Den 18 April.
526
Tiiorsdagen den 18 April 1867.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades 3 protokolls utdrag för den 17 dennes.
Herr Björck: Det må ursägtas mig, att jag ber att få göra ett
tillägg till mitt anförande i går, i afseende på religionsfrihetsfrågan.
Jag refererade mig till hvad jag i samma ämne anförde i början af
riksdagen; och jag ber att få något närmare utveckla hvad jag då sade,
på det att det icke må synas, som om jag tillbakatagit något deraf.
Jag framställde tvä sidor af denna sak, dels den, som kan väcka be¬
kymmer och förekomma nedslående, och dels den, som kan anses inne¬
bära något hugnande och lugnande. Jag vill nu upprepa något i båda
dessa hänseenden. Jag har sagt, att då Svenska Staten är byggd, så¬
som samhällen i allmänhet varit, på religionens grund, och för sin del
hvilar på den evangeliska kristendomen, är allt, som synes innebära
afsteg från detta, eu anledning till ledsnad. Ty det kommer icke blott
att innefatta ett förnekande af grundvalen för Staten, utan äfven att
medföra många rubbningar i samhällslifvets förhållanden, ja flera olä¬
genheter än man i förväg kan beräkna. Äfven fruktar jag, såsom jag-
sagt, att folket icke är rätt fast och moget i sin uppfattning af den
evangeliska tron, för att kunna stå emot tryckningen af fremmande
trosbekännare och å sin sida kunna inverka välgörande på dem. Men
också måste man, om man aktar närmare på de förhållanden, under
Indika sådana frågor uppkomma eller ånyo göra sig gällande, frångå
den Öfvertygelsen, att det är endast eller hufvudsakligen ett framåt¬
skridande i bildning och humanitet, som framkallar önskningarne i detta
afseende. • Det är visserligen rätt, att samvetsfriheten bör vårdas, och
ingen kränkas i sin tro; men förslagen att lemna fremmande trosför-
vandter tillträde till Statens embeten, och alltmera utplåna den skilnad,
som är i detta hänseende rotfästad, är något, som, efter min tanke, mer-
ändels uppkommer från indifferent!smens grund. Vi veta, att det tide¬
hvarf, då sådant först sattes i fråga, var i slutet af förra århundradet,
då öfvertygelsen vacklade, och tillgifvenheten för den gamla tron hade
sjunkit; och det är icke utan, att detsamma framskymtar äfven nu hos
dem, som uppträda med dessa åsigter. Jag tror, att detta icke skulle
göra sig gällande med sådan fart, om icke den bottensats af kristen¬
domen, som kallas humanitetsreligion, hade blifvit religionen hos många
i vårt land, så att kristendomen anses bestå i hvad man kallar men-
niskokärlek, utan att hafva ett djupare stöd i kristendomens trosläror.
Men jag vänder mig nu till den andra sidan af ämnet, hvilken inne¬
fattar något hugnande. Det är, som jag förut sagt, min tro, att det
ligger i Försynens plan, som vi derföre icke kunna motverka, att ge¬
nom upplösande af vissa band staterna närma sig hvarandra, och en
friare vexelverkan måste uppkomma, som till slut skall ändas med den
rena Evangeliska sanningens seger. Men det är också min åsigt, att
detta icke i den första och närmaste tiden blir följden, utan snarare
motsatsen. Jag tror att en antikristlig anda kommer att i en förfallen
kristenhet gorå sig gällande, och att det uppstår svåra förhållanden för
dem, som vilja stå på den positiva kristendomens grund. Men jag
tröstar mig med, att allt detta ligger i Försynens plan, och att den tid
skall komma, då ljusare utsigter skola realiseras, så att allt, hvad man nu
beslutar och stadgar, endast är att anse såsom en öfvergångsformation.
Utan tvifvel skall den tid inträffa, då enligt profetiorna folken skola
andäktigt åkalla Herran, och de skilnader försvinna, som nu i det al¬
dra vigtigaste söndrar dem; hvaremot de komma att förena sig i en
ren uppfattning af den Evangeliska tron. Med detta hopp kan jag
trösta mig öfver hvad jag befarar blifva närmaste följderna af det för¬
slag, som nu blifvit antaget, och hvilket med nästan oemotståndlig magt
gör sig gällande. Jag har velat från dessa båda sidor af saken fram¬
ställa, hvad som ligger äfven i mitt första anförande, på det att hvad
jag i går yttrade, icke måtte kunna anses som ett återtagande af mina
förut uttalade åsigter, och jag anhåller, att hvad jag nu sagt måtte
blifva i Kammarens protokoll intaget.
