252
Den 1 Maj.
Onsdagen den 1 Maj 1867.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. in.
Justerades ett förslag till Kammarens underdåniga skrifvelse till
Kongl. Maj:t, med anmälan om Kammarens ledamot, Bruksegaren m. m.
Sten Erland von Hofstene död.
Herr af Klint: För vigtiga angelägenheters skötande anhåller jag
om 10 dagars ledighet från Riksdagen, räknadt från nästa Fredag.
Denna anhållan bifölls.
Anmäldes oah bordlädes Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 21,
angående en ännu oafgjord del af frågan om vilkoren för bränvins till¬
verkning.
Härefter anmälte sig och yttrade:
Friherre af Ugglas: Jag anhåller, att Bevillnings-Utskottets nu
bordlagda Memorial N:o 21 måtte uppföras på föredragningslistan fram¬
för de till i morgon utsatta omröstningarne, hvarigenom, derest den före¬
slagna voterings-propositionen, utan förnyad bordläggning, kommer att
godkännas, någon tidsvinst kunde erhållas.
Till detta förslag lemnade Kammaren, uppå gjord proposition, sitt
bifall.
Herr Grefven och Talmannen uppstod och aflägsnade sig; hvarefter
ordförande-platsen intogs af Herr vice Talmannen.
Företogs val af Tjugofyra valmän, för utseende af Riksdagens
Fullmägtige i Riksbanken och Riksgälds-kontoret, äfvensom styrelse¬
ledamöter vid lånekontoren i Göteborg, Malmö och Wisby; och be-
funnos, vid valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:
Friherre Tersmeden, Wilhelm Fredrik, med 60 röster
Herr Tornerhjelm, Rudolf, » 60 »
Den 1 Maj.
253
Herr Adlersparre, Rudolf,
Friherre Bildt, Didrik Grillis,
» Cederström, Anders,
Herr Croneborg, Hjalmar,
Friherre von Essen, Fredrik,
Herr Faxe, Arvid,
» von Gegerfelt, Herrman Georg,
» Geijer, Johan Oscar,
» Hallenborg, Magnus,
Grefve Hamilton, Hugo Bengt Archibald,
Herr Herlenius, Johan,
» von Hofsten, Nils Eberhard Hjalmar
» von Koch, Nils Samuel,
Grefve Lagerberg, Sven,
Herr Malmsten, Carl Johan,
» Munck af Rosenschöld, Thomas
» Nordenfelt, Olof,
Friherre von Otter, Carl Salomon,
Hem Rydin, Herman Ludvig,
» Thorburn, William,
Friherre af Ugglas, Gustaf,
Grefve Wachmeister, Axel Knut,
med
|
59 i
|
•öster
|
»
|
59
|
|
»
|
59
|
»
|
»
|
59
|
»
|
|
59
|
»
|
»
|
59
|
»
|
»
|
59
|
»
|
»
|
59
|
X>
|
»
|
59
|
»
|
»
|
59
|
))
|
»
|
59
|
))
|
»
|
59
|
))
|
»
|
59
|
»
|
»
|
59
|
»
|
»
|
59
|
))
|
))
|
59
|
»
|
»
|
59
|
»
|
»
|
59
|
»
|
|
59
|
»
|
»
|
59
|
»
|
»
|
59
|
))
|
»
|
59
|
))
|
Företogs val af 6 suppleanter till de valmän, som skola utse Riks¬
dagens Fullmägtige i Riksbanken och Riksgälds-kontoret, äfvensom
styrelse-ledamöter vid lånekontoren i Göteborg, Malmö och Wisby;
och befunnos, vid valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde;
Herr Dickson, Axel, med 56 röster
» Ekman, Johan Jakob, » 56 »
Grefve Wachtmeister, Hans, » 55 »
Herr Bennich, Nils Axel G:son, » 55 »
» Wasrn, Carl Fredrik » 55 »
« Bergstedt, Carl Edvard, » 55 »
sedan genom särskilda lottningar blifvit bestämdt, i hvilken ordning
så väl de ledamöter, hvilka erhållit 56 röster, som ock de ledamöter,
hvilka bekommit 55 röster, borde såsom suppleanter ingå.
Anmäldes och bordlädes Särskilda Utskottets rörande jordbrukets
finansiela angelägenheter Utlåtande N:o 3, med anledning af Herr B.
W. Hessles motion, om åtgärders vidtagande för afhjelpande af jord¬
brukares nuvarande finansiela betryck.
Herr vice Talmannen tillkännagaf att, enligt vid hållet Talmans-
sammanträde träffad öfverenskommelse, Talmannen skulle, vid den för¬
nyade bordläggning af det nu anmäldta Utlåtandet, som sannolikt kom-
me att ega rum, föreslå detsammas företagande till afgörande nästa
Måndag den 6 dennes.
254
Den 1 Maj.
Vidare anmäldes och bordlädes Andra Kammarens protokolls-utdrag
N:o 304, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts Utlåtande N:o 39, i anledning af återremiss utaf samma Ut¬
skotts Utlåtande N:o 19 öfver Herr Sven Hanssons motion N:o 257,
angående ändring af 6 § 3 mom. i 1842 års folkskolestadga.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 27 och 29 sistlidne April
bordlagda Utlåtande N:o 68, i anledning af återremiss af Utskottets
Utlåtande N:o 38, rörande, bland annat, väckt motion, om ändring i nu
gällande lag, angående äktenskapsförord och mannens målsmansrätt för
hustrun.
Herr vice Talmannen föreslog, att det af Utskottet i förevarande
Utlåtande framlagda förslag till förändrad lydelse af 1 § i 8 Kap. Gif-
termåls-balken, m. fl. lagrum skulle paragrafvis företagas till afgörande
samt pröfningen af detsammas ingress uppskjutas, intilldess förslaget
blifvit genomgånget; hvilket bifölls.
Till följd häraf förekom:
1 § i 8 Kap. Giftermåls-balkemi.
Herr Faxe: Då jag biträdt det Betänkande, som förut afgifvits af
Lag-Utskottet i denna fråga och i hvilket Herr Hiertas motion afstyrk-
tes, men äfven instämt i förevarande Betänkande, genom hvilket samma
motion tillstyrkes. torde Kammaren tillåta mig att angifva inotiverna
för mina skiljaktiga åsigter i frågan. Orsakerna hvarföre jag afstyrkte
motionen voro, att jag ansåg, att dess syftemål ■—skyddandet af hustruns
egendom, så att den ej måtte användas till betalning af skulder, som
mannen ensamt vållat — ej skulle vinnas, utan att förändring äfven vid-
toges i 11 Kap. 3 § Giftermål-balken, och att jag trodde att, vid full¬
komlig enighet makarne emellan, hustrun ej skulle få svårt att erhålla
mannens medgifvande för henne, att förvalta egendomen, men att i mot¬
satt fall, den herrskande alltid skulle komma att bestämma öfver för¬
valtningen, oberoende af hvad äktenskapsförordet derom innehölle. Min
uppmärksamhet har dock sedermera fästats derå, att ett sådant fall kan
inträffa, som att t. ex. mannen utarrenderar hustruns egendom för flera
år samt sjelf använder afkastningen, utan att lemna något bidrag till
hustruns och barnens underhåll. Då enligt nu gällande boskilnads-
förordning hustrun ej i sådant fall är berättigad att söka boskilnad,
har jag ansett af nöden att ett lagstadgande meddelas, hvarigenom hu¬
struns rätt kan skyddas, och det är af denna anledning, som jag nu
biträdt Utskottets förslag.
Grefve Sparre, Eric: Den fråga, som nu föreligger till afgörande,
är onekligen en af de mest grannlaga, som lagstiftaren har att behandla.
Yi befinna oss på familjerättens område, denna jordmån, hvarest sam¬
hällets finaste rötter hafva sin näring, och det är således klart att vid
hvarje steg, lagstiftaren tager på detta område, måste han beröra de
Den 1 Maj.
255
ömtåligaste förhållanden. Man må visserligen påstå, att egendomsför¬
hållanden ej äro det väsendtliga i äktenskapet, utan att ömsesidig kär¬
lek och förtroende der utgöra hufvudsaken, men då man känner, huru
litet menniskan förmår att frigöra sig från materien, torde man ej kunna
förneka sanningen af det gamla latinska ordspråket, »ubi pecunia, ibi
amma». Då så är, skulle ju, i följd af den menskliga naturens svaghet,
kunna uppstå svåra stridigheter inom äktenskapet, i händelse man gåfve
hvardera maken oinskränkt dispositionsrätt öfver sin del af förmögen¬
heten. Jag tillåter mig ej härvid några andra suppositioner än så¬
dana, som före mig framställs af män, hvilka erkänts vara bland våra
utmärktaste lagstiftare, af män, som deltagit i lagkomitéens och lagbe¬
redningens arbeten. Ingen af dessa män, och man räknar dock bland
dem Richert, Zenius, Staaff, Afzelius, har — huru olika än i öfrigt
deras åsigter varit — fallit på den idéen, att hustrun skulle förvalta
sin egendom oberoende af mannen. Lyckligtvis har ingen förrän Herr
Hierta kommit fram med ett sådant förslag, lyckligtvis, säger jag, ty
våra förhållanden, våra seder strida deremot. I Frankrike förekommer
ej sällan inom de högre klasserna, att makarne lefva separés en biens,
men detta leder ofta till att de blifva separés en corps. Jag har tagit
en temligen noggrann kännedom om verkningarne af sådana bestäm¬
melser inom äktenskapen, och jag har ej funnit någrä exempel, som
mana till efterföljd. Under ett samtal med tvänne Fransyska damer
angående detta ämne yttrade de ock till mig: »nous sommes en tel cas
aussi peri mariées Gömme possible». Om vi nu sökte införa här i Sverge
sådana äktenkap — hvilket för öfrigt i de flesta fall ej skulle lyckas,
inom de lägre klasserna aldrig, inom de högre endast sällan — hvad
vunne vi väl dermed. Så länge hustrun ej säger nej till mannens be¬
gäran att hon skall teckna sitt namn under hans skuldsedlar, så länge
Svenska qvinnans uppfostran ej blir så förändrad, att hon erhåller kraft
att kallt och beräknande motsätta sig alla uppoffringar, så tjenar det ju
ej till något, att hon erhåller dispositionsrätt öfver sin egendom. Yi ega
mycket att beklaga oss öfver här i Sverige, men vi kunna åtminstone
vara stolte öfver ett, och det är våra familje-förhållanden. Beträffande
dem säger jag såsom den stolte Britten: »jag vill ej, att vi skola ändra
våra seder, våra lagar».
