Motioner i Första Kammaren, N:o 10.
17
J¥:0 f ©
Af Herr Säve, J. A.? om förändring af tiden för val af Riks¬
dagens Fullmägtige i Riksbanken och Riksgälds-kontoret.
1 nära sammanhang med nyss afgifna motion får jag föreslå följande för¬
ändrade lydelse af 1 mom. 71 § Riksdagsordningen: “Lagtima Riksdag skall hvart
tredje år, då efter nya val af ledamöter för hela Andra Kammaren Riksdagen sam¬
manträda välja Fullmägtige att jemlikt särskilta reglementen, Riksbankens och Riks¬
gäld s-kontorets medel och tillhörigheter förvalta11.
Hvarje vigtigare och mer omfattande förvaltningsbestyr fordrar hos den der¬
till valde icke blott god vilja, naturlig fallenhet och preliminära kunskaper, utan
äfven en genom fortsatt handläggning förvärfvad noggrannare kännedom och öfning
i dess fullgörande. Dessa färdigheter vinnas icke på en gång, allraminst af den
dertill oförberedde. Skälen för den här åsyftade grundlagsförändringen äro således
till en del desamma, som för den redan föreslagna förlängningen af Justitie¬
ombudsmannens embetstid, men de få här en vidsträcktare tillämpning och ökad
styrka vid betraktande af de vidlyftiga räkenskaper och i landets hela välfärd djupt
ingripande frågor, som förekomma i Riksbankens och Riksgälds-kontorets förvalt
ning. Här fordras kännedom af dessa verks ej blott räkenskapsböcker utan hela
inrättning, af deras transaktioner sins emellan och med utlandet, af kurs- och
vexelförhållanden, af reglementen och lagar, ja af landets hela kreditsystem. Hvil¬
ken förut oinvigd skulle anse sig i dessa ämnen hemmastadd endast genom en
kortare tids öfversigt eller handläggning? Våra yppersta financier och räken¬
skapsförare, ja Bankens egna och pålitligaste tjensteman hafva ej kommit till denna
fullkomligare insigt, utan genom flerårigt studium och öfning. Borde man då ej
gifva de män, som Riksdagen hedrar med sitt förtroende att vara Bankens och
Riksgälds-kontorets styresmän någon längre tid t. ex. af tre år att sätta sig in uti
och göra sig förtrogna med sitt uppdrag. Äfven fordra ju kontinuiteten i ärendenas
behandling och styrelsernas förtroende hos utlandet, att Fullmägtige icke för ofta
ombytas eller kunna ombytas. Man kunde föreställa sig, att genom Andra Kammarens
personalförändring och nya val, hvart tredje år, den enhet och stadga i styrelsegrund-
satser och åtgärder, som här synas åsyftade, i allt fall skulle rubbas: men då vi önska
Bih. Ull Biksd. Prot. 1868. 1 Sami. 2 Afd. *1 Band. 1 Käft. 3
18
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
kontinuitet, önska vi dock ej förstening i dessa räkenskapsverks förvaltning och
mot hvarje våldsam omkastning i system och grundsatser, som de nya elementerna
i Riksdagens Andra Kammare möjligen kunde införa ibland Fullmägtige, deremot
utgör ju den Första och mer permanenta Kammarens val en tillräcklig motvigt.
På dessa grunder och i öfvertygelse, att det värde Representationen med
råtta tillerkänner sin nya Riksdags-ordning, ej utesluter möjligheten af partiella för¬
bättringar, ej heller lider förminskning deraf, om man i en eller annan punkt skulle
återgå till äldre stadganden, vågar jag hoppas Kammarens bifall till äfven denna
grundlagsförändring och anhåller vördsamt om remiss af motionen till Höglofl. Kon-
stitutions-Utskottet.
Stockholm den 23 Januari 1868.
J. A. Säve.
JM.O 11,
Af Herr Dickson, Charles, angående ändring af 8 § 1 mom. i
gällande Bevillning s-stadga.
Enligt nu gällande Bevillnings-förordning medgifves, för hvarje inkomst af
kapital och arbete, som icke uppgår till 1,800 R:dr R:mt, ett afdrag af 300 R:dr.
Ändamalet härmed, som otvifvelaktigt är att bereda en skattelindring för mindre
bemedlade, vinnes dock icke fullständigt, ty svårt är att bestämma gränsen för en
dylik skattelindring, och genom antagande af ett begränsadt belopp, utöfver hvilket
dylikt afdrag icke får ega rum, måste alltid fäll inträffa, då en ökad årlig inkomst
af blott en R.dr medförer en ökad årlig bevillning af3R:dr. Denna olägenhet gifver
sig i ännu kännbarare grad tillkänna vid uttaxering af medel till fyllande af kom¬
munala behof, då kommunalskatten, som grundar sig på den bevillning, som erläg¬
ges för inkomst af kapital och arbete, stundom uppgår till tre eller fyra gånger bevill-
ningen. Häraf blir väl en följd att de personer, hvilkas inkomst icke uppgår till