Lördagen de» 2 Mars 1867.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades fyra protokolls-utdrag för den 28 sistlidne Februari och
protokollet för den 29 sistlidne Januari e. m.
Upplästes ett af Friherre von Otter ingifvet memorial, af följande
lydelse:
Vördsammast anhåller jag om permission från riksdagen för tiden
från den 4 till den 24 i denna månad.
Till denna anhållan lemnade Kammaren, uppå gjord proposition,
sitt bifall.
Friherre Palmstierna hade inlemnat ett memorial, som nu upplä¬
stes och lydde sålunda:
Undertecknad anhåller om Kammarens tillstånd att, under loppet
af fjorton dagar, räknadt från den 2 Mars, få aflägsna mig från riks¬
dagen.
Jemväl denna begäran bifölls.
Herr Hammar: Jag får vördsamt anhålla om fjorton dagars ledig¬
het från riksdagsgöromålen, från och med nästa Tisdag.
Kammaren lemnade härtill sitt samtycke.
Herr Stjernblad: Jag får vördsamt anhålla om tre veckors ledig¬
het från riksdagsgöromålen, räknadt från den 3 dennes.
Äfven denna anhållan bifölls.
Företogs val af tjugufyra valmän jemte sex suppleanter, för utse¬
ende af Riksdagens Justitie-ombudsman samt hans efterträdare; och
4
Den 2 Mars.
befunnos vid valförrättningens slut följande Herrar hafva blifvit ut¬
sedde till
Valmän:
Herr Arrhenius, Johan,
» Brusewitz, Fredrik,
» Brummer, Fredrik,
Friherre Cederström, Anders,
Herr Croneborg, Hjalmar,
» Dickson, Carl,
» Ekman, Johan Jakob,
» von Geijer, Bror Bengt Gustaf,
» Geijer, Johan Oscar,
» Hallenborg, Magnus,
» Hammar, Carl,
» von Hofsten, Nils Eberhard Hjalmar,
» Meyer, Edvard,
» Meijer, Bernhard,
» von Möller, Peter,
Friherre Nordenfalk, Johan,
Herr Nordenfeldt, Olof,
Friherre von Otter, Carl Salomon,
Herr Selggren, Jonas,
» Selander, Nils Haqvin,
» Storckenfeldt, Carl Johan,
» Troilius, Carl Oscar,
» Uggla, Carl Gustaf,
» Hammarhjelm, Carl,
med 63 röster.
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
>5 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 63 »
» 62 »
Suppleanter:
Herr Dickson, Axel, _ med 62 röster.
Grefve Hamilton, Hugo Bengt Archibald, » 62 »
Herr Wallenberg, André Oscar, » 62 »
» Rydin, Herrman Ludvig, » 62 »
Grefve Wachtmeister. Hans, » 62 »
» Piper, Claes Gustaf Fritz, » 61 »
sedan genom lottning emellan de sex ledamöter, som bekommit 62 rö¬
ster, blifvit bestämdt hvilken af dem skulle blifva valman och i hvilken
ordning de öfrige borde såsom suppleanter ingå.
Anmäldes och bordlädes Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 3,
med bestämmande till hvilket Utskott en motion, angående kronobref-
bäringsskyldighetens ordnande, bör hänvisas.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 23 och 28 sistlidne
Februari bordlagda Memorial N:o 18, angående förskott å aflöningen
Den 2 Mars.
5
för den hos Kamrarne och Utskotten anställda betjening; hvarefter ett
protokolls-utdrag härom upplästes och godkändes.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 23 och 28 sistlidne
Februari bordlagda Utlåtande N:o 19, i anledning af Rikets Ständers
år 1866 församlade Revisorers berättelse om granskningen af de under
Kongl. Kommerse-kollegii förvaltning ställda fonder.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 23 och 28 sistlidne Februari
bordlagda Utlåtande N:o 37, i anledning af väckt motion om en under¬
dånig framställning till Kongl. Maj:t, att Kongl. Maja ville för Riks¬
dagen framlägga Lagberedningens förslag till civillag.
Herr Hasselrot: Jag ber att få tillkännagifva, att jag icke kan
instämma i Utskottets motiver. Utskottet säger nemligen, »att det anser
sig redan deraf förhindradt understödja motionären, att ett tillstyrkande
af hans framställning nödvändigt förutsätter en närmare granskning åt¬
minstone af hufvudgrunderna i det ifrågavarande förslaget, som icke nu
mera befinner sig i samma ställning till lagstiftningens ståndpunkt i lan¬
det, som då det först framställdes». Efter min tanke har Utskottet icke
rätt fattat sin ställning till förslaget, ty då motionären endast framställt,
att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan,
att Kongl. Maj:t efter den granskning, som kunde påkallas af förändra¬
de förhållanden, måtte öfverlemna förslaget till Riksdagens pröfning, så
synes mig en sådan Utskottets granskning icke varit af behofvet på¬
kallad, särdeles som jag antager, att lagförslaget till sina hufvudgrunder
ej kan vara Lag-Utskottet obekant. Sedan Rikets Ständer redan vid
detta statsskicks början funnit 1734 års lag så bristfällig och föråldrad,
att de anhållit om ett nytt lagförslag, och Kongl. Maj:t till följd häraf ned¬
satt en komité af landets utmärktaste män, som utarbetat ett dylikt för¬
slag; sedan derefter blifvit nedsatt en ny komité, som upprättade en
tablå, innehållande jemförelse!’ mellan den gamla lagen och lagförslaget;
sedan slutligen Rikets Ständer vid 1840 års riksdag anhållit om en ny
granskning af det gjorda förslaget, och en ny komité under namn af
Lagberedningen blifvit förordnad, som ånyo tagit lagförslaget i öfvervä¬
gande, synes tiden i sanning vara inne att tillgodogöra sig detta arbete,
och frågan derom, synes desto mindre vara förtidigt väckt, som de vig-
tigaste bestämmelser i lagförslaget, såsom om giftorätt, arfsrätt, testa¬
mentsrätt och om börd, redan blifvit såsom lag antagne; och behofvet,
att få lagförslaget, och särdeles vissa delar deraf, såsom Rättegångs-
och Utsöknings-balkarne, såsom antaget, är desto större, som man med
skäl antager, att den penningeförlägenhet, hvaraf landet lider till stor del
har sin rot i våra rättegångsformer och utsökningslagar. Utskottet sä¬
ger vidare: »En återblick på dessa decenniers lagstiftningsarbete inom
vårt land visar icke allenast de förändringar, som egt rum, utan ock
huruledes arbetet måst gå steg för steg. Också blef genast efter det
lagkomitén afgifvit sitt förslag till civillag, i anseende till den mängd
förändringar i den äldre lagen, som komitéen föreslagit, den anmärk¬
6
Den 2 Murs.
ning framställd och af många biträdd, att det icke kunde vara för ett
samhälle nyttigt, utan måhända tvärtom vådligt, att på en gång företaga
eu så beskaffad omändring af lagen.» Jag tillåter mig härvid anmärka,
att, om en sådan åsigt funnits den tiden, den åtminstone icke lyckats
göra sig gällande då Rikets Ständer år 1840 anhöllo om ny granskning
af lagförslaget, för att få detsamma på en gång i sin helhet till lag an¬
taget, och jag kan ej inse hvilka vådor förslagets antagande i dess hel¬
het nu skulle medföra.
Utskottet tyckes dock ifrågasätta en annan väg, nemligen att partielt
antaga förslaget.
Jag vill dock härvid fästa uppmärksamheten på, att den väg, man
gått i fråga om strafflagen, icke varit särdeles lycklig. Sedan Kongl.
Maj:t vid 1844 års riksdag till Ständernas antagande framlagt straff¬
lagen i sin helhet, blefvo förslagets hufvudgrunder vid samma riksdag
antagne och gillade; men Ständerna medhunno dä ej att i detalj granska
mer än de 4 första kapitlen; utan uppsköts granskningen till sednare
riksdag, eller 1847; men nu blåste en annan vind. Förslaget fanns nu
både odugligt och vådligt, och det blef af de två första Stånden ogil-
ladt, hvadan således hela frågan förföll. Den låg sedan nere till 1852
års riksdag, då på enskild motionärs förslag ur strafflagen utbröts ka-
{atlet om stöld och rån, som genom särskild författning till lag antogs,
liksdagen derpå utbrötos på samma sätt, kapitlen om mord, dråp samt
våld mot person, samt om förfalskning och bedrägeri, derefter Kongl.
Maj: t, om jag minnes rätt, vid 1860 års riksdag ånyo framlade hela
strafflagen i kodifierad form. Härvid är nu att märka, att, då de sär¬
skilda lagarne antogos, i dem intvingades åtskilliga mer och mindre
genomgripande förändringar från lagförslaget, men att, då detta slutli¬
gen antogs, alla dessa förändringar, som funnos utgöra lika många för¬
sämringar utströkos, så att förslaget återfick den rena form det hade då
det 1844 först framdeles. År det på dett sätt man nu vill gå till väga,
så vinnes dermed åtminstone ej besparing på tid.
Då jag antager, att ett godkännande af förslaget äfven skulle inne¬
bära ett godkännande af Utskottets motiver, hvilket åter skulle kunna
hafva till följd att hela förslaget undanskjötes, bär jag gjort ett annat
förslag nemligen: att Riksdagen, förvissad derom, att Kongl. Maj:t åt
ifrågavarande vigtiga ärende egnar nödig omsorg, förklarar, att motio¬
nen ej till någon Riksdagens åtgärd föranleder. Genom antagande af
Utskottets förslag blefve frågan undanskjuten, genom mitt påskyndad,
och då man vet den vara beroende af Justitie-ministerns åtgärd, så kan
man hoppas, att förslaget snart skall framläggas. Man har liknat lag¬
förslaget vid en grufva, ur hvars djupa gedigna schakter man allt emel¬
lanåt upphemtar godbitar, för att vid lagstiftnings-arbetet tillgodogöras.
Jag för min del önskar att denna grufva ju förr desto heldre måtte för¬
vandlas till en frisk och lefvande källa, ur hvilken Svenska folket må
kunna dricka helsa och krafter. Jag anhåller om bifall till mitt förslag.
Herr Ek en man: Jag har begärt ordet icke för att tillstyrka bifall
till Herr Hessles motion, utan derför att jag, i likhet med den föregå¬
ende värde talaren, icke kan gilla Utskottets motivering. Om det skall
ega någon betydelse hvad Utskottet omnämnt, nemligen, att anmärknin¬
Den 2 Mars.