Om man äfven skulle vilja införa en lagstiftning i den här angifna
syftningen, så hemställer jag.dock, om man kan vara tillfredsställd med
det nu framlagda förslaget. År det väl tänkbart, Mine Herrar! att vi
skulle antaga en lag, som väl bestämmer, att hustrun eger rätt att fritt
förfoga öfver sin egendom, men ej stadgar i hvad mån hon skall bidraga
till boets underhåll. Enligt Franska lagen åligger det hustrun, i det
fall att makarne lefva separés en biens, att bidraga med en tredjedel
till boet. Der är äfven stadgadt, att hon ej får utan mannens samtycke
afhända sig någon egendom. Förslaget antager motsatsen,: hustrun
skulle få rätt att utan mannens vetskap afyttra all sin egendom, och
det skulle således kunna hända, att mannen en vacker dag öfverraska-
des af underrättelsen, att den fastighet, på hvilken hela boets ekonomi
grundats, blifvit föryttrad af hustrun. Hvilka missförhållanden skola ej
på detta sätt kunna uppstå inom äktenskapet! Anledningar till oenig¬
het och missämja finnas tillräckligt, låtom oss ej inkasta ett ytterligare
256
Den I Maj.
frö, genom att gifva hustrun dispositionsrätt öfver sin egendom, utan att
bestämma hennes skyldighet att bidraga till husets underhåll. Man kan
ju tänka sig — Xantippor bland hustrur finnas val ännu — att hon
vägrar alla bidrag; livilka tvister måste ej då uppkomma! En absolut
gällande grundsats i Svenska lagen har hittills alltid varit, att hustrun
ej annat än i vissa undantagsfall kunde ikläda sig skulder, ingå för¬
bindelser; antages förslaget, så måste hon, åtminstone i afseende å sin
egen egendom, kunna ingå förbindelser, utgifva skuldsedlar och dylikt.
Förslaget strider äfven mot en annan, allmänt erkänd rättsregel, den,
att makarne efter äktenskapets ingående ej kunna träffa några afhand-
lingar med hvarandra, de tu äro då ett. Det säges nemligen »vill hon
ej förvaltningen åt mannen anförtro», hvilket ju innebär, att makarne
skulle kunna förändra äktenskapsförordets bestämmelser. Slutligen är
i förslaget utesluten en bestämmelse, hvilken jag anser alldeles nödvän¬
dig och hvilken fanns i det förslag, som 1862 års Lag-Utskott afgaf,
den nemligen, att alla aftal, hvarigenom hustrun erhåller dispositionsrätt
öfver sin egendom, skola offentligen kungöras. Om ett för våra seder
så egendomligt förhållande inträffar, som "att hustrun sjelf förvaltar sin
egendom, så bör detta publiceras och tredje man varskos för att inlåta
sig i affärer med mannen. Detta är äfven iaktaget i 1862 års boskil-
nads-förordning. Denna lag ändrar i väsendtlig mån makarnes ställ¬
ning till hvarandra i afseende å egendomsförhållanden, och den skyd¬
dar hustrun i möjligaste måtto mot mannens försök att missbruka sitt
målsmansskap; men denna lag har ej tillämpats mera än tre år och
är derföre ej känd. Hade de, som yrka den nu ifrågasatta lagför¬
ändringen, gjort sig reda för innehållet af nämnda lag, torde de hafva
tvekat angående behöfligheten af en ny lag i detta ämne. Den siste
talaren yttrade, att hustrun ej skulle ega rätt till boskilnad, i händelse
mannen utarrenderade hustruns egendom och sjelf behölle afkastningen
samt läte hustru och barn lida nöd. 1862 års Förordning ger dock
hustrun rätt att söka boskilnad, i fäll »mannen genom försummelse el¬
ler vanvård af boets angelägenheter — — — kan anses sitt målsman¬
skap missbruka», och jag hemställer, huruvida ej ofvan angifna fall
kan subsumeras under detta stadgande. Såsom en orsak till boskilnad
uppger ock nämnda förordning det fall, att makarnes gemensamma
bo belastas med gäld utan motsvarande nytta. Denna förordning stad¬
gar således, att, när mannen visat sig vara oskicklig att förvalta boet,
så skall han skiljas derifrån; den lag, man nu vill införa, åsyftar der¬
emot,. att fråntaga mannen all rättighet öfver boet, innan han ens hun¬
nit visa, om han saknar nödiga qvalifikationer-. Den vill beröfva ho¬
nom möjligheten att »med samnad hand» förvalta boet, och den kan
derigenom åstadkomma en sprängning, som blir allt utom fördelaktig.
Då således enligt min åsigt en sådan lag, som den här föreslagna, ej
medför någon nytta, men deremot dels sprider frön till 'misshällighet
makarne emellan, dels sätter tredje man i osäkerhet, huruvida han
skall våga inlåta sig i aftal med en gift man, nödgas jag yrka afslag
å Utskottets förslag.
Herr von Gegerfelt: Då ett förslag af hufvudsakligen enahanda
innehåll, som det ifrågavarande, vid 1862—63 års riksdag, af det
dåvarande
Dft 1 Maj.
257
dåvarande Lag-Utskottet framlades för Rikets Ständer, då beslutet derom
inom Utskottet fattades med den enhällighet, att endast Utskottets ord¬
förande och en af dess ledamöter voro reservanter, och då detta för¬
slag blef bifallet af tvänne Stånd, så torde man ega anlednino- antao-a,
att det nu framlagda förslaget icke är ett så vidunderligt missfoster,
som en talare sökt göra troligt. I följd af båda Kamrarnes genom
återremiss tydligen tillkännagifna åsigt hafva Utskottets fleste leda¬
möter ansett sig pligtige att uppgöra ett nytt förslag, så godt det kunde
åstadkommas. Att detta har brister, vill jag ej förneka; fullkomlighet
blef sällan mensklighetens lott, minst torde den kunna sökas hos Ut¬
skottet, der så divergerande krafter finnas, och hvilket dessutom nöd¬
gats umbära det verksamma biträde af dess främsta förmåga. Jagskall
dock söka visa, att bristerna ej äro så stora, som man velat påstå.
Hvad förslagets allmänna tendenser, dess syftemål, dess gagnelighet
angår, så torde jag ej behöfva vara vidlyftig; frågan derom diskutera¬
des så fullständigt, då ärendet förra gången förevar, att säkerligen
Kammarens fleste ledamöter redan i detta fall hafva bestämt sin ås?gt.
Jag tillåter mig endast svara på tvänne anmärkningar af den före¬
gående talaren. Han yttrade: ubi pecunia, ibi amma. Om så är för¬
hållandet, bör man väl ej låta mannen besitta hela själen och göra
hustrun alldeles själlös. Han citerade vidare en Engelsmans yttrande:
»Vi vilja ej förändra våra seder, våra lagar». I afseende å familje¬
rätten har dock vår lagstiftning visat en motsatt tendens, och föreva¬
rande förslag är endast ett konseqvent framsteg på den bana, man förut
beträdt. Förslaget afser nemligen, dels att hustrun ej skall nödgas
försaka all dispositionsrätt öfver sin egendom, då hon inträder i äk¬
tenskapet, att hon ej skall behöfva afsåga sig mera af sin frihet, än
som för äktenskapets ändamål är behöfligt, och sålunda ej blifva
absolut beroende af mannens godtycke, dels ock att, i händelse hu¬
strun befinnes mera lämplig än mannen, att med omtänksamhet, skick¬
lighet och klokhet förvalta sin egendom, tillfälle dertill må kunna be¬
redas henne. Vill hon ej begagna sig deraf, så blifver äktenskaps¬
förord ej upprättadt eller ej tillämpadt, och då qvarstå nu gällande
lags bestämmelser oförändrade.
Hvad nu detaljbestämmelserna i förevarande förslag angår, så har
en reservant framställt ej mindre än fem punkter, i hvilka förslaget
skulle vara oantagligt. Den första punkten angår afkomsten af hu¬
struns enskilda egendom och reservanten frågar, huruvida, om genom
förord bestämmes, att hustrun ensam eger råda öfver sin enskilda
egendom, hon då äfven har rätt att fritt förfoga öfver afkomsten. Ja,
visserligen! När en person eger att fritt förfoga öfver sin egen¬
dom, utan att för sina åtgärder härutinnan stå under annans målsman¬
skap, så följer deraf tydligen och ovilkorligen, att hon icke behöfver för
någon redogöra, huruvida ens någon afkomst erhållits. I sammanhang
härmed har reservanten äfven frågat, i hvad mån hustrun skulle bi¬
draga till boets gemensamma underhåll. Jag tillåter mig besvara detta
med en annan fråga: hvar finnes i nu gällande lag något motsvarande
stadgande för mannen? Något sådant, finnes ej, ty lagen har velat, att
äfven i detta hänseende det moraliska bandet mellan makarne skulle
RikscL Prut. 1 Aid. {7
258
Den ! Maj.
vara det bestämmande. Om således en hustru inkommer till domstol
med klagan öfver, att hon ej af mannen erhåller nödigt underhåll, så
kan detta ej upptagas såsom en civil tvistefråga, och domstolen eger
ej i sådan ordning ålägga mannen underhållsskyldighet. Ärendet måste
behandlas såsom fråga om oenighet i äktenskapet, och först sedan
domstolen dömt till skilnad till säng och säte, kan frågan om under¬
hållet afgöras. Proceduren blir naturligtvis densamma, äfven om detta
förslag antages. Den andra punkten afser hustruns rätt att afhända
sig egendomen, och huruvida dertill skulle fordras mannens samtycke.
Då hon har rätt att förfoga öfver egendomen, måste hon ock ega rätt
att föryttra densamma. Har hon åter godvilligt öfverlåtit på mannen
dispositionsrätten, så är det han, som eger försäljningsrätten i öfver¬
ensstämmelse med nu gällande lags föreskrifter. Jag bestrider be¬
stämdt den åberopade konseqvensen, att hustrun ej skulle få sälja sin
egendom utan mannens samtycke, derföre att mannen enligt 11 Kap. 1
§ Giftermåls-balken ej får afyttra hustruns fasta gods, utan hennes bi¬
fall. Lagen medger ju ingenstädes någon rättighet för hustrun att
höras, då mannen afyttrar sin enskilda eller boets gemensamma egen¬
dom. Äfven i afseende å den tredje punkten, eller hustruns behörig¬
het att med gällande verkan ingå förbindelser, medför icke det föreslagna
stadgandet några svårigheter. Har hustrun rätt att förvalta sin egen¬
dom, så är hon ock berättigad att ingå förbindelser, så vidt de med denna
egendom kunna gäldas. Hvad åter den fjerde punkten, eller makar-
nes ansvarighet för boets gäld angår, så är detta en fråga, som ej hör
hit. Här är fråga om ett lagstadgande, som reglerar förhållandena
emellan makarne inbördes, och ej afser deras förhållande till tredje man.
