarne kunna kringgås. Hade man deremot
lagt tull på dessa skogsprodukter, så är jag äfvertygad att verkningarne
deraf ledt närmare det mål man åsyftat. Men att ställa skogarne under Skogs¬
styrelsens vård, detta anser jag skulle vara att bota ett ondt med ett annat.
Jag fruktar emellertid att det nu icke tjenar någonting till att yrka
återremiss, utan inskränker mig att nedlägga min protest till protokollet
öfver det sätt, hvarpå man söker lagstifta i en fråga som denna,
Herr Hseggström: Då jag förra gången hade ordet, yttrade jag
med anledning just af ordalydelsen i Utskottsbetänkandet, att jag trodde
det icke vara så farligt med det hinder, som den Franska handelstraktaten
lägger i vägen för bifall till min motion; och en annan talare har sedan
dess äfven yttrat samma åsigt. Under tiden har jag fått denna beryktade
traktat i min hand, och är således i tillfälle att kunna ordagrannt citera
densamma. Jag finner då, antingen jag läser den på Franska eller Svenska
— och den Svenska texten torde vara lämpligast att här anföra, såvida
den eljest är väl öfversatt, och jag vet för min del ingenting mot öfver-
sättningen vara att anmärka, — jag finner att den tionde artikeln är af föl¬
jande lydelse:
“De höga kontraherande magterna tillförsäkra hvarandra ömsesidigt
samma behandling som tillkommer den mest gynnade nation, i allt hvad
införsel, utförsel och trausitoförsändning angår. Hvardera magten förbin¬
der sig att låta den andra komma i åtnjutande af hvarje förmån, privile¬
gium eller nedsättning i tulltarifferna vid införseln eller utförseln af i
denna traktat omförmälda eller icke omförmälda artiklar, som den kan
komma att medgifva en tredje magt. De höga kontraherande magterna
förbinda sig dessutom att icke, den ena i afseende å den andra, bestämma
Den 4 Mars, e. m.
533
någon afgift eller något införsels- eller utförselsförbud, som icke på
samma gång kommer att tillämpas på öfriga nationer11.
Nåväl, lägger detta något hinder i vägen för oss att bestämma ut¬
förselsförbud å sparrar? Visst icke, utan tvärtom lemnar det oss fria
händer. Vore det fråga om exportförbud mot Frankrike ensamt, dåmed-
gifver jag och då är det klart, att traktaten skulle lägga hinder i vägen
derför; men då det gäller alla nationer lika, så kan jag ej finna annat
än att vi hafva alldeles fria händer att utfärda ett sådant förbud, ty den
nu citerade artikeln förbinder oss ju endast till att icke i afseende på
Frankrike bestämma något utförselsförbud, “som icke på samma gång
kommer att tillämpas på öfriga nationer11, likasom den å andra sidan för¬
binder Fransmännen, att icke bestämma något utförselsförbud mot oss,
hvilket icke skulle på samma sätt gälla alla öfriga nationer.
Såleder finner jag mig föranlåten att i så måtto frångå hvad jag
förra gången yttrade, att jag nu yrkar på återremiss, i den syftning att
exportförbud eller det sednare alternativet i min motion måtte tillämpas
å sparrar. Det är verkligen på tiden att vi börja tänka på något dylikt
till ungskogens skydd, tv om man går till Kommers-kollegii underdåniga
berättelse för år 1866, så finner man att utförseln af master, spiror och
telegrafstolpar på sednare åren stigit till en höjd, som måste väcka be¬
kymmer för skogens framtida bestånd; man finner af denna berättelse, att
antalet af exporterade master, spiror och telegrafstolpar uppgick
år 1857 till.........................17,201 stycken,
„ 1858 .......................... 15,409 „
,,1859 ........................... 15,693 „
1860 ........................... 21,463 „
., 1861 „ ......................... 21,867 „
,, 1862 „ ......................... 16,254 „ och
,, 1863 ........................... 17,047 stycken,
eller i medeltal till mellan 17 å 18 tusen stycken under hvart och ett af
dessa år; men år 1864 har antalet stigit till det betydliga beloppet af
1,979,000 stycken. Vid denna betydliga siffra har Kommers-kollegium
äfven ansett nödigt att fästa uppmärksamheten vid den omständighet,
hvarpå denna betydliga tillökning beror, och säger, att den “eger sin
grund deri, att för samma år under rubriken “spiror" i tullspecialen jem¬
väl upptagits telegrafstolpar och s. k. grufstolpar (pitprops), hvilka sist¬
nämnda, under föregående år, uppgifvits i värde och sammanförts med
trävaror under annan rubrik11. De båda följande åren finna vi ännu
större belopp, nemligen
år 1865 ett belopp af....................... 2,935,945
och år 1866 „ „ „...................... 4,997,363
stycken. Dessa siffror tala dock något, och jag tror icke att ungskogen
tål vid en sådan afverkning, om man vid skogsafverkningen vill fästa nå¬
got afseende vid skogens framtida bestånd.
Jag vill nu icke vidare trötta Kammaren, utan yrkar återremiss, på
det att sparrar må åsättas exportförbud. En talare har visserligen sagt,
att det ej vore lämpligt att lägga exportförbud eller tull på sparrar, eme¬
dan ungskogen är den enda vara, som den fattige har att realisera. Detta
kan till en del vara sannt, men det är äfven sannt att den fattige har
534
Den 4 Mars, e. ni.
lika ofta ingen skog alls, utan håller till godo med den skog, som jord-
brukarne i trakten ega, och att ungskogen lätt nog kan tagas åt hvem
som helst, emedan mindre sparrar kunna med handkraft från skogen fram¬
skaffas; och bonden tänker derföre som så, att “heldre än man skall
stjäla ifrån mig min ungskog, så är det bättre att jag söker afverka den
sjelf"1 och han leger då folk för att så fort som möjligt tillgodogöra sig den
ungskog, som annars kunde blifva honom fråntagen af obehörige. Den
nyssnämnde talaren sade äfven, att om den fattige skogsegaren icke skulle
få afverka sin ungskog till sparrar, så skulle han i stället nödgas sälja
den såsom ved; detta torde dock vara ganska kinkigt i Norrland, der
snart sagdt hvar och en har ved nog på sin egen skog, och att utföra
ved till andra orter torde icke ens betala fraktkostnaden.
Emellertid yrkar jag, såsom jag redan förut nämnt, återremiss, så att
Utskottet måtte vid förnyad behandling af motionerna i denna fråga fö¬
reslå sådana åtgärder, hvarigenom sparrexporten komme att helt och hållet
förbjudas.
Herr Statsrådet von Ehrenheim: Då jag förra gången hade ordet,
fästade jag mig endast vid det yrkande af den siste talaren att tullsatser
skulle åsättas en del förut tullfria skogsprodukter, och jag erinrade en¬
dast då om innehållet af fjerde artikeln i Franska handelstraktaten. Då
han emellertid alternativt föreslagit tullsatser eller utförselsförbud, och nu
upptagit sistnämnda alternativ, bör jag tillägga att deremot från traktatens
synpunkt ingenting är att anmärka, då något hinder för utförselsförbud
verkligen icke der finnes. Men jag hemställer till Kammaren huruvida
sådana åtgärder, som redan så länge varit utdömda i den ekonomiska lag¬
stiftningen, nu rimligtvis skulle kunna återinföras, och om icke dylika åt¬
gärder skulle i ekonomiskt afseende medföra mycket stora olägenheter för
skogsegarne, hvilka skulle komma att derigenom helt och hållet beröfvas
en vigtig utväg att tillgodogöra sig en värdeegande del af sin egendom.
Herr Friherre Gripenstedt: Det är icke min afsigt att något
djupare ingå i den mycket omtvistade frågan, huruvida exporttull eller export¬
förbud å skog af omogen beskaffenhet kunna vara för skogshushållningen
nyttiga eller skadliga; goda och tänkvärda skäl låta anföra sig för båda
meningarne. Det är onekligen sannt, att vinstbegäret för ögonblicket kan
föranleda en på skogens bestånd ofördelaktigt inverkande hushållning, då
afverkningen är fullkomligt fri; men å andra sidan har med skäl blifvit
anmärkt, att det för framkallandet af en bättre skogsvård erfordras att
vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom skogen får ett högre värde. Hvad
detta sednare beträffar, eller att det vore nyttigt vidtaga åtgärder till hö¬
jande af skogens värde, så vill jag så mycket heldre gå in derpå, som
den rationela skogshushållningen nödvändigt fordrar en utgallring af
virke till ganska betydliga belopp; och för att det utgallrade virket skulle
kunna begagnas och ega värde, vore det ju inkonseqvent att vilja förhindra
sättet'för dess tillgodogörande. Jag vill emellertid, som sagdt, icke mycket
inlåta mig på denna fråga, utan har jag egentligen begärt ordet derföre,
att jag ville lemna en upplysning uti en omständighet, som här varit fö¬
remål för olika meningar, nemligen huruvida den Franska handelstraktaten
Den 4 Mars, e. in.
535
lågt hinder i vägen eller icke för bifall till dessa nu ifrågavarande motio¬
ner. Denna upplysning har emellertid sedermera blifvit lemnad af en
annan talare; men jag vill dock ytterligare fästa uppmärksamheten derpå,
att den ena delen af motionen, eller åsättandet af exporttull, enligt 4
§ af handelstraktaten är förhindrad derigenom, att man förbundit sig att
icke föreskrifva “en mindre gynnsam behandling än den nu stadgade",
nemligen tullfrihet ; och ett sådant yrkande från Frankrikes sida var
ganska naturligt och skedde på det att traktaten skulle lemna garanti,
att icke tullsatserna när som helst kunde komma att ökas efter behag.
Jag vill likväl påminna, att denna tullfrihet å ungskogen icke blef med-
gilven på Regeringens förslag utan tvärtom mot Regeringens förslag; ty
vid 1862 års riksdag afgaf Kongl. Maj:t en skrifvelse, hvaruti säges, att
Kongl. Maj:t ansåg det icke vara skäl att då göra några nedsättningar i
tulltaxan, på det man skulle ega mera fria händer vid ingåendet af han¬
delstraktaten, hvarom redan då underhandlades. Men Rikets Ständer voro
då af olika mening och beslöto att någon exporttull icke skulle ega rum.
Detta beslut var i en sådan fråga fullkomligt afgörande, och Regeringen
var skyldig att ställa sig detsamma till efterrättelse; och således var det
klart att icke någon annan bestämmelse kunde intagas i 4 § af handels¬
traktaten. ilen Regeringen har icke bundit sina händer i afseende på
rättigheten att stadga exportförbud, och det är tydligt att den icke heller
kunde låta binda sig i sådan måtto; ty det kan tänkas sådana fäll, —
t. ex. om tillgången på lifsförnödenheter samtidigt blefve så knapp både
hos oss och i utlandet, att hungersnöd måste befaras — då man nödgades
vidtaga den eljest högst olämpliga åtgärden att utfärda exportförbud för
dessa artiklar, för att förekomma total brist derpå. Man kan äfven tänka
sig krigstillstånd eller andra politiska förhållanden, då det vore nödvän¬
digt att för vissa fall vidtaga en sådan åtgärd; och derföre måste Sverige
så väl som Frankrike förbehålla sig rätt att i händelse af behof kunna
stadga exportförbud, hvilken rätt också är tydligen uttryckt i tionde ar¬
tikeln af handelstraktaten, der den sista perioden har följande lydelse:
“De höga kontraherande magterna förbinda sig dessutom att icke,
den ena i afseende å den andra, bestämma någon afgift eller något inför¬
sels- eller utförselsförbud, som icke på samma gång kommer att tillämpas
på öfriga nationer.-'
Det är derföre alldeles såsom Herr Hseggström redan upplyst, att
man har fria händer att bestämma exportförbud, blott att det icke skall
vara specielt mot Frankrike utan mot utlandet i allmänhet. Ehuru vi
således äro alldeles oförhindrade att vidtaga den åtgärd, som af motio¬
nären blifvit alternativt föreslagen — exportförbud så tror" jag dock
det vore ganska kinkigt att vidtaga denna åtgärd. Och jag tror icke
heller att det faller inom Bevillnings-Utskottets kompetens att derom be¬
sluta, ty detta är ett ekonomiskt mål och tillhör således den ekonomiska
lagstiftningen, hvarom Regeringsmagten ensam eger bestämma. Bevill-
nings-Utskottet har deremot att tillse hvad som har afseende på bestäm¬
mandet af tullsatserna, men i fråga om export- eller importförbud har
Riksdagen ej rätt att framställa annat än önskningar.
Det var egentligen blott för att lemna denna upplysning, hvilken dock
redan nu förut blifvit afgifven, som jag begärde ordet, på det att Kammaren
536
Den 4 Mars, e. m.
måtte komma i tillfälle att rigtigt känna frågans ståndpunkt och icke vara
missledd af den föreställningen, att det vore omöjligt att fästa något af¬
seende å den af motionären alternativt föreslagna åtgärden.