T
gar blifvit framställda om vådan af ett för hastigt användande af det
nya lagförslaget, så måste dessa anmärkningar hafva gällt den tid, då
förslaget först framlades; men sedan dess hafva 40 år förflutit och kan
således numera efter min tro vid dessa icke fästas något afseende. Jag
hade föreställt mig, att det varit tillräckligt, om Utskottet inskränkt
sin motivering till den sista delen deraf, och då vi veta att Kong!. Maj:t
tagit saken i öfvervägande, borde vi vänta, och ej ånyo besvära Kongl.
Maj:t med påminnelser, men då jag ej kan annat än instämma i den
af en föregående talare yttrade farhågan, att, om Utskottets motivering
godkändes, frågan kunde blifva undanskjuten, tror jag det vara bättre
att bifalla Herr Hasselrots förslag, hvarpå jag vördsamt anhåller om
proposition.
Herr von Ge ger fel t: Då man är ense om slutet, bör man icke
tvista om motiverna. Jag måste dock gifva den siste värde talaren rätt
derutinnan, att det icke hade behöfts mer än det sista motivet för att
afslå motionen. De öfriga skälen innebära hvarken något misskännande
af förslagets värde eller någon mening att undanskjuta frågan. Utskottets
majoritet har endast ansett det ej vara lämpligt att anhålla om detta
förslags antagande till lag, utan att på samma gång påpeka de delar,
hvaruti förslaget innehåller olikheter med våra nuvarande lagar och de
ändringar, som detsamma kan behöfva underkastas.
Svårligen kan väl nekas, att Lagberedningens förslag i sin helhet
icke nu kan lämpligen framläggas till antagande, utan att det först kraf¬
vel’ väsendtligt omarbetningar. Utskottet har icke antydt, att det nu
skulle vara vådligt att modifiera lagen i enlighet med förslaget, utan
endast anmärkt, att först, när detta förslag kom å bane, skulle det varit
vådligt att på en gång införa dessa förändringar i lagen. Jag anhåller
om bifall till Utskottets förslag.
Grefve Sparre, Eric: Det är en ovanlig händelse, att, då man
instämmer i ett Utskotts beslut, ingå i ett vidlyftigt ordande om andra
skål för att komma till samma resultat.
Frågan som motionären bär framställt är den, att Riksdagen skulle
till Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan om att Kongl. Maj:t
behagade till Riksdagens antagande framlägga Lagberedningens förslag
till allmän civillag. Ansen I detta för möjligt, Mine Herrar! Tron I,
att vi nu äro beredde att mottaga ett lagförslag, utarbetadt för 40 år
sedan, och som då hade sina stora förtjenster, men nu måste vara efter
sin tid?
Hela verlden vet, att lagstiftningen liksom allt annat gjort störa
framsteg, särdeles i Tyskland, som i så många andra hänseenden och
isynnerhet i systematiserande, ger exempel åt andra länder. Också haf¬
va de åsigter, som der gjort sig gällande, specielt i afseende på Han¬
dels- och Utsöknings-balken, vunnit insteg i de flesta andra länder.
Men häri uttalas helt andra principer än i Lagberedningens förslag. Den
Svenska lagstiftningen har äfven frånträdt dessa för några år sedan i
den nya konkurslagen, och har härigenom gjort ett stort afsteg från de
principer, som förut gjort sig gällande, på samma gång den närmat sig
dem, som varit och ännu äro herrskande inom de flesta andra Europei¬
8
Den 2 Mars.
ska stater. För närvarande är en komité nedsatt för utarbetande af
stadganden om vattenrätten, om egande och besittning af fast egendom
samt om inteckning, och denna komité bygger på helt andra grunder
än dem, som finnas i lagförslaget. Då vi känna detta och dessutom att
den del af lagen, som kallas handelsrätten, utgår från andra grunder
än dessa, kunna vi då vilja framlägga ett förslag, som, utarbetadt för
40 år sedan, redan är i många delar frånträda Det skulle vara lätt¬
sinnigt att ingå till Kongl. Maj:t och begära detta förslag delvis frarn-
lagdt. Det skulle förutsätta ett sådant omarbetande af detta förslag,
att det på den härtill föreslagna tiden, ej kunde medhinnas. Lagstift¬
ningen har, som jag förut haft äran nämna, liksom hvarje annat före¬
mål för menskligt vetande så utbildat och systematiserat sig, att det
skulle vara ett alltför stort steg tillbaka., att nu begära antagandet af
ett för 40 år sedan utarbetadt lagförslag. Äfven Lagberedningens förslag,
som är 20 år gammalt, tillhör en äldre tid. Men härtill kommer en
annan omständighet, på hvilken jag anser mig böra fästa eder upp¬
märksamhet, Mine Herrar! Vid sista riksdagen antydde Justitie-Stats-
ministern, att på sednare tider blifvit gjorda så många ändringar och
omarbetningar i lagstiftningsväg, att domrarne verkligen behöfde nå¬
gon tid att draga andan åt sig. Man kan icke begära att de endast
skola studera; de måste äfven hafva tid att genom praktiken sätta sig
in i det nya. Derför vill Regeringen icke, att man så hastigt på en gång-
förelägger ännu en ny lag af det omfång och den betydelse som ifrå¬
gavarande förslag. Yi hafva fått ny konkurslag, ny sjölag, ny krimi¬
nallag. Den sista förutsätter, hvad som borde hafva gått förut, nemli¬
gen omarbetning af Rättegångs-balken, och derföre ingingo Rikets Stän¬
der med anhållan om omorganisation af domstolarne. Att detta är nöd¬
vändigt, vill jag ej förneka, och Kongl. Maj:t är också för närvarande
sysselsatt dermed. Rikets Ständer hafva slutligen inkommit med an¬
hållan om undersökning af Utsöknings-balken. Denna fråga hvilar äf¬
ven under Kongl. Maj:ts pröfning. Jag hemställer då, om det under
sådana förhållanden kan vara lämpligt, att Representationen helt tvärt
går in och säger: nu vilja vi icke hafva, hvad vi förut begärt, nu vilja
vi hafva en ny lag helt och hållet och dertill en lag, som är nästan
omöjlig att antaga, emedan en stor del af de lagar, som på sednare
tider blifvit antagna, äro grundade på helt andra principer. — Jag skulle
önska, att I, Mine Herrar! genom samtal med domrarne kunde göra
Eder öfvertygade om, huruvida dessa önska en ny lag till de redan
utgifna; och genom samtal med folket, som inhemtar sjn kännedom om
lagen, icke från böcker, utan från praktiken, finge klart för Eder, om
detta skulle vilja, att man nu på eu gång kastade på dem en helt ny
lag. Jag är öfvertygad, att man från båda hållen skulle få det svaret,
att vi hafva fått så' många nya lagar, att vi väl behöfva tid att smälta
dem, innan vi ytterligare få nya sådana.
Med anledning af dessa förhållanden har Utskottet hemställt, att
den ifrågavarande motionen må lemnas utan vidare afseende; reservan¬
ten åter, »att Riksdagen, förvissad derom, att Kongl. Maj:t åt ifråga¬
varande vigtiga ärende egnar nödig omsorg, förklarar att motionen ej
till någon Riksdagens åtgärd föranleder». Om jag kunde få veta skil-
naden mellan dessa yrkanden, skulle det vara mig mycket kärt.
Deu 2 Mars.
9
Jag har nu uttalat mina åsigter i fråga om lagstiftning, och kan
för min del icke finna något skäl, hvarför Utskottets förslag skulle för¬
kastas och reservantens antagas.
Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.
Herr Hasselnöt: En talare har önskat få veta, hvaruti skilnaden
mellan Utskottets och reservanternas yrkanden består. Efter hans an¬
förande i denna fråga, synes mig dock skilnaden vara så tydlig, att den
ej kan missförstås. Den siste värde talaren har yttrat att Lagberednin¬
gens förslag var 40 år gammalt. Den sista delen häraf blef dock först
1850 allmänheten delgifven och kan således ej med skäl kallas antiqve-
rad. För min del tror jag, att de afvikelse!' från detta förslag, som
skett såväl i den nya konkurslagen, som i en annan författning, hvilka
nu äro under arbete, ej varit lyckliga, och jag kan ej hysa den för¬
hoppning, att de, som möjligen komma att göras, blifva det mera.
Det ligger således en stor skilnad mellan de båda förslagen och jag är
säker, att den värde talaren annars icke skulle yttrat sig så varmt mot
det af mig framställda. Jag finner hans förslag icke heller rent prak¬
tiskt. Jag hemställer, om det kan vara lämpligt att, om man har eu
ny välgjord klädning, taga den sönder bit för bil för att profvas och
sedan tråcklas tillsammans, i stället för att påtaga den hel och full¬
ständig.
Till följd af hvad den siste talaren yttrat får jag ännu varmare
påyrka bifall till mitt förslag.
Grefve S p a r r e, E r i c: Det är sann t, att Lagberedningens arbete en¬
dast är omkring 20 år gammalt och den sista delen deraf ej mer än
17 år; men det är just under denna tid, som de största förändrin-
garne i dessa lagars principer egt rum och som de sista hypotheks-
lagarne och fastighetsböckerna tillkommit, hvarigenom grunderna för
åtkomst och eganderätt till fastighet blifvit förändrade, hvilket föran-
ledt nedsättande af en särskild komité, för förslags uppgörande i dessa
ämnen.
Den siste värde talaren har sagt, att det vore bättre för domrarne
att få en ny lag hel och hållen, än förändringar och tillägg delvis gjorda
till den gamla. Jag hemställer, hvilket som är lättare för den, som
skall tillämpa lagen, att få behålla en förut känd lag endast med för¬
ändring och tillägg af ett och annat, eller att få en ny lag, som man
icke känner och i hvilken man måste studera sig in. Yi hafva redan
efter den nya strafflagens antagande sett huru svårt det är att tillämpa
en praxis, som man icke känner. Den ledning man har af gamla tiders
erfarenhet är af största vigt, och med den icke särdeles stora theore-
tiska bildning, som våra jurister i allmänhet ega, medför en helt och
hållet ny lags införande störa, olägenheter. Att tillstyrka antagande af
detta lagförslag skulle förutsätta, att Riksdagen hade granskat detsamma
och kommit till det resultat, att dess principer äro bättre och sannare
än de grundsatser, som äro antagna i hela det öfriga Europa. Alen att,
innan så skett, vilja antaga dessa gamla principer, som lagkomitéen följt,
vore ett stort lättsinne, som jag måste på det högsta motsätta mig.
