312 Den 13 Apell, f. in.
ning de nu blifvit nämnda, näst efter öfriga, på listan befintliga, två gån¬
ger bordlagda Betänkanden.
Detta förslag bifölls.
Kammaren åtskiljdes kl. i 12 e. m.
In fidem
0. Brakel.
Lördagen den 13 April 1867.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades 3 protokolls-utdrag för den 12 dennes.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko-Utskot¬
tets den 11 och 12 dennes bordlagda Memorial N:o 24, i anledning af
Kamrarnes olika beslut rörande bankovinstens användande.
l:sta punkten.
Grefve Hamil ton, Henning: Måhända kan detta förslag till vo-
teringspropositioner både förklaras och försvaras. Jag har dock ansett
mig skyldig att fästa uppmärksamheten vid en oegentlighet deruti. Så¬
som man af Memorialet kan se, har Första Kammaren beslutat att af
1865 års bankovinst 1,800,000 R:dr skola till Riksgälds-kontoret öfver-
lemnas under innevarande år; hvaremot Andra Kammaren beslutat att
af nämnda vinst 1,000,000 R:dr skulle först under år 1868 till Kontoret ut-
betalas._ Om nu dessa propositioner bifallas och vid voteringarne nej
segrar i den första omröstningen och jo, i den andra, så blir följden, att
1,800,000 Ridt- komma att enligt Första Kammarens beslut till Riksgälds-
kontoret aflemnas, men icke under år 1867, utan under 1868 enligt Andra
Kammarens beslut, och således kommer 1865 års bankovinst att ingå
till Statsverket på ett sätt, som icke någondera af Kamrarne beslutat.
Samma förhållande inträffar, om voteringarne utfalla på motsatt sätt, då
endast 1,000,000 R:dr öfverlemnas, och detta redan under innevarande år,
hvilket ej heller är någondera Kammarens beslut. Jag anser detta vara
i formelt hänseende origtigt; och har derföre velat påpeka förhållandet.
Den 13 April, f. wi.
313
Friherre af Ugglas: Det förhåller sig så, som Grefve Hamilton
framhållit, att, om dessa voteringspropositioner godkännas, så kan det
inträffa, att af Riksdagen ett beslut blir fattadt, som icke någon af
Kamrarne åsyftat. Men ett undantag från den allmänna regeln torde
i detta fall kunna försvaras. Första Kammarens beslut i afseende på
beloppet och tiden hafva tillkommit vid tvänne olika tillfällen, och då
synes mig Utskottet haft skäl att icke sammanblanda dessa frågor, utan
3taga dem i olika propositioner. Härför talar äfven ett annat för¬
ande, ty om tankarne äro öfverensstämmande i afseende på det be¬
lopp af vinsten, som skall öfverlemnas, men delade i fråga om tiden, när
detta skall ske, eller tvärtom, så skulle, derest frågorna voro samman¬
blandade, de olika åsigterna icke kunna göra sig gällande. På grund
häraf anser jag ett undantag från den allmänna regeln vid detta tillfälle
böra ske och anhåller, att Kammaren ville godkänna de föreslagna vo-
teringspropositionerna.
Herr Heijkenskjöld: Jag är ledsen, att den minst erfarne af
Banko-Utskottets ledamöter måste uppträda till försvar för dess förslag.
Lyckligtvis har en föregående talare så utredt saken, att jag icke be-
höfver tillägga mycket. Då frågan förevar inom Utskottet, studerades
65 § Riksdags-ordningen mycket noga; och då olika beslut blifvit af
Kamrarne fattade, i afseende å så väl beloppen som tiden för banko¬
vinstens öfverlemnande, ansåg sig Utskottet för tydlighetens skull böra
framställa skiljda propositioner angående dessa frågor. Jag anhåller om
bifall till Utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, god¬
kände Kammaren den af Utskottet i denna punkt föreslagna voterings-
propositionen.
2:dra och ö':djc punkterna.
Voteringspropositionerna godkändes.
Jemlikt förut fattadt beslut, föredrogs nu Konstitutions-Utskottets den
27 sistlidne Mars och 4 dennes bordlagda Memorial N:o 9, angående
verkställd granskning af Statsråds-protokollen.
Friherre Raab, Adam Christian: Jag uppträder icke för att
denna gång göra någon anmärkning, hvarken mot styrelsen i allmänhet,
eller mot någon af Konungens rådgifvare särskilda Då Fjerde Hufvud-
titeln förevar, hade jag tillfälle att göra en sådan anmärkning, och mer,
än jag väntat och önskat, visade det sig att den icke var obefogad. Det
är för mig i allt fall ingalunda angenämt att framställa klandrande om¬
dömen, ehuru de visst icke äro rigtade mot person, utan mot sak. Eu
Konungens rådgifvare kan vara respekterad, högaktad och värderad till
sin person, fastän man anser som en pligt att mot de åtgärder han till¬
styrkt eller vidtagit framställa anmärkningar.
Jag uppträder icke heller mot Konstitutions-Utskottet; jag vill en¬
dast bedja Utskottet hafva den fördragsamhet med oss äldre personer,
314
Den 13 April., t. ro.
som icke hafva lång tid att öfvertänka hvarje sak. att tillhålla sin sekre¬
terare icke uppställa sina Betänkande» så svårfattliga, som de blifva,
dä en enda mening, utan punkt eller afbrott, går på 4:de sidan. Men
jag vill icke uppehålla mig vid denna juridiska stilens gamla slentrian,
utan hålla mig till och rigta mina anmärkningar mot en annan slentrian,
som jag anser af större betydelse. Det är kändt, att, då vi hade eu
fyrdelt Representation, uppfattade Konstitutions-Utskottet innehållet af
107 § Regeringsformen så, att Utskottet sorgfälligt letade efter ett' eller
annat mer eller mindre betydelselöst faktum, som kunde gifva anledning
att, som man säger, »pricka» någon ledamot af Konungens Råd. Någon
sådan »prickning» bär Utskottet visserligen icke denna gång gjort, och
derföre håller jag Utskottet räkning; men det synes af Betänkandet, att
Utskottet endast haft till ögonmärke att söka efter en eller annan re¬
geringsåtgärd, der man skulle kunnat anmärka en öfverträdelse mot
någon bokstaflig föreskrift; hvaremot Utskottet, lika litet nu som vid före¬
gående riksdagar, fästat hänsyn til! syftet eller tendensen, för att icke
säga systemet., i regeringsåtgärderna i allmänhet. Om jag genomgår
hvad Utskottet yttrat i detta Betänkande, så kommer jag först till Jöns
Pährssons anmärkningar i början af sid. 4. Jag hoppas att jag icke
kan misstänkas för att instämma i de åsigter lian uttalat. Men jag kan
icke heller godkänna Utskottets sätt att svara derpå. Utskottet säger
nemligen; »hvilket allt, såsom icke innefattande bestämdt formulerade
anmärkningar mot vissa uppgifna regeringsåtgärder, utan endast ett i
allmänna ordalag framstäldt klander, ej kunnat blifva föremål för Ut¬
skottets pröfning.»
Utskottet uttrycker alltså den åsigt, att det anser sig förhindradt
ingå i pröfning af någon annan slags anmärkning än den, som är an¬
visad i påpekandet af någon bestämd åtgärd.
Om således ett Statsråd skulle låta komma sig till last någon sådan
öfverträdelse af gifna föreskrifter, som t. ex. Herrar revisorer hade i
sin berättelse anmärkt mot ett embetsverk, att nemligen 1,000 R:dr
blifvit utbetalte för ved och eldning af en Hofrätts lokal, eller ett bad¬
hus uppfördt utan föregången entreprenad-auktion, eller något dylikt
faktum — se der hade Utskottet funnit anledning till eu svår anmärk¬
ning', men Utskottet har, efter min föreställning, ett högre mål, än att
fästa sig vid sådana obetydliga anmärkningar. Min åsigt är, att, sedan
Representationen blifvit fördelad på två i stället för fyra Kamrar, Utskottet
äfven borde uppfatta den förändrade konstitutionela ställning, hvari vi
kommit, och uppställa sitt memorial så, att det kunde ge stoff till eu
diskussion om Regeringssystemet i sin helhet, och anföra detaljuppgifter
endast såsom stöd för sitt omdöme om detsamma. Om man går vidare
i Betänkandet, så finner man, att Herr Jöns Pährsson har gjort anmärk¬
ning mot eu befordran, och jag vill tro, att Utskottet haft rätt i att under¬
känna denna anmärkning'. Men månne ej, med eller utan afseende å
Jöns Pährssons anmärkning, Utskottet haft befogenhet undersöka och
yttra sig, huruvida befordringarne i allmänhet blifvit med urskiljning
och oväld handhafda? Vore det icke mera skäl att undersöka förhållan¬
det i allmänhet, än att fästa sig vid ett enstaka fall? Ett eller annat
misstag kan ega rum, men om misstagen blifva för många, bör sådant
anmärkas och Utskottet deröfver yttra sin mening. Att det är på Re¬
V
Den Jo April, f. m
315
geringsåtgärderna i allmänhet och icke endast på eu sträng tillämpning
af bokstafven, som afseende bör fästas, tillåter jag mig ytterligare be¬
visa genom en enkel jemförelse. Yi veta att de enskilda bankerna ut¬
göras af bolag. Hvad är nu samhället annat än ett stort bolag? Dessa
banker hafva lemnat större eller mindre inkomst, alltsom de blifvit val
förvaltade af sina styrelser — ja ända till 33 procent, som vi nyligen
sett. Om revisorer under sådana förhållanden skulle göra till hufvud¬
sak att anmärka, att styrelsen tilläfventyrs icke till bokstafven alltid
följt en eller annan föreskrift, men deremot lemna oanmärkta dera eller
färre underlåtenhetssynder, hvarigenom vinsten kunde nedgå till 3 pro -
cent; skulle bolagets sannskyldiga nytta dermed befrämjas? Om man
endast håller sig till de §§, som äro stadgade, så nedsätter man en råd-
gifvares höga kall till eu kamin: rares befattning, hvilken endast har att
tillse att han icke bryter mot bokstafven, men ej bryr sig om andan.
Eu och annan liten afvikelse från lagens bokstaf kan icke undvikas, om
Departements-chefen är en man med drift och omtanke för sitt fäder¬
nesland. På dessa grunder hade jag trott, att Konstitutions-Utskottet
ej borde hålla sig till en eller annan särskild åtgärd, utan yttra sig om
styrelsens tendens i allmänhet, för att derigenom gifva en vägledning-
för Representationen, då den skall gifva decharge, »lag skulle önska
att vi komme till denna förändrade uppfattning af 38 § Riksdags-ord-
ningen och 107 § Regeringsformen, som, äfven om meningen icke varit
sådan då dessa §§ nedskrefvos, det nu tillhör oss att gifva eu vidsträck¬
tare tolkning. Om vi hafva en ministeriel styrelse (och vi hafva det),
så är det ett behof för Representationen, sedan den blifvit ombildad på
två Kamrar, att uttala sig öfver den rigtning, hvari styrelsen gått. Jag
vet att mången ännu vill förneka, att vi hafva en ministerstyrelse, men
vore det väl en lycka, om vi icke hade en sådan styrelse? Vi hafva sett
i Frankrike, der Napoleon velat undvika detta styrelsesätt, att en debatt
nyligen egt rum, der Walewski, fastän han flera gånger afbröt en talare,
icke kunnat hindra denne att framdraga regentens egna handlingar,
just derföre att han icke hade någon ansvarig minister. Vi måste söka
att förhålla oss som andra konstitutionela länder med sådan styrelse,
och ett vilkor derför är, att Representationen uttalar sin opinion liksom
i andra länder i den s. k. svarsadressen,
Med dessa åsigter, Indika jag hoppas icke må anses innebära något
klander, hvarken mot den ena eller den andra, skulle jag visserligen
önskat, att Betänkandet blefve återremitteradt; men då jag fruktar, att
jag deruti icke får något understöd, vill jag derom icke framställa något
yrkande, utan har endast velat uttala mm mening i ämnet. Men skulle
någon understödja min åsigt och begära återremiss, så ber jag att deruti
få instämma.
Friherre Sprengtporten: Konstitutions-Utskottet må visserligen
icke hafva saknat yttre anledningar till det omdöme, som förekommer
i Betänkandets slutmening. Men om detta omdöme skall betraktas
som eu förklaring af 57, 60 och 61 §§ Regeringsformen, eller som ett
för framtiden gällande prejudikat, så kan jag icke underlåta, att, i öf¬
verensstämmelse med hvad jag vid förra riksdagen i samma fråga ytt¬
rat, nedlägga min reservation mot en sådan uppfattning. Jag förordar
3|Ö Den 13 April. t’. in.
för öfrigt icke eu till intet ledande återremiss af Betänkandet; men
jag delar de dsigter Friherre Raab uttalat, att det bör finnas något
moment under Representationens sammanvaro, då den må vara berätti¬
gad uttala ett mera allmänt omdöme öfver regeringsgrundsatserna.
Sådant sker i andra konstitutionela länder vid svarsadressens afgif¬
vande i anledning af trontalet, och om man vill utbilda vårt samhälle
på eu konstitutionel grund, ledes man häraf ovilkorligen till att biträda
de åsigter, som Friherre Raab uttalat. Jag har icke någon åtgärd att
begära eller tillstyrka; utan har blott för frågans framtida betydelse ve¬
lat uttala min mening.
Grefve Mörner, Carl Göran: Om man betviflar, att en läkare
vid sina åtgärder gått rätt till väga, så vänder man sig till Sundhets¬
kollegium. för att få dess utlåtande. Konstitutions-Utskottet är vårt
Sundhets-kollegium, och det har i det nu afgifna utlåtandet förklarat,
att samhällskroppen blifvit i allo behandlad efter konstens reglor. Vis¬
serligen har man ibland under Riksdagens öfverläggningar hört yt¬
tranden, antydande att samhället lider af åtskilliga krämpor, men vi äro
nu upplysta derom, att detta icke är att tillskrifva dem, som haft vår¬
den om det hela sig anförtrodd. Vi hafva nu i afseende på samhället
vunnit samma trygghet, som vi i går afton, då fråga var om skepps-
mätningsreglementet, fingo, rörande detsammas förträfflighet. Om eu
skeppare, i förlitande på det dokument rörande fartygets drägtighet,
som han i öfverensstämmelse med detta reglementes föreskrifter erhål¬
lit, skulle söka att i fartyget intaga större last, än det kan bära, och
detta derföre sjönk, så kunde han, då han och besättningen ginge till
botten, medtaga den trösten, att fartyget blifvit behandladt efter fullt veten¬
skapliga reglor. Erfarenheten i menskliga lifvet har någon gång vi¬
sat, att den, som blifvit öfvergifven af läkare, dock räddats af eu
qvacksalfvare, och jag skulle vara mer belåten med en qvacksal¬
vare, som räddade lifvet, om äfven behandlingen icke skulle vara
fullt så konstmessig, än med en vetenskapsman, som icke vunne
detta resultat. Huruvida den behandling, statskroppen undergått,
varit i allo lycklig och ändamålsenlig, derom kan icke nekas att tvif¬
velsmål blifvit från mera ån ett håll framställda. Jag skulle tro, att
Konstitutions-Utskottet hade gjort - både Regeringen och landet eu
tjenst, om Utskottet icke affärdat saken blott med ett förnämt »Jag
har talat, I skolen tro», utan i afseende på några af de vigtigare frå¬
gor, som inom landet framkallat en viss sensation, och hvilka omöjli¬
gen kunnat vara för Utskottets ledamöter obekanta, gått landets ön¬
skan om mera ljus till mötes, samt med den kännedom om förhållan¬
dena, som Utskottet varit i tillfälle att inhemta, lemnat en utred¬
ning, som kunnat bidraga att skingra villorna, och framkalla ökadt
förtroende. Jag hvarken vill eller kan ingå i något fullständigt
yttrande rörande dessa frågor, men då jag nu går att besvara nå¬
gra deribland, ber jag att få förutskicka den uttryckliga förklaring,
att min mening icke är att framställa något klander mot Regeringen,
eller dess åtgärder, eller emot Konungens rådgifvare; utan att mitt
klander, jag säger det öppet, är uteslutande rigtadt mot Konstitutions¬
utskottet.
317
Den 13 April, f, in
Huru befordringsväsendet handhafves, är för hvarje land af den stör¬
sta. vigt. Om dervid andra grunder än skicklighet och förtjenst skulle
gorå sig gällande, komme sådant otvifvelaktigt att utöfva ett menligt
inflytande på samhällets helsotillstånd. Har intet tvifvel i detta hän¬
seende egt rum? En obehaglig uppmärksamhet har det dock väckt,
att en f. d. icstethices docens blifvit utnämnd till bergsråd, eller, rät¬
tare sagdt, till föredragande för bergsärenden i Kommerse-kollegium.
Jag känner ej, huruvida Regeringen tilläfventyrs varit försatt i sådant
trångmål, att till den ifrågavarande befattningen finna någon kompe¬
tent och dertill lämplig person, att den ej haft något val, men för den oin¬
vigde betraktaren förefaller en sestethices docens icke mera på sin plats
såsom bergsråd, än en knekt såsom theaterdirektör. Det hade enligt
min tanke varit godt, om Utskottet i afseende häruppå meddelat några
upplysningar. Från alla håll förspörjes, att allmänna stallning, -t i lan¬
det är i flera hänseenden tryckt. Én stor mängd jordegendomar äro
underkastade utmätning, och näringarne äro i tillbakagående. Exseku-
tiva försäljningar höra snart sagdt till ordningen för (lagen, — fastig¬
heterna bortgå till underpris, och konkurser förefalla 1 mängd. Detta
är allmänt kändt. Det skulle vid sådant förhållande varit godt, att
genom Konstitutions-Utskottet få upplyst, huruvida denna ställning
utgjort föremål för Konungens rådgifvares begrundande, och om de tagit i
betraktande, huruvida några åtgärder i lagstiftningsväg eller eljest kunde
vidtagas till densammas lättande. Vid denna riksdag hafva vi, så vidt
jag kan erinra mig, icke från Regeringen emottagit något annat lag¬
förslag, än det om lag för betryggande mot efterbildning af konstverk.
Detta kan visserligen äfven vara bra; men af långt större vigt för
landet vill det synas att det skulle varit, om vår kreditlagstiftning un¬
derkastats granskning, och åtgärder vidtagits, att bringa exsekutionsyä-
sendet i bättre skick. Såsom ett enstaka exempel på brist hos lagstift¬
ningen i denna del, tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på den
misskredit, hvaruti inteckningar för närvarande befinna sig, och hvilken
man ansett till eu del förorsakad af den långsamhet och de svårigheter
som förekomma, då man vill utsöka eu intecknad fordran och fastigheten
öfvergått till annan egare än den, som utgifvit förbindelsen. Har Regerin¬
gen åt denna vigtiga angelägenhet agnat uppmärksamhet? Derom näm¬
ner Konstitutions-Utskottet ingenting.
En noggrann hushållning med Statens medel är äfven något, hvaraf
oss göres i hög grad behof. I afseende på denna angelägenhet, har
under Kammarens föregående öfverläggningar, rörande anslagen under
Fjerde Hufvudtiteln, beställningar åt kanoner till befästningarne vidCarls-
krona varit på tal, och dervid omnämnts, huru byggnaderna derstädes
fortgått, äfven sedan kontraktet med Högbo bolag om leverans af ka¬
noner för befästningarnes bestyckning blifvit upphäfdt. Det hade va¬
rit godt att jfå veta. om, i sammanhang med frågan om andra kanoners
anskaffande, de, som hade uppdrag att verkställa byggnaderna, blifvit
tillsagde att upphöra dermed, till dess bestyckningsfrågan blifvit afgjord,
så att utrymmet icke skulle tilläfventyrs blifva otillräckligt för de
nya kanonerna. Jernvägsbyggnaderna hafva fortgått under flera år,
och äfven gått väl, men vid jemförelse med det sätt, hvarpå, särdeles
under sednare tiden, några enskilda bolag lyckats utföra sina arbeten,
Den 13 April, !’. m.
Har det synts mången, att någon större sparsamhet tilläfventyrs hade
kunnat iakttagas, äfven vid utförandet af Statens jernvägsbyggnader.
Vid dessa sednare hafva nemligen ofta ett betydligt antal ingeniörer
blifvit använda för eu vägsträcka af samma längd, hvartill enskilda
bolag haft nog af en sådan tjensteman. Då under dessa sista dagar
Representationen fått kännedom om det nådiga beslutet, angående in¬
köp af möbler åt deri nye landshöfdingen i Östersund, har detta fram¬
kallat någon förvåning. Om denne var i sådana omständigheter, att
han icke kunnat, åt sig anskaffa nödiga stolar att sitta på i länsresi¬
denset i nämnda stad, vill det dock synas mig, att någon utväg hade bort
kunna utfinnas, för att afhjelpa behofvet under tiden, till dess frågan
om det ifrågavarande inköpet hunnit til! Representationen hänskjutas.
Skulle den ordning utveckla sig, att Staten skall icke blott lemna bo-
ställsvåningar åt vissa embetsman, utan äfven möblera dessa våningar,
så snart embetsmännen undandraga sig att om möblers anskaffande sjelfve
gå i författning, så skulle sådant blifva ganska dyrbart. Det både va¬
rit godt, om Utskottet Jemnat allmänheten kännedom om orsaken till
det omnämnda förfaringssättet.
En sak, hvarom hvarje Representation, och den Svenska företrä¬
desvis, torde böra vara män, är, att åt folket bevara den detsamma till¬
försäkrade sjelfbeskattningsrät t och att se till att densamma icke trä des
för när. Då vid sistlidne riksdag tulltaxan å Riddarhuset afhandlades,
afgafs af den främste ledamoten i Konungens Råd ett yttrande, som,
huru än orden i protokollet må lyda, likväl säkerligen af alla närva¬
rande uppfattades såsom ett tillkännagifvande, att Riksdagens beslut i
tullfrågor skulle för framtiden behandlas med större grannlagenhet än
som förut egt rum. Enär nu den sista tulltaxan utvisar, att Riksdagens
beslut om tull på mjöl af råg och hvete samt gryn af spanmål blifvit
jemte några andra af Riksdagen åsätta tullsatser utstrukna, hade Utskottet
väl kunnat meddela Riksdagen, hvad Statsråds-protokollet rörande detta
beslut innehåller; och tror jag, att Utskottet dertill käft så mycket större
skäl, som det visat sig, att tullinkomsterna icke för år 1866 uppgått till
det åt Riksdagen kalkylerade beloppet. En uppgift, som jag från Kongl.
General-tullstyrelsen erhållit, angående importen af spanmål, mjöl och
gryn under år 1866, utvisar, att. om för den qvantitet gryn samt det
mjöl af hvete och råg, hvilket under nämnda år till Riket införts, blif¬
vit erlagd tull efter de af Riksdagen beslutade tullsatser, skulle en in¬
komst af något öfver 200,000 R:dr hafva influtit i statskassan. Detta är
icke någon obetydlighet. Om således detta beslut fått vara orubbadt,
hade sannolikt den förhöjning i tullen på de s. k. kassa-artiklar, som
äro nödvändighetsvaror för en stor del af landets invånare, kunnat åt¬
minstone för någon ibland dessa artiklar undvikas, och innevånarne så¬
ledes fått åtnjuta en motsvarande lindring uti en beskattning, som för
dem är vida kännbarare, än tullen på mjöl och gryn skulle varit.
Då jag nyss nämnde om lagstiftningsåtgärderna, kom jag att förbise
eu sak, som dock torde vara förtjent af uppmärksamhet. Efter den nya
strafflagens antagande har det kommit i fråga, att den, som underlåter
att inom bestämd däg aflemna sitt prestbevis för utflyttning från en för¬
samling till en annan, eller icke lemnar sin uppgift vid mantalsskrif-
ningen, och derför blir pliktfälld, skall, vid bristande tillgång till böterna,
Id(in K» April, f. ni.
319
umgälla desamma med fängelse vid vatten och bröd. Detta är följden
af denna till sin syftning milda lagstiftning. Under den förra, såsom
sträng ofta utskrikna, lagen förklarade Kong]. Magt, och myndigheterna
dömde, att, då den sakfällde saknade tillgång till dessa böter, skulle
böterna afskrifvas. Då hela åtgärden är en utväg att få kännedom om
Indika personer, som skola beskattas, så synes det Lärdt att den, som icke
kan betala någon skatt, utan får den eftergifven, skall genom vatten och
brödstraffet umgälla åsidosättandet af eu i afseende på honom öfverflödig
formalitet. För att afhjelpa denna, genom den nya lagen framkallade
olägenhet, tog jag mig friheten att vid början af riksdagen framställa eu
motion, åsyftande att till kraft återupplifva den gamla bestämmelsen.
Denna motion har blifvit behandlad åt Lag-Utskottet, som afstyrkt den¬
samma; och då frågan häromdagen förekom till afgörande i Kammaren,
hade jag, till följd afen omkastning i föredragningslistan, hvarå detta, då
nyss inkomna Betänkande blifvit flvttadt ur sin ordning och satt främst,
icke haft tillfälle att taga kännedom om innehållet af Betänkandet, om
jag ens hunnit erhålla detsamma. Då Lag-Utskottet funnit, att någon
ändring i den nu antagna lagtillämpningen ej borde ske, så ligger deri
ett tydligt erkännande, att Utskottet ansett Regeringen hafva, handlat i
öfverensstämmelse med landets fördel, då den lemnat saken i sitt när¬
varande skick. Ehuru jag tror mig ej hafva varit känd för någon öf¬
verdrifven blödighet, måste jag dock erkänna, att jag i detta fall ar¬
mera filantrop än Lag-Utskottet; men jag är också större ekonom, ty
jag tror icke, att de utgifter, som komma att drabba Statsverket genom
inforsling till häkte af personer, hvilka gjort sig skyldige till någon ai
nu omnämnda försummelser och genom deras qvarhållande derstädes för
att med detta straff aftjena sina böter, kan lända till någon fördel för
det allmänna, eller att en sådan stränghet kan bidraga att höja morali¬
teten hos nationen, då känslan Häger hvar och en, att något verkligt
brott icke blifvit begånget.
I det föregående har jag fästat uppmärksamheten vid Representa¬
tionens beskattningsrätt. En annan fråga, som svnes mig äfven böra
ligga Riksdagen om hjertat, är att kommunernas beskattningsrätt hålles
i helgd. Det hade varit upplysande, om Utskottet velat uttala sin mening
rörande rätta tillämpningen åf det stadgande i kommunallagen, som .be¬
stämmer, när ett af kommunalstyrelse fattadt beskattningsbeslut bör förfalla
eller tjena till efterrättelse; om det kan bero på en majoritet af endast
några få röster, att ålägga en kommun en utgift af t. ex. en half million.
Om kommunal-myndigheten sjelf förklara)' frågan hafva förfallit, men
den administrativa myndigheten, efter anförda besvär, upphäfver detta
sistnämnda , beslut och säger att frågan icke har förfallit, utan att kom¬
munen skall vidkännas den ifrågasatta utgiften och detta utslag sedan
i sista instansen godkännes, så är det ej underligt, om detta från all¬
mänhetens sida ådragit sig en ej obetydlig uppmärksamhet. Kommu¬
nen har i sådant fall icke fått sköta sig, såsom den sjelf önskat och fun¬
nit för sig lämpligast, utan blifvit, till följd af den administrativa myn¬
dighetens mellankomst, ålagd att bringa förslaget till utförande. Det
hade varit nyttigt, om Konstitutions-Utskottet gjort en utredning af äm¬
net och uttalat sin åsigt i denna fråga.
8 Säl Den 18 April, f. tu.
Jag vill icke trötta Kammaren med flera erinringar. Jag har redan
sagt, att jag med min framställning icke åsyftat någon anmärkning.
Jag har endast velat framhålla, huru, efter min uppfattning, Utskottet
hade bort gifva skäl för sitt omdöme, och icke blott med ett magtspråk
affärdat saken, och får jag förena mig med dem, som anhållit, att Betän¬
kandet måtte läggas till handlingarne.
Grefve af Ugglas: Om jag tillåter mig, att, innan jag besvarar
den anmärkning, som Friherre Raab rigtat mot Konstitutions-Utskottet,
något yttra mig i en annan fråga, som för. denna icke är fremmande,
men står något bredvid, hoppas jag att finna en ursägt deri, att denna
fråga allt mer och mer tränger sig fram. Friherre Raab grundar den
anmärkning, han rigtat mot Konstitutions-Utskottet, och den önskan,
han uttalat om ett annat förfaringssätt för framtiden, på den olika ställ¬
ning, hvari nu Regeringen står till Representationen. Det ligger en
stor sanning, häri uttalad. Under den förra Representationen kunde
Regeringen icke utöfva något annat inflytande på Representationen än
det generela inflytande, som var eu följd af aktningen och förtroendet
för dess ledamöter. I den speciela debatten kunde detta icke ske,
emedan Regeringens ledamöter icke hade tillträde till de särskilda
Stånden, att der försvara sina åsigter och åtgärder* Man skulle kunna
tillägga, att det då för ärendenas gång var mindre nödvändigt, att
Regeringen utöfvade denna inverkan. Till följd af olika ställning och
möjligen till följd af vissa traditioner fanns en bestämd majoritet, vis¬
serligen olika i olika frågor, men så säker, att man kunde, med någon
kännedom om förhållandena, beräkna hvarje frågas utgång. Så är nu
icke förhållandet. Dessa majoriteter • hafva sönderfallit: intressen och
åsigter stå nu bredvid hvarandra; men de äro derföre icke döda, utan
de söka hvar för sig att genom vissa partigrupperingar vinna inflytande.
Företrädesvis gäller detta Andra Kammaren, der, till följd af den kor¬
tare tid, för hvilken dess ledamöter äro valde, den politiska erfarenheten
har svårare att göra sig gällande. Vi kunna således se, huru svårt det
är att bilda en majoritet samt att sammanhålla denna majoritet och en
åsigt Kamrarne emellan. För att verka detta, måste en ledning gifvas,
och denna ledning bör utgå från Regeringen, ty då Regeringen icke
utöfvar en sådan ledning, är dess kraft bruten, och jag vågar påstå, att
den Regering, som icke förmår, eller icke förstår utöfva denna ledning,
kan icke länge ega bestånd. Det är denna tanke, som jag ansett mig
böra i korthet uttala. Den har kanske icke vid öfvergången till detta
nya statsskick gjort sig klar för alla; men den måste göra sig gällande,
ty annars kan icke .Regeringen hafva någon kraft eller Representationen
någon sammanhållning.
Då jag utgått härifrån, får jag förklara, att jag icke kan komma till
samma konklusion som Friherre Raab, fastän vi haft samma premisser.
