22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 247.
På grund af dessa bevekande omständigheter vågar jag således vördsamt
hemställa,
att Riksdagen måtte af för handen varande medel bevilja f. d. Stuteri¬
bokhållaren Carl Johan Berger en årlig pension af 600 Riksdaler,
motsvarande hälften af hans förra lön, att under hans återstående lifstid
åtnjutas.
Anhålles om remiss till Stats-Utskottet.
Stockholm den 25 Januari 1868.
Johan Olsson
från Calmar län.
N:o 247.
Af Herr R. T. Busok: Om ändringar i vissa delar af Kong!. Majds förnyade
Skiftes-stadga af den .9 November 1866.
Då jag går att vid denna Riksdag väcka motion om åtskilliga, efter min
åsigt behöfliga förändringar i den af Kongl. Maj:t den 9 November 1866 förnyade
nådiga Stadga för skiftesverket i Riket, kommer jag troligen att mötas af det yt¬
trande, att nu gällande Stadga är så ny, att man ännu ej hunnit pröfva verknin-
garne af densamma. I så fall förutskickar jag den anmärkningen, att detta ej är
förhållandet, emedan förenämnda författning, hvad ock dess ingress utvisar, i det
hufvudsakligaste blott är en omskrifning af 1827 års Skiftes-stadga jemte samlande
på ett ställe af de ändrijftgar deri, som under följande år beslutats, så att hvar och
en, synnerligast de som hafva mångårig praktisk erfarenhet af samma verkningar,
mycket väl kunna bedöma de missförhållanden som ännu qvarstå. Jag tager mig
derföre friheten här nedan påpeka de delar, deri jag i synnerhet anser tarfvas rättelse
och ändring, hufvudsakligen i betraktande af de förändrade förhållanden som gjort
sig gällande inom jordbruket sedan laga skiftenas början, hvilka i och för sig icke
obetydligt bidragit till dettas ökade lyftning.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 247.
23
Som en förbättrad öfvergång från det gamla storskiftesverket uppstodo en¬
skiftena, dock så att samtidigt dermed förrättades storskiften, i det att blott en del
af då befintlige landtmätare erhöllo rättighet att verkställa enskiften, under det att
de öfrige fortfarande förrättade storskiften, men ofta under samma förhållanden, så
att vid den tiden skilnaden emellan stor- och enskiften i många fall blott bestod i
namnet. Deraf blef en följd, att många, om ej de flesta af enskiftena, förrättade
hufvudsakligen på grund af förening emellan jordegare, hvilka ännu ej hunnit ka¬
sta en blick framåt på hvad som genom enskiftena egentligen var afsedt att vinnas,-
äro lika litet öfverensstämmande med nutidens fordringar på ett väl ordnadt jord¬
bruk som de gamla storskiftena. Dessa sednare få dock, enligt § 3 Skiftes-stad¬
gan, rubbas, då, på sätt § 89 föreskrifver, en hufvudsakligen förmånligare egoindel¬
ning kan ske, hvilket ej enligt § 3 eger rum med enskiftena, hvilka icke få ändras,
ehuru jag kan förete många fall, der, som ofvan är nämndt, enskiften finnas, som
för jordens regelbundna brukning äro mycket olämpligare än storskiften, hvilka få
genom nytt laga skifte rubbas. Till eu del är förhållandet lika med många laga
skiften, synnerligast sådana der skifteslagets egor bestått af delvis sänka och vat¬
tensjuka marker, deri delegare fått hvar sin andel, men hvilka marker numera, till
följd af skedd uppodling och afdikning äro fullt jemförliga med skifteslagets öfriga
jord, så att utflyttning dit kan ega rum. En enda hemmansegare, med huru liten
lott som helst, kan således nu, mot alla de öfrigas vilja, hindra en bättre och ofta
högst nödvändig förändring af jordindelningen och derigenom förorsaka dem stor
förlust, och det synes mig ej vara för tidigt att söka åstadkomma en ändring häri.
Det torde invändas häremot, åt t jordegare härigenom komme att blifva betungade
med onödiga kostnader i och för nya skiften, men så blir ej fallet, enär föreskrif¬
ten i § 89, enligt den ändring jag ämnar föreslå, icke medgifver, att äldre skiften
få rubbas, så vida det ej tydligen utredes, att betydligare fördelar vinnas, och när
så sker, är kostnaden ej onödigtvis utgifven. Af hvad ofvanföre är anfördt, kan jag
ej annat finna än med allmän fördel öfverensstämmande, om så väl en- som laga
skiftena finge rubbas, då de äro så verkställda, att större och betydligare fördelar
vunnes genom ny delning, men som vid laga skiftena dock ej i allmänhet vidlåda
så stora oformligheter som vid enskiftena, och de dessutom äro tillkomna i en sed¬
nare tid, torde det vara skäl, att en viss andel af jordegare inom ett skifteslag er¬
fordrades, utan hvars medgifvande i intet fall förut verkstäldt laga skifte finge
ändras.