Jag vidblifver mitt yrkande om bifall till Utskottets förslag.
10
Den 2 Mars.
Sedan öfvérläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Ilerr Cfröf¬
veri och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till
Lag-Utskottets förevarande utlåtande och dels åt Herr Hasselrot, att
Kammaren, med afslag derå, måtte för sin del fatta ett så lydande be¬
slut: »att Riksdagen, förvissad derom att Kong!. Maj:t åt ifrågavarande
vigtiga ärende egnar nödig omsorg, förklarar, att motionen ej till någon
Riksdagens åtgärd föranleder.»
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen proposition på
bifall till utlåtandet, och, då dervid svarades många ja jemte några nej,
förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 23 och 28 sistlidne Februari bordlagda utlåtande, JSr:o 38, i anled¬
ning af väckta motioner om ändring i nu gällande lag angående äkten¬
skapsförord, mannens målsmansrätt för hustrun och giftorätt i bo.
Utskottets å sidan 6 afgifna hemställan.
Herr von Möller: Lag-Utskottet har i sitt betänkande hemställt,
att Herr Hiertas förslag »icke må i dess närvarande skick bifallas»;
och man skulle derföre kunna antaga att Utskottet icke ogillat inne¬
hållet, utan endast formen för detta förslag, helst då Utskottet ansett
sig sakna grundlagsenlig anledning att föreslå den ändring i 11 Kap.
3 § Giftermåls-balken, utan hvilken, enligt Utskottets upppfättning, det
nu föreslagna stadgandet högst ofullständigt skulle leda till det åsyftade
målet. Detta beror således på tolkningen af 53 § Regeringsformen, som
säger att Utskottet skall utarbeta inkomna förslag till ändring af allmän
civil-, kriminal- och kyrkolag. Utskottet har förut icke ansett sig för-
hindradt att vidtaga utarbetningar till sådana förändringar, som nära
sammanhänga med afgifna förslag, och jag tror för min del, att Ut¬
skottet icke saknat fog att föreslå den ändring i ofvanberörda §, som
står i så nära sammanhang med den föreslagna förändringen.
Utskottets utlåtande innehåller dock äfven andra motiver för af¬
styrkande af den ifrågavarande motionen. Utskottet anser nemligen
motionen »icke egnad att tillfredsställa allmänna tänkesättet uti vårt
land, i fråga om den innerliga förening och gemensamhet, som genom
äktenskapet inträder i afseende på alla de angelägenheter, hvilka röra
de begge makarne och hvarur, då endast den ene kan vara den styrande,
mannens målsmanskap anses framgå såsom en otvungen följd. För den
sålunda allmänt rådande uppfattningen af det inbördes förhållandet
mellan äkta makar skulle det vara sårande att såsom regel införa rättig¬
heten att dela förvaltningen af de gemensamma angelägenheterna i
tvänne och sålunda skapa, i stället för ett bo, två sådana.» Men mo¬
tionen åsyftar icke införande af någon regel, utan endast att möjliggöra
ett sätt för qvinnan att skydda sin enskilda förmögenhet för faran af
mannens slöseri eller oskicklighet. Utskottet säger vidare att ofvan-
nämnda förhållande (delning af de gemensamma angelägenheternas för¬
valtning) »endast eger rum i sådana främmande länder, hvilkas lagstift¬
Den 2 Mars.
11
ning uppspirat ur en helt annan rot än vår egen.» Jag medger »-ernå
att vår Svenska lag och den Franska icke äro stammar, uppspirade af
samma rot; men i hvad som rör qvinnans rättigheter innefatta våra
gamla lagar helt andra bestämmelser än de nya. Qvinnan ansågs förr
i mer än ett hänseende såsom en hälft af mannen; hon hade rättighet
endast till hälften af arfvet, hon måste ständigt förblifva i omyndighets¬
til Is tån d och hon ansågs icke kunna sjelf förvalta sin egendom. Hvar¬
ifrån hafva vi då heintat idéerna till de ändringar, som i detta hän¬
seende skett under sednare tider? Icke blott i ädlare åsigter, som derom
gjort sig gällande, utan äfven från andra länders lagar och särskildt
Frankrikes, der »Code Napolion» äfven gifvit oss idéen till de inskränkta
testamentsval, som vår nya arfslag stadgar.
Jag anser behof vara .för handen att bereda qvinnan ett skydd äfven
i det afseende motionären åsyftat, och jag lånar och instämmer i dessa
en reservants ord: »Behofvet, att icke säga nödvändigheten, af någon
inskränkning i mannens målsmansrätt för hustrun ådagalägges af daofjo-a
erfarenheten, eller de ofta förekommande olyckliga äktenskap, i hvilka
mannep genom missbruk af målsmanskapet förorsakat oenighet och
fattigdom, till och med verkligt elände; och jag förmår icke fatta huru
man kan påstå, såsom jag hört i Lag-Utskottet, att äktenskapets lycka
äfventyras och att dess sedliga ändamål, — makarnes inbördes hjelp och
sträfvan till egen förbättring och afkomlingars kristliga uppfostran, _____
motverkas genom en sådan inskränkning.»
Utskottet säger vidare: »En mans oförmåga att förvalta sin och
hustruns egendom torde ofta lika litet kunna på förhand antagas, som
den vanligen obepröfvade qvinnans skicklighet till ett sådant bestyr,
hvadan lika lätt kunde inträffa, att i fall, då som mest hade behöfts ett
äktenskapsförord, detsamma vore försummadt, som att, der sådant med
fördel kunnat umbäras, magt vore gifven en nyckfull eller herrsklysten
hustru att hindra mannen från att förvalta och förkofra det gemen¬
samma boet.»
Man måste i allmänhet antaga, att fadren eller den myndiga qvin¬
nan känner den man, med hvilken hon ämnar ingå äktenskap, så att
de veta, om han till följd af föregående lefnadsvanor eller andra omstän¬
digheter ej kan anses lämplig att få hennes egendom om hand; och om
äktenskapsförord är försummadt, då det bäst behöfs, så är det ett fel,
som väl ej kan tillskrifvas lagen; äfvensom jag tror att den man, som
vågar välja till sin hustru en »nyckfull och herrsklysten qvinna», skulle
af hållit sig derifrån om han anat, att hon varit hågad att göra äkten¬
skapsförord.
Jag väll icke ingå i granskning af de juridiska fördelarne af detta
förslag; jag öfverlemnar detta till den lagkunnige reservanten, med
hvilken jag förenar mig. Jag anser rättvisan fordra, att, då lagstiftningen
gjort qvinnan myndig vid tjugufem års ålder, hon ej må behöfva in¬
träda i omyndighetstillstånd då hon gifter sig. Men då jag af erfaren¬
heten känner, att Riksdagen icke gerna bifaller ett lagförslag, i strid
mot Lag-Utskottets utlåtande, anser jag mig icke nu böra yrka bifall
till motionärens förslag, utan får derföre förena mig i Herr Lemchens
hemställan och anhålla, att frågan måtte visas åter till La^-Utskottet
med uppdrag att utarbeta och till Riksdagens pröfning framlemna för¬
12
Den 2 Mars.
slag till ändring af 8 Kap. 1 §, 9 Kap. 1 § Giftermåls-balken samt
öfnga dermed sammanhängande lagrum i det syfte. Herr Hiertas nu
väckta motion omfattar.
Herr Holmberg: Jag har icke deltagit i Utskottets behandling
af denna motion. 1 annat fall skulle jag sökt med min röst bidraga
till densammas tillstyrkande. De grunder, jag för bifall åt motionen
nu ville anföra, äro hufvudsakligen upptagne i Herr Lemchens reser¬
vation, hvadan jag inskränker mig till att deruti förena mig ocli, i lik¬
het med Herr von Möller, anhålla, att frågan måtte visas åter till Lag¬
utskottet, med uppdrag att utarbeta och till Riksdagens pröfning fram¬
lemna förslag till ändring af 8 Kap. 1 § och 9 Kap. 1 § Giftermåls-
balken samt öfriga dermed sammanhängande lagrum i det syfte, Hen*
Hiertas nu väckta motion omfattar.
Herr Eken in an: Af Utskottets motivering i detta utlåtande skulle
man nästan kunna draga den slutsats, att Utskottet önskat komma till
ett annat resultat än det framlagda, derest hinder i formelt hänseende
ej funnits. Jag underskattar ej vigten deraf, att förslaget icke äfven
omfattar ändring af 11 Kap. 3 § Giftermåls-balken, ehuru jag icke tror
det vara oeftergifligt, att dessa lagrum måste på samma gång ändras.
Men äfven om detta skedde, äfven om Utskottet ansett, att den ut¬
arbetning af lagförslag, som enligt 53 § Regeringsformen är på samma
gång Utskottets pligt och rättighet, borde, om förslaget i hufvudsak
gillades, utsträckas till ändring af Giftermåls-balkens förutberörde §,
kan jag dock icke undertrycka den åsigt, att hvad man härmed åsyftat,
vunnes” endast ofullständigt, så länge den preventiva åtgärden, hvarigenom
qvinnans egendom skulle värjas, är beroende af hennes målsmans godt-
finnande, utan påföljd för honom, beträffande den underlåtenhet, hval till
lian kan göra sig skyldig. Det innebär likväl ett steg i önskvärd i let¬
ning; det nästa måste blifva hennes erkännande af lagen att vara likställd
med mannen i hänsyn till hennes enskilda egendom och rättighet att
äfven deröfver förfoga. Jag ser icke någon våda deraf, lika litet som
vådor inträffat deraf, att ogift qvinna blifvit myndig, och likväl ansåg
man dessa så stora, att då ej längre påtryckningen af allmänna menin¬
gen kunde emotstås, man trodde sig böra uppställa hinder för ett all¬
männare begagnande af denna rättighet. Man fann dock snart att hin¬
dret var obehöflig!, och man gaf den ogifta qvinnan samma rätt som
mannen att vid viss ålder råda öfver sin egendom. Denna rätt — jag
är öfvertygad derom — skall man blifva nödsakad att gifva äfven åt
den gifta qvinnan. Då emellertid fråga härom nu icke blifvit väckt,
inskränker jag mig till att anhålla om afslag a Utskottets hemställan
och bifall till motionärens förslag.