Jag tror man haft orätt att rigta dessa anmärkningar mot Konstitutions¬
utskottet. Dess åliggande i detta hänseende är bestämdt i 38 § 2
inom. af Riksdags-ordningen, som hänvisar på Regeringsformen. Af
innehållet i 105, 106 och 107 §§ af sistnämnda grundlag synes, att,
hvad den förelägger Konstitutions-Utskottet. är, att med granskning
af
321
Den 13 April, f, m.
“t’ protokollen anmärka och anmäla till åtgärd, hvad de funnit klander-
yärdt. Der stadna!- Konstitutions-Utskottets åtgörande, antingen det är
framkalladt af 106:te eller 107:de §:n. Hvad åter beträffar den historik,
som Friherre Raab ville af Utskottet begära, så är den icke öfverens¬
stämmande med grundlagens anda och mening. Jag anser derför icke,
att Regeringens ansvar är mindre. Hvad Regeringen gjort, ligger i
öppen dag, och ingen af oss finnes, som icke vet, att flerfaldiga tillfällen
finnas att uttala sitt omdöme öfver Regeringens åtgärder. Tillfällen
härtill finnas vid hvarje fråga, vid behandling af Propositioner och i
synnerhet vid Hufvudtitlarne. Här har Representationen fullkomlig rätt
och pligt att uttala gillande eller ogillande, förtroende eller misstroende.
Det är på detta sätt som Representationen skall inverka på Regeringen;
men icke genom den protokollsläsning, som är Konstitutions-Utskottet
ålagd, på annat sätt än om den gifver anledning till klander. Jag
anser derför, att Konstitutions-Utskottet har fullkomligt rätt förfarit,
då det i sitt slutord resonnerar och säger: »Med afseende å hvad så¬
lunda förekommit, har Utskottet ansett de gjorda anmärkningarne höra
förfalla, och äfven i öfrig! har, under den granskning af Statsråds¬
protokollen, som i öfverensstämmelse med grundlagens föreskrift blifvit
företagen samt numera fullbordad, Utskottet hvarken funnit skäl att
emot någon Stats-Rådets ledamot tillämpa 106 § Regeringsformen eller
ansett anledning vara för handen att framställa någon anmärkning på
grund af stadgandet i 107 § af samma grundlag». Här har Konstitu¬
tions-Utskottet fullgjort hvad som det tillkommer efter grundlagen, och
då icke Utskottet funnit anledning att använda eller tillämpa 106
eller 101 §§, kan det icke gå vidare. På grund af hvad jag nu an¬
fört, finner Kammaren, att jag godkänner Konstitutions-Utskottets Be¬
tänkande.
Grefve Ham il ton, Henning: Konstitutions-Utskottets nu före¬
dragna Utlåtande gifver i och för sig så ringa anledning till öfver¬
läggning, att jag icke ärnat deröfver yttra mig, helst 90 § Regerings¬
formen utstakar en gräns, som man här ej får öfverskrida; men dåden
talare, som öppnade dagens diskussion, utalade den åsigt, att vi nu
hafva en ministerstyrelse —- en åsigt, som jag icke kan dela — anhål¬
ler jag att i denna fråga, så vidt den med dagens föredragningsämne
eget- sammanhang, få uttala min mening.
Då det blef kändt, att Konungen ärnade föreslå Rikets dåvarande
Ständer en representationsförändring, hvars hufvudgrunder voro två Kam¬
rar, samfälda val till dem båda, årliga riksdagar och Statsrådens sjelf-
skrifna deltagande i Riksdagens förhandlingar, fanns väl ingen politiskt
bildad man i vårt land, som ej insåg — om han också ej ville erkänna
det — att konungamagten i Sverige var på väg att lemna den ställning,
1809 års grundlagsstiftare åt densamma anvisat, och att en nära följd
af det antydda förslagets antagande måste blifva antingen en parlamen¬
tarisk styrelse eller ett styrande parlament. Frivilligt erkänner jag,
att konungamagten kan försvagas, utan att en bokstaf i grundlagarne för¬
ändras, och det är således icke min afsigt att mot den skedda repre¬
sentationsförändringen rigta en förebråelse för allt hvad i sådant hän-
Riksd. Prat. 1 A/d. 21
32‘i Den 13 April. f. in.
seende i senare tider kan kafva blifvit anmärkt, likasom jag icke heller
vill inlåta mig i en granskning af det parlamentariska styrelsesättet,
dess fördelar eller olägenheter. Utan tvifvel har det båda delarne. Så
mycket vågar jag emellertid derom taga, att jag, i valet mellan ett
sådant styrelsesätt och en styrande Riksdag, obetingadt och utan tvekan
föredrager det förra. Detta är icke blott en theoretisk spekulation, ehuru
man visserligen derigenom skulle komma till samma slutsats. Alla
länders erfarenhet lemnar mig stöd för min åsigt. V äl kan man säga,
att fremmande länders erfarenhet icke i allo är på våra förhållanden
tillämplig, och detta medgifves; men utan betydelse är den likväl icke.
om den är allmän, och i detta fall säger den oss, att länder kunna
åtminstone en längre tid blomstra och förkofra sig under eu parlamen¬
tarisk styrelse, hvaremot historien icke företer ett enda. exempel, att eu
talrik lagstiftande församling tagit ett lands styrelse i sin hand, utan
att dess öde ganska snart blifvit att krossa och krossa-s.
Ur denna synpunkt tog jag mig friheten att, före det Kongl. Repre¬
sentationsförslagets framläggande, till en inflytelserik man, som vi stun¬
dom hafva tillfälle att so ibland oss, uttala den öfvertygelse, att, om
man ville öka Representationens styrka genom införande aftvåkammar-
systemet och årliga riksdagar, det åtminstone endast borde ske i sam¬
manhang med sådana förändringar i Regeringsformen, som koncentrerade
äfven Regeringens krafter och satte dem i tillfälle att .med större,verk¬
samhet framträda. Det är eu gammal liknelse om qvisten, som allena
lätt afbrytes, men förenad med flera till en knippa, förmår att motstå
ganska kraftiga ansträngningar. I öfverensstämmelse härmed hade det
efter min förmening varit en nödig åtgärd, att Konungen i spetsen för
sitt Stats-Råd ställt en konseljpresident, som blifvit bandet kring knippan,
och hvars framstående egenskaper och kända politiska åsigter skolat
utgöra Regeringens program. Vissheten, att Konungens samtlige råd¬
gifvare måste med detta program stå eller falla — att icke, såsom nu,
den ene af dem kunde uppträda med anklagelse mot den andra,.kan¬
ske afgifva sin röst mot den andres förslag, utan att hela Regeringen
dermed ansåg sitt anseende förloradt — skulle hos Representationen
hafva ingjutit aktning och en varsamhet, från hvilken man under när¬
varande förhållanden kan frigöra sig, väl vetande, att majoriteten skall
göra sin vilja gällande, men att ansvaret för dess nitiska verkställande
faller på en Regering, hvars förslag i samma ämne blifvit förkastade..
Under en verklig parlamentarisk styrelse skulle ett forskande i
Stats-Rådets protokoll för att utröna, huruvida Konungens rådgifvare
iakttagit Rikets sannskyldiga nytta, vara en motsägelse, ett oting. Om
Representationen fann, att rättvisan i landet med allvar skipades, att
lagar och författningar blefve noga iakttagna och vidmagthållna, och
att Regeringen med sina lagstiftningsförslag varsamt men säkert följde
en stigande kultur i spåren; om vårt förhållande till fremmande magier
vore vänskapligt, och Regeringen i sin beröring med dem föi-de ett
språk, värdigt, såsom det anstår ett fritt, men hofsamt, såsom det
egnar ett litet folk; om arméen och flottan, till storlek lämpade efter
landets tillgångar, men väl disciplinerade, öfvade och rustade, stodo
färdige att, lifvade af fosterlandskärlekens och enighetens anda, efter
en gemensam plan i behofvets stund offra lif och blod för ett älska dt
De» 13 April, f, ro.
323
fäderneslands försvar; om näringar och handel blomstrade under kloka
författningar, som tilläte dem att fritt utveckla sig, och ej hade annat
mål, än att leda och underlätta deras egna bemödanden; om penninge-
väsendet vore väl ordnadt och Regeringens förslag till Statens utgifter all¬
tid vore afvägda efter tillgångarne och landets allmänna ekonomiska ställ¬
ning; om religion och vetenskap af Regeringen hägnades och den all¬
männa undervisningen, egnad att uppfostra ett kraftigt slägte, i sedlig
och materiel förkofran visade sina välsignelserika frukter; — så skulle
Representationen utan tvifvel med löje af sitt Konstitutions-Utskott
emottaga underrättelsen, att en Departementschef, vid något af de flera
hundra mål han haft att föredraga, förbisett en form eller möjligen
mindre väl användt några hundratal riksdaler. Skulle åter ställningen
vara motsatsen till hvad jag här skildrat, är jag förvissad, att Repre¬
sentationen ej behöfde en vink af Konstitutions-Utskottet, för att vidtaga
den åtgärd, som till åstadkommande af en bättre ärendenas ledning
vore erforderlig.
Med ännu större skäl kan man under de förhållanden, hvari vi
befinna oss, fråga: om Representationen funne någon af Stats-Rådets le¬
damöter icke hafva i sina rådslag iakttagit Rikets sannskyldiga nytta eller
med oväld, nit, skicklighet och drift sitt embete utöfvat, skulle vi verk¬
ligen anse oss behöfva hos Hans Maj:t Konungen i underdånighet
anhålla, att han ville ur Stats-Rådet skilja en sådan ledamot? — Nej,
mine Herrar! vi äro icke så svaga. Felet är snarare det, att vi äro
allt för starka.
På grund af dessa åsigter har jag med tillfredställelse sett, att
Konstitutions-Utskottet icke besvärat oss med några småaktiga anmärk¬
ningar, och biträder jag med min röst dem, som förklarat sig vilja
lägga Utskottets Betänkande till handlingarne.
Herr Landgren: Den förste talaren har anmärkt såsom ett stort
fel hos Konstitutions-Utskottet, att det följt samma slentrian som under
föregående tiden varit gällande, att endast nagelfara med specialiteter,
och, då dessa icke gåfvo full anledning till anklagelser enligt 106
eller 107 § Regeringsformen, afkunna dechargen kort och tvärt, utan att
lyfta sig till en öfverblick öfver det följda regeringssystemet och till¬
kännagifva hvad Utskottet häri kunnat finna klandervärdt. Men hvaraf
vet denne talare, att Utskottet gjort sig skyldigt till ett sådant förbi¬
seende? Många anteckningar hafva under protokollens läsning blifvit
gjorda af en och hvar, hvilka i plenum hafva sorgfälligt blifvit gran¬
skade. Och hvarföre har man i plenum låtit dem falla? Jo, just der¬
före, att man funnit att den allmänna tendensen i Regeringsledamöter-
nes verksamhet varit god och fosterländsk. Men säger man, det hade
varit Utskottets pligt att för Kamrarne framlägga en klandrande eller
godkännande teckning af hvad det om systemet i sin helhet erfarit.
Hvad vill detta säga? skulle Utskottet börja att framkasta en mängd
allmänna beskyllningar emot hvarje Departementschef? Eller skulle Ut¬
skottet tillmäta sig rätt att afgifva några betyg öfver deras embetsför-
valtning? Och om sådant vore tillständigt, om Utskottet hade låtit så¬
lunda leda sig ut på halisen, huru skulle det kunna rättfärdiga, vare
sig klandret eller berömmet mot de anfall, som från ingendera sidan
32 i
Den 13 April f. m.
skulle hafva uteblifvit, då Utskottet icke eget rätt att inför Represen¬
tationen allmängöra de handlingar, hvarpå sådana omdömen stödja sig?
En annan talare har gjort Utskottet till en högre auktoritet än Rege¬
ringen, till hvilken det skulle stå i samma förhållande som Sundhets¬
kollegium till läkarne. Utskottet får med tillbörlig blygsamhet undan¬
bedja sig denna rang. Grundlagen gör det icke till någon läromästare
åt Regeringen, utan till en åklagare. Samme talare frågar, om inga
oformligheter yppats i befordring®väsendet, om det var rätt att en seste-
tices docens blef bergsråd? Om man bemödat sig att bringa reda i
vårt kreditsystem; om man icke tillåtit sig vissa missgrepp i statshus¬
hållningen; om man i rättan tid afbrutit de ändamålslösa befästnings¬
arbetena i Carlskrona, samt hvarföre man vid vissa jernbansbyggnader
hopat en sådan mängd ingeniörer; hvarföre man inköpt möbler åt lands-
höfdingen i Östersund; hvarföre man upphäft tullen på mjöl och gryn?
o. s. v. Det kan icke vara Utskottets skyldighet att besvara alla sådana
på fri hand framkastade frågor. Likväl, och då befordringsmålen lifligt
inom Utskottet, blifvit debatterade, må jag förklara, att då alla sådana
frågor kunna betraktas ur tvänne synpunkter, nemligen dels embets-
männens anciennitetsrätt, dels allmänhetens gagn af den framstående
högre förmågan, så skulle en anklagelse endast i sådant fall böra komma
i fråga, om Statsråden förbisett begge dessa rättsgrunder, emedan
vägandet emellan anciennitet och skicklighet ytterst är en smakfråga.
Några af de omförmälda anmärkningarne är Utskottet icke berättigadt
att upptaga. Man har förvånat sig, att Regeringen tillsatt en lands¬
höfding, som ej hade råd att skaffa sig en stol att sitta på, såsom man
behagar uttrycka sig. Mig synes vara rätt väl, att Regeringen i första
rummet efterfrågar sådana höga funktionärers duglighet för sin plats,
utan att afskräckas af deras medellöshet. Att förhållandena i denna
aflägsna fjällbygd gjorde den klandrade åtgärden nödvändig, är ej svårt
att fatta. Att Regeringen skulle hafva gjort något ondt, då den bort¬
tagit tullen på gryn och mjöl i en tid, då den fattige har så svårt att
lifnära 3ig, har Utskottet svårt att föreställa sig.
Samme talare har yrkat, att Utskottet hade bort tillkännagifva sin
åsigt i dessa och dylika frågor. Men Konstitutions-Utskottet är ej till¬
satt för att frambringa meningar och åsigter. Det har Riksdagens
åklagaremagt åt sig uppdragen. En åklagare, som inför domstolen
uttryckte sina åsigter och meningar om en mängd händelser och per¬
soner, utan att mot dem rigta någon bestämd anklagelse, skulle väl
anses för en pratmakare, och jag kan ej heller förstå, huru Utskottet
skulle undgå samma fel, om det ville lyda denne talares råd. Jag
yrkar, att Utskottets Betänkande utan anmärkning lägges till hand-
lingarne.
Herr Rydin: Sedan Utskottets Betänkande har blifvit så varmt
försvaradt af två föregående talare, vill jag icke upptaga tiden med
något yttrande för att ytterligare försvara det. Jag vill blott nämna
ett par ord i afseende på anmärkningar mot Utskottet, som icke blifvit
besvarade. Den anmärkning, som den förste talaren framställde der¬
emot, att Utskottet icke afgifvit något Utlåtande, som kunde föranleda
en svarsadress, träffar icke Utskottet, utan grundlagen, som Grefve af
325
Den i 3 April, f. m.
Uggla» mycket rigtigt antydt. Utskottet bär i detta hänseende så liten
magt, att det icke en gång får tillkännagifva, att det yrkar decharge.
Det heter nemligen i 3 mom. 107 § Regeringsformen: »Allt hvad
Riksdagen efter granskning godkändt eller lemnar oanmärkt, bör anses
hafva vunnit decharge i afseende på det granskade, och ingen ny, till
ansvarighet förbindande granskning af ny Riksdag i samma mål vara
tillåten». Orsaken till denna begränsning af Utskotts och Riksdags frihet
att yttra sig öfver Stats-Rådets verksamhet, under den tid granskningen
afse», är gifven genom våra föregående historiska förhållanden från
Frihetstidens statsskick, då till det allmännas men under ståndsdiskus-
sionen drogs riksrådens åtalande, afskedande m. m. Hvad den andre
talaren anmärkt, hvarutinnan han klandrar Utskottet, men icke Rege¬
ringen, så ligger deri en motsägelse. Ty om Regeringen icke är
klandervärd, så har Utskottet icke något skäl att göra anmärkning.
Att nu klandra Utskottet, för att det icke klandrar Regeringen, då han
sjelf anser, att det icke finnes någon anledning till klander, är en uppen¬
bar motsägelse, som gör, att denna anmärkning måste förfalla.
Utskottet är förbundet att tiga och får tala endast då det funnit, att
någon ledamot icke iakttagit Rikets sannskyldiga nytta etc. Utskottet
får således hvarken berömma eller klandra. Det kan ej anses böra af¬
gifva upplysningar i andra fall, än då det på grund af i någon af
Riksdagens Kamrar anmäld anmärkningsanledning dertill föranledes.
Utskottets åtgärd är nemligen olika i det fallet, att granskningen sker
på grund af initiativ från Utskottets egna ledamöter eller på grund af
anmärkning, anmäld i Kamrarne. I förra fallet har Utskottet icke att
afgifva yttrande, om anmärkningen förfaller, i sednare fallet är Utskottet
förbundet att yttra sig enligt 107 § Regeringsformen. Om den ärade
talaren hade velat, att Konstitutions-Utskottet skulle yttrat sig öfver de
frågor, som han här framställt, så förvånar det mig, att han icke till
Konstitutions-Utskottet ingifvit dessa anledningar till anmärkning. När
■så ej. skett, bör Utskottet ej kunna med fog förebrås, att det ej upp¬
tagit i sitt yttrande, såsom anmärkningsvärda, de förhållanden, på hvilfca
den värde talaren i sitt yttrande rigtat uppmärksamheten.
Friherre von Schwerin: Äfven jag har hyst en viss betänklighet
att yttra mig i denna fråga, för att icke de råd, jag har att afgifva, må
misstyda» såsom varande ett uttryck af klander mot Regeringen. Men
om äfven så skulle vara, så vore det ju blott en liten våg, som måste
kastas, tillbaka af en sådan klippa, som den popularitet, hvaraf vår
Regering njuter. Hvad Konstitutions-Utskottets verksamhet beträffar,
så tror jag, att det vore mera på sin plats, om Utskottet, med inskränk¬
ning i Statsrådsprotokollens studerande, mera yttrade sig om regerings¬
systemet i dess helhet. Om Sverige har man länge kunnat tillämpa
Hamlet» ord: »att det ligger något ruttet i Staten». Vid en sådan
citation fick man alltid till svar, att det icke var möjligt att utträtta
något med vår dåvarande Ståndsrepresentation. Denna är nu bort¬
tagen, och ett nytt statsskick har inträda men det har likväl icke
gjorts något för att undanrödja det skadliga och ruttna. Man kan
visserligen säga, att det nya statsmaskineriet behöfver tid att likasom
slita in sig, innan man kan vidtaga några genomgripande förändringar;
326
Den !3 April, f. ro.
men ett löfte, att en gång något sådant skulle förberedas, hade dock icke
skadat. Det gamla statsskeppet har sprungit läck och är icke rigtigt
starkt i sina fogningar. Det kan kanske ej tåla den nya kraften. Mig
synes emellertid vara stora skäl, att ju förr desto heldre reparera det,
för att sätta det i stånd att möta kommande stormar. Jag förenar
mig med Grefve Hamilton, att Konstitutions-Utskottets Betänkande må
läggas till handlingarne.
Herr von Ehrenheim: Det är med någon tvekan, som jag begärt
ordet i denna fråga, emedan de anmärkningar, som äro framställda, dels
fi.ro af en allmän beskaffenhet, dels varit rigtade mot Konstitutions¬
utskottet, under förklaring, att de icke afsett Konungens rådgifvare. I
de yttranden af mera allmän beskaffenhet, som äro afgifna, har jag
visserligen funnit mycket både tänkvärdt och af intresse; men att inlåta
mig i besvarande af de yttranden, som utgå från bedömandet af det
förändrade statsskicket, derför lär icke här vara rätta tillfället eller
anledning till. Anledningen, hvarför jag begärt ordet, är den, att eu
värd talare, fastän han vändt sig mot Konstitutions-Utskottet, dock
framdragit åtskilliga regeringsåtgärder, i afseende på hvilka han ansåg,
att Regeringen bort lemna upplysning. Det kan vara möjligt, att
Konungens rådgifvare borde lemna en sådan upplysning, och jag anser
mig böra förklara skälet, hvarför så ej kan ske. Då nemligen 107 §
Regeringsformen stadgar, att Riksdagen icke kan pröfva anmärkningar
mot Kongl. Maj:ts rådgifvare, förrän Konstitutions-Utskottet yttrat sig
deröfver; och 57 § Riksdags-ordningen stadgar formen, hvari dessa an¬
märkningar skola framställas, har jag icke ansett, att man borde ingå
i besvarande af sådana anmärkningar, som icke blifvit af Konstitutions¬
utskottet vidrörda. De bestämmelser, som grundlagen i detta fall inne¬
håller, synas mig fullkomligt rigtiga, tv det är klart, att anmärkningar
annars skulle kunna framställas, hvarpå Regeringen icke kunde gifva
svar. En annan talare har yttrat, att det icke saknas tillfälle, att i de
frågor, som ständigt förekomma, begära förklaring öfver vissa åtgärder
och att en sådan då blifvit lemnad; man har förebrått Regeringen åt¬
skilliga underlåtenhetsfel, samt anser, att den stora reform, som vid
förra riksdagen genomfördes, äfven medförde förbindelser att gå framåt,
och rätta hvad som är i behof af rättelse. Jag medgifver, att denna
reform medför stora förbindelser, och att man måste se till, att de kunna
uppfyllas; men den värde talaren har sjelf anfört skälet, hvarför det ännu
ej kan ske, nemligen, att den nya Representationen måste lemnas tid
att sätta sig. Att framkasta löften, anser jag vara oklokt. Det är de
framställda förslagen, som böra lemna Representationen ledning; men
obestämda löften tror jag man bör spara på.
Friherre Hamilton, Hugo: Då de talare, som hittills uppträdt
mot Konstitutions-Utskottets Betänkande, icke yrkat återremiss af det¬
samma, och ej heller framställt några bestämda anmärkningar, utan
snarare endast uppträdt i samma ställning som de chefer, hvilka man
i England kallar chefer för Hennes May.ts Opposition, så är det icke
särdeles behöfiigt, att upptaga deras yttranden till besvarande. Jag
kan derföre inskränka mig till några få punkter, hvarom jag ber att
Den 13 April, f. m.
327
få sä cra några ord. I företa rummet fäster jag mig då vidden anmärk¬
ning,0 som blifvit gjord mot Regeringen, att den, så att säga, beröfvat
Statsverket en af Ständerna påräknad inkomst af 200,0U0 R:dr, derige¬
nom, att den icke har gillat den tull på nödvändiga födoämnen, som,
ehuru med en högst ringa majoritet, vid förra riksdagen antogs. Den
värde talaren har yttrat, att, om denna tull influtit, sa hade man icke
nu behöft öka tullen på kaffe och socker, hvilka också äro nödvändig¬
hetsartiklar. ,
Den värde talaren har väl förklarat, att han icke är känd som
blödig. Jag her honom ursägta, att jag vågar bestrida detta. Om
man dermed nemligen menar ett varmt intresse för allt ädelt och godt,
så är han det utan tvifvel, och då förundrar det mig i sanning, att han
velat jemföra kaffe och socker med så oundgängliga förnödenheter, som
mjöl och andra viktualier, och att han, för att finna en anledning till
anmärkning mot Regeringen, vill försvara, att uppehället för den fatti¬
gaste arbetaren derigenom försvåras och fördyras. Jag tagel mig tvärtom
friheten begagna detta tillfälle, för att till Regeringen uttala min tack¬
samhet för dess åtgärd i detta hänseende. En annan talarn har i all¬
männa ordalag väl icke klandrat, men dock uttalat sm önskan, att Re¬
geringen måtte söka åstadkomma en majoritet inom Riksdagen, som
vore “fullt, säker och pålitlig, emedan allt detta utgjorde vilkoret för
eu Regerings kraft, sedan Representationen a sin sida fatt sill kraft
mera koncentrerad genom den nya Riksdags-ordningen. Jag gillar denna
sats i sig sjelf, och har också sökt att i en brochyr utveckla nöd¬
vändigheten häraf; men eu annan fråga är, om denna anmärkning nu
är befogad; om vår nuvarande Regering verkligen saknar en sådan
majoritet. Jag tror för min del, att denna fråga genom det sätt, på hvil-
ket alla verkligt vigtiga ärenden afgjorts, nu blifvit af Riksdagen besva¬
rad. Det finnes två sätt att vinna cn majoritet. Det ena, som kan¬
ske alltför mycket användes i England, är att strängt reglementera
majoriteten, att använda så kallade whippers in. m., så att den må blindt
följa sina ledare. Då är det ett verkligt åliggande för Regeringen, att
alltid, och i alla frågor uttala sina åsigter, emedan en sådan majo¬
ritet icke annars skulle veta hvad den hade att göra. Men om en ma¬
joritet uppstår derigenom, att den gillar Regeringens åtgärder, och om
Regeringen fortfarande handlar sä, att den blir understödd i alla irå-
gor. af verklig större vigt, men denna majoritet ändock icke uppoffra!'
sin ' sjelfständighet, eller voterar blindt efter denna ministers föreskrif¬
ter, så tror jag, att denna majoritet är mera pålitlig, mera orubblig,
och mera att sätta värde på än den nyss omnämnda. En annan talare
har, i det vackraste språk man kan få höra i en representativ försam¬
ling visserligen icke framställt några direkta anmärkningar mot vår
nuvarande Regering, men dock låtit förstå, att han hade den vigtiga
anmär kning att gorå emot densamma, eller egentligen mot eu ledande
person af denna Regering, att han i det förslag, som antogs vid förra
riksdagen, icke intagit, hvad talaren ansåg för nödvändigt för att icke
försvaga sjelf va konungamagien. Han hade derföre trott, sade.han, att
det hade bort i tydliga ord uttalas, att ett verkligt parlamentariskt sty¬
relsesätt i Sverige skulle införas, såsom det enda sätt att skänka Re-
i ‘ r i lv' (‘ 11 den större kraft, den så väl behofdc under dessa nya förhål-
C'
3?8
Den !3 April f. in.
landeri. Hvad då först det beträffar, att konungamagten skulle hafva
blifvit försvagad genom den nya Riksdagsordningens antagande, så kan
jag icke gå in på denna åsigt. Om man dermed menar den konunga-
magt, som egde rum före år 1830, eller under den tid, då man kände
liksom en helig rysning, så snart man hörde någon tala om en mini¬
ster, hvarunder man alltid tänkte sig en inkräktning på Konungens
magt att allena styra Riket, då kunde det så vara; men en sådan ma"t
är icke nu frågan om. Men är det väl först nu, som vi hafva en mi¬
nisteriel styrelse? Icke en sådan, som äfven fanns under våra enväl¬
dige konungar, då antingen rådgifvarne endast voro regentens blinda
verktyg, eller denne styrdes åt dem, — utan en verkligt konstitutionel
minister? Jag tror tvärtom, att det är så långt tillbaka, som från år
1840, som vi måste datera införandet af denna styrelse. Detta står
visserligen icke tydligt uttaladt i vår grundlag, och denna tillåter icke
att dess ordalag tolkas; men sjelfva fakta hafva dock gifvit den denna
tolkning. Eller är det väl någon, som är okunnig om, som icke hört
t omtalas, att vi, alltsedan Departemental-styrelsens införande, haft än en
Possisk, än eu Palmstjernsk, ja, t. o. m. en Henning Hamiltonsk minister.
Jag är derjemte fullkomligt öfvertygad, att Regeringens ställning
gent emot Representationen är starkare nu än förut. Dess ledamöter hafva
nu en lagligen sig tilldelad plats inom Representationen, hvilken de
förr endast kunde hafva genom slumpen, och inom det Riksstånd, der
deras närvaro måhända var minst af behöfvet påkallad. Nu äro de
deremot ställde öga mot öga med representanterne, kunna gifva de
upplysningar, som under diskussionen behöfvas, och kunna tillvinna
sig_ deras förtroende, och på detta sätt förskaffa sig den bästa af alla
majoriteter. Eu talare säde äfven, att Konstitutions-Utskottets tillgö¬
randen i anmärkningsväg icke betydde något, då Regeringens åsigter
ändå säkrast bedömdes efter det intryck, dess handlingar eller urakt¬
låtanden gjort på den allmänna meningen i landet. Han sade vidare,
att, om en allmän belåtenhet rader, så betyder en anmärkning af Kon-
stitutions-Utskottet, rörande förbiseendet af en eller annan grundlags-
paragraf, mindre än intet. För min del tror jag icke. att jag äfven-
tyrar att beskyllas för hvad man med ett banalt uttryck kallar blom¬
stermålning, om jag dervid i stället för detta om begagnar ordet då
och vågar pasta, att belåtenhet och förtroende till Regeringen är rå¬
dande i landet i sin helhet, och att bästa beviset derpå ligger i det
fåtal af anmärkare, som vid detta tillfälle uppträdt på detta rum.
Detta hindrar dock icke, att jag anser mig böra frambära min verkliga
högaktning för de män, som icke förlora modet, utan det oaktadt
framlägga de anmärkningar, de anse sig hafva att göra mot Regerin¬
gen. Detta är ett fullkomligt konstitutionelt förfaringssätt, och som på
denna grund måste tillvinna dem en sådan högaktning. De äro .så
mycket mer förtjente deraf, som de dervid icke ens kunna ega den
tröst som Casimir Porr i er, då han år 1828 yttrade i den Franska De¬
puterade Kammaren: »Vi äro icke mer än fem, men bakom oss står
hela Franska folket.» Lyckligtvis är detta icke nu förhållandet i vårt
land, ty Sveriges folk stål- efter min fulla öfvertygelse icke bakom dem,
det delar ej de åsigter de uttalat: och åkföre anhåller jag om bifall
till Konstitutions-Utskottets Betänkande.
Den 13 April f. as.