Herr Olof Nilsson från Westerbottens län: För min del kan jag
icke heller godkänna det beslut, hvartill Utskottet kommit. Om skogs-
sköfiingen får fortgå, såsom hittills, utan urskiljning och utan det minsta
band, så skall inom några få år förödelsen af vår ungskog blifva fullkom¬
lig; — och då man hört huru inom åtskilliga södra delar af landet det
redan gått så långt, att föga mera deraf återstår än stora ljunghedar med
endast enbuskar, så torde tiden vara inne att vidtaga nödiga åtgärder för
stäfjande af denna onaturliga afverkning af ungskog. —■ Jag yrkar afslag
å Utskottets Betänkande och bifall till motionärens förslag.
Herr Per Nilsson från Christianstads län: Vid första påseendet
af detta Betänkande ledes man lätt på den tanken, att Utskottet bort
bifalla motionärernes framställning om tull å ungskog, för att om möjligt
förekomma en onaturlig afverkning. För min del anser jag dock, att
detta skulle lägga hinder i vägen för dem, som vilja hushålla med sin
skog. Ty det är ju tydligt och klart, att då skogen växer tätt upp, det
blir nödvändigt att en hel del ungskog måste huggas ut, för att icke
hindra den öfrigas växtlighet. Skulle man nu lägga en sådan tull på ut¬
förseln af denna ungskog, som den motionärerne föreslagit, måste således
denna gallring af skogsegaren begagnas till bränsle eller kolning; i följd
deraf fick man ej tillfälle att godtgöra sig den största vinst, som kunde
erhållas för den gallrade skogen. Det är derföre min öfvertygelse, att
man icke i detta fall bör åsätta någon tull; och jag yrkar derför bifall
till Utskottets Betänkande.
Herr Hedlund: Vid af hörande af Herr Hceggströms intressanta
anförande har jag verkligen haft den tillfredsställelsen att finna bekräftad
den opinion, hvilken jag genast fattade, då hans motion såg ljuset, eller
att motionen afsåge ett litet välvilligt skydd för våra sågverksegare i Norr¬
land. Jag hade eljest föreställt mig denna rörelse så fördelaktig, att den
ej tarfvade något skydd. Den värde talaren framhöll såsom en följd af
ungskogens afverkning, att man på den utländska marknaden försmådde
öfriga skogsprodukter. Häri låg väl möjligen, tycktes mig åtminstone, en
antydan, att genom export af den unga skogens alster en betänklig kon¬
kurrens uppstod med sågverksegarne i fråga om afsättningen af de för¬
sågade trävarorna. Jag säger, att talarens yttrande kunde uppfattas såsom
en antydan derom, men bestämdt uttalade han det ej, ty han nämnde ej
de försågade trävarorna, utan endast bjelkarne, hvilka numera icke skulle
vara så lätta att afsätta till utlandet. Mig iförefaller det alldeles klart,
att, sedan skogen kommit till den öfvermognad, att träden i sitt inre äro
murkna, men detta döljes genom deras upphuggning till bjelkar, utlandet
skulle, när dessa bjelkar sedermera försågas och den inre murkenheten
således kommer i dagen, få afsmak för dessa gamla bjelkar och vida före¬
draga den yngre, men friska skogen. Häraf uppkommer nu den obehag¬
liga följden, att den, som har 50-årig skog, får lika mycket betaldt för
Dui 4 Mars, e. m
537
sitt timmer, som den, hvars skog är 150 år gammal, till stor förlust na¬
turligtvis för den sednare med sin åldriga skog. Jag vill emellertid icke
nu inlåta mig på frågan derom, huruvida eu hastigare omsättning af vårt
skogskapital icke kan vara landet till stor nytta. Men då här talas om,
att exporten af sparrar och pitprops uppgår till millioner, hvilka millioner
framkallat en synnerlig fruktan och fasa, ber jag att något få analysera
halten af dessa siffror. Man har framhållit, huru, enligt Kommers-kollegii
berättelser, exporten af pitprops utgjort under något af de sednare åren
4.900,000 stycken, jag vill till och med antaga en rund summa af 5,000,000.
Om nu i medeltal hvar och en af dessa grufstolpar håller 1 kubikfot, ut¬
gör hela den exporterade qvantiteten naturligtvis 5,000,000 kubikfot,
hvilka, reducerade till famnar, göra 50,000 dylika. Enligt en af Hofjäg-
mästaren Ström uppgjord beräkning, hvilken man finner i Skogs-komitéens
betänkande, erfordras i allmänhet till bränsle i våra spislar och kakel¬
ugnar m. m. en famn ved årligen för hvarje person, något mera dock i
de nordligare trakterna af landet. Reducerar man således dessa 50,000
famnar till det årliga konsumtionsbehofvet för våra spislar och kakelugnar,
skall man finna, att den fasaväckande exporten icke utgör mera, än hvad
man på ett år konsumerar i en sådan stad som Göteborg. Går jag här¬
efter till sparrar och bjelkar, så exporteras deraf årligen ungefär 12,000,000
kubikfot eller 120,000 famnar, hvilka således motsvara den årliga ved¬
konsumtionen för ungefär 120,000 af landets innevånare. Exporten af
plank och bräder utgjorde 562,000 famnar, uppgående hela vår trävaru¬
export för 1866 till 750,000 famnar, hvadan den motsvarar ungefär den
årliga privatkonsumtionen för en sjettedel af rikets befolkning. Dessa äro
nu de fruktansvärda siffror, för hvilka man bäfvar, då man ser dem i en
exporttabell; men alla de millioner träd, hvilka åtgå i våra kakelugnar
eller till gärdesgårdar eller till våra julgranar, beaktar man föga, ty man
ser dem icke samlade på en gång. Det förhåller sig med millionerna i
våra skogar, som med millionerna i våra finanser; man förskräckes för
dem, då man ser dem sammanfattade i de stora summorna, men de er¬
hålla en helt annan karakter, när de behörigen fördelas på det lands be¬
folkning. hvarom fråga är.
Det nämndes, att kolningen i Norrland ej vore betydlig. Enligt Hof-
jägmästaren Ströms af mig nyss citerade berättelse öfverstiger, hvad hela
riket angår, kolningen exporten fyra å fem gånger; men om denna skogs-
förstöring talar man föga. Jag förstår i öfrigt ej, hvarföre icke, om man
får lika mycket betaldt för ett 50-årigt träd, som för ett 150-årigt, man
lörkolar de 150-åriga träden framför de 50-åriga, hvilka företrädesvis äro
eftersökta för export.
Säkert är emellertid, att dessa förhållanden häst reglera sig sjelfva,
om man låter den enskilde ostördt begagna den rätt, som honom tillkom¬
mer, att» få afyttra sin skog på det sätt, han sjelf finner fördelaktigast,
äfven om något intrång derigenom skulle göras på de tillbakasätta såg-
verksegarnes intresse. Man har påstått, att Staten kunde ingripa i den
enskildes rätt lika väl, när det gäller skogshushållningen, som då fråga är
om bränvinstillverkningen. Man bör vill dock taga i betraktande den
stora skilnaden emellan dessa båda saker, som ligger deruti, att i lag¬
stiftningen för bränvinstillverkningen ingår äfven ett moraliskt element.
538
Den 4 Mars, e. in.
Det gällde, när man vidtog de inskränkande åtgärderna mot denna till¬
verkning, att tillse det icke Svenska folket skulle blifva ett folk af drin¬
kare. Skogshushållningen låter sig deremot bättre jemföra med jordbruket.
Jag undrar då, om icke pluraliteten af våra jordbrukare skulle bäfva till¬
baka, om man tillsatte inspektörer öfver dem, som ej skötte sin jord efter
vissa föreskrifna grunder. Jag tror icke, att detta vore välkommet, och
likheten i detta hänseende med den enskildes skogshushållning är gan¬
ska stor.
Att nu hos oss återinföra exportförbud endast af förskräckelse för
några millioner grufstolpar och sparrar, som gått till utlandet, skulle vara
ett ganska olyckligt steg och utgöra en betänklig reaktion mot den friare
handelslagstiftning, som utmärkt de sednare åren, äfven om jnan ej be-
höfver frukta denna reaktion i andra fall. Kunna vi icke gå framåt, icke
böra vi väl gå tillbaka. Exportförbud och exporttull är något, som i all¬
mänhet anses för ett land så ofördelaktigt, att till och med det protek¬
tionistiska Amerika har i sin grundlag inrymt ett förbud mot en dylik
åtgärds vidtagande. Den heder och det gagn, vårt land haft af export-
tullarnes upphäfvande, är verkligen dyrbarare, än att vi nu skulle åter
slå in på den så välförtjent öfvergifna stråten och dervid äfven i det af-
seendet, som man ej heller får glömma, göra en förlust, att man finge
underhålla en kostsam administration för handhafvande af flen kontroll,
hvarförutan den åsyftade åtgärden skulle sakna sin betydelse.
Herr Hedenberg: Vid behandlingen af denna fråga kan jag icke
underlåta att uttrycka min lifliga önskan, det några åtgärder måtte vid¬
tagas för införande af en bättre skogshushållning inom vårt land. Jag
beklagar derföre, att dessa motioner af Utskottet leinnats utan afseende.
De utgöra dock varnande röster, som höjas från Norrlands skogar till
förmån för deras skyddande. Jag tror äfven, att det är skäl att från
landets öfriga trakter instämma med dessa röster, åtminstone är det er¬
farenheten inom den ort, jag har äran representera. En stor misshushåll¬
ning med skogen eger rum; större delen deraf nedhugges nu såsom ung¬
skog, och då den större eller mognare skogen redan förut är tagen, så
måste ett sådant hushållningssätt ovilkorligen leda till en total ödeläg¬
gelse. Jag är icke rätt säker, hvilket yrkande kan vara lämpligast att
framställa. Förhåller det sig så, som ett par talare påpekat, eller att den
Franska traktaten lägger hinder i vägen för exporttullars bestämmande,
torde det väl vara klokast att sluta sig till hvad Herr Hseggström nyss
påyrkat, eller att ett fullkomligt förbud mot utförsel af sparrar måtte
bestämmas. Det torde dock vara ovisst, huruvida Utskottet kan taga be¬
fattning med frågan i dylikt skick, och jag hemställer derföre till Kam¬
maren, om man icke lättast skulle komma till det afsedda resultatet genom
att nu besluta en underdånig skrifvelse, med anhållan om exportförbud
för dessa så kallade pitprops. 1 den händelse åter, att Bevillnings-Utskottet
är oförhindradt att pröfva lämpligheten af en dylik åtgärd, yrkar jag
återremiss i den syftning, jag antydt.
Herr A strand: Då fråga inom denna Kammare för några dagar
sedan förevar om inköp af till skogskultur tjenlig mark, för anläggande af
Den 4 Mars, e. in.
539
kronoparker, yttrade jag mig för bifall till den i ämnet väckta motionen,
och jag uttalade på samma gång de principer, på h.vilka jag anser skogs¬
hushållningen böra för framtiden byggas. Den första principen var, att
man borde bibringa allmänheten, d. v. s. allmogen, upplysning om rätta
sättet att vårda skogen och om det värde eu väl ordnad skogshushållning
bereder skogens egare. Den andra principen åter var, att Staten, genom
att här och der i landet ega kronoparker, skulle lemna exempel på, huru
skogshushållningen bör på ett klokt sätt bedrifvas: Genom de nu före¬
varande motionerna vill man deremot hindra export af den unga skogen,
såsom sparrar, pitprops eller grufstolpar, emedan man är öfvertygad om,
att afverkningen deraf sker i större skala än vår skogstillgång medgifver.
Man har såsom skäl i detta afseende åberopat, att exporten af dylikt
timmer under de sednare åren stigit från 17,000 till 4,900,000 stycken,
eller, såsom jag tror en talare nämnde, 5,000,000, och derföre tror man
fara vara för handen, att skogen anlitas i större mått än dess årliga till¬
växt medgifver. Jag ber dock få fästa uppmärksamheten derpå, att dessa
5,000,000 sparrar äro en bagatell i jemförelse med den afverkning, som
kan ega rum vid en ordnad skogshushållning, då nemligen skogens hjelp-
gallring jemväl bör ske vid den tid, då skogen är af beskaffenhet att
lemna sparrar eller pitprops. Om man antager, att på hvarje med tallfrö
besådt tunnland medelmåttig skogsjord 30,000 plantor uppkomma, skall
man slutligen på denna areal kunna påräkna ett antal af 100 å 150
mogna bjelkar; men då skogen är så vuxen, att den lemnar sparrar, är
det nödvändigt att hjelpgallra den, för att befordra de qvarstående trädens
hastigare utveckling, och då är jag öfvertygad, att man kan afverka 500
till sparrar tjeuliga träd på hvarje tunnland, derest skogen är väl skött.