Företogs val af två Revisorer, till granskning af Lånekontorets i
Wisby räkenskaper och förvaltning under sistlidet år; och befunnos,
efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:
Kapten J. O. Nycander, med 117 röster:
Handlanden J. Lindgren » 37 » .
Företogs val af två Revisors-suppleanter vid Lånekontoret i Wisby;
och befunnos, efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:
Apothekaren C. J. Marelius, med 38 röster;
Handlanden J. T. Lundin » 38 » ,
sedan ordningen mellan dem blifvit genom lottning bestämd.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 12 och 17 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 69, i anledning af väckt motion, om beviljande
af anslag för inlösen af aktierna i det bolag, som verkställt omlägg¬
ning af'allmänna landsvägen genom Wedens och Bollebygds härader
af Elfsborgs län.
Föredrogs ånyo Andra Kammarens den 12 och 17 dennes bord¬
lagda Protokollsutdrag N:o 224, med delgifvande af Kammarens be-
528 Den 18 April,
sint öfver dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 24, i anledning af
väckta motioner, om utsträckning af Kronolänsmännens fribrefsrätt.
Grefve Mörner, Carl Göran: Jag kan icke biträda det förslag,
som Andra Kammarens Tillfälliga Utskott framställt. Man har på
sednare tider haft för afsigt att, genom inskränkning af fribrefsrätten,
bringa större ordning och reda i brefbefordringsväsendet, och då man
derjemte beredt korrespondenten en högst betydlig lättnad genom den
störa förändring, som innefattas uti bruket af frimärken, så är det i
mitt tycke olämpligt, att nu utsträcka fribrefsrätten till sådane, som
förut icke varit i åtnjutande af denna rätt. Länsmannen har egentli¬
gen icke att i embetsväg korrespondera med någon annan, än med Ko¬
nungens Befallningshafvande och kronofogden, och för dessa skrivel¬
ser har han redan portofrihet. Att vidare utsträcka denna rättighet,
synes mig hvarken nyttigt eller behöfligt. Och huru skulle man kunna
kontrollera att icke underslef beginges, om länsmännen finge rättighet
att under form af fribref korrespondera med hvem de behagade?
Jag får af dessa skäl anhålla om afslag å Utskottets förslag.
Herr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Jag kan icke annat än finna
den gjorda framställningen särdeles billig. Länsmännen hafva äfven
att korrespondera med domhafvanden, och dessutom få de sig ofta ålagdt
att meddela handlingar från Konungens Befallningshafvande och dessa
äro stundom af den beskaffenhet, att de böra kunna skickas i bref.
En annan omständighet är, att postportot blifvit betydligt höjdt. Jag
vill som exempel härpå anföra att förr kunde man som lösbref sända
bref emellan Karlskrona och Kalmar. Det kostade endast 3 öre. Nu,
sedan en poststation blifvit inrättad i Lyckeby, kostar samma bref 12
öre. Dessa omständigheter anser jag vara tillräckliga skäl för bifall
till det, som är föreslaget. Jag förmodar, att det icke skulle blifva
någon svårighet för postverket att emottaga dessa bref; men deremot
blefve det en stor lättnad för kronobrefbärarne, ty jag kan egentligen
icke klandra länsmannen derföre, att han, för att undvika att betala 12 öre
för hvarje bref, flitigt använder denna brefbärare, och detta missbruk
är vida vådligare, än det att något bref af enskild natur skulle komma
att gå som fribref.
Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.
Herr Ekenman: Jag instämmer med den siste värde talaren, och
vill blott tillägga, att jag anser det vara af mindre vigt för länsman¬
nen än för den brefbäringsskyldiga allmänheten att. utsträckt fribrefs¬
rätt erhålles, ty det är klart, att då denne tjensteman icke har fribrefs¬
rätt, så befordrar han brefven genom kronobrefbäraren. På dessa skäl
anhåller jag om bifall till förslaget.
Herr Hasselrot: Jag ber att få instämma med den siste talaren.
