108
Den 30 Januari.
Slutligen uppläste Herr Wallenberg en motion, N:o 72, i anled¬
ning af Herr Dicksons motion, N:o 25, om räntans fullständiga Angif¬
vande.
Hänvisades till Lag-Utskottet.
Kammaren åtskiljdes kl. 7 e. in.
In fidem
O. Brakel.
Onsdagen den 30 Januari 1867.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. in.
Justerades 5 protokolls-utdrag för den 29 dennes.
Upplästes en af Grefve Mörner, Julius Oscar, inlemnad skrift
af följande innehåll:
, Som enskilda vigtiga angelägenheter nödga mig att företaga en resa
till Östergötland, så får jag härmed anhålla om tillstånd att vara från¬
varande ifrån Riksdagen under 14 dagars tid, räknadt ifrån och med
början af nästingående vecka.
Denna anhållan bifölls.
Företogs val af tre ledamöter för deltagande i talmansöfverlägg-
ningarne; och befunnos, vid valförrättningens slut, hafva blifvit utsedde:
H. Exc. Grefve Sparre, Gust. Ad. med 63 röster.
Grefve Hamilton, Henning » 63 »
Herr Fåhrams, Olof Immanuel » 49 »
Föredrogs, men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet Första
Kammarens Tillfälliga Utskotts den 29 dennes bordlagda Utlåtande N:o
4, med förslag till reglementariska föreskrifter för Riksdagen.
Ben 30 Januari.
109
Föredrogs Herr Faxes, den 29 dennes bordlagda motion, N:o 29,
angående beviljande af ett anslag å 30,000 R:dr, till understödjande af
vattenafledningsföretag inom Jönköpings län.
Herr Eke nman: Enär de trakter, som i motionen omförmälas,
ligga inom den mig anförtrodda domsagan, har jag ansett mig böra be¬
gära ordet, ej blott för att instämma i motionen, utan äfven för att till
de skäl motionären anfört få lägga ytterligare ett. Redan för flera riks¬
dagar sedan fästades dåvarande Representationens uppmärksamhet på
det skadliga inflytandet i så val ekonomiskt, som sanitärt hänseende,
hvilket orsakas af de stora mossarne inom Östbo och Yestbo härader. Detta
behjertades ock vid 1854 -1855 års riksdag, då Rikets Ständer, för
utdikning af den så kallade Stora mossen, beviljade 30,000 R:dr utan åter-
betalningsskyldighet och 37,500 R:dr såsom lån att successivt amorteras.
De för arbetets utförande bestämda vilkoren voro dock så beskaffade,
att menigheterna ej vågade eller förmådde underkasta sig dem, hvadan
ock hela anslagsbeloppet reserverades för Staten. Sedan den tiden hafva
de, måhända äfven till följd af skogarnes devastering, allt flera åter¬
kommande frostskadorna tagit i anspråk en icke ringa del af de medel,
som för sådant ändamål blifvit ställda till Kongl. Maj:t disposition.
Detta sätt att afhjelpa lidandet är dock endast palliativ, som alltför otill¬
räckligt afhjelper detsamma och för ingen del upphäfver den misströ¬
stan, som förlamar befolkningens kraft och ökar den redan alltför stora
benägenheten att öfvergifva fosterjorden. Jag får derföre på det varma¬
ste förorda bifall till den framstälda motionen, — ett bifall hvilket icke
står i strid med den sparsamhetsanda, som till allmän tillfredsställelse,
synes utgöra denna Riksdags program, ty, genom det begärda anslaget,
skall i framtiden besparas de understöd, hvilka för räddning från hun¬
gersnöd annars måste stundom föy dessa trakter anvisas. Slutligen får
jag fästa, uppmärksamheten derpå, att länets landsting, för mossfältens
uppmätning och undersökning, år efter annat vidkänts betydliga kost¬
nader, hvilka skulle naturligtvis vara alldeles förspillda, derest icke
det begärda anslaget beviljades.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, hän¬
visades motionen jemte yttrandet till Stats-Utskottet.
Föredrogs och hänvisades till Bevillnings-Utskottet Friherre
Sprengt port ens den 29 dennes bordlagda motion N:o 30, i fråga om
en ömsesidig förhöjning af tullsatserna å tobak i så val Sverige som
Norge.
Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt Utskott Friherre Ce-
derströms den 29 dennes bordlagda motion N:o 31, angående en un¬
derdånig anhållan hos Kongl. Majt om Dess nådiga medverkan vid
framtida upptagande af statslån.
Ilo
Den 30 Januari.
Föredrogs Herr Gyllenrams den 29 dennes bordlagda motion N:o
32, angående ett tillägg till 70 § i Kongl. Förordningen om kommunal¬
styrelse i stad.
Herr By din: Vid förut skedd remiss af motioner, rörande kom¬
munalfrågor, till Lag-Utskottet, har jag varit tveksam om detta förfa¬
randes rigtighet. Grundlagen omtalar ej remiss till Lag-Utskottet af
andra ärenden än sådana, som röra förslag till allmän civil-, kriminal-
och kyrkolag. I 42 § af Riksdagsordningen heter det nemligen: »Lag¬
utskottet skall meddela Utlåtande öfver de från Ivamrarne dit hänvisade
förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande af allmän
civil-, kriminal- och kyrkolag, börande under civil- och kriminal-lag
äfven förstås de delar af krigslagar och författningar rörande krigsvä¬
sendet., som ega tillämpning till medborgare utom krigsstaten.»
Alltså var det för mig klart att, enligt grundlagens ordalydelse, för¬
slag angående kommunallags ändring ej skulle höra till Lag-Utskot¬
tets behandling. Och då § 37 af Riksdagsordningen, efter att i 1
mom. hafva omförmält hvilka de ständiga Utskotten äro, i 3 mom. stad¬
gar, att för beredande af fråga, som ej tillhör ständigt Utskotts behand¬
ling, men är af beskaffenhet att Utskotts yttrande deröfver erfordras,
ett tillfälligt Utskott skall tillsättas, var det ock uppenbart för mig att
berörda förslag borde till tillfälligt Utskott remitteras.
Hvad som emellertid hittills föranledt mig att icke uttala denna
min afvikande mening var det, att jag öfvertygat mig att under det
den gamla Riksdagsordningen, från hvilken den nuvarande ej afviker
i bestämmelserna angående Lag-Utskottets funktioner, var gällande, det
praktiserats, att lagar, som af Konung och Ständer gemensamt stiftats,
äfven om de ej varit af civil-, kriminal- eller kyrkolags natur, såsom
förhållandet varit med naturalisations-lagen, beväringslagen, remitterats
till Lag-Utskottet. Då en dylik praxis under den gamla Riksdags¬
ordningen kunnat bredvid bestämmelserna i 53 § Regeringsformen och
32 § Riksdagsordningen stadga sig, ansåg jag mig ej böra uppträda
emot remissen till Lag-Utskottet.
Emellertid har min uppmärksamhet blifvit fästad derpå att i fråga
om Utskottens funktioner ett nytt förhållande inträdt med den nya Riks¬
dagsordningen. Enligt den gamla Riksdags-ordningen kunde för all¬
männa frågors behandling ej användas andra än gemensamma Utskott,
och Rikets Ständer hade i fråga härom rätt enligt 36 § Riksdags-ord¬
ningen att i obegränsad mängd tillsätta Utskott. Det hette nemligen
1 3 mom. af nämnda paragraf; »Skulle Riksens Ständer finna flera Utskott
vara af nöden, må de af Ständerna obehindradt tillsättas.» Enligt 34 §
2 mom. gamla Riksdags-ordningen egde Rikets Ständer, i stället för
att tillsätta flera Utskott, remittera sådana mål, som till visst Utskott
icke hörde, antingen till Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, eller till nå¬
got af de öfriga förut tillsatta Utskotten. Deraf kom det sig att alla
lagfrågor, utan afseende på lagens natur, hänvisades till Lag-Utskottet.
I den nya Riksdags-ordningen är denna Riksdagens rätt borttagen.
Man har följt en annan princip och delat Utskotten i två klasser, nem¬
ligen dels de för båda Kamrarne geménsamma, till hvilka höra sådana
frågor, som utgöra föremål för Konstitutions-, Stats-, Bevillning-, Banko-
Den 30 Januari.
in
och Lag-Utskottens behandling, vare sig nu att dervid användas dessa
utskott såsom enkla eller sammansatta, eller att från dem utbrytas ären¬
den, för att behandlas i särskildt Utskott; dels ock de tillfälliga Ut¬
skotten, hvilka skola upptaga sådana frågor, hvilka ej höra till förenämn-
da Utskotts^ behandling. Den nya Riksdags-ordningen har således upp¬
ställt två sätt för allmänna riksdagsfrågors behandling. Det ena är ett
ärendes beredning för Kammaren genom ett gemensamt Utskott och
dess samtidiga behandling i Kamrarne, det andra är frågans successiva
behandling af först den ena Kammaren och så af den andra.
Som till sistnämnda kategori höra alla de ärenden, som till följd
af sin beskaffenhet fordom remitterats till Allmänna Besvärs- och Eko-
nomi-Utskottet, och således äfven kommunal-lagfrågor, alltså och då
v. .1 afseende på betydelsen af ett Riksdagens beslut i dessa frågor, men
ej i afseende på sättet föl' deras handläggning hos Riksdagen någon
förändring blifvit vidtagen genom ändringen af Regeringsformens § 57,
måste dessa, som ej till följd af sin beskaffenhet tillhöra något ständigt
Utskotts behandling, succesive behandlas i hvardera Kammaren och be¬
redas af tillfälliga Utskott.
. betydlig olägenhet, som uppstår derigenom att förslag till än¬
dringar i Kommunallagen hänvisas till Lag-Utskottet, är den att, om
man skall anse sig behörig att remittera dessa lagar till Lag-Utskottet
måste man förklara dessa lågar, hvilka äro organiska lagar, vara af civil-
„natulj- Och ville man vara konseqvent borde man naturligtvis ock¬
så öxver dem infordra Högsta Domstolens yttranden, likasom öfver an¬
nan civil-lag. Men derigenom skulle Högsta Domstolen föras utom
rättskipningens in på förvaltningens område, i strid mot grundlagens
bokstaf och anda, som så noga och val ordnat förhållandet emellan den
dömande och styrande magten.
. Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, hän¬
visades motionen jemte yttrandet till Lag-Utskottet.
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Herr Gyllenrams
den 29 demies bordlagda motion, N:o 33, angående beviljande af ett
anslag å 1,500 R:dr, för vårdande af fornlemningarne i Wisby.
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Grefve H am il tons,
Hugo Bengt Archibald, den 29 dennes bordlagda motion, N:o 34,
angående uteslutande från Riks-staten af alla sådana utgifter, som kun¬
na utaf landstingen bestridas, samt öfverlemnande af ett bestämdt belopp
utaf statsinkomsterna till landstingen.
