Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.
1
N:o 44.
Ank. till Riksd. Kansli d. 9 Mars 1867, kl. 11 f. ra.
Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring
i vissa delar af gällande Konkurslag.
De i detta ämne framställda förslag — samtliga från Andra Kammaren re¬
mitterade till Lag-Utskottet — äro följande:
l:o af Herr A. Reutercrona (motionen Nio 28) att Riksdagen måtte besluta:
antingen
upphäfvande af allt hvad Konkurslagen den 18 September 1862 innehåller om så
kalladt tvångsackord,
eller ock
att 99 § i samma Lag skall erhålla följande förändrade lydelse: “Förslag till ackord
skall såsom antaget anses, derest antingen alla tillstädesvarande borgenärer sig
derom förenat och de bevakat fem sjettedelar af samtliga i konkursen anmälda
fordringsbelopp, de der hlifvit eller blifva till betalning godkända och ej med för¬
månsrätt utgå, eller ock nio tiondedelar af de vid sammanträdet tillstädesvarande
borgenärer ackordsförslaget bifallit och desse borgenärer jemväl bevakat nio tionde¬
delar af nyssnämnda fordringsbelopp;
2:o af samme motionär (motionen Ko 29) att Riksdagen måtte besluta sådan
ändring i 1 mom. af 67 § Konkurslagen, att detsamma får följande lydelse:
“Arfvode för konkursbos förvaltning må borgenärerne utsätta antingen till
visst af hundrade. eller efter annan grund, dock må det ej för syssloman efter tid
räknas. Nöjas icke desse eller gode männen med borgenärernes beslut derutinnan,
eller menar någon borgenär eller gäldenär, att arfvodet blifvit för högt bestämdt,
lägge Rätten dem emellan, som skäligt pröfvas. Rätten skall ock i hvarje konkurs,
med afseende å dess särskilda beskaffenhet, bestämma arfvodet till Rättens ombuds-
Bih. till Riksd. Prof. 1867. 7 Sami. 1 Afd. 7 Höft. 1
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.
man, likväl icke högre i någon konkurs än högst Ett Tusen Riksdaler. Ej må arf¬
vode njutas förr, än gode män eller syssloman slutlig redo för sig gjort.“
3:o af Herr J. A. Åstrand (motionen N:o 260) att Riksdagen ville för
sin del besluta och hos Kong! Maj:t anhålla att 1 mom. af Konkurslagens 51 §,
som stadgar:
“Fast egendom må ej annorledes än å offentlig auktion säljas, der ej alla
vid sammankomst närvarande borgenärer, så ock gäldenären, dertill samtycka.
Är sådan egendom för gäld intecknad; då må ej försäljning utom offentlig auktion
ske, der ej de inteckningskafvare, hvilkas rätt må vara deraf beroende, bifall der¬
till lemna!: Sker försäljningen å auktion; varde de inteckningshafvare, som kände
äro, dertill kallade. Ej må å sådan auktion egendomen säljas under inteckningarnes
värde, sammanlagdt med det belopp, som med förmånsrätt framför desamma, enligt
lag, bör ur egendomen utgå: kan försäljning sålunda ej ske; ege borgenärerne äska
försäljning i den ordning, som om fast egendom, den der utmätt blifvit, särskild!
är stadgadt11, måtte i slutet erhålla denna lydelse:
“Kan försäljning sålunda ej ske; ege borgenärerne äska försäljning i den
ordning, som om fast egendom, den der utmätt blifvit, särskilt är stadgadt; allt
dock med iakttagande deraf, att försäljningen verkställes af sysslomännen“.