Jag ber också att med ett exempel få upplysa, huru betungande denna
brefbäringsskyldighet kan vara. I min domsaga finnas två länsmän,
båda boende temligen långt från kronofogden. För att nu få ett bref
till
520
Den 18 April.
till mig, måste det först gå till kronofogden, och derföre hafva de måst
inrätta en brefbäringspost två gånger i veckan, och stundom oftare på
dessa stora afstånd. Detta medför en stor olägenhet för häradet, och
hade länsmannen fribrefsrätt, så kunde denna omväg undvikas, och
Staten skulle icke förlora något derpå. Jag anhåller om bifall till Be¬
tänkandet.
in
Grefve Mörn er: Den siste talaren synes mig med sitt exempel
hafva bevisat mera för min sak än för sin egen. Han sade nemligen,
att det skickades bref från länsmannen till kronofogden och från kronofog¬
den till den värde talaren. Enligt nu gällande föreskrifter har läns¬
mannen fribrefsrätt för skrivelser till kronofogden och om han icke be¬
gagnar sig af densamma, så torde särskildta förhållanden härtill föran¬
leda, hvilka kunna verka att han lika litet gör det vid andra skri¬
velsers afsändande. En talare har yrkat bifall derför, att en del läns¬
män icke efterfölja de föreskrifter, som äro gina i afseende på krono-
brefbäringen.
En landshöfding kan och bör se till att länsmännen följa hvad stad¬
gadt och påbudet är; men sitter flatheten vid styret, så kan man icke
vänta sig, att några lagar efterlefvas, och brister afhjelpas ej heller då
genom förändring i föreskrifterna. Jag fortfar i yrkande om afslag.
Friherre Tersmeden: Lika med Grefve Mörner anser jag, att
denna rätt borde inskränkas, och minst tror jag det vore lämpligt att
utvidga den för de lägsta tjensteman nen. Det kan hända, att den miss¬
brukas och att genom ett bifall till denna framställning en ytterligare
lockelse dertill kunde uppkomma. Hvad länsmännen beträffar, äro de
att betrakta som lagens armar, och äro icke i behof af den föreslagna
fribrefsrätten, då skrifgöromålen egentligen skötas af kronofogdarne. Jag
tror ej heller, att kronobrefbäringen mycket skulle minskas, enär bref-
ven ändock alltid komma att på detta sätt fortskaffas till närmaste post¬
station.
På dessa skäl får jag anhålla om afslag.
Herr Almquist, Erik Victor: Jag kan icke neka, att i flera fall
kan vara behöfligt för länsmännen att få en utvidgad fribrefsrätt i syn¬
nerhet i Norrland, och jag skulle derför velat understödja detta förslag,
såvida det icke blifvit mig meddeladt, att en förändring i denna rätt
redan är föreslagen och beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Under
sådana förhållanden anser jag icke lämpligt att bifalla Utskottets för¬
slag, och röstar derför för afslag.
Herr Hassel rot: Jag ber att först få bemöta det skäl för af¬
slag, som den siste värde talaren androg, nemligen att denna fråga re¬
dan vore beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Jag anser just derför så
mycket vigtigare, att Kammaren uttrycker sina åsigter.
Jag har begärt ordet för att få nämna några ord med anledning af
hvad den värde talaren till höger yttrat. Det är nog sannt, att läns¬
männen hafva fribrefsrätt till kronofogden; men det drager ofta för lång
fUM. Prof. 1 Afd. 34
530
Den 18 April.
tid att på detta sätt fortskaffa brefven, och derför har man måst inråtta
den af mig omnämnda postgången 2 gånger i veckan.
Jag kan icke se annat än att ett bifall till förevarande Betänkande
skulle bereda allmänheten en fördel, utan att förorsaka Staten någon
kostnad. Kontroll måste naturligtvis finnas, och således fruktar jag ej
missbruken samt vet ej heller hvarför man skulle kunna befara, att dy¬
lika skulle mera utöfvas af länsmännen än andre tjensteman.
Jag upprepar min anhållan om bifall.
Friherre Stael von Holstein: Om ett bifall till Betänkandet
kunde medföra upphörande af brefbäringsskyldighet eller åtminstone
någon betydligare minskning deri, så skulle jag dertill gifva min röst.
Men då icke så är förhållandet och jag hyser den åsigt, att fribrefsrät-
ten bör i allmänhet så mycket som möjligt inskränkas, så får jag an¬
hålla om afsina
O
Herr Caspersson: De, som yttrat sig på bifall, hafva]egentligen
fästat sig vid de fördelar, som härigenom skulle uppstå för de brefbärings-
skyldige. Jag tror, att det skulle medföra lika stora fördelar för det all¬
männa. Det händer ofta. att under en ransakning länsmannen blir
ålagd att till ett urtima ting inskaffa upplysningar och det skulle gå
mycket lättare, om han hade fribrefsrätt och derigenom kunde undvika
alla de omvägar, som nu måste göras, hvarigenom Kronan får vidkän¬
nas betydligt drygare kostnader för fångtransporter och traktamente, ut¬
om den tidsförlust, som vållas.
