10
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 47.
hördt i lagstiftningen, och vid hvars förkastlighet Utskottet icke torde behöfva
uppehålla sig; hemställande Utskottet således,
att berörda motion måtte lemnas utan vidare afseende.
Stockholm den 15 Februari 1867.
På Utskottets vägnar:
Eric Sparre.
W Ju'
N:o 47.
Ank. till Riksd. Kansli d. 9/Mars 18671 kl. IJt f. m.
V - . ,.0 e\),vn\. •. -.VimVV...4L \ v,\. x\U.Ä :,\ VA.
Lag-Utskottets Utlåtande, i oinledning eif täckt motion om andning
i Kongl. Förordningen angående jords eller lägenhets afståen-
'*#«»«••< 'y/ ' de för allmänt behof den M April 1866U - ' v ) r,',n
: fli t ,iir; . i i -jo] , - il]-■< J In n iliur/i (vnniuuuul mbuA
Ti tiu j) 81“ .'jliT0il.fjJ.il :»■:.vesuyjTjd jinufVintii ilily j• > rbiio jbujigfflbfiJidyjyTö
Herr Jöns Påhrsson från Kronobergs län har uti motion (N:o 217),' SoriUåi
Andra Kammaren öfverlcmnats till Lag-Utskottets behandling, heliiStällt/iatt enär
det förfaringssätt, i ofvanberörda Kong! Förordning vore anvisadftför'asjj^oprié-
rande af jord, som vöre behöflig för vägföflbättrijhgär, i anseende ‘till1 d&rined för^
enliga omgångar och kostnader, befunnits ganska hinderlig! för åétådkoihthliiia^af
sådana omläggningar af enskilda utfartsvägar samt kyrko- och by Vägar,'* sota1 iiu-
mera mångenstädes påkallades särdeles till följd deraf, att, efter en mäiigä jé&il
vägars anläggning i andra Tidningar, än de allmänna vägande gingp'''‘ffislpld'^
och mindre vägar, som ledde till jei-nbansstätioflprna, börjat, allmänna^ befaras^
samt författningen lemnade vinningslystna j ordegafe tillfälle ätt försvåra de1 vägT
förbättringar, som till allmänt gagn skulle kunna eljest åstadkömniås1'genuin 'sam¬
manskott inom> kommunerna, Riksdagen måtte för 'sin dél besluta och hos Kongl.
Maj:t anhålla om en författning i ämnet på följande grunder:
IT
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 47.
l:o. Att, der kommunalstämma på begäran och i vederbörlig ordning vits¬
ordar nödvändigheten och nyttan af föreslagen vägomläggning till undvikande af
svåra och höga backar på allmän utfarts-, by-, kyrkor och häradsväg inom kom¬
munen, skall jordegaren vara pligtig emot full ersättning afstå den jord, som för
sådant ändamål erfordras;
2:o. Iför att bestämma denna ersättning utses en nämnd eller kompromiss
af tre personer sålunda, att sökanderne utse en, jordegaren en, och do sålunda ut¬
sedde. tvänne den tredje, hvillta alla skola våra ojäfvige män. Dessa tre bestämma
den ersättning, som bör ifrågakomma och mot dessas beslut må ingen klagan föras.
Skulle jordägare tredskas att utse ledamot i kompromissen, skall kommunalstämma
éga med behörigt val densamma utse i den tredskandes ställe och v,are så gildt
§ om han sjelf detta verkställt. Fordrar nämnden eller kompromissen ersättning,
betalas detta af sökanderne.
Skilnad en emellan motionärens förslag och hvad i ämnet för närvarande
gäller, består deri, att enligt det förra skulle erfordras mindre omvägar för att
kunna tvinga en jordägare att afstå mark till en väganläggning eller, förbättring,
som af kommunen vitsordades vara behöflig.