Grefve Sparre, Eric: Detta ämne är otvifvelaktigt bland dem,
som påkalla uppmärksamhet inom lagstiftningen. Sannolikt kommer
det snart nog att arbeta sig fram. Utskottets ord, att »förslaget icke
må i dess närvarande skick bifallas», innehåller också ett erkännande
att en förändring i detta afseende är af behofvet påkallad och troligen
snart kommer att ske. I den mån tillgångarne ökas och den rörliga
Den 2 Mars.
förmögenheten växer, är det också nödvändigt att framställa andra och
bättre garantier för qvinnans egendom, än den närvarande lagstiftningen
erbjuder; men att sådant skulle vinnas genom detta förslags antagande
vågar jag betvifla. Jag hemställer till de herrar, som deraf hafva er¬
farenhet, huru ofta äktenskapsförord förekomma? Jag tror att dessa
aftal äro ganska sällsynta. Då en far vill tala med sin måg om detta
ämne, stiger blodet honom åt pannan; tv endast den, som till måg tror
sig få eu slösare, vill ifrågasätta ett sådant aftal, som så lätt förorsakar
att äktenskapet börjar med misstro och missnöje. Det skulle derför
vara oklokt att stifta en ny lag, som så högst sällan skulle komma att
tillämpas; och för massan af folket, som ej har stor förmögenhet, skulle
det förekomma högst besynnerligt, om makarne ej skulle hafva boet
gemensamt, utan mannen sköta en del af förmögenheten och hustrun
en annan. I Frankrike, der det system, som föresväfvat motionären,
är tillämpadt, är förhållandet helt annorlunda. Äktenskapsförord göres
der allmänt och ingen man känner sig deraf förolämpad. Förhållandet
der är lätt förklarligt, då man känner detta lands äldre kultur-historia.
Då »Code Napolion» infördes, tillämpades olika system i fråga om gifto¬
rätt i olika delar af landet. I södra delen herrskade den Romerska
rätten och i norra delen den Germaniska. Lagstiftaren, som icke ville
bryta med någotdera systemet, intog dem tillsammans i lagboken, och
det beror på kontrahenterne sjelfve att begagna sig af »sustéme dotal»
eller »susteme communauté» då de ingå äktenskap. Att nu vilja låna
dessa idéer till vår lagstiftning vore oklokt och det vore ett misstag
att tro att i Sverige äktenskapsförord skulle tillämpas lika ofta som
»contrat nuptial» i Frankrike.
På dessa grunder anser jag förslaget, såsom opraktiskt och stri¬
dande mot våra begrepp och Svenska folkets öfvertygelse, för närva¬
rande böra förkastas. En förändring af de ifrågavarande §:ne skulle
dessutom ej kunna ske utan i sammanhang med omarbetning af flera
andra lagrum, synnerligast dem, som röra betalningen af makars gäld,
och en sådan omarbetning öfverstiger Utskottets både tid och krafter.
Jag upprepar ännu en gång, att jag tror den tid icke vara aflägsen, då
en förändring i motionens syfte kommer att, då folkets förmögenhets-
ställning och tänkesätt hunnit blifva förändrade, till landets nytta blifva
vidtagen, och jag skall då med begge händer arbeta för ernående af
detta mål. Men att vilja upptaga satser från andra länders lagstiftning,
som icke stå i öfverensstämmelse med hos oss tillämpade principer,
hvarigenom man endast skulle visa lagstiftningens vanmagt, vore att
bygga på lösa grunder, som ej äro fästade i folkets uppfattning och
åsigter. Man måste akta sig att icke vilja bota ett fel med ett annat.
Jag är således öfvertygad att med en återremiss ingenting skulle
vinnas. Frågan är sådan, att den snart tager sig fram, den är ett barn
af den nya tiden. (Detta visar äfven sanningen af hvad jag nyss sade
om civillagförslaget, der dessa grundsatser ej hunnit göra sig gällande.)
Jag anhåller derföre om bifall till Utskottets hemställan.
Herr von Gegerfelt: Enligt nu gällande lag kan allt, hvad hustrun
vid äktenskapets ingående eger, förbehållas henne, så att mannen icke
erhåller någon giftorätt deri, men lagen har icke medgifvit att det rin¬
14
Den 2 Mars.
gaste deraf ställes under hustruns förvaltning eller disposition, utan allt¬
samman måste öfverlemnas åt mannen, som egen att oinskränkt deröfver
förfoga, utan att lagligen vara pligtig fästa något afseende vid hustruns
önskningar. Enda undantaget härifrån är förbudet för mannen i 11 Kap. 1 §
Giftermåls-balken att bortskifta, förpanta eller sälja hustruns fastighet.
Det är afhjelpandet eller rättare mildrandet af detta efter mitt omdöme
uppenbara missförhållande, den ifrågavarande motionen afser. Lagstift¬
ningen har redan länge, visserligen långsamt, men oaflåtligen, fortgått
i erkännandet af den ogifta qvinnans förmåga och rätt till sjelfständig
verksamhet; beviljandet af den lika arfsrätten, myndighetsrätten, fria
näringsrätten, kompetensen till åtskilliga befattningar äro särskilda sta¬
tioner på den beträdda banan. Det är tid att lagstiftningen börjar tillse,
att icke qvinnan, vid äktenskaps ingående, nödgas afstå de henne bevil¬
jade rättigheter i vidsträcktare mån än äktenskapets väsende fordrar,
att hon icke kommer i en mera beroende ställning, än som för upp¬
nåendet af äktenskapets ändamål är gagneligt. En lagstiftning i denna
syftning är visserligen obehöflig i de lyckliga fall, der fullständig har¬
moni mellan makarne råder, der en vilja är gemensam för begge och
der vådan af det oinskränkta styrelsesättet neutraliseras genom kärlekens
konstitutionela magt; men dessa lyckliga förhållanden inträffa icke alltid.
Då erfarenheten mer eller mindre ofta påminner, att de tu äro tu, icke
ett, då mannen till sin enskilda nytta använder hustruns egendom, till
och med frossar i njutningen deraf, under det hon endast med möda
kan af hans godtfinnande utverka sig det nödvändigaste för hennes be¬
hof, kanske till och med lider brist derpå, då bör lagen vara tillhands
att skydda den genom samverkan af naturens och samhällets lagar sva¬
gare parten. Jag vågar betvifla Utskottets antagande, att allmänna tänke¬
sättet icke skulle finna sig tillfredsställdt om ett sådant skydd i den
syftning motionen innefattar blefve lemnadt; jag vågar åtminstone påstå
att otillfredsställelsen icke skulle vara mera berättigad hos oss, än i
främmande länder, der inskränkning i mannens förvaltningsrätt är regel,
då deremot nu är fråga endast om möjligheten af undantag från den
motsatta regeln. Om än lagstiftningen i dessa utgått från en olika rot
med vår, så är dock äktenskapets rot gemensam i alla kristna länder.
Den siste talaren har yttrat, att blodet vanligtvis stiger åt hufvudet, då
man blott får höra talas om äktenskapsförord. Om så är, så botas
denna åkomma genom vanan. Säkerligen steg blodet åt hufvudet på
mången, då fråga först uppstod om ogifta qvinnans myndighet och om
det, visserligen ännu ej afgjorda, men på dagordningen stående bort¬
tagandet af giftomannarätten; men icke äro derföre dessa reformer mindre
befogade? Den af Utskottet åberopade omständighet, att fall kunna in¬
träffa, då ett förord af ifrågavarande beskaffenhet behöfts, men blifvit
försummadt, skulle måhända kunna åberopas såsom ett skäl att gorå
upprättande af dylikt förord obligatoriskt, men icke att göra det omöj¬
ligt. Påståendet, att en nyckfull eller herrsklysten hustru kunde, genom
den enligt förordet henne tillkommande rätt, hindra mannen från att
förvalta eller förkofra det gemensamma boet, är icke tillämpligt på
den till detsamma hörande egendom, om hvars skiljande från mannens
förvaltning fråga icke blifvit väckt; och samma påstående kunde, i af¬
seende på hustruns enskilda egendom, styrkas med långt flera exempel,
Den 2 Mars.
15
i händelse det omvändes och rigtades mot en nyckfull och herrsklysten
man. En rättskränkning är i allt fall ej begången derigenom, att egen¬
dom förskingras eller vanvårdas af egaren sjelf, men väl om det sker
af en påtvungen förvaltare. Fullkomligt sannt säger Utskottet vidare,
att hustrun ofta förledes af mannen att underskrifva hans förbindelser
och derigenom nödgas ansvara för desamma, men icke kan detta utgöra
något skäl att beröfva henne den deraf alldeles oberoende rättigheten
att förvalta egendomen, intilldess borgenärerne väcka anspråk å den¬
samma. Motionären har ock, med full konseqvens, ej nu föreslagit någon
ändring i 11 Kap. 3 § Giftermåls-balken om betalning af makarnes gäld, ty
motionen afser endast förändring i rättsförhållandet mellan makarne, och
ej emellan dem och tredje man. Mot Utskottets invändning att »ett för¬
behåll om rätt för hustrun att förvalta enskild egendom och använda
afkomsten deraf ,i de flesta fall vore antingen obehöfligt, eftersom hon
äfven nu, om hon så önskar och mannen dertill samtycker, kan hand¬
hafva denna förvaltning, eller ock utan all verkan, i händelse nemligen,
oaktadt förbehållet, mannen satte sig i besittning af förvaltningen», får
jag erinra, beträffande det förra alternativet, att en lag icke derföre är
obehöflig, att godvillig öfverenskommelse kan träffas angående det för¬
hållande, hvars reglering lagen afser, och i afseende å det sednare, att
uppenbart trots och motstånd mot lagen samt den förorättades obenä¬
genhet att göra sin rätt gällande, äro omständigheter, som lagstiftaren
ej kan taga i beräkning. Vidare säger Lag-Utskottet att »efter bestäm¬
melsen i det föreslagna 2 mom. af 1 § i 9 Kap. Giftermåls-balken,
förvaltningen af hustruns enskilda egendom, äfven emot begge makarnes
vilja, kunde, oaktadt mannen vore fullt lämplig att egendomen förestå,
varda öfverlemnad åt en god man». En sådan slutsats kan jag ej draga
af det föreslagna stadgandet, ty då hustrun har rätt att förvalta egen¬
domen, måste hon också ega rätt att öfverlåta förvaltningen på mannen,
och befinnes han lämplig, lär ingen domstol kunna fråntaga honom den¬
samma; men skulle äfven Utskottets sätt att tolka stadgandet vara
rigtigt, kunde ju den anmärkta omständigheten afhjelpas genom en
obetydlig redaktionsförändring. Slutligen förklarar Utskottet sig dela
den åsigt, som finnes uttalad uti en reservation mot Utskottets vid
1862—63 års riksdag i detta ämne afgifna betänkande, genom hvilket ett
lagstadgande af hufvudsakligen lika lydelse med det ifrågavarande före¬
slagits. Reservanten fann samma lagstadgande förutsätta en genom¬
gripande förändring af åtskilliga andra delar af lagen, och åberopade
i sådant afseende 11 Kap. 1 och 6 §§ Giftermåls-balken samt 1 Kap. 8§
Handelsbalken. 11 Kap. 1 § Giftermåls-balken innehåller förbud för mannen
att utan hustruns samtycke afyttra hennes fasta egendom, och deri lär
väl icke det föreslagna stadgandet göra någon inskränkning. 11 Kap.