På Öland skulle det vara mycket svårt, om icke länsmännen hade
fribrefsrätt. Jag vet ej på hvad grund, men der förhåller det sig så,
att jag ser dem alltid få bref med fripost. Skulle dessa bref först skic¬
kas öfver sundet till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och derifrån åter
till mig, skulle det kunna dröja månader.
Jag har ansett mig böra påpeka detta, och får förena mig med dem,
som yrka bifall.
Herr von Koch: Jag är förekommen af den siste värde talaren.
Liksom han tror jag, att det skulle lända till besparing för Kronan, om
länsmännen hade fribrefsrätt. Nu hafva de denna rätt för skrivelser till
Konungens Befallninghafvande och kronofogden, hvaraf följden blir, att
bref, som skola till domaren eller andra personer, skickas för att inbe-
spara egna kostnader till kronofogden, och härigenom blir kronofogde¬
kontoret ett slags postkontor för länsmannen. Hvad kontrollen beträffar,
så skulle det icke blifva något nytt, då de redan till en viss grad hafva
fribrefsrätt. Jag tror icke, att man har mera skäl att befara missbruk
i denna väg åt länsmännen än af andra tjensteman, i synnerhet som läns¬
männen mer än de fleste äro åtkomlig^ för tjenstefel/
Det skäl, som blifvit andraget, nemligen en under Kongl. Maj:ts
pröfning hyflande omreglering af fribrefsrätten, tror jag tala mera för
än mot bifall, ty det kanske blir svårt nog att lemna denna rätt, om
Representationen nu afslår den. Jag vet icke huru man kan bestrida, att
den föreslagna utsträckningen i fribrefsrätten minskar kronobrefbäringen.
Jag förmodar, att många motioner vid denna riksdag blifvit väckta,
Den 18 April.
531
som visa huru tungt detta besvär är. Jag kan nämna, att vid en min
egendom är brefbäringsskyldigheten ett större onus än den allmänna
bevillningen.
Jag får på dessa skäl tillstyrka bifall.
Grefve Mörner: Då man i Norrland, der afstånden äro så stora,
kan hjelpa sig utan både kronobrefbäring och fribrefsrätt, så kan jag
icke tänka mig ett mera talande bevis för obehöfligheten af den nu
gjorda framställningen och det så mycket mera, som i den förut nämnda
orten länsmännen i vissa fäll utöfva kronofogdebefattning: En annan
talare anförde som skäl till bifall, att, om icke fribrefsrättighet bevill-
jades länsmännen, så skulle t. ex. en länsman på Oland, för att fä ett
bref till den derstädes boende domaren, först skicka detsamma öfver
sundet till Konungens Befallningshafvande. Detta exempel kan jag ej
rätt fatta. Mig förefaller det högst besynnerligt, att nämnde talare
glömt, att det på Öland finnas två kronofogdar, till hvilka länsmännen
kunna vända sig och genom hvilkas försorg blefven sedan kunna till
domaren befordras. Af Utskottets Betänkande inhemtas, att genom re¬
dan gifna författningar hafva länsmännen fribrefsrätt till Konungens
Befallningshafvande och till kronofogden; men skola i öfrigt, om fcådant
utan olägenhet kan ske, begagna ordinarie posten. Jag kan icke finna
något skäl att ändra dessa stadganden derför, att länsmännen på ett
eller annat ställe missbruka rättigheten att genom kronobrefbäringsskyl-
dige få sina skrifvelser fortskaffade. Länsmannen skall icke vara kro¬
nofogde, och dertill kan det leda, om honom tillätes att afgiftsfritt och
efter eget godtfinnande korrespondera med hög och låg.
Jag fortsätter mitt yrkande om afslag.
Herr Caspersson: Med anledning af den anmärkning, som en
värd talare framställt, ber jag blott att få säga, att, om länsmannen vid
ett sådant tillfälle, som förut är omnämdt, skulle först vända sig till
kronofogden, så skulle genom denna omväg tidsspillan blifva ännu större.
Herr Hasselrot: Jag ber om förlåtelse, att jag ännu en gång
begärt ordet.