•På grund häraf får jag härmed föreslå, att § 3 erhåller följande lydelse:
Har jord, som hörer till by eller till hemman, deri två eller flere ega
del, genom teg-, stor- eller enskifte i flera skiften blifvit lagd; vill den
som i sådant skifteslag eger ett eller flera hemman eller en eller flere
hemmansdelar, laga skifte erhålla, hafve ock der vitsord till, utan att å
teg-, stor- eller enskifte meddelad fastställelse eller eljest ingången och
stadfästad förening må sådant hindra eller derför i vägen ligga. Lag
24
Motioner i Andra Kammaren, N:o 247,
samma vare med sådant laga skifte, som efter pröfning enligt § 89 befin-
nes vara så verkstäldt, att ändring deri kommer att medföra betydligare
fördelar; dock att dylik fråga ej kan komma under ompröfning, så vida
icke hälften af delegare i skifteslaget sig om nytt skifte förena.
§ 28 föreskrifver så väl, att landtmätaren skall å förrättningsstället infinna
sig kl. 10 f. in., som ock att, om lian uteblifver öfver kl. 12, skall han ansvara så¬
som för tjensteförsummelse. Ofta inträffar att landtmätaren kan medhinna tvänne
sammanträden på en dag, men efter bokstatliga ordalydelsen af §:n är detta honom
ej tillåtet, men då det tydligen ej kan vara meningen förhindra en lönlös tjenste¬
man att arbeta så mycket han förmår, desto heldre som sådant ej är förenligt med
jordegares intresse, får jag föreslå, att § 28 erhåller följande lydelse:
När den till förrättningen utsatta tiden infaller, skall landtmätaren, jemte
gode männen, publika ombud och delegare å förrättningsstället sig in¬
finna. Uteblifver landtmätaren och kommer ej innan dagens slut, då må
gode männen, publika ombuden och delegare åtskiljas. Får landtmätare
la,era föi-fall, läte han derom underrätta alla vederbörande, så fort ske
kan; vare han ock i båda dessa fall skyldig att utsätta ny förrättnings-
dag, på sätt i § 27 sägs. Kommer ej landtmätaren inom tvänne timmar
efter den af honom utsatta tid, och låter han icke laga förfall anmäla,
eller försummar han att vederbörande om inträffadt förfall underrätta,
då sådant varit honom möjligt; ansvare såsom för tjensteförsummelse.
§ 34 i nu gällande Skiftes-stadga föreskrifver: att om delegare eller publikt
ombud uteblifver från landtmäteriförrättning, sedan den lagligen är kungjord, går
förrättningen icke dess mindre för sig. Nu kan inträffa — hvilket jag vet äfven
varit fallet —- att vid utsatt sammanträde icke någon af delegarne tdlstädeskom-
mer, då det bör falla af sig sjelf att landtmätaren ej kan företaga förrättningen,
likasom att sökanden är den som till uppskofvet i så fall är vållande, emedan han
åtminstone bort ega skyldighet att sjelf eller genom ombud närvara; men som ett
tydligt stadgande här vid lag torde vara nödigt, får jag härmed föreslå följande till-
lägg till § 34:
Uteblifva åter samtlige delegare, sätte landtmätaren ny dag ut, och er¬
sätte sökanden kostnaderna för sammanträdet.
§ 41 medgifver skiftesdelegare rätt att under slåtter- och skördetiden erhålla
uppskof i egoaffattning, om de derom äro ense. Detta stadgande synes antyda att
enhällig öfverenskommelse måste ega rum, och att således en enda delegare i ett
större skifteslag skulle kunna förhindra ett af alla de öfriga önskadt uppskof. Som
jag både anser detta vara orätt, och i de flesta fall helt och hållet tillintetgörande
hvad som med §:n afses, föreslår jag den förändring af § 41:
att emellan orden der ej och delegarne insättas orden »flertalet af».
Uti § 49 föreskrifves, att då förening upprättas rörande rågångstvist, hvari
Kronan för hemman eger del, skall samma förening genom krono-ombudets försorg-
insändas
Motioner i Andra Kammaren, N:o 247.
25
*
insändas till Konungens Befallningshafvande, för att erhålla dess godkännande.
Detta är en onödig och tidsödande omgång, enär landtmätaren, utan krono-ombu-
det som mellanhand, kan lika väl öfversända handlingarne till Konungens Befall¬
ningshafvande, hvarföre föreslås,
att orden »genom Krono-ombudets försorg» ur 49 § utgå.