Det behöfves således blott en hjelpgallring på en skogsareal af 10,000
tunnland för hvarje år, för att åstadkomma den export af 5,000,000
sparrar, hvarom man här har talat. En dylik export vore en obetydlighet
för ett enda län, om skogshushållningen vore väl ordnad. Det vore visst
sorgligt, om man skulle nedhugga all vår skog, men icke kan Staten der¬
ifrån hindra den enskilde, så vida man icke satte hvarje skogsegare under
inspektion, och dessa inspektörer egde rätt att säga till den ene: “du
hugger för mycket skog, du får icke hugga mer än så mycket“, och till
den andra: “du hugger för litet skog, du drager icke af din skog den
nytta, den kan bereda dig; sd mycket skall du hugga.- Att handhafva
en dylik kontroll och att hålla en skogs- och jägeristat, tillräcklig att ut¬
öfva den, torde blifva ganska dyrbart, men, oafsedt detta, kan det icke
vara med Statens princip förenligt att ingripa i dylika specialiteter af den
enskildes rätt.
Yi böra ytterligare komma ihåg, att afverkning af pitprops icke kan
ske på andra orter än som ligga nära någon hamn eller utmed någon
flottled, så att virket lätt kan nedföras till hamn, ty eljest bär detta tim¬
mer icke transportkostnaden. Med den kalkyl jag nyss uppställt, har jag
emellertid sökt visa, att den areal, som tillsläpper den qvantitet pitprops,
som exporteras, är så obetydlig, att det icke kan vara skäl spilla många
ord derpå. Exporttullar och exportförbud torde i allt fall icke vara rätta
sättet att befordra skogshushållningen. Den enda vägen dertill är, såsom
jag nyss nämnde, att meddela allmänheten upplysning om det rätta sättet
540
Den 4 Mars, e. m.
att hushålla med skogen och bibringa den öfvertygelse derom, att så bör
skogen skötas, för att bereda sin egare den största fördel, på samma gång
som Staten sjelf genom exempel visar, huru skogshushållningen bör ord¬
nas, för att lemna egaren den största inkomst. Det har varit mig lika
kart som oförmodadt att en gång kunna tänka lika med Herr Hedlund;
jag kan dock icke instämma i alla hans slutsatser, och tror t, ex. icke
att man kan tala om julgranar i jemförelse med pitprops. Jag vet vis¬
serligen icke, huru störa julgranar man använder i Göteborg, men de,
som brukas i det öfriga landet, torde mera likna buskar än sparrar.
Jag yrkar bifall till Utskottets Betänkande i denna punkt.
Herr Peter Andersson: Jag hade icke tänkt begära ordet, men
då flere af Kammarens ledamöter gifvit sina åsigter i ämnet tillkänna, har
äfven jag velat yttra min mening. Den som eger någon kännedom om i
hvilken stor skala vår ungskog afverkas till sparrar, och den ännu min¬
dre till läckter, kan ej annat än beklaga att sådant ohejdad t får fortgå.
I Carskrona, den stad jag bor närmast, har jag sjelf varit åsyna vittne till,
att man utskeppat last efter last af läckter, hvilka vid 12 alnars längd hållit
4 tum i storändan och cirka 3 tum i lilländan. Jag känner äfven per¬
soner, hvilka inköpt hemman med vacker och växtlig skog, men inom kort
tid nedhuggit hvart enda träd, och derigenom förvandlat landet till en
slättmark, bärande blott några buskar. Detta kan icke annat än i läng¬
den verka skadligt och ruinerande på våra skogar, och det är således
både nyttigt och nödvändigt, att en gräns derför sättes. Jag hemställer
således till Kammaren, om det icke kan vara skäl att besluta ett export¬
förbud för dylika skogsprodukter, eftersom Franska traktaten lär utgöra
hinder för bestämmande af exporttull. I den af mig antydda syftningen
förenar jag mig i yrkandet om återremiss.
Herr Hseggström: Jag skulle ej ytterligare begärt ordet, om ej
en föregående talare emot min motion rigtat den tillvitelsen, att den¬
samma afsåge ett “välvilligt skydd åt sågverksegarne Jag kan försäkra
den ärade talaren, att, då jag sjelf är sågverksegare, jag icke — derest
mitt syfte varit det af honom antydda skulle varit klumpig nog att
sjelf frambära motionen.
Men min afsigt har varit en helt annan, och den fullkomliga haltlös-
heten af berörda utfall emot sågverksegarne visar sig tydligast deraf, att
sågverksegarne i Vester- och Norrbotten ej hemta ett enda sågtimmer
från de skogar, der sparrhygget bedrifves. De hafva således ej med denna
handtering det ringaste att göra; och om den ej kostade landet och det
allmänna så mycket, skulle den ej intressera dem mera än — om uttryc¬
ket tillåtes mig — två ruttna lingon.
Men ur det allmännas synpunkt, och endast ur denna, tror jag att
min motion har goda skäl för sig; och anhåller jag derföre fortfarande
om bifall till densammas sednare alternativ.
Herr Lithner: Jag kunde inskränka mig att instämma i det
yttrande Herr Astrand nyss afgifvit och på samma gång betyga honom
min tacksamhet för det klara och rediga sätt, hvarpå han utvecklat sina
Don 4 Mars, c. m.
541
tankar om de rätta grunderna för skogshushållningen; men då jag är en
af representanter ne för de län, derifrån äfven en sådan export, som den
nu så mycket öfverklagade, eger rum, ber jag att för egen del till detta
sakrika anförande få lägga några ord.
Det är härvid först att såsom ett alldeles gifvet faktum bemärka att
utverkning af sparrar och så kallad pitprops icke kan löna sig i andra
trakter än de, som ligga i närheten af hafvet och en hamnplats, så att
de lätteligen kunna exporteras, emedan det pris de betinga på verlds-
marknaden icke är så högt att det betäcker kostnaderna för en långväga
flottning och annat dylikt. Men det är klart, att endast härigenom denna
afverkning begränsas inom ett jemförelsevis ringa område; och förty
omöjligen kan vara af den riksiörderfliga beskaffenhet, som man velat
förespegla.
^ idare har man sagt, att sparrarnes uppträdande såsom en handels¬
vara på marknaden har nedtryckt priset på bjelkar; men enligt mitt för¬
menande härrör detta prisfall af andra orsaker, såsom jernets användande
till de ändamål, hvartill tillförene uteslutande användas bjelkar med mera
sådant, hvarjemte inträffar att virket till de sistnämnda ofta är odugligt och
öfvermoget och sålunda icke kan uthärda jemförelsen med ungträd. Häraf
kan likväl uppenbarligen icke hemtas något skäl till förbud för afverkning
af sparrar eller deras exporterande, der afverkningen kan låta sig med en
ordnad och klok skogshushållning förenas; och att så kan ske, det har Herr
Astrand tydligen ådagalagt.
Då man särdeles fästat sig vid de höga siffror, hvarmed exporten af
ifrågavarande småvirke i Kommers-kollegiets berättelser skyldrar, så får
man ihågkomma, att den ojemförligt största kontingenten härtill lemnas
af pitprops eller grufstolpar, hvilket bäst bevisas deraf, att, innan marknad
för detta sistnämnda slags virke öppnades, exporten af sparrar icke besteg
sig till högre tal än 17,000 å 21,000 stycken, men att, så snart pitprops
började exporteras, den sammanlagda exportsiffran sprang till inemot
5,000,000 stycken. Men denna export kommer ej från den egentliga skog¬
bärande bygden i vårt land eller det inre Norrland, ty såsom jag nämnt
kan det ej löna sig att derifrån utskeppa sådant virke.
I allt fall tror jag det vara föga klokt att så tvärt bryta stafven
öfver pitpropsexporten. Det finnes onekligen många trakter af landet,
hvarest man ovilkorligen är tvungen att för skogens tillväxt och vårdande
utgallra eu massa ungskog af just de dimensioner, hvaraf pitprops till-
liugges; och det frågas skäligen, om det vore bättre att allt detta virke
finge ruttna ned på roten?
Efter den kännedom jag eger om skogarne i Norrland, samt om hus¬
hållningen med dem, kan jag ej finna skäl till ett exportförbud å nu
ifrågavarande artiklar; och då det är visadt, att Franska handelstraktaten
lägger hinder i vägen för en exporttull ä dem, måste jag tillstyrka bifall
till Utskottets Betänkande.
Öfverläggningen var slutad och Herr Talmannen framställde de under
öfverläggningen begärda propositioner, till hvilka blef svaradt med blan¬
dade ja och nej. Derjemte äskades votering, för hvilket ändamål följande
proposition uppsattes, justerades och anslogs:
542
Den 4 Mars, e. m.
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemställt i tjugotjette
punkten af dess Betänkande N:o 4,
röstar ja ;
Den det ej vill
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren beslutat att till Utskottets förnyade hand¬
läggning återförvisa denna punkt.
Omröstningen utföll med 94 ja mot 56 nej, hvadan Utskottets hem¬
ställan bifallits.
Mot detta Kammarens beslut anmälde Herrar Lundström, Hedenberg,
Hceggström och Johannes Andersson reservation.
TJtshottets “förslag till ändringar i gällande tulltaxasidd. 20 och
21 i Betänkandet.
Godkändes, för så vidt samma förslag ej stod i strid med de af Kam¬
maren under Betänkandets behandling fattade beslut.
Taxeunderrättelserna (sid. 22).
Med hänvisning till det af Kammaren vid behandlingen af nionde
punkten i Betänkandet fattade beslut, blefvo desamma lagda till hand¬
lingarne.
Tabellen N:o 1, å sid. 23.
Lades till handlingarne.
Tabellen N:o 2, å sid. 24.
Herr Indebetou: Som den nu föredragna tabellen blifvit uppgjord
i öfverensstämmelse med Utskottets förslag, torde den numera, sedan be¬
rörda förslag genom Kammarens beslut undergått väsendtliga förändringar,
icke kunna lända till efterrättelse, utan böra i nödiga delar omarbetas;
och hemställer jag, att Kammaren måtte för sådant ändamål besluta ta¬
bellens återremitterande till Utskottet.
Herr Rosenberg: Jag vet ej, hvartill en återremiss af tabellen
egentligen skulle tjena. Den har blifvit uppgjord till ledning för bedö¬
mandet af de resultater, hvartill Utskottet genom sina förslag kommer,
och kan ej föranleda till något beslut, vare sig godkännande eller för¬
kastande. Jag tror derföre det vara enklast och rättast att utan vidare
omgång lägga tabellen till handlingarne.
Många ledamöter förenade sig uti detta yttrande.
Vidare anfördes icke, och blef tabellen lagd till handlingarne.
Den 4 Mars, e. m.
543
§ 3.
Föredrogs Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts, N:o 3, Betänkande
N:o 4 (i samlingen N:o 4), med anledning af väckt förslag om ändring i
sättet för besluts fattande om förening af klockare- och orgelnistsysslor.
Herr Per Nilsson från Ckristianstads län:. I afseende på den be¬
handling, som förevarande motion undergått, vill jag blott anmärka, att
dess hänvisande till Tillfälligt Utskott i stället för till Lag-Utskottet, dit
den enligt min tanke verkligen hörer, icke varit utan inflytande på dess
öde, enär det Tillfälliga Utskottet icke kunnat inlåta sig på de deri af-
handlade ämnen, som särskildt åsyfta förändringar i Kyrkolagen. Visser¬
ligen skulle vid detta förhållande jag ega skäl till yrkande af återremiss;
men i betraktande deraf, att jag från berörda Utskott icke skulle kunna
motse något annat resultat, än det hvartill Utskottet i sitt Betänkande
kommit, vill jag för närvarande låta mig dermed nöja, och hemställer, att
detsamma lägges till handlingarne.
Herr Kallstenius: 1 motsats mot den föregående talaren, tror jag
att Utskottet åt motionen egnat all den uppmärksamhet och utredning,
som densamma förtjenat och af motionären skäligen kan begäras. Ty af
denna utredning framgår, att någon synnerlig fördel genom förslaget icke
vore att förvänta; hvarjemte ådagalägges, att den närvarande tidpunkten
vore så mycket olämpligare för fattandet af något beslut om ändring i
detta hänseende, som man snarligen kan förvänta svar på den från sista
Ståndsriksdagen till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse, angående förändringar
i afseende å klockare- och orgelnistvalen.
Då det således icke kan vara skäl att nu i samma angelägenhet be¬
svära Regeringen med en ytterligare skrifvelse, så hemställer jag att, på
sätt Utskottet föreslagit, motionen måtte lemnas utan afseende.
Vidare anfördes icke och Betänkandet bifölls.
§ 4.
Till behandling förekom Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts, N:o 3,
Betänkande N:o 5 (i samlingen N:o 5) i anledning af motioner angående
ändringar i Kongl. Förordningen den 1 April 1843 rörande prestval.
Utskottets (första) hemställan, sid. 11.
Bifölls.
Utskottets (andra) yttrande, sid. 12.
Godkändes.
Utskottets slutliga hemställan, nederst å sid. 12 och å sid. 13.