Tredje man får samma rätt att utfå sin fordran ur boet, som enligt nu
gällande lag, och på hans rätt kan aldrig inverka hvem som förvaltar
boet. Att det åsyftade ändamålet med lagförändringen ej fullständigt
vinnes, så länge hustrun låter förmå sig att teckna sitt namn å man¬
nens skuldsedlar, må medgifvas, men detta är en särskild fråga. Den
femte punkten angående bevarandet af tredje mans rätt är till en del
besvarad dermed, att frågan ej angår tredje mans rätt, utan endast för¬
hållandet mellan makarne. Den anmärkta svårigheten att erhålla kän¬
nedom angående äktenskapförord eger egentlig betydelse i afseende å
nu tillåtna förord, genom hviika makarnes ansvarighet för gälden kan
vara förändrad; genom bestämmelser, angående förvaltningen, kan der¬
emot aldrig tredje mans rätt rubbas. Under öfverläggnjngen har man
anmärkt, att det i förslaget befintliga stadgande, att hustrun har rätt
att sedermera på mannen öfverlåta förvaltningen, skulle strida mot den
allmänna grundsatsen, att makar ej kunna träffa något aftal med hvar¬
andra. Jag lemnar derhän, huruvida häri ligger en inkonseqvens;
jag får blott erinra, att äfven i andra fäll fordras hustruns samtycke
till mannens åtgärder, t. ex. enligt 11 Kap. 1 § Giftermåls-balken, vid
fråga om afsyning af hustruns fästa gods. Är hon berättigad att gifva
sitt samtycke i ett fall, bör'hon äfven kunna lagligen göra det i ett
annat. Jag vill ej vidare upptaga tiden, utan anhåller vördsamt om bi¬
fall till Utskottets förslag, under den vissa tillförsigt, att, äfven om det¬
samma nu kommer att fälla, det derå nedlagda arbetet icke varit förgäfves,
utan att det frö, som för fem år sedan nedlades, skall bibehålla sin
Den 1 Maj. 259
lifskraft och utvecklingsförmåga, och att det i en mer eller mindre af¬
lägsen framtid måste åstadkomma frukt.
Herr von Koch: Jag anser visserligen nödvändigt, att ett la°--
stadgande i den riktning förevarande förslag åsyftar, blefve infördt,
men jag kan dock icke inse, att genom detta förslag man skulle kunna
vinna ändamalet, eller freda hustruns i boet införda egendom från att
genom mannens slösaktiga lefnadssätt eller oskickliga förvaltning för¬
skingras. Den siste värde talaren har under sitt talangfulla försvar
för . Utskottets förslag medgift, att ändamålet icke fullständigt skulle
derigenom, kunna uppnås, men han trodde, att åtminstone något skulle
deimed vinnas. Jag fruktar dock, att dermed icke kan vinnas något
annat, än att uppmärksamheten blifvit fästad på frågan, och att delta
förslag kan föranleda ett annat, som är antagligare. Jag har tänkt mio-,
att ändamålet skulle kunna fullständigt vinnas på ett mycket enklare
sätt, hvilken der det allmänt tillämpats, visat sig särdeles verksamt.
Jag tior nemligen, att man borde följa den Engelska lagstiftningen i
detta ämne. I England förlorar, i samma stund som man och hustru äro
sammanvigda, hustrun enligt Common Law all rätt till boet, men denna
ytterlighet föranleder en annan ytterlighet, i det att förord allmänt
upprättas, hvarigenom hustruns egendom helt och hållet undantages
från mannens förvaltning och ställes under vård af gode män. Jag tror,
att man borde, för så vidt det kan stå tillsammans med vår lagstift—
ning, inympa något dylikt pa våra förhallanden, och att man derige¬
nom .skulle undvika största delen af de anmärkningar, som både nu
och vid ärendets förra behandling blifvit framställda. Jag har visser¬
ligen icke tänkt mig så väl in i ämnet, att jag nu kan formulera ett
bestämdt lagstadgande, men jag vill dock angifva hufvuddragen af ett
lagstadgande i detta ämne, sådant det enligt min tanke borde vara,
emedan jag föreställer mig, att det kan tjena till ledning vid en för¬
nyad behandling af frågan. Jag skulle vilja bibehålla 1 §:n 8 Kap.
Giftermåls-balken, sådan den lyder i Utskottets förslag, men skulle der¬
emot vilja sålunda förändra Utskottets förslag till lydelse af 1 § 9 Kap.
samma Balk: »Sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han hen¬
nes lätte malsman, och eger söka och svara för henne; hustrun följer
ock mannens stånd och vilkor. Är genom äktenskapsförord, viss egen¬
dom från mannens målsmanskap undantagen; då skall, så länge äkten¬
skapet varar, den egendom anses såsom af lika egenskap med sådan,
hvilken hustru, efter mannens boskilnad, fått undansätta, samt stäl¬
las under vård af en eller flere gode män, som, i händelse förords-
handlingen derom icke innefattar föreskrift, rätten utser, då denna
handling dit ingifves».
Derigerom vinnes,.att egendomen kommer att förvaltas på samma
sätt, som nu är föreskrifvet i afseende å egendom, som genom boskil¬
nad blifvit undanskiftad, hvarförutom dels förekommits det obehagliga
i den dualism, som enligt Utskottets förslag skulle uppstå, och°dels
hustrun förhindras, att i ett svagt ögonblick tillintetgöra ett uppgiordt
förord.
Det är så mycket taladt i denna fråga, att jag icke vill längre
upptaga Kammarens tid, utan endast vill ytterligare tillkännagifva, °att
260
Den 1 Maj.
jag vill sjelfva saken, men att jag anser Utskottets förslag icke leda
till målet.
Herr Nordström Det må medgifvas, att de af nu gällande lag
fastställda grunder för bedömmande af den rätt, hvilken mannen, såsom
familjens hufvud och. målsman, tillkommer i afseende å den egendom,
som makarne antingen gemensamt, eller hvardera enskildt tillhör, äro
i behof af en noggrann revision i hvad angår hustruns enskilda egen¬
dom och andel i boet; men svårligen torde man dock kunna erkänna,
att hvad Lag-Utskottet genom detta sitt Utlåtande i den syftningen
föreslagit, vore välberäknadt, ändamålsenligt och tillfyllestgörande. Det
är tre §§ i vår lag Utskottet föreslår till ändring. Uti 1 § 8 Kap.
Giftermåls-balken, sådan den lyder i Förordningen den 13 Juli 1818,
skulle införas föreskriften: »Ej må förord göras om annat än makarnes
giftorätt och inskränkning i den rätt, mannen såsom hustruns målsman
tillkommer öfver sådan egendom, deri han ej egen giftorätt”, etc.; Uti 1
§ 9 Kap. Giftermåls-balken tilläggas orden: ”År genom äktenskapsför¬
ord viss egendom från mannens målsmanskap undantagen; då ege hu¬
strun den förvalta. Finnes hon ej dertill skicklig och vill hon ej för¬
valtningen åt mannen anförtro, förordna domaren god man, som egen¬
domen vårdar och förvaltar”; och uti 6 § 11 Kap. Giftermåls-balken:
»Ej må hustrun köp sluta om fast gods, eller sälja något af lösören i
boet, der hon ej efter äktenskapsförord eger den egendom sjelf för¬
valta”, etc.
Dessa här till orden understrukna ändringar och tillägg äro de,
genom hvilka Utskottet anser de liera missförhållanden och orättvisor
kunna aflägsnas eller afhjelpas, af hvilka detsamma uti inledningen eller
motiveringen gjort en så omständlig framställning, för att visa till hvilka
missbruk och förluster mannens nuvarande målsmansrätt i afseende å
hustruns enskilda egendom kunde leda; och botemedlet deremot skulle
vara att finna deruti, att hustrun genom äktenskapsförord tillädes rät¬
tighet, att fritt och oberoende af mannen, efter sitt behag förvalta sin
enskilda egendom, eller att dertill få genom domarens medverkan ut¬
sedd en annan god man, än hennes egen äkta man; inbegripande ordet
förvalta, enligt Utskottets förslag, äfven rättighet för hustrun att, utan
mannens samtycke, bortsälja eller annorledes abalienera den henne till¬
hörande egendom.
Må det tillåtas mig, att, till en jemförelse, erinra om de hufvud-
grunder, efter hvilka makarnes rätt och andel i boet regleras af den
Franska Code civil, som äfven utom Frankrikes gränser erhållit gällande
kraft i det vestra Europas flesta kontinentala länder. Denna lag för¬
klarar, att den reglerar och bestämmer egendomsförhållandena makar
emellan och deras ömsesidiga rätt deri, endast för den händelse, att
särskildt aftal och öfverenskommelse derom icke egt rum i stadgad
ordning, innan sjelfva giftermålet högtidligen afslöts. Ett derefter upp-
gjordt eller förändradt äktenskapsförord eger ingen bindande kraft. En
deri intagen öfverenskommelse, hvarigenom mannen skulle afstå frän
sina rättigheter såsom familjens hufvud och chef eger ej heller någon
giltighet. De blifvande makarne kunna i vederbörlig ordning förklara,
att de vilja ingå äktenskap med förbehåll hvad boet angår, att det
Den 1 Maj,
261
skall behandlas antingen efter de reglor, som bilda hvad lagen kallar
le regime de la communauté, eller efter dem, som reglera le regime
clotal. Det förra, eller gemensamhets-regimen, som äfven träder i kraft,
om ej något förord blifvit träffadt, omfattar: a) alla fastigheter, som
under äktenskapet förvärfvas, dock med undantag af arfs- eller gåfvo-
fång, det sednare, om ej annorledes förordnas, b) all den lösegendom,
som makarne egde den dag, deras äktenskap ingicks och afslöts, eller
som under äktenskapet af dem förvärfvas, eller ärfves, eller i gåfva
erhålles, derest gåfvogifvaren icke annorledes förordnat, c) all afkast¬
ning och inkomst af hvad namn eller beskaffenhet som helst, som under
äktenskapet' tillfaller makarne, vare sig af deras arbete eller af den
fasta eller lösa egendom, som räknas till gemensamheten. Den till
gemensamheten hörande gälden (!e passif de la communauté) regleras
efter samma grunder, som gemensamhetens aktiva; dock drabbar gäld,
som häftar på en någondera maken under äktenskapet genom arf till¬
fallen fastighet, enligt regeln, och med förbigående här af vissa speciela
bestämmelser, egentligen samma fastighet. Bestod arfvet af både lös
och fast egendom, fördelas derå häftande gäld, efter bestämda grunder,
på så väl den lösa som fasta egendomen, och den del deraf, som då
faller på den förra, drabbar äfven gemensamheten.