53 § bestämmer ordningen, i hvilken de vid skifte förekommande frågorna
skola föredragas. Jag hyser tvifvel om lämpligheten af denna ordning. Frågan
om urskiljande af den mark, hvilken som in- eller afrösningsjord skall beräknas,
innehar N:o 2, under det att den om graderingen har N:o 3. Det är under grade-
ringen som förrättningsmännen inhemta den säkraste kännedom af skifteslagets
egor, de öfvergå då noga hvarje del deraf, och bestämma efter undersökning egor-
nas inbördes förhållande till hvarandra, och kunna_ under eller efter graderingens
fullbordan med säkrare blick bedöma hvilka egotrakter, som skola inrösas, än
före densamma. Skall åter, som nu är stadgadt, urskiljandet af förenämnda ego¬
slag föregå graderingen, blir eu följd att förrättningsmännen jemte delegare måste
först öfvergå större delen af skifteslagets område för att få reda på alla de trakter,
hvilka skola kunna som inrösningsjord anses, men ej nog härmed och att i detta
fall trakter, lämpliga att inrösas, kunna förbigås, dessa egotrakter måste äfven un¬
dersökas och med hvarandra delvis jemföras, hvartill allt åtgår en ej obetydlig tid,
till stor kostnad för delegare, då i stället, om graderingen fick föregå, ofvannämn-
da besigtning var öfverflödig, emedan den då verkställdes, och detta mycket säkra¬
re, under egograderingen.
Likaledes måste, efter min åsigt, fråga om undantag af mark för delegares
allmänna behof föregå urskiljandet emellan in- och afrösningsjord. I den förra
frågan ega delegare, i de sednare skiftesmännen, beslutanderätt. Nu ligger t. ex.
inom “skogs- eller utmarken en trakt bestående af bördig jordmån, men besvä¬
rad af vatten, till hvars afledande erfordras ett större dike; förrättningsmännen an¬
se vid andra punktens föredragning denna jord böra som inrösningsjord beräknas,
men vid föredragning af fjerde punkten vägra delegare att uttaga det nödvändiga
diket, utan hvars upptagande marken i fråga ej eger något större värde, och huru
står sig då förrättningsmännens förut fattade beslut.
Att uppgöra om de efter skiftet förekommande ersättningsfrågor, hvilka om¬
nämnas i 7:de och 8:de punkterna, innan skifte blifvit kraftvunnet, är i de flesta
fall ett onödigt arbete, blott ledande till ökade kostnader. Förrättningsmännen
afgöra frågorna röi'ande ståndskogs-, gödsel- och häfde-ersättningar efter de för¬
hållanden, som förefinnas vid tiden då skiftet afslutas, men klander öfver skiftet
sker, och det kan draga ut åratal innan nya skiftena tillträdas, då, i det lyckliga
fall att ingen ändring i skiftet skett, likväl så stora förändringar uppkommit ge¬
nom mer eller mindre vårdslös brukning, ja med flit verkställd utsugning af egor,
att mången derigenom kan lida betydlig förlust. Blir åter skiftet, genom ändring
Bill., till Itiksd. Prat. 1868. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 12 Håft. 4
26
Motioner i Andra Kammaren, Nio 247.
i gradering eller skiftesläggning till aldrig så liten del rubbadt, måste frågan om
nyssberörda ersättningar åter upptagas och pröfvas. Det synes sålunda i allmän¬
het vara förenligt med jordegares bästa, att pröfning rörande de i 7:de och 8:de
punkterna förekommande ersättningsfrågor först upptagas till handläggning sedan
skiftet blifvit laga kraftvunnet. Fall förefinnas dock, synnerligast vid skifte emel¬
lan ett mindre antal delegare, der ersättningsfrågorna äro af obetydligt omfång,
eller der delegare förklara sig nöjde att genast tillträda skiftet, då dessa frågor
både kunna och böra afgöras i sammanhang med skiftet, om delegare så önska.
På grund af hvad jag här ofvan anfört får jag föreslå, att 53 § erhåller
följande lydelse:
Sedan konceptkartan öfver skifteslagets egor är i fullständigt skick
samt rågångarne deromkring finnas bestämda, skall skiftesmannen för
delegarne och gode männen till beslutande ordentligen och redligt före¬
draga allt, hvad till skiftets verkställighet i hela dess vidd hörer, nem¬
ligen:
l:o om egoutbyte med angränsande byar och hemman;
2:o om egornas gradering; derunder frågorna rörande
3:o undantag af mark för delegares allmänna behof samt
4:o om urskiljandet af den mark, hvilken såsom inrösnings- eller af¬
rösningsjord beräknas skall, skola komma under pröfning och derefter
afgöras; och sedermera, dock ej förr än egobeskrifning och häfdeförteck-
ning, der sådan förteckning skall ske, blifvit upprättad och kommit i
fullständigt skick,
5:o om delningsgrunden;
6:o om öfriga grunder för verkställighet af laga skifte, så ock om skif¬
tesläggningen och skyldighet att från by utflytta. *
Sedan skifte blifvit laga kraftvunnet, företages efter anmälan af delegare
7:o om bidrag till utflyttning, så ock om odlingskostnad för sådan
ouppodlad mark, hvilken i skiftet såsom inrösningsjord intagits, samt om
ersättning till delegare, som antingen erhåller vanhäfdad jord eller för¬
lorar ståndskog, plantering eller torfjord med mera dylikt; och
8:o om tiden för tillträde af egolotterna samt skogs- och torfjords af-
brukning; dock må dessa frågor jemväl före skiftets afsiutande föredra¬
gas och afgöras, om samtliga delegare derom äro ense.