Föredrogs och hänvisades till Banko-Utskottet Herr Hasselrots
den 29 dennes bordlagda motion, N:o 35, angående öfverlemnande af
en del utaf Riksbankens medel till Allmänna Hypotheksbanken emot
dess obligationer.
112
Den 30 Januari.
Föredrogs Herr Landgrens den 29 dennes bordlagda motion,
N:o 39, angående öfverflyttande på landtingen af pröfningskomitéernas
göromål.
Herr Trolle: Om jag rätt fattat motionärens mening, har han
för afsigt att få på landstinget öfverflyttade pröfningskomitéens alla gö¬
romål. Jag tror dock ej att en sådan förändring vore välbetänkt. Re¬
dan förut hafva pröfningskomitéens arbeten tagit mycken tid i anspråk.
Så har till exempel uti det län, der jag är bosatt, pröfningskomitéen
stundom måst använda fyra till sex dagar, för att med noggrannhet full¬
göra sitt uppdrag. Men om man hädanefter, såsom meningen synes
vara, ville till fyllande af Statens behof öka den direkta beskattningen
och det således blefve af än mera vigt än förut, att hvar och en taxeras
efter sin rätta inkomst, komma pröfningskomitéens arbeten att erfordra
en ändå längre tid och större uppmärksamhet än hittills. Att på lands¬
tinget öfverflytta dessa göromål, fruktar jag derföre skulle mera än
skäligt och till föga båtnad för det allmänna utvidga dess verksamhet.
Dessa betänkligheter mot ifrågavarande förslag har jag ansett mig böra
uttala, innan remissen till Utskottet sker, och anhåller derföre att detta
yttrande må få åtfölja motionen till vederbörligt Utskott.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, hän¬
visades motionen jemte yttrandet till Bevillnings-Utskottet.
Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt Utskott Herr Brus ewitz
den 29 dennes bordlagda motion, N:o 40, angående upprättande af en
fullständig tablå öfver Statsverkets ställning.
Föredrogs Grefve Wachtmeisters den 29 dennes bordlagda mo¬
tion, N:o 42, angående anvisande af ett årligt anslag å 4,000 R:dr till
landtbruksskolan på Ryssbylund i Calmar län.
Herr Arrhenius: Jag anhåller endast att få förklara, attLandt-
bruks-akademien i följd af nådig remiss nyligen afgifvit utlåtande rö¬
rande den fråga, som i förevarande motion afses, och att Stats-Utskottet,
då frågan der förekommer, behagade om samma utlåtande taga kän¬
nedom.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, hän¬
visades motionen jemte yttrandet till Stats-Utskottet.
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Herr H e ij k eu s k j ö 1 d s
den 29 dennes bordlagda motion, N:o 43, angående befrielse i visst fall
från erläggande af tionde för tillverkning af metaller.
Föredrogs
%
Den 30 Januari.
113
Föredrogs Herr Stålhammars den 29 dennes bordlagda motion
Ko 47, angående förlängd räntefrihet å det för sänkning af Tjurken
med flera sjöar i Jönköpings län beviljade låneanslag. J
, H?rr Ekenman: Då jag händelsevis är noga bekant med de för¬
hallanden, som i denna motion omförmäla^, och jag känner, att bifall
till densamma är af behofvet högt påkalladt, heder jao- att få under-
biclrae' Till'krf? T”1-.1863 å.rsriksdag beviljade Rikets Ständer såsom
Rdr R-nt fl Si för sankmngen af sjön Tjurken ett lån af 42,000
Kull Knat ellei spelår af hela kostnadsbeloppet, men då arbetet en tid på-
f att, visade sig att vid kostnadsförslagets uppgörande väsendtliga misstag
Äfoljd ock -bliga kostnaden för arbetets utfå?
rande sa betydligt ofversteg den ursprungligen derför beräknade, att, efter
i®11 ,ant?8f11upP.gå tiJ1 95'000 R:dr R:mt- Också kunde till
Konl Vrl-Tb 1 'v® fuilbordaf1 På dcn bestämda tiden, hvadan hos
W n i , Ur!derdan]g framställning blifvit gjord af det bolag, som
<u albetet om hand, att arbetstiden måtte förlängas med två år eller
denlid w°-kÄ J, 69f h/51tet 1 nåder bevdjats; men derförinnan har
den tid intiadt da beviljade länets återbetalning skall börjas och ränta
a återstoden er äggas. Otvifvelaktigt måste det blifva mycket bekym¬
mersamt for bolaget, som, efter hvad antydt blifvit, redan haft att kämpa
med manga svangheter, att samtidigt nödgas underkasta sig uppoffrin-
gai ioi arbetets utförande samt förränta och amortera det erhållna lå¬
net, .Derför, och ehuru jag i allmänhet finner förkastligt hvarje försök
a vinna förbättring i de vilkor, som blifvit bestämda, då understöd af
alfmanna mecld åt menighet lemnats, egen likväl här ett undantags-
lorhallande ruin som nödgar mig vördsamt begära, att Stats-Utskottet
matte behjerta bolagets betryckta belägenhet och tillstyrka bifall till
motionen. J
. Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, hän¬
visades motionen jemte yttrandet till Stats-Utskottet.
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Herr Bergmans
den 29 dennes bordlagda motion, N:o 50, om beviljande af ett årligt
anslag a 3,000 R:dr, till en undervisningsanstalt i boskapsskötsel och
mejenhandtering vid Aminne i Norrbottens län.
Föredrogs Herr Trolles den 29 dennes bordlagda motion, N:o 51,
om ändringar i Kongl. Förordningen angående en allmän hypotheksbank
tor Riket samt de allmänna grunder, som vid hypotheksföreningars bil¬
dande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
Herr Wallenberg: Jag anhåller att vid detta tillfälle med några
ta ord antyda mina åsigter i den vigtiga frågan, huru hypotheksväsen-
orc*nas* -Allmänna Hypotheksbanken inrättades, trodde man
att i den centralisation af hypotheksföreningarne, som derigenom e^de
Riksd. Pro t. I A/d. 8
114
Den 30 Januari.
rum, skulle åt dem beredas all möjlig och nödig styrka och fördel.
Erfarenheten har dock ådagalagt att, oafsedt de under en tid rådande
missgynnande finansiela förhållandena, hypotheksbanken dock ej visat
sådana resultat, att ej skälig missbelåtenhet mot densamma borde tran
luntao-arnes sida uppkomma. Man trodde, att hypotheksbankens obli¬
gationer skulle inom kort tid ur den allmänna marknaden uttränga
hypotheksföreningarnes gamla obligationer. Så har dock ej skett, och
de komma troligtvis ej heller att ännu på 20 år eller längre tid för¬
svinna ur »den långa listan» på räntebärande obligationer. Jag tror ej
heller att detta förhållande är att beklaga. Sa länge dylika obliga¬
tioner finnas, må de ock noteras. Tvärtom anser jag, att i den man
som hypotheksföreningarnes obligationer öfvergå pa lasta handel-, komma
hypotheksbankens obligationer att erhålla en fördelaktigare kursnote-
rino-. Då frågan om hypotheksbankens bildande förevar,, var jag i ti
fälle att förklara, att jag ansåg det man, då man förbjöd hypotheks-
föreningarne ej blott att konkurrera med. hypotheksbanken, utan äfven
att inom de respektive orterna söka sprida sina obligationer, gick för långt.
Men man anmärkte mot mig, att det var privatbanks-intresset, som
förestående mig mina åsigter, och man förklarade Öppet att hypo¬
theksbanken var just den inrättning, som. skulle betrygga fastighets
egarne och att jordbrukarne icke skulle vidare behöfva att .i någon be¬
tydande män anlita privatbankerna. Nu har emellertid visat sig ett
motsatt förhållande. . . , , ,
Så väsendtlig skilnad der än är emellan privatbankerna och hypo¬
theksbanken, hafva de dock ej stridiga intressen. För att begagna en
bild från det yrke, med hvilket jag under flera år af mitt lif sysselsatt
mb>\ har lag ansett, att privatbankerna motsvara det löpande godset a
ett°skepp och hypotheksföreningarne det stående godset. Det »stående
godset» rubbas aldrig från sin plats; det löpande godset användes vid
seo-lens manövrerande. Det ena och andra slaget af tågvirke kan
hvarken undvaras eller utbytas mot hvarandra. På samma satt ock
med privatbankerna och hypotheksbanken. De förra tillfredsställa be-
hofven hos dem, som söka lån på kortare tid, den sednare tillgodose-
dem, som behöfva långa lån. i tj i
Dessa tankar har jag blott i förbigående velat uttala.. Hvad nu
åter angår förevarande motion, anser jag det vara af stor vigt, att den¬
samma bifalla. Möjligtvis har motionären gått något långt, da lian
icke ens velat bestämma någon tid, inom hvilken de lån, som hypotheks¬
föreningarne skulle få upptaga, borde återbetalas. Men detta torde i
sjelfva verket icke betyda så mycket, då erfarenheten visat, att länens
återbetalningstid måste sättas på lika lång tid, som de upplånade pen-
ningarne skola utlånas. ,
Man hav mot motionärens förslag anmärkt att genom bifall till det¬
samma hypotheksbankens obligationer skulle förlora en del af den sä¬
kerhet, som de förut haft. Jag tror dock icke, att man behöfver tillägga
denna betänklighet stor betydelse. Och för denna min åsigt finner jag
ett ytterligare stöd deri, att Rikets Ständer vid sista riksdagen ansett
sig kunna vidtaga åtskilliga förändringar i författningen angående hy¬
potheksbanken och att Kongl. Maj:t, efter hvad man uppgift, sank¬
tionerat dessa förändringar. Kan man ändra författningen i ett hän
Den 30 Januari.
115
»eende, ser jag ej något skäl, hvarför man icke äfven i ett annat kan
förändra densamma, blott man låter garantien för åtta millioner R-dr
qvarstå.
*■11 atit detta mitt yttrande må få åtfölja motionens remiss
till vederbörligt Utskott.
.... SeiT Nordström: Hvad Herr Trolla, uti den upplästa motionen
loreslar, mneiattar eu fråga af den för statskrediten mest grannlaga be¬
skaffenhet, enär förslaget, så vidt jag, för min del, förmått uppfatta det,
gar ut uppå att få upphäfdt det stadgande, som utgör sjelfva grund¬
principen för hypotheksbankens verksamhet, nemligen den, att för fram¬
tiden tryckta eller graverade, till innehafvaren stälda, räntebärande obli¬
gationer^ som lyda på viss årlig inbetalning eller på uppsägning och
för upplåningen utlefvad säkerhet i jordegendom på landet, icke skulle
ta åt andra än Allmänna Hypotheksbanken utfärdas.