Hvad nu först angår Herr Reutercronas förslag, att s. k. tvångsackord måtte
afskaffa, till stöd hvarför motionären förnämligast åberopat, att det vore ett våld
mot den enskilde att tillåta ett flertal borgenärer besluta, det hans fordringsrätt
upphört, utan att han erhållit full betalning för sin fordran; så får Utskottet erinra,
att detta inkast icke först nu framställes, utan varit omsorgsfullt skärskådadt, innan
den gällande lagen i ämnet — hvilken härutinnan är lika med många andra län¬
ders — af lagstiftande magten godkändes.
Att tvingas till afstående af sin fordringsrätt hos en gäldenär, som nöd¬
gats^ göra konkurs, är icke heller något alldeles nytt i den Svenska lagen. Uti de
af Konung G-ustaf II Adolf för staden Göteborg utfärdade privilegier förekom det
stadgande, tillämpligt äfven på ackordsaftal, att minoriteten bland borgenärerne
måste nöja sig med hvad majoriteten jemte gäldenären beslöt. Sednare afskaffades
väl denna föreskrift, som i sin obegränsade tillämpning befanns vådlig för sakegar-
ne; men då man i stället införde “benoficium cessionis bonorum“ innebar denna
gäldenärens förmån, att, om hans obestånd härledde sig af olyckor, han var från
borgenärernes framtida kraf fri. På hvilken rättsgrund en sådan förmån kunde
hvila, är svårt att inse: att den icke får betraktas såsom ett surrogat för tvångs-
ackordet, framgår deraf, att Englands lagstiftning bibehållit beggedera vid sidan af
hvarandra. Alla andra länder med nyare konkursordningar hafva afskaffa! nämnda
beneficium och upptagit tvångsaekordet. I Rikets Ständers underdåniga skrifvelse
till Kongl. Maj! den 1 Mars 1858, hvari Rikets Ständer anhöllo, att Kongl. Maj!
täcktes låta utarbeta förslag till ny Konkurslag, och deri Rikets Ständer betecknade
såsom oförenliga med affärslifvets fordringar de grundsatser, på hvilka då gällande
Konkurslag hvilade, framhölls särskild! såsom menligt för affärslifvet den omständig¬
3
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.
het, att den redlige affärsmannen, då fråga uppstod om uppgörelse med borgenärer,
yore ställd i beroende af hvarje särskild fordringsegares godtycke. I öfverensstäm¬
melse med denna åsigt var det ock, som i det förslag till Konkurslag, särskildt
utsedde komiterade i Juli månad 1859 till Kongl Maj:t afgåfvo, tvångsackordet
blef åter upptaget. Utskottet tillåter sig här anföra en del af hvad komiterade
derom yttra:
“Ackordet11, säga komiterade, “är medgifvet lika väl i borgenärernes som
gäldenärens intresse. Det livilar i förra afseende! ytterst på den princip, att i det
tvungna bolag, som uppstår i följd af konkurs, lika litet som i eu annan bolags-
förening, minoriteten må kunna förnärma eller förminska majoritetens rätt. Och
förnärmad kunde denna rätt genom minoritetens veto blifva på mångahanda sätt.
Det är vid ackord oftast fallet, att gäldenären erbjuder mer, än hvad de afträdda
tillgångarne, efter afdrag af de visserligen icke obetydliga förvaltningskostnaderna,,
kunde komma att gifva i utdelning, och utan ett sådant erbjudande finnes det väl
ingen sannolikhet derför, att pluraliteten — en komplicerad pluralitet, med hög
siffra — skulle ingå på ackordet, om ringaste utsigt funnes att i framtiden er¬
hålla mera. Eörkastas det dock, och blir gäldenären sålunda utblottad på allt,
har han i de allraflesta fall, helst om han är köpman, ingen utväg att kunna
fortsätta sin rörelse eller börja en ny, och då blir, såsom jemväl oftast är fal¬
let, borgenärernes framtida rätt utan betydelse. Den blir då endast eu illu-
Bion — och det skulle vara för detta minoritetens irrsken, för kanske en endas
envishet, ofta förestafvad af helt andra skäl än omsorgen att bevara sin lagliga for-
dringsrätt, som de flesta, de största fordringsegarne skulle beröfvas eu del af hvad
de eljest kunnat utbekomma? Det är för öfrigt att anmärka, att begreppet ackord
alldeles icke förutsätter ett ovilkorlig! frånträdande af don framtida kraft ätten.