Kommer 53 § att på föreslagna sätt ändras, måste äfven till följd deraf
näst efterföljande § bringas i öfverensstämmelse härmed. Detta sker
om uti första punkten siffran 3 ändras till 4, och i andra punkten siffran
4 ändras till 3, hvarförutan i slutet af §:n följande tillägg torde vara nödigt:
Hafva de i 7:de och 8:de punkterna förekommande frågor blifvit afgjorda
efter det skiftet vunnit laga kraft, må klagan särskildt deröfver jemväl
anföras på sätt 129 § stadgar.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 247.
27
Nuvarande stadgande angående egoutbyten leder på långt när ej till ett önsk¬
värd! resultat. — 56 § gifver väl rätt att verkställa egoutbyte, när hemman har
ega inom annat hemmans område, men förhållanden förekomma ofta, der detta stad¬
gande ej gör tillfyllest, såsom af vidstående
teckning visas.
A, B och C äro trenne hemman, men A
har en ega Xi rågången emellan B och C; hvad
vore naturligare än att A genom egobyte er-
hölle af B vederlag för X enligt prickade lini—
en, men som egan X ej på alla sidor angränsas
af B, ligger den ej inom detta hemmans rågång, och egoutbyte får således ej utan
ömsesidigt medgifvande verkställas. Man skulle tro att lagstiftarens mening ej
varit att så strängt tillämpa ordet inom, men jag känner fall, der Kong]. Maj:ts
Högsta Domstol afslagit ett sökt egoutbyte, under förhållanden lika med hvad teck¬
ningen visar, derföre, att den till egoutbyte ifrågasatta jord ej legat på alla sidor
angränsad af det andra hemmanets ägor. Detta missförhållande är afhjelpa om
slutet af 56 § erhåller följande lydelse:
Har hemman i skifteslaget ega inom eller utmed annat hemman eller
annan bys rågång, eller annat hemman eller annan by ega inom eller
utmed skifteslagets rågång, och å ena sidan sökes, att den ega för be-
qvämligare läge mot annan jord utbytas må; vare ock lag, som ofvan
sagdt är.
Ofta förekomma emellan hemmanslotter, hvilka blifvit genom skifte hvaran¬
dra frånskiljda, sådana gränser att genom egoutbyte, än betydlig fördel för båda
delegarne skulle uppkomma, — men den ena delegaren antingen af tredska eller
ej inseende egen fördel bestrider samma; än att ena delegaren kan hafva för¬
del, utan att den andra har skada, men sådant egoutbyte får ej enligt 58 § ega
rum, utan ömsesidig öfverenskommelse. Sådan oformlig gräns kan hafva haft skäl för
sig vid den tid skiftet skedde, såsom t. ex. för att tilldela hvardera delegaren an¬
del i ståndskog, eller för att bespara kostnaden för en utflyttning; men sedan dess
hafva förändrade förhållanden inträffat, skogen är afverkad eller husen bortflyttade
på annan plats, men ändå skall den oformliga gränsen qvarstå. Jag anser detta
i hög grad menligt, och får i och för ändring häri föreslå, att 58 § erhåller följan¬
de lydelse:
Kan genom egoutbyte i andra fall än nu nämnda äro beqvämlighet för
odling eller häfd eller annan dylik fördel vinnas, utan att någon jord-
egare deraf lider skada, då må det, utan hinder af förut faststäldt skifte
ske, på sätt i 56 § sägs.
