Deu 7 Maj.
369
Tisdagen den 7 Maj 1867.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
.... i 'lust|i'ades ett protokolls-utdrag för den 6 dennes och protokollet
for den 27 sisthdne Mars f. m. ^
a^. ^ örec^r®gs Bevillnings-Utskottets den 6 dennes bordlagda Memorial
r\;.o 24, med voterings-proposition för bestämmande af införselstullen å
artake n socker, raffineradt, samt oraffineradt icke mörkare än N:o 18
åt gällande Standard; och godkände Kammaren den af Utskottet i detta
.Memorial föreslagna voteringspropositionen.
1 öredrogos meh begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Stats¬
utskottets den 6 dennes bordlagda Memorial:
Ko 87 angående åtskilliga i Riksgälds-kontorets räkenskaper ba¬
lanserade skuld- och fordringsposters afskrifning eller bokföring inom
limen; °
N:o 88,^ med förslag till stadganden i Riksgälds-kontorets regle¬
mente, angående dels detta verks skulder och fordringar för meddelade
an, dels de vid föregående riksdagar, till utgående från Riks°-älds-
kontoret bevdjade, men ännu icke utbetalda statsanslag, dels de vid in¬
nevarande riksdag på Riksgälds-kontoret anvisade statsutgifter;
Ko 89, angående bestämmandet af aflöningen för de vid inneva¬
rande riksdag hos Kamrarne och Utskotten samt i Riksdagens Kansli
anställde tjensteman och vaktbetjente; samt
Ko 90, angående en gratifikation åt Statskommissarien Bruno Jo-
hansson.
Fortsattes föredragningen af Särskilda Utskottets rörande jordbru-
kets finansmla angelägenheter, Utlåtande Ko 3, med anledning af Herr
R. W. iiessles motion, om åtgärders vidtagande för afhjelpande af jord¬
brukares nuvarande finansiela betryck.
18:de punkten.
Friherre Sprengtporten: Då jag under gårdagens sammanträde
framställde yrkande angående lista punkten, föreställde jas; min att be-
Riksd. Prut. 1 Afd. a ,),
370
Den 7 Maj.
slut skulle fattas angående hvarje särskild punkt. Man har nu upplyst
mi<r, att Betänkandet i sin helhet kommer att föredragas, och fåi jag
då°anhålla om proposition å följande beslut: watt Utskottets framställ¬
ningar och förslag, oansedt desamma i många delar äro förtjenta af upp¬
märksamhet, likväl icke anses böra gifva anledning till någon undei-
dånig framställning till Ivongl. Maj:t.»
Herr von Gegerfelt: De nu genomgångna 17 punkterna innefatta
lika många eller ännu flera förslag, eu del utan egentligt sammanhang sins
emellan och utan direkt sammanhang med jordbruket. Dessa förslag hafva
framställts, ej af en enskild motionär, utan af ett Utskott, som enligt grund¬
lagen ej eget- motionsrätt, men som fått sådan genom ett af Riksdagen utta¬
lad! »vjdeat no quid detriiuenti respublica capiat». Förslagen äro ock af så
omvexlande beskaffenhet, att, om de alla intogos i skrifvelsen, så skulle
samtida Stats-departementen, med undantag måhända af bjöforsvars-de-
partementet, få taga befattning med densamma ; och hade motionären sjelf
framlast alla förslagen i sin motion, så skulle motionen säkerligen ej
blifvit “handlagd, förrän den delats i lika många särskilda motioner som
ämnen, och dessa hade då fått remitteras till samtliga de ständiga Ut¬
skotten och ändock hade några tillfälliga Utskott behöfts. Redan af dessa
skål hyser jao- betänklighet vid att med min röst understödja förslaget
att underställa dessa frågor Kongl. Maj:ts bepröfvande. Men jag bär
äfven andra skäl till betänkligheter. För min del anser jag vara af
vio-t, att, när Riksdagen tager initiativet i frågor, i hvilka Riksdagen eget’
beslutande rätt, Riksdagen tager frågorna i noggrann pröfning och fattar
beslut, vidare; att, då Riksdagen framställer önsknmgsmal, Riksdagen
gör klart för sig, huru önskningarne skola verkställas, och slutligen att
Riksdagen ej hänskjuter till Kongl, Maj:t frågor af beskaffenhet, att de
ej kunna utgöra föremål för lagstiftning och att Kongl. Maj:t ej der¬
med kan taga någon egentlig befattning. Mot alla dessa reglor skulle
brytas, i händelse den föreslagna skrifvelsen beslutades. Då jag nu
motsätter mig en sådan skrifvelse, sker det med den visshet, att Ut¬
skottets sakrika utredning af frågan skall vid nästkommande riksdagar
blifva en rik källa för motioner, och att endast på detta sätt ärendet
kan vinna en grundlig och fullt grundlagsenlig behandling. Jag får
således vördsamt anhålla, att Herr Hessles motion jemte Särskilda Ut¬
skottets deröfver afgifna Betänkande ej må för närvarande till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Grefve Sparre, Eric: Att slutet af ett arbete, hvarå så mycken
uppmärksamhet fästats, skulle blifva, att man lade detsamma till hand-
lincrarne, eller med andra ord kastade det under bordet, kan jag ej odla.
In “en torde visserligen vara så föga benägen som jag, att fästa afseende
vid sådana öfverdådiga uttryck, som att man borde sjelf taga sig rätt,
der sådan ej godvilligt lemnas, men nekas kan dock ej, att, när all¬
mänheten verkligen väntat sig resultater af det Särskilda Utskottets
verksamhet, det ej kan vara lämpligt att alldeles gäcka dylika förvänt-
ninoar. De, som, med eller utan skäl — det sednare ganska ofta, ty
hvad som säges om jordbruket torde med ännu mera skäl kunna sägas
om våra öfriga näringar — klaga öfver jordbrukarnes ställning, låta
Den 7 Maj.
37!
nemligen blifva föga tillfredsställda med en blott förklaring, att Utskot¬
tets Betänkande är eu rik källa, hvarur kommande Riksdagar kunna
hemta goda inspirationer. Enligt min åsigt böra vi således fästa Rege¬
ringens uppmärksamhet å lämpliga utvägar att afhjelpa betrycket och
ugna oron. Att flera af Utskottets förslag hvarken äro vigtio-a eller
särdeles gagnelig* vill jag ej bestrida. Ett anser jag dock serdeles
maktpåliggande, det angående en så beskaffad omorganisation afhypo-
theksbanken, att densamma bättre än hittills kan uppfylla sitt ändamål,
fea som denna nu är inrättad motsvarar den ingalunda sin bestämmelse:
man har berofvat hypotheksföreningarne rättigheten att sielfva anskaffa
penningar och öfverlemnat bestyret härmed åt hypotheksbanken, men
denna kan ej skaffa en skilling. Klagomålen i detta afseende torde
således vara fullt berättigade. Jag tillåter mig nu att kasta en blick
pa de särskilda punkterna, för att efterse Indika böra intagas i den un¬
derdåniga skrifvelsen. lista punkten afser grundskatternas aflösning.
va Kong!. Maj:t i trontalet redan tillkännagifvit, att han vore syssel-
satt med denna fråga, är det ej lämpligt att nu derom erinra, utan hem¬
ställer jag, att man endast måtte i skrifvelsen erkänna sin tacksamhet
för det intresse, Kongl. Maj:: lofvat egna åt det vigtiga ärendet. 2dra
och 3:dje punkterna höra ej intagas i skrifvelsen. För försvarsverkets
ordnande ar ett särskild); Utskott tillsatt; angående väghållnadsskyldiw-
lieten aflat den förra Riksdagen en underdånig skrifvelse; beträffande
skjutsskyldigheten åter, har denna Riksdag ej kunnat förena sig om nå¬
gon skrifvelse och frågan bör då ej upptagas i en annan form. De i
fåle punkten berörda frågor, uppbördssättets förenkling och uppbörds¬
sätt! mas hållande tvänne gånger årligen, torde verka gagnande och derå-
bor således Regeringens uppmärksamhet fästas. I afseende å det i
öde punkten framställda förslag, att Kongl. Maj:t skulle förklara hinder
ej mota för sparpenningars insamlande vid kyrkorna instämmer jag med
en föregående talare. Antingen är det redan tillåtet, och då behöfs in¬
gen förklaring, eller också är det ej tillåtet, och i så fall kan ej Rea¬
ringen ensam ändra nu gällande bestämmelser. Ärendet blir då en ren
lagstiftningsfråga. Sparbanksväsendets tidsenliga utveckling och ord¬
nande samt sparkassors upprättande vid större allmänna arbetsföretao-
kunna deremot ej vara annat än gagnande och frågorna derom förtjena
således blifva föremål för Regeringens bepröfvande. Ränteförsäknino-s-
,anstalter, hvarom 6:te punkten handlar, äro ej annat än sparkassor och
kunna således anses inbegripna under den i nästföregående punkt gjorda
hemställan. I afseende å 7:de och 8:de punkterna har redan eu leda-
mot af Utskottet yrkat, att desamma måtte läggas till handlin°-arne- ty
de beröra önskningsmål, Indika endast den enskilde kan åstadkomma
och jag instämmer häri till alla delar. 9:de och 10:de punkterna afse
en forandrad lagstiftning för enskilda banker; den enda önskan, som i
afseende å dem bör uttalas, torde vara, att hädanefter stiftade banker
ma åläggas att inlösa sina sedlar med silfver. Att i skrifvelsen bör
intagas en framställning om förändrad organisation för hypotheksbanken
hvarom ll:te punkten handlar, har jag visat. I afseende å 12:te och
lo.de punkterna torde vara tillräckligt, att Representationen uttalar eu
önskan, att det_ för handelsbok medgifna vitsord må inskränkas eller
upphäfvas. De i 14:de, 15:de och 16:de punkterna berörda, mera enskilda
372
Den 7 Maj.
frågor torde ej böra utgöra föremål för en.skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Den 17 5 afser en kinkig fråga. Som vi veta, framlade Regeringen
vid 1856—1858 års riksdag förslag om inrättande af ett ministerium
för allmänna arbeten, men detta vann ej Representationens bifall. Att
ett jordbruksministerium skulle vara i många afseende^ lämpligt, vi
jacr ei förneka, men å andra sidan får jag både såsom jordbrukare och
såsom landshöfding förklara, att Regeringen fäster allt afseende vid
jordbrukets intressen, som man skäligen kan begära, och att det. satt,
hvarpå dess angelägenheter för närvarande handhafvas, lem nar ingen
anledning till klagomål. Möjligen vore dock tjenlig!, att alla till jord¬
bruket hörande ärenden sammanfördes i en särskild byrå under chefen
för Civil-departementet. . . . ... ..... ,
På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag nng framlägga följande
förslag till beslut: . •
att Riksdagen, som, under närmgarnes i allmänhet tryckta stallning,
ansett för samhället af vigt att åt jordbrukets angelägenheter sfirskildt
eo-na sill omsorg, beslutar att i underdånig skrifvelse till lvongl Maj:t,
med tacksamt erkännande af den uppmärksamhet, Kongl. Maj:t täckts
förklara sig vilja egna frågan om en ändamålsenlig aflösning åt grund¬
skatterna, i underdånighet anhålla; ... ., ,
att sättet för kronouppbörden i möjligaste matto förenklas och att
tvännfe uppbördsstämmor årligen måtte anordnas, .
att åtgärder måtte vidtagas till befrämjande i allmänhet åt spar-
banksväsendets tidsenliga utveckling och anordnande samt att safskildt
sparkasse-anstalters inrättande vid alla större allmänna arbetstoretag
anbefallas; „ , , .. . ,
att Konod. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida i hypo-
theksbankens“ organisation kunde vidtagas sådan förändring, att den¬
samma bättre, än hittills skett, motsvarade sin .bestämmelse;
att enskilda banker, som framdeles möjligen komma att bildas,
måtte åläggas skyldigheten att inlösa sina sedlar med silfver;
att, jemte de under utarbetning varande förslag till forandrad lag¬
stiftning för realkreditens befrämjande och stärkande, måtte tagas i
nådigt “öfvervägande, huruvida det genom Kongl. Förordningen den 4
Maj 1855 för handelsbok medgifna vitsord matte, till afvärjande åt ett
skadligt kreditbruk, inskränkas eller upphäfvas;
samt att jordbruket rörande angelägenheter matte handlaggas åt
en centralmyndighet för dessa angelägenheter under chefen for Civil¬
departementet.