En länsman vänder sig direkte till domaren för att fä snart svar,
emedan det mången gång skulle draga alltför mycket ut på tiden att
först vända sig till kronofogden. Han måste då skicka sitt bref till do¬
maren med en kronobrefbärare, som har ända till 6 mil att gå. Hade
länsmannen nu fribrefsrätt, så kunde han med posten få lika fort svar
och brefbäraren sluppe att springa dessa 6 mil.
Jag upprepar min anhållan om bifall.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels antagande
af Andra Kammarens beslut i ämnet och dels afslag derå; framställde
Herr Grefven och Talmannen proposition på beslutets antagande och,
då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva fun¬
nit ja öfvervägande.
532
Den 18 April.
Föredrogs ånyo Andra Kammarens den 16 och 17 dennes bordlagda
protokollsutdrag N:o 236, med delgifvande af Kammarens beslut öfver
dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 27, rörande fråga om en tack-
sägelseskrifvelse från Riksdagen till Kapitenen John Ericson i Amerika.
Grefve af Ugglas: Hvar och en Svensk måste känna sig icke
blott glad, utan stolt öfver den utmärkelse, som Herr Ericsons snille
dragit öfver Svenska namnet, och jag erkänner villigt den vinst, som
i synnerhet genom hans sista uppfinning, monitorerna, är äfven vårt land
tillskyndad. Derjemte glädjer det mig, att finna hos Herr Ericson, att,
oaktadt en längre frånvaro, hans kärlek till fosterlandet är lika varm,
och härpå har han lemnat bevis sednast genom den värderika gåfva
han lemnat oss. Härför har likväl af Konungen redan ett vedermäle af
Nationens tacksamhet blifvit lemnadt, och för min del anser jag, att
hvad som härutöfver skulle göras icke vore rigtigt. Vi må ihågkomma,
att hvad här föreslås, är den största nationalbelöning, som ett samhälle
kan gifva, och jag frågar, hvad skulle man kunna gifva skönare, om i
iarans stund Ericson komme hit, och genom sitt snille bidroge att
värna vår sjelfständighet?
En sådan skrifvelse vet jag icke blifvit afgifven sedan 1809, och
jag får säga, att det strider emot mitt Svenska sinne, att man skulle
anse kärleken till fosterjorden vara något så sällsynt, att den behöfver
på detta sätt belönas.
Med fullt erkännande af Herr Ericsons förtjenster, anser jag mig
dock på grund af dessa skål böra afstyrka afsändandet af en sådan
skrifvelse.
Herr C asp er son: Då jag begärde ordet, var det för att fästa
uppmärksamheten på ett förhållande, som hos mig väckt tvekan om
lämpligheten af den föreslagna åtgärden. Grundlagen innehåller, att
Riksdagen är Svenska folkets representant. Men det måste afse att
representera i förhållande till Regeringen; mot utlandet representeras
Svenska Nationen af Kongl. Maj:t. Jag tror derföre, att eu national¬
belöning kommer lämpligast från Regeringen, och att det vore en öf¬
verträdelse, om icke just al grundlagen, så åtminstone af det passande,
om denna belöning komme från annat håll. Jag får derföre tillstyrka
afslag.
Herr Hasselrot: Då ingen uppträdt till försvar för det förslag,
som blifvit väckt, får jag gorå det, och på de skäl, som den förste ta¬
laren anfört för ett afslag, vågar jag anhålla om bifall. Konungen har
uttryckt sin tacksamhet, det återstår nu för folket att göra det.
Herr Bennich: Med all aktning för de formela betänkligheter,
som äro yttrade mot denna skrifvelse^ afsändande, tror jag dock, att
förhållandena äro så utomordentliga, mannen i fråga så stor, att en så¬
dan åtgärd icke blott låter försvara sig, utan är fullt berättigad, att af
Riksdagen vidtagas. Jag tillstyrker bifall till Andra Kammarens be¬
slut. Det är för utomordentliga fall, som sådana skrivelser böra spa¬
ras. Det är så nu. Ericson är eu stor man, utmärkt genom sina för-
Den 18 April.
533
tjena t er och sitt fosterländska sinne, men som, föga understödd då han
först uppträdde, snart sagdt drefs härifrån, för att i andra länder söka
verksamhet för sitt snille, och stöd för sin förmåga. Denne man för-
tjenar väl, att, sedan han blifvit erkänd af hela verlden, äfven blifva det
af sitt eget land mot slutet af sin bana.
Jag tror, att, om äfven större förtjenster kunna komma att belö¬
nas, han dock väl gjort sig förtjent af denna och får derföre tillstyrka
bifall.