Herr Hedengren: På samma gång jag får afiägga min tacksä¬
gelse för det fullständiga och tillmötesgående sätt, hvarpå Utskottet upp¬
544
Deu 4 Mars, e. ni.
tagit och behandlat min motion, ber jag att få fästa uppmärksamheten
vid ett förbiseende, som röjer sig i punkten d) af Utskottets förslag. Uti
motionen afses nemligen både regala och konsistoriela pastorat; men i
denna punkt äro de regala ej omnämnda, förmodligen i den tanke, att de
regala pastoraten hafva framför de konsistoriela företrädet att få kalla
fjerde profpredikant, ej blotta med afseende å kyrkoherde- utan äfven
komministersbeställningar. Men vid val till sistnämnda embeten är så
icke händelsen; och utgående från den åsigt att den ena lärareplatsen är
lika vigtig, som den andra, har jag genom min motion åsyftat, att bereda
församlingarne rätt att äfven till komministersbeställningar inom regala pa¬
storat kalla fjerde profpredikant.
Jag har med anledning af detta förbiseende tagit mig friheten sam¬
manfatta förslag till ny redaktion af punkten d), hvilken jag alltså föreslår
måtte erhålla följande förändrade lydelse:
“d) att vid val till prestsysslor, församlingen, om den det önskar,
må ega att begära fjerde profpredikant med iakttagande af de vilkor, som
i detta afseende för kyrkoherdebeställningar inom regala pastorat stad¬
gade äro/‘
Med denna förändring är saken hjelpt och någon återremiss obehöflig,
hvarföre jag hemställer, att Utskottets Betänkande med detta amendement
måtte af Kammaren antagas.
Herr 011 er ström: Jag bekänner, att jag ej rätt förstår, hvadden
siste talaren menar, då han föreslår, att vid val till komministersbeställ¬
ningar fjerde profpredikant må kallas med iakttagande af samma vilkor,
som i sådant afseende för kyrkoherdebeställningar inom regala pastorat
äro stadgade. Ty bland dessa vilkor ingår, bland annat, afläggandet af
pastoralexamen, hvilket, såsom bekant, ej erfordras såsom kompetensvilkor
för komministersbeställning. Och i fråga om församlingarnes nya kallelse¬
rätt till kyrkoherdebeställning i konsistoriel! pastorat, har motionären
sjelf tillagt det vilkor, att om någon anmäles, som ej afiagt pastoralexa¬
men, bör valförrättaren derå meddela afslag. Såsom jag tror har Utskot¬
tet derföre genom sin uppställning af punkten d) antydt, att Utskottet ej
velat utsträcka kallelserätten äfven vid komministersbeställningar, utan
hållit sig till kyrkoherdevalen.
Hvad sjelfva saken angår ber jag att kortligen få uttala min åsigt.
Alltifrån den tid, då jag började sjelfständigt tänka öfver vår Statskyrka,
har jag i det förhållande, att Staten direkt genom Konungamagten och
indirekt genom Konsistorierna förser församlingarne med deras lärare, -
i hvilket sistnämnda fäll församlingarne likväl ega rätt att välja emellan
de af Konsistorierna föreslagne — funnit sjelfva hufvudknuten i det band,
som förenar kyrka och Stat. Vill man nu gå den vägen att lossa på
detta band, för att möjligen komma derhän, att kyrkan helt och hållet
skiljes från Statens inblandning — och för min del må jag öppet förklara
att jag gerna vill följa med på densamma — då må man väl gå in på
hvad Utskottet föreslagit i punkten d) af Betänkandet. Det är nemligen
klart, att i samma stund församlingen får rättighet att till fjerde prof¬
predikant välja hvilken den behagar — och som naturligtvis i öfrigt är
kompetent,
I)en 4 Mars, c. in.
545
kompetent, så att lian eger iudigenatsrätt inom stiftet samt aflagt pastoral¬
examen, hvilken man ju kan absolvera samma dag man tagit prestexamen
eller åtminstone dagen derefter, i fall eljest den föreskrifna åldern är
uppnådd — så är det klart att i och med detsamma Statens inflytande
på församlingarnes förseende med lärare är undanröjdt, åtminstone så
vida församlingen kan och vill inom sitt stifts presterskap finna en lärare.
Men jag anser, att för det närvarande de regala pastoraten äro
ännu mera vanlottade än de konsistoriela, ty de förra få åtminstone se
den, som söker platsen, innan de emottaga honom till lärare, och
fa ej, såsom ofta är fallet med de regala pastoraten, på sig kastade
personer, som de ej känna, och kvilka ofta äro i den ställning, att de ej
kunna för församlingen vara hvad de borde, så att konsistorierna ofta fått
sända honom biträde från första dagen af hans embetsutöfning.
Det är emellertid naturligt, att, om man gifver de konsistoriela för-
samlingarne rätt att välja fjerde profpredikant, så har man derigenom ock
gjort konsistoriets förslag till en blott formalitet, ty det är mera än an¬
tagligt, det är nästan otvifvelaktigt, att profpredikanten också slutligen
hlir raid.
Men häraf synes mig nödvändigt såsom ett nästa steg följa, att det
Kongl. regalet upphör, och att de regala pastoraten få frihet att sjelfva välja
sin lärare. Ty samma skäl, som kan anföras till förmån för denna frihet
inom de konsistoriela församlingarne, gälla lika kraftigt i fråga om de
regala. Ty otvifvelaktigt kunna missbruk vid tillsättningen lika väl i ena
söm andra fallet ega rum. I sista tiden har det visserligen blåst en vind,
som varit gynnsam för församlingarnes bestämmelserätt uti ifrågavarande
afseende, men man kan dock säga, att den vinden är ostadig nog, och att
den stundom blåst från öster, stundom från vester. Ej längesedan blef en
af församlingen till fjerde profpredikant kallad prestman af Konungen ut¬
sedd till kyrkoherde, men deremot fick en annan församling icke sin vilja
fram, ehuru profpredikanten var församlingens komminister. Utgången är
således inom de regala gällen beroende på den grundsats, som för tillfället
gör sig hos vederbörande föredragande gällande.
Med afseende å hvad jag sålunda anfört vill jag ej motsätta mig an¬
tagandet af Utskottets förslag, särskildt hvad beträffar punkten d); men
jag har ock ansett mig böra fästa uppmärksamheten på hvart dess anta¬
gande följdrigtigt och nödvändigt leder, och att detta steg ej bör vara
eu enstaka handling, så att det länder till förmån blott för vissa för¬
samlingar, utan uttagas helt och hållet och derigenom verka gagnande
för alla.
Herr Wigardt: För min del är jag motionären tacksam, för det
han framlagt detta förslag och Utskottet derföre att det tillstyrkt dess an¬
tagande. Visserligen hyser jag någon betänklighet vid första momentet,
som bestämmer, att alla medlemmar af församlingen, som hafva rösträtt å
kyrkostämma, må deltaga i prestval. Jag låter dock denna min betänk¬
lighet fara, emedan efter den nya löneregleringen dessa personer komma
i mer eller mindre mån att deltaga i afiöningen till presterskapet. Jag
godkänner således för min del detta moment likasom äfven de tvänne föl-
Rihsd. Prof. 1 ti b'tf. 2 A/d. 1 Band.
Don t Mars, c. m.
546
jande, men jag nödgas yrka afslag å det fjerde, emedan detta stadgande,
efter mitt förmenande, innebär och kan medföra en stor orättvisa mot det
nuvarande presterskapet. Ty blefve det tillåtet för församlingen jemväl
inom konsistoriela pastorat att kalla fjerde profpredikant, skulle det kunna
inträffa, att en ung prestman, den der tjenstgjort i orten endast ett eller
annat år, men derunder sökt möjligen genom hyckleri eller på annat sätt
äfven lyckats skaffa sig anhang bland folket, blefve vald till själasörjare
framför äldre, lika sannt kristlige och redbare män.
Jag vill härvid omtala en händelse, som några dagar förr än jag af-
reste till riksdagen tilldrog sig ett par mil från mitt komitentskap. Kyrko¬
herde skulle der tillsättas. Vid frågodagen uppstod inom detta lilla pa¬
storat, hvilket blott utgjordes af tvänne små socknar, tre särskilda partier.
Alla dessa, mer eller mindre starka, begärde hvar sin profpredikant, och
då intetdera ville vika för det andra, har deraf föranledts icke blott tvist
och rättegångar utan äfven afund och bitterhet inom församlingen. Jag
förnyar derföre min anhållan, att fjerde punkten må afslås.
Herr Jonas Andersson: I motsats till den föregående talaren
är jag för min del sinnad att bifalla alla de af Utskottet här föreslagna
punkterna. Jag anser, att bland alla de förslag vi fått emottaga från nå¬
got Utskott i detta Betänkande finnas uttalade de mest rena och kristliga
åsigter samt de rättvisaste principer.
Och ser man på det rätta i saken, är det väl gifvet att församlingen,
som skall aflöna presten och draga nytta af hans lärareverksamhet, bör
hafva större rätt vid valet af själasörjare än hitintills blifvit den medgif-
ven. För närvarande är detta beroende af vissa auktoriteter, hvilka upp¬
rätta förslag, och församlingen har till följd deraf i regula pastorat ofta
fått emottaga själasörjare, som de icke sett en gång. Vid de konsistoriela
uppsättas väl på förslagsrummen trenne prester, men af hvilka det kan
hända, att församlingen icke är nöjd med någon. Oftast är det gamla
pastorer, hvilka begärt transport till ett bättre pastorat, då de redan hun¬
nit till en sådan ålder, att de icke mägta rätt sköta det mindre. Jag
hemställer, om det kan ligga någon rättvisa uti att på sådant sätt på¬
tvinga församlingen prestmän, hvilka efter naturens ordning icke längre
äro i stånd att verka i sitt kall.
Jag anser fördenskull, att man med tacksamhet bör antaga Utskottets
förslag, möjligen med det tillägg eller den förändring motionären sjelf nu
föreslagit. Deraf inses tydligen, att motionären afsett icke blott kyrko¬
herde- utan äfven komministers-befattningar. Han nämner blott “prest-
sysslor“ och deri inbegripas äfven komministraturerna. Jag anhåller så¬
ledes, att Kammaren måtte så enhälligt som möjligt godkänna Utskottets
förslag med det af Herr Hedengren i afseende å fjerde momentet nu fram¬
ställda amendement.
Herr Kolmodin: Såsom ledamot af det Utskott, hvars Betänkande
nu föreligger, har jag begärt ordet med anledning af de anmärkningar,
som blifvit gjorda emot den frihet detta Betänkande velat åt församlingen
inrymma i förevarande vigtiga fall.
Den 4 Mars, e. m.
547
En talare liar sålunda framhållit de svårigheter, hvarmed i detta hän¬
seende de regala pastoraten kämpa, under det man försöker att frigöra de
konsistoriela. Han yttrade nemligen, att “man icke borde försumma att
frigöra den ena församlingen, men icke heller likgiltigt låta den andra
qvarstå' i en ännu svårare ställning. “ Det har icke legat i Utskottets
magt att tillmötesgå hela denna fordran. Afsigten att “frigöra1* torde
dock icke böra misskännas hos Utskottet. Då emellertid denne ärade ta¬
lare, på hvars omdöme i dessa frågor jag för öfrigt lägger stor vigt, icke
framställt något bestämdt yrkande, lärer jag icke behöfva ingå i något
vidlyftigare besvarande af hans anförande.
Hvad åter angår Herr Wigardts yrkande om afslag å fjerde momentet,
hvilket egentligen synes föranledt af farhåga att, såsom orden folio sig, “en
half års gammal läsareprest** till följd af detsamma kunde få pastorat,
så ligger det i sakens natur, att denna farhåga är obefogad, emedan ett
dylikt förhållande icke gerna kan tänkas, och suppositionen sålunda inne¬
bär sin egen vederläggning.
I öfrigt tillåter jag mig erinra, att det här framlagda förslaget, hvil¬
ket afser att så mycket som möjligt i församlingens hand lägga valrätten
vid tillsättande af dess själasörjare, icke kan sägas vara något nytt inom
den kristna församligen i allmänhet och ännu mindre i den Svenska.
Af Apostla-gerningarne finner man, hurusom i den äldsta kristna kyr¬
kan apostlarne inhemtade församlingsmedlemmarnes mening i alla vigtigare
frågor. Enahanda var äfven, såsom kyrkohistorien gifver vid handen, för¬
hållandet i de första församlingarne, som uppstodo närmast efter den apo¬
stoliska tiden. Inom vårt land är församlingens valrätt stadgad i de gamla
landskapslagarne. I Laurentii Petri kyrkoordning af år 1571 förnyas
dessa stadganden, så att efter denna lagstiftning församlingen kallade pa¬
stor, hvarefter han insattes i embetet af biskopen, så vida icke giltiga
skäl funnos till hans underkännande.
I 1686 års kyrkolag vidhållas samma bestämmelser, endast att åt
konsistorierna här inrymts en något vidgad myndighet. Patronatsrätten
jemte de s. k. konservationerna i sterbhus började emellertid att störande
ingripa i tillsättningen. Man ville nu ordna förhållandena och gjorde
det så att oordningen upphöjdes till laglig ordning. Sålunda kom genom
1731 och 1739 års förordningar förslags upprättande till stånd — och i
följdrigtig fortgång har lagstiftningen hunnit den punkt, der vi nu befinna
oss, — då församlingen allt som oftast får sig förelagdt, att välja mellan
trenne prestman, af hvilka den icke ville hafva någon. För att förekomma
sådana missförhållanden för framtiden har motionären väckt sin motion
och Utskottet afgifvit sitt Betänkande.