Sättet för graderings verkställande har under sednare tider varit mycket
omskrifvet, i det en del velat gifva företräde åt så kallad serie-taxering, under det
andra förordat så kallad separat-taxering. Båda åsigternas förfäktare kunna hafva
28 Motioner i Andra Kammaren, N:o 247
rätt, emedan frågan egentligen beror på lokala omständigheter. Med serie-taxering
menas, när alla inom ett skifteslag uti delning ingående egor värderas i ett sam¬
manhang, med separat-taxering åter der in- och afrösningsjorden hvardera för sig,
utan jemförelse med hvarandra, särskildt graderas. Inom trakter, hvarest åker
och äng ligga i ett sammanhang för sig och utmarken särskildt, der kan man möj¬
ligen gif/a separat-taxeringen företräde, under det att inom orter, hvarest åker och
äng ligga spridda emellan berg, skogs- och betesmarker, så att vid skifte som oftast,
för att utlägga formliga egolotter, erfordras en omvexling emellan in- och afrösnings¬
jord, hvilket ock medgifves i 79 §, der måste serie-taxeringen hafva företräde, hvarvid
bland annat den fördel vinnes, att den särskilda jemförelse emellan föronämnda
egoslag, som 79 § föreskrifver skola ske när omvexling förekommer, undvikes. Inom
olika orter användes det ena eller andra sättet, allt efter som det af förrättnings-
männen anses vara mest praktiskt, ehuru 64 § tydligen föreskrifver separat-gradering.
Häraf kan orsakas obehag och kostnader, i det möjligen antingen Egodelnings-
rätten eller Högsta ^Domstolen kunde finna sig befogade upphäfva ett skifte, blott
på den grund att serie-graderirfg egt rum, under det att uträkningarne öfver ett
skifte, der separat-gradering egt rum och omvexling af de olika egoslagen skett,
alltid är svårare att kontrollera. För att afhjelpa dessa olägenheter får jag föreslå
ett tillägg i slutet af 64 §, så lydande:
Iorter,der sådant finnes lämpligt, vare så kalladseriegradering jemväl tillåten.
Under antagande att den af mig föreslagna ändring af 3 § bifalles, blir
deraf en följd, att 69 § ändras i öfverensstämmelse dermed och kommer att erhålla
följande lydelse:
Delningsgrund eller måttstock för egors skiftande å landet, så väl särskilda
hemman emellan, som emellan delegare inom ett och samma hemman,
vare den, som i lag eller särskilda författningar för vissa landsorter
stadgad är eller framdeles stadgas kan. Aro egorna förut delade genom
skifte, som efter förra författningar vunnit laga kraft, hafve hvarje delegare
rätt att vid nytt skifte tillgodonjuta hvad efter uppskattning svarar emot
de egor han efter laga kraftvunna skiftet innehaft; och bör landtmätaren,
vid föredragning af frågan om delningsgrunden, underrätta delegarne,
ej blott om de särskilda grunder, hvilka kunna i detta afseende rätteligen
antagas, utan ock om de uppskattade egobelopp, hvilka, enligt hvardera
af dessa grunder, komme att hvarje delegare ungefärligen tillfalla.
Som ofta inträffar att efter förrättadt skifte flera dervid utlagda särskilda
hemmanslotter gemensamt komma till olika andelar uti två eller fleras ego, och att
dessa lotter till hvardera af egarne kunna sammandragas, men något bestämdt
stadgande huru härvid skall tillgå ej förefinnes, torde jag få föreslå, att i slutet af
69 § göres följande tillägg:
Lag samma vare, der två eller flera, vid en- eller laga skifte utbrutna
lotter skola emellan gemensamma egare klyfvas.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 247.
29
I sammanhang med föreslagna ändringen i 3 § är nödigt, att 78 § 1 mom.
erhåller förändrad lydelse, hvilken jag får föreslå sålunda:
Har inrösningsjorden, med skogsmarkens förbigående, förut blifvit delad
genom fastställda skiften, hvilka pröfvas vara så väl inrättade, att för¬
månligare skifte genom dessa egors förnyade gemensamma delning icke
verkställas kan, då må skogsmarken, med iakttagande af de i denna stadga
föreskrifna grunder, särskilt fördelas.
När skifte sker å en samfällighet, måste antagas som allmän regel, att hvarje
delegares lott skall särskildt utbrytas, men undantag kunna dock härvid förefinnas.
