Motioner i Första Kammaren, N-.ö 57,
25
N:o 57.
Af Iferr Schartau, om antagande af en författning rörande för-
lagsinteckning m. m.
Det har under en längre följd af år utgjort en ofta förspord klagan,
att de föreskrifter, Indika nu äro gällande i afseende på säkerhet för för¬
lag, som gifves för bergs- och brukshandteringar eller fabriker eller handt¬
verk, dels befunnos spridda ij allmänna lagen och särskilda författningar
samt ofullständiga och icke nog allmänna, dels, ehuru afseende likartade för¬
hållanden, icke sinsemellan öfverensstämmande eller lämpade efter de för
inteckningar i fast egendom gällande föreskrifter. Dessa föreskrifter, så
vidt de numera kunna anses fortfarande ega gällande kraft, återfinnas uti
17 Kap. 7 § Handels-balken af 1734 års lag, Förlags-ordningen den 24
Februari 1748, Allmänna Manufaktur- och Handtverks-privilegierna den 29
Maj 1739, Hall-ordningen den 2 April 1770 och Reglementet för Eskilstuna
fristad den 2 Mars 1833. Att denna klagan icke saknat skäl för sig, der¬
om torde de förslag, som till afhjelpande af bristerna, antingen under ut¬
veckling af den redan gällande lagstiftningen eller genom beträdande af
en annan väg för densamma, blifvit väckta af begge Statsmagterna vid sär¬
skilda tillfällen, bära nogsamt vittnesbörd, ehuru dessa förslag, hvart för
sig, vid den granskning de blifvit underkastade från den andra Statsmag-
tens sida, icke lyckats vinna densammas bifall, på grund af de betänklig¬
heter, som emot antagande af något af dessa förslag ansetts förefinnas.
Vid riksdagen åren 1847—1848 aflät Kongl. Maj:t den 16 Oktober
förstnämnda år nådig Proposition till Rikets Ständer, med förslag till för¬
ordning angående förlagsinteckning. Detta förslag, hvarmed afsågs att, så
vidt ske kunde, meddela å alla dylika aftal utan åtskilnad tillämpliga lag¬
bud och desamma i en enda förordning sammanföra, vann dock, på grund
af de betänkligheter, som deremot ansetts möta, icke Ständernas bifall, ef-
Bih, till Rilesd. Frat. 1868, 1 Sami, 2 Afd. 1 Band. 4 Höft. 4
26
Motioner i Första Kammaren, N:o 57.
ter hvad deras derom till Kongl. Maj:t den 26 September 1848 aflåtna
underdåniga skrifvelse utvisar.
Sedan denna tid har någon åtgärd för frågans lösning icke blifvit
från Regeringens sida vidtagen, utan de förslag, som derefter framkommit,
hafva för sitt initiativ att tacka Representationen. Dessa förslag hafva lik¬
väl hufvudsakligen utgått från en annan princip än den förut gällande, i
det man genom desamma sökt uti lagstiftningen införa en deruti förr be¬
fintlig, men för snart halftannat århundrade sedan derifrån utesluten grund¬
sats, den nemligen om rättighet att gifva underpant i lös egendom, utan att den¬
samma till pantemottagaren öfverlemna. Efter det Lagberedningen uti sitt år
1850 afgifna förslag till Handels-balk i 6 Kapitlet intagit föreskrifter om
handfången pant och om underpant, väcktes af en ledamot af Borgare-Stån¬
det vid 1859 — 1860 årens riksdag, Herr A. W. Björck, ett förslag i detta
svfte, ehuru icke i den utsträckning, som blifvit af Lagberedningen för-
* t _ cv o o
ordad, utan inskränkt till vissa uppgifna yrken; men Ständerna — »som val
funnit behofvet af en utväg att gifva säkerhet i lös egendom för den, som
ej hade någon annan att erbjuda, men icke kunde undvara egendomens be¬