- Hvardera maken eger, enligt regeln, lika stor andel i det gemen¬
samma boet, eller således hälften deraf. Genom aftal och förord kan
denna andel dock bestämmas till mer eller mindre än hälften, eller till
en viss bestämd summa, eller visst slag af egendom eller ock sålunda,
att endera maken allena skall vid boets upplösning blifva egareafhela
gemensamheten, eller ock att ingen gemensamhet i boet skall ega rum,
och regeln i afseende å gälds betalning är härvid alltid den, att ande¬
len i gälden beräknas efter andelen i gemensamheten, utan att annat
aftal derom gäller. Gäld, som drabbar, icke gemensamheten, utan en¬
dast någondera maken personligen, kan likväl förekomma, och med¬
delar lagen utförliga bestämmelser i detta afseende. Hvad likväl lagen
strängt vidmagthåller, det är mannens rätt såsom familjens chef och
målsman. Honom tillkommer förvaltningen af all den egendom, som
hörer till det gemensamma boet, äfvensom rätt att, utan samtycke af
hustrun, föryttra eller hypothisera större eller mindre delar af boet,
men icke genom gåfva afhända något deraf, med undantag af ett eller
annat individuelt lösöre, och ej heller genom testamente förordna om
mer än sin andel i gemensamheten. Mannen tillkommer likaledes för¬
valtningen af all hustrun personligen tillhörande egendom, dock ej att
föryttra hennes fastigheter utan hennes samtycke, och äfven i det fall,
att enligt förordet ingen gemensamhet skall ega rum, är dock mannen
berättigad att förvalta hustruns förmögenhet och, till hushållets och
familjens gemensamma gagn och nytta, uppbära och använda dess af¬
kastning. I den händelse likväl, att på grund af domstolens beslut
boskilnad (separation de biens) försiggått, eller att uti förordet öf¬
verenskommelse träffats derom, att hvardera maken i afseende å sin
egendom allena skall bibehålla förvaltningen, eger hustrun oberoende
af mannen utöfva denna förvaltning och uppbära och disponera öfver
inkomsterna, dock mot skyldighet att till hushållets kostnader bidraga
med en tredjedel deraf, så vida ej annat aftal i detta hänseende träffats;
262
Den 1 Maj.
varande hon likväl ej berättigad att utan mannens eller, i fall af hans
vägran, domstolens samtycke, abalienera någon sin fastighet, en regel,
som åter icke genom något aftal får rubbas.
Le regime dotal utgår från samma grunder, som uppställas af vår
lag i afseende å medgift och Jiemföljd, men afser endast det, som hustrun
i boet inbragt. Förordet och aftalet derom bör före giftermålet uppgöras,
och kan en sådan medgift och hemföljd ingå äfven uti ett bo, der för
öfrig! gemensamhet i större eller mindre mån är antagen. Förteckning
öfver föremålen för la dot bör uppgöras och den samt aftalet i öfrigt
tjena till rättesnöre så väl vid förvaltningen, som vid återställandet af
medgiften, när äktenskapet upplöses. Utförliga, i åtskilligt modifierande,
bestämmelser härom äro i lagen gifna. Mannen allena tillkommer för¬
valtningen af medgiftsegendomen, eller la dot, äfvensom att uppbära
räntor och afkastning deraf, och använda dem för familjens bästa; dock
kan åt hustrun förbehållas en viss andel deraf för hennes personliga
behof. Hvarken mannen eller hustrun, eller båda gemensamt, äro likväl
berättigade att föryttra eller hypothisera de till la dot hörande fastig¬
heter, undantagande i vissa för familjens bästa afsedda fäll. Sker annor¬
ledes, kan det abalienerade genom klander återvinnas af slägten. Gör
mannen i sin förvaltning sig skyldig till fel och vårdslöshet, som hotar
med skador och förluster, kan hustrun begära och vinna boskilnad af
domaren.
I sammanhang härmed stå de s. k. biensparaphernaux, det vill säga,
all sådan hustruns särskilda egendom, som icke innefattas i la dot, eller
medgiften. Denna egendom och afkastningen derifrån eger hon sjelf
förvalta och njuta, men får icke abalienera eller kära och svara för dem
utan mannens, eller i fäll af hans vägran, domstolens samtycke. Har
hustrun öfverlåtit förvaltningen åt mannen, betraktas han af lagen som
hennes ombudsman. Om all hustruns egendom hör till denna kategori,
skall hon till kostnaderna för huset bidraga med en viss del af afkast¬
ningen, hvilken del fägen, i brist af särskild! aftal, fastställer till en
tredjedel.
Den preussiska landträtten och den nya österrikiska civillagen för¬
tjena ock att i dessa ämnen rådfrågas, och af dem likasom af det nu
från den fransyska Code civil anförda finner man, att, under det lag¬
stiftaren på ena sidan gifvit äktenskapskontrahenter den största möjliga
frihet att genom förord före giftermålet bestämma, huruledes med deras
enskilda i boet införda, eller under äktenskapet tillkomna egendom skall
förhållas, hon likväl, på den andra, ej förnekat eller upphäft mannens
rätt såsom familjens chef och målsman, eller de pligter, som honom
såsom sådan åligga att vårda barnens och husets rätt och bästa.
Kastas nu en blick tillbaka på Lag-Utskottets förslag, reducerar
det sig hufvudsakligen dertill, att hustrun skulle kunna genom äkten¬
skapsförord förbehålla sig fri förvaltning af större eller mindre del af
sin egendom och undandraga densamma mannens målsmanskap. Huru¬
vida hon utan hans samtycke egde abalienera densamma, till förfång
måhända för barn och familj, huruvida och till huru stort belopp hon
med afkastningen borde bidraga till kostnaderna för familjens underhåll,
huru förhållas borde med den å boet häftande gäldens betalning, huru¬
vida hustrun vore mannen någon reda skyldig för afkastningens använ¬
/
Den 1 Mnj.
203
dande, med flera af det föreslagna nya sakförhållandet uppkommande,
vigtiga frågor, sådant allt lemnas utan allt slags utredning och närmare
föreskrift. Att mannen skulle kunna afsättas från målsmannaskapet i
hvad sådan egendom beträffade, det är allt hvad förslaget vill hafva
förldaradt. Endasten detaljbestämmelse föreslås, nemligen, att, om hustrun
»finnes oskicklig» till förvaltningen och ej vill anförtro den åt mannen,
domaren egde förordna god man, henne till biträde. Men äfven detta
»finnos oskicklig» är ett oskickligt uttryck, enär den passiva formen
»finnes» alldeles icke anvisar, hvilken som skall finna det och vara be¬
fogad att, om än mot hustruns vilja, hos domaren begära förordnande
för en god man. Förslaget är, efter mitt omdöme, i alla afseenden ofull¬
ständigt, otillfredsställande och mera egnadt att framkalla nytt trassel
och osäkerhet, än att aflägsna sådant. Jag bör ej heller underlåta att
påpeka det språk- och tankefel, som förekommer i första §:n, der orden
lyda: »vilja man, eller qvinna, der hon enka är, eller giftoman ä mös
vägnar, göra förord sig emellan», o. s. v. hvarest det alternativa eller borde
utbytas mot bindningsordet och, om sak och logik skall få ut sin rätt.
Upplysas bör dock, att samma fel återfinnes redan i Förordningen af år
1818, hvarifrån det mesta af paragrafens innehåll är hemtadt.
På anförda skäl och med erinran om, att den nya boskilnadsförord-
ningen af år 1862 i viss mån anvisar hustrun medel att skydda sig mot
minnens misshushållning och missbruk af målsmannarå tten, får jag, ehuru
gillande sjelfva syftet af förslaget, likväl tillstyrka afslag å detsamma,
sådant det nu lyder.
Herr Bergstedt: För en halftimma sedan hade jag ej ämnat att
begära ordet i denna fråga, och jag ber derföre om tillgift, i händelse
mitt föredrag ej blir fullt sammanhängande; det skall åtminstone ej
blifva långt. Orsaken, hvarföre jag nu vågat begära ordet, är hufvud¬
sakligen den, att hittills endast laglärde yttrat sig i denna fråga, som
ej blott äi vigtig i afseende på formen, utan i sina konseqvenser berör
medborgare af alla klasser, hvarföre det synes mig att äfven andra än
jurister böra uttala sin åsigt i densamma. Jag har alltid ansett, att äk¬
tenskapets begrepp såsom en civil inrättning är mindre utbildadt i det
allmänna medvetandet, än det borde vara, och orsaken dertill har varit,
att äktenskapet hufvudsakligen betraktats såsom en religiös institution.
Enligt min åsigt skulle det vara särdeles önskligt, om äktenskapet, utan
att derföre dess religiösa och sedliga betydelse underskattades, ansåges
äfven såsom en vigtig civil angelägenhet, och det är af denna anledning
som jag, alltsedan jag började tänka öfver sociala frågor, har föreställt mig
såsom särdeles önskvärdt, att förordet blefve regel i stället för undantag,
och att således följaktligen lagstiftningen ändrades derhän, att förordet,
i stället för att nu vara ett misstroende-votum från hustruns sida, blefve
en välgerning, som mannen i första rummet skulle påyrka. Det är mig
alldeles klart att något å lagstiftningens sida måste göras i syftningen
af Herr Hiertas motion. Under en vistelse i England hade jag tillfälle
att lära känna de i många grannlaga och vigtiga frågor välgörande
verkningarne af det der brukliga trusteesystemet, särskilt i afseende
på makars inbördes ekonomiska förhållanden, och jag blef derföre sär¬
deles angenämt öfverraskad, då jag fick höra en högt lagfaren ledamot
264
Den 1 Maj.
af denna Kammare förorda ungefär samma system. Utskottets sätt att
lösa den vigtiga frågan torde ej vara fullt lyckligt, — och derföre snarare
afskrämma från, än leda till det önskade ändamål, jag tänkt mig. Före¬
skriften: »då ege hustrun den förvalta», kan jag ej gilla, lika litet som
sträfheten och strängheten i 6 § af 11 Kap. Giftermåls-balken. Jag skulle
derföre helst hafva önskat en återremiss, men då detta i anseende till
den korta tid, som återstår innan Riksdagens afsilande, ej torde låta
sig göra, inskränker jag mig till att instämma i syftningen af Herr von
Kochs anförande.
