20
Riksdagens Skrifvelse, N:o 37,
N:o 37.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 26 April 1867.
— — — — Andra Kammaren den 27 — —
Riksdagens Skrifvelse till Fullmägtige i Riksgälds-kontoret i an¬
ledning af verkställd granskning af nämnda Kontors för¬
valtning under den tid, som förflutit sedan början af
sistlidna riksdag.
(Stats-Utskottets Utlåtanden N:ris 26 och 44.)
Efter tagen kännedom om Rikets Ständers år 1866 församlade Revi¬
sorers till Riksdagen afgifna berättelse rörande den samma år verkställda
granskningen af Riksgälds-kontorets tillstånd och förvaltning har Riksdagen,
med bifall till hvad Stats-Utskottet i deröfver afgifvet utlåtande föreslagit
och hemställt, beträffande nedannämnda frågor fattat följande beslut.
Ro. Angående de inom Fullmägtige förefallna mening sstrider.
Jemte det Revisorerne omförmält, hurusom de vid läsning af Fullmäg-
tiges protokoll funnit ”att sällan något vigtigare ärende afgjorts utan lifli-
”gare meningsstrider, hvilka ej kunnat slitas utan votering och att dessa
”meningsskiljaktigheter sedermera gifvit anledning till diktamina och mot-
”förklaringar inför protokollet långt efter, sedan den fråga, de afsett, blifvit
”afgjord; ett förhållande, som,” enligt Revisorernes uppfattning, ”ingalunda gör
”ett godt intryck,” har Stats-Utskottet efter läsningen af såväl de protokoll,
på hvilka detta Revisorernes yttrande har afseende, som dem, hvilka hos
Fullmägtige sedermera intill sistlidne Januari månads utgång blifvit förda,
instämt i ofvannämnda af Revisorerne fällda omdöme, under anmälan, att
dessa sednare protokoll icke allenast i ännu högre grad än de förra, vore
belastade med enskilde Fullmägtiges efteråt skriftligen aflemnade reserva¬
21
Riksdagens Skrifvelse, N:o 37.
tioner och motreservationer samt ytterligare i samma ämne afgifna förklarin¬
gar och motforklaringar, utan ock innehölle sådana tillmålen och beskyll¬
ningar, som med de till Fullmägtiges handläggning hörande ärenden icke
ega omedelbar gemenskap och följaktligen icke bort i protokollen få inflyta.
Utan att inlåta sig i undersökning eller bedömande, huruvida den ene
eller andre bland Fullmägtige härtill varit mer eller mindre vållande, be¬
klagar Riksdagen, att ett sådant förhållande inom Riksgälds-kontorets Full¬
mägtige egt ruin. Då emellertid den af såväl 1864 som 1865 års Revisorer
anmärkta oformlighet fatt fortfara, att Fullmägtige understundom låtit proto¬
kollen alltför länge förblifva ojusterade, har Riksdagen, som häri trött sig
finna en bidragande orsak till det nu sednast anmärkta missförhållandet,
funnit sig höra härmedelst förständiga Fullmägtige att noga tillse, det gillra
föreskrifter rörande justeringen af de hos Fullmägtige börda protokoll varda
behörigen iakttagna.
2:o. Angående Fullmägtiges åtgöranden för anskaffande af medel till jern-
vägsbyggnaderna.
Ehuru Fullmägtige vid fullgörandet af det åliggande, hvarom bär är
fråga, haft att strida mot svårigheter, som det legat utom deras magt att
förekomma, samt Riksdagen, i betraktande af den tryckta penningeställning,
som under slutet af år 1865 och större delen af år 1866 i allmänhet varit
rådande, finner, att någon anmärkning icke kan göras i anledning af den
omständigheten, att välboren för 1866 års lån blifvit ofördelaktigare för
Staten än de, som för förut afslutade lån kunnat betingas; har Riksdagen
dock ansett sig icke höra med tystnad förbigå tvänne åtgärder, Indika verkat
nedtryckande på de äldre obligationernas kurs och sannolikt komma att ut¬
öfva ett menligt inflytande på Svenska Statens möjligen blifvande framtida
låneoperationer. Fullmägtige hafva nemligen, vid afslutandet af ifråga¬
varande lån, dels medgifvit låneöfvertagarne att ensamme bestämma obliga¬
tionernas räntefot, hvithet haft till följd att väntan blifvit satt högre än den
räntefot af 4 % procent, hvilken i obligationerna för såväl 1858 som 1860
och 1864 års jernvägslån är förskrifven, dels bestämt annuiteten så låg,
att för lånets amortering åtgår den långa tidsrymden af 65 år.