Herr Faxe: För att kunna afgöra, huruvida den af Utskottet före¬
slagna underdåniga skrifvelse bör aflåtas, måste naturligtvis fönK til -
ses om de af Utskottet uttalade åsigter dertill föranleda samt, isadant
fall’ hvilka bland de i Betänkandet omhandlade ämnen och gjorda
framställningar lämpligen böra i skrifvelsen upptagas eller derifrån ute¬
slutas och jag anhåller således att få kasta en återblick pa dessa i sär-
skilta* punkter gjorda framställningar; men dessförinnan anser jag mig
böra förklara, att, ehuru jag erkänner, att jordbrukaren likasom öfrige
näringsidkare för närvarande lider af ett finansielt betryck, alstradt der¬
af, åt? de tillförene så ymnigt gifvande lånekällorna utsinat, och att pen¬
Den 7 Maj.
373
ningar, som voro i lågt pris under en tid, då öfriga varor stodo sär¬
deles högt, numera stigit i värde, jag likväl delar den åsigt, som afen
ledamot i mitt grannskap förliden gårdag här yttrades angående för¬
nämsta orsaken till detta betryck, eller att det hos flertalet bland dem,
som lida deraf, är sjelfförvålladt; det härleder sig nemligen, hvadjord-
brukarne angår, derifrån, att man köpt jord till priser, vida öfver de
verkliga värdena, ja, — utan att ens beräkna om eller i hvad mån afkom-
sten kunde motsvara räntan å köpeskillingen; och då köparen icke egt
tillräckligt grundkapital, än mindre behöfliga förlag och rörelsemedel,
har så det ena som det andra måst sökas i lån. Meu dessa lån skulle
någon gång återbetalas, och emedan skulden småningom ökats med
räntorna derå, hvilka icke kunnat betäckas med egendomens afkast¬
ning, har derigenom slutligen äfven medtagits det ringa grundkapital,
som man möjligen förut verkligen egt; när då krediten och tillfället
att låna upphört, af den naturliga orsak, att säkerhet för lånen ej vi-
dai’e kunde lenmas, så skyller man sin olycka än på banklagstiftningen
och författningen angående hypotheksinrättningarne, än på kreditlagarne,
och vill ingalunda se orsaken der den rätteligen finnes, eller i egen
dårskap och oförstånd. Hvad jag nu yttrat om följderna af oförstån¬
diga köp, gäller ock i fråga om de dyrbara byggnader och odlingsfö-
retag, som blifvit verkställda, likaledes utan att man beräknat, huru¬
vida deraf kunde hemtas eu mot kostnaden svarande inkomst eller
nytta; och exempel saknas icke, att personer, som ärft aller annorledes
skuldfritt erhållit fast egendom med inventarier och fulla förlag, alle¬
nast genom dylika oförnuftiga byggnader och odlingsföretag förskingra
allt eller större delen af hvad de egt. Min tro är det ock, att, om än
utvägarne till lån ånyo blefve lika ymniga, som de någon tid tillförene
varit, sådant skulle föga gagna dem, som nu ropa högt efter hjelp mot
det närvarande betrycket, emedan dessa i de flesta fall ej kunna ställa
nöjaktig säkerhet för ytterligare lån; att Staten eller enskilde skulle
skänka dem de behöfliga summorna, det kan väl icke vara meningen —
och jag befarar, att det nya lånetillfället äfven i öfrigt skulle hafva
samma följd som det förra, eller att förleda till öfverdnfna spekulatio¬
ner och obetänksamma köp, så att, om än eu eller annan af de skuld¬
satte räddades, samma betryck, som nu öfverklagas, snart skulle upp¬
komma för andra. Enligt min åsigt finnes således ingen annan utväg
för jordbrukaren och näringsidkaren, att reda sig ur betrycket, än ar¬
betsamhet och sparsamhet; och de, som icke kunna hjelpas på detta
sätt, för dem blifva alla andra medel förgäfves använda.
Jag öfvergår nu till granskning af Utskottets speciela framställ¬
ningar. Beträffande härvid dem, som förekomma under punkterna 1,
2, fl, 7, 8, 10, 12, 14, 15 och 16, så delar jag fullkomligt den af en fö¬
regående talare yttrade mening, att deri omförmälda ämnen icke böra
föranleda till någon underdånig skrifvelses aflåtande, enär desamma dels
redan varit eller äro föremål för särskild behandling, dels röra ändring
af grundlag, dels afse sådana åtgärder, som redan äro under utfärdande,
eller ämnen, der Regeringen tid efter annan vidtagit de förfoganden,
hvartill förhållandena i hvarje fall ansetts böra föranleda, dels ock slut¬
ligen, på sätt ledamöter af Utskottet äfven sjelfve medgifvit, äro af be¬
skaffenhet, att de böra ankomma på enskildes egna åtgärder. Den i
374
Den 7 Maj.
fjerde punkten omnämnda frågan om uppbördssättets förenkling har re¬
dan varit föremål för handläggning i följd af väckt förslag, att upp¬
börden af regementenas rånte- och tionde-anslag skulle verkställas ge¬
nom Statens vanliga uppbördsförvaltningar, och det är sannolikt, att,
om detta af Kongl. Maj:t bifalles, samma åtgärd äfven förordnas i af¬
seende på de lika beskaffade anslag, som utgå till andra verk och in¬
rättningar. Hvad angår framställningen derom, att två uppbördsmöten
årligen måtte få hållas, så vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att,
då fordom två uppbördsterminer funnos, den ena af dessa inföll under
skatteåret, men att numera det ena årets skatter icke erläggas förr, än
under loppet af nästpåföljande året, och att Konungens Befallningshaf¬
vande, när så är behöfligt, kan förlänga uppbördstiden till fram i April
månad; äfvensom att, om ytterligare anstånd skulle medgifvas, sådant
sannolikt komme att verka ganska hinderligt för ett ordentligt bestri¬
dande af Statsverkets utgifter.
Sparbanksväsendet och sparkassors inrättande, hvarom ordas i femte
punkten, synas kunna hänföras till sådana bestyr, som lämpligast böra
öfverlemnas till menigheterna och deras delegationers egna omtanke, hä¬
danefter såsom hittills, och jag inser sannerligen icke hvad Regeringen
skulle göra dervid.
En så beskaffad framställning, som den i nionde punkten föreslag¬
na, borde väl föregås af ett utaf Riksdagen i behörig ordning fattadt.
beslut om ändring i nu gällande Författning, rörande enskilda bank¬
inrättningar. Derförutan synes den mig vara icke allenast olämplig,
utan ock grundlagsvidrig. Frågan om förändring i reglementet för all¬
männa hypotheksbanken har redan förut under denna riksdag varit
under behandling, och de i detta afseende väckta förslag af Riksdagen
ogillats; vid hvilket förhållande samma fråga, hvarom nu i elfte punkten
förmärs, grundlagsenlig! icke lärer böra blifva föremål för vidare hand¬
läggning eller beslut vid denna riksdag. Den i trettonde punkten fö¬
reslagna hemställan, om inskränkning af tiden för handelsboks vitsord,
synes mig olämplig derför, att, om en sådan inskränkning artses be¬
höflig, Riksdagen eger begagna initiativet, att för sin del besluta en
lagförändring i ämnet, och jemväl ändamålslös, emedan utborgaren ge¬
nom den nu oftast anlitade åtgärden, att af köparen taga skuldsedel å
försäljningssumman, kan göra om intet afsigten att hindra utborgning
på längre tids kredit.
Derest Kongl. Maj:t finner en sådan särskild myndighet, som den
i 17 punkten omnämnda, vara erforderlig, lärer väl nådig framställning
derom i vanlig ordning kunna förväntas. Men att Riksdagen nu skulle
begära en sådan, och kanske sedermera, när den skedde, afslå densam¬
ma, synes mindre lämpligt, knappt skickligt.
Med hänsigt till hvad jag nu haft äran anföra, hemställer jag, att
Kammaren må förklara, att det Särskilda Utskottets ifrågavarande ytt¬
randen och förslag icke till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.
Friherre Hamilton: För min del kan jag ej biträda yrkandet, att
hela detta Betänkande skall läggas till handlingarne, och att således
frukten så väl af Utskottets grundliga arbete, som af denna långvariga
öfverläggning, skulle blifva lika med noll. Jag gör detta, ej af cour-
Den 7 Maj.
375
toisie för en möjligen missledd opinion, utan derföre, att enligt min
åsigt ställningen inom landet verkligen förtjenar att tagas i öfvervä¬
gande, och derföre att jag tror det vara både nödigt och nyttigt, att
någon åtgärd föreslås till betryckets lindrande. För att ej vidare upp¬
taga tiden, inskränker jag mig att instämma i det förslag, Grefve Sparre
framlagt. Gerna skulle jag hafva sett, att i skrifvelsen äfven berörts
frågan om ändring i 72 § Regeringsformen, men då ingen annan yttrat
sig i sådan rigtning, vill jag ej framställa något yrkande derom. Jag
förenar mig således med Grefve Sparre.
Herr Nordström: Sedan detta Betänkande blifvit punkt efter
punkt under föregående sessioner diskuteradt och granskadt, i afseende
å hvad Utskottet ansett sig böra i ämnet föreslå, är det nu fråga om
att angående allt detta till Kongl. Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse,
i enlighet med sista punkten i Betänkandet. Redan de åsigter, hvilka
vid de särskilda punkternas pröfning af pluraliteten i denna Kammare,
rörande deras innehåll uttalades, förekommo åtminstone mig utvisa, att
de icke befunnos vara egnade att göras till föremål för någon särskild
hemställan, hvarken i allmänhet eller specifikt, med undantag likväl af
några få punkter, hvilka dock ansågos vara af beskaffenhet, att icke
allenast kunna, utan ock heldre böra upptagas såsom fristående motio¬
ner i sinom tid, för att, efter företagen noggrann och rakt på saken gå¬
ende utredning, pröfvas oberoende af andra förhållanden, än dem, som
berörde sakfrågans eget innehåll och möjliga behof af ändamålsenligare
lösning och reform.
Äfven jag, för min del, bekänner mig till dessa åsigter, och, så in¬
tressant Betänkandet i den statistiska afdelningen än må vara, kan jag
ej finna, att de slutsatser och förslag, nyssnämnda undantag afräknade,
till hvilka Utskottet kommit, skulle på något omedelbart och direkt
verkande sätt, hvarken i allmänhet eller snart, leda till afhjelpande af
det onda, som nu och redan i åtskilliga år tryckt och trycker, så väl
jordbruket, som andra näringsgrenar inom landet, nemligen brist på till¬
räckligt förlags- och cirkulationskapital, eller, med andra ord, minskad
afsättning, penningebrist och höga räntor, enligt det allmänna omdöme,
som under riksdagen från alla delar af landet låtit sig förnimma. An-
ledningarne till detta onda, denna kris, i pekuniärt afseende äro i min
tanke att söka uti andra omständigheter och förhållanden, än de jem¬
förelsevis obetydliga, i hvilka Utskottet trott sig finna dem; de äro att
söka uti sjelfva de principer eller maximer, efter hvilka vår statshus¬
hållning i de finansiela delarne deraf under ett tiotal af år blifvit ord¬
nad, ledd och handhafd.