Genom fastställande af denna grundsats ville Representation och
Regering, sa, vidt möjligt, för framtiden förekomma de olägenheter och
skador åt margahanda slag, hvilka erfarenheten från den tid, då de
isoleradt handlande många särskilda hypotheksföreningarne uppträdde
i tänan med hvarandra såsom lånesökande, i synnerhet på utländsk ort
och i lön elmarknaden till olika pris utsläppte räntebärande på amorte-
ung ställda^ obligationer, i hvilka all landets jordegendom, allt efter
oinianget af hvarje förenings verksamhet, var såsom säkerhet för lånen
torskritven.
Det system, hvarefter hypotheksbanken vid sin stiftelse organise-
rades, kunde naturligtvis ej annat än lämpas efter de grunder, som
blilvit antagna och godkända vid organisationen af hypotheksförenin-
giarne’ ,!.Vlliala upplåning, efter gemensamma regler, hypotheksbanken
skulle loi framtiden ombesörja, och hvarvid föreningarne sjelfva, repre¬
senterade genom ombud i en årligen sammanträdande generalförsamling
eller bolagsstämma, egde utöfva en kontrollerande tillsyn. Visserligen
hade hypotheksväsendet uti ifrågavarande afseende äfven hos oss kun¬
nat pa ett annat sätt organiseras, nemligen på det rena, äkta, omedel¬
bara pantbref-systemets princip, såsom i Ostpreussen och flera andra
europeiska länder, der hvarje i en hypoteksförening inträdande jord¬
en1’6 berättigas att för en viss del af det efter noggrannt bestämda gran-
uei uppskattade värdet af hans jordegendom erhålla obligationer, hvilka
han sjelf eger belåna, och för den punktliga afbetalningen af räntan å hvil¬
ka föreningen ansvarar, likasom ock för den bestämda dithörande amor¬
teringsfondens noggranna förvaltning; men så skedde ej hos oss, då
hypotheksförenmgarne först bildades, och sedan den organisation, de
er h ad it, praktiskt begynnt verka i samhället och ådraga sig förbindelser
i öfverensstämmelse med sina ändamål, är det ej mer någon lätt sak
att efter omständigheterna förändra denna organisation. °
Så förhåller det sig ock med Allmänna Hypotheksbanken. Under dess
firma hafva, sedan deri år 1861 trädde i verksamhet, omkring 54 millio¬
ner Riksdaler blifvit för hypotheksföreningarnes behof upplånade och
pa de sednare fördelade, d. v. s. omkring 9 millioner per år, mot an-
nuiteter, som, med afseende, på de mångahanda kriser, hvilka utmärkt
dessa sex år, så väl i politiskt som finansielt hänseende, samt med
116
Den 30 Januari.
afseende derjemte på räntefoten under samma tid har hemma, val icke
torde kunna sägas vara tryckande. Ett sådant resultat af hypotheks-
bankens verksamhet måste dock få anses såsom bevis, att den utvecklat
verksamhet; och om sagda 54 millioner verkligen bl it vit
en gagnelig
använda för det dermed afsedda ändamål, skola ock frukterna deraf
icke försumma att snart visa sig. Hafva de åter blifvit för andra behof
disponerade af de låntagande jordegarne, och deras jordbruk derigenom
gatt miste om det dermed afsedda förlagskapital, bor felet och bote¬
medlet. sökas hos dem och ej hos hypotheksbanken, som lika.litet kan
motsvara obegränsade anspråk, som hvilken annan kreditinstitution som
helst. Att bortkasta barnet med badvattnet låter sig väl gorå; en annan
fråga är likväl, om det vore klokt och rätt. ,
Och i fråga om det rätta, torde jag bär fa fästa uppmärksamheten
på, att just det stadgande, motionären nu vill få upphäfdt, utgör en åt
de uti obligationerna utfästade garantierna för dessa obligationers kredit.
XJti dem äro hufvudmomenterna af 1861 års förordning a tergo miorda
tillika med sjelfva kontrakten, som åberopa den förra,; pa dessa garan¬
tier hafva alla långifvare och obligationsköpare förlitat sig, da de m-
o-ingo på hithörande affärer. Det är således ett bilateralt förhållande,
som eger rum emellan dem och hypotheksbanken; hvadan, om man nu
helt enkelt skulle upphäfva den garanti, som ligger i det stadgande, mo¬
tionären vill hafva afskaffadt, man skulle så väl träda de redan exi¬
sterande obligationsinnehafvarnes rätt för nära, som ock i ganska vä¬
sendtlig mån förtroendet till Statens kredit och ordhållighet. Jag, för
min del, kan derför ej önska framgång åt motionen.
Friherre von Schwerin: Vid den sista riksdagen väcktes åtskilli¬
ga förslag till ändring af författningen rörande Allmänna Hypotheksban¬
ken För att behandla dessa tillsattes ett sammansatt .Stats- och
Banko-Utskott. Flera förändringar i författningen beslötos åt Fikets
Ständer och lära hafva blifvit af Kong! Maj:t sanktionerade. Dessa
o-ino-o hufvudsakligen ut derpå att hypotheksbanken^ obligationer skulle
stallas på kortare återbetalningstid och att räntan å dem skulle lam¬
pas efter den räntefot, som vid deras utfärdande var den allmänna.
Derigenom hoppades man, att obligationerna skulle blifva begärligare
för allmänheten och att såmedelst grunden *kunde läggas till ett. in¬
hemskt fondsystem. För att dessa förslag skulle kunna genomföras
väckte Herr Mannerskantz vid samma riksdag motion att Fikets fan¬
ders Bank skulle lemna hypotheksbanken nödigt understöd.
I den nu förevarande motionen har man gått ett- steg längre. Uei
är föreslagit att hypotheksföreningarne skulle återfå sin fordna rätt
att sjelfva upptaga lån, dock så att de skulle ega utfärda obligationei
endast i Svenskt mynt, hvaraf ock följden skulle blifva att länen komme
att upptagas inomlands och hufvudsakligen inom de respektive hypo-
theksföreningarnes distrikter. Detta förslag kan ej anses såsom annat
än komplement till de vid sista riksdagen väckta förslagen. Da jag
för min del tror, att detta förslag skulle vara mycket gagneligt, far
jag tillönska detsamma all framgång.
Med afseende å några här fällda yttranden far jag fästa uppmärk¬
samheten derpå, att penningen icke följer samma lag som vattnet, att
Den 30 Januari.
117
öfverallt söka komma i jemnvigt. Detta bestyrkes äfven deraf, att på
de stora penningeplatserna i Tyskland: Hamburg, Leipzig och Frank¬
furt, mellan hvilka daglig förbindelse medelst jernväg eger ruin, ränte¬
foten dock nästan aldrig är lika. Detta är beroende på en mängd lo¬
kala omständigheter och förhållanden. Jag tror ock derför, att man
kan taga för gifvet, att obligationer, utfärdade af de enskilda hypo¬
theksföreningarne, skola blifva lättare att afyttra än Allmänna Hypothe"ks-
bankens obligationer, just till följd deraf att man inom de särskilda
orterna har närmare kännedom om hypotheksföreningarnes vilkor och
beskaffenhet och derför hyser mera förtroende till deras obligationer än
till dem, som utgifvas af Allmänna Hypotheksbanken. Äfven uti dessa
förhållanden ligger, såsom det mig synes, ett vigtigt skäl för bifall till
Herr Trolles motion.
Herr Waern: Ehuru jag för min del anser och äfven vid åtskilliga
tillfällen uttalat, att det är lämpligast att icke yttra sig angående vid
riksdagen väckta förslag, förrän de blifvit af vederbörande Utskott be¬
handlade, finner jag mig dock denna gång, med anledning af de åsig-
ter, som i denna fråga här blifvit uttalade, manad att mo^ dem nu ge¬
nast inlägga min protest.
Man har sagt, bland annat, att man ej borde lemna hypotheksför¬
eningarne rätt att på egen hand upptaga lån, på det att de icke måtte
missbruka denna rättighet till skada för sin egen och Statens kredit.
I detta fall får jag då anmärka, att, ehuru jag villigt medgifver, att det
lätt kan hända, att hypotheksföreningarne kunna missbruka en dem
lemnad rätt att låna penningar, jag dock icke deraf kan draga den
slutsats, att hypotheksföreningarne höra absolut afskäras all rätt att
låna, utan blott att de dervid böra ställas under nödig kontroll. Jag-
tror fast heldre, att den åt Allmänna Hypotheksbanken lemnade rätt att
ensam låna penningar mot säkerhet i intecknad fastighet står i strid
med. Regeringsformens 6.0 §, som stadgar, att Konungen ej må, till
vinning för sig och Kronan eller enskilda personer och korporationer,
några monopolier fastställa.
Vidare har man sagt, att den nu föreslagna förändringen i stad-
garne rörande Allmänna Hypotheksbanken icke borde medgifvas, emedan
det vore att förminska#den rätt och säkerhet, som de, hvilka förut
lånat penningar åt Allmänna Hypotheksbanken, ansett sig ega. Utan
att medgifva att förändringen skulle medföra någon minskning i lemnad
säkerhet, vill jag härvid först och främst erinra, att de icke pied skäl
kunna beklaga sig, då förändringarne icke vidtagas i annan form eller
på annat sätt än lagen sjelf antydt. Det synes mig, som om man, då
man påstår, att förändringar i berörda hänseende ej finge göras, be-
ginge samma misstag, som om man förmenade, att tullsatser ej få för¬
ändras, derföre att en del personer uppgjort sin industri med fästadt
afseende å gällande tullsatser. Dessa förhållanden kunna möjligen
inverka på frågan, huru och i hvilken grad förändringarne böra vid¬
tagas, men aldrig lägga hinder i vägen för deras utförande. Lika
litet i detta fall som i fråga om stadganden rörande Allmänna Hypo¬
theksbanken tror jag att det ens är lagligt, att Konung och Ständer
118
Ben 30 Januari.
afskära sig rätt att göra de förändringar i de respektive författnin-
garne, som de må anse nödiga och lämpliga.
För att afhjelpa de befarade olägenheterna af att hypotheksföre-
ningarne till landets skada öfverbjuda hvarandra i utfästande af hög
ränta eller stor rabatt å af dem upptagna lån, behöfver man ej afskära
dem sjelfva rättigheten att taga lån, utan endast för dessa låns giltig¬
het föreskrifva Kongl. Maj:ts nådiga pröfning och sanktion.
Då det hypotheksbanken lemnade monopol i sig sjelft är obehö¬
rigt, och det nu är af erfarenheten bekräftadt, att detta monopol icke
kunde leda till de gynnsamma resultat, man deraf väntat sig, anser jag
tillräckliga skäl för dess upphäfvande förefinna!