Det fall 78 § 2 mom. omförmäler är ett sådant. Flera byar och enstaka hem¬
man, hvilka utgöra särskilda skifteslag uti inegorna, och som aldrig deri haft ego-
blandnino- med hvarandra, hafva utmarken gemensam. Denna utmark består af
dels skog, dels skoglös betesmark, dels äfven till stor del af åker, äng och od¬
lingsmark. Skifte å en sådan samfällighet måste inskränkas till att blott dela
emellan de särskilda inegoskifteslagen, ty att med detsamma dela ut egor till hvar¬
dera af delegarne inom de olika skifteslagen vore både onödigt och skadligt, eme¬
dan först när hvardera af skifteslagen bekommit sin andel af samfällighetcn, kan
fråga förekomma om gemensamt skifte å alla egorna, hvarigenom den fördel vinnes,
att utflyttningar åt utmarken kunna ega rum och hvarje skifteslag i och för sig er¬
hålla en betydlig fördel, emot, om vid skiftet å hela samhälligheten hvarje delegare
skulle få sin lott särskildt utbruten, hvilken kostnad äfven i de flesta fall vore onö¬
dig, emedan delegarne inom de olika skifteslagen voro tvungna att ånyo omskifta
utmarken i sammanhang med inegorna. Frågan är, sedd från praktisk synpunkt,
så klar att derom ej mycket behöfver ordas, men jag känner fall, der domstolar
ansett sig böra af formela skäl afgifva det utslag, att hvarje delegares lott skall
särskildt utbrytas, under det andra hyst den åsigt, att blott skifteslagen först sko¬
la åtskiljas. Det är för nödvändigheten att få denna sednare åsigt tydligen uttryckt,
som jag härmed föreslår, att första delen af 85 § erhåller följande lydelse:
Som, genom utbrytning af en eller flere delegares egolott, den förra ego¬
indelningen rubbas; så skall, när laga skifte på en eller flere delegares
begäran verkställes, sådant skifte hela skifteslaget öfvergå, och hvarje
delegares lott särskildt utbrytas, på det att ytterligare kostnader i detta
afseende må besparas och oreda vid egornas bruk förekommas; dock att
vid skifte enligt 78 § 2 mom., när de angå utmark, hvilken ej hufvud¬
sakligen är att betrakta som skogsmark, delning må verkställas endast
emellan de särskilda skifteslagen uti inegorna.
Så väl för att bringa andra punkten af 85 § i öfverensstämmelse med den
föreslagna förändringen af 3 § som ock för att närmare förtydliga densamma,
emedan det ej gerna låter tänka sig att egor finnas, hvilka icke kunna afstängas
och särskildt brukas; föreslås ,att sednare punkten af 85 § erhåller denna lydelse:
Har någon delegare i skifteslag, som skiftas skall, vid förut verkstäldt
30
Motioner i Andra Kammaren, N:o .
skifte erhållit alla sina egor så utbrutna att de kunna med fördel af-
stängas och särskildt brukas; — ---- — — medgifver.
Enär landtmätare ej eger ringaste pröfningsrätt huruvida en hemmansegare
är på sin lott besuten, och sådant ej heller kan vara meningen; men 86 § i fråga
om sammanläggning af olika hemmansdelar bestämmer, att de skola vara besutna,
hvarigenom det missförhållande kan uppstå att pröfning om besutenhet utan någon
delegares yrkande kommer att ega rum; får jag föreslå,
att i 86 § ordet abesutne» utgår.
Jordbrukets olika ståndpunkt och de förändrade förhållanden, som deruti
inträdt sedan 1827, då laga skiftena började, emot nu, torde medgifva en förän¬
dring i 87 §. Der stadgas nemligen, att jordegare ej kan åläggas utflyttning förr än
det oundgängligen fordras att tilldela honom tre skiften. Äro egorna af den
belägenhet och godhet, att en åbo utan skada kan tilldelas ett skifte, då bör, efter
min åsigt, sådant ovilkorligen ske, äfven om utflyttning skulle erfordras. — Hvarje
jordegare med insigt uti ett rätt ordnadt jordbruk finner detta, men som man ej
af alla kan fordra att de ega nog klar blick att uppfatta kommande fördelar, men
mången i stället segt fasthåller vid det gamla, inträffar ofta att ett laga skifte ej
uppfyller hvad med detsamma är afsedt, eller att bereda största möjliga samman¬
dragning af egorna, enär en åbo icke kan åläggas utflyttning så snart han kan
erhålla egorna uti tvänne skiften. År åter egornas beskaffenhet och belägenhet
icke sådan, att utan någons lidande ett skifte kan utläggas, kommer naturligtvis
sådant icke i fråga. För att vinna, efter min öfvertygelse, nödig rättelse häruti,
får jag föreslå följande ändring af 87 §:
Hafva egor, som skiftas skola, den belägenhet och äro de af det jem-
förliga förhållande till hvarandra, åt t, med bibehållande af allas rätt och
utan någons verkliga lidande, ett skifte, innefattande både inrösnings-
och afrösningsjord, till hvarje hemman kan utläggas; då bör sådant ovil¬
korligen ske. Skulle belägenheten på något ställe härifrån oundgäng¬
ligen fordra undantag, och kan icke sådant, genom en eller flera del¬
egares utflyttning, på sätt i 95 § sägs, afhjelpas; då må två eller tre
skiften hvarje delegare på enahanda sätt tilldelas. År skog i stor¬
skifte lagd och blifver det orubbadt efter hvad i 78 § stadgas, då bör
sådant skogskifte ej för ett af de förenämnda tillåtliga antal skiften be¬
räknas, förr än, med detta inbegripet, tre skiften behöfva utläggas.