Herr Fröman: Jag har både förut och äfven i dag hört uttalas
den tanke, att ett lagförslag, hvars principer anses rigtiga, men hvars
detaljer befinnas otillfredsställande, detta oaktadt bör bifallas, på det att
Kongl. Magt sedermera må låta, med ledning af detsamma, ett nytt
förslag utarbetas och framläggas för Riksdagen. För min del kan jag
dock ej anse Representationen värdigt att godkänna ett uppenbarligen
ofullständigt och med redaktionsfel behäftadt förslag. Vida bättre skulle
det då vara att aflåta till Kongl. Maj:t en underdånig skrifvelse med
anhållan, att han måtte framlägga förslag i ämnet. I afseende å före¬
varande fråga kan jag dock ej ens gilla en sådan åtgärd, enär jag, i
likhet med en föregående talare, anser, att 1862 års boskilnadsförord-
ning ännu är så föga känd och så kort tid tillämpad, att man icke med
säkerhet kan bedöma, huruvida ytterligare lagstiftning i detta ämne flan
vara af behofvet påkallad eller icke; och jag får således af denna an¬
ledning yrka utslag å Utskottets förevarande förslag.
Herr Faxe: Jag ber att få besvära några anmärkningar, so;n blif¬
va gjorda mot detaljerna af detta förslag. Den första anmärkningen
rörde, att det skulle lemna obestämdt, om och i hvad mån hustrun bör
af sin egendom tillskjuta till boets underhåll. Bestämmelser härom kunna
ju intagas i förordet, men i annan händelse måste förhållandet blifva
detsamma som i afseende å mannens tillskott, eller att det måste bero
på öfverenskommelse. Man har vidare anmärkt, att i förslaget icke
finnes bestämdt, hvilken gäld skulle blifva hustruns enskilda. Jag får
i detta afseende erinra, att all skuld, hustrun har, måste anses såsom
hennes enskilda, till dess motsatsen bevisas. Derjemte har man här
anfört, att, om i det af mig förut anförda exempel mannen qvitterar
arrendet för flera år, skulle ett sådant förfarande innefatta misshushåll¬
ning, som enligt boskilnadsförordningen skulle gifva hustrun rätt till
boskilnad, men jag vågar bestrida, att boskilnad kan vinnas, så vida icke
verklig misshushållning eger rum. I allmänhet vinnes icke boskilnad,
utan att i sammanhang dermed makarne dömas till skilnad i sång och
säte, men det är en stor skilnad emellan en sådan rättegång och den
här föreslagna procedur. En talare har föreslagit, att åt gode män skulle
öfverlemnas att förvalta hustruns egendom. Jag har dock störa betänk¬
ligheter vid att antaga ett sådant lagstadgande, ty det skulle sätta så väl
mannen som hustrun i för stort beroende af de gode männens godtycke.
Jag vill väl medgifva, att genom förord må bestämmas, att egendomen
skall förvaltas af gode män, men deremot kan jag ej anse det lämpligt,
att i lagen stadgande härom intages. Jag yrkar fortfarande bifall.
Deu 1 Maj.
265
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr vice
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till Ut¬
skottets förevarande förslag och dels afslag derå; framställde Herr vice
Talmannen först proposition på bifall till detsamma, hvarvid svarades
många nej jemte några ja, och sedermera proposition på afslag derå,
då svaren utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.
1 § i 9 Kap. Giftermåls-hälben.
Grefve Sparre: Vid det förhållande, att lista punkten blifvit af-
slagen, torde Kammaren finna, att äfven denna punkt bör afslås, och
anhåller jag om proposition derå.
§:n afslog.
6 § i 11 Kap. Giftermåls-balken.
Grefve Sparre: Äfven denna punkt torde böra afslås, vid det för¬
hållande att de föregående blifvit afslagna.
§:n afslogs.
Ingressen.
Herr vice Talmannen yttrade, det Kammaren torde finna, att, till
följd af Kammarens öfver de föreslagna nya §:ne fattade beslut, den nu
föredragna ingressen icke kunde föranleda till annan åtgärd än att läggas
till handlingarne.
Ropades ja.
Herr Dickson, Axel: Jag får anmäla min reservation mot Kam¬
marens nu fattade beslut.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 27 och 29 sistlidne April bord¬
lagda Utlåtande N:o 69, i anledning af väckta förslag, att ordförande
i skolråd måtte utses genom val.
Härvid förekom först:
Utskottets förslag till förändrad lydelse af 23 § i Kongl. Förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.
Herr Hasselrot: Jag erkänner villigt och tacksamt, att skolan i
Eresterskapet har sin naturligaste målsman, och i de flesta fall äfven sin
ästa, men det lärer väl icke kunna nekas, att från denna allmänna re¬
gel undantag gifvas. Det kan gifvas fall, då pastor i följd af ålder el¬
ler sjukdom icke är den lämpligaste mannen, att vara ordförande i skol-
Deri 1 Maj.
rådet. I större församlingar, der flera skolor finnas, kan pastors tid vara
så upptagen, att han icke medhinner att egna skolan den tillsyn, och
gifva densamma den ledning, som den krafvel-, och dessutom kan pastor, li¬
kasom hvarje annan menniska, lätt fela eller icke alltid vara öfvertygad
om rättmätigheten af tidens fordringar på en högre folkbildning. Om
sanningen häraf medgifves och derjemte erkännes, att ordföranden i
skolrådet kan utöfva ett mägtigt inflytande på lifvet inom folkskolan,
synes det äfven vara klart, att skolans väl icke bör vara beroende af
den tillfälligheten, att pastor är lämplig eller olämplig att vara ordfö¬
rande i skolrådet. En förändring i det nu gällande stadgandet, att pa¬
stor ovilkorligen skall vara ordförande, är desto angelägnare, som, en¬
ligt hvad vi känna, en pastor icke kan skiljas från denna befattning,
utan att skiljas från sitt embete. I fråga om sättet att lösa dessa svå¬
righeter tror jag icke, att Utskottet valt det. lämpligaste. Utskottet har
nemligen föreslagit, att pastor skall vara ordförande i skolrådet, derest
ej församlingen honom från samma bestyr frikallar. Det synes ligga
något kränkande häruti, och orden betyda icke hvad de synas utvisa.
Denna välvilliga frikallelse vore icke något annat än ett maskeradt af-
skedande, och, om detta förslag antages, skulle enligt min tanke pa¬
stor komma i ett mycket obehagligt förhållande till sin församling. Om
deremot det af mig i min reservation framställda förslag, enligt hvilket
församlingen skulle ega, att till ordförande i skolrådet fritt välja den
man, om hvars nit för skolväsendet den vore öfvertygad, blefve antaget,
skulle pastors ställning blifva långt fördelaktigare, tv, om han genom
församlingens fria val blefve utsedd till ordförande i skolrådet, skulle
han deri finna en ytterligare uppmaning, att uppfylla sina pligter i af¬
seende å skolans utveckling. Jag har hört framkastas mot mitt förslag¬
en anmärkning, hvilken, om den vore grundad, skulle göra det omöj¬
ligt, nemligen att en till ordförandeplatsen lämplig pastor skulle kunna
afsåga sig befattningen, om han genom val blefve utsedd till densamma,
men jag får fästa uppmärksamheten derpå, att jag i mitt förslag inta¬
git särskildt stadgande derom, att pastor icke, då han till ordförande i
skolrådet utsedd varder, skulle ega att denna befattning- sig afsåga, der¬
hän ej vore öfver 60 år gammal. Jag har icke tillagt sjukdom såsom
befriande från befattningen, emedan sådan kan betraktas såsom ett all¬
mänt laga förfall. Jag tror dock icke, att, om en skicklig pastor fin¬
nes, denne skulle afsåga sig befattningen, och skolans angelägenheter
komma i händerna på mindre lämplig per-son, ty jag kan icke föreställa
mig, att pastor, som har till sin första pligt att tillse, det undervisnin¬
gen med kraft bedrifves, skulle afsäga sig denna pligt derföre, att han
blifvit genom församlingens förtroende vald till ordförande i skolrådet,
och sålunda ytterligare uppmanad att fullgöra den. Om pastor på grund
af sjukdom eller andra hinder icke skulle kunna åtaga sig de med ord¬
förandeplatsen förenade åligganden, bör han dock, såsom jag äfven fö¬
reslagit, vara ledamot af skolrådet, för att i denna egenskap kunna följa
undervisningen.
Jag har haft många skäl för mitt påstående, att pastorn i många
fall icke är den lämpligaste till ordförande i skolrådet, men jag har haft
särskild anledning dertill uti den berättelse, som en af Elfsborgs läns
Den 1 Maj.
267
landsting tillsatt komité afgifvit, angående folkskolans tillstånd och ut¬
veckling i nämnda län. Jag anhåller att derur få uppläsa följande:
Dessa meddelanden åstadkommo stort bekymmer inom landstinget,
och man föreslog att till Kongl. Maj:t ingå med en petition i ämnet,
men, som sådant icke ansågs öfverensstämma med landstingets befogen¬
het, åtog jag mig i stället att väcka förslåg i frågan vid riksdagen.
Det är således egentligen landstingets talan jag förer, då jag nu vörd¬
samt anhåller, att Kammaren måtte bifalla det af mig framställda för¬
slag. Jag föreslår således vördsamt, att Riksdagen måtte för sin del
besluta, att 23 § i Kongl. Förordningen om kyrkostämma samt kyrko¬
råd och skolråd må erhålla följande förändrade lydelse:
Kyrkoherden, eller dén hans embete förestår, eller ock annan prest¬
man, som han för något tillfälle kan dertill förordna, är i kyrkorådet
ordförande.
I den annex- eller kapellförsamling, vid hvilken särskild ständig
prestman finnes anställd, skall han föra ordet, när kyrkoherden eller den,
som hans embete förvaltar, ej är i stämman tillstädes.
Ledamöter i kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar samt så
många i kyrkostämma valde, för gudsfruktan och nit kände män, som
församlingen finner lämpligt utse.
Till ordförande och ledamöter i skolrådet eger församlingen i kyrko¬
stämma utse män, som för nit om skolväsendet kände äro. I skolrådet
vare dock kyrkoherden, eller den hans embete förestår, ledamot, äfven i
det fall, att han der ej förer ordet.
I såväl kyrkorådet, som skolrådet, må ledamöternes antal, ordfö¬
randen inberäknad, icke understiga fem.