Det är den s. k. frihandelns läror, som beherrskat dessa principer,
om de ens så bör kallas; men en frihandel, hvars nödvändiga förut¬
sättningar och rätta grunder i flerfaldiga hänseenden blifvit missförstådda
eller förbisedda. Det tillkommer vetenskapen, att utveckla idéerna och
bryta nya banor; men statsmannen tillkommer det, att bedöma och välja
de rätta och lämpliga tiderna för deras förverkligande i samhället.
År han en klart skådande statsman, Mine Herrar! är han något mer än
dilettant, något mer än en mer eller mindre talentfull vältalare för dagen,
glömmer han ej, att all sådd, af hvad beskaffenhet den än må vara, behof-
376
Den 7 Maj.
ver, för att uppspira och bära god frukt, tre saker: välberedd mark,
lämplig tid, och gynsamma naturförhållanden. Man kan ej, allraminst
i ett nu, få liljan att uppspira från tistelns mark, eller emotse goda
skördar af hvetesådden på sandjord. Man får ej heller glömma, att
Carl avagnens silfversken i Norden är i följd af naturlag mycket olika
det strålande guld, hvarmed han tjusar barnen af de länder, der oran¬
gen vexel-.
Kastom en blick på de ekonomiska förhållandena i vårt land un¬
der ett par ä tre tiotal af år tillbaka. De mångahanda band, som häm¬
made näringsflitens utveckling i det inre, hade småningom blifvit lossade
och upphäfda; de sista stegen togos år 1864, och allmän näringsfrihet
inrikes är nu kronan på verket. Man utgick dervid från den lika rätt¬
visa som enkla, ehuru i följd af mångahanda andra omständigheter
länge förbisedda grundsats, att befogenhet till ärlig försörjning med
egen kraft och efter egen förmåga är hvarje till förståndsmognad kom¬
men persons oafvisliga rätt, som ej kan fönekas, och dermed följde full¬
ständig frihandel i det inre. Men så obestridlig denna grundsats än
var och är, förverkligades den dock ej till utöfning på en gång, eller i
ett slag, utan småningom eller stegvis, för att ej på ett förstörande sätt
rubba de mångfaldiga produktiva ställningar och förhållanden, som un¬
der skyddet af lagar från tidigare perioder och ur andra, då rådande,
åsigter hade vunnit fasthet och stadga. Det var emellertid en sjelfgif-
ven följd af näringsfrihetens utveckling i det inre, att företagsamheten
och spekulationen skulle väckas till ny och utvidgad verksamhet, och
särskildt hade jordbruket, som dittills fortgått hufvudsakligen efter de
traditionela vanorna från fädrens tider, genom naturvetenskapernas djupa
framsteg och popularisering, för att så säga, af deras läror kraftfullt
blifvit väckt till ett mera rationelt förfaringssätt vid sina företag. Be¬
hof af förökade penningekapital-tillgångar blef den naturliga produk¬
ten af allt detta; efterfrågan steg utöfver landets förmåga, att medelst
egen kapitalbildning snart och lätt motsvara densamma, och man
skred då till det i sina följder alltid vigtiga steget att söka dem utrikes.
Erinrom oss, Mine Herrar! att organisationen af privatbanker och
hypotheksföreningar faller inom den tidsperiod, hvarom jag nu talar;
de förra med bestämmelse, företrädesvis, att till industriens tjenst upp¬
samla de liggande inhemska kapitalen i stort, och med dem ingjuta friska
krafter i det nyväckta, inhemska näringslifvets många cirkulationskana¬
ler; de sednare med bestämmelse egentligen, att förse jordbruket med
upplånade kapitaler, till återbetalningsrätt och förfallotid lämpade efter
dess behof; och då den härigenom emellan de förra och de sednare så¬
som kapitalsökande framkallade konkurrens icke kunde inom landet er¬
nå hvad som behöfdes, låg det i förhållandenas natur, att företrädesvis
hypotheksföreningarne utrikes sökte kapitaler för sina på längre tids
amortering ställda penningeupplåningar.
Sålunda hade hypotheksföreningarne, bruksegarnes hypothekskassa
inberäknad, år 1858 att svara för en på amortering ställd obliga-
tionsskuld af omkring 72i millioner Riksdaler, hvaraf omkring 60
millioner voro upplånade utrikes, för att ej tala om deras uppsäg¬
bar inhemska obligationsskuld, som då uppgick till omkring JO mil¬
lioner Riksdaler. Det är ock vid denna tidpunkt, Staten begynner ut¬
Den 7 Maj.
377
rikes uppträda såsom sökande af lån för byggandet af de jernvägar,
densamma enligt vidtagna beslut skulle utföra, och till en del äfven för
de försträckningar eller anslag, som beviljats enskilda bolag för utfö¬
randet af vissa jernvägssträckor; utgörande den sålunda stegvis till¬
komna utrikes skuld, för hvilken Staten i följd deraf för det närvarande
häftar, omkring 83 millioner Riksdaler. Läggas härtill omkring 55 mil¬
lioner, hvilka af allmänna hypotheksbanken, som år 1861 öppnade sin
verksamhet, blifvit för jordhypotheksföreningarnes, och således för jord¬
brukets, räkning upplånade utrikes, samt ytterligare, omkring 7 millio¬
ner, som af hypotheksföreningarne efter år 1858 och till 1861°upplånats,
uppkommer en amorteringsskuld till utlandet af omkring 218 millioner
Riksdaler, hvars annuiteter, eller räntor och amorteringsprocent till¬
sammans, nu. uppgå till nära 12 millioner Riksdaler, och hvaraf om¬
kring 7^ millioner falla på jordbruket.
För vårt näringslifs reproduktiva kraft och förmåga är detta annui-
tetsbelopp, som under en viss följd af år skall hvarje år obligatoriskt
under en eller annan form från landet utgå, verkligen ingen obetydlig¬
het eller lätt buren förlust, såsom man finner, då man betänker, att hela
den i banksedlar utelöpande penningemassan i medeltal under åren
1855 59 utgjorde omkring 60 millioner Riksdaler, då emissionen från
så väl Riksbanken som de enskilda bankerna sammanräknas; att vid slu¬
tet af år 1866, då de enskilda bankernas antal stigit till 23, hela den
från Riksbanken så väl som de enskilda bankerna tillsammans utelö¬
pande sedelstocken uppgick till omkring 58 millioner Riksdaler; och att
således nämnda annuitetsbelopp utgör omkring en femtedel, eller 20
procent af denna sedelstock, som åter i sin ordning, stigande eller fal¬
lande, endast uti de produktiva näringarnes omedelbara alster bär sin
källa.
Jag^ har, Mine Herrar, i det föregående fästat mig vid tidpunkten
åren 1857—1858, icke i anseende till den handelskris, som då hemsökte
så många Europeiska stater och äfven sträckte sina verkningar till Sverige,
utan fastmer derför, att det är vid den tidpunkten, som det s. k. fri¬
handelssystemet hos oss begynner att tillämpas i stort. En om ock en¬
dast hastig kurs genom tull-lagstiftningen och sjöfartslagarne från denna
tid torde vara tillräcklig att ådagalägga beskaffenheten af denna frihandel
och dess framsteg. Att deraf göra en teckning i detalj, egnar sig dock
ej detta tillfälle. Den allmänna anmärkning är dock här på sin
plats, att denna sorts frihandel icke med skäl kan kallas internationel,
d. v. s. reciprok och ömsesidig emellan Sverige och andra nationer, en¬
ligt derom träffade aftal, utan en frihandel på fri hand, medgifvande
fremmande nationer samma friheter härstädes, som tillkomma landets
egna innevånare, och utan att af de förra förbehålla sig enahanda, eller dem
uppvägande, lika goda förmåner i utbyte. Den utan någon Riksdagens
medverkan den 24 Mars 1865 utfärdade tullförordning, med hvad dit
hörer, är, bland andra, derpå ett ganska innehållsrikt bevis. Också tyckes
syftemålet med denna frihandel "icke hafva varit att ställa den på inter¬
nationel grund, utan hufvudsakligen att utsträcka den välgrundade fri¬
handeln i det inre till en ensidig frihandel äfven i det yttre. Åtmin-
stone hai man fullt skäl åt t antaga detta, da man betänker det så mång¬
faldiga gånger uppgiga och upprepade, i mer eller mindre vältaliga
378
Don 7 Maj.
ordalag kommenterade, hufvudmotivet dertill, som är, att genom den
utländska konkurrensen förekomma att de inhemska konsumenterne ej
måtte genom alltför höga priser kunna alltför mycket beskattas af*pro-
ducenterne, de fattige icke af de rike.
Sådant vittnar, det må gerna medgifvas, om ett godt hjerta, om man
så vill; men svårligen torde det kunna erkännas vittna om den skarpa
national-ekonomiska blick, som förmår att med hjertats välvilja förena
statsklokhetens välgörenhet. Gifves det då i sjelfva verket två, hvarandra
motsatta, klasser i samhället: producenter och konsumenter? År icke
allt ärligt arbete för samhällets olika behof värdt sin lön? År icke hvarje
ärlig arbetare, i hvilket yrke eller hvilken befattning som helst, på engång
både producent och konsument? Och drabba då ej följderna af en alltför
frikostigt och långt medgifven utländsk konkurrens alla, vare sig piodu-
center eller konsumenter, arbetsgivare eller arbetssökande, genom min¬
skad afsättning, minskad arbetsförtjenst, och i följd deraf, minskad föi-
måga att reproducera och konsumera? Om sa är, om genom en föi långt
och° alltför liberalt uppmuntrad importhandel den i följd af annuitets-
beloppen till utlandet utgående gren af den penningeström, som för cir¬
kulationen inom landet vore så val behöflig, än ytterligare ökas, såsom
förhållandet i sjelfva verket under sednaste årtionde varit, så synes det
mig, att anledningarne till det nu så allmänt kända och öfverklagade
penningebetrycket i vårt land uti dessa förhållanden äro att söka och
förnämligast hafva sin naturliga förklaring.
DeC som särskilt i afseende å allt detta förtjena!1 att releveras och
väl betänkas, är efter mitt omdöme det statsekonomiska misstag, som
ligger deruti, att man för den merkantila lagstiftningen begynte konsi-
derationslöst och utan internationel reciprocitet lägga den s. k. frihan¬
delns kosmopolitiska idéer till grund, samtidigt med besluten om upp¬
låning utrikes af medel för jernvägsbyggandet, och oafsedt den betydliga
skukf utrikes, hvari redan den tiden landet genom hypotheksföreningarnes
upplåningar häftade. Man skall, Mine Herrar, måhända invända att, då
öfverdrift af importhandel snart hämmar sig sjelf genom importörernes
oförmåga att betala sin utländska skuld i brist af tillräcklig vexeltillgång
för verkstäld export, och importen likväl hittills kunnat betalas, enär
den år efter år kunnat fortsättas, sådant ju borde bevisa att tillgångar
funnits. Ja väl; men huru beskaffade tillgångar? Icke en tillräcklig
varuexport, utan till en ganska betydlig del en obligationsexport, hvilken
till en början återverkar på samma sätt som den förra, men hvars fort¬
satta verkningar snart begynna bära vittne derom, att källan för dess
disponibilitet är — lån. Så länge obligationsexporten tid efter annan
förnyades och fortgick, d. v. s. så länge det ena stora lånet efter det
andra utrikes upptogs, blefvo likväl följderna mindre kännbara eller syn¬
liga; det ena hjelpte det andra. Nu deremot, sedan upplåningarne åt¬
minstone för Statens räkning minskats eller upphört, nu träda de fram
i ganska bistra drag.
