Motioner i Andra Kammaren, N:o 145,
1
N:o 145.
Af Herr Jolian Olsson: Beröm att den afgift, som erlägges för Irä/n-
vinsminutering och utskänkning, måtte ingå till Staten.
En fråga, som allt sedan 1853 års riksdag' utgjort ett tvisteämne och väl
aldrig upphörer att vara det, intilldess att en gång rättelse yinnes, är den inkomst
som uppkommer genom minnterings- och utskänkningskandel af bränvin ock andra
spirituösa drycker i stad och å land.
Att under en tid, då allt gynnande blifvit af allmänna meningen i landet
ogilladt och jemlikket i skyldigheter och rättigheter blifvit rättvisligen dagens
lösen, tillskapa en författning, så i grunden obillig som den, hvilken 1855 trädde i
verksamhet i fråga om dessa inkomster, kunde man väl förutse följderna deraf, er¬
farenheten har äfven visat den alltmer i dagen fallande skepnaden.
Den förmån, som sålunda hufvudsakligen blef städerna beviljad, har af opi¬
nionen långt före detta blifvit, icke i förhastande utan med tåligt lidande, utdömd
och fordrar sin rättvisa rättelse och synes icke längre böra uppehållas för en bättre
reglering, ty nationen fördrager icke att åt vissa korporationer framför öfriga- till¬
godogöra sig fördelar liksom att tillskapa en stat i staten på komsumtionen eller
det allmännas bekostnad.
Svenska folket har sitt öga vändt åt den nya Representationen, att den skall
återföra eu rättmätig j omlikhet till fördelar för det allmänna.
Sedan de ljusstrålar blifvit ovedersägligen skuggade och iklädt sig en drägt,
som afbildar Statens oafvisliga behof att fylla den brist, som är nödig för hans upp¬
rätthållande, så torde det vara representantens pligt att se sig om efter anskaf¬
fande af medel, utan att sträcka handen efter det rörelsekapital, som i Riksbanken
förefinnes, hvilket väl bohöfves, till att i låneväg bisträcka landets näringar.
En tidrymd af mer än tio år har kommit städerna tillgodo, troligen millio¬
ner riksdaler årligen af ifrågavarande utskänknings- och utminuteringsafgift; ja på
donna väg måhända mor än dessa i bevillning bidraga till Staten. Rättskänslan,
statsmannaklokhet, nödvändigheten och billigheten kräfver att söka de offer, som
kunna stå till buds för det allmännas välbefinnande. Jag vågar dock, med iaktta¬
gande och upphäfvande af de författningar, som hittills i denna del varit gällande,
derför föreslå följande:
s
Motioner i Andra Kammaren, N:o 146.
l:o Att alla de, som af vederbörlig myndighet blifvit förordade och som
välkände antagne, att få så i städerna som å landet utöfva minut- och ut-
skänkningshandel af bränvin och andra spirituösa drycker, böra för sin
rörelse taxeras att erlägga bevillning till Staten, på de grunder och i kraft
af den lag, som af förordnade komitéer blifva föreskrifna.
2;o. För den händelse att Utskottet skulle finna skäligt att landstings-in-
stitution för bestridande till sina nödiga utgifter böra från Staten erhålla
bidrag, må en femtedel af denna dess inkomst utgifvas och anordnas till
Landstingen, beräknad tillkomma hvarje län efter rundt 100-tal på folk¬
mängden, och på enahanda grund till den eller de städer, som icke i före¬
ning med Landsting deltaga.
Om remiss till Bevillnings-Utskottet anhållos.
.Stockholm den 25 Januari 1868.
: ' Johan Olsson.
N:o 146.
Åf Herr Joll an Olsson: Om nedsättning af minsta bränvinstillverknings-
beloppet till 100 kannor för dygn.
Uti Kong! Förordningen den 13 December 1863, angående vilkoren för brän-
vinstill verkningen, stadgas i 4 §, att högsta tillverkningen på dygn, för hvilken an-1
mälan får ske, skall vara 1,000 kannor och minsta beloppet 300 kannor på dygn.
Detta stadgande utestänger alla mindre jordbrukare från rättigheten att sjelfva an¬
vända sina produkter genom oförmåga att anlägga dyrbara brännerier, som tillverka
minimibeloppet, utan nödgas lägga sina produkter i händerna på den större jordbru¬
karen eller rättare på fabriksbrännaren, oftast till nedsatta priser och oskäligt ökade
transporter, som ytterligare minska varuvärdet; men blefve antalet af tillverkningen
nedsatt till 100 kannor på dygn, skulle den mindre bemedlade jordbrukaren komma
i tillfälle att sjelf få använda och förädla sina alster, till fördel för sig och grannar
samt utfodringen vid deras ladugårdar, och skulle följaktligen kontrollen häröfver
icke blifva särdeles betungande, enär brännerier i byar, belägna i närheten af hvar¬
andra, skjutsningen af kontrollören delvis af bränvinsbrännarne på deras bekostnad
utgöres,
\
t