Obligations-räntans förhöjande till 5 procent synes destomindre varit
nyttig och nödig, som dess bestämmande till 4 */2 procent icke både kunnat
utöfva annat inflytande på låneaffåren, än att vid lånets afslutande en större
kapitalrabatt måst medgifvas, samt i följd deraf, om samma lånesumma skulle
erhållas, det nominela obligationsbeloppet förhöjas i förhållande till den större
kapitalrabatten. Den effektiva väntan borde deremot i detta fall blifvit un¬
gefär densamma, som derest obligationsräntan bestämdes till 5 procent. Men
22
Riksdagens Skrifvelse, N:o 31.
äfven om man antager, att långifvarne ansett sig kunna medgifva Riks¬
gäl ds-kontoret i någon man bättre vilkor, derför att dem lemnades frihet
att efter eget godtfinnande bestämma obligationsräntan, — ett antagande,
hvartill protokollen dock icke gifva anledning, enär några alternativa förslag
i det hänseendet ej blifvit framställda —, så synes det som hade Fullmäg-
tige, med uppmärksamheten fästad på angelägenheten att icke förringa Sven¬
ska Statens kredit, bort, äfven med någon uppoffring, bibehålla eller åtmin¬
stone icke förhöja den för Statens fonderade obligationer sedan flera år till¬
baka antagna räntefoten af 4y2 procent. Om således donna räntefot blifvit
bibehållen i 1866 års obligationer, kunde deraf visserligen blifvit eu följd,
att kursen på de äldre obligationerna, innan de nya kommit på fasta hän¬
der, något nedgått; men denna olägenhet hade dock varit öfvergående, och
de äldre obligationerna hade åtminstone alltid stått lika högt, som de yngre
med samma räntefot. Nu deremot måste 5-procent-obligationerna, äfven sedan
de blifvit af låneöfvertagarne utsålda, verka nedtryckande på dem, som bära
blott 4% procent ränta. Då obligationer, som äro ställda på utlottning, äfven
då de bära en högre räntefot, icke kunna komma att betydligt öfverstiga
pari, följer deraf, att om ock 5-procent-obligationerna skulle dertill uppgå,
4V2-procent-obligationerna ständigt måste få en i förhållande till den lägre
räntefoten betydligt lägre kurs.
Vidkommande Fullmägtiges åtgärd att genom bestämmandet af en allt¬
för lag annuitet hafva föranledt amorteringstidens utsträckning vida utöfver
den period af omkring 40 år, som åtgår för liqviderande af Svenska Statens
båda äldsta fonderade utländska lån, så innefattar det af 1863 års riksdag
Fullmägtige gifna låneuppdrag visserligen icke något förbud häremot. Men
då den effektiva ränta, Riksgälds-kontoret nödgas erlägga för 1866 års
lån, uppgår till nära 5,6 procent, — en ränta, som, med afseende på den
långa amorteringstiden, måste anses ganska hög, — synes som hade donna
omständighet bort utgöra giltigt skål att tillse, det lånetiden icke blifvit
alltför utsträckt. I detta hänseende hade icke bort förbises, att Rikets Stän¬
der såväl vid 1856—1858 som vid 1859—1860 års riksdagar, genom att
till lånens amortering anvisa en annuitet, motsvarande ej allenast den i
obligationerna förskrifna ränta, ”utan äfven minst en procent af det i
samma obligationer förskrifna kapital”, antydt, att amorteringen icke borde
utsträckas till en alltför aflägsen framtid. Det är väl sann!, att Rikets
Ständer vid riksdagen år 1863, i stället att, på sätt förut egt ruin, på för¬
hand bestämma en viss årlig amorteringsprocent, åt Fullmägtige öfverlemnade
att, efter sig företeende omständigheter, vid lånekontraktets uppgörande be¬