Hvad blodet är för menniskokroppen, det är penningekapitalet för
samhällskroppen. Likasom den förra, för att förblifva fullt frisk och
rörlig, har behof af en viss blodmassa, ständigt cirkulerande med normal
hastighet, så har ock den sednare för sin friska verksamhet behof af
en viss penningemassa, som gagnar desto mer, ju raskare dess omlopp
379
Den 7 Maj.
är. Underkastas den friska menniskokroppen periodiska åderlåtningar
under en längre tid, så aftynar den och förslappas. Ledes från sam-
hällski öppen en kanal, som periodiskt bortför från dess behöfliga penninge-
massa en större deb än kapitalbildningen förmår ersätta och åt repro¬
duktionen bevara, så aftynar den och förslappas. Det ena, Mine Herrar,
är naturlag likaväl som det andra.
En ledamot af denna Kammare har emellertid lifligt förordat aflå¬
tande till Kongl. Maj:t af en skrifvelse med ungefär det innehåll, som
Utskottet föreslagit, hvari dock företrädesvis skulle framhållas vigten
deraf, att jordhypotheksföreningarne kunde återfå sin förra rätt till låne-
operationer på egen hand och befrias från sitt nuvarande beroende dervid
af allmänna hypotheksbanken, hvilken, enligt samme talares yttrande,
icke förmått att till fullo motsvara de förras lånebehof. Som likväl
denna institution, sedan år 1861, då den först trädde i verksamhet, och
till innevarande tid lyckats att, ehuru penningeställningen på den Euro¬
peiska marknaden under samma period ofta varit ganska brydsam, upp-
negotiera för jordbrukets behof, såsom jag förut nämnt, omkring 55
millioner, d. v. s. något öfver 9 millioner R:dr på år, torde man icke
med skäl kunna klaga öfver dess verksamhet, helst det lika litet står i
allmänna hypotheksbankens som någon annans magt att efter behag
beherrska penningetillgångarne. Då frågan om denna inrättning på riks¬
dagen år 1860 behandlades, var det dessutom hardt nära, att°dess rätt
till utländsk upplåning utan Riksdagens speciela samtycke skulle inskrän¬
kas till 30 millioner R:dr; en mening, som icke saknar skäl, i betraktande
deraf, att det ej för samhället kan vara likgiltigt, huruvida dess jord
obegränsadt må kunna af enskilda föreningar efter behag pantförskrifvas
åt utländska kapitalister; och hvad åter angår, att återgifva åt dessa
enskilda föreningar en sådan obegränsad upplånirigsrätt i fremmande
land, som de tillförene i fri konkurrens med hvarandra utöfvade, det
vore numera att undergräfva, om ej helt och hållet tillintetgöra, krediten
ej blott för dem, utan ock för Staten.
Uti allt hvad jag nu haft äran anföra ligger tydligt uttalad min
åsigt, att nemligen någon underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t i an¬
ledning af ifrågavarande Betänkande icke borde aflåtas. Hvad Utskottet
föreslagit i detta hänseende är dels af beskaffenhet att icke träffa målet,
dels sådant, som erfordrar ytterligare pröfning, innan det framlägges
såsom förslag. Jag betvifla!-, för min del, högeligen, huruvida på°c?en
tryckta penningeställningen någon lindrande inverkan deraf ens kunde
förväntas. Den utgår från andra orsaker, dem jag nu i korthet efter
min öfvertygelse sökt påpeka, och botemedlen'böra lämpas derefter.
Den är icke tillfällig, eller en vanlig handelskris, utan kommer att fort¬
fara, till dess den inhemska kapitalbildningen hunnit på naturlio- väo-
förkofra och förstärka sig så, att den segrar; och denna naturliga väg
heter i korthet: sparsamhet och den inhemska omsättningens befordrande
i främsta rummet. Derom äro alla statsekonomer ense, och all erfaren¬
het bekiä.ftar det, att ett lands utrikes handel alltid eger en underord¬
nad betydelse i jemförelse med den inhemska. Den bör dock visser¬
ligen icke försummas, såsom ett städse verksamt medel till samband
emellan nationerna, en sporre till företagsamhet och täflan, en kulturens
spridningsväg och derjemte en kanal för landets varuomsättning; men
380
Den 7 Mai.
reciprociteten är, enligt regeln, en hufvudprincip för dess. ömsesidigt
gagneliga verksamhet, såväl hvad den aktiva som den passiva handeln
angår. I fråga om den inhemska omsättningen åter ligger reciprociteten
uti sjelfva den fullständiga omsättningsfriheten i det inre, och ju säkrare
och hastigare producenten der, om äfven af de minsta varuvärden, träffar
köpare och konsumenter, desto lifligare blir reproduktionen, desto fri¬
skare bibehållas de produktiva krafterna. Att under inånga månader
få vänta på köpare af sina varuprodukter och ligga i förskott för pro¬
duktionskostnaden, är icke fördelaktigt för eu reproduktiv kapitalbild¬
ning. »Förmögenhetens tillvext står alltid uti ett jemnt förhållande till
omsättningens hastighet», säger en af våra utmärktaste statsekonomer,
och denna grundsats förtjena!- att man under alla omständigheter tager
vara derpå, men framför allt uti ett med så vexlande naturförhållanden
utrustadt, och så glest bebodt land, som vårt. Ämnet är rikt, men jag
bör dock nu sluta.
Herr W allenbefg: Grefve Sparre har framlagt ett temligen om¬
fattande skrifvelseförslag, som förtjena!- en närmare granskning. I in¬
gressen sägen, att Riksdagen »under näringarnes i allmänhet tryckta
ställning ansett för samhället af vigt att åt jordbrukets angelägenheter
särskildt egna sin omsorg». För min del tror jag, att i närvarande
stund är jordbruket i åtnjutande af gynnsammare konjunkturer, än någon
af landets öfriga hufvudnäringar, och det kan då ej vara konseqvent,
att taga näringarnes betryck till premiss och omsorgen om jordbruket
till konklusion. Efter ingressén skulle följa uttalande af Riksdagens
tacksamhet för den omsorg Regeringen egnat åt frågan om grund¬
skatternas aflösande. Yi hafva i dessa dagar erhållit grundskattskomitéens
digra Betänkande. Det är möjligt, att Grefve Sparre hunnit taga kän¬
nedom om och approfondera detta Betänkande; jag har ej kunnat gorå
det, och jag förmodar, att förhållandet är detsamma med flertalet af
Kammarens ledamöter. Jag hemställer då, om det kan vara lämpligt,
att vi nu obesedt tacka Regeringen för detta Betänkande och så kanske
vid nästa riksdag lemna ett svar å Betänkandet, som ej uttrycker någon
tacksamhet alls. Frågan är, enligt min åsigt, för tidigt väckt, och bör
ej intagas i den underdåniga skrifvelsen. Vidare skulle framställas
önskan om inrättandet af ett nytt embetsverk för jordbrukets angelägen¬
heter. Vi veta, att tillfälligt Utskott inom Andra Kammaren för när¬
varande är sysselsatt med eu vidlyftig motion angående embetsverkens
omorganisation, vi veta att man sträfvar, att, så vidt möjligt är, redu¬
cera embetsverken, och nu vill man i en hastig vändning skapa en ny
centralmyndighet, utan att egentligen hafva klart för sig hvad denna
myndighet skulle få att göra. Bättre skäl bör man hafva för en sådan
hemställan, än en viss benägenhet att kunna fylla några rader i en
underdånig skrifvelse... Frågan är ännu så outredd, att den väl tål att
hvila ännu en tid. Äfvenledes skulle man anhålla, att Kongl. Maj:t
måtte taga i ompröfning allmänna hypotheksbankens organisation. Mig
synes, att det är bäst att låta hypotheksbankens organisation tagas under
skärskådande af bankens egna delegare och att deras initiativ ej får
förnärmas. Hypotheksbankens delegare äro Sveriges jordbrukare, genom
de särskilda hypotheksföreningarne. Desse veta nog sjelfve att göra
Den 7 Maj.
381
sina rättigheter gällande, och framkomma de med några antagliga för¬
slag, så simla nog dessa vinna Riksdagens ocli Representationens bifall.
Men vi ega ingen rätt att blanda oss i hypotheksbankens angelägen¬
heter, så vida den ej vidtager åtgärder till förfång för Statens finanser
och kredit. Detta har ej skett, och då hafva vi ingen rätt att fråntaga
delegarne deras initiativ. Derjemte skulle föreslås, att de enskilda
banker, som hädanefter inrättades, skulle åläggas infria sina banksedlar
med silfver. Jag har aldrig kunnat rätt förfäkta de enskilda bankerna,
förrän alla sådana erhållit lika rättigheter genom en allmän författning.
Vi hafva nu fått en sådan, och då vill man genast göra ett afsteg från
den på författningen grundade likställigheten, d. v. s. man vill skänka
ett privilegium åt de äldre bankerna, åtminstone så länge deras oktroj
räcker, enär dessa skulle vara befriade från de med en silfverinvexling
förknippade kostnader. Detta är en orättvisa, som jag ej kan tillstyrka.
Anser man en reform i denna rigtning önskvärd, bör den ske genom
en förändring af 72 § Regeringsformen, så att silfver blefve enda gäl¬
lande myntfoten i Riket, ty då behöfdes ej något särskildt stadgande
för de enskilda bankerna. Hvad denna reform i öfrigt beträffar, så
tror jag ej, att den skulle medföra en sådan lycksalighet, som man
väntat — den komme bland annat att förorsaka åtskilliga kostnader i
och för silfvertransport — men den skulle ej heller framkalla de vådor,
man å andra sidan befarat. Finland, hvars kapitalstyrka vida under¬
stiger vår, har nyligen utan olägenhet genomfört reformen; ingen tvin¬
gas att emottaga Finska bankens sedlar.
När man sålunda reducerar dessa punkter till det antagliga, så
återstår så obetydligt, att jag hyser stora betänkligheter, huruvida det
kan vara skäl att aflåta någon skrifvelse. Vi hafva vid Riksdagens
början tillsatt ett Utskott för att utreda jordbrukarnes ställning. Detta
Utskott har på ett ganska nöjaktigt sätt fullgjort sitt åliggande; det
har framställt ställningen sådan den är, och intrycket af Utskottets
skildring blir ovilkorligen: är icke nöden större! Jag vågar tillägga,
att den icke är större, än man i allmänhet kan vänta sig under 60
graders latitud. Detta är ej ett klimat, der man får dansa på rosor.
Vi få ej lefva högt, derföre att vi under några år uppdrifvit vår export
genom att exportera räntebärande obligationer, och då nu denna källa
utsinat, måste vi återgå till den gamla regimen, till ett mera sparsamt
lefnadssätt. Göra vi det, skall allt reda sig sjelf. Men då nu Utskottets
Betänkande i sin helhet gör ett sådant intryck, så frågar jag, om det
kan vara skäl, att, derföre att Utskottet framställt åtskilliga småsaker,
hvilka i och för sig kunna vara ganska nyttiga, men dock äro af mindre
vigt, om det kan vara skäl, säger jag, att tillgripa en så storartad åt¬
gärd, som att ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse. Denna skulle
utgöra ett slags verifikation å att verkligen förlägenheten vore stor, och
då blefve attiraljen alltför storartad i förhållande till de små botemedel
man föresloge. Jag hemställer således, att Betänkandet måtte, med
tacksamt erkännande af Utskottets arbete och noggrannhet, läggas till
handlingarne.