Det kan, såsom jemväl icke så sällan sker, afse endast ett moratorium, ett uppskof
med betalning, och i sådant fall torde billigheten af det tvungna ackordet ej ens af
någon bestridas. Att, oaktadt de skarpa korrektiv för bevarande af minoritetens
rätt, som vid ackordet böra fästas, och hvarför här nedan skall redogöras, ackordet
ändock undantagsvis skulle kunna medföra eu verklig rättskränkning för minorite¬
ten är icke omöjligt. Men beklagligare vore, om de flestas rätt kunde kränkas af
de färre eller af en enda. Och på hvilken grund skulle man kunna förutsätta, att
minoriteten blefve mera förnärmad genom pluralitetens beslut öfver ackordet, än
genom deras åtgärder vid utredning af konkursboet; ty i förvaltningsfrågor lärer
det väl vara obestridligt, att pluraliteten måste hafva beslutanderätt? Om t. ex. i
en konkurs hela tillgången berodde på eu rättegång, och pluraliteten beslöt att
nedlägga densamma, huru skulle väl minoriteten vinna ersättning för den förlust,
den genom nedläggandet lidit? Månne den icke i de flesta sådana fall kolumn att
stå tomhändt, utan att ur konkursens skeppsbrott hafva räddat annat än den ofta
illusoriska fördelen af sin framtida krafrätt.11
Angående den garanti mot missbruk af tvångsackord, som skulle sökas i
bestämmelserna om den pluralitet, som för ackords antagande erfordrades m. m.,
yttrade komiterade:
“Efter hvad ofvan blifvit anfördt, kunde det synas som vore det ett allt
för ringa steg, komiterade tagit, då de för giltighet af ett ackordsaftal föreslagit,
en pluralitet af fyra femtedelar utaf samtlige vid sammanträde tillstädesvarande och
röstberättigade borgenärer, och att denna pluralitet tillika skall hafva bevakat fyra
femtedelar af alla de röstberättigades fordringsbelopp i konkursen. Denna skarpa
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.
begränsning bär biifvit förestafvad af den återhållande varsamhet, hvarmed lagstif¬
taren vid införande af en ny princip alltid måste tillvägagå, samt af det afseende
han är skyldig fästa å folkets tänkesätt och å nationälkarakteren, hos oss, liksom
hos Engelsmännen, så ömtålig för allt, som kan få sken af ingrepp i individens
rättigheter. Komiterade hoppas, att dessa rättigheter genom det föreslagna stad¬
gandet, jemte det om Rättens fastställelse af arfvodet och rätt för minoriteten att
der få utveckla sina skäl, vunnit allt det afseende, som med andras rätt låter sig
förena. Men då eu [sådan röstpluralitet, hvarom nu är nämndt, kanske måna-en
gång icke skulle kunna erhållas i anseende till borgenärers utevaro eller af andra
orsaker, och lagbudet således icke hafva den praktiska betydelse, som, om det eljest,
är rationel!, vore önskvärd, hafva komiterade vid sidan deraf ställt ett alternativ
ännu mer betryggande för den enskilde borgenärens rätt, eller det, att ackordsför-
slag jemväl skall anses såsom antaget, derest samtlige å dertill utsatt och kuno-jord
dag tillstädesvarande borgenärer sig derom förenat, och de bevakat två tredjedelar
af de röstberättigades anmälda fordringsbelopp i konkursen. Detta är hufvudsak¬
ligen endast att i lag bestämma en form för de redan nu hos oss allmänt öflio-a
ackordsaftal och reglera ett bruk, som, utan norm i lagen, gynnar eu obillio- borge¬
när på den billiges och rättsinniges bekostnad. Det är nemligen af erfarenhe¬
ten bestyrkt, hurusom vid ackordsaftal en och annan borgenär genom ihärdig väg¬
ran att deltaga i ackordet hemligen tilltvinga!- sig ensam full betalning, ”hvari¬
genom egendom för öfriga borgenärer | undandrages, och konkursens ända¬
mål, att bereda alla borgenärer lika rätt och förhindra, att en enda må kunna
tillskansa sig någon fördel framför de öfriga, helt och hållet förfelas. Den
preklusiva verkan för uteblifne borgenärer af ett sådant stadgande, som det ifråga¬
varande, är vida lindrigare än den i nu gällande lag föreskrift^ preklusiva ediktal-
stämmngcn, och är närmast att jemföra med följden af en borgenärs uteblifvande
från annan, borgenärers sammankomst, der likväl enhällighet för beslut icke er¬
fordras “.
