26
Motioner i Andra Kammaren, N:o 194.
Då lagstiftare genom ofvannämnda nådiga Förordning rättvisligen för¬
unnat den mindre bemedlade medborgaren att få ega och besitta en jordlägenhet,
sådan han genom besparing af sin arbetsförtjenst kunnat förvärfva, anser jag, att
lagstiftaren äfven borde åt samma medborgare bereda utväg att på billigaste
sätt få den ifrågavarande afgälden bestämd, och vågar med anledning häraf före¬
slå Riksdagen besluta:
att. 3 mom. 9 § i Kongl. Förordningen den 6 Augusti 1864 an¬
gående jordafsöndring måtte förändras till ungefärligen följande lydelse:
Inom hvarje kommun väljes, i kommunalstämma, en dertill lämp¬
lig person, hvilken har att tillsammans med tvänne nämndemän, med
ledning af tillgängliga skifteshandlingar, afgifva den upplysning och
det förslao-, som Konungens Befallningshafvande i och för ärendets
afgörande kan finna nödigt att infordra.
För den händelse att detta mitt förslag icke skulle vinna Lag-Utskottets
bifall, dit jag anhåller att motionen remitteras, torde Utskottet utfinna något
lämpligare i den rigtning, att kostnaden för afgäldens bestämmande å jordaf'-
söndringar blifver så billig som möjligt. ,
Slutligen anser jag mig böra lemna upplysning derom, att jag vid för¬
liden Riksdag väckte en motion i enahanda syfte, men hvilken kom så sent
till behandling i Lag-Utskottet, att den ej kunde komma under Riksdagens
pröfning.
Stockholm den 25 Januari 1868.
Nils Andersson
från Wermlands län.
H:o ISM.
Af Ilerr C. F. Farlson: Angående, tillägg till 15 Kap. 1 §
Årfdabalken.
Bland ofta återkommande frågor, som tagit Representationens tid och pröf¬
ning i anspråk, äro de, hvilka angå så kallade danaarf. För några riksdagar
sedan väckte jag inom Borgare-Stån det motion om att dylika arfsmedel skulle få
Motioner i Andra Kammaren, N:o 104.
27
tillfalla de fattige i den församling, der den aflidne personen, efter hvilken så¬
dant arf fallit, vid dödstillfället haft sitt rätta hemvist.
Rikets dåvarande Ständer leinnade dock ej sitt bifall till detta förslag, och
medgifvas måste, att omständigheter kunna förekomma, då det vore af väsendtlig
skada för Staten att hafva afhändt sig alt sin nuvarande rätt till dylika medel,
såsom t. ex. då ett fallet danaarf kunde uppgå till något särdeles betydligt be¬
lopp, öfverstigande kommunens rimliga anspråk och behof, då det ovedersägligen
är af vigt, att Staten har sig sin pröfningsrätt förvarad.
Men vid tillfällen deremot, då arfsmedel af ifrågavarande beskaffenhet icke be¬
löpa sig till någon större summa, synes det likväl hafva stora skäl för sig, att
samma medel få tillfalla den kommun der den aflidne haft sitt hemvist; ty före¬
ställom oss att denna person, utan slägt och anförvandter, lefver i fattigdom och
utan förmåga att sig sjelf vårda och försörja: Hvem är då hans arfvinge? Jo,
inaen annan än kommunen är det, som vid sådant förhållande förklaras vara
hans närmaste skyldsman, pligtig att gifva honom vård och underhåll så länge
han lefver, i sjukdomsfall bereda honom läkarevård, samt vid dödstillfället be¬
kosta hans begrafning.
Skulle han deremot icke hafva behöft att ligga kommunen till någon tunga,
utan i stället lemna efter sig några hundra riksdaler — och i allmänhet äro
dylika arf ganska ringa — hvem är då arftagaren? jo, Staten!
Det är i ändamål att afskaffa denna oegentlighet och denna orättvisa, som
jag tillåter mig att vördsamt föreslå, det Riksdagen måtte för sin del besluta ett
tillägg till 15 Kap. 1 § Ärlda-balken, så lydande:
Understiger sådant arf ett belopp af Ett Tusen Riksdaler Riks¬
mynt, fälle detsamma den församling till, dit den person vid dödsfallet
hörde, efter hvilken samma arf fallit.
Stockholm den 25 Januari 1868.
C. Fr. Carlson.
•i