Grefve Mörner, Carl Göran: Jag har egentligen begärt ordet
med anledning af de anmärkningar, en värd talare rigtat mot det af
382
Den 7 Maj.
Grefve Sparre framställda förslag till skrifvelse. Den värde talaren
nämnde, angående den deri förekommande punkten: att sättet för krono-
uppbörden i möjligaste måtto måtte förenklas, och att tvänne uppbörds-
stämmor årligen måtte anordnas, att denna fråga vore beroende på
Kongl. Maj:ts pröfning. Jag tror mig veta, att den hunnit längre, att
den är afgjord af Kongl. Maj:t och afslagen. Frågan blef föremål för
Kongl. Maj:ts pröfning i följd af en Rikets Ständers skrifvelse, veder¬
börande embetsverk blefvo hörda, jag har sjelf deltagit i afgifvande af
utlåtande deröfver, men resultatet blef, att frågan icke ansågs kunna
föranleda till någon åtgärd »för det närvarande». Landtbruksakademien
tog sig den friheten att göra en framställning till Finans-departementet
i samma ärende, men erhöll derpå ett ganska snäft svar, ungefär an¬
tydande, att det låg utom akademiens befogenhet att befatta sig dermed.
Samme talare anmärkte, att sparbankerna åro enskilda inrättningar,
som sköta sig sjelfva, och att således icke Riksdagen bör i detta af¬
seende vidtaga någon åtgärd. Då Andra Kammaren uteslutit den punkt,
som handlar härom i Utskottets förslag, synes det icke vara skäl att
denna Kammare intager någon hemställan i detta afseende i skrifvelsen,
men det torde dock icke kunna anses olämpligt, om någon åtgärd vid-
toges för inrättande af sparkassor vid större arbetsföretag, ty det är
temligen kändt, att en stor del af de arbetare, hvilka vid sådana företag
varit sysselsatte, hafva lemnat omsorgen om sin familj åt kommunens
fattigvård.
En talare har sagt, att den punkt i Grefve Sparres förslag, som
berör hypotheksbanken, skulle innefatta anhållan om åtgärders vid¬
tagande för anskaffande af lån till obegränsadt belopp, men jag kan
icke finna något uttryck i punkten, som antyder sådant. En annan
talare delade äfven den åsigten, att en framställning i afseende å hypo¬
theksbanken icke vore tjenlig. Jag får i afseende å denna punkt erinra
Kammaren om hvad Kongl. Maj:t "yttrat i den förordning, som den 26
April 1861 utfärdades med stadgar för hypotheksbanken. Deri säger
Kongl. Maj:t:
Denna stadga utfärdades således med uttalande af den åsigt, att
förändringar i densamma vore af behofvet påkallade, och mången, som
genomläste denna strof, föreställde sig, att inom kort Kongl. Maj:t skulle
framställa förslag om afhjelpande af de brister, som vid stadgans ut¬
färdande voro erkända. Men något sådant har hittills icke afhörts.
Då vi nu under åtskilliga riksdagar väntat derpå, vore det väl icke
så otjenligt, att något åtgöres. — Frågan om ändring i lagstiftningen an¬
gående handelsboks vitsord, har en talare ansett vara af ringa vigt,
emedan det skulle hafva visat sig, att åtskilliga handlande förstått att
förse sig med skuldsedlar af vissa kunder, och att derigenom handels¬
boks vitsord icke mycket kommer i fråga. Huru gamla dessa fordringar
hafva varit, är icke bekant, men det torde vara temligen sannolikt, att,
innan räkningarne utbyttes mot reverser, åtskilliga under tiden beräk¬
nade räntor på bodskulden hafva förökat räkningens kapital. För den,
som känner, hvilket nät af blodiglar, benämnda landthandlande, finnes
Den 7 Maj.
383
utbredt öfver landet, och huru desse söka att på allt sätt draga åt sig
det lilla, som landtmannen kan spara ihop, torde det vara klart, att
räkningarne icke böra stå alltför länge, så att köparen sedan utsattes
för prejeri och öfverraskas af en ofantligt stor räkning.
Angående den sista punkten i Grefve Sparres förslag, torde jag
böra underlåta att yttra mig derom. Jag tror, att den deri berörda
fråga behöfver en fullständigare utredning. Då Kongl. Maj:t vid 1856
års riksdag ifrågasatte ett nytt departement för jordbruket och allmänna
arbeten, föll förslaget derom, emedan några för jordbruket alltför myc¬
ket ifrande personer framställde ett kontraförslag. Jag tror, att en del¬
ning af de göromål, som tillhöra Finans-, Civil- och Ecklesiastik¬
departementen skulle mycket gagna landet i sin helhet, men denna
fråga kan icke behörigen handläggas af någon annan än Kongl. Magt.
Friherre Tersmeden: Jag har egentligen begärt ordet med an¬
ledning af den punkt i Grefve Sparres förslag, som angår en förändrad
organisation af hypotheksbanken. Vid denna riksdag hafva motioner i
denna syftning blifvit väckta, men Banko-Utskottet har förklarat sig
anse, att Riksdagen icke borde i sådana frågor, som berörde hypo¬
theksföreningarne, taga initiativet, sedan Kongl. Maj:t och Rikets Ständer
en gång bestämt lagen för hypotheksbanken, utan att detta initiativ
borde lemnas åt hypotheksföreningarne genom deras ombud vid bypo-
theksbankens bolagsstämma. Denna åsigt har sedan blifvit godkänd af
Riksdagen, och jag hemställer, om det vid sådant förhållande kan vara
skäl, att hos Kongl. Maj:t nu anhålla om en förändrad organisation af
hypotheksbanken. En värd talare har sagt, att inga förändringar gjorts
i stadgarne för hypotheksbanken, sedan denna stiftades, men jag får
påminna derom, att sednast vid sista riksdagen flera förändringar deri
gjordes till lättnad för hypotheksbankens operationer. Man har här
ansett, att hypotheksbankens verksamhet icke varit sådan, soja den borde
kunnat vara. Hypotheksbankens verksamhet består egentligen i att
skaffa penningar åt hypotheksföreningarne, men detta beror icke endast
på hypotheksbanken, utan äfven på möjligheten att anskaffa sådana,
isynnerhet på de vilkor, hvilka lagen ända till sista riksdagen bestämde.
Efter de sednaste förändringarne är det en möjlighet för banken att
utlemna pengar, ehuru mot högre ränta. Att, då man icke har något
annat hufvudsakligt att anmärka mot institutionen, än att den icke
kunnat skaffa så mycket penningar-, som jordbruket behöft och önskat,
aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående eu förändring af hypo¬
theksbanken, synes mig icke vara skäl. Under de 6 år banken existerat,
har den till hypotheksföreningarne utlemnat 55 millioner R:dr och deraf
6 millioner under de sednare svåra åren; 5 millioner af de inhemska
obligationerna hafva blifvit afsätta inom landet. Man bör väl hafva
tänkt sig för, huru man vill organisera banken, innan man derom skof¬
vel- till Kongl. Maj:t, och jag anhåller derföre, att ifrågavarande punkt
måtte utgå ur Grefve Sparres förslag.
Herr von Gegerfelt: Jag anhåller att få modifiera mitt förut
framställda yrkande, så att jag instämmer med Friherre Sprengtporten.
38 i
Uen 7 Maj.
Herr Faxe: Äfven jag anhåller att få instämma med Friherre
Sprengtporten.
Herr Ekeninan: Ehuru jag anser, att diskussionen angående
detta Betänkande kunde vara sint, har jag dock funnit helt naturligt,
att åtskillige talare i fråga om en skrifvelses aflåtande äfven kastat
en blick på de punkter, som den skulle omfatta. Fastän hvad Grefve
Sparre föreslagit icke i alla hänseende är för mig fullt tillfredsställan¬
de, ber jag dock att få understödja hans förslag.
Utskottet har fullgjort hvad det ansett vara sin pligt. Huru Ut¬
skottet fullgjort det, tillhör Kamrarne att bestämma. För Utskottet lig¬
ger dock eu tillfredsställelse deri, att Utskottets förslag blifvit till större
delen gillade. Det vore att beklaga, om detta förslag helt och hållet
förkastades af Kamrarne. Jag har funnit, att det bemötts med både
gillande och ogillande och det har varit för Utskottet att förvänta, men
Utskottet har svårligen kunnat förvänta, att man skulle räkna Utskot¬
tet till last åtskilligt, som icke förekommer i Utskottets Betänkande.
Så yttrade en talare nyss, att Utskottet velat, att man skulle afhjelpa
förlägenheten endast med lån, men jag frågar: hvar i Utskottets Betän¬
kande förekommer något, som hänsyftar på att låna? Tvärtom har Ut¬
skottet velat förekomma lån och hänvisat hvar och en till sig sjelf, till
sina egna krafter. Men Utskottet har ansett nödvändigt att till före¬
kommande af de kriser, hvilka eljest periodisk skola återkomma, tillse,
i hvad mån förändringar i den finansiela lagstiftningen, i kreditlagstift¬
ningen, böra cga rum.
Jag vill icke upptaga tiden med att söka gendrifva de anmärknin¬
gar, som blifvit framställda mot Utskottets förslag, utan inskränker mig
till att anhålla om bifall till det af Grefve Sparre framställda förslag.
Herr Wsern: Af hvad jag i går yttrade i denna fråga torde vara
klart, att jag anser Utskottets förslag stå utanför grundlagen, i det att
Utskottet befattat sig med frågor, hvilka jag anser icke kunna blifva
föremål för Riksdagens pröfning och beslut. Jag är visserligen, af den
åsigten, att det nuvarande betrycket icke kan afhjelpas genom annat
än sparsamhet, arbetsamhet och klokhet, och jag anser visserligen icke,
att något kan vinnas med en skrifvelse till Kongl. Maj:t. men, då tan-
karne härom synes vara delade, vill jag icke motsätta mig den af Grefve
Sparre föreslagna skrifvelse. Deri finnas dock 2 punkter, mot hvilka jag
måste nedlägga min protest. Den första är, att enskilda banker, som fram¬
deles komma att bildas, måtte åläggas att inlösa sina sedlar med silfver.
Denna fråga är ännu icke så utredd, att Riksdagen deröfver bör yttra sig,
och för öfrigt torde icke ett sådant stadgande kunna införas, så länge 72 §
Regeringsformen qvarstår oförändrad. Den andra punkten i Grefve Sparres
förslag, som jag icke kan gilla, är, att alla jordbruket rörande angelägen¬
heter skulle handläggas af en centralmynpighet för dessa angelägenheter,
under chefen för Civil-departementet. Jag kan icke inse, huru jordbru¬
kets betryck härigenom skulle kunna afhjelpas, och dessutom torde det
väl vara lämpligast, att Kongl. Maj:t tager initiativet i en sådan fråga.
Jag anhåller på dessa skäl, att Grefve Sparres förslag måtte gillas
med uteslutande af de tvänne af mig nu anmärkta punkterna.