I den förhoppning att det af mig framställda förslag till ändring i 3 §
godkännes, får jag, så väl för att bringa 89 § i öfverensstämmelse dermed, som
ock för att förebygga, så vidt möjligt är, att ej nytt skifte kommer att ske utan
laga skäl, eller så att tydligt må kunna visas fördelarne af samma, der sådana fö¬
refinnas, härmed föreslå följande förändrade lydelse af 89 §:
Har skifte förut skifteslaget öfvergått. och yrkar någon delegare, att der¬
vid oförändradt bör förblifva; då skola skiftesmännen, innan vidare åt¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 247.
31
gärd i afseende på skiftesberedningen företages, efter föregången be-
sigtmng på marken, hvarvid dess allmänna beskaffenhet och läge be-
skrifves, noga undersöka, huruvida och på hvad sätt skifteslagets egor må
kunna genom nytt skifte erhålla en för egornas skötsel lämpligare indel¬
ning, och så väl derigenom, som genom beredda tillfällen till odling upp¬
bringas till högre afkastning samt hemmanets värde såmedelst i betyd¬
ligare måtto ökas; och gånge i thy fall det sökta skiftet fort. Hafva
åter egorna det läge eller äro de af sådan beskaffenhet, att nytt skifte
utan att i allmänhet blifva förmånligare, än det förra skiftet, skulle för
delegare medföra kostnad och olägenhet, som ej betydligt öfvervägas af
fördelarne; då bör vid äldre skiftet oförändradt förblifva och det sökta
skiftet inställas. Skiftesmännen skola i dessa omständigheter fullständigt
utlåtande meddela och dermed förfara som i 54 § sagdt är; börande,
derest nytt skifte aislas, skiftessökanden de åbragta kostnaderna ensam
bestå.
Att ett laga skifte så fort möjligt är bringas till slut, är eu önskan hos
hvarje opartisk och tänkande delegare, emedan under den tid ett skifte varar ofta
jordens skötsel af en eller flera delegare försummas och hemmanet kommer i van¬
häfd. Att således så mycket möjligt är, utan att förnärma någons rätt, söka in¬
skränka tiden för tvist öfver laga skifte, anser jag vara ett mål, hvarefter man bör
sträfva. Till en del vinnes detta genom ett stadgande, att besvär öfver Egodel¬
ningsrättens utslag i ersättningsfrågorna eller de, som förekomma till afgörande
enligt 53 § 7 och 8 punkterna, icke fä anföras, utan att vid Egodelningsrättens
utslag i dessa fall må bero. Det händer nemligen ofta, att en delegare, sedan
skifte, hvari Kongl. Maj:t dömt till ändringar, hvilka derefter blifvit af landtmäta-
ren afslutade, så att möjlighet till tvist rörande sjelfva skiftet är alldeles afskuren,
blott af tredska, eller för att längre bibehållas vid sina gamla egor, anför besvär
öfver de till följd af ändringsåtgärden uppgjorda häfde- eller skogsersättningar och
fullföljer dessa till Kongl. Maj:t. Sällan eller aldrig inträffar att härvidlag någon
ändring sker i Egodelningsrättens beslut, emedan det faller af sig sjelf att vid
frågor som dessa, måste besigtning på stället vara nödvändig för en rigtig utred¬
ning af förhallandena; och när först förrättnmgsmännen, efter föregången besi°'t-
ning uppgjort alla ersättningsfrågor, och detta deras åtgörande blifvit kontrollerådt
efter syn på stället af Egodelningsrätten, kan jag ej finna någon fara uti, att ej
deröfver vidare får klagas. På grund häraf far jag föreslå, att 134 § erhåller föl¬
jande förändrade lydelse:
Egodelningsrättens------- förete. Härifrån undantages dock såda¬
na frågor rörande ersättning efter laga skifte, hvarom stadgas uti 53 §
7 och 8 punkterna, hvaröfver vid Egodelningsrättens utslag får bero,
och klagan ej vidare föras. — Är någon — — — genast öfversänder.
32
Motioner i Andra Kammaren, N:o 247.
133 § innehåller ett stadgande, hvilket till sina följder under alla omstän¬
digheter är menligt för landtmätare, och i många fall kan blifva det för jordägare.