sittning, hafva under sednare tiderna varit så påfallande, att, i brist af an¬
nat, en annan form för pantsättning användts», men tillika ansågo, »att all
rättsgrund saknades för nu gällande inskränkningar i rätten för hvarje med¬
borgare att bereda sig kredit genom underpant af honom tillhörig egendom,
af hvad beskaffenhet som helst, samt derföre funno någon särskild lagstift¬
ning om förlag icke vidare böra ega rum,» — beslutade fördenskull för de¬
ras del samt anmälde genom underdånig skrifvelse den 20 Oktober 1860
till Kongl. Maj:ts sanktion ett förslag till lag rörande underpant i lös egen¬
dom, affattadt i närmaste öfverensstämmelse med Lagberedningens förut
omförmälda förslag. Detta förslag vann likväl icke Kongl. Maj:ts godkän¬
nande af skäl, som finnas anförda uti den af Kongl. Maj:t den 21 Okto¬
ber 1862 till då församlade Ständer aflåtna nådiga Skrifvelse; och vid sam¬
ma riksdag blef denna fråga icke heller föremål för Ständernas öfverläggnin-
gar. Vid den derpå följande 1865 —1866 års riksdag bragtes likväl frågan
ånyo under pröfning genom en af Herr IL P. W. Gahn inom Borgare-
Ståndet väckt motion. Detta förslag, hufvudsakligen öfverensstämmande med
Herr Björcks förut omförmälda, föranledde dertill, att Ständerna, uti under¬
dånig skrifvelse den 20 Juni 1866, hos Kongl. Maj:t anmälde till sanktion
en ny författning rörande förlagslån, genom hvilken författning rättigheten
att erhålla och gifva intecknadt förlag utsträcktes jemväl till jordbrukets
idkare. Men äfven detta lyckades icke tillvinna sig Kongl. Maj:ts bifall,
på grund af de anmärkningar, som deremot vid detsammas granskning i
Högsta Domstolen framställdes och hvilka till sitt hufvudsakligaste innehåll
Motioner i Första Kammaren, N:o 57.
27
finnas omförmälda uti Kongl Maj:ts vid sednaste riksdag den 11 Januari
1867 aflåtna nådiga Skrifvelse N:o 4.
Då jag delar den, på sått ofvan berördt är, så väl förut af Rege¬
ringen, som af föregående Ständer uttalade åsigt om behöfligheten oeh
angelägenheten af en bestämdare och tidens kraf bättre motsvarande lag¬
stiftning uti förevarande ämne — en åsigt som hos mig ytterligare stad¬
gats vid öfvervägande af de icke ovigtiga och till en del genomgripande
förändringar, som under det sista årtiondet egt rum inom så väl närings-
som tullagstiftningen, — har jag funnit mig uppmanad att på detta sätt ännu
eu gång draga frågan under Nationalrepresentationens pröfning. För att
bilda en grund eller utgångspunkt för denna pröfning, har jag tagit mig
friheten uppgöra bilagda förslag till författningar, sådana jag tänkt mig de¬
samma kunna antagas, intilldess erfarenheten hunnit gifva vid handen de
ytterligare förändringar i denna lagstiftningsgren, som än vidare kunna fin¬
nas erforderliga. Att förslaget i det hufvudsakligaste öfverensstämmer med
det af sednast Ständer uppgjorda, lärer genast falla i ögonen; och att
bygga på denna grund, har äfven varit min mening. De af mig föreslagna
förändringar äro derföre allenast sådana, som jag funnit vara nödvändiga
i följd af de mot sistnämnda förslag gjorda anmärkningar, eller som jag
trott böra vidtagas, på det förslaget, om det af Riksdagen skulle antagas,
måtte kunna påräkna äfven Regeringens bifall. Det är också endast för
de sålunda föreslagna förändringarne som jag här nedan vill i största kort¬
het angifva de hufvudsakligaste skälen.