Då jag således anser, att eii rättighet, som varit erkänd inom den
äldsta kristna församlingen, som utgjort en den Svenska församlingens ur¬
åldriga ordning och endast genom afvikelser och missförhållanden blifvit
satt å sido, omsider bör åt församlingen återgifvas; så anhåller jag om
bifall till Utskottets förslag. Men då här blifvit föreslagen en förändring
af fjerde momentet och jag icke på stället afgörande vågar yttra mig, om
den formulering, som Utskottet uppgjort, eller den, motionären under di¬
skussionen nu lemnat, bäst motsvarar det ändamål man vill vinna, får jag
nämna, att jag icke ämnar motsätta mig återremiss af fjerde momentet,
548 l)m 1 Mars, c. in.
under det jag fortfarande tillstyrker antagande af de trenue första utan
förändring.
Herr Johan Olsson med flere ledamöter förenade sig uti detta an¬
förande.
Herr Rosenberg: I likhet med min aktade embetsbroder från
Jönköpings län vill jag godkänna momenten a, b och c, men längre
kan jag icke instämma med honom. Han yrkade afslag å fjerde momen¬
tet, så vidt jag rätt uppfattade hans ord, af intet annat skal än att så¬
lunda förekomma, att någon läsareprest blefve kallad till fjerde man. Jag
tror dock icke, att man i en förordning kan göra något dylikt undantag
för läsarepi-ester. Då jag för min del deremot fattar saken från en helt
annan synpunkt, vill jag icke bekymra mig om hvem man kallar, utan
blott tillse, att församlingen kan få den själasörjare, för hvilken den har
förtroende och som den vill hafva.
Så stora och höga tankar iiro framställda i detta Betänkande och
ligga till grund för förslaget, att vi sannerligen skulle göra mycket illa,
om vi afsloge det ena eller det andra momentet deraf. Jag fruktar, att
förslaget nog ändå har mången skärseld att genomgå, innan det kan komma
att tillämpas, så att det icke kan vara behörigt eller lämpligt att i första
stadiet afslå det. Att godkänna mom. d vågar jag icke heller, emedan det
synes mig vara mindre exakt affattadt och innehålla motsägelser. Sålunda
föreslås i början af momentet, att “vid val till prestsysslor inom konsisto¬
riel pastorat församlingen, om den det önskar, må ega att begära fjerde
profpredikant “ o. s. v. Men äfven inom regula pastorat finnas ju “prest¬
sysslor “, hvarå författningen i denna del skulle kunna tillämpas, eller
lwmministraturerna. I fråga åter om pastorcrne behöfva de regala pasto¬
raten visst icke nämnas, emedan de förut hafva rätt att dertill kalla fjerde
man; hvilket deremot icke är fallet med afseende å kom ministrar ne i dessa
församlingar. Detta synes hafva blifvit förhisedt eller är åtminstone icke
tillräckligt klart uttaladt.
Vidare heter det i slutet, att församlingen må ega att begära fjerde
profpredikant “med iakttagande af de vilkor, som i detta afseende för re¬
gala pastorat stadgade äro.“ Men bland dessa vilkor, som redan äro stad¬
gade, är äfven det, att prest, för att kunna kallas till kyrkoherde, skall
hafva undergått pastoralexamen, som icke behöfves, om han söker en kom-
ministratur. Jemväl i detta fall bör stadgandet förtydligas och förbättras.
Jag skulle visserligen vara beredvillig att antaga motionärens nu upplästa
förslag i sådan syftning, men dels hörde jag det icke rätt vill, dels tror
jag icke det vara möjligt att så här på rak arm, som man säger, fatta
ett definitivt beslut med full visshet om dess ändamålsenlighet, hvarföre
bäst torde vara, att Kammaren, med godkännande af grundsatsen, bifaller
mom. a, b och c samt återförvisar mom. d, på det att Utskottet må
söka att göra det till innehållet mera egentligt och klarare. Jag vill blott
tillägga ännu en gång, att jag högeligen skulle beklaga, om Andra Kam¬
maren skulle afslå ett sådant Betänkande som detta.
Med Herr Rosenberg hördes åtskillige ledamöter instämma.
lien i Mars, e. in.
549
Herr L i tim er: Utan tvifvel hvilar såväl motionärens ifrågavarande
förslag som Utskottets deröfver afgifna Betänkande på den i sig sjelf rig-
tiga afsigten att söka i någon mån åt församlingarne återvinna den dem
från kyrkans äldsta tider tillkommande rätt att vid val af lärare ingripa
med större inflytande än nu; men detta oaktadt tror jag, att det nu före¬
varande förslaget lider af så väsendtliga brister, att det icke är förtjent
af att bifallas, hvadan det icke heller skulle vara välbetänkt att nu antaga
detsamma. Motionären utgår från den optimistiska tanken, att i allmänhet
församlingarne skulle vara mera kompetente att tillgodose sina andligä
angelägenheter och mera måna om att deras andliga behof på bästa sätt
tillfredsställdes än stiftsstyrelserna. Denna åsigt är ganska naturlig föl¬
en person, hvilken är lifvad af så sannt religiöst intresse som motionären,
men jag vågar dock hemställa, huruvida icke, om förslaget antoges, ganska
ofta skulle inträffa att vid prestval helt andra bevekelsegrunder än krist¬
ligt nit skulle göra sig gällande. Det är nemligen samma förhållande vid
prestval som vid andra kommunala val, att partier uppstå, hvilka genom
agitationer söka vinna sina syften, och är det icke så sällsynt att till
grund för dessa syften ligga helt och hållet främmande, icke alltid så
rena bevekelsegrunder, samt att de, som tillfälligtvis kommit i besittning
af magten, begagna densamma utan all hänsyn till hvad som vid dylika
val borde vara det enda rättesnöret för deras handlingar. Det är derföre
icke heller sällsynt att finna, hurusom de församlingar, hvilka mera än
andra äro i behof af en prest med andliga gåfvor och religiöst nit, be¬
gagna sig af sin valrätt att från valet utesluta just en sådan prestman;
och lika väl som det kan hända, att i en församling, der mera andligt lif
gör sig gällande, väljes till kyrkoherde en duglig och oförvitlig prestman,
lika gerna kan det ock inträffa, att i en annan församling en person blir
vald, hvilken just skulle vara enkom skapad för att qvarhålla församlin¬
gen i andlig försoffning.
Jag vill nu ingå i en närmare undersökning af de särskilda punkterna
i Utskottets förslag.
Hvad först angår punkten a, deruti föreslås att samtlige medlemmar
i konsistorielt eller regalt pastorat, hvilka ega rösträtt å kyrkostämma,
må deltaga i prestval, så får jag tillkännagifva att jag icke har något
emot densammas antagande; ja! jag skulle till och med snarare vilja ut¬
sträcka rösträtten än längre än Utskottet föreslagit, ty om någonsin den
rena personlighetsprincipen skall göra sig gällande, så är det väl vid val
till presterliga beställningar; men då man sagt att svårigheter för den¬
sammas tillämpning skulle möta, så inskränker jag mig till hvad Utskottet
föreslagit; dock vågar jag hemställa, om dervid de medlemmars inom för¬
samlingen intresse, hvilka befinna sig under strecket, blifvit vederbörligen
tillgodosedt ?
Punkten b innehåller att vid prestval allenast en röst bör tillkomma
hvarje röstägande.
Det vill nästan synas som hade man vid afgifvandet af detta förslag
tagit till mönster hvad som nu gäller i afseende å riksdagsmannaval. Re¬
dan vid sistförflutne riksdag sökte jag emellertid visa, att icke så stor absur¬
ditet, som man ville låta påskina, ligger deruti att innehafvare af större
jordpossessioner ega större rösträtt än den mindre jordegaren, ty den förre
550
Den 4 Mars, e. m.
röstar ej för sin possession utan för alla de personer, hvilka äro anställde
i hans arbete. Derest man nu tillmäter honom allenast en enda röst, så
utesluter man från valet alla hans arbetare, hvilka dock hafva lika dyr¬
bart intresse i frågan som församlingens andra medlemmar. I öfrigt vå¬
gar jag hemställa, om det icke är skäl att åt den fasta befolkningen inom
församlingarne reservera så mycket inflytande vid val af prest, som enligt
1865 års ordning för prestval här i Stockholm tillkommer församlings-
medlemmarne. Rösträtten beräknas nemligen efter fyrktalet, dock att in¬
gen eger mera än 20 röster.
Punkten c innehåller, att alla val till prestsysslor böra med slutna
sedlar förrättas. Jag hemställer likväl om ett sådant stadgande kan an¬
ses vara klokt och välbetänkt; åtminstone borde det väl vara alternativt,
så att den som ville finge rösta öppet och tvärtom. Säkert är att, om
stadgandet rörande val med slutna sedlar blir lag, olägenheter, synner¬
ligast på landet, icke lära uteblifva, och torde kanske icke så sällan in¬
träffa att rent af bedrägeri begås derigenom, att i den okunniges hand
instickes valsedel å helt annan person än han annars med sitt val
åsyftat.
Beträffande slutligen punkten d, -- af innehåll att “vid val till prest¬
sysslor inom konsistoriela pastorat församlingen, om den det önskar, må
ega att begära fjerde profpredikant med iakttagande af de vilkor, som i
detta afseende för regala pastorat stadgade äro“ — så har redan af före¬
gående talare blifvit ådagalagdt, att de konsistoriela pastoraten genom
antagande af detta stadgande skulle komma icke i parité med utan i
annan vida bättre ställning än de regala. Men deremot hemställer jag,
om det icke skulle vara att harcellera de prestman, hvilka anmält sig
såsom sökande, om, oaktadt församlingen förklarat sig ämna kalla fjerde
profpredikant, och denne således hade utsigt till befattningen, de sökande
likväl skulle vara nödsakade underkasta sig prof. Åtminstone borde väl
den ändring medgifvas, att de prestmän, som, efter att hafva anmält sig
till erhållande af förslagsrum, sedermera underrättas att församlingen be¬
gärt fjerde profpredikant, må, om de så önska, derifrån afgå utan att
nödgas underkasta sig den onerösa och odiösa skyldigheten att aflägga
prof. Ehuru jag således med motionären öfverensstämmer derutinnan, att
åt församlingarne i de konsistoriela pastoraten bör tillerkännas den
rättighet, hvarom nu är fråga, och jag äfven vid föregående riksdag or¬
dat för vinnandet af en sådan rättighet, anser jag likväl att beslutet
härom icke bör aflättas i den form Utskottet föreslagit, utan skulle jag-
finna det vida bättre, om den åsigt uttalades att, innan förslag upprätta¬
des, församlingarne skulle gifva till känna om de önskade fjerde profpredi¬
kant, samt att de prestmän, hvilka anmält sig såsom sökande, derpå
finge, om de så önskade, återkalla sin ansökning.
Beträffande punkten d vågar jag derföre föreslå följande:
Sedan ansökningstiden till en ledig prestlägenhet gått till ända, före¬
tager konsistorium i vanlig ordning de inkomna ansökningshandlingarne
till pröfning och uppföre på en förteckning efter ålder i tjensten samt-
lige de sökande, hvilka konsistorium pröfvat kompetente och i öfrigt oför¬
hindrade att till ifrågavarande syssla föreslås, med utsättande tillika af
deras respektive förtjenster, sådane de af handlingarne utrönas. Denna
L)en 4 Mars, e. m.
551
förteckning öfversändes till kontraktsprosten för att genom hans försorg,
så fort sig göra låter, i moderkyrkan och tillhörande annexer och kapel¬
ler, såvida i dessa gudstjenst samma dag hålles, varda uppläst jemte af
kontraktsprosten utfärdad kungörelse derom, att fjorton dagar efter på-
lysningen kyrkostämma kommer att hållas med samtlige, enligt kyrko-
stämmoförordningen, § 4, röstberättigade församlingsmedlemmar för begä¬
rande af profpredikant.
Vid denna kyrkostämma, till hvars hållande kontraktsprosten eger att
i sitt ställe förordna någon närboende ojäfvig kyrkoherde, eger hvarje
närvarande röstberättigad nämna den bland de på förteckningen upp¬
tagne, hvilken han för sin del helst önskar höra såsom profpredikant, och
anses den af församlingen begärd, som erhållit mer än halfva antalet af
de afgifna rösterna. Omröstningen sker med slutna sedlar, å hvilka den
begärdes namn tecknas, och gälle ej dervid några muntliga eller skriftliga
fullmagter af frånvarande. Protokollet justeras omedelbart, uppläses näst¬
följande Söndag i moderkyrkan och öfversändes, sedan bestyrkt afskrift
blifvit intagen i kyrkostämmo-protokollsboken, genom tjenstförrättande
pastors försorg till kontraktsprosten, hvilken ofördröjligen öfversänder det¬
samma till konsistorium.