3«f
Herr Wallenberg: Man har kastat en blick på de förhållanden,
som inträdt, sedan den nya Representationen infördes, och med denna
utgångspunkt må jag äfven tillåtas att yttra de bekymmer, jag i detta
afseende hyser. Den siste talaren har yttrat, att man icke kan begära
af Regeringen, att den skall dana ett parti, som blindt följer den och
handlar efter bestämda ordres. Jag tror dock, att emellan denna yt¬
terlighet och den ytterlighet att icke göra något, som nu är för han¬
den, finnes en medelväg, som är att rekommendera. Jag beklagar, att
icke Regeringen tagit eu ledande del i Riksdagens förhandlingar. Jag-
tror, att genom den reform, som är införd, är det nödvändigt, att Re¬
geringen skaffar sig ett parti. Man må icke kalla detta partimanöver; det
är endast att Regeringen söker handla så öppet, att den får personer,
som följa sig. Som saken nu står, tror jag att ingen vet, hvad Rege¬
ringen vill, och allmänna meningen är den, att Regeringen icke vill
något, utan inskränker sig till att resolvera på besvär och att afvakta
hvad Riksdagen kan hafva att förkunna. Hur skulle det vara möjligt,
att Riksdagen behöfde ett Försvarsutskott;, om Regeringen verkligen
regerade? Riksdagen skulle icke hafva att säga något annat än ja el¬
ler nej, och skulle icke inlåta sig på sådana delar, der den icke bör
hafva något att säga. Hur ser det ut i de delar af krigsväsendet, der
vi haft vår hand med i detaljerna? Der kan man verkligen säga, att
den högra handen icke vet, hvad den venstra gör! Derigenom hafva
landets medel blifvit förslösade på ändamålslöst sätt. Vi hafva sett,
att batterier blifvit byggda, utan att man tänkt på, huru de skulle be¬
styckas. Redan Chapman sade, »att skeppet är till för kanonernas
skull» : men nu säger man, att kanonerna äro för skottgluggarnes skull,
efter man först bygger dem och sedan vill sätta dit kanoner. Detta är
beklagligt. I afseende på anmärkningarne mot Regeringens sätt att
behandla de finansiela förhållandena, så kan jag icke instämma i dem.
I dessa frågor har Regeringen gjort hvad den kunnat, och jag tror,
att hela landet prisar Regeringen derföre, att den tillsett, att brödet
icke skulle onödigtvis fördyras. 1 andra frågor bär Regeringen icke
tillräckligt inflytande på åtskilliga förhållanden; isynnerhet tillåter jag
mig nämna, att Regeringen borde hafva något inflytande på Statsban-
kens styrelse och verksamhet. Hvad som förekommer i Utlåtandet an¬
ser jag vara så obetydligt, att det icke förtjenar att behandlas som före¬
mål för öfverläggningar. Särskildt, beträffande de anmärkningar, som
blifvit framställda mot några befordringar, tycker jag, att man icke bör
ingå i sådana detaljer. Jag har ansett det vara min pligt att uttala
dessa åsigter; men jag vill tillägga, att vi alla hafva så stora tacksam¬
hetsförbindelser till Regeringen, att vi böra understödja den — måtte
den blott icke öfvergifva sig sjelf!
Friherre Raab, Carl Adam: Den olika ställning vi i samhället
intaga är anledningen till regeringssystemets olika bedömande. Jag,
för min del, finner mig icke föranledd att bära bränsle till de rökoffer,
som eu värd talare anställt för vårt regeringssystem, hvilket jag, med
temlig vidsträckt kännedom om våra förhållanden, anser vara i många
delar olyeksbringande för vårt land.
330
Den 13 April. t. m.
När jag genomläste detta Konst it ntions-U tekottets Betänkande, så
fattades jag af en obehaglig känsla, emedan Utskottet icke funnit skäl
uttrycka någon åsigt eller något omdöme öfver ett system, som så vä¬
sendtligt ingriper i våra förhållanden; som förvandladt vårt fädernesland
från en jord, den alla älskade, till följd af den utkomst, arbetsförtjenst
och trefnad det beredde sina innevånare, till ett land, der det ekonomi¬
ska och fmansiela betrycket och fattigdomen funnit sitt hem.
Då man eftertänker innehållet af 107 § Regeringsformen, kan
man icke föreställa sig annat än, att den föreskrifna Utskottets gransk¬
ning af Statsråds-protokollen skulle gälla regeringssystemet i sin hel¬
het betraktadt. Utskottet synes icke gilla denna åsigt. Det har sökt
neddraga denna granskning till de minsta detalj-frågor. Skulle äfven
någon mindre fråga falla inom 106 och 107 §§:nes bestämmelser, anser
jag, i det allmänna bästas intresse, eu sådan omständighet vara af min¬
dre vigt, än ett bedömande af regeringssystemet i- sin helhet skulle
varit. "Ett ordande om sjelfva detta system är just här på sitt ställe,
hvarigenom Regeringen må få kännedom om landets tänkesätt, utan att
man dermed må afse anmärkningsanledningen efter 106 och 107 §§.
En talare har sagt, att Regeringen bör lofordas för det den utvecklat
mycken kraft, både i yttre och inre förhållanden. Jag förbigår denna
strof, för att uttrycka min önskan, att den hade varit visare.
En annan har framställt obetydligare anmärkningar, hvarå en leda¬
mot af Konstitutions-Utskottet svarat: att, om samme talare hade inlem-
nat dem till Konstitutions-Utskottet, så skulle de blifvit besvarade. Då
dessa anmärkningar hemfalla under sådana åtgärder, hvarom Statsråds¬
protokollen gifva upplysning, trodde jag, att Utskottet om dem skulle
tagit tillräcklig kännedom, för att den värde ledamoten kunnat, vid detta
tilTfäile, ingå i svaromål, rörande desamma. Men Utom oss återkomma
till regeringssystemet och hvad som rörande detsamma må vara klan-
dervärdt. I fråga om försvarsverket, så hvad angår arméens förseende
med tidsenliga vapen, anser jag, beställningen af Wredeska gevär vid
våra faktorier, hvilkas tillverkning ännu fortgår, borde varit för länge
sedan återkallad och ny beställning afslutad om tillverkning af Reming-
tons gevär. Under en tid, då alla Europas stater rusta sig till strid,
är hvarje minut i dubbelt hänseende dyrbar för ett land, som, obetyd¬
ligt till sina försvarskrafter, befinnes utan tidsenliga vapen.
Angående det fasta försvaret, har en talare uppgifvit tillståndet,
rörande batterierna på Kungsholmen. Skulle vår krigsstyrelse vara till
den grad bedröflig, som dessa uppgifter innebära, så måste vi erkänna,
att den förtjenar kritikens skarpaste gissel.
I fråga om hushållning med Statens medel, lärer det val icke kun¬
na bestridas, att byggandet af jernvägar med endast några millioner
årligen, icke tager i anspråk eu personal, hvilken kostar Staten så störa
summor, som de vår jernvågsstyfelse årligen sluka.
Den stora misshushållning, som eget- rum i detta hänseende och
i öfrigt, hvad jernvägs-administration angår, och som blifvit vid detta
riksmöte i särskild motion ådagalagd, bevisar mer än mycket annat,
att vår Regering i fråga om hushållning icke förtjenar pris.
Skatternas tillvext under olika former är ett karaktersdrag, vid¬
lådande detta system, oaktadt allt hvad dess lofsjunga^ för detsamma
Del) !3 April, f. m.
331
må anföra. Hafva icke de tryckande kommunal-skatterua sitt ursprung
ur detsamma? Hafva icke de jorden vidlådande grundskatterna, genom
den tullfrihet det hos oss tillämpade frihandels-system lemnat för kon-
sumtions-varorna, blifvit mera tryckande än förr, derigenom, att man
till verldskonkurrens upplåtit jordbrukets produkter? och slutligen, huru
tillvägagår man vid skatternas förvandling, hvarpå såsom exempel må
anföras aflösningen af tionde-skatten för presterskapet? Har icke denna
aflösning, som blifvit fiffigt nog sammanförd med reglering af prester-
skapets löner, aflupit så, att församlingarne betungats med vida större
pålagor, än hvad de förut fingo vidkännas?
I fråga om vårt för industrien ruinerande kredit- och bankväsen,
har Ständerna, vid åtskilliga riksdagar, väckt styrelsens uppmärksam¬
het på nödvändigheten af tidsenliga förbättringar. Tid efter annan hafva
koimtéer varit i denna syftning nedsatta och afgifvit förtjenstfull för¬
slag, men det oaktadt har Regeringen icke funnit anledning föreslå Riks¬
dagen några väsendtlig» förändringar till det ondas afhjelpande. Yet
man då icke att frihandels-system, utan tidsenligt bank- och kredit¬
väsen, är ohållbart? Hvad gagnar det att draga oss i nya national-eko-
nomiska systemer, då man icke vill eller förmår konseqvent genomföra
dem? Hvad gagnar det, till ett talesätt öfvergångna, predikandet om
sparsamhet, då man icke i kredit-lagstiftningen och finansväsendet ned¬
lägger vilkorcn derför? Veta då icke våra radikale frihandelsmän, att
individen, liksom folken, uppfostras till sparsamhet medelst principer och
lagar, som befordra hushållning och att, om man inrättar bank- och kredit¬
väsendet hos oss, såsom hos andra nationer, äfven Svenska folket bliv
hushållsaktigt och sparsamt? Men till en början böra dessa frihandels¬
män erinra sig, att det skuldsättnings- och konsumtions-system, de in¬
fört i vårt land, varit den sämsta vägen dertill. Och slutligen, huru vår¬
dar man sig om den allmänna hushållningen för fyllandet af statsbe-
hofven? Den stora statsbristen talar tillräckligt härom, hvarförutom
Kongl. Maj:t nådiga Proposition ger oss vid handen, att vi måste öka
de direkta och indirekta skatterna. Då, utan tvifvel, Statens minskade
inkomster stå i det närmaste sammanhang med vårt frihandels-systems
verkningar, och vår Regering både lefvat och verkat för detsamma så¬
som en lifafråga, så måste ock Regeringen vara ansvarig för de deraf
uppkommande fö 1 jderna.
Att, under sådana förhållanden, vår Regering icke, i frihandels¬
systemets anda, föreslagit en accis å cigarrer och tobak, som, utan att
blifva särdeles tryckande, lätt kunnat uppbringas till 8 millioner, hvar¬
igenom den för industrien högst menliga direkta beskattningen kunnat
undvikas, väcker förundran och inger icke mycket förtroende för dess
finansiela förmåga och insigt i det verkliga frihandels-systemet. Med
anledning af detta, och med den kännedom jag har om nöden i landet,
och om den ruin som hotar oss alla, så stor, att efter uppgift i en socken
— Oskars församling af södra Kalmar län — hvarje hemmansegare är
och varit under utmätning; så frågar jag, om man kan ega skäl att
prisa vår Regering och dess statshushållnings-system?
Jag tror att förhållandena äro så oroande, att vi måste söka fram¬
hålla dem, såsom de äro, på det att de, som sitta på tinnarne af temp¬
let må få kännedom om, huru det står til! nedanom dem. Men då jag
Dcu 13 April f. in
332
icke finner hvartill det skulle tjena att yrka något ansvar under närva¬
rande förhållanden, så vill jag icke begära någon återremiss. Ja» har
blott velat uttala mina åsigter och får yrka derpå, att Betänkandet läg-
ges till handlingarne.
Herr Waern: Mycket af hvad här i dag åt talare med i (ifrigt
väsendtligt olika åsigter yttrats, angående den förändrade ställning, som
Regeringen efter Representations-reformen intager till Riksdagen, torde
vara sannt och lägligt. Alla här uttalade åsigter kan jag dock ej bi¬
träda. Den förste talaren ansåg Konstitutions-Utskottets decharge¬
betänkande böra vara en svarsadress. Häri kan jag ej instämma; i an¬
dra länder är afgörande} af svarsadressen af högsta vigt, enär Repre¬
sentationen ej eget något annat tillfälle att mot Regeringen uttala sitt
förtroende eller sin misstro; hos oss deremot behöfves ej detta, ty Re¬
presentationen eget- så många tillfällen att uttala sina åsigter. Vår fri¬
het är i detta afseende så utvecklad, att vi ingalunda behöfva upptaga
några utländska seder och bruk. Jag nämner detta med speciel hän¬
syn till hvad bär yttrats om att Regeringen borde uppträda såsom le¬
dare, borde bilda en majoritet omkring sig. Ingen kan högre än jag-
önska, att Regeringen åtnjuter förtroende och i allmänhet kan påräkna
majoritet för sina förslag, men jag önskar också att detta inflytande ej
måtte vinnas annorlunda, än genom öfverlägsenhet i talanger, genom
ett verkligt förtroende till Regerings-medlemmarnes skicklighet och om¬
döme. Jag vill således ej, att Regeringen skall uppträda såsom ledare
af ett parti, hvilket a priori understödjer Regeringens förslag, icke der¬
före att de kunna vara göda och nyttiga, utan derföre att partiet ej får-
förlora någon votering. Gild bevare oss för en sådan partistyrelse; den
motarbetar alla reformer.
Från dessa allmänna satser öfvergår jag till några mot den nu¬
varande Regeringen framställda anmärkningar. Sedan den talare, som
först yttrade sig, framställt några detaljanmärkningar, på hvilka jag nu
ej vill inlåta mig, skildrade han, huru tryckt landets ekonomiska ställ¬
ning i allmänhet vore. huru utmätningar hörde till ordningen för da¬
gen etc. En annan talare, hvars konstitutionela åsigter jag med nöje
delar, fortsatte denna målning; han visade, hurudant allt här i landet
kunde och borde vara beskaffad^ om allt vore väl bestäldt, samt fram¬
höll derefter, så vida jag rätt uppfattade hans ord, landets nuvarande
tillstånd såsom en bjert kontrast mot den af honom förut gjorda mål¬
ningen, och vår Regering såsom ansvarig härför. Den siste talaren bär
gått ännu längre än någon af de föregående, och har vidlyftigt ordat
om nöden i landet, om den i allo bedröfliga ställningen etc., och har
anklagat Regeringen såsom vållande härtill. Försöken att i detta af¬
seende kasta skulden å Regeringen, erinra om Gustaf Wasas yttrande
till de upproriske Dalkarlarne: »om det regnar, klandren i mig, och om
solen skiner, så klandren i mig också.» Icke är väl Regeringen orsa¬
ken dertill, att en del af landets innevånare skuldsatt sig och att deras
svårigheter ökats derigenom, att den utomlands rådande krisen sträckt
sig äfven till oss! och huru skulle Regeringen hafva kunnat afhjelpa
detta? Jag är tvärtom tacksam mot Regeringen just derföre, att den ej
vidtagit några mått och steg, som skulle leda till ett förmynderskap i
Den 13 April, f. ro.
333
det enskilda lifvet. Alla dylika försök att inverka på det enskilda affärs-
lifvet — vår ekonomiska historia är rik på exempel i denna väg — hafva
ej lcdt till annat än ställningens försvårande. Jag kan således på intet
vis biträda något mot Regeringen i detta fall uttaladt missnöje.
I afseende å de här framställda smärre anmärkningar, förklarade
en ledamot af Stats-Rådet, att han ansåg 57 § Riksdags-ordningen lägga
hinder i vägen för honom att deröfver förklara sig. Detta kan hafva
någon grund i afseende å befordringsfrågor, men ej eljest. Jag fordrar
ingalunda, att Regeringen förklarar sig öfver ifrågavarande anmärknin¬
gar, ty de förtjena ej något svar, men om några vigtiga frågor hade
förekommit, så hade man haft rätt att vänta meddelanden från Regerin¬
gen. Stats-Rådet,s ledamöter måste vara beredde att yttra sig öfver alla
vigtiga regeringsbeslut, när tid och ställe dertill föranleda, och vid de-
charge-betänkandet kunna alla vigtiga frågor förekomma,
Flere talare, synnerligen Herr Wallenberg, hafva uttalat åtskilliga
anmärkningar i afseende å försvarsverket, angående anskaffande af ka¬
noner, och dylikt. I sammanhang härmed hafva de yttrat sin önskan
att finna mera samhällighet hos Regeringens ledamöter, än hittills varit
fallet. Jag instämmer häri. Det torde nemligen vara vida rigtigare att
Regeringens förslag och åtgärder varmt understödjes af hela Regeringen,
att några reservationer icke förefinnas, än att, såsom nu torde vara hän¬
delsen, hvarje föredragande betraktas nästan såsom ensam ansvarig för
hvad han föredragit, så att äfven i ytterst vigtiga frågor de öfriga Stats-
rådsledamöterne ej anse lämpligt att motsätta sig hans förslag. Hvad
här i ett föregående sammanträde förekommit, angående fortifikations-
arbetena, ger verklig anledning till eu önskan, att förhållandet måtte
blifva annorlunda.
Då något vidare ej återstår för mig att tillägga, får jag sluta med
en anhållan, att Konstitutions-Utskottets förevarande Betänkande måtte
läggas till handlingarne.
Herr (trefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfär-
dadt till sammanträdets fortsättning kl. 6 e. in.
Herr Nordström: Då jag begärt ordet, för att uti förevarande
grannlaga ärende framställa en erinran, har jag väl icke glömt min
ställning, såsom en obetydlig länk i administrationen, men anser dock
min egenskap af representant böra på detta rum ensamt bestämma
mina handlingar. Den erinran, jag här vill göra, afser tullbemllnings-
rätten, hvars grundlagsenliga beskaffenhet blifvit, efter mitt omdöme,
vid utfärdandet af sednaste tulltaxa förbisedd, utan att likväl derom i
Konstitutions-Utskottets Betänkande något yttrande förekommer, och i
anseende hvartill jag anhåller att, få min mening såsom reservation i
protokollet för dagen införd. Äfven under nästföregående riksdag hade
såsom föremål för lifliga debatter och meningsbrytningar förekommit
den fråga, huruvida Regeringen kunde anses ega grundlagsenlig magt
att upphäfva eller nedsätta de tull,satser, Riksdagen funnit lämpligt
och skäligt att påföra särskilda, i tulltaxan upptagna artiklar, vid deras
införsel; och så vidt man af hvad dervid föreföll kunde sluta, syntes
den öfvervägande meningen varit den, att, med undantag för hvad ge¬
334
Det) 13 April, f, bi.
nom afsilande, fullt bindande traktater var ordnadt. Riksdagens beslut
i detta hänseende borde förblifva vid kraft.
Enahanda anledning som då förekommer äfven nu, att åter på
denna för det konstitutionela samhällsskicket i allmänhet och särskild t
för vår såkallade statsreglering vitala fråga fästa uppmärksamheten.
Då utgjorde tulltaxan den 24 Mars 1865 den närmaste anledningen:
nu utgöres den af tulltaxan den 16 November 1866. Uti sin under
nästföregående riksdag till Kong]. Maj:t aflåta a underdåniga skrifvelse
N:o 85 hade Rikets Ständer, med öfverlemnande af tulltaxan, meddelat
redogörelse för »de af dem beslutade jemkningar i afseende å införsels-
tullen», och bland de med införselstull belagda artiklar uppfört äfven
malen spannmål, eller mjöl af hvete och råg, gryn, ost samt jern- och
ståltråd, äfvensom koppar- och annan ej specificerad metalltråd; men
uti den under den 16 November af Regeringen till efterrättelse från
1867 års början utfärdade tulltaxa befinnas deremot alla dessa artiklar
vara förklarade Udd fria.
Det är icke den härigenom möjligen uppkommande minskning i
statsinkomst, hvarpå jag härvid fastar afseende; icke heller vill jag vid
detta tillfälle inlåta mig i något spörsmål om skyddstullarnes eller den
s. k. frihandelns företräden. Deremot är det den grundlagsenliga be¬
fogenheten af en sådan åtgärd, eller principen derför, som jag här vill
taga i närmare skärskådan och som jag, för min del, icke kan godkänna.
På. statsrättens område äro prejudikater genom sina följder af gan¬
ska stor betydelse. Det är derföre af så mycket större vigt att tillse,
huruvida de' ej må stå i strid med bestämd lag, som de häfdvunna bru¬
ken ofta der tillerkännas lika stor kraft som statutarisk lag, hvilken de
supplera och förfullständiga, antingen såsom särskilda momenter eller
såsom tolkning, der lagen saknar erforderlig tydlighet. .1 England t. ex.
der man förgäfves skulle söka någon statsrättslig akt, liknande den,
som vi ega och officielt benämna Regeringsform, hafva de statuter,
som finnas rörande Regeringens och Folkrepresentationens magt samt
den personliga friheten, ehuru härflytande från olika tider och anled¬
ningar och till sitt innehåll berörande endast de förhållanden, som när¬
mast föranledt dem, dock, tolkade i folkfrihetens intresse, genom til¬
lämpningen och bruket utbildat det innehållsrika konstitutionela system,
som man plägar kalla parlamentarisk styrelse. På statutarisk lag-
grundas nu ock i England rättigheten för Parlamentet (främst Under¬
huset) att bevilja skatter och afgifter (eller såsom det heter subsidier);
men utöfningen deraf har bruket i alla detaljer utvecklat, och så strängt
vidmagthålles grundsatsen dervid, att hvarje förändring i afseende å en
eller annan skattetitel, direkt eller indirekt, ehvad fråga är om förhöj¬
ning, nedsättning eller upphäfvande, uteslutande och allena tillkommer
Parlamentet. Sednast år 1860, i anledning af en tvist derom mellan
Öfver- och Underhuset, fattades på Regeringen förslag den resolution,
att Underhusets rätt att bestämma, förändra, förbättra, nedsätta eller
upphäfva skatter och afgifter oförkränkt skulle förblifva vid magt.
Sålunda betraktas denna fråga i det land, hvilket likasom Sverige
städse förstått att upprätthålla ett konstitutionelt statsskick, ett stats¬
skick, hvars kärna och fundamentala hörnsten just sjelfva skattebevill-
ningsrätten är. Hade ej denna hos oss funnits, stödd på urgammal
IX* n n April i. H».
■*
m
lag, skulle måhända under de tider, då periodiskt återkommande riks¬
dagar icke voro genom lag stadgade. Folkrepresentationen upphört att
vara annat, än ett historiskt minne. Må vara att, så länge en bestämd
periodicitet för riksdagarne ej var fastställd, sjelfva omständigheternas
magt kunde gifva Regeringen anledning och ett slags befogenhet att i
ett eller annat hänseende, beträffande skatter och afgifter, isynnerhet
tullafgifter, på förekomna skäl medlande träda emellan och, sub spe rati,
bestämma hvad rätteligen tillkom Riksdagen att bestämma. Det må
till och med medgifvas att ännu de tider, då riksdagarne endast hvart
femte år skulle sammankomma, sådant kunde hafva något skäl för sig,
men numera, sedan riksdagarne hvarje år skola sammanträda, torde
någon giltig grund icke kunna uppgifvas för en sådan behandling från
Regeringens sida af folkets sjelfbeskattningsrätt, som den, hvilken inne¬
fattas uti ofvan anförda exempel. Öfverraskande är det ock. att en
sådan uppfattning af förhållandet skulle söka göra sig gällande under
den riksdag, då det beslöts att den gamla formen för vårt konstitu¬
tionel statsskick skulle upphöra samt eu ny med årliga riksdagar in¬
träda, och att vid den första riksdagen efter den nya ordningen, Kon-
stitutions-Utskottet, oaktadt tulltaxan af den 16 November faller inom
dess gransknings-period, icke funnit något att dervid anmärka,
Tvä så beskaffade prejudikater, såra de ofvan anförda, uti eu så
vigtig fråga, skulle emellertid kunna tillvinna sig alltför stor betydelse,
om de ej i tid blefve till sin positiva rättsgrund närmare granskade,
och frågan blir då den, huruvida de kunna förenas med grundlagarnes
tydliga ord?
Ds Regeringsformen uti 57 § (jfr den 73:dje) kort, men bestämdt,
förklarar, att Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af
Riksdagen allena, blir det redan deraf en logisk omöjlighet att sluta,
att utömingen af denna rättighet skulle kunna tillkomma någon annan,
än Riksdagen allena, och således hvarken Regeringen allena, eller
Riksdagen gemensamt med Regeringen. Under erkännande att tull¬
satsernas höjande icke skulle tillkomma Regeringen, har man dock för
hennes förmenta rätt att upphäfva eller nedsätta dem under det af
Riksdagen påförda belopp, åberopat dels 89, dels 60 §§ Regeringsformen.
Tullbeskattningen skulle innefatta ett ekonomiskt ärende, hvars afgö¬
rande enligt 89 § skulle tillhöra Regeringen. Också torde ingen
vilja bestrida, att tullbeskattning är ett ekonomiskt ärende; men orimligt
vore att påstå, att det skulle höra till klassen af de önskning smal, på
hvilka Kongl. Maj:t enligt 88 S eger fästa det afseende, Han för
Riket nyttigt finner. Det ligger tvärtom i hvarje Regerings sanna intresse
att sjelf icke beröfva sig större eller mindre del af de medel för stats-
behofvens fyllande eller vårdande, dem Representationen efter hennes
egna, af den sednare godkända, förslag åt henne anvisat; och åter hvad
angår 60 §, kan lika litet af der förekommande förbud emot för¬
höjande, utan Riksdagens samtycke, af allmänna afgifter, af hvad be¬
skaffenhet som helst, något stöd för Regeringens ifrågavarande förmenta
rätt hemtas, först, emedan det skulle strida mot alla godkända tolknings-
reglor, att af ett negativum sluta till ett annat bestämdt positivum, eller
af föi-bud mot en viss handling, sluta att hvilken annan som helst vore
tillåten; och dernäst, emedan en sådan tolkning alldeles ovilkorligen
3.1S
Den 1.1 April, f. in,
skulle leda derhän, att det äfvenså skulle stå i Regeringens magt att
upphäfva eller nedsätta valla andra allmänna avgifter af hvad namn och
och beskaffenhet som helst», än allenast tullbevillningen, och således äf¬
ven den s. k. allmänna bevillning en, hvilken likväl numera, såsom ut¬
görande grund för valrätt och valbarhet, erhållit en icke mindre vigtig
politisk än finansiel betydelse.
Slutligen skulle sagda tolkning komma i uppenbar strid med det
stadgande i 61 §, som förklarar, att alla afgifter, som Riksdagen under
bestämda titlar beviljat, och af hvilka äfven åtskilliga andra än den s. k.
allmänna bevillningen äro af direkt natur, skola utgöras till slutet af
det år, hvarunder ny bevillning af Riksdagen fastställes (väl att märka:
fastställes); men alldeles ofattligt är, huruledes man kunde påstå, att
bevillningar och allmänna afgifter, hvilka derförinnan af Regeringen upp¬
häfva.? eller nedsättas, likväl utgöras till slutet af sagda år.
Af allt detta kan, efter min åsigt, någon annan slutsats ej dragas,
än att den i 57 och 73 §§ Regeringsformen fastställda regel och föreskrift,
att Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta, hvilket namn den all¬
männa skatten, afgiften, pålagan än må erhålla, skall utöfvas af Riks¬
dagen allena, innefattar rättigheten icke allenast att i allmänhet bevilja,
utan och att, enligt fulla betydelsen af ordet beskatta, allena bestämma,
förändra, upphäfva eller nedsätta beloppet af beviljade skatter och all¬
männa afgifter, af hvad namn och beskaffenhet som helst, utan någon
befogenhet för Regeringen att deruti, genom utfärdade, allmänna förord¬
ningar, för sin del, vidtaga eller anbefalla ändringar. Dermed öfverens-
stämmer äfven den grupp af §§ i Regeringsformen, som har afseende
på statsregleringen. I propositionen om Statsverkets tillstånd och behof
framställer Regeringen hvad Staten kan behöfva utöfver de s. k. ordi¬
narie inkomsterna och föreslår sättet, huruledes det genom bevillningar
må kunna fyllas. Uti detta tillgörande har Regeringen sin role anvisad
i fråga om beskattningen. Riksdagen åter tillkommer att pröfva be-
hofven, bevilja médlen, och att fastställa, huru mycket af det beviljade
beloppet skall för det ena eller det andra af de godkända ändamålen
användas. För visst och gifvet torde man väl få antaga, att Riksdagen
ej beviljar mer, än Regeringen begärt, eller de godkända behofven kräfva;
men då de anvisade inkomsterna naturligtvis icke kunna på siffran, eller
annorledes än approximativt, beräknas, sä skulle, derest öfverskott upp¬
står, detta komma till godo vid nästa statsreglering» uppgörande; hvar¬
emot, om brist visade sig, sådant i många afseenden skulle kunna ganska
menligt återverka på statsförvaltningens jemna och friska gång och hämma
verkställande magtens verksamhet.
Vid öfvervägande häraf visar det sig, huruledes det ur principiel
synpunkt voro alldeles oförenligt med allmänt väl, att åt Regeringen i
en konstitutionel stat medgifva rättighet att ensidigt upphäfva eller
nedsätta beloppet utaf någon af de bevillningar, Representationen, på
Regeringens förslag eller i följd af andra initiativex-, för godkända stats¬
behof anvisat. Hvarje sådan genom en allmän förordning till allas efter¬
rättelse kungjord åtgärd innefattar ju cn lagstiftningsakt, för hvilken i
grundlagen något berättigande måste kunna uppvisas; men, ehuru det
är alldeles uppenbart att. om grundlagarnes stiftare haft för afsigt att
medgifva
Den !3 April, f. ra.
33r
medgifva Regeringen i vårt samhälle en sådan, högst vigtig rättighet,
de ock skulle förstått att tydligt och klart uttrycka densamma och lämpa
de Ofri ga föreskrifterna rörande beskattningsrätten i öfverensstämmelse
dermed, återfinner man likväl icke något annat bestämdt stadgande i
detta hänseende, än att beskattningsrätten utöfvas på folkets vägnar af
Riksdagen allena. Rättigheten för Regeringen att i särskilda fall med¬
dela licenser är emellertid något annat. Utöfningen deraf gäller blott
något visst fall i anseende till särskilda dermed förenade omständig¬
heter, och erhåller i följd deraf ej heller karakteren af allmän regel
eller lag.
Man har under diskussionen talat om en parlamentarisk styrelse och
önskligheten af en sådan framför styrande Kamrar. Principen för en
sådan står likväl svårligen tillsamman med ett Konstitutions-Utskott,
som enligt grundlagen har ett uppdrag att utföra sådant som det, hvilket
åt vårt nuvarande Konstitutions-Utskott är anförtrodt; men visst är att,
om en sådan styrelse med homogena elementer så väl hos Regeringen
som Riksdagens majoritet hos oss skulle utbilda sig, skattebevillnings-
rätten vore den, en parlamentarisk styrelse allraminst skulle våga vid¬
röra, emedan den just utgör tyngdpunkten i den magt, Riksdagen eger
för att göra sina åsigter gällande i alla samhällets stora frågor.
Det. är möjligt att jag med detta mitt anförande kommer att stöta
vissa opinioner och läror för hufvudet, men som jag icke blifvit kallad
till representant endast för att säga angenäma saker för dagen, tror jag
mig icke hafva gjort annat än min skyldighet, då jag i protokollet för
i dag låter införa min reservation i afseende å det af Konstitutions¬
utskottet förbisedda förhållande, att de af nästföregående Riksdag med
införselstull belagda artiklar blifvit i sednaste af Regeringen utfärdade
tulltaxa förklarade vara tullfria.
Grefve Mö mer: Jag skulle icke hafva besvärat Kammaren med
att ännu en gång begära ordet i denna fråga, om jag ej blifvit upp¬
kallad utaf en af de talare, hvilka efter mig haft ordet, och som dervid
haft några till mig direkt rigtade yttranden, hvilka jag icke kan lemna
alldeles obesvarade.