Grefve Mörner, Carl Göran: Om det också vore möjligt att
Rikets Ständer kunde ega laglig rätt att rubba de grunder, på Indika
aftal om lån blifvit med hypotheksbanken uppgjorda; om äfven denna
rätt i juridiskt hänseende kan tillhöra Riksdagen, finnes det dock en
högre lag, nemligen vården om fäderneslandets sannskyldiga bästa,
som förbjuder ett sådant steg.
Något mera verksamt sätt att förstöra landets kredit kan man icke
tänka sig, än att vid afslutandet af lån förespeglas en säkerhet, hvilken
sedan undanryckes långifvaren, och i denna syftning skulle vi handla,
om den förevarande motionen bifölles. För min del hoppas jag att,
om äfven en förändring, som till sina verkningar kunde blifva så olycks-
bringande som den föreslagna, blefve af Representationen antagen,
ingen regering skulle finnas nog glömsk af fäderneslandets intresse att
sanktionera densamma.
Man har under diskussionen sagt, att de gamla enskilda Itypo-
theksföreningarne icke skulle egt rätt att utan särskildt tillstånd af
Kongl. Majit upptaga lån. För närvarande är jag icke i tillfälle att
uppgifva hvilka hypotheksföreningar, som genom sina reglementen icke
haft sig en sådan rätt betagen. Jag kan likväl nämna en, nemligen
Elfsborgs läns hypoteksförening. Dess reglemente var af Kongl. Maj:t
nyligen sanktionerad!, då jag hade den nåden och äran att inkomma i
konseljen. Ett annat reglemente förekom snart derefter och vid frågan
om dess sanktion åberopades det förra såsom prejudikat, men i det
sednare infördes likväl det förbehåll, att anmälan skulle ske hos Kongl.
Maj:t om de föreslagna lånevilkoren, och jag tror, att detta förbehåll
blifvit infördt i alla de hypotheksförenings-reglementen, som sedermera
sanktionerats.
Friherre Sprengtporten: Jag vill icke nu inlåta mig i någon
diskussion om frågan, huruvida hypotheksföreningarne böra återfå den
rätt att verkställa upplåningar, som vid Allmänna Hypotheksbankens
stiftande fråntogs dem. Denna fråga öfverlemnar jag, innan jag öfver
densamma fäller ett omdöme, att utredas af det Utskott, till hvilket
förevarande motion remitteras, men jag begagnar detta tillfälle för att
uttala min mening rörande organisationen af sjelfva Allmänna Hypo¬
theksbanken, ty denna fråga står i ett oskiljaktigt sammanhang med den
väckta motionen. Jag tror sålunda, att det vore ensidigt om Allmänna
Hypotheksbanken icke vore grundad på en inbördes ansvarighet, som
Den 30 Januari.
119
sträcker sig från Haparanda till Ystad, och är mera nominel än verk¬
lig, utan på begränsad ansvarighet såsom i Norge, der man låter en¬
hvar af delegarne ansvara blott för sin skuld, men deremot, för att åstad¬
komma den nödvändiga säkerheten, nedsatt lånebeloppen och beredt
långifvarne andra tillfyllestgörande säkerheter. Skulle någon förändring
förestå i hypotheksbankens reglemente, dervid nyss nämnda grund¬
sats kunde komma att göra sig gällande, skulle jag för min del äfven
vilja föreslå, att räntan erlades i förskott för ett år för att kapitaliseras
till låntagarens fördel vid framtida lxqvider, och på samma gång
bereda en ytterligare garanti för det ofelbara fullgörandet af hans för¬
bindelser, en utväg, som synes vara så mycket mera lämplig, som
många af de jordegare, som kunnat erbjuda de bästa säkerheterna, hit¬
tills af den nu inbördes vidtomfattande ansvarighet låtit afskräcka sig
från att ingå såsom delegare i någon hypoteksförening.
Det lär icke kunna bestridas, att Staten har ett stort intresse i
denna fråga, derigenom att Staten gifvit en garanti för de af hypö-
theksbanken upptagna lån, och att af denna orsak det tillhörer Staten
att utöfva en kontroll öfver hypotheksbankens förvaltning. För öfrigt
utöfvar denna bank ett så stort inflytande på Statens och hela landets
handelsväsende, att. jag äfven af denna orsak anser att Statsmagterna
icke böra afsåga sig en sådan kontroll. Hvad angår sättet att utöfva
densamma, synes det mig vara lämpligast, att ett visst förhållande
emellan Statens garanti och de lånebelopp, som hypotheksbanken vore
berättigad upptaga, bestämdes, enär det säger sig sjelf, att den garanti,
som af Staten lemnades vid hypotheksbankens stiftande, om äfven
den medförde tillräcklig säkerhet för de skulder, i hvilka man då be¬
räknade att banken skulle komma att häfta, likväl måste blifva otill¬
räcklig, om denna skuld allt fortfarande ökades.
En annan anmärkning i detta ämne, som jag tillåter mig framställa,
är, att enligt min åsigt den uti hypotheksbankens reglemente medgifna
rättighet att kunna belåna fastighet till halfva taxeringsvärdet borde
inskränkas till två femtedelar, såsom mera öfverensstämmande med fastig¬
hetsvärdets nuvarande ståndpunkt. Andamålet med hypothekslånen är
icke att skuldsätta landet, utan att bereda landets skuldsatte fastighets-
egare tillfälle att genom successiva afbeta]ningar befria sig från sin
skuld, och i samma män, som banken omgärdar sig med större säker¬
het, blifva lånevilkoren förmånligare, genom att bereda dem lån på så
fördelaktiga vilkor som möjligt.
Slutligen vågar jag framställa den åsigt, att, då denna fråga eger
så stort sammanhang med Statens kredit, en större offentlighet, än som
nu eger rum, måtte gifvas åt hypotheksbankens angelägenheter, och i
detta hänseende skulle jag anse det lämpligt, om banken ålades att år¬
ligen afgifva summarisk redovisning till Statsrevisorerne äfvénsom för¬
valtningsberättelse, som sedermera publicerades på samma sätt, som
eger rum i afseende ä andra banker.
Jag anhåller, att dessa anmärkningar, såsom berörande det ämne
motionen afser, måtte få åtfölja remissen af densamma.
Herr Nordström: Det har under diskussionens lopp här blifvit
sagdt, att hypotheksbankens uteslutande rätt att utgifva obligationer af
120
Den 30 Januari.
#
ifrågavarande beskaffenhet innefattade ett monopolium, som stode i
strid med grundlagen. Grundlagens ord i fråga om monopolier lyda
(§ 60): »Ej heller må Konungen Statens inkomster förpakta, eller till
vinning för sig och Kronan eller enskilda personer och korporationer
några monopolier fastställa»; men hvarken i dessa mot lukrativa mono¬
polier rigtade ord eller uti begreppet monopol i allmänhet ligger något,
som egde tillämplighet på den hypotheksbanken medgifna rättighet,
hvarom nu är fråga. Det finnes hos oss en lag, som vid ganska sträng
påföljd förbjuder enskilde personer att utgifva tryckta eller graverade
invisningar på andra enskilda personer. Hvarföre? Emedan ganska
svåra, för allmän och enskild kredit vådliga missbruk deraf kunde för¬
anledas. Förbudet är alltså en preventiv åtgärd i det allmännas ge¬
mensamma intresse. På samma grund är det så väl korporationer och
föreningar som enskilde förbjudet att i rörelsen utfärda tryckta eller gra¬
verade förskrifningar eller obligationer, eller till innehafvare!! stälda,
vid anfordran inlösbara sedlar.
Men undantag från dessa preventiva föreskrifter kunna af Rege¬
ringen beviljas, der förhållandena äro så ordnade, att motivet för för¬
budet kan anses hafva förlorat sin betydelse. Sålunda äro, för att ej
tala om Riksbanken, som inom samhället intager en alldeles egen ställ¬
ning. vederbörligen organiserade enskilda banker numera berättigade
att utgifva på sedelinnehafvaren lydande, vid anfordran inlösbara, tryckta
eller graverade sedlar, under det förbudet q vars tår för andra; och så¬
lunda har äfven åt hypotheksbanken blifvit förunnad en i §§ 5 och 9 i
lagen af den 26 April 1861, jemförd med Kongl. Kungörelsen den 5
Oktober 1866, närmare bestämd rättighet i afseende å utfärdande af
obligationer, hvilken rättighet icke tillkommer andra. Men uti lagsprå¬
ket och statsrätten kallas sådana medgifvanden koncessioner, och ej nio-
nopolier, hvilka för öfrigt i sin utöfning cga en privaträttslig karakter.
Dessutom, hvilka komma dessa koncessioner till godo? Mitt svar är:
hypotheksföreningarne, eller med andra ord hypotheksbankens egentliga
principaler. Hypotheksbanken är icke någon sjelfständig korporation,
utan endast en inrättning för att koncentrera upplåningen för hypotheks-
föreningarnes räkning och ombesörja annuitetsliqviderna för dem. Hy¬
potheksbanken har hvarken nytta eller skada af koncessionerna; den
endast administrerar. Om således man, oafsedt det vigtiga intresse
för statskrediten, som med en sådan koncentrerad upplåning är före-
nadt, ville fråntaga hypotheksbanken ifrågavarande rättighet, hvaraf den
såsom sådan hvarken B em tar nytta eller skada, borde ju konseqvensen
framförallt leda derhän, att fråntaga äfven hypotheksföreningarne samma
rättighet; ty på samma skäl, på hvilka man trott sig kunna förklara
den utgöra ett monopolium för hypotheksbanken, utgör den ett mono¬
polium för hypotheksföreningarne. Ville man åter häremot invända, att
någon koncession af Regeringen för en sådan rättighets utöfning icke
vore erforderlig, så bestrider man i och med detsamma Statsstyrelsens
rätt att hindrande träda emellan, der det allmänna bästa krafvel- att
den enskilde skall afhållas från åtgärder, som lända det allmänna till
skada, och till så beskaffade förhållanden måste utan tvifvel räknas en
obegränsad och utom all kontroll stående frihet för föreningar af jord-
egare, att hos utländske kapitalister pantsätta landets jord i massa och
<
Den 30 Januari. 121
sålunda utsätta samhället för alla deraf möjligen uppkommande finan-
siela kriser, förvecklingar och olägenheter.