Herr F åkrseus: Äfven jag är icke alldeles nöjd med den form,
som Andra Kammaren genom denna adress gifvit åt den tillämnade
hyllningen. Det kan emellertid icke förnekas, att det erkännande af
landsmäns högaktning, som dermed är afsedt, är väl förtjent, och jag
tror, att denna Kammare är lika benägen som den Andra, att erkänna
det. Det är dessutom ett särskilt förhållande, som härvid synes mig
böra tagas i betraktande. Det finnes nemligen ingenting, som hindrar
Andra Kammaren att aflåta denna skrifvelse, äfven om Första Kam¬
maren icke deltager deri. Detta skulle vara en förödmjukelse lika
mycket som en hugnad för den utmärkte mannen; förödmjukelse nem¬
ligen derigenom, att Första Kammaren vägrat sitt deltagande i äre-
betygelsen; och jag kan derföre, om jag ock icke gillar formen, ej an¬
nat än tillstyrka bifall till förslaget.
Friherre Tersmeden: ingen kan mer än jag erkänna Herr Eric¬
sons förtjenster, och jag vore färdig att gifva hvilken uppmuntran, och
hvilket erkännande som helst, utom detta. 1 detta afseende instämmer
jag med Grefve af Ugglas, att en så beskaffad adress från Representa¬
tionen är något så ovanligt, att, oaktadt de stora förtjenster, som Eric¬
son ådagalagt, äro de dock icke i den rigtning och af den beskaffen¬
het, att Svenska folkets representanter böra afgifva en sådan adress, så
att i den form, det framkommit, anhåller jag om afslag.
Herr Ekman: Gustaf: Det har blifvit yttradt, att en tacksägelse¬
adress, sådan som den nu föreslagna, skulle utgöra den högsta belöning; och
hvad skulle då återstå att lemna för någon ännu större förtjenst? Jag
erkänner, att detta är ett skäl att fästa sig vid; men å andra sidan fin¬
ner jag mig uppmanad, att lyssna till hvad en annan talare yttrat, nem¬
ligen att Andra Kammaren är oförhindrad att aflåta detta erkännande,
äfven om Första Kammaren icke vill deri deltaga.
Jag vet väl, att andre män kunnat bringa vårt fosterland tjenster
af högre penningevärde; men här är det icke penningar man har att
fästa sig vid, utan det är den store mannens fosterlandskärlek, som
bör uppmuntras, på det vi må kunna få flera, som träda i hans fot¬
spår. Han har sjelf alltid lefvat för idéer, och icke högt skattat pen¬
ningens värde. Det är onekligt, att Sverige står till honom i stor för¬
bindelse. Han bär offrat tid och medel för att fylla det, som foster¬
landskärleken manade honom till. De fleste skulle ansett sig hafva
förvärfvat ett nytt fädernesland; men det har icke han. Under sådana
förhållanden tycker jag det ej vore för mycket, om Statsmagterna sade
honom tack. Från Kong!. Maj:ts sida liar det skett, och på ett sätt,
534
Den 18 April.
som för honom har ett högt värde; men som icke lika mycket värde¬
ras i hans nya fädernesland. Nu är det Representationens tur, och
jag tror derföre det vara skäl, att Första Kammaren instämmer i det
beslut, som den Andra i detta afseende fattat.
Herr Heijkenskjöld: Jag har begärt ordet, endast för att på de
redan anförda skälen tillstyrka bifall till förevarande förslag.
Grefve Mörner, Carl Göran: Den förtjenst Kapten Ericson in¬
lagt om vetenskapen och den glans lian sprint öfver Svenska namnet
har ingen ifrågasatt; alla hembära honom derför sin tacksamhet. Men
eu annan fråga är, om hans förtjenster om Sverige äro så framför andra
framstående, att man deraf har anledning till utdelande af eu belöning,
sådan som den föreslagna. En föregående talare har velat nästan kasta
eu förebråelse öfver Sverige, derför att detta land icke förut understöd!