Hvad härvid genast måste bemärkas, är den inskränkning mitt för¬
slag innehåller i fråga om de näringar, åt hvilka rättighet att kunna er¬
hålla förlagslån och få desamma intecknade skulle medgifvas, i det att
från denna rätt blifvit uteslutne idkare af jordbruket och fiskerinäringen-
Jag måste derföre angifva min ståndpunkt beträffande denna fråga. Hvad
således först angår fiskerinäringen, så synes den rättighet att få erhållet
förlag intecknadt, hvilken förut varit idkarne af denna näring medgifven
genom Kongl. Stadgan och Reglementet för nordsjöfiskerierna och salte-
rierna i Göteborgs och Bohus län den 21 Juli 1774, numera hafva upp¬
hört, i följd af det härom meddelade stadgandet uti 46 § af nu gällande
Fiskeristadga af den 29 Juni 1852; och att nu särskildt för denna näring
söka upplifva en afskaffad förmån, har jag icke ansett vara af föreliggande
omständigheter påkalladt. Hvad åter beträffar jordbruket; så ehuru jag ej
förnekar de stora svårigheter, som för närvarande hemsöka den gäldbundne
jordegaren och arrendatorn, har jag likväl icke trott mig böra uti förslaget
till författning äfven upptaga dessa klasser af näringsidkare, emedan jag be¬
farat, på grund af de anmärkningar som emot förut väckta förslag i dy¬
28 Motioner i Första Kammaren, N:o 57.
lik syftning blifvit gjorda, att det skulle leda till hela reformens undan¬
skjutande.
Det uti bilagda författningsförslags 1 § gjorda tillägg, utöfver hvad
Ständernas förra förslag innehöll, af orden »eller annan till förädling af
råämnen afsedd inrättning», har tillkommit i afsigt att förtydliga begreppet
om hvad med fabrik förstås, hvarom i lagskipningen vid flera tillfällen olika
åsigter gjort sig gällande, samt för att söka förekomma all ovisshet eller
tvetydighet i uppfattningen om hvilka industriidkare, som lagligen må vara
berättigade att af den i denna, § gifna frihet sig begagna.
Föreskriften, att afhandlingen skall »af begge parterne» undertecknas,
har tillkommit för att undanrödja en anmärkning, som emot det förra för¬
slaget, hvaruti uttrycklig föreskrift härom saknades, inom Högsta Domsto¬
len framställdes; och ehuru bland vilkoren för återbetalningen den derför
bestämda tid äfven kan anses utgöra ett, har uttryckligt stadgande härom
likväl synts mig icke vara öfverflödigt.
Det tillägg 2 § innehåller utöfver Ständernas förra förslag om rät¬
tighet för förlagstagare att, då räntan blifvit betingad till mer än sex för
hundrade om året, äfven inom kortare tid, än i afhandlingen stadgats, för¬
laget återbetala, är jemväl föranledt af inom Högsta Domstolen gjord an¬
märkning i denna del emot det förra förslaget, och har synts mig vara det
lämpligaste sättet att skingra de farhågor, som eljest kunnat härutinnan
uppstå.
Vid den § af Ständernas förra förslag, som motsvarar förevarande
förslags 3 §, gjordes inom Högsta Domstolen den anmärkning, att i sagda
§ något äfventyr ej vore stadgadt för underlåtenhet att iakttaga föreskrif¬
ten i §:s första punkt. Någon föreskrift i denna syftning finnes ej hel¬
ler uti nuvarande § införd; dock torde det, till bemötande af nämnda an¬
märkning, vara nog att erinra, att påföljden icke kan blifva annan, än att
förläggaren, derest han befinner sig i den kathegori, att han enligt lag är
skyldig att öfver sin rörelse föra bok och räkning, eller om han, utan
att kunna dit hänföras, ändock fört sådana böcker och räkenskaper, att laga
vitsord finnes böra dem tillkomma, genom berörda underlåtenhet förlorar
rättigheten att vid uppkommande tvist med förlagstagaren åberopa sin han¬
delsbok såsom bevisningsmedel emot denne.