Den värde talaren uttryckte sin tacksamhet till Regeringen för det
densamma utstrukit tullarne å en sådan nödvändighetsvara för den fatti¬
gare befolkningen som mjöl. Härvid är dock att erinra, att, enligt
Ständernas beslut, all omalen spanmål var vid införsel tullfri, likasom
allt annat mjöl än det af hvete och råg, och jag tror, att, vid jemförelse
mellan de olägenheter, som komma att drabba den fattigare befolkningen
genom den föreslagna förhöjningen å tullen på kaffe och socker, och de,
som densamma kunnat få vidkännas, om den beslutade tullen å hvete¬
mjöl och rågmjöl blifvit bestående, de förstnämnda olägenheterna i ej
ringa mån öfverträffa dem, som af sistnämnda tullsatser kunnat uppstå.
Den nödlidande delen af Svenska folket torde ej förbruka särdeles myc¬
ket hvetemjöl, ej ens rågmjöl. Det var emellertid ej ur nyttans och
ändamålsenlighetens synpunkt, utan hufvudsakligen från den rent kon-
stitutionela synpunkten, som jag ansåg att frågan borde betraktas. Det
är nogsamt bekant, huru mycket denna vid förra riksdagen omtvistades.
Ritsd. Prat!. 1 Afd. 22.
Den 13 April, f. m
33 *
och om Konstitutions-Utskottet nu utvecklat sin åsigt derutinnan, så
hade Riksdagen, genom att godkänna eller ogilla denna, kunnat gifva
sin tanke tillkänna, hvaremot Riksdagen för närvarande, ehuru enligt
107 § Regeringsformen allt hvad Riksdagen efter granskning godkänt
eller lemnat oanmärkt, måste anses hafva vunnit decharge, är förhindrad
att någon mening i frågan uttala.
Samme värde talare har vidare talat om partichefer och häntydt på
att anledningen till de af dessa gjorda framställningar vore att från
denna deras egenskap härleda. Några namn hafva visserligen icke blif¬
va nämnda, men då talaren i sitt anförande sysselsatte sig temligen
mycket med mig, måste jag antaga för icke alldeles osannolikt, att med
det fällda yttrandet syftades äfven på mig, och får jag då i sådant fall
genmäla, att visserligen personer finnas, hvilka äro benägna att hos andra
förutsätta dylika, mindre berömvärda motiv för deras handlingssätt, men
att jag ej kan vidkännas rolen hvarken af partichef eller oppositionsman.
Hvarje förekommande frågas egen beskaffenhet har bestämt mig att med
min röst understödja densamma eller att motsätta mig den. Då jag
funnit en af Regeringen framställd sak vara god och nyttig, har jag,
så vidt på mig kunnat bero, sökt befrämja densamma, hvaremot, om jag
funnit den annorlunda, jag har sökt att den bekämpa. Samma ståndpunkt
ämnar jag äfven framgent bibehålla.
Grefve Hamilton, Henning: I mitt förra yttrande sökte jag sorg¬
fälligt undvika att inkomma på någon fråga, hvilken icke blifvit af
Konstitutions-Utskottet behandlad, och då de frågor, som varit af Kon¬
stitutions-Utskottet vidrörda, varit af jemförelsevis ringa vigt och af
Konstitutions-Utskottet förklarats icke föranleda till någon anmärkning,
blef naturligtvis en följd, att mitt yttrande icke afsåg någon speciel
regeringsåtgärd. Det berörde endast en grundsats, hvarom jag ansåg
mig böra uttala min mening. Hvad som nu uppkallat mig är en vård
talares yttrande, hvilket i väsendtlig mån varit rigtadt mot mig. Jag
vill icke ingå i någon vederläggning af den värde talarens åsigter, så
vidt de rörde det parlamentariska styrelsesättet i allmänhet och frågan,
om ett sådant finnes hos oss eller icke, emedan det vore att missbruka
Kammarens tålamod, om jag ville försöka att komma öfverens med den
värde talaren, då det synes, att våra åsigter måtte vara temligen olika.
Men, så vidt hans yttrande gaf anledning att hos allmänheten framkalla
ett falskt begrepp om ställningen inom denna Kammare, anser jag mig
skyldig att upptaga det till besvarande. Här har ingen mig veterligen
klandrat Regeringens åtgärder. En talare uppträdde med anspråk, att
Konstitutions-Utskottet i vissa frågor, som syntes honom tvetydiga, borde
hafva lemnat upplysningar. Denna framställning ansåg den af mig åsyf¬
tade talaren berättiga honom att gifva den nyssnämnde talaren namn
af att vara chef för, hvad han kallade, Hennes Majestäts Opposition,
Om blott den omständigheten, att man hofsamt framställer ett tvifvel,
huruvida några regeringsåtgärder äro rigtiga, berättigar till en sådan
titel, så skulle det vara ensidigt att få veta, om icke deri talare, som
ensam ansett sig böx-a uppträda med ett ampelt loford öfver Regeringen,
äfven är chef för ett parti. Och, hvad heter detta parti? Med anled¬
ning af den värde talarena framställning om förhållandet inom denna
m
Des i 3 April, (. m.
Kammare och hans yttrande att jag icke kunde på mig tillämpa Perriers
ord: »vi äro i denna Kammare icke mera än fem, men vi hafva hela
folket bakom oss», så medgifver jag, att jag icke har rätt att säga så. Jag
har icke anspråk på att vara mera än en. Men, huruvida jag och de
med mig liktänkande kunna anses vara ett politiskt parti, som utgör
Kammarens minoritet, är den fråga som kan framställas och som väl
tål att besvaras. Jag erkänner och jag gör mig en heder af, att jag i
allmänhet delar åsigter med den, som af den värde talai-en blifvit kallad
chef för Hennes Majestäts Opposition. Men häraf skulle, om jag sam¬
manställer det med hvad den värde talaren i öfrigt yttrade, följa, att
jag ständigt skulle hafva befunnit mig i minoriteten. Han säde att i
allmänhet Regeringens förslag i alla stora frågor vunnit Representa¬
tionens bifall. Om den värde talaren ville vara så god och uppräkna
dessa frågor, skall jag uppräkna lika stort antal frågor, kanske äfven
lika vigtiga, der Regeringens förslag icke haft framgång. Det vore
besynnerligt, om jag skulle föreställa mig, att jag sjelf stått i minori¬
teten, då jag under hela statsregleringen icke tappat mera än en vo¬
tering, och i denna beviljade Kammaren hälften af hvad Kong], Maj:t
äskat, under det att jag påyrkade blott en tredjedel deraf. Jag tror, att vi
kunna glädja oss deråt, att under denna riksdag några politiska partier, af
hvilka ett motsatt sig Regeringens förslag och ett understöd! desamma,
icke funnits i denna Kammare, och min tanke är, att hvar och en
följt sin öfvertygelse, utan afseende å frågans egenskap af partifråga.
Bästa beviset härpå torde kunna sökas i den omständigheten, att just
vi, som blifvit kallade minoriteten, likväl i så många frågor kunnat
öfverensstämma med den s. k. majoriteten. Sådan har ställningen varit
inom Kammaren, och det är detta jag velat påpeka.
Herr Landgren: Det är ett sällsamt sätt, hvarpå man både inom
Utskottet och Kammaren angripit ministeren. Med det s. k. systemet,
för hvilket Regeringen skall stånda ansvar, förstår man hela det hejd-
lösa och öfverdådiga slöseri både i det enskilda och offentliga lifvet,
som under en följd af år utvecklat sig i vårt land. I Utskottet har
man fått emottaga ett memorial, som på flera sidor anställde den gräs¬
ligaste målning af den lyx, det frossande och drickande, som herrskar
i alla samhällsklasser, och i synnerhet i de högre regionerna. Ingen
vore mera än jag böjd att erkänna det befogade i sådana klagomål;
men då Utskottet icke kännt något köksdepartement inom ministéren,
så kan det icke heller af dessa utfall emot den enskilda lyxen kunnat
hemta några vapen för att angripa Statsråden.
Och i denna Kammare har nu en talare likaledes uppräknat eu
stor mängd nationel lidanden från alla möjliga håll, för att nedsätta
Regeringen. Man vill ställa Statsråden till rätta för det skuldsättnings-
system, som Representationen sjelf dekreterat. Om Fullmägtige i Riks-
gälds-kontoret misslyckas i sina låneoperationer, så skall detta också
vara Regeringens fel, ehuru Regeringen alls icke har att öfver dem
befalla. När en prestlönereglering, som af Riksdagen med mycken ifver
genomdrefs och af en föregående minister stadfästades, nu befinnes
tryckande, så skall skulden drabba den närvarande Regeringen. Här¬
med vill jag icke bestrida, att denna sak har sina betänkligheter, äfven
3<ö
Den 13 April, f. in¬
om man endast, afser presterskapets varaktiga fördel. Hela affärslifvet,
säger man vidare, är nedtryckt, kreditväsendet är förstördt, försvars¬
verket är i oordnadt skick. Hvad är meningen med alla dessa klago¬
mål? Vill man att Konstitutions-Uiskottet skall framlägga ett formulär
till syndabekännelse för riksdagsmajoriteterna vid denna och föregående
riksdagar, som dels beslutat eller godkänt de onda åtgärder, hvaröfver
man klagar, dels förkastat de reformer, som Regeringen föreslagit. Jag
känner ingen grundlag, som ålägger Utskottet ett så äfventyrligt och
troligen ovälkommet värf.
Att Utskottet icke å nyo rifvit upp frågan om Konungens rätt att
nedsätta tullen, torde icke höra blifva föremål för klander, särdeles som
väl ingen större utsigt är för handen, att den vid denna riksdag skulle
få någon annan lösning, än den, som blef slutresultatet af förra Riks¬
dagens öfverläggningar.
Herr Rydin: Med anledning af en anmärkning, som af eu värd
talare här straxt bredvid mig blifvit gjord i afseende å Konstitutions¬
utskottets uraktlåtenhet att taga under ompröfning den s. k. tullfrågan,
får jag upplysa, att denna utgjort föremål för Utskottets behandling,
men att Utskottet, då sista riksdagens Konstitutions-Utskott icke ansett
sig böra yrka något ansvar å Stats-Rådets ledamöter för begången olag¬
lighet i afseende å bestämmandet af tullfrihet, icke ansett sig kunna
meddela något yttrande angående denna fråga, vid det förhållande, att
Utskottet icke emottagit någon anmärkningsanledning i detta afseende.
klen- Reuterswärd: Innan diskussionen förklarats slutad, anhåller
jag, att få till alla delar instämma i den reservation, Herr Nordström
uttalat i afseende å Regeringens sätt att afgöra tullfrågor.
Herr Schartau: Då jag väl inser, att Kammaren är trött vid
denna långa öfverläggning, lofvar jag att icke taga många minuter i
anspråk. Jag skulle icke ens hafva ifrågasatt dessa, om jag icke nyss
hört ett försök göras i den s. k. förgyllarekonsten Detta har manat
mig att säga rent ut hvad som är min öfvertygelse. Jag skall icke
vidröra några specialiteter, men jag kan icke underlåta att säga, att
ehuru Konstitutions-Utskottet, måhända i brist på inkomna anmärk-
ningsanledningar, icke uttalat något ogillande af Regeringens system,
förefinnas dock några förhållanden af den beskaffenhet, att Representa¬
tionen icke bör försumma det tillfälle, som nu erbjuder sig, att derom
oförbehållsamt säga sin tanke. Det ena af dessa förhållanden är, att
efter all anledning inom Stats-Rådet utbildat sig den praxis, att chefen
för hvarje Stats-departement tillerkännes en slags sjelfrådighet, så att
de Ofri ga rådgifvarne åt honom öfverlemna afgörandet af alla frågor,
som tillhöra hans departement. Jag betvifla!’ ingalunda, att öfverlägg-
ningar om hvad som bör beslutas förutgå, men jag tycker mig ofta haft
anledning till den slutsatsen, att åt Departementschefen öfverlemnas att
ensam decidera och svara för beslutet. Jag anser detta icke rigtigt,
icke konstitutionelt. Regeringen bör handla kollektivt och bör akta sig
för att låta någon af dess medlemmar blifva sjelfrådig inom ett visst
fack. Det andra förhållandet är det intrång, som från Regeringsmagtens
Den 13 April, f. in.
341
sida blifvit gjordt å Representationens rätt i beskattningsfrågor. Jag
anser det i och för sig sjelf vara jemförelsevis en småsak, om en minsk¬
ning af ett par hundratusen R:dr kommer att uppstå i de statsinkomster,
som Rikets Ständer med sitt beslut afsett. att bereda Statsverket, men
hvad som är af långt större betydelse, är, att Regeringsmagten trott sig
om att förtrampa hvad som måste vara Folkrepresentationens rätt. Lagen
synes mig i detta fall vara så tydlig, att man icke kan annat än för¬
våna sig deröfver, att i våra dagar Regeringen kunnat förfara i tull¬
frågor så som den gjort. För mig är dock en tröst, att under den nya
sakernas ordning ett sådant förfarande icke lian komma att förnyas.
Jag får i öfrigt blott tillägga den anhållan, att Konstitutions-Ut-
skottets Memorial måtte läggas till handlingarne.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, framställde Herr
Grefven och Talmannen proposition derå, att Konstitutions-Utskottets
förevarande Memorial skulle läggas till handlingarne, hvartill svarades ja.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott inkomna Me¬
morial och Utlåtanden, nemligen från
Stats- Utskottet:
N:o 70, i anledning af återremiss å Stats-Utskottets Utlåtande N:o 25,
i fråga om eftergift af Kronans rätt till danaarf;
N:o 71, i anledning af återremiss å Stats-Utskottets Utlåtande N:o 29,
angående f. d. Ridderstolpeska egendomens användande till byggnad
för Telegrafverket;
Bevillnings- Utskottet:
N:o 17, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut angående tull-
bevillningen;
Särskilda Utskottet för frågor rörande försvarsverkets ordnande:
N:o 2, med anledning af väckta motioner rörande Landtförsvarets
ombildning och dertill hörande frågor m. m.
Herr vice Talmannen: Vid granskning af Bevillnings-Utskottets
nyss bordlagda Betänkande N:o 17, befinnes det innehålla förslag till
votermgspropositioner. Kammaren torde vid sådant förhållande finna,
att detta Betänkande bör sättas främst på föredragningslistan för nästa
sammanträde.
Detta förslag bifölls.
Kammaren åtskiljdes kl. nära 2 e. m.
In fidem
O. Brakel.
34?
Den 13 April, e, in.
Lördagen den 13 April 1867,
Kammaren sammanträdde k, 6 e. m.
Justerades två protokolls-utdrag för sammanträdet å f. m.
Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 28, i anledning af väckt förslag om utbyte
af stämpelpapper.
Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 22
och 23 sistl. Mars bordlagda Betänkande N:o 12, i anledning af väckt
förslag, om landtränterimedlens förräntande och tillhandahållande för
allmänna rörelsen.
Herr Faxe: Det förslag, som Kammarens Tillfälliga Utskott uti
ifrågavarande hänseende framställt, synes visserligen temligen oskyl¬
digt, då man blott begärt en skrifvelse till Kongl. Makt af innehåll, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om icke landtränterimedlen
kunde genom insättning i bankerna göras fruktbärande och för all¬
mänheten tillgängliga. Det kunde visserligen synas som det vore en
fördel för det allmänna, att få ränta på ränterimedlen; men frågan är
den, huruvida Staten bör antaga enskilda bankerna till sina kassa¬
kistor. Måhända vore det icke ur vägen, att fästa uppmärksamhet på
hvad, i en lika beskaffad fråga, Andra Kammarens Tillfälliga Utskott
hemställt. Detta har föreslagit, att Riksdagen skulle aflåta en skrif¬
velse till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Magt täcktes tillse, om
icke ränterimedlen kunde göras fruktbärande genom insättning i Riks¬
banken, i dess filialkontor, eller i sparbankerna. Kammaren behagade
således finna, att Andra Kammarens Tillfälliga Utskott ej ansett
lämpligt att göra enskilda bankerna till Statens kassakistor; men det
har deremot trott, att sparbankerna voro lämpliga härtill. För min
del tror jag icke, att sparbankerna skulle finna sig belåtna att erhålla
depositioner, hvilka skulle lyftas å vista; mig synes, som sparbankerna
härpå skulle kunna göra betydliga förluster. Beträffande det ifråga¬
varande förslaget, eller lämpligheten deraf, att Staten skulle til) en¬
skilda bankerna lemna ränterimedlen, så har Utskottet, såsom ett af
motiverna, åberopat att räntan, om man antog den till 3 procent, skulle
å ett medelbelopp af 2,500,000 R:dr utgöra för är 75,000 R:dr. Hvad
De;i i 3 April, 0. m.
343
först angår den beräknade räntevinsten, så måste den reducera sig till
två tredjedelar, eller 50,000 R:dr, ty annorlunda än på upp- och af-
skrifningsräkning lära val räntemedlen icke kunna insättas, då Ko¬
nungens Befallningshafvande icke kan veta, när de behöfvas, och för
medel, insatta på sådan räkning, betala enskilda bankerna — åtmin¬
stone icke Smålands enskilda bank — mera än två procent. Hvad
sedan beträffar beräknade medelbeloppet af i ränterierna innestående
medel, så har Utskottet kommit till denna summa genom att upptaga
de belopp, hvilka vid hvarje månads slut innestått i ränterierna; men
häremot kan anmärkas, att behållningen för den ena månaden skall
utgå i början af den nästföljande, och att, enligt gällande föreskrifter,
Konungens Befallningshafvande ej får af statsmedel innehafva mera, än
hvad som är behöfligt för månaden, och understundom innehar Ko¬
nungens Befallningshafvande knappt så mycket. Hvad Jönköpings län
beträffar, så, enär qvartalema der äro betydliga i anseende till utbe-
talningarne för Hofrätten, måste vid trenne qvartaler penningar reqvi-
reras från Statskontoret. Det enda fall, då enskilda bankerna möjli¬
gen torde komma att anlitas, vore, om inom något län större enskilda
depositioner blifvit gjorda; dessa kunde då insättas i enskilda ban¬
kerna. Om Kammaren hyser den önskan, att enskilda bankerna skulle
blifva Statens kassaförvaltare, så tror jag icke att bankerna kunna
emottaga medlen under andra vilkor, ån att de insättas på deposition,
ty, om de icke få någon tid på sig att låna ut medlen, utan skola
hafva skyldighet att utbetala dem ä vista, så våga de ej att utsläppa
dem i rörelsen, synnerligast som de icke ega betala dem i egna sedlar,
utan måste lemna Riksmynt. Jag har åtminstone aldrig tillåtit, att
ränterikassan skulle få bestå af annat än Riksmynt. Författningarne
säga nemligen, att Konungens Befallningshafvande ej får godkänna
annat än: qvittenser, postbevis och Riksmynt. Jag anser, på grund af
hvad jag anfört, att det icke vore lämpligt, om ränterimedlen insattes i
enskilda bankerna: och jag år fullkomligt förvissad, att, derest Riks¬
dagen kommer att besluta aflåtande! af den föreslagna skrifvelsen, de
myndigheter, hvilka Kong!. Maj:t icke lärer uraktlåta att höra, skola
afstyrka vidtagandet af en sådan åtgärd. Jag yrkar afslag å Tillfälliga
Utskottets ifrågavarande Betänkande.
Herr Fåhrseus: Oaktadt Utskottet väsendtligen modifierat inne¬
hållet af motionen, kan jag likväl icke finna Utskottets förslag tillfreds¬
ställande. Det torde få antagas, att Utskottet förnämligast hemta! stöd
för sitt förslag från storleken af de summor, hvilka månad efter må¬
nad funnits i ränteriernas förvar. Det tabellariska sammandrag, som
Utskottet vidfogat sitt Betänkande, utgör dock ej tillförlitlig grund
för beräkning af disponibla ränterimedel. Det innefattar nemligen ej
blott statsmedel, utan äfven »diverse verks medel», såsom exempelvis
landstingsmedel, lasaretts- och kurhusmedel, depositioner och många
andra. Då Staten ej har någon dispositionsrätt öfver dessa medel, så
av Jet klart, att de böra från sammandragets totalsumma afräknas;
och detta är så mycket mer i sin ordning, som hvarken motionären el¬
ler Utskottet talat om annat ån statsmedel. Jag har från Statskontoret
förskaffat mig en officiel uppgift på de i samtliga ränterierna befintliga
344
Den 13 April, e, in.
stats- och riksgäldsmedel vid hvarje månada slut år 1866; och deraf
visar sig, att samtliga ränteriernas behållningar, för månad räknadt, i
medeltal utgjort något öfver 1,200,000 K:dr i stället för 2,500,000 R:dr,
som Utskottet antagit. Härvid bör för öfrigt ihågkommas, att af de
större behållningarne, som funnos vid slutet af Februari t. o. m. Maj,
och som härrörde från kronouppbörden, samt de större behållningarne i
Oktober och November, som härrörde från uppbörden af bränvinsskatten,
författningsenligt borde till centralkassorna, Statskontoret och Riks-
gäldskontoret, oförtöfvadt inlevereras hvad för de löpande utgifternas
bestridande ej kunde erfordras. Derjemte får man ihågkomma, att,
ehuru i ränterierna öfverhufvud finnas större eller mindre behållningar,
händer det likväl esomoftast, att ränterikassorna blifva nära uttömda,
då reqvisitioner af försträckning måste göras ifrån centralkassorna. Un¬
der sådana förhållanden, kan man ej beräkna ränterikassornas fortgående
behållningar till mera än medeltalet af de sex öfriga månadernas be¬
hållningar, som utgör något mera än 600,000 R:dr, eller för hvarje
län omkring 28,000 Rulle Den ränteinkomst, som skulle kunna erhål¬
las af dessa medel, skulle följaktligen, efter den procentberäkning Ut¬
skottet antagit, blifva något mera än 800 Rall- för hvarje län, i medel¬
tal. Om meningen är, att sådana kontraräkenskaper skulle föras emel¬
lan ränterierna och enskilda bankerna, att man kunde se deras affärs¬
ställning till hvarandra, så behöfdes ovilkorligen ett särskildt biträde
härför, och då är det val klart, att den räntevinst, som kunde erhål¬
las, skulle åtgå för att aflöna ett sådant biträde, och den finansiela för¬
delen af förändringen blefve då för Staten ingen. Jag skulle ej haft
något emot, om det endast vore fråga om, att länsstyrelserna skulle
berättigas att i någon allmän bankinrättning — Riksbanken eller låne¬
kontor! — insätta kassabehållningarne och derifrån, efter behof, ut¬
tåga jemna summor ; men då, genom Utskottets förslag, är afsedt något
vida mera, måste jag, i den form det blifvit framstäldt, tillstyrka afslag
å detsamma.
Herr Hasselrot: Såsom den förste talaren yttrat, har motion
blifvit väckt äfven inom Andra Kammaren, om ränterikassornas öf¬
verflyttande på enskilda bankerna, hvilken motion behandlades af
Andra Kammarens Tillfälliga Utskott, som deröfver afgifvit Utlåtande.
Dervid inträffar det egna förhållandet, att, ehuru Tillfälliga Utskottet
anser det nyttigt för landet, om, på sätt motionären föreslagit, ränteri¬
kassorna gjordes fruktbärande genom att insättas i enskilda banker¬
na, kommer Utskottet likväl till det slut, att dessa kassor borde in¬
sättas icke i enskilda bankerna, men väl i sparbankerna. Derjemte
förefaller mig ett resonnement i samma Utskotts Betänkande vara af
beskaffenhet, att det, långt ifrån att, såsom Utskottet anser, tala för,
tvärtom talat emot ränterikassornas öfverflyttande på enskilda bankerna.
Utskottet säger nemligen: »Den vidt omfattande pröfning, detta ämne
påkallar, är Utskottet naturligtvis ej i tillfälle att deråt egna, utan
torde den höra öfverlemnas åt sakkunnige personer; men Utskottet kan för
sin del ej neka giltighet åt hvad motionären yttrat beträffande de en¬
skilda bankernås vederhäftighet och den ansvarighet derför, Staten på
visst sätt bör vidkännas, då det är Staten sjelf, som åt dessa banker
De;* 13 April, e. \d
m
gifver lagar för deras verksamhet och utöfvar kontroll å dessas efter¬
lefnad, likasom det måste erkännas, att, för don oförmodade händelse,
att det numera öfver hela landet utbredda nätet af enskilda banker drab¬
bades af en allmännare olycka, som vållade deras obestånd, den direkta
förlust. Statsverket såsom fordringsegare hos dem kunde göra af flera
eller färre innestående ränterikassor, vore obetydlig i jemförelse med
den, som hela landet vid en dylik tilldragelse skulle lida, och som utan
tvifvel skulle framtvinga Statens mellankomst till hela folkets och all¬
männa rörelsens hjelp». Utskottet medger således att, om förslaget
godkännes, Staten skall ikläda sig ansvar för enskilda bankernas för¬
bindelser, likasom Utskottet äfven antager att, om enskilda bankerna
drabbas af eu olycka, Statsverket ock skulle lida förlust, hvilken, enligt
Utskottets förmenande, vore obetydlig i jemförelse med den, som hela
landet vid en dylik tilldragelse skulle lida. Jag önskar för min del,
att Staten icke skall ikläda sig några förbindelser för enskilda bankerna
och att landet icke skall göra någon förlust på dem; hvarföre, och på
det Statens och enskilda bankernas affärer ej måtte blifva sammanblan¬
dade, jag yrkar afslag å Första Kammarens Tillfälliga Utskotts afgifna.
nu föredragna Betänkande.
Herr Bennich: Såsom motionär och ledamot af det Utskott, som
framställt ifrågavarande förslag, är jag skyldig och villig att försvara
detsamma. Jag erkänner, att jag gör det ogerna, då de två första ta-
larne, erfarne och aktade män, framställt betänkligheter deremot; men
jag hoppas, att Kammaren skall med tålamod och öfverseende lyssna
till mitt försvar. Det är. ej alldeles gifvet, att förslaget är olämpligt
derför att det röner motstånd af de mest erfarne. Kammaren torde hafva
sig bekant, att en lång embetsmannabana, en lång erfarenhet och eu
lång vana vid hvad som vant, alstra obenägenhet att afvika från det
gamla, äfven om det kan visas, att det bestående medför olägenheter.
Man har här åberopa! hvad Andra Kammarens Tillfälliga Utskott yttrat
och hemställt. Jag bekänner, att jag ej är beredd att respondera för detta
Utskott, likasom jag medger, att jag ej tillräckligt inser premisserna och
konklusionerna i dess Betänkande. Men jag hoppas att kunna visa,
det Första Kammarens Utskotts Betänkande bär rätta grunder. En
mycket ärad och af mig högt aktad talare har anmärkt, att den tabell,
som blifvit vidfogad Utskotts-betänkandet, öfver ränterikassornas belopp
vid hvarje månads slut vore i så måtto origtig, att den omförmäler äf¬
ven »diverse verks medel;» och att Statsverkets och Kiksgälds-kontorets
medel, som funnos i dessa kassors vård, ej på långt när uppgingo till
det . belopp, som uppgifvits. Jag ber först och främst få anmäla, att
denna tabell är icke mindre officiel eller pålitlig än den, som blifvit
af nämnde talare åberopad. En annan ledamot i Kammaren, som varit
Utskottets ordförande, är försedd med denna tabell, behörigen ofBcierad,
och skall sannolikt ej underlåta meddela Kammaren, att tabellen erhål¬
lits från Statskontoret. Under eu förfluten tid har den åsigten varit
rådande, att man borde i offentliga kassor, snart sagdt, uti särskilda fack
skilja emellan olika verks kassor; man skulle nödvändigt icke blott in¬
lägga medlen uti särskilda fack, utan ock bokföra dem särskilt; och
om man saknade medel i ett fack, skulle sådana från verket reqvi-
Dels 13 April. e. in
3IÖ
reras. Man fann att, genom en så beskaffad isolering af de särskilda
verkens medel, behof framkallades att hafva större kassa än som verk¬
ligen erfordrades; och slutligen har man kommit derhän, att man i den
gemensamma kassan sammanfört alla beloppen, som dit hafva influtit,
och från den gemensamma kassan anordnat hvad som till ena eller an¬
dra hållet behöfts. Följden häraf liar blifvit, att man stundom med
statsmedel gjort de särskilda verkens utgifter, och stundom med dessas
medel gjort utbetalningar för Statsverket. Med ett ord: man har be¬
traktat ränterikassorna som en enda; och hvarken Statsverket eller de
särskilda verken hafva härpå förlorat. Jag kan icke finna annat än att det
är för ränteri vården likgiltigt, om medlen som införas i kassan tillhöra
Statsverket, Riksgälds-kontoret eller »andra diverse verk, så snart den
kassa, som finnes, anses disponibel för alla; och då något särskilt verk
icke kan hafva högre rätt, beträffande vården om sin kassa, än Stats¬
verket om sin, så finner jag för min del ingen antaglig grund, hvar¬
före icke ränterimedlen, de må vara från ett eller annat håll, må kunna
göras räntebärande, på sätt Utskottet föreslagit. Nu är det ett obe¬
stridligt faktum, att Rikets samtliga ränterikassor vid hvarje månads
slut år 1866 utgjort de belopp, tabellen upptager. Det är tillika ett
obestridligt faktum, att dessa belopp, som vid olika tider varierat, dock
i medeltal utgjort omkring och något öfver 2« millioner R:dr. Likale¬
des är det. obestridligt, att under just den tid af året, då näringarne i
synnerhet äro i behof af förlag, då afsättningar både inom landet emel¬
lan olika orter, och exporten till utlandet är mest begränsad, ränteri-
kassorna uppgått till de högsta beloppen. Då det nu visat sig att un¬
der loppet af de månader, då rörelsen är tryckt, ränterikassan är rikast,
så framkallas naturligtvis det spörsmålet, om det ej vore klokt, om det
ej vore i näringarnes intresse att lätta tillgången till dessa hittills skrin¬
lagda kapitaler; och det är detta, som hufvudsakligen är åsyftadt med
motionen och med Utskottets förslag. Herrarne hafva ej förgätit, huru
för få dagar sedan eu liflig diskussion fördes, huruvida Riksbanken
skulle kunna, utan menligt inflytande på näringarnes förlagskauital,
leverera af sin vinst hvad af pluraliteten beslöts, eller 1,800,000 R:dr.