Redan i 1734 års lag fanns expropriation stadgad. Enligt 25 Kap. 1 § Bygg-
ninga-balken egde Konungens Befallningshafvande i fråga om allmän landsvägs an¬
läggande låta vid Tinget ransaka, hvar den jemnast och genast göras, kunde; inne¬
hållande denna § vidare: “värde ock de egor dertill tagne, som möta och föreligga,
utan att någor det vägra må; och njute by, som mister i åker eller äng, derför sin
fyllnad af Kronan11. "Genom Kong! Förordningen den 19 Februari 1824 gjordes denna
lag tillämplig äfven på de fall, då fråga var om anläggning af väg till vissa upp¬
räknade platser samt “till alla sådana . ställen, der vägar pröfva» vara för varu¬
transporten af allmän nytta och nödvändighet". I dylika mål egde, jemväl beträf¬
fande “den ersättning, hvartill enskilde hemmansegare för förlust af egor, som till
« vägen åtgå, kunna vara berättigade" Konungens Befallningshafvande att besluta;
och klagan deröfver skulle föras i den ordning för andra allmänna vägfrågor vore
stadgad. I den mån expropriationsrätten utsträcktes och närmare bestämdes, nem¬
ligen genom Kong! Förordningen den 20 November 1845 och sist genom Kongl.
Förordningen den 14 April 1866, hafva kontrollerna derå, att rättigheten ej miss¬
brukas till enskildes förfång, blifvit skärpta — och ingenting synes väl vara rig-
tigare, med afseende å det ingrepp G egänderätten, som expropriation onekligen
innebär, och som gör densammas användande till en angelägenhet af den mest
grannlaga beskaffenhet.
Men motionärens förslag har ett alldeles motsatt syfte: på samma gång lian
vill utsträcka expropriationsrätten, vill han minska garantierna mot dess missbru¬
kande, ja, i vissa fall borttaga desamma, nemligen så till vida som kommunen, åt
hvilken’ motionären vill lemna vitsord beträffande behöfligheten af en vägomlägg-
nino-, mången gång skulle komma att blifva domare i egen sak, t. ex. der fråga
vofe om rigtning eller omläggning åt en kyrkoväg.
Expropriationsrätten lärer icke kunna försvaras ur annan synpunkt än det
allmännas fördel, inför hvilken den enskildes rätt betraktas såsom underordnad.
Men motionären tyckes anse den sednare böra vika äfven för en annan enskilds
beqvämlighet, då motionären ifrågasätter, att eu bys utfartsväg skulle, mot en främ¬
mande jordegares vilja, få läggas öfver hans egor, utan att annan “nödvändighet
12
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48.
och nytta11 vitsordades, än att genom omläggningen kunde undvikas “svåra och höga
hackar. “ Genom Skiftes-stadgan, i dess 9 Kap., samt Kongl. Förordningen den 29
Januari 1850 har lagstiftningen sörjt derför, att en jordegare inom skifteslagets område
erhåller nödig utfartsväg från sin hemmansdel. Med den bestående rätten torde
icke någon annan utväg till vinnande af ytterligare beqvämlighet vara förenlig, än
att genom öfverenskommelse med vederbörande och utgifvande af fordrad ersätt¬
ning utverka tillstånd till det intrång, som åsyftas.
Hvad åter angår de formaliteter och kostnader, hvarom motionen handlar,
torde endast behöfva erinras, dels att gällande författning icke ovilkorligt bjuder,
att expropriations-nämnden skall bestå af nio ledamöter, utan i 7 § medgifver, att,
om parterna derom öfverenskomma, ett mindre antal får väljas, hvilket väl äfven
sker desto lättare, ju mindre betydande expropriationsfrågan till sin omfattning är;
dels ock att den ersättning, som, i det fall att någon, som i dylik nämnd sutit, vill
betalning derför taga, Rätten eger honom tillägga, och hvilken icke får utsättas
högre, än “emot hans verkliga kostnad för den förrättning svara kan,“ icke synes
kunna uppgå till ett belopp, som, i jemförelse med vigten och värdet af den fördel
med expropriationen åsyftas, bör tillmätas betydelse.
På dessa skäl har Utskottet funnit sig böra vördsamt hemställa, att
ifrågavarande motion måtte lemnas utan vidare afseende.
Stockholm dop 15 Februari 1867.
På Utskottets vägnar:
Eric Sparre.
N:o 48.
Ank. till Riksd. Kansli d. 9 Mars 1867, kl. 11 f. ta.
Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i
2 Kapitlet 10 § Strafflagen.
Från Utskottet har Andra Kammaren infordrat yttrande öfver en af Herr
L. J. Hierta väckt motion (N:o 172), deri hemställes, att ofvannämnda lagrum, hvit¬
het stadgar, att, derest hos den, som blifvit till böter fälld, saknas tillgång till deras