Till stöd för den åsigt, som uti ifrågavarande, af landets lagliga
Representation och Regering gemensamt reglerade, förhållande vill finna
ett monopolium, har en talare anmärkt att, då vinst uppstår lika väl
genom minskad utgift som genom ökad inkomst, och hypotheksbankens
syftemål vore att för delegarne minska ränteutgifterna, denna alltså vore
beräknad på vinst. Rigtigheten af denna sats i allmänhet må man val
kunna medgifva, utan att derigenom hafva medgifvit konklusionen af
dess tillämpning på förevarande fall, enär det af IT § i lagen rörande
hypotheksbanken tydligen är att inhemta, att den vinst, som från hypo¬
theksbankens rörelse kan uppkomma, skall under gifna förutsättningar
fördelas på hypotheksföreningarne, af det enkla skäl att de äro de rätta
delegarne. Enligt nämnde talares konklusion skulle således här hypo-
theksföreningarne vara de rätta monopolisterne; och som de enskilda
bankerna af sin sedelutgifningsrätt äfven hemta en icke obetydlig vinst,
skulle, i enlighet med samma konklusion, äfven de vara i besittning af
ett ganska lukrativt monopolium. Man finner, hvarthän från en origtig
premiss konklusionerna slutligen skulle leda.
Det har ock blifvit anmärkt, att, som hypotheksbanken vore vid
sina låneoperationer bunden vid ett räntemaximum, äfven deruti skulle
ligga en af orsakerna dertill, att den ej kunnat anskaffa lån till önsk-
ligt belopp. Men då ej blott räntefoten utan ock amorteringsprocenten
och tiden gemensamt inverka på annuitetens dyrhet och belopp, och
hypotheksbanken i afseende å de två sednare momenten eger full pröf-
ningsrätt, torde äfven denna anmärkning i det hela visa sig vara af
mindre betydelse, än man vill tillegna densamma. När, såsom jag re¬
dan förut erinrat, hypotheksbanken under en kritisk tid af omkring sex år
lyckats anskaffa lån för jordbruksnäringens behof af omkring 54 milli¬
oner R:dr, synes ej skäl förevara till allvarlig klagan öfver dess verk¬
samhet, äfven om vissa speciela intressen dervid skulle finna sig mindre
tillfredsställda.
Beträffande benämningen: »Rikshypotheksbank» torde böra upplysas,
att hypotheksbanken blifvit vederbörligen auktoriserad till denna benäm¬
ning i sina utländska transaktioner.
Herr T rölle: Ehuru under den pågående diskussionen flere talare
uppträdt för att understödja min motion, anhåller jag likväl att få med
några ord söka besvara de anmärkningar, som framställts emot den¬
samma.
Hvad först beträffar det påstående, som af en talare framkastats,
att rättigheten för hypotheksföreningarne att upptaga lån vore en kon¬
cession, som när som helst kunde dem fråntagas, så måste jag i viss
mån protestera emot detsamma. Denna rättighet för jordbrukarne att,
genom hypotheksföreningarne, ombesörja sina upplåningar, var nemli¬
gen väsendtligen ingen annan, än den som är andra klasser af yrk.es-
idkare förunnad; och hvad är väl naturligare då, än att en sådan rättig¬
het är medgifven idkare af det yrke, som företrädesvis må kallas vår
modernäring, och i vårt land mera än i de flesta andra, i anseende till
122
Den SO Januari.
klimatets hårdhet och landets belägenhet, är i behof af kapitaler och
arbete.
Eu föregående talare, Herr Nordström, har erinrat om Konungs och
Ständers legala rätt att, såsom skett, betaga hypotheksföreningarne de
rättigheter, de före hypotheksbankens stiftande haft, men samma rättig¬
het att nu i sin ordning förändra stadgarne för hypotheksbanken till¬
komma utan allt tvifvel äfven dessa Statsmagter, hvilket ock af en an¬
nan talare blifvit anfördt. Yäl har man föreburit, att en förändring i
nämnda stadgar, sådan som den nu föreslagna, skulle förnärma deras
rätt, som gifvit lån åt hypotheksbanken, äfvensom att den skulle kunna
skada, om icke förstöra hela landets kredit. Bevisen för dessa påstå¬
enden har man dock alltid blifvit skyldig; men läge någon san¬
ning derutinnan, så finge man beklaga, att dessa långifvare redan måste
hafva funnit sin rätt förnärmad, och att landets kredit blifvit skadad i
vida betänkligare grad, till följd af de förändringar som redan blifvit
vidtagna i berörda stadgar, och hvarigenom hypotheksbankens obliga¬
tioner kunna, snart sagdt till hvad pris som helst, utgifvas såsom valuta
till låntagare; tv jag öfverlemna!* åt eu hvar att bedöma den minskning
i obligationernas värde sålunda kan uppstå.
Jag anhåller vidare att få fästa uppmärksamheten derpå att, enligt
mitt förslag, nödig kontroll å hypotheksföreningarne icke skulle komma
att saknas, enär i motionen föreslås, att den upplåningsrätt, som kunde
tillkomma dem, endast finge utöfvas i öfverensstämmelse med de före¬
skrifter, som Kongl. Magt, täcktes fastställa, och man således ej behöf-
de hysa någon farhåga för, att hypotheksföreningarne i detta fall skulle
erhålla friare händer, än nu hypotheksbanken har, ehuru ett motsatt
förhållande vore af vida mindre betydenhet för landets kredit än det
nyss omnämnda, alldenstund långifvarne ganska väl veta att skilja
mellan de provinsiela hypotheksföreningarne och den så kallade Riks-
hypotheksbanken.
- En annan talare, nemligen Grefve Mörner, har med synnerlig värme
motsatt sig mitt förslag och ser deri än större vådor. Lika litet kan jag
dela dessa farhågor, enär enligt mitt förslag hypotheksbankens uteslu¬
tande rättighet att utgifva tryckta obligationer i utländskt mynt skulle
oförryckt bibehållas. Hvad åter fördelen af den föreslagna förändrin¬
gen beträffar, så är jag viss om, att den ej skulle blifva ringa och ej
minst för den provins jag tillhör.
Om jag icke origtigt uppfattat en föregående talares yttrande, så
förmenade han att det land, som stiftade orättvisa lagar, gåfve sig sjelf
dödsstöten. Vore det så, ville jag vida mer beklaga hvad som skett
än ett bifall till den nu föreslagna; ty ehuru hypotheksföreningarne väl
icke, såsom privat- eller enskilda bankerna, haft oktroj på viss tid, så
hade de dock, i öfverensstämmelse med af Kongl. Maj:t fastställda re¬
glementen, utfärdat obligationer och utgifvit lån på ända till 40 års tid,
men blefvo, detta oaktadt, med ett penndrag betagna rättigheten att upp¬
rätthålla dessa om ofantliga summor ingångna aftal ocli förbindelser
genom de medel, som städse varit dem medgifna och derföre måst för¬
utsättas fortfarande tillåtna, så länge aftal en och förpligtelserna voro
förbindande. Kan detta kallas rättvisa, så måste jag bekänna att jag
icke lärt mig hvad detta ord betyder.
Deu 30 Januari.
123
Jag anhåller, att den nu förda diskussionen måtte få åtfölja remis¬
sen af motionen till behörigt Utskott.
Grefve Mörner: Den siste värde talaren skulle kunna återfinna
den skildring, som han i sin motion lemnat öfver det tillstånd, hvari
hypotheksföreningarne befinna sig, framställd af mig redan, då fråga
var om Allmänna Hypotheksbankens inrättande. Jag beklagar att jag
icke då hade den lyckan att vinna understöd af den värde talaren, och
jag hoppas att den hetsighet, hvarmed förslaget då understöddes, icke
nu åter måtte förleda Svenska folket till åtgärder, som af en kommande
Riksdag skola beklagas.
Ehuru icke delegare i någon hypoteksförening, sökte jag förra
gången motarbeta den nu ifrågavarande inskränkningen i hypotheks-
föreningarnes rättigheter, men samtliga delegare i dessa föreningar voro
då ytterst angelägne att få den införd. Eu enda hypotheksförening in¬
gick icke på förslaget och den har ännu sin rätt bibehållen.
I allmänhet torde det vara ändamålsenlianre att noga öfverväga
saken, innan man beslutar en förändring, än att utan mogen öfverlägg¬
ning fatta beslut, dem man sedan ångrar.
Herr Tornérhjelm: Den siste värde talaren har motsatt sig detta
förslag med samma värme, som man är van att alltid höra honom be¬
kämpa nyheter, men jag tror dock, att han i detta fall något misstagit
sig, enär nu icke är fråga om en brytning af tro och lofven, utan om
en ekonomisk åtgärd af ganska enkel beskaffenhet.
Då hypotheksbanken stiftades, skedde detta ej till följd af hypo-
theksföreningarnes önskan, utan till följd af våra stora statsekonomers,
för att upphjelpa landets kredit och för att hindra hypotheksförenin¬
garne att konkurrera med hvarandra och med Staten såsom lånesökande
på den utländska marknaden. Men man begick dervid ett våld emot
den enskildes rätt, det största som på sednare tider blifvit begånget, då
man fråntog hypotheksföreningarne rättighet att vidare utgifva obliga¬
tioner.
De gamla hypotheksföreningarne hade likväl redan då ingått låne-
förbindelser, af hvilka somliga sedermera blifvit uppsagda. Nu frågar
jag, hvad skulle följden blifvit, om hypotheksföreningarne stoppat, då
de icke genom hypotheksbanken kunde bekomma försträckningar för
att dermed betala dessa lån?
Man fnåste genom lån anskaffa penningar till dessa liqvider, och,
Mine Herrar! vi hafva lånat, vi låna och vi måste låna; enda skilnaden
är, att vi skrifva förbindelser i stället för att trycka dem.
En värd talare på sista bänken har yttrat, att genom hypotheks-
föreningarnes konkurrens räntan skulle allt för mycket uppdrifvas, men
han har dervid förgätit, att vid lån mot pant af fast egendom räntan är
fix, och att således en gräns är satt, hvarutöfver räntan i dessa fall icke
kan gå. För min del tror jag icke, att denna åtgärd är af den bety¬
denhet, att den vinner någon uppmärksamhet på den utländska mark¬
naden, och då det i allt fall är af nöden för hypotheksföreningarne att upp¬
låna penningar, så vågar jag tillstyrka bifall till motionen samt anhål¬
ler att mitt yttrande måtte få åtfölja remissen af densamma.
m
Den 30 Januari.
Herr Trolle: I anledning af Grefve Mörners gista yttrande an¬
håller jag att få anmärka, att jag icke var riksdagsman vid den riksdag,
då hypotheksbanken stiftades. I landsorten, hvarest jag då vistades,
följde jag likväl frågan med uppmärksamhet, och då flere af de infly¬
telserikaste medlemmarne af Riks-Stånden uppträdt emot den föreslagna
hypotheksbanken, kunde jag icke tro, att den skulle blifva af Rikets
Ständer för deras del beslutad, men sökte sedermera å den hypotheks-
förenings vägnar, hvars styrelse jag tillhörde, att genom underdåniga
påminnelser förekomma nådig sanktion. Men förgäfves.