Ericson. Jag vet icke huru sådant skulle tillgått, då Ericson icke sökt
eller begärt något sådant. Han har tillbragt sin mesta tid utomlands
och egnat sig åt mekaniska uppfinningar, hvaraf hela verlden och äfven
lian sjelf dragit nytta. Om denna belöning skall besparas till för fäder¬
neslandet vigtiga tjenster och uppoffringar, så synes mig något för mycket
att nu ifrågasätta den. Man kan inom landet uppleta personer, som
gjort lika mycket, och för livilka tacksamheten dock inskränkt sig till
att icke rent af visa dem otack. Vi hafva andra stora namn bland oss,
och jag vet icke hvarför icke dessa män äfven borde ifrågakomma till
belöning. Kanske derför att de äro oss för nära, att deras tid här för¬
flutit under försakelser och med knapp utkomst och att, då de stå vid
slutet af sin bana, dem icke åsterstår annat, än den glans, som hela Eu¬
ropas beundran spädt öfver deras namn. Vi hafva i Upsala en sådan
man; hans namn behöfver jag icke nämna. Det är icke till utförande
af förstörelseverk han egnat sin verksamhet, utan till vetenskapliga forsk¬
ningar, till mensklighetens gagn; och detta måste väl vara något mer.
Jag skulle derföre tro, att, med fullt erkännande af Herr Ericsons för¬
tjenster och den ära han spädt öfver sitt fädernesland, man likväl icke
borde vidtaga den ifrågasatta åtgärden. Hvad beträffar den omstän¬
dighet, att Ändra Kammaren skulle kunna -särskild! aflåta en skrifvelse,
kan jag icke anse detta vara ett fullgiltig! skäl för att Första Kammaren
skulle instämma i beslutet.
Friherre Bildt: Om man vid detta tillfälle finge lyssna endast till
känslans röst, skulle äfven jag vilja biträda det förslag, som är i fråga.
Det vore eu kär anledning att fä uttala min beundran och högaktning
för eu man, som gifvit så vackert prof på snille och fosterlandskänsla.
Men frågan har äfven en annan sida, och vi fä icke glömma att iakttaga
hvad som tillkommer oss ur konstitutionel synpunkt. Jag delar de åsigter
en talare i min närhet uttalat, att det icke tillhör Representationen att
genom uttryck af beröm eller klander ingripa i en dom, som icke till¬
kommer den genom grundlagen. Det är gifvet, att uttalande af tack¬
sägelser i Svenska folkets namn endast tillkommer Regeringen, som
representerar oss, så val i förhållande till utländska magter, som en¬
skilda personer. I annat fall skulle Riksdagen ju äfven utdela andra
Den 18 April.
535
utmärkelser, som nu tillkomma Kongl. Maj:t att gifva. Utomordentliga
fall kunna väl tänkas, då både Konung och Riksdag böra lemna sin tack
till en person, som offrat allt på fäderneslandets altare. Men fastän
man måste skänka Herr Ericson sin beundran och tacksamhet, kan man
dock icke annat än erkänna att hans förtjenster icke äro så utomordent¬
liga, att man måste inslå på en alldeles ny väg för att erkänna dem.
Jag har med dessa ord velat uttrycka de skäl, som hindra mig att bi¬
falla den gjorda framställningen. Man har sagt, att, om Andra Kam¬
maren aflat en sådan skrifvelse, utan att Första Kammaren deruti del-
toge, det skulle bli eu förödmjukelse i stället för en uppmuntran. Just
detta bevisar ju endast, att Andra Kammaren icke kan aflåta en sådan
skrifvelse ensam, och att det icke kommer att ske utan Första Kam¬
marens bifall. Detta synes mig vara ett ytterligare skäl för Första
Kammaren, som icke bör allt för lätt låta förleda sig af sin känsla, utan
alltid se på hvad som är strängt konstitutionelt lagenligt, att icke bi¬
falla den gjorda framställningen, hvilken jag för min del härmed tager
mig friheten afstyrka.
Grefve von Plåten: Om jag uppträder i en rigtning, motsatt den
som inom denna Kammare synes vilja göra sig gällande, är det icke
för att genom någon förlängd diskussion söka åstadkomma ett beslut,
som — jag antager det som möjligt — med några få rösters öfvervigt vore
ett godkännande af hvad Andra Kammaren beslutat. Dermed vore den
man, som med hela sitt hjerta är fästad vid fäderneslandet, illa betjent.
