Motioner i Andra Kammaren, N:o IS.
från lista punkten i 23 § uteslutas orden:
“såväl — — — som skolrådet11; och
4:de punkten får följande lydelse:
“Till ledamöter uti skolrådet utser församlingen å kyrkostämma
lämpligt antal för nit om skolväsendet kände män på ena¬
handa sätt. som om kommunalnämnd är stadgadt; dock må i
församlingen tjenstgörande prest kunna väljas till ledamot i
skolrådet, äfven om han ej är till ledamot i kommunal-nämn-
den valbar. Stämman utser bland ledamöterne ordförande och
vice ordförande.
Om remiss till vederbörligt Utskott af denna min motion anhålles.
Stockholm den 22 Januari 1868.
33
Häri instämmer:
C. J. Svensén.
Sv. Hansson,
från Östergötland.
N:o 16.
Af Herr S« RoseilbCrg! Om underdånig framställning till Kongl. May.t,
att arfvode till löntagande Riksdagsman för vikaries aflönande
icke må af statsmedel utbetalas.
Genom 23 § i nu gällande Riksdags-ordning är stadgadt, att hvarje ledamot
af Riksdagens Andra Kammare skall, såsom riksdagsmanna-arfvode af statsmedel er¬
hålla för hel riksdag ett tusen tvåhundra Riksdaler och i proportion derefter för
kortare tid. Det var sannolikt icke hvarken lagstiftarens eller svenska allmänhe¬
tens mening, att något annat arfvode för riksdagsmanna-uppdragets fullgörande, än
det sålunda bestämda, skulle ifrågakomma.
Bih. till Hiksd. Prot. im. 1 Sami. 2 Åtd. 2 Band. 1 Raft.
5
34
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
Det oaktadt och, som jag vågar tro, i strid med nämnda grundlagsbestäm¬
melse, håller en praxis på att utbilda sig allt mer och mer sådan, att, om den
får obehindrad framgång, skall den blifva för vår statskassa ganska kännbar och
för svenska allmogen ganska förhatlig, nemligen att bredvid grundlagen och på
annan väg skaffa sig en tillökning i riksdagsmanna-arfvodet under namn af vika-
riats-arfvode, och det är på denna fråga jag anhaller fa fästa Riksdagens upp¬
märksamhet, innan den hunnit utveckla sig alltför långt och genom vanans magt
tagit till sig laga kraft.
Som bekant är, har Kongl. Maj:t under sednare åren, uppå derom gjorda
underdåniga ansökningar, tillerkänt åtskillige embets- och tjensteman, som haft
sina respektive kommuners förtroende att vara ledamöter af Riksdagens Andra Kam¬
mare, ersättning af allmänna medel för de arfvoden sökandena måst vidkännas till
de vikarier, som under riksdagstiden förestått sökandenas respektive tjenstebefatt-
ningar i hemorten. Jag har å vederbörlig ort efterfrågat, huruvida någon Konun¬
gens förordning eller Riksdagens beslut förefinnes, hvarpå ett sådant ersättnings¬
anspråk må kunna grunda sig, men fått till svar, att något sådant icke finnes,
utan att Kongl. Maj:t endast funnit skäligt i nåder bifalla de derom gjorda ansök-
ningarne, hvarjemte jag erhållit den upplysning, att sådana ansökningar under sist-
förflutna året ökats i ganska betydlig grad.
Skall detta så fortgå, så måste Riksdagen bereda sig på en ganska betänk¬
lig tillväxt i statsutgifterna, ty jag kan ej fatta saken annorlunda än att den ene
tjenstemannen, som bestrider riksdagsmannakallet, måste hafva samma rättigheter
som den andre, då grundlagen icke känner någon rangskilnad eller några före¬
trädesrättigheter i detta fall. Det är sannt, att elementarskolans lärare måste af¬
löna sina vikarier under riksdagstiden, men kyrkoherdar, häradshöfdingar, borg¬
mästare, kronofogdar och länsmän, ja äfven klockare och organister, måste ju ock¬
så genom aflönade vikarier uppehålla hvar sina tjenstebefattningar, då de sjelfve
äro riksdagsmän.