Herr
Den 7 Maj. 385
Herr Arrhenius: Ehuru jag visserligen ej delar alla de åsigter,
som framställts i Ltskottets förevarande Betänkande, anser jag dock för
min pligt att bemöta några af de mot samma Betänkande gjorda an¬
märkningar. Man har påstått, att Utskottet skulle hafva förbisett den
vigtiga frågan om afsättning af landets produkter och att Utskottet just
genom detta förbiseende skulle hafva begått stora och väsendtlioa fel
U tskottet har dock med tydliga ord framhållit vigten af att de inhemska
nänngarne blomstra och att för dem inom landet skapas en rik och lö¬
nande marknad; och Utskottet har äfven i Mule punkten gjort en hem¬
ställan i sådan retning. Äfvenledes har yttrats, och detta med skäl,
och det är ett ord aft vaga vara på, att vår vigtigaste exportartikel under
sednare åren har vant våra egna obligationer. Detta erkännes, men,
just iöi att kunna tillvägabringa en inhemsk obligationsrörelse, har Ut-
skottet afgifvit ett. förslag härom, och antages detta, så skola vi ej lånare
behöfva lefva af »importerade utländska fiktioner». Män har ock påstått
dels att de åtgärder Utskottet föreslagit skulle vara få, dels ock att de
skulle vara för. obetydliga. Härom må vi ej tvista — en åtgärd kan
vara af större vigt än dussintals andra— men jag hemställer "dock om
de förslag, som af Utskottet framställts rörande grundskatternas kapi¬
tal isering och medlens användande för jordbrukets framtida utveckling
vidare rörande förbättring uti kreditlagstiftningen och allt hvad dermed
eger sammanhang, rörande åtgärder för underlättande af kapitalbild¬
ningen, så att trefnad och välmåga må kunna träda i stället för nu rå-
elände föilägenhet och betryck—jag frågar: äro dessa förslå»* så obe¬
tydliga, så föga värde att beaktas?
Då jag ej har utsigt att inom Kammaren bifall nu kan erhållas till
Utskottets förslag i dess helhet, inskränker jag mig att yrka bifall till
det af Grefve Sparre framställda amendement?
Grefve Sparre: Det är naturligt, att ett sådant förslag, som det
af mig, framställda, skulle från ett och annat håll möta motstånd, men
jag måste protestera mot en i Stockholm bosatt ledamots åsigt, att det
icke är så farligt med den rådande förlägenheten, utan att detnog reder
P?.g,' o .svarai' Herr Wallenberg härpå, att han icke vet, huru det
forhaller si,g i landet. Den, som bor i landsorten och såsom jäg hand¬
lägger 15 ä 16,000 utsökningsärenden om året, känner bäst, huru verk¬
ligen beklaglig den nuvarande ställningen är. Det har blifvit anmärkt
mot mitt förslag, att jag deri talat om näringarne i allmänhet först, och
slutat med jordbruket. Ja, Mine Herrar! detta har jag gjort derföre,
att jordbi uket på det bestämdaste är beroende af de öfriga näringarne,
och, då jordbruket är vår modernäring, kan det icke vara nåo'ot fel, att
jag slutat med detsamma. Herr "Wallenberg har vidare sagt, att de
förslag, Utskottet framställt, icke äro af den vigt, att de berättiga oss
att vidtaga eu så storartad åtgärd, som att aflåta en skrifvelse i ämnet
till Kong!. Maj:t; men, Mine Herrar! huru många gånger har icke Re¬
presentationen ingått till Kong!. Maj:t med skrivelser i vida mindre
vigtiga ämnen än detta, och det betryck, som i allmänhet råder, är
verkligen tillräckligt, för att utgöra föremål för en underdånig skrifvelse.
Jag väntar mig visserligen icke några underverk till följd af en sådan
Rä-id. Pro t. 1 Aid.
386
Den 7 Maj.
skrifvelse, men, då denna fråga omfattats med uppmärksamhet i hela
Riket och det påtagligen svider i landet, så vill jag ej påtaga mig an¬
svaret derför, att hela saken lägges under bordet och att denna Kam¬
mare icke vill lyssna till ropen om bistånd.
Hvad nu angår sknfvelsens innehåll, så anser jag det vara hufvud-
salcen, att förändringar vidtagas i hypotheksbankens stadgar. En orsak
tdl det rådande betrycket bland jordbrukarne är, enligt min tanke, att
hypotheksbankens utlåning från början skett med för stor frikostighet,
eller att de beviljade lånen utlemnats till hela beloppet på en gång.
Jag anser en grundväsendtlig förändring af hypotheksbanken vara af
behofvet oundgängligen påkallad, och anser det vara synnerligen önsk-
värdt, att den upphörde med att upptaga stora utländska lån, utan i stället
befordrade en inhemsk lånerörelse. Man har sagt, att initiativet till
dessa förändringar borde utgå från hypotheksförenmgarne. Men, Mine
Herrar! det går i allmänhet icke bra med lagstiftningen i Sverige, der¬
före, att initiativet tages af Representationen. Den råtta gången är, att
förslagen pröfvas af de krafter, Kong!. Maj:t har till sin disposition,
och att de derefter framläggas för Representationen. Jag, som sjelf i
många år suttit och fnaskat i Lag-Utskottet, har mig nogsamt bekant,
hunf öfverflödiga de förslag, som derifrån utgå, ofta äro, men jag kan
icke alltid afstyrka dem; man beskyller mig nog ändock för att hafva
smak för att afrätta lagförslag. .....
En förändrad organisation af hypotheksbanken, en förändring i af¬
seende å uppbördsstämmorna, en förändrad lagstiftning i afseende å
realkrediten och inskränkningar af missbruken i fråga om personalkre¬
diten, ett ändamålsenligt ordnande af sparbanker, allt detta utgör en
tillräcklig anledning för mig att i jordbrukets intresse påyrka en skrif-
velses aflåtande till Kongl. Maj:t. Vill man, pa sätt en talare yrkat,
utesluta den del af mitt förslag, som angår enskilda bankernas skyldig¬
het att inlösa sina sedlar med silfver och inrättandet afen centralmyndig¬
het för jordbrukets angelägenheter, må man göra det; det är en smak¬
sak. Jag tror, att det återstående af mitt förslag till fullo berättigar
en skrifvelses aflåtande.
Friherre Sprengtporten: Då flere ledamöter instämt i det af
mig framstälda förslag, anhåller jag, att detsamma måtte för Kammaren
uppläsas.
Sedan förslaget blifvit uppläst, yttrade
Friherre Sprengtporten: För hvar och eu, som behagat fästa
uppmärksamhet vid mitt uppträdande, så väl vid denna som vid föregå¬
ende riksdagar, torde det vara klart, att det nu upplästa^ förslaget ej
hårrör från någon obenägenhet mot jordbruket eller mot våra näringar
i allmänhet. Då för öfrigt Riksdagens asigter, om de än ej fiamläg-
gas i någon skrifvelse, ej kunna blifva Regeringen obekanta, tror jag,
att ett sådant beslut., som det af mig föreslagna, skall väga vida mera
än en skrifvelse enligt Grefve Sparres förslag. Orsaken, hvarföre jag
framlagt mitt förslag, har varit formela skäl. Jag anser nemligen ej
formenligt att på grund af sadana premisser, som Utskottet anfört, aflåta
Den 7 Maj. 337
en skrifvelse, som skulle fasta sig just vid de obetydliga orsakerna till
jordbrukets ställning, men förbigå de väsendtliga.
Jag yrkar fortfarande bifall till mitt förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, förmälte Herr
Gr ef ven och Talmannen, att i afseende å det förevarande Utlåtandet
hade afgifvits följande yrkanden, nemligen: af Friherre Sprengtpor-
ten, att Kammaren måtte fatta ett så lydande beslut: »att Utskottets
framställningar pell förslag, oansedt desamma i många delar äro förtjenta
af uppmärksamhet, likväl icke anses böra gifva anledning till nå«en
underdånig framställning till Kongl. Maj:t»; af Grefve Sparre, °att
Kammaren skulle fatta ett beslut af följande innehåll:
att Riksdagen, som, under näringarnes i allmänhet tryckta ställning,
ansett för samhället af vigt att åt jordbrukets angelägenheter särskildt
egna sin omsorg, beslutar att i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t,
med tacksamt erkännande af den uppmärksamhet, Kongl. MaJ:t täckts’
förklara sig vilja egna frågan om en ändamålsenlig aflösning af grund¬
skatterna, i underdånighet anhålla;
att sättet för kronouppbörden i möjligaste måtto förenklas och att
tvänne uppbördsstämmor årligen måtte anordnas;
att åtgärder måtte vidtagas till befrämjande i allmänhet af spar-
banksväsendets tidsenliga utveckling och anordnande samt att särskildt
sparkasse-anstalters inrättande vid alla större allmänna arbetsföretao-
anbefallas; 0
att Kongl. Maj;t täcktes taga i öfvervägande, huruvida i hypo-
theksbankens organisation kunde vidtagas sådan förändrino-, att den¬
samma bättre, än hittills skett, motsvarade sin bestämmelse;^”
att enskilda banker, som framdeles möjligen komma att bildas,
måtte åläggas skyldigheten att inlösa sina sedlar med silfver;
att, jemte de under utarbetning varande förslag till förändrad lag¬
stiftning för realkreditens befrämjande och stärkande, måtte tao-as i
nådigt öfvervägande, huruvida det genom Kongl. Förordningen d°en 4
Maj 1855 för handelsbok medgifna vitsord måtte, till afvärjande af ett
skadligt kreditbruk, inskränkas eller upphäfvas;
samt att jordbruket rörande angelägenheter måtte handläo-gas af
en centralmyndighet för dessa angelägenheter under chefen för^Civil-
dep arte mentet;
och sluligen af Herr Wtern, att Grefve Sparres ofvan omförmälda
förslag ^måtte antagas, dock med uteslutande af de delar deraf, som
lydde sålunda: »att enskilda banker, som framdeles möjligen komme att
bildas, måtte åläggas skyldighet att inlösa sina sedlar med silfver; samt
att alla jordbruket rörande angelägenheter måtte handläggas afen cen¬
tralmyndighet för dessa angelägenheter under chefen fiTr°Civil-depar-
tementet».
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till allt hvad Utskottet i de särskilda punkterna af förevarande
Utlåtande yttrat och hemställt, hvartill svarades nej, sedermera propo¬
sition på bifall till Friherre Sprengtportens förslag, då svaren utföllo
med många ja, blandade med nej, vidare proposition på antagande af
38S Den 7 Maj.
Grefve Sparres förslag, hvilken proposition besvarades med många nej
jemte några ja, och slutligen proposition på bifall till Hen Wannsför-
slav hvarvid svarades många nej, blandade med ja: hvarefter och se¬
dan ’ proposition på antagande af Friherre Sprengtportens förslag för¬
nyats samt med talrika ja, blandade med nej, besvarats,. Herr Grefven
och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Efter förmälan, att Kammaren egde att bestämma, hvilketdera af de
ofri va yrkandena borde intagas i kontrapropositionen vid den blifvande
voteringen, framställde Herr Grefven och Talmannen proposition derå,
att Hen- Wterns förslag skulle utgöra kontrapropositionen, och då der¬
vid svarades inånga ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.
Uppsattes och justerades följande voteringsproposition:
»Den, som vill, att Kammaren, med anledning af Särskilda Utskot¬
tets för jordbrukets angelägenheter Utlåtande N:o 3, skall besluta, att
Utskottets framställningar och förslag, oansedt desamma i många delar
äro förtjenta af uppmärksamhet, likväl icke anses höra gifva anledning
till någon underdånig framställning till Kongl. Maj:t, röstar
Den det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner nej, antager Kammaren följande förslag till beslut:
»att Riksdagen, som under näringarnes i allmänhet tryckta ställning
ansett för samhället af vigt att åt jordbrukets angelägenheter särskildt
egna sin omsorg, beslutar att i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj.t,
med tacksamt erkännande af den uppmärksamhet, Kongl.. Maj:t täckts
förklara sig vilja egna frågan om en ändamålsenlig aflösning åt grund-
skatterna, i underdånighet anhålla:
att sättet för krono-uppbörden i möjligaste måtto förenklas och att
tvänne uppbördsstämmor årligen måtte anordnas;
att åtvärder måtte vidtagas till befrämjande i allmänhet af spar-
banksväsendets tidsenliga utveckling och ordnande samt att särskildt
sparkasse-anstalters upprättande vid alla större allmänna aibetsföietag
anbefallas; ,
att Kono-1. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida a hypotheks-
bankens organisation kunde vidtagas sådan förändring, att densamma
bättre, än hittills skett, motsvarade sin bestämmelse;
att, jemte de under utarbetning varande förslag till förändrad lag¬
stiftning' för realkreditens befrämjande och stärkande, måtte tagas i
nådio-t “öfvervägande, huruvida det genom Kongl. Förordningen den 4
Maj °1855 för handelsbok medgifna vitsord måtte, till afvärjande af ett
skadligt kreditbruk, inskränkas eller upphiifvas.