6 § Giftermåls-balken och 1 Kap. 8 § Handels-balken stadga, att hustrun
ej må utan mannens samtycke, utom i vissa fall, försälja något af den
gemensamma egendomen; då nu i en särskild lag meddelas föreskrifter,
under hvilka vilkor hustrun kan erhålla dispositionsrätt öfver sin egendom,
lär väl någon villrådighet i detta afseende ej kunna uppstå.
I min reservation har jag yrkat bifall till motionen. På af före¬
gående talare anförda skäl afstår jag dock nu derifrån, och inskränker
mig till att anhålla om återremiss.
it;
Den 2 Mars.
Hen- W tern: Det är en hård och grym lag, som förbjuder föräl¬
drar att göra allt hvad de kunna för att betrygga sina barns framtid,
och det är hög tid att vi ändra densamma. Utskottet har sökt försvara
den i detta afseende nu gällande, genom att dels förringa behofvet af
en ny lag, dels påstå att hvad motionären föreslagit skulle kunna med¬
föra vådliga följder, dels ock förklara att vid denna riksdag icke något
skulle kunna i ämnet åtgöras. Hvad först behofvet angår, så yttrar
Utskottet: »om det stadgande man vill sätta i stället för de förut gällande
skall vara antagligt, måste det, antingen enligt inre nödvändighet, eller
med stöd af mera allmänt vunnen erfarenhet, kunna visas vara verksamt
mot de olägenheter man vill afhjelpa.» Någon sådan erfarenhet har
naturligtvis ej kunnat vinnas, så länge lagen förbjuder hvad motionären
föreslagit; och således eger ju detta skäl ej någon betydelse. Fästa vi
oss åter vid den inre nödvändigheten, så sakna vi ingalunda exempel,
der det skulle hafva varit särdeles ömkligt, om möjlighet förefunnits
att inskränka mannens dispositionsrätt öfver hustruns egendom.
Beträffande vidare de menliga påföljder, det föreslagna stadgandet
skulle medföra, så säger Utskottet, att, om förvaltningen af hustruns
enskilda egendom öfverlemnades åt tredje man, skulle en dylik inbland¬
ning af tredje person i makarnes hushållsangelägenheter ofelbart verka
störande äfven på öfriga förhållanden dem emellan. Den som vistats
i de länder, der äktenskapsförord äro regel och ej undantag, har varit
i tillfälle se att dylika aftal ingalunda utöfvat någon sådan inverkan.
I få länder är familjelifvet mera allmänt rent än i England, och der
upprättas dock nästan alltid förord vid äktenskaps ingående. Huru de
skulle kunna ingripa störande i förhållandet makarne emellan, kan jag
för öfrigt ej inse, då bär ej är i fråga, att någon tredje person skulle
kunna ställa sig emellan makarne och säga: J skolen göra så och så;
utan blott att — i stället för att nu egendomen helt och hållet står
till mannens förfogande — förvaltningen af densamma skulle öfverlåtas
på en tredje person, hvilken till makarne lemnade afkomsten. Man har
äfven invändt, att förslaget skulle vara stridande mot allmänna rätts¬
medvetandet inom landet. Då någon praxis i detta fall ej kunnat ut¬
bilda sig, så har ju föreställningssättet om ifrågavarande aftals lämplig¬
het ej kunnat rätta sig derefter. Men jag bestrider till alla delar Grefve
Sparres påstående, att dylika aftal ej äro behöfliga i andra fall, än der
mannen är en slösare eller en dåre. Det fordras otvifvelaktigt, för att
rätt kunna sköta en större förmögenhet, insigter i en mängd ämnen, som
hvar och en icke känner, och det vore verkligen hårdt, om en fader
skulle finna sig förhindrad lemna sin dotters hand åt en man, som vore
henne fullt värdig, men saknade insigter i skötandet af invecklade pen-
ningeförhållanden, blott derföre att lagen ej medgaf någon möjlighet,
att åt tredje person öfverlemna egendomens förvaltning. Vidare har
man påstått, att förslaget endast skulle gagna de rikare klasserna och
att man ej ensamt för deras skull finge stifta nya lagar. Utom det att
jag betviflar att icke sådana förord, som här föreslagits, ofta behöfvas
äfven inom de fattigare klasserna, får jag erinra, att argumentet endast
kunnat ega giltighet, om man velat absolut borttaga mannens dispositions¬
rätt öfver hustruns egendom. Här är nu endast fråga om att möjlig¬
göra
Den 2 Mars
17
göra undantag från denna dispositionsrätt, d. v. s. att tillåta dem, som
kunna behöfva förord i detta fall, att få upprätta sådana. Huru man
med något sken af logiskt resonnement kan kalla detta ett tillbaka¬
sätta^ af de fattigare klassernas rätt, mägtar jag ej inse.
Slutligen har man såsom ett hufvudskål mot motionens antagande
anfört, att det skulle vara omöjligt för Lag-Utskottet att vid denna
- ,ocl1 salede.s ä^en vid alla andra, ty vi böra hoppas, att de
blifva Jdca korta — hinna utarbeta en lag i ämnet. Hvem skall då göra
det . Man har sagt: eu enskild motionär. Men en enskild motionär har
ju framlagt ett kort och tydligt förslag, hvarigenom han tillkänna<nfvit
sin åsigt vara, att förvaltningen af hustruns egendom bör kunna ställas
under vard af tredje man. Om emellertid Lag-Utskottet anser sO ei
kunna utarbeta något lagförslag, hvarföre då ej begagna den utväg, som
förut anvandts, eller att ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan,
att han vide, efter skedd utredning, framlägga förslag i ämnet.
Jag yrkar af dessa skäl återremiss af förevarande Betänkande.
Herr Dickson, Carl: Då jag icke eger några juridiska kun¬
skaper, boree jag kanhända icke hafva begärt ordet i denna fråga, men
det ar icke om de jur,diska skälen jag vill tala, utan om den rent
sociala betydelsen af donna fråga. Jag är i detta afseende hufvudsak-
lgen förekommen af den näst föregående talaren. Det måste enligt
ram tanke vara af ganska stor vigt för eu fader, som eger förmögenhet
att ofvei lemna åt små döttrar, att vid deras bortgiftande kunna betrygga
icke allenast deras, utan äfven deras afkomlingars framtida ekonomiska
bestånd. Man kan ju tänka sig, att en flicka med sin kärlek fäster sig
vid en man, som, ehuru i öfrigt duglig, dock icke eger insigt i affärers
skotande, och det vore då af vigt, att fadren kunde på samma gång
betel dia sill dotters sällhet och betrygga makarnes ekonomiska framtid,
hor in in de! kan jag icke finna, att en åtgärd i sådant syfte skulle
kunna föranleda till den minsta tvist, eller störande inverka på ma-
karnes inbördes förhållande. 1
Hvad Herr Wsern yttrat om förhållandena i England torde äfven
hos oss hora ega sin tillämplighet, och, om hvad som der är reo-el här
efve undantag, torde ingå menliga följder deraf uppstå, eller,°om de
uppstå, skulle de ändock hafva uppstått.
På dessa grunder för jag förena mig med de Herrar, som yrkat
återremiss af ifrågavarande punkt. J
Grefve Sparre: Eric: Att döma af de föregående talarnes yttran-
den, vill det synas, som om det vore fråga om, att i lagen införa stadgande
om ratt att gorå äktenskapsförord, och en talare har yttrat, att det är
en grym lag som förbjuder föräldrar att upprätta sådant. Veten I då
icke, linie Herrar, att vi redan hafva äktenskapsförord, ehuru sådant
nästan aldrig begagnas? Hela mm argumentation går just ut på att
man icke bör bygga på eu institution, som aldrig begagnas. I)å’ vår
lag under 130 ar medgift upprättande af äktenskapsförord, men det
oaktadt sadant icke förekommit vid ett bland 100 äktenskap, och såle¬
des synes vara mot sed och bruk i landet, är det väl icke skal att vtter-
lliksd, Prat. 2 Afd. J 2
18
Den 2 Mars.