Så långt Komiterade, med hvilka Utskottet hufvudsakligen instämmer. —
fe kulle icke desto mindre erfarenheten af tvångsackordets tillämpning och verknin¬
gar anses böra föranleda dess afskaffande, så måste dock eu sådan erfarenhet ännu
afvaktan, enär den redan vunna, omfattande föga mer än tre års tillämpnino- af la¬
gen, är alltför otillräcklig att kunna grundlägga ett fullgiltigt omdöme. Varsam¬
het härvid anser Utskottet desto angelägnare, som det annorstädes visat sig, att
principen för tvångsackordct i början mött motstånd, men att man småningom’för¬
sonat sig med densamma och kommit till insigt af dess nödvändighet. Det är ock¬
så erfarenheten, som bäst kan sätta i tillfälle att bedöma, hvilka medel böra anli¬
tas till ståtande af de missbruk, för hvilka den nu gällande lagen tilläfventyrs lern-
nar ruin För närvarande anser Utskottet det icke vara visadt, att, såsom motio-
nären likaledes förmenar, denna lag allmänt begagnas] af mindre samvetso-ranne
gäldenär er såsom medel: att, efter någon tids sorglös framlefnad på fordringsegarnes
bekostnad, tillvinna sig åter från dem den till konkurs afträdda egendomen, med
stor vinst för egen del. Med någon vaksamhet å borgenärernes sida bör sådant
icke hunna inträffa. Åtminstone är lagens innehåll egnadt att omöjliggöra för ored¬
ig göldenärer ett ackord, på hvilket ej samtlige fordringsegare ingått, helst som
det till och med är förbjudet för Rätten, ändå att ackordet ej bestridt är, att med¬
dela fastställelse derå, i fall gäldenären står under tilltal för bedrägligt förhållande
mot sina borgenärer, eller anledning är för handen, att han hemligen gynnat nå¬
5
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.
gon borgenär vid ackordet, eller annat svek dervid egt rum, eller ackordet uppen¬
barligen länder till skada för borgenärerne med flera dylika fall. Snarare bör man
kunna antaga, att denna lagstiftning, då den för en person, som ser sig på väg att
nödgas göra konkurs, öppnar utsigt att genom ackord blifva qvitt ett tillstånd, som
måste förlama lians framtida sträfvan, bör vara verksam mot oredliga tilltag. Den
innebär åtminstone eu uppmuntran både till att handla redligt mot borgenärer och
till att, när obestånd inträffat, genast göra konkursanmälan och icke bringa vidare
förvirring i sina affärer, och aflägsnar såmedelst frestelsen till de bedrägerier af
mångfaldig art, öfver b vilka en så allmän klagan förspordes under den tid, som
bevittnade don förra konkurslagens tillämpning, under hvilken somliga borgenärer
gjorde sig betäckta för sina fordringar, och andra, när cession omsider inträffade,
fingo mottaga ett konkursbo, plundradt på alla tillgångar.