stämma det belopp, hvarmed lånet årligen herde amorteras, i följd hvaraf
ock 4 mom. i 171 § af Riksgälds-kontorets reglemente af sistnämnda år
erhöll den förändrade lydelse, att till ränteliqvider och kapitalets amortering
Riksdagens Skrifvelse, N:o 37 23
anvisades ett ”ärligt anslag å det belopp, som, enligt de med vederbörande
öfverenskomna lånevilkor, hvarje år erfordrades för sagda liqviders och amor¬
terings behöriga verkställighet”. Men syftemålet med detta stadgande var
icke att utsträcka amorteringstiden, utan endast att söka undvika, det lån-
gifvarne skulle, genom att amorteringsprocentens minimum blef på förhand
bestämdt, deraf kunna taga sig anledning att stegra sina fordringar. Om
Fullmägtige, i stället att till ränta och amortering anslå en annuitet af 53/4
procent, hvarigenom, i följd af den långa amorteringstiden, den effektiva
räntan utgör nära 5,6 procent, medan för amorteringen icke afsetts mera
än omkring 0,15 procent, hade förhöjt annuiteten med omkring x/2 procent,
eller till 6%. procent, så hade lånet blifvit amorteradt på en tid af omkring
403/4 (rätteligen 40,7825) år, hvilket icke allenast med afseende på den
höga effektiva räntan för Staten varit förmånligt, utan jemväl på obliga¬
tionernas kurs bort utöfva ett godt inflytande, då obligationsinnehafvare haft
större utsigt att genom utlottningarne gorå eu snar kapitalvinst, än då låne¬
tiden utsträcktes till 65 år.
Som likväl Fullmägtige, på sätt ofvan blifvit anfördt, icke i någotdera
af ofvan omförmälda hänseenden öfverskridit sin befogenhet, har Riksdagen
endast härigenom velat förklara, att det hade varit mera öfverensstämmande
med Svenska Statens fördel, om den i obligationerna utfästa räntefoten icke
blifvit satt högre än till fyra och en half procent, samt om lånets amor¬
teringstid blifvit bestämd till ungefärligen lika längd som för de äldre lånen.
Då de Tyska låneöfvertagarne vid framställandet af sin begäran om
förlängning af liden, inom hvilken anmälan att öfvertaga större eller mindre
belopp utaf den s. k. optionsandelen borde ske, icke erbjudit Riksgälds-
kontoret någon förmån eller iklädt sig något åtagande, har Riksdagen, som
icke gillar det klander Revisorerne i detta hänseende framställt, deremot
funnit Fullnfägtiges åtgöranden i donna del hafva varit påkallade af nödig
omtanke för Svenska Statens fördel, hvilken sålunda befrämjats, utan att de
Tyska kontrahenternes rätt derigenom blifvit på något sätt förnärmad.
3:o. Angående jåf för Fullmägtige samt om Fullmägtiges protokoll
I afseende å de af Revisorerne anmärkta förhållanden, dels att tvänne
bland Fullmägtige, ehuru de varit delegare i Skandinaviska Kreditaktie¬
bolaget, tillåtits att deltaga i öfverläggningarne om nämnda bolags låneanbud
dels att d en af desse delegare i Kreditaktiebolaget tillåtits fora ordet vid
F ullmägtiges öfverläggning'-»- rörande samma låneaffär, dels ock att en såsom
suppleant inträdd ledamot, hvilken också var delegare i oftanämnda bolag,
medgifvits deltaga såväl i öfverläggningarne, som besluten rörande förhand-’
lingarne med samma bolag, har Riksdagen funnit hvad Fullmägtige i donna
24
Riksdagens Skrifvelse, N:o 37.
sak anfört innefatta fullgiltiga skal för Fullmägtiges vid ofvanberörda till¬
fällen fattade beslut, hvadan Riksdagen ansett den gjorda anmärkningen
höra förfalla.