Har församlingen, såsom ofvan säges, begärt någon af de å förteck¬
ningen uppförde, och har kyrkostämmobeslutet vunnit laga kraft, göre
konsistorium derom anslag med föreläggande för öfrige sökande att inom
trettio dagar i Konsistorium anmäla, derest de icke önska såsom sökande
qvarstå. Efter förloppet af denna tid skride konsistorium till uppsättande
af förslag och uppföre derå i första rummet den af församlingen begärde
samt vidare i andra och tredje rummet dem ibland öfrige qvarstående sö¬
kande, hvilka konsistorium enligt gällande lag och författning pröfvar
till förslagsrum mest berättigade. Har ingen blifvit af församlingen begärd,
förfar konsistorium enligt förut gällande föreskrifter, sedan konsistorii
sålunda upprättade förslag vunnit laga kraft (se vidare §§ 1—28 samt
34_62 af nu gällande prestvalsförordning).
§§ 29—34 af prestvalsförordningen utgå.
(Hvad förut är stadgadt i afseende på förslags uppsättande i konsi¬
storium upphäfves, såvidt det står i strid med här stadgade ordning.
På grund af de anmärkningar jag nu tagit mig friheten framställa,
vågar jag således yrka att punkten d måtte varda till Utskottet åtene-
mitterad i af mig uppgifna syftning.
Herr Hedlund: Jag skulle icke hafva vågat yttra mig i denna
vigtiga fråga, derest icke densamma afsåge en reform inom Svenska kyr¬
kan, som, en gång fullbordad, är den största sedan reformationens infö¬
rande i Sverige. För dem, hvilka frukta denna reform, anhåller jag få
nämna, att den församling jag tillhör länge egt denna rättighet, hvarom
nu är fråga, och detta i än större utsträckning än som afses i föredragna
Betänkande, ithy att nemligen församlingen är berättigad att till kyrko¬
herde kalla hvilken prest i riket som helst, och har församlingen i san¬
ning icke haft skäl att ångra denna rättighet, ty resultatet deraf har va¬
rit att församlingen haft domprostar sådana som Hummel, Thomander
och slutligen Wieselgren, hvilket tyckes bevisa att församlingen vetat be¬
552
Pen 4 Mars, e. in.
vaka sina högre andliga intressen. Man har här uttalat farhåga att, om
förslaget antoges, församlingen skulle kunna välja en s. k. läsareprest.
Ja! jag antager att, i fall förslaget godkännes, icke blott en utan möj¬
ligen flera församlingar kalla en sådan person, som här blifvit betecknad
med benämningen läsareprest, men om församlingen anser en sådan per¬
son bättre kunna tillfredsställa sitt behof af mera allvarlig religiös vård,
så må hon gerna kalla den hon anser sig bäst behöfva. Yäl vet jag att
dessa s. k. läsareprester stå på den ståndpunkt, att de döma mig och de
med mig liktänkande till ganska obehagliga framtida förhållanden, men
jag är på samma gång nog irrlärig att tro att de här vid lag icke kunna
något uträtta, emedan den ena menniskans välfärd icke gerna kan ligga
i en annan medmenniskas hand, äfven om denne sednare låter kalla sig
“själasörjare", utan hvar och en är inför Gud sjelf ansvarig för sina
handlingar. Äfven med nyssnämnda antagande i fråga om resultatet af
utgången utaf församlingarnes valrätt, anser jag det således vara försam-
lingarnes fulla och ovilkorlig^ rättighet att till lärare i religionen välja
den man, som bäst öfverensstämmer med dess egen andliga ståndpunkt.
Beträffande rösträtten, så medgifver jag visserligen, hvad en föregående
talare uppgifvit, att densamma inom de äldsta kristna församlingarne var
lika för alla församlingens medlemmar, men vi böra dock ihågkomma att
med en församling då för tiden icke menades detsamma som nu. Dä be¬
tecknades med ordet församling en större eller mindre förening af men-
niskor, enade i denna tro, hopp och bekännelse. Enligt den Svenska
ortodoxa kyrkans uppfattning af detta ord, består församlingen af ett visst
antal hemman, sågverk, stångjernshamrar, glasbruk m. m. Det vore vis¬
serligen bra om här personlighetsprincipen kunde tillämpas, men då, så¬
som någon uttryckt s:g, det bästa ofta är fiende till det bättre, så bör
man icke försmå en förändring i framåtskridande rigtning, derföre att
man icke genast kan få en önskad reform helt och hållet genomförd. En
föregående talare yttrade, att stiftsstyrelserna skulle mången gång ega
större förmåga och månhet om församlingarnes andliga bästa än dessa
sjelfva, men han vidrörde dervid med alltför lätt hand den vigtiga om¬
ständigheten, att stiftsstyrelserna vid upprättandet af förslag till lediga
kyrkoherdebeställningar äro bundna af gällande befordringslagar, hvilket
gör att. de mången gång måste på förslaget uppsätta just sådana perso¬
ner, hvilka äro bäst egnade att “qvarhålla församlingen i andlig för¬
soffning".
Såvida Svenska kyrkan skall kunna bevara en tryggad tillvaro, anser
jag det vara nödvändigt, att bon beviljar församlingarne den frihet, hvarom
nu är fråga, och tror jag det icke vara med någon fara förenadt att i
dess .helhet antaga Utskottets förslag med den af motionären nu gjorda
modifiering, helst vi nogsamt känna alla de skärseldar samma förslag har
att genomgå innan det kan träda i verkställighet.
Herr Ljus lin: För min del anser jag nu gällande lag angående
prestval orättvis och oefterrättlig, och att ändring derutinnan är af be-
hofvet påkalladt. Det kan efter mitt sätt att se icke ligga någon rättvis
grund deruti, att personer inom en försanding, som hafva rösträtt vid kyrko¬
stämma och äfven äro skyldige att deltaga uti pastors aflöning, icke få
Den 4 Mars, e. in.
553
deltaga uti hans väljande, och då nu Utskottet framlagt, enligt min åsigt,
ganska fullgiltiga skäl för sitt förslag, så inskränker jag mig till att yrka
bifall till de tre första punkterna i samma förslag och återremiss al den
fjerde punkten.
Herr Björck: Den ståndpunkt diskussionen för ögonblicket har
gör det i min tanke öfverflödigt att ingå på en undersökning af förhål¬
landet med församlingens ursprungliga rätt att sjelf tillsätta själasörjare,
liksom att utreda huru församlingen gått miste om denna rätt. Jag vill
endast göra en erinran, som här kan vara på sitt ställe, om den mängd
författningar, hvilka angå detta ämne. Detta ådagalägger bäst, att man
numera befinner sig på ett helt annat område än det rätta, och att lag¬
stiftningen helt och hållet tänkt på presterskapet och kanske något på
Staten, men obetydligt på församlingen. Gifvet är emellertid, att det är
inom denna presten skall utöfva de egentliga presterliga förrättningarne.
Om man erkänner detta, om presten hufvudsakligen är tillsatt för att
verka till församlingens bästa, och att derför icke fordras hvarken många
tjensteår eller kunskap i administrativa författningar likasom ej heller er¬
farenhet i deras tillämpning, så skall det blifva tydligt, att ur synpunkten
af församlingars kallelserätt icke behöfvas andra vilkor än de allmänna
föreskrifter om de skyldigheter han har att iakttaga lör att blifva prest. Vid
en sådan i min tanke rigtig uppfattning af saken, skall man icke tveka att
åt församlingen gifva denna valrätt tillbaka.
Jag behöfver icke vara vidlyftigare utan vill genast öfvergå till de
här föreslagna punkterna.
Första momentet har icke blifvit föremål för någon anmärkning. En
talare har visserligen ansett, att rösträtten borde utstäckas längre än Ut¬
skottet föreslagit, men jag tror för min del, att man med skäl kan vara
med Utskottet ense derom, att de som ega rätt att tala på kyrkostämma,
äfven böra få utöfva rösträtt i detta fall. Om — hvad som bör ske —
rösträtten på kyrkostämma framdeles kommer att utsträckas än längre,
följer deraf ock en större rätt att taga del i detta val, men till dess synes
mig Utskottets förslag vara det för tiden lämpligaste (och bästa.
Hvad åter beträffar stadgandet, att vid ifrågavarande val endast en
röst bör tillkomma hvarje röstegande, hvilket nyss blifvit förordadt af
Herr Hedlund, sluter jag mig till denna mening, emedan, lika med ho¬
nom, jag sett tillämpningen af denna regel utfalla så lyckosamt, att jag
anser den böra göras allmänt gällande. Jag vill dock ej bestämdt be¬
strida, att ju icke möjligen till den vigtiga grundsatsens egen fromma det
kunde vara nyttigt att såsom en öfvergång medgifva de stora godsegarne
en något ökad inflytelse på valet. Emellertid kan jag icke annat än till¬
styrka bifall till momentet sådant det här lyder.
Icke heller har jag något att egentligen invända emot förslaget i tredje
momentet, att omröstningen vid prestval skall ske med slutna sedlar. En
talare har yrkat, att föreskriften borde göras alternativ, men jag befarar,
att ett dylikt medgifvande skulle i sjelfva verket vara skadligare än den
öppna voteringen.
Kommer så det fjerde momentet, hvilket hufvudsakligen varit föremål
för anmärkningar. Men mine Herrar, då redan är stadgadt, att de re-
554
Den 4 Mars, e. m.
gala pastoraten hafva rätt att kalla fjerde profpredikant, synes mig en så¬
dan rättighet vara vida mera behöflig för de konsistoriela. Dessa pasto¬
rat tillsättas på grund af förslag, som upprättas af konsistorierna och
denna myndighet är dervid bunden af de nyss nämnda befordringslagarne,
hvilka göra det nära nog till en nödvändighet att på förslaget upptaga
prester, hvilkas ålder är sådan, att de lämpligast borde lemna arbetet i
vingården helt och hållet. Deremot, siige hvad man vill om de regala
pastoraten och deras tillsättande af Regeringen, så är det likväl otvifvel¬
aktigt, att större säkerhet förefinnes, att en verksam man kommer att
förordnas till tjensten genom Kongl. Maj:ts utnämnande; helst detta åt¬
följes af konstitutionel ansvarighet för rådgifvaren.
Af en talare hafva uppgifvits många vilkor, som borde stadgas för
bevarande af presterskapets befordringsrätt, så vidt den låter förena sig
med församlingens kallelserätt; och jag får säga, att, så vidt jag fattade
dem, voro de särdeles tjenliga. De flesta tycktes vara af den beskaffenhet,
att de borde upptagas i lagen. Men vid detta tillfälle, vid det uttalande
Kammaren nu har att göra, torde det icke vara lämpligt att ingå i en be¬
stämd pröfning af dessa vilkor, och jag går ännu längre, då jag anser, att
Kammaren icke bör tala om några vilkor alls. Sedermera lider det intet
tvifvel, att, om saken vinner bifall af Kongl. Maj:t, vilkor nog komma att
stadgas för att försäkra presterskapets rätt till befordran, så vidt den står
att förlika med fritt val af församlingen. Derföre tror jag, att, om man
utesluter det vilkor, som äfven förekommer i momentet och med några
förändringar undanrödjer de anmärkningar, hvilka i öfrigt anförts emot
detsamma, Kammaren skall kunna jemväl i afseende å denna del af Be-
täkandet genast fatta beslut utan återremiss. I öfverensstämmelse härmed
har jag sökt att omredigera punkten och jag föreslår alltså, att fjerde
momentet må komma att lyda sålunda: d) att församlingen vid val till
prestsysslor må ega att begära fjerde profpredikant. Jag anhåller hos
Herr Talmannen om proposition härå,
Herr Henrik Hansson: I likhet med flere andra talare är jag
tacksam för det resultat, hvartill Utskottet kommit med anledning af mo¬
tionärens ifrågavarande förslag. Då emellertid åtskilliga anmärkningar
hlifvit framställda deremot, vill jag upptaga några af dem till besvarande.
I afseende å mom. b) har man sålunda sagt, att vid prestvalen den
graderade skalan skulle ega företräde. För min del tror jag det icke.
Snarare befarar jag, att valet derigenom oftast skulle utfalla i strid med
folkets intresse. Det är bekant, att på många ställen den större gods-
eller bruksegaren plägat använda sin nuvarande röstöfvervigt vid valet
mera i ändamål att förskaffa sig en glad sällskapsbroder, som kunnat roa
honom vid spelbordet, än att gifva församlingen eu god själasörjare. Der¬
före vore det efter mitt förmenande önskligt, om folket hädanefter också
finge ett ord med i laget. Derföre gillar jag personlighetsprincipen i detta
fall och följaktligen äfven innehållet af momentet.
Hvad vidare beträffar mom. c), har här yrkats, att stadgandet skulle
göras alternativt, så att äfven öppen omröstning skulle vara medgifven,
om så önskades. Jag anser, att ett sådant medgifvande vore mindre
lämpligt. Man invänder, att de som rösta med slutna sedlar handla i
Ilen 4 Mars, e. m.