Ledamöter i kyrkorådet, såväl som ordförande och ledamöter i skol¬
rådet, väljas för en tid af fyra år; och må ej kyrkoherde, eller den hans
embete förestår, då han till ordförande i skolrådet utsedd varder, ega
att denna befattning sig afsäga, der han ej är öfver 60 år gammal.
Friherre Hamilton: För min del kan jag ej biträda, vare sig
Utskottets eller reservantens förslag, och skälet dertill är, att enligt
min åsigt antalet af de församlingar, som skulle lida genom den före¬
slagna förändringen, måste blifva vida större än antalet af dem, som
skulle vinna derpå. Mot den skildring af folkskolans tillstånd i
Elfsborgs län, som här blifvit uppläst, får jag åberopa kontenta af de
berättelser, som under de sista sex åren afgifvits af Rikets folkskole¬
inspektörer. Dessa berättelser erkänna allmänt Svenska presterskapets
störa förtjenster om folkskolan, och intyga, att skolan, utan detta pre-
sterskaps understöd och uppsigt, skulle hafva nedsjunkit till blott och
bart en småskola. Deremot beklaga de sig, att skolrådets öfrige leda¬
möter visa en alltför stor likgiltighet för den vigtiga frågan, så att de
allt för ofta underlåta, att infinna sig, ej blott i skolan, utan äfven i
sjelfva skolrådet. Ofvertygelsen om bildningens nödvändighet och nytta
är ännu så föga utvecklad hos flertalet af husfäderne på landet, att
desse snarare ega böjelse att Undandraga sig folkskolestadgans föreskrif¬
ter, än att med nit uppfylla desamma, och så länge förhållandet är så-
268
Den I Maj.
clant, vågar jag för min del ej åt församlingarne öfverlåta omvårdnaden
om skolan. De af reservanten anförda exempel å tillståndet inom för¬
samlingar, hvilkas prester varit likgiltige för folkskolan, visa blott att
bland dessa församlingars medlemmar sjelfve ej funnits någon, som verk¬
ligen nitälskat för skolans bästa, ty, om så hade varit förhållandet, hade
väl denne hos domkapitlet eller, om dermed ej något uträttats, hos Kongl.
Maj:t anfört klagomål öfver pastors tredska och försumlighet. Då så¬
ledes den här föreslagna förändringen hvarken är lämplig eller af be-
hofvet påkallad, yrkar jag afslag å Utskottets hemställan.
Herr von Gegerfelt: Det skulle måhända kunna ifrågasättas, om
icke, så länge folkskoleväsendet lyder under kyrkostämma och domka¬
pitlet, samt pastor är sjelfskrifven ordförande, så väl i kyrkostämman som
kyrkorådet, konseqvensen fordrar, att han äfven är ordförande i skol¬
rådet. För min del skulle jag dock gerna uppoffra denna konseqvens,
så vida det vore möjligt, att fullkomligt konseqvent genomföra princi¬
pen om valfrihet i afseende å ordförandebefattningen i skolrådet. Gö-
res denna till ett kommunalbestyr, så borde det nemligen blifva ett kom¬
munalbestyr, hvari den ene af församlingens medlemmar ej hade större
skyldighet att deltaga än den andre, och hvilket således pastor ej i
högre grad än någon annan församlingsmedlem vore förbunden att åtaga
sig. Så väl Utskottets majoritet som motionären inom denna Kammare
synes dock hafva medgifvit, att församlingen ej i allmänhet eger en så¬
dan tillgång på goda krafter, ett den kan umbära pastors biträde vid
den svåra och mödosamma uppsigten öfver folkskolans angelägenheter.
Den bedröfliga skildring, motionären lemnat af tillståndet inom vissa
församlingar i hans hemort, tyckes ock utgöra ett bevis för rigtigheten
af nämnda åsigt, ty, om inom dessa församlingar hade funnits personer,
lämplige att vara ordförande i skolråd, så borde väl desse äfven såsom
blotta församlingsmedlemmar hafva kunnat verka så mycket för folk¬
skolan, att ej tillståndet blifvit sådant, som motionären skildrat. Den
reform, som han föreslagit, torde således svårligen kunna förbättra folk¬
skolans ställning inom nämnda församlingar. Hvad som emellertid mest
stött mig i Utskottets förslag, och till en del äfven i motionärens, har
varit, att, då man velat ålägga pastor såsom en .skyldighet att bekläda
ordförandeskapet i skolrådet, man velat gifva församlingen en rättighet
att »frikalla», d. v. s. afsätta honom derifrån. Af enahanda skäl skulle
ju församlingen, om en pastor, ehuru god ordningsman, vore dålig pre¬
dikant, kunna befria honom från den sednare befattningen, och dertill
utse en annan. Då jag ej anser lämpligt, grannlaga eller ens nyttigt,
att kyrkoherdens rättighet, att utöfva sina pligter, göres beroende af
församlingens godtycke, yrkar jag afslag å Utskottets hemställan.
Friherre Silfverschiöld: I likhet med den förste värde talaren
erkänner jag behofvet. af en förändrad lagstiftning i afseende å ord¬
förandeskapet i skolråd, men, oaktadt jag har samma kännedom som
han om förhållandena i det af honom åberopade länet, kan jag icke anse
det vara skäl att åt församlingarne öfverlemna rätt att välja ordförande.
Jag känner nemligen, att i många församlingar i nämnda län skulle
Den 1 Maj.
269
man då genast frikalla pastorerne från ordförandeskapet, i akt ock me¬
ning att frikalla sig sjelf från alla utgifter för skolväsendet. Under
sådana omständigheter kan jag icke gilla, om jag ej af andra formela
skäl vore derifrån hindrad, Utskottets förslag. Den öfverstyrelse, som
finnes för skolväsendet, måste, efter min tanke, hafva en representant i
skolrådet, och så länge denna öfverstyrelse utgöres af stiftsstyrelsen, om
hvars lämplighet härtill jag nu ej vill yttra mig, bör den ega en sådan
representant, och denne representant är nu pastorn. Men en mängd
fall kunna inträffa, då pastor i följd af pastoratets vidsträckthet icke
förmår att så, som sig bör, utöfva ordförandeskapet i skolrådet, då pastor
i följd af ålder eller sjukdom är urståndsatt att utöfva det, och då pastor
saknar god vilja i afseende å skolväsendet. Under sådana förhållanden
bör det vara stiftsstyrelsens både rätt och skyldighet att förordna annan
lämplig ordförande i skolrådet. Härvid hör dock stiftsstyrelsen, oaktadt
den bör ega initiativet och bära det moraliska ansvaret att intet härvid
uraktlåtes, icke handla helt och hållet på egen hand, utan den bör höra
såväl vederbörande skolinspektör som församling. Jag får på dessa
skäl föreslå, att ifrågavarande stadgande måtte erhålla följande för¬
ändrade lydelse:
»I skolrådet bör jemväl kyrkoherden, eller den hans embete förestår,
vara ordförande, derest ej stlfsstyrelsen, efter vederbörande skolinspektörs
och församlings hörande, finner skal annan ordförande förordna».
Herr Björck: Jag hade redan vid riksdagens början, då motionen
i detta ämne skulle till Utskottet remitteras, tillfälle att yttra några ord
om mina betänkligheter vid att fritaga pastorerne från den skyldighet,
som nu åligger dem, att vara ordförande i skolrådet. Jag yttrade då,
att jag anser det höra till undantagen, att presterne i denna vigtiga sak
äro likgiltige, och att vid den myckna nitälskan, man har för skol¬
väsendet, och den ökade kontroll, som genom inspektioner eger rum,
jag trodde, att i framtiden ett sådant förhållande skulle komma att ännu
mera höra till sällsyntheterna. Af den inspektionsberättelse, som en-
värd talare uppläst, har jag funnit, att församlingar finnas, der man vill
beskylla presterskap^ för brist på nit för skolans utveckling. Jag var
lycklig nog att bland exemplen, som anfördes, icke hafva hört något
från det stift, hvilket jag tillhör. Jag tror dock, att pastorerne må¬
hända ofta orättvist klandras för likgiltighet för skolan, ty presternes
bemödanden stranda ofta med anledning deraf, att folket är hårdt tryckt
af skatter, och derföre ser sig helst befriadt från att draga bördan af
kostnaderna för skolväsendets utbildande, och detta så mycket mera,
som folket ännu icke lärt sig till fullo inse angelägenheten deraf, att
deras barn erhålla vidsträcktare kunskaper än fordom varit vanligt.
Jag yttrade äfven vid riksdagens början, att det har sin stora våda
med sig att lemna åt kommunerna att fritt välja ordförande i skolråd.
Det skulle kunna hända, att inom ett pastorat finnes en eller annan,
hvilken ifrigt intresserade sig för skolans sak, men som skulle vilja
föra den på en väg, som icke vore önskvärd. Man har nemligen i våra
dagar åtskillige förespråkare för en sådan skolans rigtning, hvarvid man
ej nog påaktar, att kristendomen är den sanna upplysningens egentliga
grundval. Jag tror också, att, om i en församling finnes en person med
270
Den 1 Maj.
insigt och förmåga, som vill skolan i sanning väl, och som vill, att den
skall utvecklas från kristendomens grund, så måste en sådan man hafva
ett fördelaktigt inflytande på hela församlingen och dess skolväsende
samt lätt kunna insättas i skolrådet för att ock der kraftigt verka, i det
fall att pastor är mindre begåfvad eller mindre hågad för att öfvervaka
skolan. Jag kan dock tyvärr icke neka, att sådana fall kunna inträffa,
då man skulle önska, att en annan man än pastorn vore ordförande i
skolrådet, och jag vill derföre icke motsätta mig Friherre Silfverschiölds
förslag, att det må bero på stiftsstyrelsen att då, efter vederbörande
skolinspektörs och församlings hörande, förordna annan ordförande. Der¬
emot anser jag Utskottets förslag, att pastor skulle vara ordförande i
skolrådet, derest icke församlingen frikallar honom derifrån, vara olämp¬
ligt och att det på många ställen skulle gifva anledning till obehag för
såväl församlingen som dess pastor.