Man fästade sig då ej hufvudsakligen dervid, att Riksbankens säkerhet
skulle derpå äfventyra», utan fastmer, och med rätta, dervid, om närin¬
garne skulle lida deraf, att ett så stort belopp som 1,800,000 R:dr kom
att undandragas lånebehöfvandes hjelp. Första Kammaren lyssnade dock
icke till den framställda vådan af att fråndraga de lånebehöfvande den¬
na summa, utan beslöt, att Riksbanken skulle leverera sin vinst inom
årets slut. Nu visar tabellen, att ett belopp, motsvarande Riksbankens
vinst, och än mera skulle komma att hållas rörelsen tillhanda, om rän¬
terikassorna, i stället för att förvaras inom tre lås, fingo komma ut i
rörelsen; och, efter min uppfattning, skulle näringarne i alla landsändar
hafva lika stort gagn af att få, genom enskilda bankerna, dessa 2,500,000
R:dr, som att, genom Riksbanken, tillhandahållas 1,800,000 R:dr. Jag tror
ej att näringarnes behof af förlag blir bättre fyldt af 1,800,000 R:dr från
Riksbanken än genom 2,500,000 R:dr från de enskilda bankerna. Det
har blifvit anmärkt, att den räntevinst, »om Statsverket skulle kunna
erhålla, genom att insätta ränterikassorna i bankerna, ej komme att upp¬
gå till det belopp, Utskottet antydt. Naturligtvis är ränteinkomsten
Den i3 April, e. m.
3 i?
beroende deraf, om den ena banken ger 2 eller 3 eller någon annan
procent på det insatta kapitalet. Jag bär nu i dag fått höra att en¬
skilda banker finnas, hvilka gifva endast 2 procents ränta; jag vet, att
många gifva 3 och att en bankinrättning ger till och med 4 procent.
I hvad fall som helst, om Statsverkets inkomst blir 30,000 R:dr, 50,000
R:dr eller mera, så tror jag dock icke, att någon af dessa summor kan
betraktas såsom bagatell : och jag tror så mycket mindre, att Kammaren
betraktar det såsom bagatell, då här esomoftast voteras om anslag på
ett par tusen Riksdaler. Då motionen afser eu åtgärd, som skulle kun¬
na bereda Statsverket en inkomst på 75,000 R:dr - när man föreslår
å ena sidan en så beskaffad vinst, och å andra sidan att underlätta nä-
ringarnes behof på förlagskapital, så synes mig åtminstone, att ett så
beskaffadt förslag icke bör afvisas på sådan grund »att det går bra som
det går»; »att förslaget innefattar nyheter, om hvilka man icke vill höra
talas» m. m. Det finnes någonting, som, enligt min tanke, mycket mera
talar för detta förslag än både Statsverkets inkomster och det gagn, som
derigenom kunde beredas näringarne: det är nemligen en ännu knappt
anad betydelse deraf, att härigenom blefve en allmän sed att icke hafva
penningar skrinlagda, undandragna den allmänna rörelsen. Endast der¬
igenom blir det möjligt att framkalla besparing, att hvar och en, vare
sig det är Staten eller den enskilde, icke håller kassa, utan fastheldre
låter medlen komma till allmänheten. Det blefve en hushållsaktighet i
stort, som möjliggjordes, då kassorna insattes i bankerna. Här har inom
denna Kammare och, jag tror, äfven inom Andra Kammaren blifvit or-
dadt om det skadliga inflytandet af enskilda bankernas sedelutgifnings-
rfttt, och deras benägenhet att röra sig med egna sedlar, samt om den
ojemnhet i rörelsens gång, som deraf följer. Men hvilken utväg finnes,
som bättre möjliggör indragandet eller minskandet af denna sedelutgif-
ning och ger affärerna en mera betryggad gång än just det att låta de
kapitaler, som förut legat döda, göra tjenst på ett naturligare sätt än
hittills. Endast derigenom att Staten och de enskilde vänja sig dervid
att låta bankerna vara deras kassaförvaltare, blir det möjligt att tillfreds¬
ställa landets behof af rörelsemedel, med mindre anlitande af dessa
förhatliga sedlar, än hittills. Så länge hvar och eu ligger med sin
kassa, måste liqviden ske med sedlar: men inför man den goda seden,
som visserligen ej är af Svenskt ursprung, men icke mindre god för det,
att genom invisningar verkställa sina utbetalningar, så kan en betydlig
del af de obehöflig:! banksedlarne indragas. Rörelsen behöfver dem ej
och rörelsen kommer att gå bättre, på samma gång, som hushållsaktig¬
het och sparsamhet blir mera allmän. Jag tror, att förStaten finnes en
stor uppgift derutinnan att föregå med exempel af 'en allmän, välgö¬
rande kassaförvaltning, och jag tror att icke något medel gifves för Sta¬
ten att göra detta exempel mera allmänt, är att i hvarje landsort låta
Konungens Befallningshafvande hålla upp- och afskrift) ingsräkningar
med bankerna. Det är, genom dessa giroräkningar, som de i Europa
mest berömda och mest förträffliga banksystem bedrifvas. Det Skott-
ska banksystemet är uteslutande byggdt på giroräkning, och på sådan
upptaga Skottska bankerna det allmännas och de enskildes kassor. Kun¬
na vi tillgodogöra oss fördelen af ett ordentligt banksystem, så må vi
icke rygga tillbaka för ett steg sådant som detta. Att detta steg skulle
348
LVu 13 April, r. m
leda derhän, att det komme att medföra våda för Statsverket, vågar
jag säga vara ett alldeles obefogad! påstående. Att Statsverket skulle
härigenom inblandas i för dess trygghet äfventyrlig! ansvar för en¬
skilda bankerna tror jag icke. Liksom Riksbanken har under en
förfluten tid fått varning att icke sammanblanda sina affärer med
Statsverkets, har detta verk af förra tiders erfarenhet varnats att icke
sammanblanda sina affärer med Riksbanken; men detta har dock
icke kunnat leda derhän, att Statsverket numera anser det äfven-
tyrligt att insätta tillfälliga besparingar i Riksbanken. Statsverket blir
härigenom fordringsegare hos Riksbanken, och, genom det nu väckta
förslaget, skulle det blifva fordringsegare hos enskilda bankerna och
äfven i landsorten tillgodogöra sig sina besparingar. Jag tror ej, att
Statsverket skulle blifva ansvarigt för de enskilda bankernas förbindelser,
derigenom att det hos dem insatte sina besparingar, hvilka det skulle
ega rättighet att åter lyfta, icke vid anfordran, utan efter en kortare
tids uppsägning, ty endast derigenom komrrio enskilda bankerna i till¬
fälle att tillgodogöra allmänheten dessa besparingar. Utan att vara
blind för de anmärkningar, som möjligen med fog kunna framställas
emot de enskilda bankerna, utan att vara förfäktare af de enskilda
bankernas intressen, vågar jag dock till Kammarens bedömande och
begrundande framställa den frågan: Huruvida icke de enskilda bankerna,
såsom de äro organiserade, med den vidsträckta rörelse, de äro be¬
rättigade att utöfva, erbjuda fullt ut lika stor, om icke större säkerhet
för landtränterikassorna än landtränterierna, hvilka vårdas af en ränt¬
mästare, som, under det han kan hafva i kassan 200,000 R:dr eller der¬
öfver, ställt säkerhet för 1,500 R:dr Banko. Finnes någon enskild bank,
som ej erbjuder större säkerhet än räntmästaren? och har man erfaren¬
het deraf, att en enskild bank ej liqviderat sina förbindelser på för-
fallodagen? .Eller bär man rimlig anledning till den förmodan, att, om
någonstädes skulle ega rum en tillfällig stoppning, som dock ej in¬
träffat på de sista trettio åren, denna bank, med sina solidariskt an¬
svarige delegare, med sina utestående fordringar, icke skulle inom kort
tid verkställa sina liqvider? Sannerligen jag tror, att någon kan fram¬
kasta ett tvifvelsmål i sådant fall. Men nog betvifla!- jag, att Staten
har fullkomlig säkerhet, genom att lemna ränterikassan åt en enda per¬
son. Vi hafva i det fallet en och annan sorglig erfarenhet, som jag ej
behöfver att nu upprepa. Om nu så är —- och så är det — att Stats¬
verkets säkerhet är fullkomligt betryggad; om det, efter verställd un¬
dersökning, skulle befinnas att det vore lämpligt insätta ränterikassorna
i enskilda bankerna, att Statsverket skulle beredas en verklig inkomst,
att näringarne skulle, genom eri sådan förvaltning, få ett ökadt förlag,
hvaraf de äro i behof; — är det då skäl att vägra en undersökning, att
vägra vidtagandet af förberedande åtgärder för att nå ett mål, som
måste lända till mera sparsamhet än för närvarande eger rum?
Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.
Friherre af Ugglas: Det torde till eu början vara angeläget att
bestämma de medel, hvarom fråga är, ty medel hafva här blifvit sam¬
manblandade. Motionen talar ej om annat än statsmedel, och den kan
naturligtvis ej afse diverse verks medel, emedan Staten öfver dem ej
Den !3 April, t.
m
eger den dispositionsrätt, som berättigar till sådan förvaltning, som blifvit
ifrågasatt. Det år således endast fråga om stats- och riksgäldsmedel.
Håller man fast härvid, så visar det sig, att den tabell, som blifvit vid-
fogad Betänkandet, icke är fullt upplysande, enär den innefattar äfven
diverse verks medel. Frånskiljas dessa medel, så återstå, såsom Herr
Fåhneus redan anmärkt, 1,200,000 R:dr i stället för, såsom Utskottet
antagit, 2,500,000 Rall-. Skulle det nit kunna vara af väsendtligt gagn
att i enskilda bankerna insätta dessa 1,200,000 R:dr? Jag ber att till
en början få fästa uppmärksamhet på den fördel, allmänna rörelsen
häraf skulle kunna erhålla, och derefter huru mycket bankerna skulle
kunna begagna sig af dessa medel. För detta ändamål synes bäst, att
jemföra slutsiffrorna vid de särskilda månaderna; och jag ber då att få
begagna mig af denna tabell. I April månad är 1866 utgjorde samt¬
liga landtränteriernas kontanta behållning nära fem millioner; månaden
derpå hade det sjunkit med 11, million; månaden derefter med ytter¬
ligare 1,400,000 R:dr, och påföljande månad med ytterligare i million.
Således hade dessa behållningar, under loppet af fyra månader, vexlat
med öfver tre millioner. Med en kassa, som undergår så hastig och
stor vexling, hemställer jag, om det är möjligt eller egentligen tänkbart,
att den skall kunna tillgodogöras allmänheten; och om detta icke är
förhållandet, så vill jag hemställa, om den lilla räntevinst, som kan
uppkomma, då summan blifvit till sin behöriga storlek reducerad, upp¬
väger de olägenheter och de besvär, hvilka skola blifva en följd af
ränterikassornas insättning i enskilda bankerna. Jag ber att få fästa
uppmärksamheten på eu fråga af stor vigt, Det är bekant, att det är
förbjudet emottaga privatbankssedlar i allmänna uppbörden. Att sådant
likväl sker, vet man visserligen, men det är, icke på grund af lag, utan
till följd af det förtroende, uppbördsmännen hysa för enskilda bankerna.
Om man nu föreskrefve, att ränteribehållningarne skulle insättas på
tipp- och afskrifningsräkning i enskilda bankerna, så skulle naturligtvis
häraf följa, att det måste stadgas såsom lag, att privatbankssedlar fingo
antagas i allmänna uppbörden. För min del hyser jag ej betänklig¬
heter vid att inom mitt län dylika sedlar emottagas i uppbörden, men
jag vill ej att detta skall ske på grund af annat än förtroende; och
just härigenom tror jag, att en välgörande kontroll kan utöfvas på en¬
skilda bankerna. Dessutom finnes ett annat skäl, hvilket, ehuru möj¬
ligen af enskild beskaffenhet, jag likväl ej anser mig böra förbigå. I
fall ränterikassorna skulle insätta* i enskilda bankerna, så skulle Staten
derigenom för sina utbetalningar blifva beroende af enskilda korpora¬
tioner, hvilkas bestånd är fullkomligt obekant. Enskilda bankerna be¬
stämde sjelfva hvilka tider deras kontor höllos öppna, och när pennin¬
gar fingo uttagas. Härigenom skulle uppkomma en sammanblandning
af statskassan och enskilda bankernas, som vore allt annat än önskvärd.
Men det hufvudsakliga skälet, hvarföre jag anser, att Betänkandet icke
bör bifallas, är det, som jag nyss nämnde, att, då summan reduceras
till sitt rätta belopp, detta är dels så obetydligt och dels så vexlande,
att derigenom något stort gagn för det allmänna eller egentlig ränte¬
vinst för Staten icke kan uppkomma, Dessutom skulle frågan i öfrigt
komma att medföra ganska mycket besvär och icke obetydliga olägen¬
heter. Jag anser mig till sist höra fästa uppmftrsamheten derpå, ätten
Dftu 15 April, tf, m
likartad fråga, ehuru då under eu något mera utsträckt form, vid förra
riksdagen blifvit väckt, men af Rikets Ständer afslagen. Med Herr
Fåhrseus skulle jag gerna instämma deri, att Konungens Befallnings¬
hafvande borde ega rättighet, men ej skyldighet att i Riksbanken och
dess afdelningskontor göra insättningar; men jag kan ej vilja, att eu
sådan rättighet skulle utsträckas till enskilda bankerna.
Till följd af hvad jag nu anfört, anser jag mig böra yrka afslag å
ifrågavarande Betänkande.
Grefve Mörner, Carl Göran: Atskillige talare hafva redan yttrat
sig så omständligt rörande denna fråga, att vidare ordande borde kunna
anses öfverflödigt; men jag kan likväl icke underlåta att äfven säga
några ord i detta ämne. Jag vill då till en början anmärka, att det,
enligt mitt förmenande, icke skulle för allmänheten blifva någon vinst,
om ränterikassorna öfverflvttades till enskilda bankerna, i synnerhet
derest, såsom den talare, som yttrade sig näst före den siste, framställt,
Konungens Befallningshafvande skulle, genom anvisningar på enskilda
bankerna, verkställa utbetalningarne. Det vore då ej nog, att man in¬
funne sig hos Konungens Befallningshafvande och der väntade, till
dess anvisningar erhöllos, utan man skulle sedan inställa sig på den
enskilda bankens kontor å den tid, som densammas styrelse funnit, för
godt bestämma att kontoret skulle hållas för allmänheten öppet. Man
skulle således nödgas att besöka två olika ställen och kanske till och
med på olika dagar för att utfå de belopp, som under närvarande för¬
hållanden genast å landtränteri tillhandahållas. För allmänheten skulle
således omgång och tidsförlust samt tilläfventyrs äfven ökade kostnader
kunna vara att emotse.
Det har redan blifvit af andra talare anmärkt, att, genom den före¬
slagna ordningen, skulle Statens och de enskilda bankernas kassor sam¬
manblandas; och en sådan sammanblandning bör man, enligt min tanke,
undvika. Visserligen kan Staten icke, derigenom att den hos enskilda
bankerna insätter medel på upp- och afskrifningsräkning, komma att
ikläda sig någon ansvarsförbindelse för dessa banker; och ett så be¬
synnerligt påstående har ej heller, så vidt jag kunnat fatta, blifvit af
någon framstäldt; men, att Statens tillgångar kunna äfventyras deri¬
genom, att de insättas hos och således sammanblandas med de enskilda
bankernas medel, lärer väl icke kunna bestridas; ty dessa banker
kunna ju möjligen, äfven de, komma på obestånd. Man har till förmån
för förslaget anfört, att, genom förändringen, skulle allmänna rörelsen
kunna erhålla ett förlagskapital under den tid af året, då den vore
deraf mest i behof, eller vid den tid, då, efter det kronouppbörden in¬
flutit, ränterikassorna hafva stor tillgång på medel. Jag ber att häremot
endast få erinra, att, om under någon tid af året stora behållningar
finnas i 1 an d trän te ri e rn a, så böra de öfversändas till Statskontoret, hvil-
ket genast insätter dem i Riksbanken, och att de således genom denna
myndighets försorg snart åter komma allmänna rörelsen tillhanda. Om
stora summor en längre tid blifva qvarliggande i landtränteri erna, så
härrör detta från en brist på anordning, som ej bör lemnas oanmärkt.
För min del skulle jag gerna so, att sådana förändringar med sjelfva
uppbörden vidtogo», hvarigenom ett skrinläggande af medel i Statens
Dest IS April, e. in.
351
kassör i möjligaste måtto förekommcs; och att icke större belopp på eu
gång uppburos, än Statens behof oundgängligen kräfde. Detta insam¬
lande på en gång af betydligt större penningesummor än som för till¬
fället behöfvas, bör och kan afhjelpas. Men är det sannolikt att hjelp
i detta hänseende skulle komma att vinnas, om enskilda bankerna fingo
sig anförtrodd förvaltningen af Statens icke för ögonblicket erforderliga
medel? Jag tror det icke, ty uppbördsmännen, hvilka naturligtvis finna
det beqvämare att på en gång inkassera hela uppbörden, än att hafva
besvär dermed två, tre eller fyra gånger om året, skulle, vid sina be¬
mödanden att förhindra en för det allmänna så önskvärd förändring,
få ett ganska godt och kraftigt stöd af det mägtiga bankintresset, som
redan vetat att i många fall göra sin talan gällande, och vid våra riks¬
dagar dikterat åtskilliga beslut. Det har redan af andra talare blifvit
anmärkt, att räntevinsten för Statsverket skulle blifva obetydlig, och
det tror jag också. Man måste nemligen antaga, att icke hela ränte-
kassan kan insättas i enskilda bankerna, utan att åtminstone någon
mindre del beliöfver vara disponibel. Tager man då ifrån den beräk¬
nade summan hvad som i ränteriet borde finnas qvar, och besinnar huru
låg den ränta är, hvilken beviljas för medel, som i enskilda bankerna
insättas på upp- och afskrifningsräkning, så framstår klart, att ränte¬
vinsten blifver högst ringa.
På dessa i korthet af mig antydda skål, yrkar jag afslag å Utskottets
Betänkande.
Herr Nordenfeit, Enar Wilhelm: Den förste talaren — min
ärade vän ifrån Småland — började sitt anförande, rörande ifrågavarande
Betänkande, dermed, att han icke ville förneka, att skrifvelse!» vore
oskyldig. Jag tackar honom för detta beröm. Oskulden är en så rar
blomma, att man ej anser sig stött, då någon säger att hvad man gjort är
oskyldigt. Det har doftet af en ren afsigt, felfrihet etc. Det är ej ofta
fallet, att man med fullt skäl kan säga något vara oskyldigt. Skulle
denna min ärade vän velat förblanda detta begrepp — såsom man någon
gång gör — och menat, att den föreslagna skrifvelsen vore enfaldig, så
beror en sådan uppfattning på tycke och smak; den är icke absolut,
utan beroende på bedömandet hos den, som talar. Jag vill således ej
förneka att både oskuld och enfald finnas i förslaget, men jag både kan
och vill visa att, huru enfaldigt det ock må vara, det dock icke blifvit
framstäldt utan tanke på den nytta, det kan medföra, och jag har ej
heller uraktlåtit att för mig göra klart, huru följden af skrifvelsen skulle
blifva. Till att börja med, får jag säga, att jag ej kan fatta skilnaden
emellan statsmedel och särskilda verks medel. Jag vet visserligen, att
i ränteriet finnas medel af flera olika slag, men då dessa medel öfver-
lemnas i Kronans vård, emot Landshöfdingens qvitto, äro de att betrakta
såsom Kronans medel, ty de läggas icke i någon särskild låda, utan
gå in i den allmänna kassan. Således kan jag för min del ej finna
någon våda dervid att äfven dessa medel insättas i enskilda bankerna,
då det sker på sådant sätt, att den, som har dispositionsrätt öfver dem,
alltid kan utfå det, hvartill han är berättigad. "Nu har jag tänkt mig
saken så — ej såsom motionären, att hela ränterikassan skulle insättas
i enskilda bankerna, eller att de, hvilka skulle göra inbetalningar till
Dtiu' 13 April, e, m.
3Ä2
ränteriet, aflemnade, i stället för penningar, depositionsbevis från ban¬
ken — att de belopp, hvilka förut blifvit nedsatta i ränterihvalfvet, skulle
insättas i en enskild bank. Som vi veta, så nedsättes alltid i kassa-
hvalfvet det, som öfverstiger ett visst belopp. Jag ser icke något hinder
derför, att dessa penningar, i stället för att läggas ner i hvalfvet, skulle
kunna insättas i enskilda bankerna. Jag har föreställt mig att, sedan
Kongl. Maj:t, efter inhemtande af samtlige Landshöfdingarnes tanke,
blifvit öfvertygad att ränterimedlen kunde, genom insättningar i banker,
göras fruktbärande och för den allmänna rörelsen tillgängliga, Kongl.
Maj:t skulle utfärda skrifvelse, innehållande ingalunda en befallning,
rnen en önskan, att Landshöfdingarne, på eget ansvar, skulle göra så
mycket af ränterimedlen som möjligt fruktbärande. En sådan verkan
har jag tänkt mig af den utaf Utskottet föreslagna skrifvelse!!. Att dessa
medel skulle af privat-bankerna kunna användas på ett sådant sätt, att
de blefvo för allmänheten tillgängliga, vågar jag påstå. Min erfarenhet
visar, att i ränteriet i Carlskrona beloppet sällan understiger 30,000,
men ofta går öfver 100,000 R:dr. Om nu dessa penningar i stället stodo
i hanken, och denna erfor huru ofta uttagningar skedde, kunde banken
använda en betydlig del för allmänheten. Då några större summor be-
höfde uttagas, vore de sådana, hvilka skulle sändas till Stockholm, och
det erfordrades då icke, att banken lemnade sedlar, utan den kunde i
det stället draga vexel på någon bank i Stockholm, med hvilken den
hade affärer. Hvad räntebeloppet beträffar, så är det omöjligt att kunna
bestämma huru högt detta kan blifva. Det är gille:, att då det, som
insättes på upp- och afskrifningeräkning, icke kan få stå hela tiden,
man ej heller kan härå beräkna 3 procents ränta; men i ränteriet finnas
deponerade medel, hvilka innestå 1, 2 eller 3 år, och dem kunde man
insätta på deposition och för dem betinga sig högre ränta. Den ränte-
vinst, Utskottet beräknat, har visserligen synts mig för hög, men jag
ansåg detta vara af en så underordnad beskaffenhet, att jag icke derför
ville reservera mig emot Betänkandet. Dessutom har jag icke så mycket
afse» den möjliga vinsten, utan fasthellre det gagn, orten kunde vinna
på en så beskaffad anordning. Denna nytta har blifvit dels förringad
och dels disputerad. Eu talare har sagt, att det vore lämpligare, om
man skickade hvad som icke erfordrades till Stats- och Riksgälds-kon-
toren, för att genom dem komma allmänheten tillhanda; men säkert är
att folket inom de särskilda orterna skulle häraf icke blifva synnerligen
betjenadt. Samme talare har också sagt, att det vore önskligt, om man
hade uppbördsmöte:! flera gånger på året, om man lät kronofogden resa
tre gånger i stället för eu. Ja! det der låter något! I andra länder
skulle det kanske hafva någon sanning för sig, men i vårt land icke.
I Sverige är det blott om vintren, allmogen har penningar. De hafva
då sålt sin säd, sin slagt otc.; och då kunna de med lätthet betala. På
sommaren, sedan de verkställt utsåningen, hafva de knappt brödföda;
och under den tid af året, som kallas »Olsmessokroken», slita de värst.
Jag tror således att folket icke skulle hafva någon fördel deraf, att de
finge på olika tider af året betala sina kronoutskylder. Man har äfven
talat om nödvändigheten af en ny tjensteman; men det kan jag icke
finna, ty, då räntmästaren, genom denna anordning, blef befriad från
eu
353
Dan 13 April, e, m.
«n icke obetydlig del af sina göromål - han slapp att, bland annat,
vid de säl skilda lnventeringarne och vid penningeremisserna, sortera
pennmgarne — kunde han mycket val åtaga sig den obetydliga bok¬
föringen, som kunde erfordras för affärsförhållandet emellan ränteri
och banken. Man har talat om privatbanksedlarne. Ja! det är icke
sagdt att de, genom den föreslagna anordningen, skulle komma att mera
ån hittills tagas i uppbörden. Men, om detta inträffade, tror ja°- icke
att det skulle vara vådligt, ty Landshöfdingarne, som, enligt Banldagen,
skalig kontrollera bankerna, hafva ofantligt lätt härtill genom detta förslag
hvarigenom ock en alltför stor sedelutgifning kunde förhindras, tv jag
år viss om, att Landshöfdingarne, — jag skulle åtminstone göra så —
då de uttogo penningar, skulle fordra att erhålla Riksmynt.
an nJbiStoÄ*"ig‘erfinner jag mig "h'“lä,en **» bif“u
i , <*refve ^ hrens vård: Utaf de af mina herrar kolleger, hvilka
hiflii rui SI?\ larfVa, Uå yr,ka.t obetingadt afslag och en obetingadt
bifall till Utskottets förslag; och jag ber derföre att också få yttra några
ord. Jag for ram de! vill ej gå så långt som någon af dem. Jag skulle
visserligen tro., att tillfällen kunna gifvas, då det vore skäl att insätta
ränterikassan i en enskild bank; men tillfällen kunna också gifvas då
det vore betänkligt. Jag kan derföre icke gilla Utskottets förlag, som
gai ut pa att till enskilda bankerna öfverlemna samtliga ränterimedlen
Uå vi sc efter huru det på ett och annat ställe förhåller sig med ränteri¬
kassorna samt huru det på samma ställe förhåller sig med dervarande
enskilda banks upp- och afskrifningsräkning, så tror jag häraf kan
dragas den slutsatsen, att det bör vara hvarken rättighet eller skyl¬
dighet . att i enskilda bankerna insätta ränterikassorna. Jag ser då i
en residensstad en bank finnas med upp- och afskrifningsräkning be-
larwm!? Slg,tl Inn™ !!:dr; men att ränterikassan uppgått till högst
180,000 och lägst 30,000 R:dr. Då en sådan fluktuation eger rum emel¬
lan maximum och minimum i ränterikassan, synes det icke vara lämp¬
ligt att insätta den. i enskilda banken. I en annan enskild bank, be-
!']f uiCnnnå l,6? residenssita,k belöper sig upp- och afskrifningsräkningen
till 144,000 Kull-, under det ränterikassan på samma ställe varierat e-
mellan 268,000 och 94,000 R:dr. Vid detta förhållande tror jag det icke
vara skak att Konungens Befallningshafvande skulle insätta medlen i
enskilda bankerna. Men i några residensstäder finnas lånekontor och
i dem skulle möjligen ränterimedlen kunna insättas för att tillo-odoo-öras
den allmänna rörelsen. Uti det län, der jag är anställd, har ränteri¬
kassan under en följd af månader, jag vill minnas under li år, utgjort
i medeltal 120,000. R:dr, och om dessa medel kunnat insättas i låne-
kontoret för att utlånas på kort tid hade det otvifvelaktigt varit af stor
fordel för allmänna rörelsen; och det är endast ur denna synpunkt, som
jag skulle vilja modifiera Utskottets förslag på sådant sätt, att läns¬
styrelserna i de residensstäder, der lånekontor finnas, tillätos i dem
insätta större eller mindre del af ränterikassorna. Ränterikassorna inne¬
hålla icke blott Statskontorets medel, utan äfven diverse verks medel
- det är sannt: men dessa diverse verks medel äro dock egentligen
Rik sd. Prot. 1 Afd. 6 2*3
334
Deri 13 April, e. nt.
icke annat än statsmedel; de tillhöra Fångvårdsstyrelsen, Arméfurvalt-
nin<ren och andra verk. Jag skulle för min del anse det lämpligt, om
Första Kammaren i någon mån beslutade ett likartadt förslag som det
af Andra Kammaren framställda; (let vill saga, att insättmngarne åt
ränterikassorna skulle inskränkas till Rikets Ständers Bank och låne-
kontoren Det är icke rätt att undanhålla den allmänna rörelsen sa störa
belopp, som de hvilka nu ofta för längre tid äro skrinlagda i räntenerna.
Herr Wall enberg: Jag måste bekänna, att för dem, som ej äro
intresserade af bankfrågor, måste det vara ganska förargligt, att vi dock
vid alla diskussioner skola så lätt komma in på kapitlet om bankerna
Här finnes nu blott den oskyldigaste tillstymmelse i veld den och likväl
hafva vi nu i snart två timmar diskuterat om de enskilda bankerna,
om den nytta de kunna göra, om deras säkerhet och om deras förmåga
att motsvara det förtroende, som visas dem, och att kunna på upp- och
afskrifnings- eller depositionsräkning mottaga landträntenernas medel.
För min del tror jag, att de ganska väl kunna mottaga dessa penningar
på sina räkningar, men jag tror icke att i sådant fall de störa forhopp-
nino-ar om hög räntevinst, som man här uttalat, skulle komma att rea¬
liseras Jao- tror ej, att man afen sådan åtgärd skulle komma att skörda
annan vinst än den, att man i det allmänna komme att vänja sig vid
att hafva bankoräkningar och dymedelst vänjde sig vid större ordning
i afseende på handhafvande af penningar. Om jag derföre tillstyrker
ifrågavarande förslag, vill jag dock ej dermed hafva afsett något bestämdt
påbud att Konungens Befallningshafvande måste insätta ränteriernas
medel i de enskilda bankerna, utan jag ville blott, att genom en sådan
författning skulle vara uttryckt, att det stode Konungens Befallnings¬
hafvande °öppet att, om de ansåge sådant vara skäligt, insätta ränteriernas
medel hos bankerna. Så långt skulle jag vilja gå, men ej längre. Det
har under diskussionen blifvit yttradt, att af den föreslagna förändringen
skulle följa, att man blefve tvungen att i Statens uppbörd mottaga en¬
skilda bankernas sedlar. Äfven i detta afseende tror jag, att det skulle
vara bäst, om det öfverlemnades åt Konungens Befallningshafvande att
i hvarje förekommande fall besluta, och det med så mycket större skäl,
som Konungens Befallningshafvande har närmaste tillsynen öfver dessa
banker, och således bäst kan vara i tillfälle att pröfva deras förmåga
att motsvara det dem visade förtroende. Man har i denna fråga ansett,
att en så ofantlig fördel skulle tillskyndas de enskilda bankerna genom
de insättningar, som skulle göras hos dem. Jag ber då att i största
förtroende få säga, att det just skulle blifva motsatsen, som skulle in¬
träffa. Ty det är för bankerna fördelaktigt att de_ hafva sina sedlar
utelöpande; men genom dessa åtgärder skulle de få tillbaka sina sedlar,
i utbyte mot hvilka sedan skulle uttagas Riksmyntssedlar, som skulle
remitteras till de allmänna kassorna. Innan jag slutar, ber jag att iå
vidröra ett litet Betänkande, som gerna kunde föredragas i sammanhang
med detta, och hvilket vi eljest kanske aldrig mer få tillfälle att vid¬
röra; det är det Betänkande, som blifvit afgifvet af ett inom Andra
Kammaren tillsatt Tillfälligt Utskott för behandlande af eu inom nämnda
Kammare väckt motion af alldeles enahanda syfte, som den nu ifråga¬
varande. Detta Betänkande visar huru kuriöst man kan uppfatta sådan»
Den 13 April, e. m.