555
tysthet. Men bättre är dock, att en regel gäller för alla, och för min del
finner jag den Utskottet uppställt vara den bästa,
Fjerde momentet har slutligen vackt betänklighet, bland annat der¬
före att en läsareprest derigenom skulle kunna blifva vald till kyrkoherde.
Frågan gäller dock här enligt min uppfattning icke, om en läsare blir
kallad till prest eller icke, utan att församlingen må ega rätt att få den
prestman hon vill hafva. För öfrigt är min tro den, att i de fall då en
s. k. vinkelpredikant kan vinna anhang och sympathier, orsaken är att
söka i det befintliga presterskapets bristande nitälskan i sitt kall eller
oförmåga att uppfylla och motsvara sina åhörares önskningar. Då under
nuvarande förhållanden en församling kan tvingas att taga emot prester,
hvilkas lefnadsvanor och tänkesätt äro allt annat än presterliga, kan man
icke förundra sig öfver, att folket icke visar mycken håg att gå i kyrkan
utan heldre söker för sina andliga behof, hvilka icke mättas af den lösa
maten, tillfredsställelse på annat håll.
Jag gillar derföre den grundsats, som momentet velat uttrycka, men
då visadt blifvit, att detta icke skett på ett fullt klart och exakt sätt,
förenar jag mig i yrkandet om återremiss af 4 mom. på det att genom
Utskottets förslag må åstadkommas en redaktion, med hvilken man kan
vara belåten, men godkänner de tvenne öfriga momenten utan förändring.
Herr Kolinodin: Med anledning af det sätt, hvarpå Herr Björck
upptagit och vederlagt flertalet af de anmärkningar, som emot Utskottets
förslag blifvit framställda, kan jag inskränka mig till endast några få ord.
Det har bland annat blifvit sagdt, att det skulle vara ett optimistiskt
påstående, “att församlingarne, bättre än stiftstyrelserna, skulle kunna
tillgodose sina andliga behof'1 i afseende på val af församlingslärare. Jag
tillåter mig deremot anmärka, att konsistorium, af lagen bundet vid bok-
stafsmeriterna, eger allt för liten frihet, för att i någon väsendtlig mån
kunna tillgodose de andliga behofven, under det att församlingen, efter
Utskottets förslag, just skulle erhålla ganska stor frihet i detta afseende.
Saknar deremot församlingen rent af förmågan att bedöma förenämnda
behof, så borde ju all valrätt, äfven den nu existerande, undanrödjas och
Kongl. Maj:t, församlingarne ohörda, öfverallt tillsätta prester. Till dessa
yttersta konseqvenser skulle man väl dock ej vilja gå. ‘
Flera förslag till förändrad redaktion af 4 mom. hafva blifvit fram¬
ställda. Jag för min del tror dock, att det vore bäst, att, i öfverens¬
stämmelse med Herr Rosenbergs förslag, återremittera denna punkt till
ny behandling, dock med erkännande af den grundsats, som i densamma
uttalas. Till de öfriga trenne momenten af förslaget yrkar jag fortfarande
på Kammarens bifall.
Herr Ulir: Då jag redan förut instämt med Herr Jonas Andersson
och dermed också gifvit min åsigt till känna, skulle jag icke ytterligare
hafva begärt ordet, så framt icke invändningar emot snart sagdt alla punk¬
terna under diskussionen blifvit gjorda. Dessa invändningar hafva dock,
efter det jag begärt ordet, blifvit vederlagda, hvadan jag icke nu behöfver
upptaga dem, utan vill jag inskränka mig till att vidröra det förslag, som
framställts angående den fjerde punkten. En talare har nemligen före¬
550
Dell -1 Mara, c. m.
slagit, att fjerde profpredikant skall kallas redan innan de treune på för¬
slag uppförde aflagt prof, för att dessa skulle slippa att företaga en
fåfäng resa. Det kunde ju dock hända, att församlingen, sedan den
kommit i tillfälle höra deras aflagda prof, skulle med sitt val falla på
någon af dem, som blifvit på förslaget uppförde, och i så fall hade ju
dennes resa icke varit fåfäng. Jag för min del anser att den, som sökt
en presterlig befattning, också gerna bör kunna företaga en resa till plat¬
sen för att aflägga prof.
Jag skulle visserligen kunna ansluta mig till det af Herr Björck fram¬
ställda förslaget till redaktion af fjerde punkten, men det torde dock vara
fördelaktigare att återremittera densamma till Utskottet. Jag bifaller de
tre första punkterna, men yrkar sålunda återremiss af den fjerde punkten,
och önskar att detta måtte ske så enhälligt som möjligt, på det att Kam¬
maren måtte visa, att den i denna fråga, som riksdag efter riksdag varit
å bane, verkligen önskar någon förändring.
Herr Grape: Åtskillige föregående talare hafva anmärkt, att våra
nu gällande befordringslagar för prester leda till det ofördelaktiga resultat,
att oduglige, orkeslöse och af ålder otjensthare prestman nästan företrädes¬
vis blifva uppförde på förslag till lediga platser; det är emot detta påstå¬
ende jag ber att få nämna några ord. Den olägenhet, som här blifvit
påpekad, är redan till en del undanröjd genom Kongl. Brefvet af den 31
Maj 1867, enligt hvilket domkapitlen anbefallas att vid upprättande af
förslag till lediga prestsysslor fästa afseende icke allenast vid den sökandes
ålder och öfriga tjenstemeriter, utan äfven på det nit, den skicklighet och
duglighet, den sökande i tjeusten ådagalagt. Denna författning har, så¬
som nyligen tillkommen, måhända ännu icke blifvit allmänt känd, men
dess tillämpning skall otvifvelaktigt hafva en stor del af de missförhållan¬
den, som hittills egt rum.
Hvad Utlåtandet i öfrigt vidkommer, ber jag att endast i korthet få
tillkännagifva, att jag bifaller Utskottets förslag angående mom. a och b,
men att vidkommande mom. c jag dragit i betänkande lämpligheten af
val med slutna sedlar, då bland allmogen ännu så många finnas, för hvilka
skrifkonsten är främmande. Desse skulle sålunda nödgas begagna sig af
skrifvarebiträde för valsedelns uppsättande, och häraf kunna missbruk
uppstå, som blefve större än dem, man söker håfva. Derföre anser jag-
fördelaktigast, om omröstningen vid prestval fortfarande blir öppen. An¬
gående mom. d hyser jag väl tvifvel om ändamålsenligheten och nyttan af
den utvidgade kallelserätt, som blifvit församlingarne föreslagen, men vill
ej motsätta mig återremiss af denna punkt, för att åtminstone erhålla en
förändrad redaktion deraf, hvilket i min tanke är högeligen behöflig!.
Herr Heden gr en: Då tiden redan är så långt framskriden, vill
jag icke upptaga densamma för Kammaren genom att söka bemöta de
anmärkningar, som blifvit gjorda mot mitt förslag. Jag förenar mig med
Herr Björcks förslag till omredigering af mom. d, då jag måste erkänna
rigtigheten af den anmärkning, som af denne talare mot förslaget blifvit
framstäldt, men motsätter mig deremot frågans återremitterande till Ut¬
skottet, enär en sådan återremiss så skulle draga ut på tiden, att frågan
Den 4 Mars, e. m.
557
möjligen icke hunne afgöras denna riksdag, dels till följd af de många
omvägar, hon i sådant fall skulle göra, och dels i anseende till de många
andra vigtiga arbeten, som taga Riksdagens tid i anspråk. Då vi nu fått
förslag till en bättre redaktion af mom. d, anser jag återremiss vara obe¬
höflig och att vi snarast vunne det mål, hvartill vi sträfva, genom anta¬
gande af denna redaktion.
Herr Magnet 1: Jag instämmer med den största glädje och till¬
fredsställelse i de grundsatser, som genomgå detta förslag, men då det¬
samma troligen kommer att till Utskottet återförvisas, för att undergå
omarbetning med afseende på den diskussion, som nu i frågan egt rum,
ber jag att få hemställa, huruvida icke skäl vore att vidtaga en förändring
i afseende på den i mom. a bestämda rösträtten i deri syftning, att röst¬
rätt må tillkomma hvarje husfader eller, der sådan icke finnes, husmoder.
Det synes klart, att, i en sådan angelägenhet som denna, hvarje husfader,
såväl torparen och dagakarlen som den störste egendomsegaren i försam¬
lingen, har samma ömmande intressen för de sina, och jag anser derföi'e
rösträtten icke böra inskränkas till dem, som ega sådan rätt å kyrko¬
stämma.
Hvad mom. c angår, anser jag den slutna voteringen ega stora för¬
delar framför den öppna, men då skrifkonsten ännu icke är en tillhörig¬
het för alla, anser jag äfven hvar och en bör hafva rätt att aflemna sin
röst viva voce.
Vidkommande den fjerde punkten, tror jag att, om återremiss af
denna punkt kommer att ega rum, Utskottet torde böra beakta det af
Herr Lithner framställda förslag till förändrad redaktion af denna punkt.
o
Herr A strand: Jag beklagar i sanning, att tiden är så långt fram¬
skriden, då ännu så många frågor återstå. Det hade varit väl, om Kam¬
maren varit talrikare samlad, om icke så många platser stått tomma, då
Kammaren snart går att uttala sitt omdöme om ett Betänkande af den
vigt som det nu föreliggande.
Utskottet har uppdelat sitt ifrågavarande förslag i fyra moment,
hvaraf dock de tvänne första stå så nära hvarandra, att de väl skulle
kunna sammanföras till ett. I momentet a föreslår Utskottet, “att samt-
lige medlemmar i konsistorielt eller regalt pastoiat, hvilka ega rösträtt å
kyrkostämma, må deltaga i prestval11; och fortfar i mom. b, “att vid så¬
dant val allenast en röst bör tillkomma hvarje röstegande.11 I detta hän¬
seende har dock Utskottet, efter mitt förmenande, både gått för långt
och gjort för litet. Om vi frånträda den grund, vi nu ega för utöfvandet
af rösträtt vid prestval, anser jag vi böra, mera än Utskottet gjort, fästa
oss vid personlighetsprincipen. Det torde väl vara lika vigtigt för den
fattige som för den rike att få deltaga i valet af själasörjare, ja, kanske
ofta vigtigare för de förstnämnda, liviika icke ega den utvägen att i reli¬
giösa angelägenheter hänvända sig till den prest, som har deras förtroende.
Här borde Utskottet hafva tagit steget ännu längre.
Men då Utskottet åter föreslagit, att alla, som vid kyrkostämma ega
rösträtt, böra vid prestval ega lika stor rösträtt, bar Utskottet begått en
stor orättvisa. Jag anser hvarken med billighet eller klokhet öfverens- "
558
ihn i Mars, e. ni.
stämmande, att en person, hvilken, t. ex. såsom hyresgast, tillfälligtvis bor
inom församlingen och skattar jemnt så mycket, som är vilkor lör röst¬
rätts erhållande å kyrkostämma, att, säger jag, denna person, måhända
helt och hållet ointresserad af församlingens angelägenheter, skall i fråga
om prestval kunna utöfva lika stor rösträtt som egaren af flera hemman
med kanske en personal af tre å fyrahundra personer. En sådan rätts¬
grund kan jag icke finna rättvis. Om personlighetsprincipen lädes till
grund, då skulle alla, vare sig de betala större eller mindre skatt till
kommunen, ega lika rösträtt; men frånträda vi denna grund, tillämpa vi
den icke i dess strängaste konseqvens, då anser jag fyrktalet vara den
enda rigtiga grunden för rösträtts utöfvande, äfven om, såsom en talare
påstått, icke personen, utan qvarnar, sågverk och åkerfält derigenom skulle
komma att välja själasörjare. I den syftning, jag nu påpekat, yrkar jag,
att dessa moment måtte förändras, och föreslår af denna orsak deras
återremitterande till Utskottet.
Hvad Utskottets förslag i mom. 3 angår, skulle jag obetingadt ingå
derpå, om nemligen skrifkonsten ännu vore tillräckligt känd och öfvad,
men för närvarande tror jag den slutna omröstningen skulle gifva tillfälle
till stora missbruk. Jag har mig bekant ett prestval, som skett ined slutna
sedlar och ber att för Eder, mine Herrar, få berätta, huru dervid tillgick.