Herr Bergstedt: Jag måste tillstå, att åtminstone mig har detta
Lag-Utskottets Utlåtande förekommit mindre lyckligt än något, som vid
denna riksdag från nämnda Utskott emanerat. För det första finner
jag med ledsnad, att Utskottet i sina motiver utgått från något, som jag
vill kalla misstroendevotum mot ett stånd, hvilket, säga hvad man vill,
dock har den förtjensten, att från början hafva uppammat bildningen,
både den andliga och den sekulära. Vidare har Utskottet kommit till
en konklusion, som är så olycklig, att den kan sägas stå ensam bland
alla de förslag, som vid denna riksdag blifvit afgifna. Utskottet kar
föreslagit, att pastor skulle vara sjelfskrifven ordförande i skolråd, men
att församlingen skulle ega rätt att afskeda honom cura ignominia från
denna befattning. Jag kan hvarken gilla premissen eller konklusionen,
men jag har icke desto mindre den åsigten, att det vore både för
kyrkans och skolans intressen ganska magtpåliggande, att sjelfskrif-
vet ordförandeskap upphörde. Flere talare hafva visat, att de sjelf-
skrifne ordförandena i skolråden hafva väl fullgjort sitt uppdrag. Om
ock några undantag skulle finnas, sådana undantag af den beskaf¬
fenhet, att deras anförande betydligt skulle understödja mitt yrkande,
har jag dock ingen benägenhet att här omnämna dem, och jag tror
mig derföre kunna instämma i hvad här blifvit yttradt, att i allmän¬
het Svenska presterskapet gjort sig väl förtjent om folkskolan. Men
jag undrar, om icke det skulle göra det i ännu högre grad, i fall
ordförandeplatsen i skolråd blefve föremål för val. Eu högvördig talare
före mig har uttryckt en farhåga, att folkskolan skulle kunna taga en
äfventyrlig afväg, om ej presten förblefve sjelfskrifven ordförande. Efter
min tanke har presterskapet ett långt kraftigare medel i sina händer
att förebygga en sådan olycka. I 1842 års folkskolestadga föreskrifves
uttryckligen, att presterskapet, så vidt möjligt är, skall i folkskolan
meddela undervisning i religion. Jag tror, att folkskolans hela framtid
beror derpå, att vi söka sekularisera densamma och att religionsunder¬
visningen kommer icke blott på papperet, utan äfven i verkligheten att
utöfvas af församlingens själasörjare. Det är nemligen icke tänkbart,
att en folkskolelärare efter tre års seminariikurs skulle kunna meddela
denna den vigtigaste och svåraste högsta undervisning på ett tillfreds¬
ställande sätt. Presterskapet har vana vid denna undervisning och bör
Den 1 Maj.
271
derföre på kort tid meddela den bättre, än en mindre uppfostrad skol¬
lärare på en längre tid. Deremot bör numera ingen lärare, som genom¬
gått fullständig kurs vid ett seminarium, vara disqvalificerad att med¬
dela allmän medborgerlig undervisning af någorlunda tillfredsställande
beskaffenhet.
En föregående talare, hvars utmärkta sinne för formell konseqvens
vid föregående tillfällen blifvit på ett ganska briljant sätt ådagalagdt,
har haft betänkligheter vid att omfatta det förslag, som jag skulle vilja
antaga, emedan han ansett, att det borde „ finnas konseqvens i afseende
å ordförandeskapet i kyrkoråd och skolråd. A den civila sidan, nemligen i
kommunalstämma och kommunalnämnd, är nu ordförandeskapet valfritt,
men å det mera ideella området, eller i kyrkoråd och skolråd, äro pa-
storerne sjelfskrifne ordförande. Det vore visserligen konseqvent, att,
om vi nu göra ordförandeskapet i skolrådet valfritt, äfven vidtaga samma
åtgärd i afseende å kyrkorådet, och derhän komma vi törhända, men
derom är nu icke fråga. Man har anmärkt, att det skulle blifva svårt
för en sekular ordförande i ett skolråd att korrespondera med en eckle¬
siastik myndighet, nemligen ett domkapitel. Jag tror visserligen, att
ett sådant förhållande skulle medföra svårigheter och att det vore lämp¬
ligare, om skolan hörde under Konungens Befallningshafvande, men
härom har icke något förslag blifvit väckt, och jag eger sålunda icke
rätt att yttra- mig i denna fråga. Men domkapitlen handlägga många
ekonomiska detaljer, och hafva i sådana frågor redan mångfaldiga be¬
röringar med lekmän, hvarföre en sådan anordning äfven i denna fråga
icke torde vara omöjlig.
Här har blifvit framställd en annan betänklighet, nemligen i af¬
seende å anslagen till folkskolan. Man har sagt, att, om ordföranden i
skolrådet icke vore en kyrkans man, skulle det kunna hända, att det
visade sig njugghet i afseende på skolan, att materialismen skulle göra
sig gällande. Mine Herrar! vi hafva sett, att materialismen och egen¬
nyttan beklagligtvis kunnat göra sig gällande i frågor, som icke alls
angå kyrkan, i rent civila, i rent militära frågor, men vi skola hoppas,
att med stigande upplysning den icke skall blifva regel, utan höra till
undantagen. Jag hoppas med en föregående talare, en medlem af
Svenska presterskapet, att anledningarne till klagomål öfver pastors sätt
att utöfva ordförandeskapet i skolrådet skola blifva allt färre och färre,
men jag tror tillika, att faran af att frigöra ordförandeskapet skall för
hvarje år blifva allt mindre och mindre. Så väl skolråd som församlingar
stå under kontrollen af en magt, som heter allmänna öfvertygelsen, och
det lärer väl icke vara lätt för dem att neka anslag till sådana ändamål,
som äro för samhället de vigtigaste. Jag tror, att, der en pastor finnes,
som utom sin verksamhet i öfrigt kan utöfva befattningen såsom ord¬
förande i skolrådet, skall församlingen med tacksamhet vända sig till
honom, men det gifves många fäll, då sannolikt pastoren skulle önska,
att en annan blefve utsedd till ordförande i skolrådet. Jag kan tänka
mig ett sådant fall, utan att derigenom uttala något misstroendevotum.
Då, enligt min uppfattning, den form, som Herr Hasselrot gifvit åt sitt
förslag, är den lyckligaste, så anhåller jag om proposition på bifall
dertill.
272
Den 1 Maj.
Herr von Koch: Jag tror, att vi ännu icke befinna oss på den
ståndpunkt, att det skulle vara lätt att på alla ställen erhålla lämpliga
ordförande i skolråden, derest icke pastor vore skyldig att åtaga sig
detta bestyr. Jag känner åtminstone församlingar på landet, der det
skulle möta stora svårigheter. Det är derföre, enligt min tanke, vigtigt,
att pastor är sjelfskrifven ordförande i skolrådet, men från denna regel
bör dock finnas undantag för det fall, att pastor önskar frikallelse från
befattningen, eller icke är fullt lämplig dertill. Att sådana fall finnas,
torde vara obestridligt. Jag kan dock icke gilla Utskottets förslag,
utan får i stället föreslå följande stadgande:
»I skolrådet bör jemväl kyrkoherden eller den hans embete förestår
vara ordförande, derest ej Kong!. Maj:t, med afseende å pastoratets
vidd, kyrkoherdens ålder, helsotillstånd eller andra omständigheter, efter
derom gjord framställning, i visst fall annorlunda förordnar». Jag an¬
ser, att detta förslag har företräde framför det af Friherre Silfverschiöld
framställda, derutinnan, att initiativet kommer nedifrån och icke från
domkapitlet. En sådan åtgärd, som att skilja en embetsman från en
vigtig del af hans befattning, bör man söka att göra så lindrig och
litet obehaglig som möjligt. Jag tror, att man kan hoppas, det en prest¬
man, som icke är lämplig till ifrågavarande befattning, skall i de flesta
fall sjelf inkomma med anhållan om entledigande derifrån.
Herr Beckman: För min del kan jag ej instämma hvarken i Ut¬
skottets förslag eller i det, som en af reservantcrne, framlagt, och an¬
håller att få i korthet angifva skälen. Äfven denna riksdag har företett
symptomer af en slitning, som på sednare tiden begynnt blifva ganska
stark mellan tvänne olika intressen i fråga om vårt folkskoleväsende.
Ända till sednaste tider har folkskolan allmänneligen hos oss betrak¬
tats såsom en församlingens, d. ä. den kyrkliga menighetens angelä¬
genhet. Kyrkan har haft sig uppdragen vården, ej endast om folkets
religiösa uppfostran, utan äfven om dess medborgerliga, så vidt denna
kunnat och bort genom folkskolan åstadkommas, naturligtvis i det syfte,
att denna uppfostan skulle bedrifvas på ett sådant sätt, att den mot¬
svarade samhällets fordringar, bland hvilka med rätta i främsta rummet
ställts den, att folkuppfostran skulle bevara karakteren af kristlig upp¬
fostran. I öfverensstämmelse härmed har ock Staten utöfvat vården om
folkskolans angelägenheter genom de organer, hvilka officielt handhafva
Svenska folkets kyrkliga och religiösa angelägenheter. Ett väldigt och
väl beräknadt anlopp har under denna riksdag skett, för att, såsom man
säger, sekularisera skolan, d. v. s. öfverflytta vården om skolan från för¬
samlingen till den borgerliga kommunen, och i sammanhang dermed
draga henne undan domkapitlens inflytande. Tvänne högst skiljaktiga
bevekelsegrund^- kunna framkalla ett sådant bemödande. Uppenbarli¬
gen har i vissa fall sträfvandet, att sekularisera skolan, utgått från åsig-
ter, hvilka oförtäckt uttala den bestämdaste fiendtlighet mot kristendo¬
men. Detta intresse önskar afskudda, hvad det kallar »kyrkans förla¬
mande band», just derföre, att dessa band åro ett hinder för införandet
i folkskolan af den kristendomsfiendtliga anda och ordning, genom hvilka
dylika reformatorer hoppas kunna omskapa samhället i sin rigtning.
273
Den 1 Maj.
Då denna riktning är förstörande, ej blott för vår sarahälliga ställning
till hvarandra, utan äfven för vår ställning till Gud, så måste hvarje,
om samhällets verkliga bästa upplyst, nitälskande medborgare, stå den¬
samma kraftigt emot. Jag vågar äfven hoppas, att inom denna Kam¬
mare icke finnes någon, som hyllar nämnda mot kristendomen och dess
civilisation, fiendtliga retning, att fastmer de sträfvanden till folkskolans
sekularisation, hvilka äfven här uppenbarat sig, utgått från ädlare och
mera berättigade motiver. Sådana kunna obestridligen finnas, och jag
är för min del ingalunda okänslig för deras betydelse, om jag också
tror, att de, under närvarande förhållanden hos oss, icke böra få den
åsyftade inflytelsen på den lagstiftande magtens åtgärder. Under an¬
dra förhållanden och andra förutsättningar, kunde äfven, enligt min
åsigt, sekulariserandet vara en vinst. Detta skulle vara fallet, derest
statskyrkan å ena sidan bekände sig till grundsatser, hvilka vore mot
sann medborgerlig bildning fiendtliga, å andra sidan vore af folket så obe¬
roende., att hon mot dettas bättre önskningar och bemödanden förmådde
göra sina grundsatser gällande. Hos oss inträffar icke detta, och just
derföre synes ifrågavarande sekularisation af folkskolan hvarken af be-
hofvet påkallad eller ens berättigad. Den kyrka, hvars främsta refor¬
mator förklarade en from tjenarinnas till utseendet obetydligaste plä¬
ter, då de i trohet mot den Himmelske Herren fullgjordes, vara en skön
gudstjenst, denna kyrka bör icke misstänkas för grundsatser, som leda
till ringaktande af de pligter, hvilka det borgerliga lifvet ålägger, eller
af de insigter, hvilka erfordras för uppfyllandet af dessa åligganden.