Emellertid är det hufvudsakligen till följd deraf, att tillräcklig erfarenhet
af den nya konkurslagens verkningar inom affärslifvet icke ännu vunnits, som Ut¬
skottet anser sig böra vördsamt hemställa,
att det förra alternativet i Herr Reutercronas ifrågavarande motion måtte lem-
nas utan vidare afseende.
Ännu mindre finner Utskottet sig kunna understödja det sednare alterna¬
tivet i samma motion. Yilkoret för att ett ackord skall anses antaget är, såsom
ofvan är nämndt, att antingen alla vid sammanträde närvarande borgenärer dertill
samtycka, och desse tillika bevakat två tredjedelar af samtliga i konkursen anmälda
fordringshelopp, eller ock fyra femtedelar af de tillstädesvarande bifalla ackordsförsla-
get, och desse jemväl bevakat fyra femtedelar af nyssnämnda fordringshelopp — häruti
icke i någotdera fallet inberäknade fordringar, som utgå med förmånsrätt. Dessa bestäm¬
melser synas tillräckligt stränga, och äro åtminstone strängare än åtskilliga fremmande
lagars. Den Fransyska lagen äskar enkel majoritet af röstberättigade, hvilken ma¬
joritet bör tillika representera tre fjerdedelar af det sammanlagda fordringsbelop-
pet. Den Preussiska konkursordningen fordrar endast majoritet af närvarande bor¬
genärer, men med lika bestämmelse i afseende å fordringsbeloppet som den Fran¬
syska. De Holländska, Portugisiska och Wurtembergska konkurslagame äska
två tredjedelar af oprioriterade borgenärer, med tre fjerdedelar af de bevakade be¬
loppen. Don grad af godtycklighet, hvarje sådan sifferbestämning innebär, är ge¬
mensam äfven för motionärens förslag; och att, utan mera rationel anledning, ändra
en sådan bestämmelse så kort tid efter det en ny lag blifvit satt i verkställighet,
synes Utskottet icke lämpligt; hvadan Utskottet äfven
å berörda förslag af styrker bifall.
Vidkommande dernäst samma motionärs framställning rörande beloppet af
Rättens ombudsmans arfvode i konkurs, i afseende hvarå den i konkurslagen in¬
tagna föreskrift, att i ombudsmannen skall af det arfvode för konkursboets förvalt¬
ning, som varder bestämdt, taga en tredjedel, der icke Rätten annorlunda bestäm¬
mer, efter motionärens omdöme skall leda till missbruk, till uppväckande hos den
yngre tjenstemannapersonalen af böjelse för en närighet af den mest farliga beskaf¬
fenhet och dertill, att fordringsegare blifva oskäligt lidande; så kan Utskottet icke
inse, huru lämpligare föreskrifter skola kunna härom meddelas, än de, som för
närvarande gälla, och enligt hvilka det heror af sakegarne sjelfva att bestämma
förvaltningsarfvodet, men tillika är Rättens åliggande att, när det påkallas, lägga
(3
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.
vederbörande emellan, bodi skäligt pröfvas, jemväl i fråga om denandel i arfvode!:,
som bör Rättens ombudsman tillkomna. Alldeles omöjligt anser Utskottet det
vara att träffa det billiga medelst bestämmande i lagen af ett sådant maximum, som
motionären föreslår, helst värdet af ett besvär icke kan på förhand uppskattas,
och det ifrågavarande säkerligen i flera fall icke skulle vara med nämnda belopp
vedergäldt. Utskottet, som tillika befarar, att derest ett visst arfvodesbelopp fast¬
ställdes såsom det högsta, lätteligen kunde inträffa, att detsamma i praxis blefve
det vanliga eller enda tillämpade, hemställer alltså,
att llerr Reutercronas ifrågavarande framställning icke må till vidare åtgärd
föranleda.
