8
Motioner i Första Kammaren, N:o 21.
hemtas så beskaffad afkastning, som i 2 § af oftanämnda Kongl.
Förordning förmäles.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den 24 Januari 1868.
W. Croneborg.
Mo 21.
Af Herr CrOUCbOFg', W., angående förändring af 5 § i Kongl.
Förordningen om egors fredande mot skada af annans
hemdjur samt om stängselskyldighet.
Uti förut afgifven motion har jag sökt ådagalägga, huruledes nu gällande
lagstiftning i fråga om hemmansklyfning och jordafsöndring utgör hinder för åstad¬
kommande af egentliga skogsegendomar och af en väl ordnad skogshushållning.
Ett annat väsentligt hinder mot en ordnad skogskultur ligger uti 5 § 2 mom. af
Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning om egors fredande mot skada af annans hemdjur
samt om stängselskyldigheten af den 21 December 1857. Här stadgas nemligen:
»Finnes mellan egor, som nu sagde äro, ej stängsel, då skall, så länge det förhål-
»lande fortfar, den ohägnade marken anses vara till gemensamt mulbete upplåten,
»der ej annorlunda aftaladt är.» Det ligger ovedersägligen en motsägelse i detta
stadgande mot ingressen till författningen och 1 § 1 mom. af den Kongl. Förord¬
ningen, då derigenom man icke allenast icke sökt freda utmark från betande af
främmande kreatur, utan i stället förklarat mulbete i utmark gemensamt, derest
icke annorlunda aftaladt är eller stängsel åstadkommes, och således, ehuru 1 § pro¬
klamerar den grundsats, att en hvar skall hålla den tillsyn öfver sina kreatur att
de icke ofreda annans egor, ett undantag blifvit gjordt för utmarker, hvilka dock
i en stor del af vårt land representera egendomarnes största och egentliga värde
och således borde åtnjuta samma skydd som inegor.
Hvad
Motioner i Första Kammaren, N:o 21.
9
Hvad nu först angår mulbete i skogsmark, lärer det väl icke kunna jäfvas,
att betandet af kreatur i skogsmark utgör ett absolut hinder för en ordnad skogs¬
skötsel, den må i afseende på återväxten vara lemnad åt naturen eller grundad på
kultur, samt med hänsigt till afverkningssättet beräknad på trakthuggning eller
blädning. I alla dessa fall förorsakar kreatursbetet å skogsmark att återväxten af
skogen, om den också icke alldeles uteblifver och omintetgöres, likväl försenas och
förminskas, så att hvarje genomtänkt och på bestämd längre tid beräknad afverk-
ningsmethod alldeles förfelas, hvarjemte kulturen i vårt land, så länge denna frihet
till skogsbete får vara lag, blifver betydligt dyrare än i utlandet, emedan arbetet,
förnyade gånger förstördt, flera gånger måste göras om.
För att freda sin skogsmark från betandet af andras kreatur, hänvisas ega-
ren att derom träffa aftal med grannen eller också att göra stängselvitsord gällande.
Med den åsigt jag hyser, att icke någons kreatur må göra ofred å annans mark,
synes mig lämpligare hafva varit, att lagstadgandet haft en omvänd lydelse, sålunda:
»Finnes mellan egor, som nu sagde äro, ej stängsel; då skall det oaktadt den ohäg-
»uade marken icke anses vara till gemensamt mulbete upplåten, om ej annorlunda
»aftaldt är.» Med aftalen förhåller sig påtagligen i de aldra flesta fall så, att den,
som har fördelen af att mulbete hålles gemensamt, vägrar ingå ett aftal, hvarige¬
nom den i lagen honom medgifna rätt, ätt å annans mark få sina kreatur födda,
honom beröfvas. Stadgandet är också ytterst ofullständigt. Med antagande att
en skogsegare kan träffa aftal med sin närmaste granne, att en hvar betar sina
kreatur å sin egen åstängda mark under tillsyn af vallhjon, så berör ett sådant
aftal endast denna grannes rätt, men icke hans nästa grannes, hvilken, om icke aftalet
blifvit vidare utsträckt, opåtaldt kan drifva sina kreatur in på den förstnämnde
skogsegarens mark. Återstår således för fredande af skogsmark att påfordra stängsel.
Här stöter egare af större areal, hvarå han vill uppdraga skog, på sådana i 5 § 1
mom. beskrifna hinder och serskilda svårigheter i afseende på stängselns utgörande,
att han derföre och i betraktande af dermed förenade kostnader samt den mängd
skogseffekter, som åtgå till de långa gärdesgårdsträckorna i skogsmark, måste upp¬
gifva hvarje tanke att genom hägnad få skogen fredad.
Det är i högsta grad hår dt, att eu egare af skogsmark icke skall hafva full¬
komlig dispositionsrätt öfver denna sin egendom, utan af gällande lag vara så godt
som tvungen att i afseende på bete tåla intrång från grannarnes sida, och att utan
någon slags ersättning och, hvad än värre är, ofta till stor egen skada nödgas
upplåta bete åt grannar, bvilka på egen mark sakna sådant; och det vore väl ej
för mycket begärdt att äfven detta slags egendom må vara förbehållen egaren, då
man betänker att genom gällande jagtstadga det vildbråd, som finnes på egarens
mark, är förklaradt vara hans tillhörighet och att brott mot denna stadga äro be¬
lagda med ganska stränga straff. En egare af skogsmark, söm har insigt om den
Bill. till lliksd. Prot. 1868. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft. 2
10
Motioner i Första Kammaren, N:o 21.
skada hans skog har af bete, kan väl besluta sig för att icke släppa sina egna
kreatur på bete i skogen, eller att ordna betandet på ett ändamålsenligt och oskad¬
ligt sätt, men har nu ingen magt att afhålla grannar från att begagna detsamma,
eller att tvinga dem att följa de föreskrifter, lian finner lämpligt bestämma för denna
betesrätts utöfvande.