Det fanns inom församlingen en allmänt aktad person, åt hvilken de
öfrige församlingsboarne uppdrogo att afgöra valets utgång. Han efterkom
för denna gång deras önskan, men då befattningen, efter en tids förlopp,
åter blifvit ledig, vägrade han att villfara församlingens äfven nu uttryckta
önskan, att han ensam skulle bestämma valet. Efter någon öfverläggning
beslöts, att lotten skulle afgöra, hvilken af de trenne på förslag uppförde
skulle erhålla platsen. Man upptecknade namn på trenne omröstnings-
sedlar och lottningen försiggick. Lyckan tycktes sålunda hafva afgjort
utgången, men, mine Herrar, de trenne sedlarne, som kastats i urnan,
innehöllo alla ett och samma namn. Jag befarar att sådana händelser
ofta skulle inträffa vid prestval, om det slutna omröstningssättet skulle ega
rum: man trodde möjligen, att valsedlarne innehöllo olika namn, men i
denna tro kunde man blifva bedragen. Oaktadt jag måste medgifva, att
vid den öppna omröstningen större tillfälle finnes för påtryckning af
röstvärfvare, samt att desse onekligen härvid lättare kunna kontrollera att
deras utgifter icke varit fåfänga, anser jag mig dock böra, på de skäl jag
anfört, yrka afslag å Utskottets ifrågavarande moment.
I mom. d har Utskottet föreslagit, “att, vid val till prestsysslor inom
konsistoriela pastorat, församlingen, om den det önskar, må ega att be¬
gära fjerde profpredikant med iakttagande af de vilkor, som i detta afse¬
ende för regala pastorat stadgade äro“. Jag tror icke, att Utskottet kom¬
mit till någon lycklig lösning af denna fråga. En gammal regel säger att
“ingen är sämre än då han gifter sig och ingen bättre än då han dör“,
men man torde härvid kunna göra ett undantag för prestmän, hvilka blif¬
vit uppförda på förslag till någon presterlig befattning, ty de härvid of¬
tast uppträdande partierna kunna, hvar för sig, aldrig nog djupt i smut¬
sen dränka motsidans kandidat eller nog mycket till skyarne höja sin egen.
Då så är förhållandet för närvarande, i huru mycket större grad skulle
Den 4 Mars, c. m.
559
det icke blifva fallet, om församlingen finge rätt att kalla fjerde profpre¬
dikant och rösträtten utvidgades?
Detta förslag innehåller dessutom en orättvisa mot vårt nuvarande
presterskap, som, med antagande af nu gällande vilkor för befordran, in¬
gått i statskyrkans tjenst. De äldre skulle måhända genom den före¬
slagna förändringens antagande alltjemt komma att förbigås af den yngre,
samt således aldrig erhålla någon befordran. Detta vore åtminstone en
möjlighet och i densamma ligger allt annat än rättvisa.
titta antager en församling, att ingen af de trenne på förslag upp¬
förda presterne kunna motsvara församlingens billiga anspråk på en
god själavård, och i sammanhang dermed får man ofta höra yttras, att
det vore bäst att välja den äldste eller den sjukligaste, enär man deri¬
genom snarast skulle blifva i tillfälle att få anställa nytt val; men oak¬
tadt dessa dåliga auspicier händer dock ganska ofta, att församlingen se¬
dermera blifvit rätt belåten med den själasörjare de erhållit. Detta be¬
visar, enligt min uppfattning, att den uti ifrågavarande hänseende af Ut¬
skottet föreslagna förändringen icke är af behofvet påkallad.
Utskottets förslag tror jag icke heller skulle lyckligt inverka på det
yngre presterskapet. Utsigten till en hastig befordran och vinstbegäret
skulle möjligen mana dem till att söka folkgunst, samt att hyckla känslor,
som för dem vore främmande. Jag vill för min del icke befordra ett så¬
dant vingleri; och jag tror sålunda, att äfven detta moment i alla hän¬
seenden bör ogillas.
Herr Lithner: Jag ber att med några ord få bemöta de anmärk¬
ningar, som här blifvit emot mitt förra yttrande framställda.
En talare näst efter mig har skildrat de lyckliga förhållanden, som
äro rådande i den församling, hvarifrån han är. För min del tror jag, att
det skulle gestalta sig på samma sätt i alla andra församlingar som i
Göteborg, om de blott voro i besittning af den bildning och de många
tillfällen att förvärfva en sådan, hvarpå detta samhälle är så rikt, ja kan¬
ske det rikaste i vårt land. Det anförda exemplet från Göteborg torde
således i och för sig ingenting bevisa. Samme talare har äfven sagt, att
man nu, då territorium utgör grunden för församlingen, gått från det
gamla kyrkobegreppet af församling, så att då församlingen förr var en
förening af liktänkande varelser, den numera utgöres af en samling qvar-
nar, sågverk, bruk o. s. v. Men det torde väl dock fälla af sig sjelf, att,
då församlingen uppträder i rummet, dess medlemmar komma att bo på
samma ställe och der, hvar och en för sig, äfven få sina intressen att
bevaka; och hvad det gamla kyrkobegreppet af församling beträffar, vill
jag blott anmärka, att aposteln Paulus i sina bref till församlingarne i
Rom, Philippi, Thessalonica o. s. v. talar om dessa samhällen såsom terri-
toriela, på samma sätt som vi nu tala t. ex. om Göteborg.
Man har beskyllt mig för att hafva begått en inkonseqvens, då jag å
ena sidan talade om den rena personlighetsprincipen såsom den enda ra¬
tionel grunden för rösträtt, och å den andra sidan om en graderad röst¬
skala. Men mine Herrar! det är icke jag, utan Utskottet, som varit in¬
konseqvent; det är Utskottet, som uppställt rösträtt vid kyrkostämma så¬
som vilkor för att välja själasörjare. För öfrigt får jag nämna, att jag
560
Den 4 Mars, e. m.
endast af välvilja för förslaget tillåtit mig framkasta mina egna anmärk¬
ningar. Det torde vara att antaga, att, om denna Kammare stadnar i det
beslut, som nu är föreslaget, Första Kammaren icke kommer att gå in
derpå; hvadan således frågan för denna riksdag icke får någon utsigt
lör sig.
En' annan talare liar med välvilja upptagit det formulär af förslagets
fjerde punkt, som jag uppgjort, men tillika yttrat, att i afseende å denna
punkt icke borde göras några tillägg, utan att den helt enkelt borde lyda
så: “vid val till prestsysslor inom konsistoriela pastorat må församlingen,
om den så önskar, ega rätt att begära fjerde profpredikant “. Härvid vill
jag dock hemställa, huruvida icke, då detta förslag för Kongl. Maj:t fram-
lägges, det för sakens framgång vore nödigt att visa, på hvad sätt och i
hvad rigtning Kammaren tänkte sig att detta kallande af fjerde prof¬
predikant skulle vara verkställbar!, för att icke stå i för stor motsats till
nu gällande befordringslagar. Jag tror derför, att en återremiss af fjerde
punkten i det syfte, jag förut tillåtit mig angifva, verkligen är af nöden
och att Kammaren icke nu på stående fot kan fatta något beslut.
På grund af hvad jag anfört, yrkar jag återremiss till Utskottet af
Betänkandets fjerde punkt; i afseende å den tredje punkten är jag böjd
för att instämma med de talare, som yrkat afslag i den rigtning, att va¬
len böra ske med öppen omröstning.
Herr Carl Ifvarsson: Jag har begärt ordet för att afstyrka den
återremiss af förevarande Betänkande, som blifvit af åtskillige talare för¬
ordad. Jag tror nemligen, att både de som af välvilja och de som af
motvilja för sjelfva saken i fråga påyrka en sådan återremiss, icke skola
dermed vinna någonting annat, än att frågan undanskjutes och kanske
icke ens inom Andra Kammaren — det må nu så vara, om den ej med-
hinnes i Första Kammaren — kommer att under innevarande riksdag
få sin lösning. De många olika anmärkningar, som här framställts mot
Betänkandet, tyckas för öfrigt icke bevisa, att det skulle kunna lyckas
Utskottet uppgöra ett förslag, hvilket alla skulle känna sig benägna att
gilla. Dertill kommer att, åtminstone efter mitt förmenande, man har
fullt skäl vara belåten med Utskottets förslag, sådant det är efter den af
Herr Björck i fjerde punkten gjorda förändringen, och att man kan utan tve¬
kan antaga densamma; hvilket jag för min del får tillstyrka.
Herr Rosenberg instämde med Herr Carl Ifvarsson.
Herr Anders Jonsson: Jag ber att endast få tillkännagifva att
jag lemnar mitt bifall åt punkterna a, b, c. i Utskottets förslag och, hvad
punkten d beträffar, antager den af Herr Björck gjorda redaktiousfor-
änd ringen af densamma.
Herr Lars Persson: Det var egentligen med anledning af punk¬
ten c, som jag begärde ordet, för att få uttrycka min åsigt om densamma.
Man har här gjort invändningar emot föreskriften i nämnda punkt, att
“alla val till prestsysslor skola ske med slutna sedlar*1. Men jag anser
dessa
Den 4 Mara, e. m.
561
dessa invändningar till förmån för den öppna voteringen vara af föga eller
intet värde, enär jag sjelf varit i tillfälle erfara den slutna voteringens
företräde såväl vid val till riksdagsman och landstingsman förn på kyrko¬
stämma. Den öppna omröstningen kan vara föremål för en obehörig in¬
verkan och påtryckning, hvilken bäst förekommes genom omröstning med
slutna sedlar.
Att nu återremittera Betänkandet hade jag ansett mindre nödigt, då
jag trodde, att man skulle kunna antaga detsamma, sådant det var efter
den afBerr Björck gjorda förändringen af punkten d, men, då flere talare
påyrkat en sådan återremiss, skall jag ej motsätta mig densamma, under
det jag för öfrigt bifaller de tre första punkterna i Utskottets Betänkande,
och, angående fjerde punktén, den omredigering af densamma, som Herr
Björck föreslagit.
Öfverläggningen var slutad. Proposition framställdes särskjldt å-hvarje
moment i Utskottets ifrågavarande hemställan, och blefvo momenten a,
b och C ■ : l i : •Öl ji.inhu
bifallna.
b.. ;i,.i Ajy.irbAiiA-l
Vid derefter framställd proposition å momentet d förspordes, skilj¬
aktiga meningar och begärdes votering. Följande voteringsproposition
uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som bifaller hvad Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 8 tillityrlct
i momentet d uti sista punkten af dess Betänkande N:ö 5,
A .Iii . i: rdt<(/Tj> Mic: .iiUiC
röstar ja; ; -nr.ii, ,Li;: i .i i :/
Den det ej vill, . m-.> n-.rumv.i/ ÅevJ
ivstar nej;
Vinner nej, har Kammaren beslutat att berörda moment skall er¬
hålla följande lydelse:
“att föl-samlingen vid val till prestsysslor n å ega att begära fjerde
profpredikant11.
Omröstningen utföll med 11 ja mot 103 nej; i följd hvaraf Kamma¬
ren beslutat i enlighet med nej-propositionen. ,]x.
Herr Åstrand, med hvilken Herrar A. ron Proschwitz och Lithner
förenade sig, reserverade sig mot Kammarens beslut öfver samtliga mo¬
menten af Utskottets nu sednast föredragna hemställan.
§ 5.
Ledighet från riksdagsgöromål meddelades följande ledamöter:
Herr Daniel Danielsson under 14 dagar från den 11 dennes,
Herr Sederhohn under 6 dagar från den 9 dennes,
Herr Medin under 4 dagar från den 5 dennes,
Herr Jonas Andersson under 9 dagar från den 17 dennes,
Riksd. Prot. 1808. 2 Afd. 1 B nd.
36
Den 4 Mars, e. m.
562
Herr Karl Larsson från Elfsborgs län under 14 dagar från den 9
dennes och
Herr Indebetou under 9 dagar från den 9 dennes.
§ 6.
Till bordläggning första gången anmäldes följande ärenden:
Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 30—33, angående regleringen af ut¬
gifterna under Riks-statens Sjette till och med Nionde Hufvudtitlar.
På särskild hemställan beslöts, att dessa 4 Utlåtanden skulle sättas
fräpnst på föredragningslistan vid nästa sammanträde, på det att beslut
då skulle kunna fattas om ordningen för föredragningen af dessa Utlå¬
tanden.
Stats-Utskottets Utlåtanden:
;:N:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
öfverlåtelse till enskildt bolag af Ronneby helsobrunn i Ronneby socken,
Medelstads härad och Blekinge län;
N:o 35, i anledning af väckt motion, angående försäljning af Statens
egendom i Constantinopel;
tf oi N:o 36, i anledning af väckt motion om upplåtelse af ett mantal
örum Storgården i Gäseneds härad till boställe åt fjerde afdelningschefen
vid Elfsborgs kompani af Westgöta regemente;
N:o 37, i anledning af vackt motion om upphörande af arrendet utaf
Sala silfververk, m. m.
N:o 40, i anledning af Kamrames skiljaktiga beslut rörande Stats-
Utskottets Memorial N:o 9, om nedsättning i den vid sednaste riksdag för
Andra Kammarens ledamöter bestämda resekostnadsersättning;
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8, angående vilkoren för för¬
säljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker.
f»im$ tiii v/tf lin § 7-
Upplästes och godkändes Riksdagens Kansli-deputerades förslag dels
läll' Riksdagens underdåniga skrifvelse N:o 2, angående val af Justitie¬
ombudsman och hans suppleant, dels ock till förordnanden för de till
nämnda befattningar valde personer.
om Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 11 e. m.
In fidern
Carl Kullberg.
1