355
saker som denna. Det börjar så vackert med att tala om enskilda ban¬
kernas vederhäftighet och den kontroll som öfver dem utöfvas, och slutar
helt besynnerligt med att tillstyrka en skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida icke landt-
ränteriernas medel kunde insättas i Riksbanken och dess lånekontor
äfvensom hos sparbankerna. Nog visste jag förut, att våra tillgångar
voro knappa och att vi rörde oss med små medel; men att dessa medel
voro så små, att de skulle anses hemfallna under sparbankerna, det hade
jag aldrig föreställt mig. Men det är nu så vanligt, att då man har
en sak, som kan vara bra för sig, så tror man genast att den skall duga
till allt. Så vill man, att hypotheksbanken alltid skall stå färdig med
penningar till utlåning, då det deremot väl torde vara naturligare, att
hypotheksbanken lånar upp penningar blott då, när den kan få sådana
mot billiga vilkor, för att kunna sedan på enahanda vilkor utlåna dem.
På samma sätt är det äfven med sparbankerna; dem vill man nu göra
till depositions-banker. Sparbankerna hafva till mål att uppsamla de
allraminsta besparingarne, och det är derföre ej för dem fördelaktigt,
att någon af deras kunder har allt för stor räkning; och skulle någon
af dem få sin räkning så hög, att den uppginge till omkring 1000
Riksdaler eller derutöfver, så underlåter säkerligen ingen klok spar-
banks-styrelse att samråda med sin fordringsegare om placerande af
denna summa mot någon obligation eller annat säkert papper. Dessa
institutioner vill man nu tvinga att på upp- och afskrifningsräkning
mottaga stora belopp, som skulle vara tillhands att genast vid anfordran
kunna uttagas, en åtgärd, som är alldeles stridande mot sparbankernas
natur, genom hvilken man nödgar dem att frångå sin bestämmelse och
undergräfver deras existens.
Af hvad jag nu yttrat framgår, att jag anser frågan vara af stor
vigt, om ej annat, så derföre att, såsom jag redan nämnt, folk derige¬
nom skulle vänja sig vid att hålla bankräkning och på detta sätt eko¬
nomisera i stort. I den syftning, att det måtte tillåtas de Konungens
Befallninghafvande, hvilka finna sådant lämpligt, att i de enskilda ban¬
kerna insätta större eller mindre del af ränterimedlen, liksom Kongl.
Maj:t redan förut tillåtit Konungens Befallningshafvande att vid pen-
ningeremisser begagna vexlar, får jag derföre instämma i förslaget.
Grefve Sparre, Eric: För min del måste jag bekänna, att detta
förslag förefallit mig synnerligen frestande; och då jag till följd af den
rörelse och industriel a verksamhet, som är rådande inom den provins,
jag tillhör, fått temligen öppna ögon för befolkningens behof och för
sättet till dettas afhjelpande, har jag verkligen haft benägenhet att bi¬
falla förslaget. Men jag kan å andra sidan ej neka till, att en sådan
sammanblandning af Statens affärer med privata institutioners, enligt
min öfvertygelse, ej kan bära sig i längden. Det skulle nemligen kunna
hända, att en sådan bank stoppade — och gjorde en det, så torde väl
flera följa med i olyckan — och Statens medel skulle på detta sätt
äfventyras. Den kris, som en sådan händelse skulle framkalla, blefve
nog kännbar ändå, utan att behöfva ökas derigenom, att Staten vore
fordringsegare. Den räntevinst, man väntat af den föreslagna åtgärden
att insätta ränterimedlen uti de enskilda bankerna, tror jag skulle blifva
356
Den i3 April. e. m.
ganska obetydlig och föga gagnande. Men det egentliga skälet, hvarföre
jag begärt ordet, bar varit, att jag velat bemöta ett yttrande af en före¬
gående talare, hvilken påstod, att ränterimedlen skulle vara säkrare
förvarade hos de enskilda bankerna än hos räntmästaren, hvilken ställt
borgen för blott 1500 R:dr. Men denne värde talare hade förbi¬
sett, att räntmästaren ej får hafva större kassa än 3000 R:dr, och
att det åligger Landshöfdingen att vaka deröfver, att detta belopp ej
öfverskrides, äfvensom att alla öfriga ränterimedel ligga förvarade un¬
der tredubbla lås, och således för räntmästaren ensam äro oåtkomliga.
Den förlust, som Staten kan lida på en räntmästare, kan således ej
uppgå till mera än beloppet af denna kassa, eller 3000 R:dr. Om det
vid sådant förhållande kan vara säkrare att öfverlemna medlen åt en
enskild bank, vill jag lemna derhän. Utan att vilja förneka dessa ban¬
kers soliditet, vill jag dock påminna om, att helt nyligen en sådan bank
på en enda person förlorat 400,000 R:dr, och att vi sett att det
varit hardt nära att en bank helt och hållet stoppat. Här skulle
kunna vara ytterligare mycket att säga både för och mot förslaget, och
det skulle kanske ej vara ur vägen att upptaga och bemöta åtskilliga
af de föregående talarnes yttranden; men jag vill ej efter en diskussion,
som redan dragit så långt ut på tiden, ytterligare trötta Kammaren.
Jag får derföre förklara, att jag för min del instämmer uti det förslag,
som nyss blifvit framstäldt af Herr Grefve Ehrensvärd derom, att rän-
teriernas medel skulle få insättas i Riksbanken eller dess filialkontor,
der sådana finnas. Blott ännu några ord! Man har sagt, att den
största fördelen af det ifrågavarande förslaget skulle vara den, att genom
detsamma de enskilde lärde sig att använda giroräkning i bankerna.
För min del tror jag, att hvar och en, som har så stora affärer, att
han kan hafva en sådan räkning, också redan känner sättet för den¬
sammas användande, utan att Staten behöfver mellankomma för att lära
honom det. Jag får, som jag redan nämnt, instämma med Grefve
Ehrensvärd.
Många ledamöter hördes nu ropa på proposition.
Herr Faxe: En talare, tillika motionär i frågan, har sagt, att det
motstånd, förslaget rönt från de äldre personer, som genom sin ställ¬
ning kunnat närmare granska detsamma, kommit deraf, att desse voro
för gamla i tjensten. Jag tror då nästan snarare, att orsaken hvarföre
han kommit fram med det och så ifrigt försvarat det, är den, att han
sjelf är så ung och varit så kort i tjensten; och jag får dessutom hän¬
visa derpå, att ränterimedlens belopp i de norra länen, der motionären
fungerat såsom landshöfding, äro så obetydliga vid jemförelse med de
södra, att de knappt förtjena nämnas. Man har sagt, att det vore
nyttigt om ränterimedlen insattes i de enskilda bankerna, emedan de
eljest hopas i ränterierna på sådana tider, då de bäst behöfvas i den
allmänna rörelsen. Jag tror dock, att den nytta, som skulle kunna
uppkomma utaf utlåning af dessa medel måste blifva ganska ringa, lika¬
som också vinsten för Staten af den obetydliga upp- och afskrifnings-
räntan ej blir synnerligen stor. Någon'förlust på de medel, som insät¬
tas i enskilda bankerna, vore visserligen ej att befara, då delegarnes
Deu 13 April e. in. 367
ansvarighet är solidarisk, men en tillfällig förlägenhet kunde dock vålla
hinder vid återbetalningen — åtminstone ligger sådant inom möjlio--
hetens gräns; och den nytta, som skulle uppkomma för den allmänna
rörelsen deraf att medlen insattes i Riksbanken, förstår jag ej, ty i så¬
dant fall torde dessa medel väl komma att räknas till sedelstocken, och
således ej komma rörelsen tillgodo. En talare har trott, att det borde
öfverlemnas åt Landshöfdingarne sjelfve att bestämma, huruvida med¬
len skulle insättas hos de enskilda bankerna eller icke, likasom Konun¬
gens Befallningshafvande redan fått rätt att vid penningeretnisser be¬
gagna vexlar. Men då en sådan insättning väl alltid skulle komma
att löpa på Landshöfdingens egen risk, så torde denna tillåtelse be¬
gagnas lika sällan som tillåtelsen att begagna vexlar. Skulle deremot
det vara skäl att insätta några medel i banker för att göra dem fruktbä¬
rande, så tror jag att sådant i första rummet borde ske med de tull¬
medel, som till ganska betydliga belopp uppbäras i våra större han¬
delsstäder; men något sådant förslag har man ej afhört. Hvad slutli¬
gen beträffar min värde väns här till höger om mig reflexioner öfver
mitt utryck om förslagets oskyldiga beskaffenhet, så vill jag förklara
att jag, när jag talade om oskuld, menade dufvans, ej lammets.
Ropen på proposition förnyades.
Herr Bennich: Af den otålighet, som Herrarne ådagalägga, fin¬
ner jag, att Herrarne ej rätt gjort sig reda för vigten af förevarande
fråga. Jag skall också ej anstränga Herrarne med att söka bevisa den.
Men jag ber att än en gång få uppläsa för Herrarne hvad Utskottet i sitt
Betänkande föreslagit. Utskottet tillstyrker endast: att Riksdagen måtte
i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maja anhålla, att Kongl. Maja täck¬
tes taga i öfvervägande, om icke de Statens medel, som för närvarande
ingå till'och förvaras i landtränterierna, kunde genom insättning i ban¬
kerna göras fruktbärande och för den allmänna rörelsen tillgängliga
samt, i händelse en sådan anordning skulle befinnas lämplig, i nåder
låta utarbeta samt till Riksdagen öfverlemna förslag till de bestäm¬
melser, hvilka för ändamålet pröfvas nödiga. Häraf torde Herrarne
finna, att Utskottet ej fordrar, att ränterimedlen skola insättas i den
ena eller andra banken, utan endast åsyftar en sådan utredning af frågan,
att Kongl. Maj:t, derest den ifrågasatta åtgärden pröfvas nyttig, må
kunna gorå framställning derom till en kommande Riksdag. En sådan
utredning, den må nu leda derhän, att efter densamma föreslås, att
ränterimedlen skola insättas i lånekontoren, eller derhän, att det tillätes
Konungens Befallningshafvande att insätta dem hos de enskilda ban¬
kerna, torde väl ej kunna medföra någon skada. Och genom att till¬
styrka densamma, kan väl ej heller Riksdagen anses hafva bundit hän¬
derna på sig för framtiden. Jag tror således, att ej några skäl före¬
finnas att vägra bifall till en sådan skrifvelse.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grelven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall
till Utskottets i Betänkandet gjorda hemställan oförändrad; dels af
Grefve Ehrensvärd, att samma hemställan måtte bifallas med den för¬
358
Den 13 April, e. m.
ändring, att orden: »genom, insättning i bankerna göras fruktbärande och
för den allmänna rörelsen tillgängliga», utbyttes emot orden: »genom
insättning i Biksbankens lånekontor uti orterna göras tillgängliga för
den allmänna rörelsen»; och dels slutligen, att Betänkandet skulle afslås.
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till Utskottets hemställan oförändrad, hvarvid svarades många
ja, blandade med nej, sedermera proposition på bifall till densamma
med den af Grefve Ehrensvärd föreslagna förändring, då svaren ut-
föllo med många nej jemte några ja, och slutligen proposition på ut¬
slag å Betänkandet, hvilken proposition besvarades med många nej,
blandade med ja; hvarefter, och sedan proposition på bifall till Betän¬
kandet förnyats, samt med många ja, blandade med nej, besvarats, Herr
Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfver¬
vägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Efter förmälan, det Kammaren borde afgöra, hvilketdera af de öf-
riga yrkandena skulle utgöra kontraproposition vid den blifvande vo¬
teringen, framställde Herr Grefven och Talmannen proposition derå,
att afslag å Betänkandet skulle intagas i kontrapropositionen, och, då
dertill svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.
Uppsattes och justerades följande voteringsproposition:
Den, som bifaller Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Betän¬
kande N:o 12, i anledning af väckt förslag om landtränterimedlens för¬
räntande och tillhandahållande för allmänna rörelsen, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår Kammaren detta Betänkande.
Sedan voteringspropositionen anslagits, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 64;
Nej — 31.
Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 22 och
23 nästlidne Mars bordlagda Betänkande N:o 13, i anledning af väckt
motion, om upprättande af en fullständig tablå öfver Statsverkets ställning.
Grefve Mörner, Carl Göran: För några dagar sedan beslöt
Kammaren en underdånig skrifvelse af, såsom jag vill minnas, ungefär
enahanda innehåll med den nu ifrågavarande, men den förra skrifvel-
sen var föreslagen af Stats-Utskottet. I denna var, likasom i den före¬
Den 13 April, e. in.
359
varande, fråga om att erhålla en uppgift på Statens egendom. Jag
skulle anhålla, att innan beslut fattas, rörande detta Utlåtande, någon
af Stats-Utskottets medlemmar behagade meddela upplysning, om och
i hvilka hänseenden de båda underdåniga skrifvelserna kunna skilja
sig från hvarandra.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, framställde Herr
Grefven och Talmannen proposition på bifall till Betänkandet, och då
dervid svarades många ja, jemte åtskilliga nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo Konstitutions-Utskottets den 27 sistlidne Mars och
den 4 dennes bordlagda Utlåtande N:o 8, angående väckt motion om
ett tillägg till 3 § Tryckfrihetsförordningen.
Herr de Laval: Uti en af mig väckt motion hade jag yrkat
bland annat, att, derest det förbud, som i Kongl. Förordningen den 21
Mars 1844 förekommer mot utbjudande af lotter till egendoms bort¬
lottande, ej vore tillämpligt å tidningar, den förklaring måtte meddelas,
att samma ansvarspåföljd "hädanefter skall vara gällande för tidningar el¬
ler deras utgifvare, som för hvar och en annan, hvilken utbjuder eller
till salu håller lotter af nyssnämnda beskaffenhet. Lag-Utskottet, till
hvilket, denna motion hänvisades, förklarade sig icke ega taga befatt¬
ning med denna fråga, såsom åsyftande en förändring i eller tillägg
till Tryckfrihetsförordningen. Med anledning häraf, föreslog jag i en
motion, som blifvit till Konstitutions-Utskottet hänvisad, följande till-
lägg vid slutet af 3 § Tryckfrihetsförordningen: »14:o Hvad i öfrigt ge¬
nom tryck utföres, stridande mot allmän lag och gällande författningai.
Sådan förbrytelse straffes, såsom derutinnan stadgas». — — —- —
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att derunder endast yrkats, att Utlåtandet skulle
till Konstitutions-Utskottet återförvisas, framställde Herr Grefven och
Talmannen först proposition på bifall till Utlåtandet, hvarvid svarades
många ja, jemte några nej, och sedermera proposition på återremiss
deraf, då svaren utföllo med många nej, jemte några ja; hvarefter, och
sedan proposition på bifall till Utlåtandet förnyats, samt med många ja
och några nej besvarats, Herr Grefven och Talmannen förklarade sig
nu hafva funnit ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 27 sistlidne Mars och den 11
dennes bordlagda Utlåtande N:o 53 i anledning af väckt förslag, om döds¬
straffets afskaffande.
Herr Hasselrot: Redan då jag såsom yngling vid akademien
började studera lag och 1734 års lagbok, erfor jag en viss förstämning
vid genomläsningen af den långa rad af ohyggliga och grymma straff,
hvaraf Missgernings-balken var uppfylld. Det hette här pa hvarannan
360
Uen 13 April, e. in.
råd: »miste Iifvet» »miste lif, ära och gods» — »miste högra hand
och varde halshuggen och steglad eller å håle bränd» — »varde råbrå¬
ka^ och derefter lagd å stegel och hjul» — utan att tala om de ohygg¬
liga spö- och risstraffen samt de förnedrande skamstraffen. Man kände
sig komma att stå i ett helt nära förhållande till bödeln, såsom tilläm-
pare af denna lag.
Då jag derefter vid en senare tid kom att läsa lagkomiténs för¬
slag till kriminallag, intogs jag af helt andra känslor. Jag fann vis¬
serligen äfven i denna lag allvarsamma straff: men man'läste ock på
hvarje rad mensklighet och kärlek.
Jag insåg, nu den stora skilnaden mellan dessa båda lagar,
och hvilken skilnad sedan! Den gamla lagen var byggd på en helt
annan grund än den nya, den gamla hade sin rot i hämnden, den nya
i kärleken. Det låg ock ett århundrade dem emellan. De voro barn
hvar af sin tid.
Detta föranledde mig kasta blicken ett och annat århundrade till¬
baka på våra gamla lagar, landslagen, landskapslagarne och gårdsrät¬
terna; och hvad fann jag här? Jo, ännu ohyggligare straff, ännu mera
grymhet. Här hette det icke allenast »gifve lif för lif», utan »ö<»a för
öga», »tand för tand». Man finner här, med ett ord, Mose la<^ som
man behagat kalla Guds lag, fullt genomförd. Ja, man hade blifvifc
ännu grymmare. Utom de vanliga dödsstraffen stadgas här, att den
brottslige skall stenas, lefvande brännas, och lefvande begrafvas, och
för ett blodvite skulle man mista högra hand.
Hvad sluter man nu häraf? Jo, att strafflagen är ett folks kultur¬
historia, att den tydligast af allt visar på hvilken grad af bildning och
mensklig utveckling ett folk sig befinner, och att ju råare och mindi’e
upplyst ett folk är, desto grymmare är dess strafflag och tvärtom.
Den visar oss ock, att folkens religiösa begrepp, dess uppfattning
af det högsta väsendet har stor inflytelse på, och afspeglar sig i dess
strafflagar.
Så inse vi, att den sorgligt origtiga uppfattningen af Gud, som
menniskoslägte! egt från sin barndom, och som ty värr icke ännu är
fullt utplånad ur var% teologiska skrifter, att Gud kan intagas af mensk-
liga lidelser, att han, som är kärleken sjelf, och som alltid är den¬
samme, kan bil vred och förgrymmad öfver menniskors brott, och att
han följaktligen behöfver blidkas med grymma straff; att, säger jag,
denna förvända uppfattning af Gud, ligger till grund för fordna tiders
giymma och barbariska straff. Ja, i flera den tidens lagar, infördes i
sjelfim lagen detta motiv för deras grymhet.
Så heter det t. ex. i Gustaf II Adolfs rättegångsordning för år
1614: »Många grofva offentliga missgerningar ske i landet, som inga¬
lunda utan Guds synnerliga förtörnelse benådas kunna», — och i 1665
års stadga, om eder och sabbatsbrott, säges: »förskräckliga straff för¬
tjena de, som svärja, retandes och förorsakandes Gud till hämnd och
plågor både öfver dom, som denna synd bedrifva, såsom ock huru synd
dermed dragés öfver hus, land och folk».
Det å* ur denna åsigt och det hela Mose lag genomgående
hämnd- och vedergällningssystemet, som man spårar grunden till de
grymma straffen och det grymmaste af alla, dödsstraffet. Gud hade
361
Den 13 April, c. m.
blifvit vred och skulle blidkas, och i samhällets namn utkräfde man
blodshämnden för att afvända hans vrede från det öfriga folket.
Och denna hämndens lag har nu fortlefvat öfver 1800 år sedan
han, som kom till verlden för att. lära oss Guds vilja, sade oss, att den
högsta lag icke är hämndens utan kärlekens; som lärde oss: att vi
skola älska vår nästa såsom oss sjelfva, och att allt hvad vi vilja att
menniskorna skola göra oss, det skola vi ock göra dem.
Dessa gudomliga ord synes man hafva glömt, då man vill och kan
tillämpa dödsstraffet på en medmenniska; tv i kärlekens namn kan det
väl åtminstone ej ske.
Utan all tvist om straffrättens theorier, frågar jag mig helt enkelt:
Hvaidure lefva vi här på jorden? Jo, för att förbättras och förädlas,
för att i möjligaste måtto blifva lika honom, hvars ord jag nyss vågat
citera. Således för att förädlas. Häraf följer då, att alla våra institu¬
tioner och lagar böra vara inrättade så, att de medverka till uppnå¬
endet af detta mål, och att följaktligen straffen äro sådana, att de med¬
verka till detta ändamål — mejmiskans förbättring —- och jag frågar
då, om dödsstraffet uppfyller denna fordran, och svarar ett obetingadt
nej, enär detta straff omöjliggör all förbättring, helst den nödtvungna
förbättring, som framtvingas af stupstocken, och som ej kan få ett ut¬
tryck i en förbättrad sedlig lefnad, i min tanke icke är mycket värd.
På denna mensklighetens högsta lag, menniskoslägtets och hvarje
dess individs fortskridande förbättring, kan således dödsstraffets rätts¬
enlighet ej grundas.
Det enda giltiga skäl för dödsstraffets bibehållande, som kan an¬
föras, är dess nödvändighet för samhällets bästa; men äfven ur denna
nödvärnsprincip, kan det ej heller hvarken ur rättens eller erfarenhe¬
tens synpunkt försvaras. Huru långt har nemligen samhället ur denna
synpunkt rätt att gå? Jo, «å långt som erfordras för samhällets försvar.
Det har således rätt och pligt att göra oskadlig en samhällsmed¬
lem, som missbrukat sin frihet och visat sig vara för samhället vådlig;
men härtill behöfves hvarken stupstock eller bila, utan endast säkra
fängelser.
Och hvad lärer oss erfarenheten? Jo, att dödsstraffen ej afskräcka
från brott. Tvärtom, ju mera man slösat med dessa straff, desto ohygg¬
ligare hafva brotten varit. Och detta är ju helt naturligt. Samhället har
med sina blodsdomar sjelf lärt ut grymheten, — eller hvad kan finnas
grymmare än ett i samhällets namn föröfvadt mord? Ty, så tillåter
jag mig att kalla dessa ohyggliga blodsdomar.
Efter min uppfattning begår nemligen samhället med lugnt, kallt
och berådt mod, ehuru till följd af de långa förberedelserna på ett
långt grymmare sätt på den fallna brottslingen samma gerning, som
denne, hvilken i de flesta fall saknar all annan uppfostran än den till
brott, begått, förvillad och förvildad af lidelser och passioner, och un¬
der omständigheter, hvilkas större eller mindre brottslighet endast Gud
kan bedöma.
Som sagdt är, ju mera man slösat med denna grymhet, desto mera
ha brotten florerat. Stölderna ha aldrig varit talrikare och alldagligare
i England, än när man hängde tjufven då han stulit repets värde.
Detta är ock verldens, det är vår egen erfarenhet. Allt efter som vi
Den 13 April, e. m.
362
förmildrat våra lagar, hafva brotten aftagit, och detta helt naturligt; ty,
likasom uppfostran utvecklar individens anlag till godt eller ondt, så
hafva äfven våra lagar enahanda inflytande på folket. Om ett barn
känslolöst och hårdt handteras, uppvexer det vanligen till en vildsin¬
nad menniska, och der grymma lagar vänja folket vid blodiga skåde¬
spel, blir folket blodtörstigt och förvildadt.
Allt talar således för att nu ur vår lagbok utplåna detta straff, som
endast står der såsom ett tomt straffhot, hvilket sällan om någonsin
kommer att tillämpas.
Som mägtiga stämmor emellertid torde komma att inom Kamma¬
ren höjas, för bibehållande tills vidare af detta straff, och Kammaren
torde fästa sig vid auktoriteter, beder jag att äfven få åberopa en auk¬
toritet —■ ett vittnesbörd af den man, hvars stämma nu har tystnat, men
hvars ord skola fortlefva i århundraden, och som vi till största delen
hafva att tacka för vår nya strafflag. Jag menar expeditionssekretera¬
ren Richert.
Han yttrar i denna fråga: »Ju mera man i verldshistorien betrak¬
tar fortgången af menniskoslägtets utveckling, och ju mera man deri
skönjer en högre ledning, från mörker till ljus, från våld till rätt, från
blodshämnd till förbättringsstraff, ju mera klarna de moln, som skymma
framtiden, och ju mer bortfaller afl misströstan derom, att äfven döds¬
straffen eu dag — och denna icke alltför långt aflägsen—skola ur la-
garne utplånas. Jag bekänner, att jag, ifrån den första stund jag bör¬
jat tänka något i denna sak, aldrig kunnat förmå mig att tro på döds¬
straffens nödvändighet. Jag tror på Statens pligt att hylla,. icke
den försoningslära, som ropar efter lif för lif, men den, som vill in¬
gen syndares död, utan att hvar och en omvänder sig och lefver. Jag
tror på Statens pligt att verka för sin höga bestämmelse till slägtets
förädling, icke med uppfostran för några få, som gifva sig namn ai
bildade, och med bilor för de andra, som kallas den råa massan, utan
med en lefvande, oskrymtad och från mannamån frigjord mennisko¬
kärlek för alla. Jag tror på en i det tysta oafbrutet framskridande
seger, icke af det onda, utan af det goda, i trots af alla reaktionära
krafters motstånd. Jag tror deremot icke på skriket om vådorna af
den närvarande tidens s. k. filantropiska syftning, emedan jag. märker
i denna syftning en flägt af den anda, som arbetar på mensklighetens
förlossning ur egoismens bojor; och jag tror föga på hufvud eller hjerta
hos den, som kan håna eller hata detta tidens tecken, hvartill hörer,
bland många flera mer och mer uttalade tvifvelsmål om den'ofelbara
förträffligheten i hvarje qvarlefva från en förgången tid, också det misstro
till dödsstraffens ovilkorlig» förträfflighet. Min innerliga öfvertygelse är,
åt t i samma mån som staterna, under medvetande af sitt rätta mål,
fortgå på den råtta humanitetens bana, d. v. s. i samma män, som de
kristnas i detta ords störa och sanna betydelse, i samma mån skola
alla straff, som kräfva, icke menniskors förbättring, utan nienniskors
blod, blifva en styggelse äfven på jorden. Med denna öfvertygelse går
jag i grafven, fullt förvissad, att dödsstraffen icke, i något samhälle
med verklig kultur, skola ett hälft sekel öfverlefva mig».
.1 flera af Europas länder, och några af Nord-Amerikas fristater,
har dödsstraffet länge varit afskaffadt, utan att någon olägenhet deraf
Deu i3 April, e. m.
385
försports. Ja, i vårt eget systerland Finland, som har samma kultur,
samma lag, samma religion som vi, har dödsstraffet öfver 40 år varit
suspenderadt, utan att någon olägenhet deraf uppkommit, eller att brot¬
ten deraf ökats. Hvilken annan erfarenhet behöfva vi? Hvad vidare
bevis erfordras? Eller månne icke vi stå på lika hög bildningsgrad
som våra bröder, finnarne? Dödsstraffens afskaffande står nu i flera
länder på dagordningen. Svenska folket har icke brukat stå i sista le¬
det då det gällt civilisationens sak, Låtom oss icke heller i denna
stora kulturfråga stå tillbaka.
Mine Herrar af Första Kammaren! Låtom oss visa, att vi veta
häfda vår plats i denna landets Första Kammare! Låtom oss, genom
utplånande ur vår lag af detta grymma, ohyggliga och onödiga straff,
visa att vi förstå rätt uppfatta vår ställning till landet, och inom Re¬
presentationen, så att vi moget pröfva, och utan förhastande antaga
förekommande förslag — men utan att behöfva släpas framåt efter Med-
kammaren.
Mine Herrar! Allt går nemligen framåt, intet står stilla.: den som
ej vill eller kan följa med på verldsutvecklingens stora stråt, blir efter
och försvinner.
Hvad som försummas i dag, kan vara för sent i morgon. Låtom
oss alltså gripa det flyende ögonblicket och i dag uttala vårt ogillande
-af detta onaturliga och grymma straff, vår Kammare och vårt land till
heder! Ja, låtom oss lemna ifrån oss magten öfver lif och död åt
Honom, som allena eget' lif och död i Sin hand! Jag yrkar bifall till
Herr Bovins reservation.
Herr Holmberg: Jag vill icke upptaga Kammarens tid med or¬
dande om grunden för Statens rätt att använda dödsstraffet, enär man
nästan allmänt är ense derom, att detsamma förr eller sednare bör af¬
skaffa. Det är endast om tidpunkten derför, som rneningarne äro
delade, enär mången ännu finnes, som befarar, att genom dödsstraffets
borttagande antalet af grofva brott skulle ökas och den allmänna säker¬
heten inom landet äfventyra®. Detsamma befarades, då frågan tillförene
väcktes om afskaffande af de qvalifieerade dödsstraffen och de appliktiva
kroppsstraff^!!. De afskaffades dock, men de svåra följderna, som fruk¬
tades, hafva icke inträffat. Tvärtom har, oaktadt folkmängden derefter
ökats, de grofva brottens antal betydligt aftagit; och folklynnet har
blifvit mildare och fogligare till sin karakter. Icke heller har man af
brottmålsransakningarne erfarit, att brottslingen, då han umgås med
tanken på ett svårare brotts begående, tager synnerlig hänsyn dertill,
huruvida dödsstraff eller straffarbete på lifstid är den i lagen stadgade
straffpåföljden af hans brott. Hvad han tager hänsyn till och hoppas
på, det är strafflöshet: och det kan utan tvifvel för visst antagas, att
brottslingen, om han betänkte, att lifstidsarbete verkligen skulle blifva
följden af hans brott, derigenom afhölles från brottets begående, lika
säkert som han derifrån afhölles genom lagens hotelse om dödsstraff,
hvilket af menige man anses vara inkommet i lagen mera såsom ett
skräckmedel än såsom ett straff, hvilket verkligen skall blifva tillämpad^
Dessutom tror jag fullt och fast, att en mildare straffbestämmelse, som
utan skonsmål tillämpas, mera afskräcker från brotts begående, än en
364
Den i3 April, e, us.
äfven betydligt strängare alternativ straffbestämmelse, så beskaffad, att
det ena mildare alternativet, så vidt möjligt är, tillämpas af domaren,
och det andra strängare alternativet, när domaren icke kan undgå att
tillämpa det, dock nästan alltid mildras genom Kongl. Maj:ts nåd. Det
förutvarande Bondeståndet, som närmast känner förhållandena på lands¬
bygden, der man mest skulle lida, om den allmänna säkerheten till lif
och egendom blefve äfventyrad, har icke allenast vid 1862—1863 års
riksmöte afgifvit, sin röst för dödsstraffets afskaffande, utan äfven vid
sistlidne riksmöte, då, såsom en öfvergång till dödsstraffets afskaffande,
motion inom Ståndet väcktes om detsammas suspension under 10 år,
så enhälligt bifallit denna motion, att. ej mer än en ledamot af Ståndet
yttrade sig deremot; och i Finland, som man väl icke kan förmena stå
framom Sverige i bildning och sedlig utveckling, har dödsstraffet, såsom
en föregående talare jemväl omförmäla ej varit tillämpadt sedan år 1826,
utan att den allmänna säkerheten till lif och egendom under denna tid
visat sig vara mindre än tillförene. En lika glädjande erfarenhet tror
jag likväl skulle blifva oss till del, derest dödsstraffets fullständiga af¬
skaffande nu ändtligen blefve beslutadt; och jag tror förvisso, att det
icke vore skäl att derifrån afhålla sig endast på den grund, att ej mer
än 3 år förflutit, sedan den nya strafflagen utfärdades, ty, om Kamrarne
kunde blifva ense derom, att tiden nu vore inne att i allo afskaffa
dödsstraffet, synes mig icke något beslut vara den nya Representationen
mera värdigt och mera hedrande, än om densamma vid sin första samman¬
varo i allo afskalande dödsstraffet; och det är i sådant afseende jag
anhåller om återreiniss af Lag-Utskottets ifrågavarande Betänkande.
