Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.
23
N:o 154.
Af Herr A. R. Falkman: Om förändringar i §§ 6, 8 och 85 i gäl¬
lande Bevillningsstadga.
Uti nu gällande Bevillningsstadga föreslår jag följande förändringar:
Vid § 6.
Andra momentet af denna § anser jag böra gifvas sådan lydelse, att “till
inkomst af kapital räknas ränta å såväl uti egen fastighet insatt kapital, som ock
af utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller bos penningeförvaltande
verk, eller enskilda insatta penningar, äfvensom ränta och sådan vinst å rörelse,
som icke kan inbegripas under benämning inkomst af arbete. “
Motivet för den föreslagna förändringen är, att då fast egendom skall svara
för den deraf utgående bovillningen, utan afseende på hvem som derför står såsom
egare, och alltså dylik bevillning skall utgå efter fastighetens hela värde, ehvad
egendomen uti innehafvarens hand är skuldfri eller med skuld belastad, så bör icke
heller den omständigheten, att kapitalisten, tilläfventyrs bl ifver egare till egendom,
deri han förut haft sitt kapital intecknadt, leda till minskning i Statens inkomster,
hvilket likväl sker enligt det sätt, på hvilket författningen nu tillämpas; ty så länge
kapitalisten A har sitt kapital intecknadt uti lits egendom, så erlägges bevillning af
A för kapitalet samt af B för egendomen; men om sedermera A köper egendomen,
så förlorar Staten sin förra inkomst af kapitalet, hvilket måste vara orätt, så länge
nemligen fastighetsinnehafvaren icke får tillgodonjuta lindring i bévillningen för den
skuld, dermed fastigheten är behäftad.
Vid § 8.
Då motivet för den bestämmelse, som innefattas uti första momentet af denna
•§, att 300 Riksdaler skola vara fria från bevillning, säkerligen är ätt lemna fritt
ett belopp, som ansetts erforderligt till fyllande af den skattskyldiges nödvändi¬
gaste lefnadsbehof, så synes mig, ätt man kom det rätta närmare om sagda summa
höjdes till 500 Riksdaler. Det allmännas uppoffring härigenom blefve jemförelsevis
ringa emot den störa hjelp, som lemnades den mindre bemedlade, hvilken oftast bär
familj samt måste lifnära sig och de sina med sina händers arbete. Då vidare be¬
stämmelsen derom, att någon skattelindring icke får ifrågakomma, derest den skatt-
skyldiges inkomster öfverstiga 1,800 Riksdaler, saknar all rättsgrund samt kan leda
och äfven har ledt till de besynnerligaste missförhållanden emellan sk ätt skyldige, af
hvilka den enes inkomster med några öre understiga — men den andres med några
öre öfverstiga 1,800 Riksdaler, så anser jag att den skattelindring, som kan varda
24
Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.
stadgad, den må nn blifva för 500 Riksdaler, såsom jag ofvan föreslagit, eller förblifva
vid de 300 Riksdaler, som nu äro bestämda, må konseqvent genomföras, utan afse¬
ende å beloppet af de inkomster, derför bevillning skall erläggas.
På grund af dessa mina åsigter hemställer jag, att § 8 mom. 1 i den blif¬
vande Bevillningsstadgan må gifvas följande lydelse: “af den skattskyldiges sam¬
manräknade årsinkomster äro alltid Femhundra Riksdaler fria från bevillning.11
Vid § 85.
Då det förekommit mig och, efter hvad jag hört, jemväl många andra, att
den i denna § stadgade lösen för debetsedeln är mycket disproportionerlig, vågar
jag föreslå den ändring häri, att berörda lösen må utgå på följande sätt: då slut¬
summan icke öfverstiger 5 R:dr, 2 öre; deröfver till och med 10 R:dr, 5 öre; der¬
öfver till och med 25 R:dr, 10 öre; deröfver till och med 75 R:dr, 25 öre samt
för debetsedel af ännu högre belopp, 50 öre.
Om behörig remiss af denna motion ankålles vördsamligen.
Stockholm den 27 Januari 1868.
A. R. Falkman.
N:o 155.
Af Herr Friherre A. H. Fock: Om underdånig skrifvelse till Kongl,
Maj:t med hemställan om vissa förändringar i det tekniska
undervisningsväsendet.
Ett af de kraftigaste medlen för utvecklingen af ett lands näringsflit är
otvifvelaktigt ett väl ordnadt tekniskt undervisningsväsende. Den rigtning, som de
industriela yrkena under sednare tider antagit och alltmer sträfva att antaga, gör
långt mer än fordom en viss grad af kunskaper och konstfärdighet till ett ound¬
gängligt vilkor för ett fördelaktigt idkande af nästan hvarje slags industri. Den tek¬
niska undervisningen har fått en ännu större och allmännare betydelse sedan en friare
närings- och handelslagstiftning tagit bort en stor del af det skydd, hvarmed såväl yrkes-
idkaren som hela landet fordom omgaf sig, i följd hvaraf det enda och det under
alla förhållanden säkraste skyddet numera måste sökas inom industriidkaren
sjelf i hans kunskaper, erfarenhet och omdöme. Industriens historia under inne¬
varande århundrade lemnar de ojäfaktigaste bevis för denna sanning, • hvarför äfven
i alla civiliserade länder den tekniska undervisningen tilldrager sig en lika all¬
män som rättvis uppmärksamhet. Man har vanligen först inrättat läroanstalter
för bildandet af de personer, som skola ingå i Staternas tekniska korpser, äfvensom
för