licrare bygoa på en sådan institution. Om en fader vill skydda sin
dotters rätt? kan lian ju göra äktenskapsförord, hvarigenom mannen af¬
gå o-er sig giftorätt i sin hustrus egendom, och, om mannen det oaktadt
visar sig slösaktig, kan ju hustrun begära boskilnad. Men, Mine Her¬
rar! äktenskapsförord begagnas, såsom sagdt, nästan aldrig, och orsaken
dertill ligger deruti, att det är stridande mot seden, hvilken ar magti-
gare än lagstiftarens bud. Om vi nu utvidga rätten att gorå äktenskaps¬
förord, så lärer väl icke tilläggandet af några ord kunna borttaga det
förhatliga i institutionen, och göra den mera populär; en lader inleder
icke gerna sin dotters äktenskap med att förolämpa sm mag, och detta
anses hos oss såsom en förolämpning. Föregående talare halva hänvi¬
sat på främmande länders lagstiftning i detta ämne, inen, Mine Herran
man måste bemärka, att i de åberopade länderna äktenskapsförord ar
reo-el, då det deremot hos oss icke allenast icke är regel utan ej ens
undantag, ty det finnes många domare, som under en mångårig verk¬
samhet icke ens sett ett äktenskapsförord. Att då bygga derpå en stor
apparat är opraktiskt. Låtom oss icke, Mine Herrar! resonera om för¬
hållandet i de länder, der äktenskapsförord, eller contrat nuptial, är regel,
eller der hvar och en är beredd på att ingå på sådant. Äfven 0IJ1
vi införde Englands och Frankrikes lagstiftning i detta ämne, blir dock
förhållandet aldrig detsamma hos oss, utan, långt ifrån att bruket åt
äktenskapsförord derigenom vunne insteg bos oss, skulle endast följden
blifva, att sådana blefvo ännu förhatligare än de nu äro, emedan de
måste till allmänhetens efterrättelse publiceras i tidnnigarne. Man bär
mallra gånger i vårt land försökt att införa institutioner som icke hatt
sin rot i folkets uppfattning, i seden, men de hafva alltid, Mine Herrari
blifvit dödfödda foster, och så skulle sannolikt äfven blifva förhållandet
med det föreslagna stadgandet. Jag har sagt,_ att den tid torde komma,
då, sedan stora form ögenheter hopat sig på vissa händer, man kan rinna
sio- befogad att lagstifta i detta hänseende, men jag har också sagt. att
för det närvarande tiden dertill icke är inne. Men Mine Herrar! latom
oss bedöma denna sak äfven från en annan synpunkt. Det hnnes andra
klasser, än de rika, som skola draga fördel åt higarne. Om bonden
icke finge sälja en tunna säd eller ingå den minsta transaktion utan
hustruns samtycke; tron I, Mine Herrar! att han skulle gilla ett sadant
förhållande. Jag tror det icke. Men äfven bland oss, inom attars-
verlden, tror jag, att det skulle medföra stora olägenheter att, med bi¬
behållande af uppfattningen att mannen i allmänhet skötel- husets af¬
färer, vid hvarje transaktion med gift man nödgas efterfråga, huruvida
han har rätt att disponera makarnes egendom, eller om ett aftal, som
jao ingår med honom, tilläfventyrs är noll. I England och frankrike
finnes ingen, som icke vet, att han måste göra sig underrättad om gitta
männers behörighet att förvalta deras hustrurs egendom, men sa ar icke
förhållandet hos oss. Man bör vara ytterst betänksam i lagstiftning
och icke lättsinnigt hoppa in på satser, hvilkas följder man icke kan
beräkna.
Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets hemställan.
Herr Wairn: Jag beklagar att den siste ärade talaren icke gifvit
akt på mitt förra yttrande. Han har nemligen påstått, att jag icke skulle
Den 2 Mars.
19
kanna till att äktenskapsförord äro i vår lag medgifva. Jag känner
rfV'al 8tadgandena 1 8 KaP- Giftermåls-balken och kan försäkra
att dyhka aftal aro vida vanligare, än Grefve Sparre velat medgifva,
nen hvad jag yttrat ar, att i vår lag ej finnas några stadgande^ hvar-
lgenom mannens oinskränkta dispositionsrätt öfver hustruns egendom
kan förebyggas, och det är i afseende på häraf följande förbud för för-
aU rar att, der de så anse lämpligt, i nämnda hänseende betrygga sina
dotter» Samtid, som jag kallat lagen hård och grym. I öfrigt får jag
omd å den kontradiktion, som ligger i Grefve Sparres ordande
om, a ena sidan, det angelägna i att förevarande fråga måtte tränga
g ram, och, a andra sidan, vådan att antaga förslaget, enär frågan
ännu mke ingått . folkmedvetandet. Dessa båda omständigheter stå°ju
stud med hvarandra. Medger man det ena, måste deraf följa att
nian genom ett lagstadgande bör söka leda folkmedvetandet till det ön¬
skade målet. Jag vidblifver mitt yrkande om återremiss.
Herr Ekenman: Jag har icke begärt ordet för att söka gendrifva
de asigter i hufvudsaken, Grefve Sparre framställt, ehuru dessa äro stri-
äwiim° rf lnai’fÖ1’ att .tlllkännagifva, det min erfarenhet är, att
äktenskapsförord förekomma vida oftare, än Grefven föreställt sig. I den
m-!f rn, roddf domsaga mgifvas nemligen årligen 15å20 dylika för¬
fil, d°m?t0len’o och detta är eJ litet> jemfördt med antalet ingångna
äktenskap. Jag vagar således påstå, att sådana aftal icke äro så Skädda
och ovanliga, som man föreställer sig. Här är nu ej fråga om en ny
JgLÄ6* T!' f stT om utsträckning af en redan befintlig, så att
ensHl fD l bf°r01rd kl™ia °™fatta äfven förvaltningen af hustruns
enskilda egendom. Grefve Sparre har föreställt sig att det icke skulle
.maka bonden särdeles väl, om han vore inskränkt i dispositionen af
M uf?n T*1?0” ända h den grad, att han ej kunde sälja en tunna
säd utan hustruns samtycke. Jag medgifver, att sådant vore ganska
• r lag lg*\.ln.en det lärer ej förekomma i andra fall, än der mannen visat
sig vara drinkare eller slösare och förthy oduglig att förvalta ecendo-
men och da skulle ju användandet af den rättighet, hustrun genom äk-
tenskapsforordet egde att fråntaga mannen förvaltningen, vara fullt be-
lattigad. Nu maste hustrun i dylika fall försöka få mannen ställd un¬
der foimynderskap, eller ock söka boskilnad, åtgärder, hvilka vanligen
ej torr vidtagas, an da tvånget framstår att rädda sista spillrorna af för-
ochSCei iet"ll’ samt 1 Hil äro förenade med besvär och omkostnader,
fruktlöst 1 kn med 8adan tld8UtdragG att det använda medlet blifver
, I,,"l'ut iuir .jag yrkat proposition på bifall till motionen, men på de
om återre^issde ^ anfört’ afetår Jag derifran och anhåller i stället
anser
Herr Faxe: Då jag deltagit i det slut, hvartill Utskottet kommit
r lag mig hora redogöra för de skäl, som dervid ledt mig. De äro’
Pti I ci nr of i rf o u U;;.. v' IT i in.. . . Ö . ?
att, da eu lag stiftas, man bör tillse, att den medför åsyftad verkan!
Motionaren yttrar, att genom det af honom föreslagna lagstadgande
lifvotnft re ,ySgi? ? rn issförhål landen och olyckor, hvilka inom familje¬
livet ofta uppstå, såsom en följd deraf, att mannen eger oinskränkt måls-
20
Den 2 Mars.
mansrätt öfver hustrun samt den egendom hon i boet infort, samt fä,
eter sig hufvudsakligen dervid, att mannen åsamkar sig skulder, för
hvilka hustrun får ansvara. Detta kan dock icke iorekonimas pa annat
sätt an genom förändring af 11 Kap. 3 § Giftermals-balken men Ut¬
skottet har af den nu väckta motionen ej kunnat hemta anledning att
föreslå någon förändring i berörda lagrum, emedan det icke star i ome¬
delbart sammanhang med det i motionen afsedda; och vid sadant foi
hållande skulle det hufvudsakliga syftemålet med det föreslagna lag¬
stadgandet förfelas och lagen vara till föga gagn. „
Jag anser mig derjemte böra fästa uppmärksamheten pa ett miss¬
tag af någon bland dem, som yttrat sig för bifall till motionen. Man
har åberopat vigten deraf, att genom förord kunde åt viss person öfver¬
lemna^ förvaltningen af hustruns enskilda egendom men detta asyftas
icke genom motionen, utan är det, enligt forslaget, först om hustrun
efter äktenskapets ingående önskar afstå tran förvaltningen af egendo¬
men, eller icke finnes dertill lämplig, som god man skall afveltaga den¬
na förvaltning, och detta ingalunda på grund af något stadgande i foi-
ordet, utan efter förordnande af domstol.
Herr Has sel rot: Med anledning af Herr Ekenmans yttrande att
inom lians domsaga äktenskapsförord ofta förekommit, far jag tillkänna¬
gifva, att jag har en helt annan erfarenhet Jag tror mig nemligen
kunna sanningsenligt uppgifva, att under den tid af mila 10 ai, ja*,
innehaft domsaga, icke mera än 4 äktenskapsförord i densamma beva
käfs, och anledningen härtill är helt enkelt den, att äktenskapsförord
allmänhet icke tjena till något. Detta känner eu hvar, som handlagt
tvister om boskilnad och makars skyldighet att deltaga '. ^^alriiiig af
boets gäld; och efter min uppfattning skulle i de flesta fall foihallandet
blifva enahanda med den nu föreslagna utvidgningen af ^ Mctcnat
göra förord. Sä länge förhållandet emellan makarne ar sadant det bor
vara, lemnar nemligen hustrun säkerligen mannen rått att forva ta sa
väl hennes som den gemensamma egendomen, och bill'förhållandetJnu-
tet samt förtroendet försvinner, Sinner mannen oftast att foi stora hustru .
egendom, innan hon fråntager honom förvaltningen åt densamma.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grof¬
ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden a dels bifall
till Lag-Utskottets förevarande hemställan och dels. aterremiss deraf,
framställde Herr Grofven och Talmannen först proposition pa bifall ti
densamma och sedermera proposition på aterremiss deraf, hvilka ba
propositioner med många ja och nej i blandning besvarades, hvarefter,
Sch sedan proposition på bifall till merberörda hemställan bnmyats sam
likaledes med många såväl ja som nej besvarats, Hen Grefven och
Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voterings-proposition:
»Den som bifaller Lag-Utskottets å sidan 6 i Utlåtandet N:o. 38
gjorda hemställan, i afseende å Herr Hiertas motion, angående ändring
Den 2 Mars.
21
i lagens stadganden rörande äktenskapsförord och mannens målmans-
rätt för hustrun, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, återremitterar Kammaren förevarande hemställan.»
Sedan voterings-propositionen blifvit anslagen, verkställdes omröst¬
ningen; och befunnos vid dess slut rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 31;
Nej — 42.
Utskottets i slutet af Utlåtandet gjorda hemställan.
Bifölls.
Föredrogs ånyo och bifölls Konstitutions-Utskottets den 27 och 28
sistlidné Februari bordlagda Utlåtande N:o 2, angående väckt motion
om rättighet för de särskilda länens landsting att utse, jemte ledamö¬
ter, jemväl suppleanter till Riksdagens Första Kammare.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 27 och 28 sistlidné Februari
bordlagda Utlåtande N:o 20, Bilagan Lutt. A, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition, angående upphörande af grundräntas utgå¬
ende för valk- och stampverk.