För min del vågar jag hysa den öfvertygelse, att det af mig fram¬
ställda förslag är stöd! på rättvisa och billighet samt att hypotheksban-
kens ställning genom bifall till densamma icke i någon mån äfventyras,
fastmera än mer betryggas och återföres till dess primitiva ståndpunkt.
Jag hoppas derför, att det Utskott, till hvilket motionen blir remitterad,
måtte behandla frågan oväldigt och med det allvar och den grundlig¬
het, som frågans stora vigt krafvel-, och således icke låta alltför mycket
hänföra sig af kärlek till detta skötebarn, som kallas hypotheksbanken,
och för {ifrigt icke torde vara i behof af en sådan omvårdnad.
Herr B en nick: Det vill synas som om de få år, som förflutit se¬
dan hypotheksbanken stiftades, skulle alldeles utplånat minnet af i hvil¬
ket tillstånd hypotheksföreningarne då befunno sig. Det var dock så,
att den ena hypotheksföreningen täflade att öfverbjuda den andra vid
sina lånenegotiationer. Hypotheksföreningarnes och Statens kredit var i
fara, och det var öfvertvgelsen härom, som kom de enskilda hypotheks¬
föreningarne att ingå på ett lagförslag, hvarigenom deras frihet i be¬
tydlig mån inskränktes.
Det var nödvändigt att ställa så till, att både de skuldsatta före-
ningarne och enskilde lånebehöfvande skulle på drägliga vilkor kunna
erhålla nya lån. Nu har hypotheksbanken under sednare tider ej kun¬
nat tillfredsställa de anspråk som ställts på densamma. Orsaken der¬
till är icke den att hypotheksbanken icke skulle ordentligen fullgjort
sina förbindelser, utan det har inträffat med hypotheksbanken som med
en hvar lånesökande, att lån icke kunnat erhållas'annat än på svårare
vilkor, och detta har icke varit en följd af hypotheksbankens uppkomst,
utan har inträffat i trots deraf, i följd af förändrade konjunkturer på
penningemarknaden, men derför att hypotheksbanken af dylika orsaker
varit hindrad att utsträcka sin verksamhet, är man nu benägen att bort¬
taga det stadgande, som utgör grundvilkor för hypotheksbankens verk¬
samhet; dess uteslutande rätt att utom landet upptaga lån mot säker¬
het i landtbruksfastighet. För min del kan jag likväl icke annat än
betrakta det som en svår olycka för jordbruket, om en ändring, sådan
som den föreslagna, af Riksdagen beslötes.
Det har visserligen sagts, att det icke skulle vara fråga om att låta
hypotheksföreningarne uppträda som lånesökande på den utländska
marknaden, utan blott hvar och en inom sin ort. Nej, men om i Skåne
ett lån annonseras och utbjudes till 60 , tror man icke, att det skulle skada
landets kredit lika mycket, som om det upptogs på andra sidan Sundet
eller i obligationer utfärdade å Tyskt mynt. Ett dylikt lån komme ej
Den 30 Januari.
125
att stadna inom landet mera än om det upptogs utomlands, och skulle
således i lika hög grad skada vår kredit.
Jag nödgas derför på det bestämdaste protestera mot den föreslagna
förändringen.
Herr Wasrn: Det är möjligt att mitt förra yttrande varit i någon
mån origtigt, men det har ej varit min mening att påstå det Kongl.
Maj:t och Rikets Ständer, vid antagande af hypotheksbankens regle¬
mente, med vett och vilja brutit emot 60 § Regeringsformen. Hvad
jag yttrade då fråga var om hypotheksbankens inrättande och hvad jag
ännu tror, är att ett stadgande sådant som det nu ifrågavarande skulle
leda till ett sådant förhållande, som 60 § Regeringsformen just afser
att förekomma. Då detta reglemente antogs var man så sangvinisk om
storleken af de fördelar deraf skulle härflyta, att man aldrig ville tänka
sig möjligheten af att hypotheksbanken ej skulle lyckas i sina låne-
negotiationer, men i samma mån dessa slagit fel, utan att bevisligt varit
att de särskilda hypotheksföreningarne ej kunnat lyckas bättre, — tvärtom
de endast för hypotheksbankens skull blifvit vägrade afsluta lån på
ganska goda vilkor, — i samma mån har det ock blifvit tydligare att 60 §
Regeringsformen verkligen är på förhållandet tillämplig. Denna åsigt
vederlägges ej, såsom en talare påstått, deraf att de monopolier, som i
Regeringsformen förbjudas, endast äro sådana, som leda till vinning
för Kronan eller enskilda personer och korporationer, ty hypotheksban¬
ken är en korporation bestående af de hypotheksföreningar, som genom
densamma erhållit lån, och dessa kunna verkligen hafva vinning af an¬
dra hypothekslånesökandes utestängning från penningemarknaden.
En värd talare har yttrat, att, om hypotheksföreningarne återfingo
rättighet att upptaga lån, skulle de kunna låna emot en ränta af 6 %
och derigenom förstöra landets kredit. Korrektivet är dock lätt funnet,
ty det består deri, att man, såsom förut, stadgar att penningar icke få
af hypotheksföreningarne upplånas annat än till en viss bestämd räntefot.
Jag kan således hvarken i juridiskt hänseende eller i omtanken för
framtiden finna något hinder för hypotheksföreningarne att återfå rättig¬
heten att upptaga lån, och måste derföre fortfarande tillönska motionen
framgång.
Herr Brusewitz: Till en början får jag instämma i hvad den
siste värde talaren yttrat om lagligheten af en sådan åtgärd som den
nu föreslagna. Under diskussionen har af en talare yttrats, att de hy¬
potheksföreningar, som icke ingått uti Allmänna Hypotheksbanken, skulle
ännu ega rätt att utgifva tryckta obligationer. Ehuru jag icke för när¬
varande har tillgång till dessa hypotheksföreningars reglementen, vill
jag likväl erinra mig att så icke är förhållandet. Samtliga hypotheks¬
föreningarne hafva likväl den utväg att låna emot handskrift^ obliga¬
tioner, och detta är en omständighet, som synes mig tala för att man
bör medgifva dem den rätt de nu söka vinna, enär Herr Trolles motion
således föreslår en förändring, som blott skulle utgöra en lättnad för
hypotheksföreningarne vid deras låneoperationer, den nemligen, att de
finge låta trycka sina obligationer i stället för att behöfva skrifva dem,
och medgifvandet häraf icke kan innebära någon fara.
l?f)
Den 30 Januari.
En annan talare på sista bänken har yttrat farhåga, att en förändring,
sådan som den föreslagna, skulle verka menligt på Statens kredit; men
om förändringen går i rätt rigtning, om den är god, kan den icke verka
derhän, hvilket äfven erfarenheten bestyrker. När hypotheksbanken
stiftades, emottogs den af hypotheksförenmgarne med stor farhåga, men
denna har likväl visat sig ogrundad, enär priset å deras obligationer
ej, som man fruktade, sjunkit genom konkurrens med hypotheksbankens.
Likaså tror jag äfven att, om hypotheksförenmgarne nu återfingo sin
fordna upplåningsrätt, detta ingalunda skulle verka menligt hvarken på
hypotheksbankens eller de enskilda hypotheksföreningarnes obligationer.
Slutligen har man påstått, att hypotheksbankens upprättande före-
skrefs af en trängande nödvändighet för att upphjelpa hypotheksföre¬
ningarnes kredit och det sjunkna värdet af deras obligationer. En jem¬
förelse emellan kursnoteringarne då och nu visar likväl att hypotheks¬
föreningarnes obligationer då icke stodo sämre än nu.
Herr T rölle: Jag har begärt ordet för att bemöta hvad som en
talare här bakom nu yttrat, nemligen att, då hypotheksbanken stiftades,
ställningen var sådan, att denna åtgärd varit nödvändig och att det vore
alltför vådligt att bevilja hypotheksförenmgarne den föreslagna rättigheten,
enär de då kunde, i förlägenhet stadda, utgifva obligationer med mycket
stor kapitalrabatt, t. ex. 4Ö procent, kanske mera.
Ehuru jag till större delen är förekommen af den siste värde talaren,
anhåller jag likväl att få tillägga några ord. Då man vill något nytt,
är det ganska vanligt att man förebär nödvändighet såsom skäl dertill,
om än icke andra, än de som vilja reformen, kunna varsna denna nöd¬
vändighet. Vid ifrågavarande tillfälle bestod densamma väl och för¬
nämligast derutinnan, att en eller annan hypoteksförening, som för att
underhålla sin vidt utsträckta lånerörelse behöfde upptaga betydliga lån,
trodde sig för tillfället kunna erhålla dessa på billigare vilkor genom
hypotheksbanks mellankomst, och derföre genom sina många intres¬
senter vid riksdagen understödde förslaget om hypotheksbankens bil¬
dande. Ställningen var i sanning icke förtviflad, ty man sålde obliga¬
tioner då lika väl som nu, och dessutom gynnsamma förhållanden för
landtbrukaren gåfvo då tillgångar, som nu saknas. Vådan åter för hypo-
theksföreningarne tror jag vara lika mycket inbillad, ty utan tvifvel
förstå de likaväl som hypotheksbanken att sköta sina angelägenheter
eller iakttaga sitt bästa och hafva dertill den särskdda driffjeder, att
ett missbruk af deras enskilda obligationer uteslutande falla dem till
last. Den värde talaren synes ock icke hafva tagit med i räkningen,
att jag ingalunda föreslagit hypotheksbankens upphäfvande, utan endast
att de särskilda hypotheksförenmgarne skulle ega rättighet, att antingen
sjelfva medelst obligationer i Svenskt mynt besörja sin upplåning eller
anlita hypotheksbanken om dess mellankomst, allt efter som för dem
fördelaktigast vore. De skulle således vara fullkomliga sjelfspillingar
af sina egna klara intressen, om de sjelfva upplånade penningar, mång¬
faldigt dyrare än dem, som stode att erhållas genom hypotheksbankens
bemedling. Hypotheksföreningarnes ställning blefve alltså nu, relativt
till närvarande förhållanden i öfrigt, vida bättre än före hypotheks¬
bankens stiftande; men det är också just blott dess exklusiva rättighet,
Den 30 Januari.
127
att utgifva hvarje slag tryckta obligationer med säkerheti landtfastighet,
som man klagar öfver å jordbrukarnes sida. Med någon inskränkning
i dessa rättigheter kan hypotheksbanken deremot utan tvifvel blifva till
väsendtligt gagn för det allmänna och derjemte, såsom mindre anlitad,
bättre uppehålla kursen å sina obligationer.