Jag har blott ansett mig skyldig att upplysa, då Kapten Ericsons med¬
delanden till Sverige skett genom mig, att jag anser dessa meddelanden
vara af största vigt. Jag kan icke neka att den, som gör sig förtjent
af fosterlandet på fredlig väg, borde hafva större anspråk på tacksamhet
än den, som, genom förstörelseredskaps åstadkommande, gör det i kri¬
giska värf; men det hindrar icke att, sådan som verlden nu är — och den
tycks icke snart vilja ändra sig, — den, som bidrager att sätta sitt fäder¬
nesland i tillfälle att försvara sin sjelfständighet, bör vara föremål för
detta lands fulla tacksamhet. Att Ericson med ospard nit sökt gagna
sitt fädernesland, har jag icke hört förnekas; men det förefaller mig
dock, som om man icke nog uppskattat detta. Jag lemnar derhän, om
Andra Kammaren kan ensam aflåta en skrifvelse; men det kan icke
undgå att glädja den man, som med sitt hjertas hela värma är fästad
vid fäderneslandet, då han erhåller underrättelse om att frågan varit å
bane och Andra Kammarens beslut derom. Det har blifvit hän ty dt
derpå, att det funnits personel-, som gjort lika mycket för fäderneslandet,
som Ericson, utan ett sådant erkännande, som nu är i fråga. Jag vill
icke förneka, att sådana personer funnits, men jag erkänner, att jag nu
icke kan påminna mig någon. Jag har härmed endast velat uttala min
uppfattning om Ericsons förtjenster om fäderneslandet.
Friherre von Schwerin: Till en början ber jag att få förklara,
att ingen kan högre än jag uppskatta Kapten Ericsons förtjenster, hans
snille och fosterlandskärlek. Men det synes mig dock icke nog för att
rättfärdiga den åtgärd som blifvit ifrågasatt. Det är klart, att, om Repre¬
sentationen skulle kunna berömma, borde den äfven kunna klandra; och
536
De q 18 April.
detta vore ett steg att införa regerande ständer. Det är något, som säger
mig, att det icke vore takt, att första gången Representationen är sam¬
lad efter den nya Riksdags-ordningen vidtaga en åtgärd, som skulle
ingripa i rättigheter, hvars utöfvande hittills uteslutande tillkommit Ko¬
nungen. På dessa skäl förenar jag mig med dem, som anse den ifrå¬
gasatta skrifvelsens aflåtande icke vara lämpligt, och anhåller om afslag
å förslaget derom.
Grefve M örn er: Den näst siste värde talaren kunde icke erinra
sig någon, som kunde sättas i jemförelse med Kapten Ericson i afseende
(jå förtjenster om fäderneslandet. Jag ber då blott att få i hans håg¬
komst återskalla minnet af hans egen far.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels antagande
af Andra Kammarens i frågan fattade beslut och dels afslag derå, fram¬
ställde Herr Grefven och Talmannen först proposition på beslutets an¬
tagande, hvarvid svarades många ja, blandade med nej, och sedermera
proposition på afslag derå, då svaren utföllo med många nej, blandade
med ja; hvarefter och sedan proposition på antagande af beslutet blifvit
förnyad samt besvarad med många ja, blandade med nej, Herr Grefven
och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Grefve Mörner, Carl Göran: Jag nedlägger min reservation mot
det fattade beslutet och äfven deremot, att man bestämdt en annan form
för expedierandet af detsamma än den genom grundlagen fastställda.
Beslutet innehåller nemligen att skrifvelsen skall undertecknas af Herrar
Talmän och vice Talmän; då deremot grundlagen säger, att alla Riks¬
dagens beslut skola undertecknas endast af Talmännen.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Lag-
Utskottets den 17 dennes bordlagda Utlåtanden:
N:o 65, i anledning af väckt motion, om vissa stadganden till ord¬
nande af jordegares och arrendator ömsesidiga rättsförhållanden;
N:o 66, i anledning af väckt motion om upphörande af frälsemäns
forum privilegiatum; och
N:o 67, i anledning af väckta motioner, åsyftande ändringar i Kongl.
förordningarue den 21 Mars 1862, om kommunalstyrelse på landet, om
kommunalstyrelse i stad och om landsting.
Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Andra
Kammarens den 17 dennes bordlagda protokolls-utdrag:
N:o 263, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts Betänkande N:o 28, i anledning af väckta motioner angående
förändrade grunder för embets- och tjenstemäns aflöning, samt om än¬
dring i gällande författning rörande expeditionslösen: och
N:o
537
Den 18 April.
N:o 264, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts Betänkande N:o 29, i anledning af återremiss af Utskottets
Betänkande N:o 7.
Grefve Cronstedt: Jag anhåller, att Kammaren ville bevilja mig
fjorton dagars ledighet från riksdagen från den 21 dennes, för angelägna
tjenstegöromåls skötande.
Denna anhållan bifölls.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets Utlåtande N:o 72, i anled¬
ning af väckta motioner, angående skjutsningsbesvärets ordnande m. m.
Kammaren åtskiljdes kl. f 12 f. m.
In fidem
0. Brakel.
Riksd. Prut. t Ard.
35