Grefve Mörner, Carl Göran: Jag har visserligen i sjelfva saken
icke något att erinra mot förevarande förslag, men i berättelsen om för¬
hållandet med räntorna af valk- och stampverk förekommer dock en
omständighet, som jag får anhålla, att någon af Stats-Utskottets leda¬
möter behagade förklara. Här säges nemligen att Hönjarum Dufve-
mölla stamps ränta, såsom Kronan behållen, blifvit genom Kongl. Kam-
mar-kollegii skrifvelse den 5 Juni 1863 anordnad åt innehafvaren af
länsmansbostället Hönjarum, och sålunda vore inbegripen i länsmannens
lön. Det förefaller mig emellertid högst besynnerligt, att Kong]. Kam¬
mar-kollegium kunnat långt efter den tid, då Riksdagen beslutit, att
alla de lägre landtstats-tjenstemännen förut tillagda, indelta räntor skulle
till Kronan indragas, anordna dylik ränta åt eu,sådan tjensteman. Att
Kongl. Kammar-kollegium fortfarande anslår räntor af ifrågavarande
beskaffenhet åt tjensteman vid landsstaten, anser jag vara ett förhållan¬
de, hvarpå Stats-Utskottet bort fästa Riksdagens uppmärksamhet, ty
det bör väl icke få på detta sätt fortgå.
Herr Fåhrseus: Med anledning af den erinran, den föregående
talaren gjort, anhåller jag att få fästa uppmärksamheten derpå,’ att an¬
ordningen af räntor i vissa fall blott är en form. Då nemligen ränta
är åsatt boställe och bostället är utarrenderadt, ingår räntan i sjelfva
arrendesumman, men icke desto mindre förekommer den i räkenska¬
perna under anordningstitel. Då Herr Grefven icke gjort någon erin¬
ran mot sjelfva hemställan, har jag icke något vidare att andraga.
22
Deu 2 Mars.
Grefve Mörner: Med anledning af hvad Herr Fåhrasus genmält
tillåter jag xnig erinra derom, att Stats-Utskottets Utlåtande visar, att
räntan varit i jordeböckerna upptagen, såsom Kronan behållen, och så¬
ledes icke kunnat vara den ifrågavarande tjenstemannen såsom löneför¬
mån tillerkänd. Den utgår, enligt Betänkandet, i sammanhang med
räntan af Dufvemöllas mjölqvarn, men, då det boställe, som länsmannen
innehar, heter Hönjarum, kan den således icke stå i sammanhang med
bostället. Det är endast härpå, jag velat fästa uppmärksamheten.
Herr Fåhrieus: Till hvad jag förut yttrat anhåller jag att få til¬
lägga, att, om också Kammar-kollegium förfarit origtigt i det fall, att
ifrågavarande ränta varit Kronan behållen, det icke tillkommit Stats-
Utskottet att i detta afseende söka göra rättelse. Sådan hade bort
ske på annan väg, nemligen genom revisorer eller Kammar-rätten. Jag
kan dock icke frångå den åsigten, att rätta förfarandet hade varit, att
räntan blifvit upptagen under anordningstitel.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, bi¬
föll Kammaren Stats-Utskottets ifrågavarande Utlåtande.
Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utskottets den 27 och 28 sist-
lidne Februari bordlagda Utlåtanden:
N:o 20, Bil. Litt. B., i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Propo¬
sition om nedsättning i räntan för Trysunda fiske;
N:o 20, Bil. Litt. C., i anledning af väckta motioner, dels om upp¬
hörande af alla på jordfastighet lagda skatter och onera, dels angående
grundräntornas kapitalisering och inlösen, m. in.;
N:o 20, Bil. Litt. D., i anledning af väckt motion om befrielse från
erläggande af tionde för tillverkning af metaller, med undantag af tack¬
jern inom bergslag; samt
N:o 20, Bil. Litt. E., i anledning af väckta motioner, angående dels
upphörande af inrikes fyr- och båkafgifter, dels lindring uti såväl dessa
som flera andra umgälder af sjöfarande.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den 27 och 28 sistlidne Februari bordlagda Utlåtande N:o 20, angå¬
ende beräkningen af Statsverkets inkomster,
Härvid förekom först:
Utskottets hemställan å sidan 2, angående förslagspriset å Kronans
sp anmäl.
Bifölls.
1:sta punkten, ordinarie räntan; 2:dra punkten, Tiondespanmålen;
och 3:dje punkten, Tiondespanmälslösen efter bestämda priser.
Utskottets beräkningsförslag godkändes.
Den 2 Mars.
23
4: de punkten, Arrendemedel af kungsgårdar och andra kronolägen¬
heter.
Grefve Mörner, Carl Göran: Uti denna punkt hafva arrende-
afgifterna för åtskilliga, under åren 1865 och 1866 till Statsverket in¬
dragna landsstats-boställen beräknats. Det skulle vara upplysande att
få veta, huruvida deribland äfven äro upptagna arrendebeloppen för så¬
dana utarrenderade landsstats-boställen, som, i följd af Kammar-kollegii
införselsrelutioner för bytesfordringar, blifvit Kronan afhända och åt en¬
skilde personer upplåtna. Om detta belopp figurerar med i denna punkt,
anser jag antalet kubikfot vara för högt upptaget. Jag får anhålla, att
någon af Stats-Utskottets ledamöter äfven härom torde lemna upplysning.
Herr Fåhrasus: Af de handlingar, Stats-Utskottet haft att tillgå,
har icke kunnat utrönas, att afgifterna för så beskaffade utarrenderade
lägenheter, som dem Grefve Mörner åsyftat, varit beräknade bland ar¬
rendemedlen.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, blef
Utskottets ifrågavarande förslag af Kammaren godkändt.
5:te punkten, silfvertionde, myntarelön och slagskatt; 6:te punkten,
kopparräntan; 7:de punkten, tiondetackjernet; 8:depunkten, svafvelbruks-
tionden; 9:de punkten, mantalspenningar^; 10:de punkten, botesmedlen;
ll:te punkten, kavalleriregementenas hästvakansspanmål; 12:te punkten,
tillfälliga rotevakansafgifter; 13:de punkten, vakansafgifter af nyroterad
jord; 14:de punkten, rotevakansaf gift afutsockne frälsehemman i Halland;
15:de punkten, trosspassevolan.\afgiften; 16:de punkten, båtsmansvakans-
afgiften; 17:de punkten, kontrollstämpelmedel; 18:de punkten, båk- och
lotsmedel; 19:de punkten, observationsmedel; 20:de punkten, extra medel
och uppbörder; samt 21:sta punkten, intressemedel.
Utskottets i alla dessa punkter föreslagna beräkningar blefvo af
Kammaren godkända.
Utskottets hemställan å sidan 12, i fråga om den jemkning i in¬
komstberäkningen, som vid lUksstalens uppgörande kunde finnas nödig.
Bifölls.
Utskottets slutliga yttrande, angående de extraordinarie inkomsterna,
totalbeloppet af samtliga statsinkomsterna samt skilnaden dem emellan
och de vid sista riksdagen beräknade.
Lades till handlingarne.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 27 och 28 sistlidne Februari
bordlagda Utlåtande N:o 21, i anledning af väckt motion om utbyte af
stämpelpapper.
24
Den 2 Mars.
Friherre af Ugglas: Huru obetydlig förevarande fråga än må
förefalla, tillåter jag mig dock att fästa Kammarens uppmärksamhet på
densamma. Här förekommer nemligen att en länsman, som tillika varit
försäljare af stämpelpapper, vid 1858 års slut innehaft kartor af banko¬
mynts valör till belopp af 64 R:dr 18 skilling. Genom en Kongl. Kun¬
görelse den 4 Februari 1859 föreskrefs, att dylikt stämpelpapper skulle
innan slutet af samma år utbytas mot gångbart stämpelpapper af riks-
mynts valör, vid äfventyr att eljest all fråga om dylikt utbyte förfölle,
men den ifrågavarande länsmannen förbisåg, såsom det uppgifvits till
följd af sjuklighet, detta stadgande och nödgades derföre vid sin karte¬
redovisning inbetala kontant nämnda belopp, 68 R:dr 18 sk. Nu har
en motionär i Andra Kammaren föreslagit, att han skulle få utbyta
dessa gamla kartor mot nya gällande sådana, men Stats-Utskottet har
afstyrkt bifall härtill. För min del kan jag dock icke finna annat, än
att om förhållandena äro sådana, som motionen angifver, motionärens
hemställan är särdeles billig, enär det ej torde vara Staten värdigt, att
utkräfva betalning för något, som i följd af förändrade omständigheter
förlorat allt värde, och för öfrigt Staten ej lider någon förlust, då kar¬
torna endast utbytas mot nya. Vid hvarje riksdag hafva förekommit
motioner, att Staten måtte inlösa gamla, numera icke gällande riksgälds-
sedlar, och mig veterligen har Representationen aldrig dertill vägrat sitt
bifall. Då det emellertid torde vara skäl, att Utskottet åt frågan eg-
nade en närmare utredning, vill jag ej nu yrka bifall till motionen, utan
anhåller endast att Betänkandet måtte varda till Utskottet återremitteradt.
Herr Hallenborg: Då Kammaren med stor högsinthet afskrifvit
såväl Löjtnant Torngrens som förre Lokomotivföraren Riex’ skulder till
Statsverket, torde det vara konseqvent att bevilja äfven denna eftergift,
och instämmer jag derföre med Friherre af Ugglas.
Grefve Wachtmeistor, Hans: Det är möjligt att Utskottet va¬
rit något strängt i detta fall, helst i händelse den ifrågavarande läns¬
mannen verkligen varit af sjukdom förhindrad att taga kännedom om
1859 års kungörelse. Då emellertid dels Utskottet fann besynnerligt,
att ersättningsanspråken först framställts efter 8 år, dels frågan ej varit
tillräckligt utredd, ansåg sig Utskottet af rädsla för prejudikatet, ej
kunna bifalla motionen. För min del vill jag dock ej motsätta mig Fri¬
herre af Ugglas’ förslag.
Herr Fåhrseus: Om man ansåge det vara en erforderlig gärd af
billighet att godtgöra den ifrågavarande länsmannen för det belopp, han
innehar i numera odugliga kartor, fruktar jag, att man inginge på en
bana, hvars följder kunde blifva vådliga. Just den omständighet, att
personen är en länsman, har för mig och för de fleste, som handlagt
detta ärende, utgjort ett ytterligare skäl att ej bevilja den sökta efter¬
giften, emedan en tjensteman borde veta att iakttaga preskriptionsför-
fattningen. I öfrigt har det af eu föregående talare omnämnda förhål¬
lande, att ersättningsanspråket framkommit så sent, väckt misstanke, att
möjligen de ifrågavarande kartorna ej varit länsmannens egna, utan af
De ii 2 Mars.