_ Herr Hasselrot: För min del är jag af den åsigt, att det skulle
varit lyckligast, om hypotheksbanken aldrig kommit till stånd. Största
felet i dess organisation var att man för den fastställt en fix upplå-
ningsränta. Genom 1866 års Kong! Förordning har likväl en förändring
häri egt rum och banken fått friare händer såväl i detta som i andra
hänseenden. Att dock mycket i afseende å bankens verksamhet åter¬
står att önska samt att fördenskull en förändring är af nöden, anser ja<r
gifvet, men är tveksam i hvilken rigtning denna förändring borde gå^
antingen man borde lemna hypotheksbanken större magt vid upptagande
af lån eller ^återgifva hypotheksföreningarne deras fordra rätt att om¬
besörja upplåningen. Det förefaller mig likväl som om det vore klokast
att, då vi en gång fått en sådan inrättning, som Allmänna Hypotheks¬
banken, man icke rubbade denna institutions bestånd, hvilket skulle ske
genom antagandet af Herr Trolles motion, utan snarare utvidgade ban¬
kens magt för att derigenom underlätta möjligheten för banken att uppnå
det med densamma åsyftade ändamål.
Friherre Bildt: Under alla de riksdagar, som jag bevistat, har
jag hört det. påstående framställas, att det ej tjenade till något att yttra
sig vid de tillfällen, då motioner remitterades till Utskott; och jag har
sjelf sagt detsamma, då vid dylika tillfällen andra personer begärt ordet.
Icke desto mindre har jag nu framträdt för att yttra mig. Här hafva
nemligen så många talare yttrat sig mot hypotheksbanken, att jag anser
att röster äfven höra höja sig för densamma. Jag är nemligen af den
tanke att de åsigter, som gjort sig gällande vid Allmänna Hypotheks-
bankens stiftande, äro rigtiga, och att man derföre, då man åsyftar en
förändring i densamma, bör taga bort dess olägenheter, men ej döda
sjelfva institutionen, att man bör se till orsakerna till den missbelåtenhet
med hypotheksbanken, som nu är rådande och afhjelpa dess brister,
men ej störta den.
Vi böra ej glömma, att opinionen i landet nu är en helt annan än
den, som var rådande, då hypotheksbanken stiftades. Man ansåg då
att det var af vigt, att Staten erhöll en ordnad kredit, och man satte
ej i fråga att Staten skulle komma att behöfva i utlandet söka en kredit,
som da var oomtvistad. Man hade likväl märkt, att en hypoteks¬
förening, hvars namn jag ej nu vill nämna, men som säkerligen de flesta
af Herrarne känna, gjort operationer, som ej varit fullt lämpliga, och
sökt att uppträda under Svenska Statens flagg i stället för provins¬
flaggen. Man inrättade då Kiks-hypotheksbanken; och hvad var väl
naturligare, än att man sökte ordna dess kredit efter samma grunder
som. hypotheksföreningarnes. Grunden för dessa föreningars tillvaro
var ju den, att hela provinsers kredit naturligtvis måste vara större, än
de enskilde jordegarnes inom provinsen; följande denna princip ville
man vid hypotheksbankens stiftande sätta hela landets kredit i stället
128
Den 30 Januari.
för landets särskilda jordegares. Men härvid begick man ett misstag,
måhända af öfvermod; man gjorde afseende endast på den lånsökande,
ej på långifvaren, och gaf ej tillbörlig akt på, att vid hvarje lån finnes
två parter, en som lemnar lånet och en som mottager det. Man regle-
menterade derföre så, som om Statens kredit vore obegränsad, som om
det alltid vore möjligt att för ett visst pris anskaffa penningar, ja man
sade hvad penningar borde kosta äfven i andra hand. Kom så den
onda dagen. Alla ville låna penningar, men hypotheksbanken var ur
stånd att fylla allas behof. Man fann då, att man alltför mycket bundit
händerna på hypotheksbankens styrelse. Emellertid har väl mången
nu sagt, att de inträffade olägenheterna och betrycket ej blifvit så känn¬
bara, om det stått enhvar af hypotheksföreningarne fritt att sjelf få vi¬
gilera. Men jag hemställer till er, Mine Herrar, huruvida det varit
nyttigt för statskrediten, huruvida det varit möjligt att erhålla några
lån, om hvar och en af de särskilda hypotheksföreningarne under nu¬
varande förhållanden fått uppträda såsom lånsökande å den utländska
marknaden? Eller tron I, Mine Herrar, att hypotheksföreningarne under
sådana omständigheter skulle kunna hafva erhållit lån på billigare vilkor
än hypotheksbanken? Jag tror det ej. Vårt mål är ju dessutom att söka
ordna statskrediten; och med ett sådant mål för ögonen, är det ej råd-
ligt att lössläppa hypotheksföreningarne; ett sådant experiment är åt¬
minstone ganska farligt.
Man har sagt, att den åtgärd, den ifrågavarande motionen åsyftar,
ej vore farlig och ej innebure några väsendtliga förändringar. Hela
frågan skulle ju gälla om obligationerna skulle vara sknfna eller tryckta,
och detta vore ju blott en ordningsfråga. Men jag vågar påstå, att det
ej är likgiltigt, om obligationerna äro skrifna eller tryckta och att frågan
härom i sig innebär något, som kan undergräfva hela vår statskredit.
Hos de tryckta obligationerna ligger en trygghet i sjelfva, för att så
säga, formatet, som ingifver dess innehafvare och den stora allmänheten
förtroende. Men låtom oss komma med skriftliga förbindelser och vi
få väl se, om dessa skola omfattas med någon begärlighet, om de ens
under nuvarande förhållanden af någon mottagas! Jag upprepar derföre
ännu en gång att denna fråga väsendtligen rörer hela landets kredit.
Man har slutligen sagt att hypotheksbanken vore ett monopol, ett
våld mot 60 § i Regeringsformen. Den utmärkte, rättslärde ledamoten,
som sitter snedt emot mig här i Kammaren, försvarade nyss hypotheks¬
banken ur rättens synpunkt; jag tror att den äfven kan försvaras ur
rent praktisk synpunkt. Den kan väl ej få benämning af monopol, då
den betjenar alla jordbrukare, då alla jordbrukare hafva rätt att ingå
deri och tillgodonjuta dess fördejar. Jag anser derföre att denna anmärk¬
ning bör helt och hållet förfalla. Och då vårt sträfvande bör vara att
ordna vår statskredit och ej att genom en tillfällig vigilans skaffa pen¬
ningar till afhjelpande af ögonblickets behof, må man väl heldre bort¬
taga de i instruktionen för hypotheksbankens styrelse befintliga hindren
för dess ändamålsenliga verksamhet, heldre söka att bringa densamma
till öfverensstämmelse med tidens kraf, än mot densamma rigta ett dolk-
stygn, som skulle döda hela institutionen.
Herr
Den 30 Januari.
129
Herr Wallenberg: En talare har yttrat, att Allmänna Hypotheks-
banken ej vant afsedd för vinst. Jag är af motsatt åsigt; jao- anser
nemligen, att vinst uppstår likaväl genom minskad utgift som genom
ökad inkomst, och då Allmänna Hypotheksbankens syftemål var att för
delegarne minska ränteutgifterna, måste den således hafva varit afsedd
för vinst. Jag nämner detta, på det man ej må ställa hypotheksbanken
i jemnbredd med milda stiftelser. Under diskussionen har förekommit
ett ord, som alltid, då jag hör eller ser det tryckt eller skrifvet, väcker
mm ovilja —- det är Riks-hypotheksbanleen. Med hvad rätt man så
kallar den Allmänna Hypotheksbanken, känner jag icke; den är ingen
statsinstitution, utan den har blifvit bildad af enskilde och fatt stats¬
obligationer till yttersta säkerhet; den är af privat natur och det är en
olycka att söka göra den till annat, det är till skada för landets kredit,
lå utländska marknaden hafva personer, hvilka velat skada vår kredit
sökt göra troligt, att Riks-hypotheksbanken skulle vara ett särskild!
Riksgälds-kontor, som jemväl för Statens räkning upptog lån. Huru
mycket ett sådant rykte menligt inverkar på Statens kredit, kan hvar och eu
inse; och jag anser, att man bör gifva hvarje institution sitt råtta namn,
synnerligast som saken sjelf mest vinner derpå.
Herr Trolle: En talare tyckes gifva åt motionen en annan syft¬
ning än den har. Friherre Bildt har förmenat, att meningen vore att
nedrifva hypotheksbanken. Men något annat åsyftas icke, än att
hypotheksföreningarne skulle ega rätt att upplåna penningar, då de
kunde gorå det förmånligare eller lika förmånligt som hypotheksbanken.
Emot tillvitelsen, att hypotheksföreningarne skulle gjort sio- skyldiga
till vigd ans, protesterar jag, ty hypotheksföreningarne hafva °skött sina
affärer fullt ut så bra som hypotheksbanken. Uppkomsten af denna
bank var en ren tillfällighet. Beslutet om densammas inrättande fattades
al en ringa majoritet vid en tidpunkt, då Rikets Ständer voro fåtaligt
representerade, och sannolikt hade detta beslut aldrig kommit till stånd,
om man icke, åberopande en af de väséndtligaste beskyllnino-arne, som
gjordes hypotheksföreningarne, eller räntans höjande, inbillat de lätt¬
trogne, att den blifvande hypotheksbanken skulle kunna bibehålla
räntan vid fem procent.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, hänvisades motionen
jemte de i anledning deraf afgifna yttranden till Banko-Utskottet.
Föredrogs och hänvisades till Lag-Utskottet Herr de Lavals den
i bordlagda motion> N:o 52, om tillägg till Kong!. Förordningen
den 21 Mars 1844, angående förbud mot lotteriinrättningar, in. m
Föredrogs Grefve Mörners den 29 dennes bordlagda motion, N:o
53, angående förhöjning af minimivalören å enskilda bankers sedlar.
• •^'rdl®|'re Sprengtporten; Utaf den ifrågavarande motionen synes
ej, huruvida den värde motionärens mening är, att den föreslagna för-
B. Hind, Prut. 1 Ajd. b g
Den 30 Januari.
130
ändringen skulle genomföras nu genast eller först vid oktrojtidens slut
för de enskilda bankerna. Enligt min tanke bör förändringen ej ske
förrän efter oktrojtiden; och skulle detta vara den värde motionärens
mening, har jag icke någon anmärkning att emot motionen framställa.
Grefve Mörner: Såsom motionen utvisar, afser den ej förändring
i enskilda bankernas reglementen, hvilka icke nämna något om sedel-
utgifningsrätten, utan förändring i den författning, hvarigenom sedel-
utgifningsrä tten är reglerad, och denna kan när som helst utaf Kongl.