Alla dessa och öfrige vid riksdagen varande tjensteman af högre eller lägre
grader, vare sig biskopar eller klockare, landshöfdingar eller länsmän, uppbära
dock fortfarande hvar sina bestämda löner äfven under riksdagstiden, och jag kan
ej föreställa mig, att ordinarie lönen för någon tjensteman, icke ens för eu klockare,
skulle vara så ringa, att den ej räcker till vikariens aflönande utan statsverkets
mellankomst. Helt annorlunda är förhållandet för den, som icke har någon tjen¬
stebefattning eller bestämd lön. såsom handlanden, fabrikanten och i synnerhet den
så kallade verklige bonden. Han har hvarken tionde, kronoräntor eller löneqvar-
taler att uppbära under riksdagen; tvärtom, i händelse han. såsom ofta är fallet
med riksdagsmän, i hemorten vanligen har några små inkomster såsom boutred¬
nings- och auktionsman, god man, syssloman eller rättens ombudsman i konkursbo,
så är han för riksdagsmanna-uppdragets skull i mistning af dessa förtjenster och
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
35
gör således en verklig förlust på sitt riksdagsmanna-uppdrag, då tjenstemannen der¬
emot uppbär sina löneförmåner oafkortade, fastän en annan uträttar de tjensten
tillhörande åligganden.
Möjligen skall man härvid invända, att den, som icke har någon tjenste¬
befattning, icke behöfver någon vikarie. Denna invändning, som jag redan fått
höra muntligen framställas, kvilar på den alldeles origtiga föreställningen, att hvar
och en, som icke är tjensteman, är ett onyttigt ting i samhället, hvars närvaro
eller frånvaro vid sitt yrke kan vara likgiltigt. För min del tror jag, att jordbru¬
karens, handlandens och fabrikantens deltagande uti och närvarande vid sina hem¬
mavarande åligganden är lika så vigtigt och magtpåliggande, och att hans frånvaro
lika så omsorgsfullt behöfver ersättas genom vikarie med högre lön eller arfvode
som någonsin tjenstemannens.
Skola således tjenstemannen ega rätt att af statsmedel uppbära vikarie-
arfvoden, så bör denna rätt utsträckas till Kammarens alla ledamöter, och jag kan
icke ens finna på hvilken grund denna rätt i sadant fall skulle kunna förnekas
ledamöterne i Första Kammaren, likasom jag är öfvertygad att, om denna Kamma¬
res ledamöter fortgå på den beträdda banan, åtminstone manga af Föista Kamma¬
rens ledamöter skola anse sig berättigade att beträda samma väg, men då lärd
det väl blifva nödigt att anvisa tillräckliga medel för tillfredsställande af de an¬
språk, som ganska säkert skola i tilltagande grad låta sig förnimmas.
Något förslag i fråga om den för sådant ändamål erforderliga summan
anser jag mig dock icke kunna framlägga och vågar dessutom hoppas, att ett
sådant skall för närvarande befinnas öfverflödigt. Riksdags-ordningens stadgande
synes mig i detta fall så klart, att jag ej kan tillbakahålla mitt beklagande öfver
att en motion sådan som denna någonsin blifvit af behofvet påkallad. Det för¬
slag jag deremot, under synnerligt hopp om framgång, tager mig friheten fram¬
ställa är,
att Riksdagen ville besluta och hos Kongl. Maj:t i underdå¬
nighet anmäla, att något arfvode till Riksdagsmän för vika¬
riers aflönande, under den tid de sjelfve bevista riksdag, hä¬
danefter icke må af statsmedel utbetalas, enär innehafvande lön
bör och kan till detta ändamål användas.
Stockholm den 22 Januari 1868.
Sv. Rosenberg,
från Christianstads län.