Icke heller tror jag, att man med sanning kan beskylla vår kyrkas prester¬
skap i allmänhet, att i strid med hennes grundsatser hafva motverkat
skolans sunda utbildning i medborgerligt syfte, eller att genom tröo-het
och kallsinnighet lagt hinder i vägen för menigheternas bemödanden i
denna syftning. Jag må här anses i någon mån partisk, men jag kan
icke underlåta att uttala min öfvertygelse, att folkskolan i de flesta fall
skulle hafva.stått vida lägre i fråga om meddelandet äfven af medbor¬
gerlig bildning, än den nu gör, derest dess vård varit anförtrodd åt
andra händer, än det Svenska presterskapets. Det rop, som mot det¬
samma höjts, har åtminstone alltför ofta synts mig beroende af full¬
komlig obekantskap med de svårigheter här varit att bekämpa. Ännu
i denna stund äro förhållandena sådana, att folkskolan måste komma
att lida afbräck i den mån prestens inflytande på densamma förminskas.
Den skall lätt nog på sina ställen komma under den förderfliga infly¬
telsen. af ofvanberörda kristendomsfiendtliga rigtning; och äfven der
detta icke inträffar, skall det. medborgerliga elementet af folkskolebild-
ningen, held.st på landsbygden, icke sällan komma i en vida ofördelak¬
tigare ställning, än den, i hvilken det befinner sig under prestens vård.
Den som något känner förhållandena, kan icke undgå att erkänna, att
i många landsförsamlingar presten ännu är den, som bäst förstår att
värdera ett bildningselement och utgör dess bästa stöd. Jag tror der¬
före, att Andra Kammaren på ganska goda skäl förkastat det system,
hvarmed ifrågavarande motion på det närmaste sammanhänger, så vidt
detta system framträdde i förslaget, att från domkapitlet öfverflytta
ledningen af folkskoleväsendet till landstingen. Men likaledes är det
Riksd. Prat. 1 Afd, jjj
274
Den 1 Maj.
min öfvertygelse, att det endast skulle åstadkomma svår och för vårt
folkskoleväsende högst menlig oreda, derest man, efter att hafva förkastat
systemets hufvudsakligaste del, skulle antaga den del af detsamma,
hvilken här framträder, vare sig i Utskottets förslag eller i den bifogade
reservationen. För min del måste jag på det bestämdaste afstyrka en
sådan åtgärd.
Obestridligen gifvas dock förhållanden, om ock mera undantagsvis,
då det vore önskvärdt att kunna skilja presten från hans» befattning
såsom ordförande i skolrådet, utan att i och med detsamma förändra
hans ställning i öfrigt. Församlingar finnas, der kyrkoherden, i och för
sitt presterliga kalls utöfning i öfrigt, har så många åligganden, att hans
tid omöjligt medgifver honom att tillräckligt öfvervaka folkskolans ange¬
lägenheter. Fn del skoldistrikter kunna ock, genom sin aflägsenhet
från pastors bostad, göra ett sådant öfvervakande för honom omöjligt
eller i utomordentlig grad betungande. I detta hänseende eget* jag en
särskild erfarenhet från det stift, jag tillhör. Kapellförsamlingar finnas
der, flera mil aflägsna från pastors bostad, hvilka sakna egen prest,
och der således kyrkoherden icke kan påräkna detta enligt författnin-
garne sjelfskrifna substitut i sin verksamhet såsom ordförande i skol¬
rådet. Här vore nödigt att kunna öfverflytta samma ordförandeskap
på annan tjenlig person. Medgifvas måste ock, att pastors ålder, sjuk¬
lighet, bristande nit eller annat dylikt, kan göra en sådan öfverflyttning
önskvärd. I betraktande häraf har jag ingalunda något att invända mot
det af Friherre Silfverschiöld framställda förslag, hvilket jag fastmer
ber att med min röst få understödja. Den af Flen- von Koch^före-
slagna förändringen, att hänskjuta ordförandes tillsättning till Kongl.
Maj:t, synes mig icke rätt lämplig, icke heller af behofvet påkallad.
Herr Berlin: Jag medgifver gerna, att åtskilliga företeelser på
skolområdet kunnat gifva goda anledningar till åtskilliga af de motioner,
öfver hvilka Utskottet här afgifvit utlåtande, men jag tror, att, om vi
vilja noggrannt efterforska, skola vi finna, att i de flesta fall har icke
så mycket pastor som öfrige medlemmar af församlingens skolråd verkat
förlamande på skolans utveckling, och då bör detta afhålla oss från att
taga ordförandeskapet från pastor och öfverflytta det på en af försam¬
lingen dertill genom val utsedd person. Jag vill hoppas, att en tid
kommer, då en sådan åtgärd kan vidtagas, men för visso är denna tid
ännu icke inne, och det tidigaste den kan inträffa, är, när alla socken-
männen gått igenom folkskolan. En talare har uti jemförelse emellan
kommunalnämnden och skolrådet velat hemta skäl för bifall till reser¬
vantens förslag. Jag har tagit fasta på denna jemförelse. Kommunal¬
nämnden fungerar såsom sundhetsnämnd, och jag kan åberopa en full¬
ständig sakkännedom om, hvad sundhetsnämnderna åstadkomma. Jag
drager deraf den slutsats, att, om man ställer på samma sätt med skol¬
rådet som med kommunalnämnden, skall det uträtta alldeles intet. Det
är icke nog med att kommunalnämnden såsom sundhetsnämnd gör intet,
utan den uraktlåter äfven hvad trängande nödvändighet bjuder den att
göra. Jag erkänner visserligen, att pastor icke ovilkorligen eller i alla
händelser skall vara ordförande i skolrådet, men jag anser, att de olä¬
genheter, som kunna förefinnas, kunna afhjelpas genom det af Friherre
Den I Maj. 075
Silfverschiöld framställda förslag, och anhåller derföre om bifall till det-
samma.
Herx Hasselrot: Jag har blifvit missförstådd. Jag har aldrig
framkastat någon beskyllning mot presterskapet, att det skulle hafva
åsidosatt sina skyldigheter i afseende å skolan. Jag började mitt förra
anförande med att villigt och tacksamt erkänna, att skolan har sina
bästa målsmän i pastorerne, men jag tror mig dock hafva visat, att
undantag från denna regel kunna gifvas. Jag tror icke, att den all¬
männa meningen är för, att folkskolan skall läsas fast ännu mera vid
domkapitlen, och, om mitt förslag icke skulle vinna Kammarens bifall
sluter jag mig derföre helst till Herr von Kochs förslag, livilker afser,
att derest pastor icke befinnes lämplig till ordförande i skolrådet, det
skall bero på Kongl. Maj:t att förordna annan ordförande.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, förmälte Herr vice
Talmannen, att, i afseende å Utskottets förevarande förslag, hvars an¬
tagande utan förändring ej blifvit af någon ledamot begärdt, hade föl¬
jande yrkanden blifvit framställda, nemligen af Friherre Silfverschiöld,
att förslaget skulle bifallas med den förändring, att 3:dje momentet deraf
komme att lyda sålunda: »I skolrådet bör jemväl kyrkoherden, eller
den hans embete förestar, vara ordförande, derest ej stiftsstyrelsen, efter
vederbörande skolinspektörs och församlings hörande, finner skäl annan
ordförande förordna»; af Herr von Kock, att förslaget måtte antagas
med följande förändrade lydelse af 3:dje momentet: »I skolrådet bör
jemväl kyrkoherden, eller den hans embete förestår, vara ordförande,
derest ej Kong]. Maj:t, med afseende å pastoratets vidd, kyrkoherdens
ålder,. helsotillstånd eller andra omständigheter, efter derom gjord fram¬
ställning, i visst fall annorlunda förordnar»; af Herr Hasselrot, att i
stället för Lag-Utskottets förslag måtte antagas det förslag, som han i
sin vid Utlåtandet fogade reservation framlagt; och slutligen, att för¬
slaget skulle af Kammaren afslås.
Härefter framställde Herr vice Talmannen först proposition på bifall
till merberörda förslag oförändradt, hvartill svarades nej, sedermera
proposition på bifall till detsamma med den af Friherre Silfverschiöld
föreslagna ändring, då svaren utföllo med många ja, blandade med nej,
vidare proposition på antagande af förslaget med den förändring Herr
von Koch påyrkat, hvilken proposition besvarades med många nej! jemte
några ja, ytterligare proposition på bifall till Herr Hasselrots förslag,
hvarvid likaledes svarades manga nej, jemte några ja, och slutligen pro-
position på afslag å förslaget, då svaren utföllo med ja och nej i bland¬
ning; och förklarade Herr vice Talmannen sig nu hafva funnit ja
öfvervägande. J
Votering begärdes; hvarefter anmälte sig och yttrade:
Herr von Koch: Jag afstår från yrkandet om proposition på mitt
förslag och förenar mig med Friherre Silfverschiöld.
576
Den 1 Maj.
Herr vice Talmannen hemställde, huruvida Kammaren till kontra-
Sosition vid den begärda voteringen ville antaga bifall till Utskottets
ag med den af Friherre Silfverschiöld föreslagna förändring, och,
då dertill svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande. -
Uppsattes och justerades följande voteringsproposition:
»Den, som afslår det af Lag-Utskottet i Utlåtandet N:o 69 fram¬
ställda förslag till förändrad lydelse af 23 § i Kongl. Förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, bifaller Kammaren Utskottets ifrågavarande förslag med
den af Friherre Silfverschiöld föreslagna förändring i 3:dje momentet».
Omröstningen verkställdes, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 23;
Nej — 31.
Utskottets i slutet af Utlåtandet framställda förslag till underdånig
skrifvelse.
Bifölls.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 27 och 29 sistlidne
April bordlagda Utlåtande, N:o 71, i anledning af återremiss af Ut¬
skottets Utlåtande N:o 57, angående förändrad lydelse af vittneseden.
Kammaren åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem
O. Brakel.