389
Den 7 Maj.
Sedan voteringspropositionen blifvit anslagen, verkställdes omröst¬
ningen; och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 60;
Nej — 37.
Föredrogs ånyo Andra Kammarens den 3 och 4 dennes bordlagda
protokolls-utdrag N:o 308, med delgifvande af Kammarens beslut öfver
dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 40, angående väckta förslag, om
ändring i förordningen rörande prestval.
Härvid förekom:
ko Andra Kammarens beslut i anledning af Utskottets hemställan
å sid. 4.
Herr Björck: Hvad Andra Kammaren beslutat i afseende på för¬
ändring af Kongl. Förordningen om prestval är en sak, som är väl värd
uppmärksamhet, äfven om man icke vågar tillstyrka hvad motionären
i detta hänseende föreslagit. Det är sannt, att, som det för närvarande
är stridt med prestval, man icke kan anse, att detta har sin fulla grund
i uppfattningen af församlingsmedlemmarnes rättigheter och behof i detta
hänseende. Detta sätt har likväl uppkommit på historisk grund och
bibehållit sig under tidernas lopp. En rubbning af detta förhållande
fruktar jag kunde medföra stora olägenheter och vara eu åtgärd, som
icke motsvarade den ställning, hvari församiingsmedlemmarne ännu be¬
finna sig, i afseende på förmågan att bedöma hvad som är deras eget
sanna bästa. Jag kan dock icke gilla den grund, hvarpå Utskottet af-
slagit motionen, då Utskottet på sid. 4 af Utlåtandet säger: »Men så
länge aflöningen från församlingen till själasörjaren utgår förnämligast
af blott en del af församiingsmedlemmarne, och, vid slikt förhållande,
med antagande af det motionerade valsättet, följden skulle blifva, att
personer finge deltaga i utseende af pastor och kunde dervid bestämma
valets^ utgång, hvilka icke togo del i hans aflönande, som innefattade
orättvisa emot de lönegifvande församlingsboarne» etc. Äfven om den
grundsats är af ålder rotfast, att i den mån, man underhåller pastor,
skulle man äfven hafva rättighet att tillsätta honom, så är dock detta
förhållande icke det, som skulle inträda, om kyrkan vore i det skick,
hvari man hoppas att den skall komma och hvari den var vid kristen¬
domens början. Det är icke rätt, hvarken att anse kyrkan eller Staten
endast som ett aggregat af individer och således här antaga en lika
rätt för alla, ej heller att beräkna hvars och ens rättigheter efter hvad
han bidrager i penningar. Kyrkan och Staten måste hvar för sig anses
som en organism : och, som jag sagt i afseende på en annan vigtig för¬
ändring, som rörde Staten, vore det önskligast, att hvar och en kunde
erhålla rättigheter till deltagande i kyrkans angelägenheter, i den mån
han vore qvalificerad att utöfva dem. Ser man på den äldsta kyrkan,
så finner man icke någon af dessa principer, hvarken penningens eller
personlighetens grund der vara gällande. Så vidt jag kunnat spåra i
urkunderna, var i den äldsta kyrkan en viss aristokratisk tendens i detta
390
Den 7 Maj.
hänseende rådande. Man behöfver blott se i Apostlagerningarne för att
finna, att det var deras sak, som hade uppsigt öfver församlingen, såsom
en Thimotheus och Titus, att leda dess val. Derför tror jag, att det
har god grund för sig, att förslag upprättas af kyrkostyrelsen. Hvad
tillsättningen beträffar, kan man icke finna, att den på den apostoliska
tiden, eller i tiden närmast derefter, skett genom omröstning, der hvar
och en skulle haft lika mycket att säga, eller den, som lemnat de största
bidragen, haft mest att säga: utan man möter i detta afseende det vitt¬
nesbördet, att församlingen åt framstående män lärer uppdragit att utse
dem, som skulle blifva dess föreståndare. Det är icke inin mening,
att, vid den ställning församlingarne nu hafva, man skulle återgå till
samma ordning, som i den äldsta kyrkan egde rum; men det är godt
att se, hvartill denna syftat, och förstå att äfven, i den mån den kristliga
andan och lifvet utvecklas, man kan närma sig till de förhållanden, som
i början egt rum.
p | Då således, fastän den ordningen, att hvar och en eget’ rösträtt, i
förhållande till de bidrag han lemnar till pastors underhåll, i många
afseenden icke är sådan man skulle önska, man likväl icke heller kan
påstå, att det blefve bättre, om afgörandet lemnades åt individernas
omröstning, utan denna rättighet borde bero på qvalifikation, som det
knappast torde vara möjligt att göra gällande, så tror jag det vara bäst
att tills vidare bibehålla ordningen sådan den är. Jag tror också, att
denna, i vårt land rotfästade ordning, kan betraktas ur en ädlare syn¬
punkt, än Utskottet gjort. Då man vet, att hemmansegare på landet
äro de, af hvilka de fattigare, torpare och backstugusittare är o beroende,
vore det vackert, att anse de förre stå i ett paternelt förhållande till
dessa sistnämnde, och, med en utvidgning af hvad som eger rum inom
ett hushåll, der husfadren eller enka, som står för boet, röstar äfven
för barnen, anse, att hemmansegare borde hafva rätt att föra talan för
dem, som af honom äro beroende. Om det är den förmögnes kallelse
att skaffa många bröd, och stå i samma förhållande till de behöfvande,
hvilka han hjelper, som en fader till sina barn, så kan detta vara i någon
mån en rättsgrund, att för dem föra talan och att förmögenheten således
medför en större rösträtt. Men då man beklagligtvis måste erkänna, att
det paternela förhållandet numera mångenstädes ej eger rum, skulle
jag icke hafva något emot, att man närmade sig hvad motionären före¬
slagit, i den mån man kunde anse sådant vara lämpligt. På landet
skulle en sådan förändring djupt ingripa i förhållandena, och der vore
den derför svårare. Men i afseende på städerna, der något sådant pa¬
ternelt förhållande mellan den förmögnare och den fattige nästan icke
finnes, och der alla derför vore mera berättigade att få rösta lika, skulle
jag snart vilja ingå på hvad Andra Kammaren beslutat. Detta kan dock
icke blifva lag förr, än det först varit under kyrkomötets pröfning. Jag
tror ock, att saken är af den beskaffenhet, att den tål att väl betänka,
och jag har endast velat uttala mina åsigter öfver densamma. Vid frå¬
gans närvarande ställning kan jag icke annat än tillstyrka bifall till
Utskottets hemställan.
Grefve Mörner, Carl Göran: För min del anser jag det när¬
varande röstsättet vara mera betryggande för att goda val ega rum, än
Den 7 Maj.
391
det af motionären föreslagna; och då jag tror det vara hufvudsaken att
goda val ske, anser jag, att man bör nöja sig med det sätt man har,
till dess man får ett förslag, hvars antagande bättre skulle uppfylla än¬
damålet. Jag anhåller derför, att Kammaren ville, med afslag å hvad
Andra Kammaren beslutat, bifalla Utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, framställdes först
proposition på antagande af Andra Kammarens ifrågavarande beslut,
hvarvid svarades många nej jemte några ja, och sedermera proposition
på afslag derå, då svaren utföllo med många ja jemte några nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
2:o Andra Kammarens beslut öfver Utskottets hemställan ä sid. 5.
Herr Beckman:
Herr Hasselrot: Jag hade ämnat anhålla om bifall till Utskottets
förslag; men då jag hört Herr Beckmans förslag och funnit, att genom
det både större frihet gifves åt församlingarne och dessutom den fördel
beredes, att gamla prestman besparas kostnaden att resa omkring och
profva, så får jag instämma i detta.
Herr Tornerhjelm: Jag är förekommen af den siste värde tala¬
ren och får med honom yrka bifall till Herr Beckmans förslag.
Herr Björck: Jag har redan, då det var fråga om en jemförelse
mellan församlingarnes rätt att tillsätta pastorer och deras rätt att till¬
sätta skollärare, yttrat, att det i regula pastorat finnes en motvigt mot
förhastade beslut vid prestval och att erfarenheten visat, att de regala
pastoraten mången gång blifvit bättre tillsatta än de konsistoriela, och
jag tror ej, att det skulle blifva bättre, om de konsistoriela finge rättig¬
het att kalla en fjerde profpredikant, så vida ej garanti mot missbruk kan
utfinnas. Likväl unnar jag dem gerna denna rättighet; ty nekas kan
ej, att det är hardt, att församlingarne skola vara bundna vid män,
hvilka på grund af vissa bokstafsmeriter blifvit föreslagna. Jag har
länge hyst önskan, att någon ändring häri kunde beredas. Men att göra
denna förändring på sätt som Andra Kammaren föreslagit, tror jag är
att afråda, ty det finnes dervid icke det korrektiv, som är nödigt, och
hvilket man dock i någon mån har vid de regala pastoraten. Hvad min
ärade embetsbroder föreslagit, är något som jag ännu icke hunnit full*
tänka mig in i; men jag vill icke sätta mig emot, att detta förslag så¬
som Kammarens beslut blir till Kongl. Maj:t framstäldt, samt kotnmei
under öfverläggning vid blifvande kyrkomöte.
Jag för min del skulle hafva velat, att förslaget lydde så, att, sedan
församlingen kallat en fjerde profpredikant, så skulle, om rösterna stadnat
på denne, Kong!. Maj:t nämna, hvilken han behagade af de fyra. De kon¬
sistoriela blefve då likställda med de regala, och det tror jag skulle på
församlingens närvarande ståndpunkt vara fördelaktigt.
Jag vill dock icke begära proposition på detta, utan får blott upp¬
repa, att jag icke har något emot, att Biskop Beckmans förslag blir
Den 7 Maj.
SOS
Kammarens beslut; men kan deremot icke understödja den lösning af
frågan, som Andra Kammaren gjort.
Herr Bergstedt: För att bestämma ens omdöme i denna fråga,
kan det vara af vigt att veta, huru vidsträckt rätt i detta hänseende,
Svenska församlingarne haft i äldre tider. Två af kyrkans målsmän
hafva yttrat olika åsigter om denna rätt. Den förste yttrade, att kyr¬
kan af ålder haft en aristokratisk prägel; den andre antydde att äfven
församlingen haft sin rätt och nämnde ordet gammal häfd.
Jag vill ej gå så långt tillbaka i tiden, som den förste värde tala¬
ren, eller till kristendomens urkunder, utan stadnar vid kyrkans ställ¬
ning, sådan den visar sig i den politiska historien.
Den Svenska församlingen var, vid sitt första framträdande i histo¬
rien, den mest demokratiska kyrka i verlden. Utan allt intrång af nå¬
gon myndighet, och trots sjelfva påfven, välde den utan inskränkning
sin religionslärare.