Herr Arrhenius: Den fråga, som nu är före, är en af dem, som
höra till kulturens, bildningen och det sanna rättsmedvetandets frågor.
Den står ock på dagordningen i de flesta Europas länder och kan icke
fålla. Med tacksamhet erkänner jag Utskottets förklarande, att döds¬
straffet skall de facto innan kort bortfalla. Men då Utskottet tillika
säger, att detta skall ega rum först, då allmänna meningen upphör att
vidare utkräfva detsamma och Utskottet stannat i det beslut, att icke
tillstyrka förslaget om dödsstraffets afskaffande, samt man förty måste
anse, att Utskottet tror, att tidpunkten för dess borttagande ur vår lag
ännu icke är inne, tillåter jag mig yttra några få ord derom, äfvensom
angående den positiva rättsgrunden för dödsstraffet.
Man har ansett dödsstraffet nödvändigt, för att skydda samhället
emot grofva brottslingar. Detta skäl kunde betyda något i iordna tider,
men nu veta vi alla, att vi hafva tillräckliga medel ändå att skaffa os¬
skydd. Vidare har man försvarat dödsstraffet såsom ett medel att der¬
med afskräcka från begåendet af mord och dråp. Jag frågar då, om
erfarenheten bekräftar, att dödsstraffet medför denna verkan. Folk
strömmar från alla håll för att få se en afrättning, och hvem är det
som utgör större delen af denna folkhop, om icke den råa massan.
Vänder den då förädlad åter från dessa skådespel? Nej, visserligen icke,
Det verkar således icke afskräckande, utan förhärdande. Vidare har
man såsom skäl för dödsstraffet åberopat, att det funnes icke något
annat sätt, hvarpå mördaren kunde försona sitt brott, än genom att lida
döden. Ja, i fordna tider trodde man så, men i våra dagar erkännes
Den 13 April, e. ra.
36S
det väl allmänt, att försoningen ej kan tillvägagå på annat sätt, än att
brottslingen lemnas tillfälle att under sin återstående lefnad ångra och
försona hvad han brutit; och jag kan icke tro, att samhället har rätt
att göra en sådan försoning omöjlig. Jag kan således icke finna någon
positiv rättsgrund för dödsstraffets bibehållande.
Men man säger, att det allmänna rättsmedvetandet i vårt land
ännu icke fordrat dödsstraffets afskaffande. Hvarutinnan skall då ett
folks allmänna rättsmedvetande spåras, om icke uti dess rättänkande
och Jbildade medlemmars åsigter och yttranden i frågan? Rådfrågar man
dessa, får man nästan öfverallt det svaret, att dödsstraffet icke vidare
får bibehållas. Jag instämmer i yrkandet om ärendets återremitterande
till Utskottet.
Friherre Hamilton: Om denna fråga vore en vanlig juridisk
fråga, skulle jag icke hafva begärt ordet, men här gäller det ej blott
lif och död, utan äfven möjligheten för en brottsling att bättra sig,
och uti en sådan fråga anser jag det vara hvarje representants skyl¬
dighet att söka skaffa sig bestämda och motiverade åsigter. Huruvida
dödsstraffet bör bibehållas eller ej, torde bäst besvaras af den erfaren¬
het, man har derom, huruvida de grofva brotten ökats sedan man af-
skaffat ett dylikt straff. Från år 1844 förflöt en lång tid, då döds¬
straffet aldrig tillämpades. Kom så en kort tid, då det emellanåt an¬
vändes, och sedan inträffade åter en tid, då det nästan alls icke be¬
gagnades. Hafva de grofva brotten under tiden från 1844 tilltagit?
Om dödsstraffet vore nyttigt och nödvändigt för allmänna säkerhetens
bibehållande, skulle väl de grofva brotten under denna tid hafva ökats.
Men granskar man brottmålsstatistiken för åren 1844—1863, finner man
motsatsen.
Uti detta faktum ligger för mig ett afgörande svar på den af Lag¬
utskottet framställda fråga, huruvida tiden ännu kan vara inne att
afskaffa dödsstraffet. Att så icke är, tror Lag-Utskottet, på den grund
att det allmänna rättsmedvetandet uti vårt land ännu icke skulle kräfva
dödsstraffets afskaffande. I viss grad kan väl Utskottet hafva rätt, ty
ibland de obildade finnas säkerligen ännu många, som hålla fast vid
budet: öga för öga och tand för tand. Men att så är, är samhällets
fel, som icke sökt att utbreda bland sina medlemmar bättre insigter i
detta hänseende; och om dödsstraffet kommer att stå qvar, kan det icke
betraktas annorlunda än såsom ett moraliskt straff för samhället. Om
man får bedöma allmänna rättsmedvetandet efter de åsigter, som uti de
allmänna organerna, tidningspressen, uttalas, vore det snart afgjordt,
hurudan! rättsmedvetandet i detta fall är, ty, så vidt jag vet, finnes icke
någon enda tidning i vårt land, som förordat dödsstraffets bibehållande.
Dömer man derom af hvad i bildade samqväm yttras, så är majoriteten
af bildade helt visst för dödsstraffets afskaffande. Dömer man åter af
hvad folket i detta fall tänker, så har detta, åtminstone på min ort, vid
åtskilliga tillfällen uttalat sin fasa öfver dödsstraffet. Vi hade för några
år sedan exempel på, huruledes en brottsling, som skulle föras till döden,
vid afrättningen satte sig emot bödeln och med våld måste släpas till
döden, hvithet exempel mer än tillräckligt visar det förfärande uti
.1(18
Den 13 April. e. m
detta straff. På dessa och de af andra talare anförda skäl, yrkar jag
bifall till motionärens förslag.
Grefve Sparre, Eric: Jag befinner mig i en ganska egen ställ¬
ning, då jag, som under hela den tid, jag varit riksdagsman, nästan
oaflåtlig! arbetat för dödsstraffets inskränkning, hvilket ock torde vara
väl bekant för dem, som följt med sednare riksdagars förhandlingar,
nu anser mig föranlåten tala för bifall till Utskottets förslag. Det ges
två sätt att gå till väga i fråga om lagstiftning; det ena är att tyst och
stilla söka till det gamla foga de nya bestämmelser, som tidens civilisa¬
tion krafvel-: hvaremot det andra går brusande och stojande till väga
och liksom kastar af sig rocken för att drifva fram en sats. Vid vår
kriminallags förändring har det förra sättet gjort sig gällande, och jag
tror, att det är det rätta, ty hvarje våldsam ansträngning inom lag¬
stiftningens område och hvarje skutt medför oro och stundom reaktion.
Förändringen af vår kriminallag har gått gradvis, så att man knappt
märkt, huru de nya bestämmelserna ingått i lagen. Domaren har vant
sig vid att tillämpa den nya lagen, och folket har knappt vetat, att det
fanns någon ny lag. Vid 1861 års riksdag beslöts, att det ovilkorliga
dödsstraffet skulle borttagas och, att vid synnerligen mildrande omstän¬
digheter, straffet för mord och dråp skulle kunna bestämmas till straff¬
arbete på lifstid. Dermed var ock det stora steget med dödsstraffets
afskaffande de facto taget, ty hvilken domare har väl sedan utom i
ytterst bindande fall dömt till döden. Vid 1863 års riksdag antogs den
nya strafflagen, som publicerades år 1864: då gick man ett steg längre,
i det man stadgade, att, ehuru dödsstraffet bibehölls — för alla brott,
äfven de gröfsta, och utan synnerligen mildrande omständigheter, kunde
dömas till straffarbete på lifstid. Det var en ytterligare anvisning till
domaren, att humaniteten tagit ett steg framåt. Från den tiden kan
man säga, att dödsstraffet, knappt mera förekommer i vår lag, ty sedan
den tiden hafva icke mera än två personer blifvit afrättade, åt hvilka
den ene begått mord under sådana förfärdiga omständigheter, att jag
undrar, om någon tvekat, huruvida döden derpå borde följa. Man
måste nemligen erkänna, att det gifves så förfärande brott, att, med
hvilken humanitet som helst, man icke kan tycka annat, än att döds¬
straffet å sådant brott bör tillämpas. Men det gifves en annan om¬
ständighet, som i detta fall hufvudsakligen bestämt min åsigt. Om
nemligen en lifstidsfånge, som vet, att han icke kan ådömas svårare
straff än det, som redan blifvit honom ådömdt, tillfredsställer sin hämnd¬
lystnad genom att begå mord. hvad skall man då göra? Man kan väl
icke neka att det är ett visst skäl för samhället att hota en person,
som redan gått så långt, att han blifvit dömd till lifstide fängelse, med
döden, i fall han begår mord. För ett dylikt fall och jemväl för sådana,
der en ytterlig grymhet uppenbaras, torde ännu rättskänslan kräfva
dödsstraffets tillämpning. För min del vill jag nu icke spilla ett ord
på frågan om dödsstraffets bibehållande eller om theorierna derför,
emedan mitt sträfvande under hela mitt offentliga lif gått ut derpå, att
dels afskaffa detsamma och dels inskränka det. Nu synes mig dock
frågan vara af oändligt liten praktisk vigt, då dödsstraffet så sällan och
för så få brott tillämpas, och det väl är att förmoda, att domarekorpsen
367
De* !3 April, *. i».
fortgår på den bana, som under en följd af år blifvit beträdd i fråga
om dödsstraffets användning. Det enda vore, att man genom döds¬
straffets totala afskaffande kunde få skyldra i Europa för sin humanitet
och mildhet; men för min egen del har jag aldrig varit fallen för att
briljera, och tror icke heller, att Svenska folket bör göra sig skyldigt
dertill. Då vi dessutom hafva en ny kriminallag af år 1864, som efter
långvariga diskussioner och debatter tillkommit, får jag tillstå, att jag
har så mycken smak för kontinuitet i lagstiftning, att jag, då jag icke
finner något trängande behof att omarbeta lagen, icke gerna vill med
min röst dertill bidraga. Vill Kammaren ändock besluta, att döds¬
straffet skall afskaffa, så har jag icke något deremot, utan skall med
nöje göra hvad på mig ankommer för att omarbeta lagen i det afseende,
som af ett sådant beslut blifver nödvändigt.
Man har sagt, att, om folket i allmänhet krafvel- dödsstraffets till¬
ämpning, detta" icke kan anses såsom ett fel hos folket, utan snarare
som ett fel hos samhället, som icke uppfostrat folket så, att det kommit
till bättre åsigter i detta hänseende. Jag tror dock, att det finnes
många stilla i landena, som hysa kärlek för det bestående och som lägga
vigt vid det gudomliga budet, att den som utgjuter menniskoblod, hans
blod skall af menniskor utgjutet varda. Hvarför skall man stöta dessa
för hufvudet? Slutligen kan jag icke underlåta att fästa uppmärksamhet
på det egna förhållande, att frågan om dödsstraffets borttagande ur vår
lag med någon värma upptagits, först efter det detta straff nästan upp¬
hört att tillämpas. Det är nemligen först vid denna och sistförflutne
riksdag, som man med ifver börjat arbeta på att ur vår lag borttaga
denna straffbestämmelse. Men under denna tid har detta straff nästan
icke tillämpats. Detta sätt att tillvägagå synes mig vara detsamma,
som att slå gräddan i ugnen sedan kakan väl blifvit gräddad.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag förorda bifall till
Utskottets förslag.
Herr Bergstedt: Hvarje vän af en mensklig och upplyst lag¬
stiftning hav helt visst med glad rörelse lyssnat till den öfverläggning
öfver ett ämne af gripande vigt, som har af de fem föregående talarne
blifvit öppnad i en ton af högstämdt, ämnet värdigt allvar. Jag är icke
rättslärd, och jag skulle i sanning tveka att begära ordet i en fråga,
som redan i ett århundrade — det är nu just hundrade två år sedan
Beccaria uppkastade frågan om dödsstraffets behörighet — en fråga, sä¬
ger jag, som under ett helt sekel blifvit af den civiliserade verldens
största kriminalister behandlad, som redan har en hel omfattande litte¬
ratur för sig allena, och som, tilläggom det, lyckligtvis redan är ur
straffrättens synpunkt så afgjord, så theoretiskt afslutad, att derom icke
vidare lärer uppstå någon synnerlig diskussion; men tillämpningen är
af genomgripande vigt för samhället; frågor som denna rycka folk¬
representanten oemotståndligt med sig, och han måste taga sitt parti,
för eller emot. Under inflytandet af eu sådan känsla är det som jag
begärt ordet.
Under det decennium, som föregick det allra sista, då vi i så rikt
mått pröfvat allmänna och enskilda bekymmer, gjorde vår nation utom¬
ordentliga framsteg i materielt välbefinnande; landets resurser utveck¬
368
Den 13 April, e, m.
lade sig, handel och näringar uppblomstrade, företagsamheten utvidga¬
des och vår penningestock blek under några få års tid nära fyrdubblad.
Detta var för oss något oerhördt och framkallade vältaliga skildringar
af framstegen, som fått det banala namnet blomstermålningar. Men se
vi rätt på saken, hafva vi under denna tid gjort ännu långt mera öfver¬
raskande framsteg på den andliga kulturens område. Ingen af Eder,
Mine Herrar! är så ung. att han väl ej kunnat, om han såsom barn nå¬
gon gång med sina föräldrar rest efter de allmänna landsvägarne, se
dessa hemska spår af den tidens lagskipning', som man trodde sig böra
upphöja »androm till varnagel.» Vi kunna tacka Gud att våra barn icke
behöfva se något dylikt. År 1840 borttogos ur vår straffbalk de qvali-
ficerade dödsstraffen. Dermed bröts också i sjelfva verket stafven öfver
straffet i sig sjelft, emedan man genom gradbestämningarnes borttagan¬
de alldeles frångick den grundsatsen, att straff och brott äro kommen-
surabla. Men vi stannade ej dervid, utan fortgingo med oupphörliga
förmildringar i vår lagstiftning, dels borttagande dödsstraffet för en stor
mängd af brottskategorier, dels utan undantag: utplånande alla de af-
fliktiva kroppsstraffen, till dess att endast det tyngsta affliktiva kropps¬
straff^, döden, stod qvar i 1864 års strafflag, men blott i ett fall abso¬
lut, i alla de öfriga alternativt med fängelse. Dessa framsteg, hafva de,
för att begagna den föregående talarens ord, skett braskande och sto¬
jande, med skutt och ansats, med våldsamt framträngande? Jag tror det
icke; ehuru utvecklingen varit snabb och sammanträngd inom en ovan¬
lig kort tidrymd, har den icke skett ryckvis, med fara för återfall, utan
lugnt och naturligt, såsom ett varaktigt sedligt förvärf, vunnet vid den
rätta tidpunkten, då det allmänna medvetandet för dess inhöstande var
moget.
Ett stort framsteg har inom den ännu kortare tidrymden af 2 år
blifvit vunnet, då Lag-Utskottet i sin motivering erkänner frågan om
dödsstraffets förkastlighet eller åtminstone umbärlighet theoretiskt bevi¬
sad, och gör den endast till en tidsfråga, men på samma gång tror sig
veta, att tiden ännu ej är inne, då allmänna rättsmedvetandet fordrar
denna gärd åt mensklighet i lagstiftningen. Hvem utröner och afläser tem¬
peraturgraden i detta allmänna rättsmedvetande? En af talarne högre
tipp i salen, hvilken i egenskap af stor godsegare har närmaste berö¬
ring med allmogen i sin provins, har gifvit denna allmoge ett så högt
intyg om dess sedliga karakter och särskildt dess öfvertygelse i nu före¬
liggande fråga, att jag tycker det frågan är till en väsentlig del besva¬
rad. Vill man söka ett uttryck af den allmänna opinionen hos vårt
fordna Bondestånd, så finner man, att dess representanter vid förra riks¬
dagen vid behandlingen af Rosenbergs motion :om tioårig suspension af
dödsstraffet, efter ett stort antal lifliga och vältaliga yttranden,, utan vo¬
tering afslog Lag-Utskottets Betänkande och biföll motionen, ett votum,
som i sjelfva verket var liktydigt med dödsstraffets afskaffande. Och
säga hvad man vill om f. d. Bondeståndet, så torde dock utan särdeles
invändning medgifva», att dess medlemmar hade ett ganska skarpt öga
för sina kommittenters önskningar och lade vigt på, att det var dessas talan
de förde. Men det kan invändas, att nedanom den stora folkklass, som
i den gamla riksdagen representerades af Bondeståndet, ligger en annan
ännu
Den 18 April, c. in.
3Ö9
ärtnu större klass med mindre bildning både i intellektuel och sedlig
måtto, och att det för denna klass i synnerhet tarfvas afskräckande exem¬
pel. Jag medger det - jag skulle vilja kalla den klassen med det
Öl ver skyl an de, eller skonande namnet, de minst vällottades klass så väl
!.!. egendom som uppfostran; — här blomstrar okunnighet, här råder
försoffning, någon gång vildhet, här råder förkärlek för stränga, ja grym-
ma straff, och man liksom anser såsom sin rättighet att slita spö och böja
sig under bi an. Äfven kroppsstraffens afskaffande mötte hos denna
klass till eu början endast ett ringa bifall. Det är dock icke råhetens
votum, som far bestämma kulturfrågornas utgång. Jag har hört berät¬
tas att, när eu berömd numera bortgången rättslärd och fosterlandsvän
smil med sin mägtiga personlighet inom lagberedningen verkade till spö¬
straffets afskaffande och äfven mot dödsstraffet inlade en kraftig resor-
vation, drog sig tillbaka från sin offentliga verksamhet och bosatte sig
pa sm landtgård frågade folket i nejden med eu spefull skämtsamhet:
hvem skall nu blifva tjufvarncs advokat? Emellertid ville de säkert icke
nu hafva sina skampålar tillbaka. Så skall det ock gå med dödsstraffet;
ingen skall sakna det, när det en gång blifvit borttaget.
utskottet anmärker, att do stora kulturstaterna sjelfva förhålla sio-
tveksamt med afseende på dödsstraffets afskaffande. ' Ja, det är sann?;
men ika säkert är, att denna fråga öfverallt står på dagordningen allt¬
sedan löb4, samma år då vår nuvarande strafflag blef af Kongl. Makt
piomulgerad till efterlefnad. Det må so ut som en slump, men det
något mera, att just året 1864 bragte lrågan om dödsstraffets
afskaffande till tals inför Europas förnämsta kulturfolk. I Frankrike
uppstod med detta år en utomordentligt liflig rörelse inom litteraturen,
eu mängd utmärkte författare utgåfvo skrifter mot dödsstraffet, af Indika
jag erinra!- mig namnen Bonneville de Marsangy, Ortölan, Molinier och
sednast generalinspektören för Franska fängelserna M. Lutas, som bragte
tragan inför Franska institutet. Följen af denna litterära verksamhet
har vant eu agitation mot dödsstraffet, som gått genom hela Frankrike.
Inför k runska senaten ligga i detta ögonblick, om jag ej misstager mio
petitioner från alla landets delar, hvartill staden Paris ensam bidraga
med icke mindre än 100,000 underskrifter. I Tysklands flesta stater
hafva från samma år rättslärde och läkare varit verksamme att behandla
denna mensklighet™,', stora kulturfråga och förberedt tänkesätten för en
mildring i lagstiftningen, som ej kan vara aflägsen. I flera småstater, 01-
i ten bärg, Anlialt, Nassau, hvilken sednare för oss har ett särskilt intresse,
tiar dödsstraffet redan någon tid varit afskaffadt, utan att några olägenheter
ueral följt, och Baierska representant-kammaren har nyligen beslutat
.less afskaffande. 1 Belgien verkar en enskild förening »Lassociation
pour 1 a boll tion de la peine de mort» för sitt menniskoälskande syfte,
talangfulle författare försvara samma åsigter, och det har inom den dagliga
pressen blifvit framhållet att inom de fyra provinser, hvarest dödsstraffet
j... verklignetco^ är upphäfdt, har antalet af grofva brott ingalunda blifvit
föiökad t. i Nederländerna, ett samhälle, som i många afseenden för
oss borde vara en föresyn, existerar sedan några år tillbaka äfvenledes
ett sällskap, som verkar för dödsstraffets afskaffande, och inom littera¬
turen, särdeles den periodiska, rader en liflig rörelse i samma syftning.-.
Piksd- Prat. ./ Afd. " g4
370
De:. 13 April, t. m.
I det nya konungariket Italien har, såsom man kunde vänta i Beccarias
fädernesland, litteraturen lifligt upptagit frågan, och här, likasom i Por¬
tugal, föreligga nya kriminallagsförslag, ur hvilka dödsstraffet blifvit ute¬
slutet. I den nya Donaustaten Rumänien är detta straff likaledes helt
och hållet afskaftädt, likaledes i flera af de Schweiziska kantonerna. I
England, inom hvars lagstiftande församling hvarje ny idé alltid möter
ett så ihärdigt och kompakt motstånd, hvilket endast kan besegras ge¬
nom en ihärdig agitation, har frågan blifvit upptagen af en enskild
förening: Society för the abolition of Capita! punishmenC som genom
föreläsningar och skrifter bearbeta öfvertygelserna i sin menniskovänliga
syftning; och 1864 ingafs i Underhuset för första gången en bill om döds¬
straffets afskaffande med den påföljd, att en Kong!, komité nedsattes för
att undersöka ämnet. Jag känner ej resultatet af denna komité» ar¬
bete; men frågan, en gång väckt i Parlamentet, återkommer der år från
år med ständigt vexande styrka, tilldess ett förädladt folkmedvetande
omsider stormar den sista positionen. Äfven på andra sidan Atlanten
fortgår samma arbete. I flera af Nord-Amerikas förenta stater har döds¬
straffet redan någon tid varit upphäfdt; jag påminner mig Michigan,
Wiscounsin, Rhode-Island och nu senast Illinois. I Maine får ingen
lifdömd föras till döden, förrän han undergått ett profår, under hvilken
tid han följes med noga uppmärksamhet af fängelsestyrelsen, och befin-
nes han under denna pröfningstid hafva genom sitt uppförande gifvit
hopp om verklig förbättring, mildras dödsstraffet till fängelse för lifs¬
tid eller flera år. Denna humana och försigtiga lagstiftning har burit
de bästa frukter; under den tid af 30 år, som den egt bestånd, har ett
enda dödsstraff blifvit verkstäldt, nemligen på en fånge, som mördat
3in fångvaktare — just det brott, för hvars skull den föregående tala¬
ren yttrat betänkligheter. I staten Newyork, ser jag, är nian nu färdig
att följa Maines exempel. Således, Mine Herrar! finna vi att den Sven¬
ska Riksdagen ej står ensam i sitt arbete för denna mildring i straff¬
lagen; den står ju öfverallt på dagordningen i den civiliserade verlden.
Man säger att straffets qvarstående i lagen är oskyldigt, då det endast
står der som ett alternativ och då sedan den nya strafflagens promulgerande
endast två dödsdomar blifvit verkställda. Detta är dock, efter min tanke,
två dödsstraff för mycket. Jag hembär Lag-Utskottets högtlagfarne ord¬
förande min upprigtiga tacksägelse för det öppna och manliga sätt, hvarpå
lian för sin personliga del nyss bekände, att det »ej är angenämt att
döma en menniska till döden», försäkrande att han ej ville »kosta ett enda
ord, en halfdragen anda» på dödsstraffets bibehållande, och under löfte
att han »visst icke för sin del skulle sätta sig emot» dess afskaffande;
men jag är af väsendtligen olika tanke med honom, då han förklarar att
saken har »oändligen liten praktisk vigt». Jag tror tvärtom, att det för
lagskipningens jemna gång och för upprätthållandet af nödig aktning
för bestående lagar är af högsta vigt att det snart borttages. Det är
numera bland kriminalisterne allmänt erkändt, att benådningsrätten är
en farlig rätt, såsom alltid i sista hand beroende på en subjektiv känsla,
ett godtycke. Men den alternativa straffbestämningen innebär i sjelfva
verket en benådning, ehuru lagligen i den första dömande instansens
hand. Jag har hört aktningsvärde landtdomare försäkra mig, att de
aldrig hädanefter, under hvilka omständigheter som helst, komma att
Deri 13 April, e. m.
371
afkunna eu dödsdom. För Girigt torde den tid ej vara särdeles aflägsen,
då vi få en jury i brottmål, ej en sådan som vi nu ha, utan en verklio’
afgörande jury; men hvem skulle vilja finna den anklagade skyldig, om
hans jurymanna-votum skulle kunna föranleda användandet af en straff¬
art, som hans samvete fördömde? Vi se också hvilken betänklig slapphet
i lagskipning™ både i England och Frankrike blifvit en följd af jury¬
männens ovilja att afkunna ett »skyldig», och deri ligger, efter min tanke,
den stora vådan. Men skall straffet ej bli ett tomt hot, en föraktad
fågelskrämma, så måste det åtminstone någon gång tillämpas, och om
ej underdomstolarne vilja det, skola öfverrätterna då och då gripa sig
an med en blodsdom, för att, som det heter, statuera ett exempel. En
man skall då utgifvas för folket, ett menskligt lif offras åt lagens majestät.
Men om då exempelvis en på tio uttages för att statuera detta ohyggliga
exempel, äro vi då säkre, att denna enda just var den vådligaste för
samhällets bestånd, att just han minst förtjente att skonas bland de tio?
Deri ligger det förfärliga.
Så länge denna straffart qvarstår i lagen såsom en blott möjlighet,
kastar det en lång svart skugga öfver vår eljest så mänskliga lagskip¬
ning. Det är ej blott den lifdömde, som lider af dess tillämpning; hela
samhället lider. Hvem ryser ej för den tanken, att han sjelf, hans barn
eller någon åt dem, som äro honom kära, någon gång kunde nödgas att
i eu eller annan egenskap bli vittne till ett sådant skådespel. Har en
sådan filantropisk blödighet bemägtigat sig vårt slägte? Jag tror sanner¬
ligen icke, att vi ha svagare nerver än våra föregångare, men ett vet
jag, att med stigande kultur stiger också vår aktning för den mänskliga
varelsens otänkbarhet till kropp, anda och lif. Jag vädjar till Eder,
Mino Herrar ! om ej en hvar af oss, som är familjefar, omsorgsfullt undan
sina barns, sin familjs och sitt husfolks ögon gömmer sådana tidnings¬
blad, som omtala för oss att en förbrytare gått till döden. Månne det
är tanken på sjelfva döden, som så skrämmer oss? O nej, säkert icke.
Döden är oss ingen främling; lian besöker dagligen våra hem och sätter
sig vid vårt bord, när det faller oss minst lägligt att bjuda honom som
gäst; våra dagars uppfinningsrikedom bär gjort krigskonsten till en för¬
störelsekonst i stort, och vi läsa utan särdeles rubbning i vår sinnes-
jemnvigt om slagfälts öfversållande med tusendes och åter tusendes
stympade kroppar; ja, sjelfva det fredliga arbetet, som dagligen i sin
höga utveckling ställer menniskan ansigte mot ansigte emot städse o-
tämda naturkrafter, öppnar stundom genom explosionen af ett ångskepp,
sammanstötningen mellan ett par jernbanståg, antändningen af gaserna
i en kolgrufva, en plötslig graf för hundratal af idoga, oskyldiga varelser.
vid sådana händelser skakas vi väl af en djup bestörtning, men denna
känsla har något renande och upplyftande, i det den påminner oss om
vår andlighet och att vår bestämmelse der bortom icke räckes af några
olycksfall. Vid budet om en verkställd dödsdom deremot fylles vårt
bröst af ett oblandadt qval. Vore samhället eu ande varelse, som kunde
förfoga öfver naturkrafterna och med blixten krossa missdådaren i sjelfva
ögonblicket af hans brottsliga dåd eller ännu bättre förut, då skulle vi
i. sanning böja oss för samhällets storhet; men nu kunna vi endast rysa
öfver detta samhälle, som med kallt blod, utan sjelfförsvarets nödvän¬
dighet, tar ett menniskolif, eu himlens skänk, som det ej kan återgifva
372
Den 13 April, e. in.
och utöfvar denna dystra majestätsrätt, detta jus eminens, under de sim¬
plaste former, med de torftigaste medel, utan ens full säkerhet att det
ej möjligen begår ett legalt mord.
Jag återkommer till min utgångspunkt. Såsom frågan blifvit af
Utskottet ställd, är den en tidsfråga, men derjemte en kulturfråga: är
Svenska folket moget för uttagandet af ett steg, som andra folk tagit
före oss, eller måste det ännu vänta på den välgerning, som andra na¬
tioner redan fått sig i lagstiftningen inrymd? Är detta lugna, ädla, lag¬
lydiga folk mindre förtjent af lagstiftarens förtroende än (Vintras pöbel,
än Neapels banditer, än tattarhoparne som irra hemlösa och laglösa
kring Donaustaternas slätter, än afskummet af Europas befolkning, som
emigrationens svallvågor årligen vältra mot det Nordamerikanska stats¬
förbundets kuster? Sådant är problemet; vi ha här att afgifva ett sam-
vetsintyg om vårt folks sedliga tillstånd, om ståndpunkten af dess all¬
männa rättsmedvetande.
Då Kongl. Maj:t för tre år sedan till Rikets Ständer afgaf det för¬
slag till förändrad Riksdags-ordning, i kraft af hvars erkännande såsom
grundlag vi, Mine Herrar! innehafva våra platser på detta ram, hvarigenom
var det väl som detta förslag väckte så allmän tillfredsställelse och lik¬
som för sig öppnade alla hjertan? Väl icke genom sin ovilkorliga full¬
komlighet? Sannolikt icke, ty man hörde så många tvifvel och många
betänkligheter uttalade i enskilda punkter. Men ändå var tillfredsstäl¬
lelsen stor och allmän. Och hvarföre? Utan tvifvel derföre, att hvarje
lagförslagets paragraf röjde det högsinnade förtroende, som den första
statsmagten satte till folkets sedlighet, klokhet, hofsamhet och foster¬
landskärlek. Och ingen af dem, som folkets förtroende kallat att inom
dessa Kamrar föra dess talan, skulle väl vilja erkänna att folket genom
sin rättsutöfning jäfvat detta förtroende. I sin ordning väntar nu detta
folk af oss, dess representanter, ett sedligt förtroendevotum eller ett
sedligt fattigdomsbevis. Mine Herrar! Jag kan ej med min röst bidraga
till det sednare: jag anhåller om Betänkandets återremiss i den uti Herr
Bovins motion angifna syftning.