25
honom hopsamlade från flera håll. Bifalles nu motionen, skulle det
kunna blifva en affär att till nästa riksdag samla gamla, odugliga kar¬
tor, för att då få dem af Riksdagen inlösta. Jag kan ej inse, hvartill
det skulle tjena, att i en förordning stadga någon viss preskriptionstid,
såvida denna ej tillämpas. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Friherre af Ugglas: Herr Fåhrasus har anfört att ett bifall till
motionen skulle blifva ett vådligt prejudikat, enär man i så fall till
nästa riksdag kunde förvänta flera anspråk af samma art, som det ifråga¬
varande. För min del får jag förklara, att, i händelse gamla kartor
finnas qvar, jag anser det vara Staten värdigt att inlösa desamma, fastän
preskriptionstiden är förliden, i likhet med hvad alltid skett vid fråga
om inlösen af gamla riksgäldssedlar. Hvad särskildt. angår den ifråga¬
varande karteförsäljningsmannen, så — ehuru jag ej specifik känner
förhållandet med de i motionen omnämnda kartor — tror jag mig,
med den kännedom jag eger om hans person, kunna försäkra, att han
på dessa kartor, såsom man här antydt, ej sökt göra någon affär. Jag
anhåller fortfarande om återremiss.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Stats-Utskottets förevarande Utlåtande och dels återremiss deraf, fram¬
ställde Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall till Ut¬
låtandet, hvarvid svarades många nej jemte några ja, och sedermera
proposition på återremiss deraf, då svaren utföllo med många ja jemte
några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utskottets den 27 och 28 sist-
lidne Februari bordlagda Utlåtanden:
N:o 22, i anledning af väckt motion om beviljande af skattefrihet
under viss tid för Edsbackens och Rishållans nybygges-innehafvare;
N:o 23, i anledning af väckt motion, angående en del lediga båts-
mansnummers bibehållande såsom vakanta och vakansafgifternas reser¬
verande till en krigsfond; och
N:o 24, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om tillå¬
telse för Göteborgs stad att få inlösa eganderätten till kronosäteriet ett
mantal Sannegården i Lundby socken och Ostra Hisings härad af Gö¬
teborgs och Bohus län.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskot¬
tets den 27 och 28 sistlidne Februari bordlagda Utlåtande \:o 25, i
anledning af väckta motioner om eftergift af Kronans rätt till danaarf
efter tvänne personer.
lista och 2:dra punkterna.
Utskottets hemställanden biföllos.
26
Den 2 Mars.
3:dje punkten.
Herr Nisse!-: Jag betviflar ingalunda, att Stats-Utskottet haft
goda, formela skäl för sin hemställan, men jag anhåller dock få fästa
Kammarens uppmärksamhet på de särskilda förhållanden, som i detta
fall förekomma. Det ifrågavarande danaarfvet har fallit inom en af
Dalarnes fattigaste socknar, med stor folkmängd, men ringa förmåga att
bidraga till folkundervisningen. Omständigheterna äro verkligen så
ömmande, att det vore särdeles önskligt om Riksdagen ville öfverlåta
arfvet på församlingen, och hemställer jag derföre, att Kammaren ville
afstå berörda danaarf. Då jag likväl, i likhet med Utskottet, finner
olämpligt, att medlen tagas i anspråk för befrämjandet af presterliga
bildningen för studerande, särskildt från en viss församling, anser jag
att motionärens förslag i denna del ej bör bifallas, utan således medlen
anslås ensamt till folkundervisningens befrämjande inom Rättviks och
Boda församlingar.
Grefve Mörner, Carl Göran: Mig synes det ej lämpligt, att
Staten skulle anvisa medel till bildande af stipendii-inrättningar, utan
att dessa inrättningar böra vara föremål för den enskilda välgörenheten,
och särskildt synes det mig origtigt om dylikt anslag skulle beviljas
en enda kommun, under det alla öfriga äro i saknad deraf. Jag yrkar
bifall till Utskottets hemställan.
Herr Lagercrantz: Med anledning af förevarande fråga anser
jag mig böra meddela Kammaren den upplysning, att i dessa dagar
liar till Kongl. Maj:t i Finans-departementet inkommit ansökan från
tvänne systrar Bäck, att utbekomma danaarfvet efter Lovisa Skultin, till
hvilken de visat sig stå i skyldskap, ehuru endast på grund äf oäkta börd.
Herr Beckman: Efter de upplysningar, Statsrådet Lagercrantz
lemnat, synes det icke vara skäl att bifalla den ifrågavarande motionen,
men jag får dock fästa uppmärksamheten derpå, att med den synes
vara enahanda förhållande som med den af Herr Beronius väckta, i
detta Betänkande omhandlade motion, hvilken blifvit af Stats-Utskottet
tillstyrkt. Då man vet, att tillgången på prester inom de ifrågavarande
församlingarne för det närvarande är otillräcklig, synes mig motionärens
förslag vara så behjertansvärdt, att det icke bort framkalla ett afslag,
och detta så mycket mindre, som det måste antagas uttrycka en inga¬
lunda föraktlig ifver för den vigtigaste delen af samhällets bildning.
Jag skulle helst hafva yrkat bifall till motionen, men med anledning af
de upplysningar, som lemnats, torde det vara lämpligast att återremit¬
tera densamma.
Herr Fåhrasus: Jag torde icke behöfva erinra derom, att vid
föregående riksdagar så talrika framställningar om afstående af danaarf
till kommuner eller andra inrättningar gjorts, att det befunnits vara all¬
deles nödvändigt att stadga vissa grunder för tillstyrkande af sådana,
för att icke sättas i nödvändighet att bifalla alla, i hvilket fåll hela la¬
gen om danaarf skulle anses de facto upphäfd. De grunder, som i detta
Den 2 Mars.
27
afseende inom Stats-Utskottet gjort sig gällande, hafva varit, att så be¬
skaffade arf icke böra afstås till förmån för sådana enskilda anstalter,
som det åligger kommunerna sjelfva att bilda, och icke heller till sådana
ändamål, för hvilka Staten gifvit särskilda anslag. I detta fall är före¬
slaget, att ett danaarf skulle afstås till förmån för de studerande inom
Rättviks och Boda församlingar, och det är således fråga om folkskolan,
ty någon annan skolinrättning lärer väl icke finnas inom nämnda för¬
samlingar, eller ock om presters bildning i allmänhet, hvartill finnas
särskilda anslag. Om, på sätt den siste talaren föreslagit, punkten åter¬
remitterades, på det att Utskottet måtte taga i förnyadt öfvervägande,
huruvida icke arfvet borde anslås till det sednare ändamålet, eller pre¬
sters bildning, kan jag icke förstå, huru det skulle kunna blifva möj¬
ligt, att vid afståendet af arfvet kunna vinna några garantier för, att
det blefve användt till det afsedda ändamålet; hvarken skolrådet eller
kyrkorådet lärer väl kunna förutse, hvilka ynglingar ämna egna sig åt
det presterliga kallet. Jag tror det derföre icke vara skäl att återre¬
mittera punkten, utan anhåller om bifall till densamma.
Herr S c har t au: Jag är visserligen icke den, som alltför strängt
håller på sådant gods som danaarf, men det förefaller mig som om
Stats-Utskottet gifvit goda skäl för sin hemställan. Då dessutom en
aktad ledamot af Konungens Råd lemnat upplysningar, som förtjena att
läggas Dvågskålen, och det ju kan hända att Kongl. Maj:t framdeles
finner sig föranlåten att inkomma med förslag i ämnet, anser jag det
vara bäst att i frågans nuvarande skick bifalla Utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, förmälte Herr
(Trefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall
till Stats-Utskottets hemställan i förevarande punkt, dels af Herr Ris¬
sel', att Kammaren, med utslag å samma hemställan, skulle för sin del
besluta, att Riksdagen afstår Kronans rätt till berörda danaarfsmedel
till förmån för Rättviks och Boda församlingar, för att deraf bilda en
stipendiifond, hvaraf årliga räntan skulle tilldelas fattige studerande från
församlingarne; och dels slutligen af Herr Beckman, att merberörda
hemställan måtte till Utskottet återförvisas.
Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen proposition på
bifall till Stats-Utskottets ifrågavarande hemställan och, då dervid sva¬
rades många ja jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.
Föredrogs ånyo och bifölls Bevillnings-Utskottets den 27 och 28 sist-
lidne Februari bordlagda Betänkande N:o 6, i anledning af en utaf Herr
Jöns Pährsson väckt motion, angående skärpt ansvar för oloflig varuförsel.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Stats-
Utskottets den 28 sistlidne Februari bordlagda Utlåtanden:
N:o 26, angående Riksgälds-kontorets förvaltning under den tid,
som förflutit sedan början af sednaste riksdag; och
28
Den (> Mars.
N:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
statsbidrag till anläggande af väg invid Eäncelf emellan allmänna kust¬
landsvägen samt Degersels Ofverstby. i
Kammaren åtskiljdes kl. 4 3 e. in.
In fidem
0. Brakel.
Onsdagen den 6 Mars 1867.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. in.
Justerades 4 protokolls-utdrag för den 2 dennes och protokollet för
den 30 sistlidne Januari.
Upplästes ett af Friherre Fleetwood ingifvit Memorial af följande
lydelse:
Såsom varande Förmyndare för min aflidne broders omyndige barn
samt den deraf följande bouppteckning in. m., som före slutet af Mars
månad skall vara upprättad, får jag hos Första Kammaren vördsamt
anhålla, om tre veckors permission, räknad från den 15:de dennes.
Till denna anhållan lemnade Kammaren, uppå gjord proposition,
sitt bifall.
Herr Hasselrot: Jag får hos Kammaren anhålla om tre veckors
permission, räknad från den 9 i denna månad.
Jemväl denna begäran bifölls.
Friherre Stael von Holstein: Jag får anhålla om permission från
den 12 dennes till månadens slut.
Bifölls.
Grefve Wachtmeister, Axel Knut: För att vårda länets och
enskilda angelägenheter, får jag utbedja mig tre veckors permission, räk¬
nad från den 8 i denna månad.
Bifölls. 1