Gå vi längre fram i tiden, finna vi samma förhållande. I Augs-
burgska bekännelsen heter det: »Olim populus eligebat sacerdotes
et episkopos». Förr valde folket sina prest er och till och med bisko¬
par. I 1571 års kyrkoordning är stadgadt, att församlingarne hafva
rätt att välja och kalla sina lärare. År 1686 tillerkändes dem samma
rättighet, med det tillägg, att, om den valde var »thess värdigare»,
skulle församlingen få nöja sig’ med konsistori val. Först i 1739 års
prestvalsföfordning stadgades, att konsistorium skulle uppsätta tre på
förslag, och af dem egde församlingen att välja. Jag vill icke uppe¬
hålla Kammaren med en längre diskussion, men vi se af detta, att
den Svenska kyrkan har af ålder skött sina egna angelägenheter, fast¬
än den under tidernas längd blifvit och, märkvärdigt nog, vid sti¬
gande politisk frihet, försatt i omyndighetstillstånd. Vid detta till¬
fälle har en af Svenska kyrkans högst uppsatte embetsman sjelf gjort ett
förslag, för att till en del undanrödja denna orättvisa, som hvilat på
församlingen, ehuru derigenom en ganska väsendtlig inskränkning göres
i presterskapets egna privilegier. Jag fäster icke ringa vigt dervid,
att förslaget till en rättelse utgår från kyrkan sjelf, och jag ber der¬
före få nämna, att jag med stor tillfredställelse instämmer i det af Biskop
Beckman framställda förslag.
Grefve Sparre, Eric: Jag har visserligen icke något emot, att
en skrifvelse ånyo aflåtes, men jag vill upplysa, att vid förra riksda¬
gen afläts en sådan i ungefär samma syftning. Anledningen var, att
förslagen uppsättas illa derför, att konsistorierna äro bundna af vissa
föreskrifter om ålder; och anhöllo på denna grund Rikets Ständer, att
Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådana förändringar, att dessa missbruk
kunde undanrödjas. Öfver detta förslag skulle Kongl. Maj:t infordra
konsistoriernas utlåtande; men jag vet verkligen icke, om det ännu är
gjordt. År det under sådana förhållanden lämpligt att ånyo gå in till
Kongl. Maj:t med en skrifvelse i samma ämne? Kongl. Maj:t blir på
detta sätt bokstafligen bombarderad med skrifvelse!’! Vi böra väl gifva
Kongl. Maj:t tid att handlägga hvad vi begärt, innan vi komma med
en ny skrifvelse. Det rätta sättet är, att konsistorium uppsätter förslag
393
Den 7 Maj.
efter förtjenst. Nu har genom orätt tolkning detta stadgande kommit
på sned, och derför har man hos Kongl. Maj:t anhållit om ändring.
Jag afstyrka- denna skrifvelse och tror, att vi höra vänta, till dess
den förra blifvit afgjord.
Herr Hasselrot: Den siste talaren tvingar mig att ånyo upp¬
träda. Han börjar med att säga, att vi nu komma med en skrifvelse
i samma syftning, som en redan vid förra riksdagen aflåten; men slu¬
ter med att saga, att den är ny — och så är det. Då var det fråga
om presternes befordringsrätt; men nu om församlingarnes rätt att
kalla fjerde profpredikant, hvilken rätt jag anser så vigtig och på sam¬
ma gång billig, att jag ej kan annat än yrka bifall till Herr Beckmans
förslag.
Jag anser det så mycket angelägnare, att denna skrifvelse inkom¬
mer till Kongl. Maj:t förr, än den förra är afgjord, som jag tror det
vara högst fördelagtigt, att dessa skrivelser handläggas på en gång.
Grefve af Ugglas: Jag erkänner villigt, att det för närvarande
icke är väl stäldt med befordringslagarne för presterne. I synnerhet
visa sig följderna af deras bristfällighet i 2:dra och 3:dje klassens
pastorater, till hvilka åldersmeriter utgöra nästan enda befordrings¬
grunden. Men jag kan icke finna det sätt, som nu är föreslaget, vara
tillfredsställande. Eu talare har yttrat, att det skulle öppna ett fält
för intriger, och det korrektiv, som deremot är föreslaget, hjelper efter
min tro icke.
Det må vara angenämare att ej blifva undanskjutne efter profvet;
men detta anser jag ej varit nog skäl för en förändring.
Jag anser för min del, att kallelse och val bör vara på olika hän¬
der, och att församlingarnes bästa blefve bättre tillgodosedt, om de
finge rätt att rösta om dem, som skulle komma på förslaget, men va¬
let öfverlemnades vid de konsistoriela pastoraten åt konsistorium, och
vid de patronel åt patronus. Man vore då säker, att den valde vore,
om icke den mest önskade, dock den bäste, och troligen blefve det
äfven den, som finge de flesta rösterna, så vida icke särskilda skäl ta¬
lade deremot.
Under sådana förhållanden och då jag icke anser detta förslag till¬
godose församlingarnes bästa, så får jag yrka afslag å detsamma.
Herr von Kock: Jag är förekommen af Herr Hasselrot, och in¬
stämmer i allo med honom. Jag skulle afstått från ordet, om icke den
siste talaren yrkat afslag. Jag lemnar derhän, om det förslag, som han
framställt, har någon utsigt till framgång. Han har nu yrkat afslag;
men efter min tanke vore det en stor fördel, om det förslag, som Herr
Beckman framställt, vunne framgång, och jag tror, att man icke bör
försumma ett tillfälle, då dylikt förslag kommer från sådant håll.
Jag yrkar bifall till Herr Beckmans förslag.
Grefve Idamilton, Henning: Sedan jag under nära fyra må¬
naders tid städse arbetat på att icke någon skrifvelse till Kongl. Maj:f
måtte beslutas i mindre vigtiga frågor, eller sådana som redan vore un¬
394
Den 7 Maj.
der Kong!. Maj:ts pröfning, började jag, då jag hörde Grefve Sparres
yttrande, frukta, att jag måste frångå denna åsigt. Lyckligtvis hand¬
lade den skrifvelse, han omnämnt, om ett helt annat ämne än det, som
nu är i fråga; ty den innehöll en anhållan, att Kongl. Maj:t skulle för¬
ständiga konsistorierna, att, vid förslags upprättande, taga i betraktande
de sökandes, icke blott ålder och tjenstetid, utan äfven andra egenska¬
per. Det var således konsistoriernas rättighet att bestämma om försla¬
gen, och icke församlingarnes rättighet i afseende på valen inom de
konsistoriela pastoraten, som med berörda skrifvelse afsåga. Herr Beck¬
mans förslag är för mig något nytt, och jag har icke hunnit öfvertän¬
ka, om det icke kunde vara bättre. Men då jag ej nu finner något
sådant, förenar jag mig i detta förslag, och fäster dervid särskilt af¬
seende derpå, att, enligt detsamma, Riksdagen icke skulle fatta sitt be¬
slut, innan kyrkomötet yttrat sig i ämnet, ty jag tror det vara en bak¬
vänd ordning, att Statsmagterna i sådana frågor uttala sin mening förr,
än kyrkomötet yttrat sig, hvarigenom detta kan tillintetgöra hvad Kongl.
Maj:t och Riksdagen beslutat. Enligt detta förslag skulle frågan förut
hänskjuta» till kyrkomötet. Jag röstar för bifall till Herr Beckmans
förslag.
Sedan öfver!äggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Grefven
och Talmannen, att derunder hade yrkats, dels af Herr Beckman, att
Kammaren för sin del måtte fatta ett så lydande beslut: »att Riksdagen,
som erkänner behofvet af de presterliga befordringslagarnes revision,
med afslag å det af Andra Kammaren fattade beslut, för sin del beslu¬
tar en underdånig framställning till Kongl. Maj:t, om beredande i
grundlagsenlig ordning af en förändring i gällande lagar för pre-
sterlig befordran och prestval i den syftning, att tillfälle lemnas för-
samlingarne i konsistoriela pastorat, att, före ansökningstidens ut¬
gång, få hos vederbörande domkapitel begära tvänne profpredikanter,
hvilkas kompetens till den ifrågavarande sysslan domkapitlet i laga
ordning eger pröfva och, derest denna godkännes och laga hinder i
öfrigt icke möta, för dessa utfärda missiv till predikoprofs afläggande
näst före de å förslaget uppförde»; och dels, att Andra Kammarens före¬
varande beslut måtte afslås.
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på antagande af Andra Kammarens beslut, hvartill svarades nej, och
sedermera proposition på bifall till Herr Beckmans ofvan omförmälda
förslag, hvilken proposition med ja besvarades.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Konsti-
tutions-Utskottets den 4 dennes bordlagda Utlåtande N:o 14, angående,
väckta motioner, om ändring i 57 och 87 §§ Regeringsformen, samt 42
§ 1 mom Riksdagsordningen, i fråga om båda Statsmagternas lagstift¬
ningsrätt.
Den 7 Maj. 395
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Banko-
Utskottets den 6 dennes bordlagda Memorial:
iV:o 33, angående arfvode till ett hos Banko-Utskottet anstäldt ex¬
tra kansli-biträde; och
N:o 34, om kungörande af åtskilliga föreskrifter i Bankoreglementet.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Lag-
Utskottets den 6 dennes bordlagda Utlåtanden:
N:o 73, i anledning af väckta motioner, oni ändringar i gällande
stadganden om prest- och pastoralexamen, samt om andra vilkor för
presterlig befordran; och
N:o 74, i anledning af väckta motioner, om ändring i 1 Kap. 1 §
och 2 Kap. 1 § Rättegångs-balken.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Sär¬
skilda Utskottets för frågor, rörande försvarsverkets ordnande, den 6
dennes bordlagda Utlåtande N:o 4, i anledning af dels återförvisning,
dels skiljaktiga beslut i vissa delar af Utskottets Utlåtande N:o 2, rö¬
rande väckta motioner, om landtförsvarets ombildning och dertill hö¬
rande frågor.
Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Andra
Kammarens den 6 dennes bordlagda protokolls-utdrag Nio 341, med
delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts Utlå¬
tande Nio 41, i anledning af Kammarens återremiss af en del utaf Ut¬
skottets Utlåtande N:o 16, angående motioner, om ändring i Kongl.
Förordningen den 11 Juli 1862, rörande allmänt ordnande af prester-
skapets löneinkomster.
Föredrogs men blef på flere ledamöters begäran ånyo bordlagdt
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 6 dennes bordlagda Utlå¬
tande N:o 14, med förslag till beslut, rörande justeringen af Kammarens
vid Riksdagens slut ojusterade protokoll.
Anmäldes och bordlädes: Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o
25, angående beräkningen af tullmedlen, postmedlen, stämpelpappers-
afgiften och bränvinsbränningsmedlen;
äfvensom Lag-Utskottets Utlåtanden:
N:o 75, i anledning af väckt motion, om vissa åtgärder, rörande
skogshushållningen i de Norrländska länen; och
396
Den 7 Maj.
N:o 76, i anledning af Riksdagens Justitie-ombudsmans framställ¬
ning, rörande åtgärder till domstolsarkivens bevarande.
Friherre af Ugglas: Då Riksdagens afslutande i väsendtlig mån
beror,på afgörandet af det nu bordlagda Bevillnings-Utskottets Be¬
tänkande N:o 25, angående Statens extra ordinarie inkomster, så får
jag anhålla, att detta Betänkande måtte sättas främst på föredragnings¬
listan till nästa plenum.
Detta förslag bifölls.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att, i enlighet med hvad
Talmännen öfverenskommit, omröstning, jemlikt 65 § Riksdagsordnin¬
gen, skulle, vid hvardera Kammarens sammanträde nästa dag, anställas,
för bestämmande af tullen å raffinadsocker.
Kammaren åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.