Herr von Gegerfelt Då jag biträdt det beslut, som genom den
förseglade sedeln blef Utskottets, ber jag att få redogöra för de skäl,
som dervid bestämde min åsigt, helst som jag icke anser, att de blifvit
på ett tillfredsställande sätt utvecklade i Utskottets Betänkande. I den
strid, som förts angående denna sak, tvekar jag ej derom, att Staten
icke skulle ega rättighet att straffa äfven till lifvet, så vida ett sådant
straff är nödigt för rättstillståndets upprätthållande, men Staten hvarken
behöfver eller är berättigad ådöma svårare straff, än för detta ändamål
kräfvas. Behöfves då dödsstraffet? Jag skulle besvara denna fråga med
nej, om jag vädjade endast till känslan, men skall den besvaras af det
lugna och kalla förståndet, blir den icke så klar.
En föregående talare har upplyst att, om dödsstraffet borttoges, en
lifstidsfånge skulle blifva snart sagdt strafflös, i fall han beginge äfven
de gröfsta brott, men att en sådan person skulle kunna göras oskadlig
derom tviflar väl ingen. En annan betänklighet deremot är, att, om
dödsstraffet borttoges, skulle de gröfsta och de mest barbariska brotten
icke bestraffas med mera än hvad lagstiftaren ansett motsvara de mindre,
373
Deu 13 April, e. m.
och att det således skulle blifva nödigt omarbeta hela strafflagen. Än
ett skäl till tvekan utgöres för mig af deras omdöme, hvilkas auktoritet
jag icke kan jäfva. Då lagberedningen afgaf sitt förslag, var dödsstraffet
ovilkorligen bibehållet, endast eu ledamot reserverade sig och en före¬
gående talare har redogjort för de skäl han åberopade, men icke der¬
emot för det slut, hvartill han kommit. Uti det förslag till ny strafflag,
som Kongl. Maj:t afgaf vid 1862—63 års riksdag stod det qvar icke
såsom alternativt utan såsom ovilkorlig! straff, och endast ett af de fyra
Riksstånden, nemligen Bondeståndet, föreslog dess totala borttagande,
dervid ledt mera af sin rena känsla än åt vetenskapliga och praktiska
skäl. De öfriga Stånden voro ense om det beslut, som nya strafflagen
innehåller. Då frågan på den korta tid, som sedan dess förflutit, icke
kunnat erhålla någon förändrad gestalt, så anser jag mig icke heller för
det närvarande kunna förorda dödsstraffets borttagande, synnerligen som
det visat sig att med nu gällande lagar det kommer att så ytterst sällan
tillämpas, så att, såsom en föregående talare upplyst, alltsedan 1864 det
tillämpats endast å tvänne brottslingar, utaf hvilka den ene var en
lifstidsfånge, som, efter det han blifvit dömd, begått flera andra grafva
brott.
Jag har med detta icke velat försvara Utskottets Betänkande eller
ens inverka på Kammarens beslut, utan endast tillkännagifva dessa åsig-
ter, för att dermed freda mitt samvete, och jag har följaktligen icke heller
något yrkande att framställa.
Herr Fröman: För min del kan jag icke erkänna, att tvisten om
dödsstraffets behörighet ännu är fullt afgjord; ännu har jag aldrig fått
den frågan besvarad, huru en till lifstidsfangelse dömd person, som be¬
gått mord, utan att synnerligen mildrade omständigheter varit för handen,
.skulle bestraffas, om dödsstraffet icke funnes. Man svarar visserligen,
att dylika brott begås endast af ledsnad vid lifvet eller af förtviflan öfver
grym misshandling, tillfogad af bevakningen. Jag tror likväl, att det
icke saknas exempel att grymma mord blifvit begångna af lifstidsfångar
med fullt uppsåt och berådt mod. Man säger vidare, att dessa brotts¬
lingar böra så förvaras, att de icke kunna komma lösa, och i det fäng¬
slade tillståndet lärer man kunna förhindra dem från dylika brott. Detta
är likväl lättare sagdt än gjordt. Jag tror vårt fängelseväsende vara
lika väl ordnadt, som andra länders, men det oaktadt händer det icke
så sällan att rymningar verkställas äfven af lifstidsfångar. Skall sådant
kunna förebyggas, så måste det ske genom strängare bevakning, och
man nödgas återgå till det gamla sättet, att kläda dem i jern och fäst-
nita dem vid fängelsets golf och murar. Hvad vinnes dermed och hvad
förloras? Vinsten blifver ringa eller ingen, då man i allt fall icke kan
uppnå full trygghet mot rymningar. Detta styrkes af de berättelser,
vi ega, om djerfva rymningar i äldre tider, då likväl fången hölls både
jernklädd och fastsmidd. Och hvad förlorar man? Skall man på detta
sätt förvara fångar, förlorar man möjligheten att behandla dem såsom
menniskor, möjligheten att sörja för deras moraliska behof, ja man för¬
lorar äfven möjligheten att låta dem vederfaras rättvisa inom fängelset,
ty man måste behandla den ångerfulle på samma sätt som den förhär¬
dade, den ödmjuke likasom den fräcke och trotsige, den till förbättring
374
Den Jo April. e. m.
sträfvande lika med den i laster och brott allt djupare sjunkande. Det
är på denna grund'som jag i mensklighetens namn beder, att dödsstraf¬
fet åtminstone för dessa brottslingar må bibehållas; och det är icke något
ringa antal dessa lifstidsfångar, om hvilkas behandling här är fråga, ty
de utgjorde, enligt den sista för mig tillgängliga uppgift, nemligen den
för år 1864, 1,000 af mankön och 158 qvinnor.
Man säger att dödsstraffets afskaffande är eu tidsfråga; visserligen
tror jag, att det kommer att allt mer och mer inskränkas, men det är
derföre icke rätt att helt och hållet borttaga det, der det icke kan er¬
sättas, nemligen för dem, som redan äro dömde till lifstidsfängelse. Den
författare, som i vårt land grundligast behandlat denna fråga, slutar med
att föreslå dödsstraffets suspension på tio eller tjugo år. Detta förslag
pröfvades vid förra riksdagen och — föll rättvisligen, ty det saknar all
giltig rättsgrund. Följden deraf skulle endast blifva en liten tid af
anarki. Då har lagstiftaren hos oss funnit en bättre utväg, nemligen
den att sätta ett alternativ bredvid dödsstraffet, hvarigenom man kan
säga, att det blifvit de facto afskaffadt, och vara förvissad att det icke
skall komma att tillämpas, om ej i utomordentliga fall. Man har mycket
talat om sällskap och associationer, som bildat sig i andra länder för
att förbereda dödsstraffets afskaffande. Låtom oss afvakta resultaten
deraf! Jag anser det icke vara någon vanära för vårt land att ännu eu
tid besinna sig och afvakta verkningarne jemväl af det vigtiga och stora
steg, vi togo i den lagstiftning i ämnet, som för tre år sedan kom till
stånd, då ju de främsta af Europas kulturländer såsom Frankrike, England
och Tyskland ännu icke afskaffat dödsstraffet. Jag anhåller derföre om
bifall till Utskottets Utlåtande.
Herr vice Talmannen: Då jag i min ungdom läste det yttrande
af Richcrt, hvilket här citerades af den förste talaren, kunde jag icke
annat än deraf betagas; likasom jag nyss hänfördes af det vältaliga före¬
drag i enahanda syftning, vi hörde af Herr Bergstedt. Men i den stora
och vigtiga fråga, som nu är under öfverläggning, får icke känslan en¬
sam tagas till vägledning, utan saken bör pröfvas af det lugnt öfver¬
vägande förståndet.
För att först fästa mig vid hvad Herr Bergstedt yttrat, anhåller jag
att få till de underrättelser han lemnat, angående lagstiftningen i främ¬
mande länder, lägga några upplysningar, på hvilkas vigtighet jag tror
mig vara säker. Det är sannt, att i England fråga nyligen varit väckt
om dödsstraffets afskaffande; men den kommission, som tillsattes för
att yttra sig i ämnet, har afgifvit ett afstyrkande utlåtande. Likaledes
är det sannt, att på Franska senatens bord för närvarande hvilar en pe¬
tition i samma syftning, men denna petition har ännu ej vunnit fram¬
gång; och då för ett par år sedan frågan om dödsstraffets afskaffande
förekom i Lagstiftande Corpsen, delade endast några få ledamöter den
af Jules Favre yttrade åsigt till förmån för straffets borttagande. Inom
Belgiens representation har äfven på sednaste tider förslag förevarit om
dödsstraffets upphäfvande, men detta förslag har fallit, så val i Senaten
som i Representant-kammaren.
Obestridligt är visserligen, att det icke kan gifvas ett mera fasa-
väckande skådespel än en offentlig afrättning, ehuru anmärkningen i
Beii ] 3 April, e. m.
375
detta hänseende gäller i ej ringa mån sättet för dödsstraffets verkstäl¬
lande, som ansetts ej kunna ske annorlunda än offentligen. Men å an¬
dra sidan kan man ej heller sluta till ögonen för det elände och de
qval, mördarens missgerning förorsakar. Om i vårt land skulle före¬
komma sådana händelser, som man hör omtalas från fremmande länder
äfven i våra dagar, att röfvarehand sätta sig tillsammans att fånga och
bortföra sina offer samt, när den för deras frigifvande bestämda Inse-
summa ej kan af den fasttagnes förtviflade familj åstadkommas, hem-
skicka hans afslagna hufvud till bevis att deras grymma hotelser gått
i fullbordan; eller om, såsom från de stora och folkrikaste städerna be¬
rättas, ligor bildas af brottslingar, hvilka låta menniskor hemligen bort¬
snappas, plundras och försvinna, sålunda görande till sitt yrke att ut¬
gjuta blod för vinnings skuld; eller om i krigstid en förrädare uppsto-
de, som sålde landet till fienden samt spridde död och undergång bland
dess siste försvarare; skulle folket i vårt land anse den lag vara hård,
som stadgade dödsstraff för så omenskliga och onaturliga gerningar?
Våra gamla lagar, uti hvilka den åsigt är uttalad, att mord eller
uppsåtligt spillande af menniskolif endast i döden finner en tillfyllest¬
görande försoning, måste hafva egt sin grund i folkets allmänna mening
och i sjelfva dess åskådningssätt, hvilket, såsom jag tror, härutinnan
icke befunnit sig i strid med vår kyrkas ortodoxa lära.
Hvad filosoferna angår, hafva deras meningar i fråga om dödsstraf¬
fet varit mycket delade. Då Jules Favre, såsom förut nämndes, talade
för dödsstraffets afskaffande, åberopade lian »menniskolifvets okränkbar-
het» såsom en filosofisk princip. Vid öfverläggningarne sedermera om
denna fråga i Belgiska Representant-kammaren, förklarade Belgiens Ju-
stitie-minister sig icke kunna godkänna den af Favre uppställda prin¬
cip, utan åberopade en annan, nemligen »samhällets värdighet», som han
ansåg förbjuda dödsstraffs verkställande. Montesquieu godkände detta
straff, och den ej längesedan aflidne Svenske tänkaren Boström var af
samma åsigt.
Beträffande den agitation, som, på sått under diskussionen blifvit an¬
märkt, i andra länder förekommit för dödsstraffets afskaffande, får man ej
förbise en omständighet, som gifvit styrka åt denna rörelse, och ofta blif¬
vit åberopad under öfverläggningarne i ämnet både inom och utom de
lagstiftande församlingarne, den omständighet nemligen, att i dessa länder
inträffat, att anklagade ansetts förvunne om och gått till döden för brott,
dertill de sedermera befunnits oskyldige. Juryns, på ögonblickets intryck
mera beroende pröfningsrätt, som å andra sidan äfven vållar, att de
svåraste brott ofta blifva bedömda med alltför stor mildhet, torde vara
orsaken till att sådana gräsliga misstag kunna förekomma och anses
bestyrkta; och ensamt deruti finnes naturligtvis eu anledning, hvarföre
allmänna meningen måste med yttersta eftertryck uppresa sig mot döds¬
straffet. Men i vårt land, med de stränga fordringar på bevisningens
fullständighet och ofelbarhet, särdeles i lifssaker, som vår lag uppställer,
tror jag dylika misstag vara omöjliga, och aldrig har jag förnummit, att
ens den aflägsnaste misstanke derom varit hörd.
Frågan om dödsstraffet blef vid de öfverläggningar, som föregingo
antagandet af nu gällande strafflag, hvilken föga mera än 2 år tjenat
till efterlefnad, fullständigt skärskådad samt af Representationen och
Den 13 April. e. in.
37(1
Kongl. Maj:t afgjord på det sätt, att i lagen dödsstraff ej linnes för nå¬
got brott ovilkorligen stadgadt. Hvilka omständigheter hafva inträffat,
som kunna gorå det nödvändigt att efter så kort tid omarbeta denna
lag? en lag, hvilken kan betraktas såsom den mildaste af dem, som gälla
i med oss beslägtade eller jemförlig» civiliserade länder, der fråga om
dödsstraffets afskaffande äfven varit under öfverläggning.
Till bevis på lagens mildhet har blifvit näinndt, att efter dess an¬
tagande endast två dödsstraff äro verkställda. I det ena af dessa fall,
hvilket jag särskilt erinrar mig, var den dömde en lifstidsfånge, hvil¬
ken, sedan han utkommit från fästningen, under nära ett års tid vankat
omkring, begått rån och stölder samt. slutligen, vid rån hos en ensam
qvinna,_ efter förut stadgadt uppsåt dödat henne. Om dödsstraffet å ho¬
nom ej tillämpats, hade nämnda brott blifvit utan allt ansvar, enär ej
annat kunnat ifrågakomma, än lians återsändande till fästningen, dit
han redan förut var dömd på lifstid. Också visade han sig sjelf underkun¬
nig härom, och säde sig ej hafva annat att befara, än hvad nyss nämndes.
Till bevis på att dödsstraffet numera högst sällan vinner tillämpning
kan jag ur minnet citera två andra fall, som inträffat efter den nya straff¬
lagens antagande. En lät genom legd hand mörda sin fader, hvilken
han hade intet att förebrå, om ej att han syntes honom lefva alltför
länge. En annan bjöd sin trolofvade att en Söndags morgon vara honom
följaktig till kyrkan, öfverfull henne under vandringen vid en enslig
skogsbäck och höll henne, oaktadt hennes förtviflade ansträngningar,
med egen hand nedtryckt i bäcken så länge, till dess lifvet flytt från
henne och från det foster, som hon bar.
Ingen af dessa begge gick till döden, ehuru det är svårt att fatta,
att de sjelf ve kunde önska att lefva. Den förut nämnde lifstidsfången
önskade det ej; åtminstone såg jag om honom i tidningarne berättadt,
att han gick till döden ångerfull, med undergifvenhet och mod, afbed¬
jande sina brott och varnande offentligt för sitt exempel. Månne hans
tide är att anse grymmare eller nesligare än de andra bådas, hvilka nu
val lefva, men icke ega eller någonsin kunna hoppas få någon annan
fläck på jorden att med betyngda samveten vandra uppå, än den mu¬
rade graf, som utgör deras fängelse.
Dödsstraffet skall, när sådana brott, som nu äro nämnda, endast un¬
dantagsvis förekomma, säkerligen försvinna ur lagarne och civilisationen
sålunda fira en af sina största triumfer; men vore det ej ett fåfäugligt
skryt att säga, att vår tid är mogen för ett sådant framsteg? en tid.
som hört den satsen, att våld går framför rätt, högt proklameras; som
sett kriget återkomma i dess förfärligaste gestalt; som varit vittne till
huru hundratusental af eljest fredliga menniskor kastas i blodig fejd
emot hvarandra för äregiriga planers skull, om hvilkas grund och be¬
rättigande det stora flertalet ej kan bilda sig något omdöme. Men la¬
garne kunna . ej omdana seder och tänkesätt. Det är uti förmildrade
seder, som milda lagar böra ega sin rot, så framt de skola få bestånd.
. På grund af det anförda anser jag ej skäl att nu företaga omar¬
betning af vår nyligen antagna strafflag, och hemställer alltså för min
del om bifall till Lag-Utskottets Betänkande.
Många ledamöter hördes nu ropa på proposition.
Den 13 April, e. in.
377
Herr von Kock: Det förundrar mig ej, om 1 åren otålige, Mine
Herrar! då tiden är så långt framskriden, men jag har ej många ord
att säga, och jag skulle ej hafva begärt ordet, om jag kunnat i allo
instämma i de åsigter, som uttalats af föregående talare. Äfven jag-
tror, såsom af flere andra blifvit uttaladt, att dödsstraffets afskaffande
är endast en tidsfråga. Jag anser derjemte tiden till dödsstraffets
afskaffande i Sverige redan vara inne, emedan rättsmedvetandet
numera här ej gillar dödsstraffet. Då bör ock ett straff upphöra,
som icke kan försvaras från rättvisans synpunkt, om hvars för¬
bättrande egenskap icke kan blifva fråga, och som icke ens, åtminstone
under här för handen varande förhållanden, kan anses vara mera af¬
skräckande än andra straff. Ett bevis derpå lemnades af eu föregå¬
ende talare, som omtalade, huru eu brottsling önskade sig döden, eme¬
dan samvetet gjorde honom lifvet för tungt, och, då han ej kunde ge¬
nast dömas till döden, sjelf beröfvade sig lifvet. Men jag anser, att,
när man afskaffa!’ dödsstraffet, erfordras derjemte en förändring i la¬
gens stadgande)! rörande straffarbete. Jag tror ej, att jag bedrager
mig deruti, att vårt land, i fråga om straffanstalternas ordnande, står
högst af alla länder. Äfven vårt nya strafflagssystem torde vara så
godt som de flesta, om icke bättre. Dock har detta emellertid ett vä¬
sendtligt fel, i följande hänseende: det är nemligen stadgadt, att den,
som är dömd att undergå mindre än två års straffarbete, skall aftjena
detsamma i cell, hvaremot, då straffarbetet går öfver 2 år, det skall
undergås i gemensamhetsfängelse. Då nu faktiskt är, att de fleste för¬
brytare hysa större fruktan för cellfängelse än för gemensamhetsfän¬
gelse, måste det vara en bestämd felaktighet, att den mindre grafva
brottslingen får lida ett svårare straff. Jag liar derföre vid flera till¬
fällen förut yttrat, och upprepar nu, att, så länge man icke vågar ut¬
sträcka tillämpningen af cellsystemet längre än nu är bestämdt, det
.skulle vara rigtigt, att allt straffarbete på längre och viss tid finge
börja och sluta med straffarbete i cell. Jag hyser jemväl den öfver¬
tygelse, att, i händelse man afskaffa)- dödsstraffet, man bör låta en till
lifstidsfånge^ dömd person börja sitt straff i cellen, samt uti synner¬
ligen grofva fall efter vissa mellantider dit återsända honom. Dermed
tror jag mig också hafva gifvit svar på den frågan, huru en lifstids¬
fånge, som begår mord å sin vaktare, bör afstraffa. För öfrig! har, så
vidt jag erinrar mig, på de sista 40 åren sällan inträffat, att eu lifstids¬
fånge begått mord inom fängelset på sin vaktare; och hvad angår den
farhåga, att lifstidsfånge skulle, efter det han rymt ur fängelset, kunna
begå mord, får jag erinra om det förhållande, att, efter hvad Fång¬
vårdsstyrelsens sista här föreliggande berättelse gifver vid handen, ej
någon karl, men väl en ([vinna under hela året 1865 från straff-fän¬
gelserna lyckats rymma, samt att man förty med .skäl må anse dessa
fängelser numera i afseende å bevakningen vara väl ordnade. Man
torde således icke behöfva frukta, att sådana fall, såsom man antydt,
ofta skola inträffa. Jag önskar, att, i händelse Betänkandet till Ut¬
skottet återremitteras, Utskottet vid den omarbetning af lagen, som, i
fall dödsstraffet afskaffa, blir en nödvändig följd, må tillstyrka, att
den, som blir dömd till straffarbete för lifstid, må kunna äfven ådö¬
ma.®, att hvart annat eller hvart tredje år i cell förvaras.
378
Den 13 April, t, m.
Dessa äro de skål, på grund af hvilka jag anser mig böra till¬
styrka den föreslagna återremissen.
Herr Nisser: Mine Herrar! I ären otålige, så äfven jag; jag
anhåller endast att under några minuter få taga eder uppmärksamhet
t anspråk. De af Kammarens ledamöter, som under denna öfverlägg¬
ning yttrat sig emot dödsstraffets afskaffande, hafva likväl alla i prin¬
cipen gillat den idé, som skulle ligga till grund för dess borttagande,
men ansett, att det vore för tidigt att nu vidtaga en dylik åtgärd. Jag
frågar likväl, kan det vara för tidigt att göra något, som är godt?
Den störa striden, angående denna fråga, är i sjelfva verket under det
sista decenniet utkämpad; den har förts mellan sanning och lögn,
mellan mörker och ljus; och i öfvertygelse att dödsstraffets fullkomliga
borttagande ur lagstiftningen vore ännu en seger för sanningen, röstar
jag återremiss af det föredragna Betänkandet.
Ropen på proposition förnyades.
Herr Hasselrot: Huru mycket jag än skulle önska det, vill jag
ej upptaga tiden med besvarande, af hvad som anförts utaf de talare,
som motsatt sig afskaffande af dödsstraffet; endast emot den ärade ta¬
lare, som hade ordet näst före de tvänne, hvilka sednast yttrat sig, vill
jag anmärka, att, då så grafva brott, som de utaf honom omtalade, icke
ens blifvit straffade med lifvets förlust, synes det ingalunda nödigt att
bibehålla dödsstraffet.
Herr Eken man: Redan för 30 år sedan tvekade jag om döds¬
straffet var det svåraste straff, som kunde utkräfvas. Det förekom ett fall,
som jag ber att få berätta. Några år förut hade en fattig torpare ta¬
git lifvet af tvänne sina barn, utan att detta kunnat upptäckas vid den
ransakning, som kort derefter anställdes, men medvetandet af brottet
tryckte honom så tungt, att han liera gånger försökte afhända sig lif¬
vet. Han räddades ur vattnet, han nedskärs ur trädet, och det åter¬
stod honom endast att bekänna sitt brott för sin själasörjare, och på
dennes inrådan angaf lian sig äfven för rätten. Han önskade endast
att blifva genast dömd till döden, men denna önskan kunde icke vill¬
fara; målet måste uppskjutas för anskaffande af bevisning. Efter ran-
sakningens slut besökte jag honom i fängelset, och han beklagade bit¬
tert, att han icke genast blifvit fälld. Jag befriades likväl från den
sorgliga pligten att döma honom, ty morgonen derpå kom budskap,
att han i fängelset sjelf afhändt sig lifvet. Jag tror, att många sådana
fall skulle kunna omtalas, bevisande att för en brottsling det icke så
sällan är ett tyngre straff att lefva än att do. Således är det för mig
icke fråga om, huru jag skall rösta, men frågan är, huru skall man be¬
handla en lifstidsfånge, som begår ett groft brott? Jo, svarar jag, låt
honom lefva, men bibringa honom religionens sanningai-, och lifvet skall
blifva honom en börda, så tung, att han önskar sig döden. Jag in¬
stämmer derföre i det af Herr Hasselrot framställda yrkande.
37P
D*a 13 April e. m,
Friherre H am il ton: Jag återkallar mitt förra yrkande och för¬
enar mig med Herr Hasselrot.
Friherre St aöl von Holstein: Äfven jag instämmer i Herr Has¬
selrots förslag.
Herr Bergstedt: Med frånträdande af mitt förut gjorda yrkande,
får jag tillstyrka bifall till det förslag, Herr Hasselrot framställt, och
hvarpå jag anhåller om proposition.
Herr Arrhenius:
Herr von Koch: Jag instämmer med den siste värde talaren.
Herr Holmberg: Äfven jag yrkar bifall till det förslag, Herr
Hasselrot afgifvit.
Herr Nis ser: Jag har begärt ordet, endast för att förklara, att
jag afstår från mitt förra yrkande, och anhåller om bifall till Herr Has¬
selrots förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Grof¬
ven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till
Lag-Utskottets förevarande Betänkande, och dels af Herr Hasselrot,
att Kammaren, med afslag å Betänkandet, skulle för sin del fatta ett
så lydande beslut: »Med uttalande af den åsigt, att dödsstraffet bör
såsom straffart ur nu gällande strafflag borttagas, beslutar Riksdagen,
att till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse, med anhållan, att
Kongl. Maj:t täcktes till en blifvande riksdag framlägga förslag till de
ändringar i strafflagen, som i följd af berörda beslut kunna erfordras.»
Härefter framställde Herr Grofven och Talmannen först proposi¬
tion på bifall till Lag-Utskottets förevarande Utlåtande, hvarvid sva¬
rades många ja och nej i blandning, samt sedermera proposition på af¬
slag derå, och antagande af det beslut, Herr Hasselrot föreslagit, då
svaren likaledes utföllo med många så väl ja som nej; och förklara¬
des ja nu hafva varit öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voteringsproposition:
Den, som bifaller Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53, i anledning af
väckt förslag, om dödsstraffets afskaffande, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår Kammaren detta Utlåtande,
slut Herr HnsHelrot föreslagit.
och fattar det be-
380
Och )3 April, c. iu.
Sedan voteringspropositionen anslagita, verkställdes omröstningen;
och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 39:
Nej rr- 38.
Herr Dickson, Axel: Ehuru jag icke varit i tillfälle att under
öfverlägguingen tillkännagifva min åsigt, ber jag likväl att få inlägga
min reservation mot det beslut Kammaren nyss fattat.
-• Herr von Creijer: Äfven jag reserverar mig mot det beslut, som
i denna fråga blifvit fattadt.
Herr Holmberg: Mot det beslut, Kammaren med endast en rösts
majoritet nyss fattat, får jag nedlägga min reservation.
Herr Petre: Jag instämmer i deri föregående talarens reser¬
vation.
Herr von Horsten, Sten Erland: Jag anhåller, att få i proto-
kol]et antecknad min reservation emot Kammarens beslut.
Herr Hammar: Jemte det jag förklarar, att jag icke med min
röst bidragit till det beslut, Kammaren nyss fattat, får jag deremot ned¬
lägga min reservation.
b öredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets, den 27 sistlidne Mars och
den 4 dennes bordlagda Utlåtande N:o 54, i anledning af väckt motion,
om ändring i gällande författningar, rörande utrifning af vattenverk, som
genom uppdämning skada jord.
h öredrogs ånyo och lades till handlingarna Lag-Utskottets den 27
sistlidne Mars och den 4 dennes bordlagda Memorial N:o 55, i anled¬
ning af återremiss af Utskottets Utlåtande N:o 37.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 27 sistlidne Mars och
den 4 dennes bordlagda Utlåtande N:o 56, i anledning af väckt motion,
om förlikningskomitéers inrättande i hvarje kommun.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 27 sistlidne Mars och den 4 den¬
nes bordlagda Utlåtande N:o 57, i anledning af väckt motion, om förän¬
drad lydelse af vittneseden.
Herr Rydin: Het är åt ganska stor vigt, att ett edgåugsformulär
aftattas så, att den, som skall gå eden, icke deraf kan fatta några be¬
tänkligheter eller skrupler, men det synes mig, som om detta formulär
icke motsvarade en dylik fordran. Då det nemligen är, snart sagdt,
381
Den 13 April. e. ui
omöjligt att ordagrannt återgifva hvad en annan person sagt, så torde
det ingifva mången betänkligheter, om han skulle svära att vittna och
intyga »allt hvad jag vet i denna sak händt och sannt vara, så att jag
ej något förtiger, tillägger eller förändrar». Jag anser derföre det vara
nödigt, att Betänkandet återförvisas till Utskottet, för vidtagande af
rättelse häruti, så att sammanhanget emellan de båda satserna blifver
tydligare, derest ej Utskottet skulle kunna förenkla vittnesedsformuläret
efter det Engelska edgångsformuläret, hvilket utmärker sig för sin
enkelhet och korthet, Det lyder sålunda: »Jag svär att i denna sak
omtala sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen; så
hjelpe mig Gud».
Herr Hasselrot: Jemte det jag ber att lä upplysa, att Lag¬
utskottet hemtat ifrågavarande edgångsformulär hufvudsakligen ur lag¬
beredningens förslag, måste jag förklara, att jag deruti icke kan finna
någon otydlighet. Då vittne svär att vittna och intyga allt hvad det
vet »i denna sak» händt och sannt vara, så tyckes mig detta så tydligt,
att något missförstånd icke kan dervid ega rum, och jag anhåller der¬
före om bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Lag-Utskottets förevarande Utlåtande och dels återremiss deraf, fram¬
ställde Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till det¬
samma, hvarvid svarades många nej, blandade med ja, och sedermera
proposition på återremiss deraf, då svaren utföllo med många ja, blan¬
dade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes och justerades föl¬
jande voteringsproposition:
»Den, som bifaller Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57, i anledning
af väckt motion, om förändrad lydelse af vittneseden, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej:
Vinner nej, återförvisar Kammaren detta Utlåtande».
Omröstningen verkställdes; och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 20:
Nej — 35.
Herr Ekenman: Jag anhåller fä till protokollet antecknadt, att
den verkställda voteringen angående dödsstraffets afskaffande skulle
kunnat få en annan utgång, om jag fått afgifva min röst, hvarifrån jag
hindrades derigenom, att jag icke uppmärksammade, när mitt namn
uppropades.
382
Den 13 April, e. a>,
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 27 sistlidne Mars
och den 4 dennes bordlagda Utlåtande N:o 58, i anledning af väckt motion,
om ändring i vissa stadganden rörande exsekutionsväsendet.
Grefve Elirens värd: Det ärende, som nu förekommer på före¬
dragningslistan, år Särskilda Utskottets för folkskolelärareseminariernas
ombildning afgifna Utlåtande, i anledning af väckt motion, om folk¬
skolelärareseminariernas ombildning samt om användande för sådant
ändamål af besparingarne å anslaget till folkskoleväsendet, men då
tiden är långt framskriden, hemställer jag, om icke detta Betänkande
kan framflyttas så, att det förekommer näst efter Bevillnings-Utskottets
Utlåtande N:o 16.
Detta förslag bifölls.
Herr Hassel rot: Emot Kammarens beslut, i fråga om vittneseden,
får jag reservera mig. Detta var den enda lagfråga, i hvilken vid
denna riksdag något kunnat blifva åtgiordt, men nu har äfven den
blifvit slopad.
Kammaren åtskiljdes kl. A 12 på natten.
In fidem
O. Brakel.