Den förändrade redaktionen åter af §:s andra punkt har vidtagits
för att undvika en tydning af densamma, som icke varit lagstiftarens
mening i det förra förslaget, men hvilken, på sätt i Högsta Domstolen
blifvit anmärkt, likväl kunnat åt densamma gifvas.
De uti förslagets 4 och 5 §§ vidtagna förändringar af Rikets Ständers
förslag äro allenast gifna följder af hvad förut i författningen förekommer,
Motioner i Första Kammaren, N;o Öl.
29
så att någon redogörelse härför icke kan anses erforderlig; men deremot
torde en sådan tarfvas i fråga om den vida mera genomgripande förändring,
som förslaget innehåller i afseende å den plats inom förmånsrättsordningen,
som hädanefter skulle tillkomma intecknadt förlag.
Som bekant är, innehöll Ständernas merberörda förslag icke någon
förändring i denna del, utan anvisade för det intecknade förlaget i all¬
mänhet samma plats, som nu tillkommer förlag vid bergsbruk eller andra
sådana verk, och hvilken förekommer uti sista punkten af 7 § i 17 Kap.
Handels-balken. Emot denna bestämmelse erinrades af Högsta Domstolen,
bland annat, att det icke vore lämpligt att för förlagsfordringar bibehålla
en så hög förmånsrätt, som den nu gällande lagstiftningen med dess strän¬
gare begränsning af förlagslån medgåfve dessa; att i sådant hänseende för¬
lagsfordringar nu hafva företräde icke allenast framför omyndigs fordran
hos förmyndare, utan jemväl i utmätt egendom framför fordran, för hvilken
utmätningen skett; att, om sistnämnda förfogande, som vidtogs genom Kongl.
Förordningen den 8 Oktober 1861, hvarigenom utmätning jemväl först
erhöll en bestämd plats i förmånsrättsordningen, redan nu kunde gifva
anledning till anmärkning, såsom egnadt att sammanblanda begreppen för¬
månsrätt och sakrätt, skulle sådant i än högre grad blifva fallet, då til¬
lämpningen af förmånsrätt för förlagsfordringar oftare än hittills komme att
påfordras och kollisioner emellan sådana fordringar, för hvilka utmätning
skett, således oftare kunde komma att ega rum, samt att den för omyndigs
fordran hos förmyndare nu medgifna förmånsrätt alltför ofta skulle blifva
utan betydelse och den omyndige sålunda i sjelfva verket ofta beröfvas eu
fördel, som, intilldess förmyndarevården kunde blifva på ett mera be¬
tryggande sätt ordnad, icke syntes böra betagas honom till förmån för
annan fordringsegare, som ej heller vunnit sakrätt, men som varit i tillfälle
att sjelf vårda sin rätt.
På dessa skäl, hvars rigtighet icke torde kunna jäfvas, har jag ansett
förslaget i denna del böra omarbetas; och då icke heller någon anledning
lärer förefinnas, hvarföre åt förlagsfordringar skulle tillerkännas förmåns¬
rätt framför de fordringsanspråk, som omförmälas uti återstående §§ af
förmånsrättsordningen, har någon annan plats för dylika fordringar, än sist
ibland de förmånsberättigade icke kunnat för dem anvisas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, vågar jag vördsamt föreslå,
det Riksdagen måtte, för sin del, besluta tvänne författningar af denna
lydelse:
A). Med upphäfvande af hvad om förlagslån och förlags-
fordringars intecknande och betalningsrätt nu är genom särskilda
författningar stadgadt, förordnas, som följer:
30
Motioner i Första Kammaren, N;o 57
§ 1.
Gifver någon annan förlag i penningar eller varor, att dermed
drifva bergsbruk, fabrik eller annan till förädling af råämnen af-
sedd inrättning eller handtverk, och vill det förlag inteckna låta;
då skall afhandling derom, med dag och årtal, skriftligen upp¬
rättas, af begge parterne undertecknas och med vittnens underskrift
förses. I afhandlingen skall uppgifvas såväl försträckningens belopp
och dess egenskap af förlag för viss uppgifven rörelse samt tiden
och öfriga vilkor för återbetalningen, som ock stället för rörelsens
drifvande, och må inteckning icke fastställas, utan att förlagstagaren
sådant i handlingen uttryckligen medgifvit.