Vidkommande Revisorernas anmärkning derom att protokollerna öfver
de öfverläggningar, hvarunder besluten angående uppgörandet af affären med
Kreditaktiebolaget förbereddes, till följd af ett först efteråt fattadt beslut, aldrig
skola blifvit uppsätta, har Riksdagen funnit Fullmägtige hafva på ett nöj¬
aktigt sätt förklara! sig öfver hvad derom blifvit af Revisorer^ anmärkt;
i följd hvaraf Riksdagen beslutat, att den i detta hänseende gjorda anmärk¬
ningen må förfalla.
4:o. Angående förandet af anteckningar om de rörande lånen ankomna och
afgångna skrivelser, m. m.
Som, enligt hvad Revisorer^ upplyst, nödiga kontroller i antydda
hänseende redan före Revisorernes sammankomst blifvit införda, har Riks¬
dagen låtit dervid bero.
5.u Angående utbetalda arfvoden för biträde åt Lånedeputerade.
Vidkommande Revisorernes anmärkning, att Fullmägtige vid bestäm¬
mandet af berörda arfvoden skola visat eu nog långt drifven frikostighet
med Statens medel, har Riksdagen, förvissad att Fullmägtige i dylika fall
för framtiden iakttaga afl lämplig sparsamhet, låtit anmärkningen förfalla.
6:o. Angående de åt Fullmägtiges Sekreterare och e/n Kommissarie upplåtna
boställsrum.
Riksdagen, som ansett någon indragning af de boställsrum inom Riks¬
dagens hus, som äro upplåtna åt den Riksgäld s-kontorets kommissarie som,
af Fullmägtige erhållit uppdrag att hafva tillsynen och vården öfver samma
hus in. m., icke höra ifrågakomma, har i afseende på de åt Fullmägtiges
sekreterare upplåtna rum inom Riksgälds-kontorets hus väl funnit det, med
den organisation Riksgälds-kontoret för närvarande eger, vara med verkets
fördel öfverensstämmande, att denne embetsman är i egendomen boende, men
derjemte ansett, att frågan, huruvida efter nuvarande innehafvares afgång
någon förändring i detta hänseende må kunna tillvägabringas, bör hållas
öppen; och har Riksdagen i följd häraf beslutat, det Fullmägtige, efter deras
nuvarande sekreterares afgång, icke må i anslaget för tjenstens återbesättande
eller i efterträdarens fullmagt utfästa bibehållandet af boställslägenheterna
för längre tid, än tilldess näst derefter sammanträdande Riksdag, uppå
skeende
25
Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.
skeende anmälan, tagit i öfvervägande, huruvida bostadslägenheterna fort¬
farande må tj ensten åtfölja eller för annat ändamål varda disponerade.
7:o. Angående decharge för Riksgälds-kontorets styrelse och förvaltning.
Då, enligt hvad Stats-TJtskottet vitsordat, Fullmägtige under hela den
tid, som Rikets Ständers sednast församlade Revisorers samt Stats-Utskottets
granskning af förvaltningsåtgärderna vid Riksgälds-kontoret omfattat, med
nit och ospard möda sökt uppfylla de af Rikets Ständer dem lemnade upp¬
drag, har Riksdagen tillerkänt Fullmägtige decharge icke allenast för de vid
1866 års decharge undantagna tvänne ärenden, än ock för alla beslut och
åtgärder, som finnas antecknade i Fullmägtiges protokoll från den 26 Okto¬
ber 1865 till och med den 28 Januari innevarande år.
Stockholm den 27 April 1867.
N:o 38.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 27 April 1867.
— — — — Andra Kammaren den 30 —• —
Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl.
Majds nådiga Proposition om förändrad lydelse af i 0
§ i Kongl. Kungörelsen den i 3 November 1860, angående
den allmänna beväringen.
(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35.)
S. A. K.
Uti nådig Proposition af den 18 sistlidne Januari har E. K. Maj:t
gifvit Riksdagen tillkänna, att, ehuru 10 § i Kongl. Kungörelsen den 13
November 1860, angående den allmänna beväringen, icke syntes innefatta
Bih. till Riksd. Prof. 1867. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 2 Höft. 4