Alla dessa nu andragna olägenheter synas mig likväl kunna lätteligen un-
danrödjas. Uti trakter, der kreaturen i väsendtligare mån skola hemta sin sommar-
föda af skogsbete, eller i egentliga skogstrakter, åtföljas de nästan allmänt af vall¬
hjon, ej mindre för att freda dem för rofdjur, än äfven för att tillse att de icke
förirra sig i de vidsträckta markerna. Hvad är då enklare och mer naturligt, än
att sådan tillsyn utsträckes derhän, att kreaturen hållas å egarens mark utan att
göra intrång på annans egor! Enligt 30 § i Kongl. Förordningen om stängselskyl¬
dighet kan egare af kreatur redan nu råka ut för ersättningar till följd af hans
vallhjons vållande eller försumlighet, och det är således icke egentligen något nytt,
att vallhjon böra hålla tillsyn öfver den hjord, som är lemnad i hans vård. De
jordegare, som hafva så små eller olämpligt liggande skogsskiften att deraf svårig¬
het för dem skulle uppstå att begagna bete på egen mark, må vara anvisade att
genom aftal med grannar eller genom arrenderande förskaffa sig betesmarker, derest
de önska hafva sommarbete för sina kreatur.
Då likvisst, på det den förändring i omordade lagbudet jag åsyftar, må kunna
blifva ett för hela vårt vidsträckta land gällande allmänt stadgande, särskildt afse¬
ende här fästes vid den ganska vigtiga näring, som i våra nordligare och intill brö¬
drariket gränsande landskap utöfvas med uppfödande af hästar och handeln med
detta djurslag, och det derföre är nödigt att de, som sysselsätta sig med denna
ingalunda obetydliga affär, må kunna fortfarande, såsom hittills, begagna det från
gamla tider öfvade sättet att öfver sommaren fritt släppa sina djur i de vidsträckta
ut- och skogsmarkerna, torde med hänsyn till dessa omständigheter serskildt för
detta djurslag ett undantag böra medgifvas, hvilket jag så mycket mindre tvekar
att förorda, som dessa djurs betande enligt mitt förmenande icke utöfva)- något
synnerligt menligt inflytande på skogsåterväxten, dels till följd af sitt ringare antal,
dels till följd af det sätt hvarpå, och de ämnen hvaraf de hemta sin näring.
För att vinna det med denna motion afsedda ändamål, eller att freda skogs¬
mark från betande af andra kreatur än egarens till marken, föreslår jag vördsamt,
att Riksdagen för sin del beslutar förändring af 5 § af Kongl.
Förordningen den 21 December 1857, om egors fredande mot
skada af annans husdjur samt om stängselskyldighet, sålunda:
»utgöres egor af skog, utmark eller beteshage å båda sidor,
eger stängselvitsord ej ruin. Den ohägnade marken skall likväl
icke anses till gemensamt mulbete upplåten, der ej annorlunda
aftaladt är;
Motioner i Första Kammaren, N:o 22.
11
hästkreatur må likväl fritt beta på ohägnad skog eller
utmark, dock vare kreaturets egare ansvarig ersätta den skada,
som af sådant kreatur tillfogas inegor, dessa må vara inhäg¬
nade eller icke.»
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.
Stockholm den 24 Januari 1868.
W. Groneborg.
]%ho 22
Af Herr Croiieborg, W., angående ett tillägg till 9 § i 12 Kap.
Skiftesstadgan.
För undanrödjande af de hinder, som i nu gällande lagstiftning förefinnas
emot en vårdad skogshushållning och möjligheten att åstadkomma egentliga skogs-
egendomar utan förening med landtbruk, har jag hos Riksdagen föreslagit förändrin¬
gar i Kongl. Förordningen af den 6 Augusti 1864 angående hemmansklyfning och
jordafsöudring, samt den 21 December 1857 angående stängselskyldighet. Under
förutsättning ätt mina härom gjorda framställningar vinna bifall, vill jag härmed
söka ådagalägga, hurusom de allmänna föreskrifterna om skiftesläggning i Kongl.
stadgan om skiftesverket den 9 November 1866 hafva ett ganska menligt inflytande
på skogsskötsel, beräknad på framtida bestånd och afkastning. Vid ett laga skifte,
der hemmantalet antages till delningsgrund, har egaren af en emot viss årlig af¬
gäld afsöndrad lägenhet eller skogstrakt, som icke är satt i mantal, icke någon
talan, utan föres den af den jordegare, från hvilkens hemmanslott afsöndringen skett.
Om och i hvad mån lägenhetsinnehafvarens rätt under skiftesförrättningen varder
bevakad lärer väl i allmänhet bero på skatte-egarens större eller mindre utsigt att
få lägenheten ånyo sammanlagd med hemmanslotten, men blotta möjligheten att
lägenhetsinnehafvarens rätt varder förbisedd eller förnärmad, innefattar redan en
brist i lagstiftningen, som i vårt lagbundna samhälle bör undanrödjas. Det kan
väl härvid invändas, att den sålunda förnärmade har sin regress till skatte-egaien,