§ 2.
Förlagsgifvare ege, der afhandlingen blifvit i öfverensstämmelse
med nästföregående § upprättad och intecknad, att åtnjuta den
vinst af förlaget, som han sig betingat, ändå att densamma öfver
sex för hundrade om året stiga skulle; vare dock, i sistnämnda
fall, förlagstagaren berättigad att, ehvad föreskrifter rörande en
längre återbetalningstid i afhandlingen kunna finnas stadgade, efter
sex månaders föregången uppsägning å hans sida, förlaget till
fullo återgälda.
§ 3.
Räkning öfver intecknadt förlag bör för hvarje år inom tre
månader efter dess utgång förlagstagaren af förlagsgifvaren be¬
visligen tillställas. Sker det och har förlagstagaren ej, inom tre
månader från det han räkningen emottog, tillsagt förlagsgifvaren
att räkningen ej godkännes, eller klander derå instämt; ege sedan
förlagstagaren ej rätt till talan å något, som i den räkning upp-
fördt finnes.
§ 4.
Afhandling om förlag intecknas hos den Rätt, inom hvars
domvärjo den rörelse drifves, för hvilken förlaget är gifvet, och
intages i protokollet angående bouppteckningar, morgongåfvobref
samt afhandlingar om lösöreköp. I öfrig! skall angående förlags*-
inteckning tillämpas hvad om inteckning i fast egendom stadgadt är.
Motioner i Första Kammaren, N:o 57.
31
§ 5-
Inteckning, hvarom i nästföregående § sägs, skall, för att för¬
blifva gällande, förnyas inom två år från den dag då den bevil¬
jades, samt vidare inom två år efter hvarje förnyelse. Förnyelsen
skall ske hos Rätten i den ort, der bergsbruket, fabriken, inrätt¬
ningen eller handtverket då drifves; och förfares dermed på sätt
om förnyelse af inteckning i fast egendom stadgadt är.
Denna förordning träder i verksamhet från och med den 1
Januari 1869. Förut meddelade förlagsinteckningar bedömas efter
dittills gällande föreskrifter, men böra, för att bibehålla sin för¬
månsrätt, förnyas inom nämnda års utgång, samt derefter vidare,
i öfverensstämmelse med hvad uti 5 § af denna förordning stad¬
gadt är.
B). Med upphäfvande af sista punkten i 7 § af 17 Kap.
Ilandels-balken införes efter 12 § af samma kapitel, sådant detta
lyder enligt Kongl. Förordningen den 8 Oktober 1861, en ny
§ af denna lydelse:
§ 13.
Gifver någon annan förlag i penningar eller varor, att dermed
drifva bergsbruk, fabrik eller annan till förädling af råämnen an¬
sedd inrättning eller handtverk, och har han låtit förlaget in-
tecknas, pa sätt särskildt stadgadt är; njute sådan förlagsman
efter desse förmånsrätt i hvad tillverkadt och oföryttradt är, i de
för rörelsen nödiga råa ämnen, i fordringar hos arbetare eller
andra för sadana förskott, som för rörelsens bedrifvande lemnade
blifvit, så ock i all lös egendom, som till rörelsen hörer eller för
densamma användes. Om förlagsinteckningars inbördes företräde
och betalningsrätt gälle hvad här ofvan i 9 § 1, 2 och 3 mom.
om inteckning i fast egendom stadgadt är;
och skulle, såsom följd häraf, nummerordningen å nuvarande
13—19 §§ förändras till motsvarande 14—20 §§, likasom deruti
förekommande hänvisningar till andra §§ i öfverensstämmelse här¬
med rättas.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 27 Januari 1868.
Frans Schartau.