Den stadgar nemligen, att om landtmätare låter verkställa mätning af obehörig
person, eller till större eller mindre del af antagen elev utan behörig tillsyn, skall
mätningen ondgöras ändå att fel deri ej visas. Detta är minst sagdt orimligt, ty in¬
gen har nytta af att egor skola ommätas, hvilka äro rigtigt affattade. Det måste
vara straff nog för landtmätaren, om han brister emot detta lagbud, att få ansvara
såsom för tjenstefel, utan att han onödigtvis skall omgöra ett arbete, hvilket ej kan
göras bättre. Landtmätare i allmänhet äro såsom lönlöse tjensteman i mindre goda
ekonomiska omständigheter, lefva blott af arbetet för dagen, och det saknas tyvärr
ej exempel på att landtmätare, som blifvit dömd omgöra en mätning blott derföre att
obehörig person dertill blifvit begagnad, icke till följd af fattigdom mägtat verk¬
ställa detta på egen bekostnad, utan förrättningen har måst öfvertagas af annan
landtmätare och följden för jordegare blir då tidsförlust, penninguppoffring och
förslösande onödigtvis af handtlangningsdagsverken, förutan alla andra obehag.
Detta stadgande står ej heller rätt väl tillsammans med 38 §. Der medgifves nem¬
ligen att der karta öfver ett skifteslag finnes, som är vigtig eller till och med
ofullständig, blott den genom rättelser kan sättas i behörigt skick, skall sådan
karta vid skiftet begagnas. Denna karta kan t. ex en af delegarne, eller hvilken
annan som helst vid landtmäteriet icke anställd person, blott han kan verkställa
ego-affattning, hafva upprättat, men landtmätaren måste omgöra en mätning äfven
om den är vigtig, samt får ej derå insätta rättelser, om så skulle erfordras, derföre
att samma mätning är verkställd af en hans duglige elev, eller till och med af eu
kommissions-landtmätare, om denne ej under tiden haft behörigt biträdesförord-
nande för skiftesmannen.
För att bringa nödig rättelse häruti, får jag föreslå att 133 § erhåller denna
lydelse:
Öfver de invändningar — — — — — dömdt är.
Göres vid Egodelningsrätten af någon delegare anmärkning mot skiftes¬
kartan, då skall ock beslut deröfver af Rätten meddelas; och vare, der
landtmätaren öfvertygas att hafva vid egomätningen begagnat biträde
af dertill obehörig person, eller låtit mätningen till större eller mindre
del af antagen elev. utan vederbörlig tillsyn verkställas, den sålunda obe¬
hörigen verkställda egomätningen, om fel deri kan visas, ogild, med skyl¬
dighet för landtmätaren att, antingen genom ny mätning eller genom in¬
förande af rättelser, der så ske kan, så väl på egen bekostnad, först och
främst sätta konceptkartan i fullständigt skick, som ock omgöra skiftes¬
förrättningen i öfrigt i alla de delar, som, efter hvad i 53 § stadgadt är,
först derefter böra till behandling förekomma. Ej må dock — — —• —
— — — om fel deri visas kan.
Sedan
Motioner i Andra Kammaren, N:o 248.
33
Sedan jag här ofvan i största möjliga sammandrag sökt antyda de fel, som
förefinnas i vår nu gällande Skiftes-stadga, hvilka jag anser böra rättas, så väl för att
få författningen i öfverensstämmelse med nutidens fordringar på ett rätt ordnadt
jordbruk, som för att få undanröjda befintliga missförhållanden, får jag härmed vörd¬
samt yrka,
att Riksdagen för sin del måtte besluta de ändringar jag föreslagit uti
3, 28, 34, 41, 49, 53, 54, 56, 58, 64, 69, 78, 85, 86, 87, 89, 133 och 134 §§ af
Kongl. Majrts förnyade nådiga Skiftes-stadga af den 9 November 1866;
eller ock, der ej dessa till alla delar af Lag-Utskottet, till hvilket jag
anhåller att motionen måtte remitteras, skulle gillas* vidtaga de förän¬
dringar i samma syfte, Utskottet kan finna skäligt föreslå.
Stockholm den 27 Januari 1868.
R. T. Busck,
Wto 248.
Af Herr R. T. Busck: Om ändring i Kongl. Förordningen, angående grUridér-
na och vilkoren för hemmansklyfning och jordafsöndring, af déit G
Augusti 1864.
Bland de författningar, som på jordbruket hafva ett vigtigt inflytande, är den
rörande hemmansklyfning och jordafsöndring af stor betydelse. Att denna fråga
äfven blifvit med intresse omfattad, visar sig deraf, att från och med år 1827 till
och med den 6 Augusti 1864, hvilken dag nu gällande författning i ämnet är ut¬
färdad, sju stycken olika författningar i ämnet utkommit. Dessa författningar haf¬
va allt mer och mer närmat sig målet att bereda den mindre bemedlade möjlighet
att förvärfva sig eganderätten till en mindre jordvidd och besitta densamma med
samma säkerhet, som den besutne hemmansåboen har på sitt hemman.
Enligt 1864 års författning får jordafsöndring vara huru liten och af hvilket
egoslag som helst, men får ej, med undantag af det fal! 8 § innehåller, öfverstiga
Bill. till Riksd. Prof. 1868. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Höft. 5