Herr Åstrand, hvilken synes med sin motion åsyfta en lagförklaring, utgår från
den förutsättning, att föreskriften i 51 § i Konkurslagen, det försäljning af konkursbos
fasta egendom skall — i det fall, att vid af borgenärerne föranstaltad auktion derå icke
erhållits en köpeskilling, som betäcker inteckningarnes belopp — ske i den ord¬
ning, som om fast egendom, den der utmätt blifvit, särskildt är stadgadt, icke
rimligtvis kan hafva annan mening, än att i afseende på “ordningen11 för försälj¬
ningen väl skall iakttagas hvad lag och författningar stadga om sättet för auktio¬
nens kungörande, in. m., men att dock sjelfva auktionsförrättningen är ett sysslo¬
mannens, och icke Konungens Befallningshafvandes göromål. Denna uppfattning
är likväl tydligen ovigtig, hvilket icke endast af ordalagen i paragrafen ådagalägges,
utan äfven följer af hvad som uppenbarligen måste hafva varit motivet för ifråga¬
varande, efter Utskottets omdöme, nödvändiga bestämmelse. Då nemligen, enligt
nu gällande konkurslag, den, som har inteckning i gäldenärs fasta egendom, icke
behöfver bevaka sin fordran, derest han nöjes att hålla sig till panten allena, hva¬
dan ofta inträffar, att inteckningshafvare icke äro i konkursen synliga eller för
sysslomännen ens kända; så krafvel- omtanken om sådana inteckningshafvares sä¬
kerhet, att den egendom, i hvilken de hafva en sakrätt, och hvilken i ofvannämnda
fall är fullt jemförlig med sådan, som blifvit i mät tagen, icke må säljas utan
kontroll af don offentliga myndighet, hvilken i allmänhet har sig uppdraget besty¬
ret med gäldbelastad fastighets exekutiva försäljning. Att icke nöjaktig säkerhet
i berörda hänseende kan antagas vara för handen, derest pröfhingsrätten beträf¬
fande iakttagandet af de formaliteter, lagen ansett nödvändiga vid dylik försäljning,
öfverlemna des åt sysslomännen i konkursen, torde vara alldeles klart, Den ifråga¬
varande §:ns uppställning är ock affattad med noggrann hänsyn härtill: År kon¬
kursmassans fasta egendom gravationsfri, må densamma säljas på sätt borgenärerne
och gäldenären åsämjas, således utan att någon slags auktion erfordras: är fastig¬
heten intecknad, må försäljningen icke ske, utan vid auktion, såvida icke alla de
inteckningshafvare, hvillcas rätt deraf kan vara beroende, sådant medgifva: uppgår åter
vid auktion, som af sysslomännen är föranstaltad, köpeskillingen icke till inteck¬
ningarnes fulla belopp, så kan försäljning icke få ske annorledes än genom exeku¬
tor i vanlig ordning.
Följdrigtighcten i dessa bestämmelser. Indika tydligen hafva till ändamål
att bevara frånvarande eller okända inteckningshafvares rätt, men icke rimligtvis
kunna lägga hinder i vägen för realiserande af konkursbolags egendom på det
7
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44.
sätt, hvarom alla äro ense, hvilkas rätt är deraf beroende, anser Utskottet sig ieko
behöfva vidare utveckla; utan hemställer Utskottet vördsamligen,
att Herr Astrands berörda motion måtte lemnas utan vidare afseend*.
Stockholm den 15 Februari 1867.
På Utskottets vägnar:
Eric Sparre.
Reservationer:
af Herr Hasselrot, som, i fråga om afskaffande af tvångsackord, med åbe¬
ropande af de i Herr Reutercronas motion anförda skäl, hemställer, att samma mo¬
tion i den delen
måtte af Riksdagen bifallas.
af Herr Rosenberg, som förklarat sig vilja förorda bifall till Herr Åstrands
motion.
A