Maj:t och Riksdagen ändras. Denna förändring har jag ansett vara af
stor vigt, enär genom densamma åstadkommes, att silfver och Riks¬
bankens sedlar blifva i rörelsen, samt att privatbankerna, i stället för
att nu endast vara en fabrik för tillverkning af egna sedlar, komma
att röra sig såsom banker i andra länder samt på ett sätt, motsvaiande
deras ändamål.
Friherre Sprengtporten: Då förbudet för de enskilda bankerna att
utgifva sedlar å mindre valörer än 5 R:dr enligt den värde motionä¬
rens tillkännagifvande, icke är intaget i reglementet för dessa banker,
utan i en särskild författning, hade måhända detta ord af mig bort
be^a^nas. I sjelfva saken blir skilnaden icke stor. Hvad denna angår,
så°och då bankerna stiftats under för handen varande förhållanden, synes
det mig, att det skulle vara ett ingrepp i enskild rätt att under oktroj¬
tiden vidtaga den af motionären afsmida förändringen, hvilken, enligt
mitt förmenande, långt ifrån att verka nyttigt, tvärtom skulle kunna
hafva ett ganska menligt inflytande på penningeställningen.
Herr Wallenberg: Den värde talaren, som sagt att _enskilda
bankernas af Kongl. Maj:t stadfästade reglementen icke skulle innehålla
något om banksedelutgifningsrätten, har häruti misstagit sig, tv detta
förekommer i alla dylika reglementen och har blifvit hemtadt från
banklao-en. Skall man derföre vidtaga den af motionären afsedda för-
ändringen, så måste man vänta dermed, tills nya oktroj er lemnas, ty
under &de redan beviljade oktrojtiderna kan den icke försiggå. Hvad
sjelfva saken beträffar, så synes det mig, att man borde börjat med
pappers-ettornas undanrödjande, ty, om man eftersträfvat att erhålla uti
rörelsen ett underlag af ädla metaller, bör ej banksedelvalöien ga. så
lågt ner, som till den simplaste arbetskarlens aflöning för dagen.
Grefve Mörner: Om en sådan förändring, som Herr Wallenberg
påpekat, eller pappers-ettornas undanrödjande ur rörelsen, skulle kunna
åstadkommas, tillskyndades derigenom enskilda bankerna en ytteiligare
fördel, så till vida som dessa då skulle ur rörelsen uttränga alla Riks¬
bankens sedlar af mindre valörer.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, hänvisades mo¬
tionen jemte yttrandena till Banko-Utskottet.
Den 30 Januari.
131
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Grefve Mörners den
29 dennes bordlagda motion, N:o 54, angående återlösen till Kronan
af en till byggnadsplats upplåten del af Carl XIILs torg
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Herr E hr engranats
len 2» dennes bordlagda motion, N:o 57, angående förändring i gällande
föreskrift rörande beräkningen af lärarnes vid elementar-läroverken
lönetur.
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Herr Ekmans den
29 dennes bordlagda motion, N:o 58, angående upphörande af inrikes
fyr- och båkafgiften.
Föredrogs Herr Cassels den 29 dennes bordlagda motion, N-o 59
angående beviljande af medel för utvidgning af Askersunds elementar¬
läroverk från treklassigt till femklassigt.
Grefve Mörner, Carl Göran: Åtskilliga motioner hafva blifvit
väckta om elementarläroverks utvidgning; det läroverk, som har tre klasser
vill hafva fem, och det femklassiga vill blifva fullständigt. Sträfvande^
efter förändring och förbättring i elementar-läroverken förundrar mig
ingalunda, men jag ber få anhålla, att Stats-Utskottet ville tao-akänne-
om ^et anförande, Chefen för Ecklesiastik-departementet afgifvit
till Kongl. Maj:ts Proposition vid förra riksdagen, angående elementar¬
läroverken. Uti detta har blifvit utredt, att tillgång på lärare för
närvarande saknades, och att denna brist sannolikt ej förrän efter flera
ar kunde afhjelpas. Pikets Ständer ökade vid förra riksdagen icke
obetydligt, emot hvad Kongl Maj:t föreslagit, anslagen till elementar¬
läroverken. Stats-Utskottet bör derföre taga i öfvervägande, huruvida
någon utsigt finnes att på lämpligt sätt utvidga de läroverk, hvilka vid
denna riksdag kunna ifrågakomma; men att besluta utvidgning af
åro verken och sedan besätta dem med inkompetente lärare, tror iao-
icke skulle medföra något gagn. J 6
i ... ^.VacLnl? 8afskildt angår Askersunds läroverk tror jag icke, att
skal ar för handen besluta utvidgning af detsamma, ty distansen till
Öiebro, der ett fullständigt läroverk finnes, är icke stor, synnerligast
(ä man tager i betraktande, att största delen kan tillryggaläggas på
jernväg. Det skulle icke vara omöjligt för föräldrar, hvilka från
Askersund skickade små söner till Örebro elementar-läroverk att förse
desse med matsäck, hvarigenom lefnadskostnaden icke skulle blifva så
dyr, hvilken omständighet synnerligt framhållits såsom skäl för elementar¬
läroverkens utvidgning.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition hän¬
visades motionen jemte yttrandet till Stats-Utskottet.
132
Den 30 Januari.
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Grefve Sparres den
29 dennes bordlagda motion, N:o 61, .angående anvisande, af medel för
utvidgning af elementar-läroverket i Amål från treklassigt till femklassigt.
Föredrogs Herr Hallenborgs den 29 dennes bordlagda motion,
N:o 62, angående Ystads lägre elementar-läroverks utvidgning till ett
fullständigt högre elementar-läroverk.
Grefve Hamilton, Henning: Jag anhåller att få instämma med
hvad Grefve Mörner yttrat, i fråga om utvidgning af Askersunds läro¬
verk; men jag ber särskild! att få fästa uppmärksamhet på obehöfhg-
heten och olägligheten att öka antalet af de på båda linierim fullstän¬
diga läroverken. Då jag hade äran vara chef för Ecklesiastik—departe—
mentet, inträffade beklagligtvis det förhållande, att jag nödgades mot¬
sätta mig beviljandet af de anslag, Ständerna ville gifva läroverken.
Orsaken härtill var, dels att jag ansåg det skadligt öka läroverken
hastigare än de kunde förses med goda lärare, och dels att jag hyste
den öfvertygelsen, att de fullständiga läroverk, hvilka ledan funnos,
voro tillräckliga för undervisningen. Om man ser på vådan att utvidga
läroverken hastigare än de kunna förses med kompetente lärare, är
denna så mycket större, som lärarnes löner stiga efter viss tjenstetid.
Då Kongl. Maj:t nödsakas, på det att läroverken ej må vara i saknad
af lärare” gifva äfven dem, hvilka blott tagit studentexamen, rätt att
söka lärareplatser, blir olägenheten den, att desse män, som måhända
från början ej haft mer än goda studentkunskaper, icke blott icke bibehålla
dessa, men lära bort så mycket, att, då de komma i de högsta löne¬
graderna, föga för dem återstår. De lära dock ej gerna lemna sina
ganska förmånliga befattningar, och borttaga således utsigterna för de
kompetente lärare, som under tiden hunnit utbildas. Många läroverk äro
öfverfyllda med lärjungar, somliga med 5 å 600, men de öfverstå klas¬
serna äro vanligtvis tomma; hvilket förhållande tyckes bevisa, att an¬
talet af fullständiga läroverk är fullkomligt tillräckligt. Hvad särskilt
beträffar utvidgning af läroverket i Ystad, sa och da Skane, som.har
fullständiga läroverk i Lund, Malmö, Christianstad och, om jag icke
missminner mig, äfven i Helsingborg, således ingalunda är vanlottadt
på sådana, samt man till hvilkendera af dessa städer som helst kan ifrån
Ystad på några timmar komma med jernväg utan synnerlig kostnad.,
särdeles som skolynglingarnes anspråk på beqvämlighet väl ännu ej
stigit så högt, att de icke kunna åka på tredje klass, tyckes det mig
vara alldeles öfverflödigt att utvidga läroverket i Ystad, hvilket läroverk
sannolikt icke skulle komma att räkna flere än högst fa lärjungai i
sina öfra klasser.
Herr Hallenborg: Jag fruktade visserligen att den af mig väckta
motionen icke skulle vinna framgång, synnerligast som en likartad af
mig vid förra riksdagen framställd motion blifvit afslagen, hufvudsak-
1 jo-en på de af Grefvarne Hamilton och Mörner nu anförda skäl; men
då den allmänna åsigten i Ystad är den, att det för staden och trakten
deromkring vore af oberäknelig fördel att erhålla ett fullständigt läro¬
Den 30 Januari.
133
verk, som kunde undervisa ocli till akademien dimittera de lärjungar,
hvilka nu sändas till Lunds eller Malmö elementar-läroverks högre
klasser; samt några skäl att fråntaga Ystads läroverk den rätt, det
tillförene, innan den nya skolstadgan började tillämpas, egde att till
akademien dimittera lärjungarne, icke förefunnits, har jag ånyo väckt
denna motion, enär jag ville att Stats-Utskottet skulle erhålla känne¬
dom om behofvet för Ystad af ett högre elementar-läroverk, så att, då
medel blifva tillgängliga, detta läroverk må komma i åtanke framför
de, hvilka sednare anmält sig.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition
hänvisades motionen jemte yttrandena till Stats-Utskottet.
Föredrogs Herr Meijers den 29 dennes bordlagda motion, N:o
63, angående beviljande af nödiga medel till utvidgande af Carlshamns
läroverk från femklassigt till ett fullständigt högre'elementar-läroverk.
Grefve Hamilton, Henning: För att ej falla besvärlig med an¬
föranden vid hvarje motion, som rörer elementar-läroverks utvidgning,
ber jag få nämna, att de anmärkningar, jag framställde emot motionen,
rörande utvidgning af Ystads elementar-läroverk, gälla alla följande
motioner i samma syfte.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition
hänvisades motionen jemte yttrandet till Stats-Utskottet.
Föredrogs Herr Bennichs den 29 dennes bordlagda motion, N:o
66, angående förändrad organisation af länsstyrelsernas kassaförvaltning.
Herr Faxe: Jag är visserligen icke bland dem, som hata de en¬
skilda bankinrättningarne eller med afund ser den vinst, som hittills
kommit aktieegarne till godo, ej heller tillhörer jag deras antal, som
gifva dessa banker skulden för den närvarande finansiela förlägenheten;
men min åsigt är likväl, att de böra förblifva, hvad deras namn an-
gifver, enskilda penningeverk, och således icke, på sätt i förevarande mo¬
tion åsyftas, förvandlas till statsinstitutioner, hvdket blefve förhållandet,
om åt dem öfverlemnades att vårda Statens medel och ombesörja ut¬
betalningar deraf för Statens räkning eller, som är detsamma, vara
Statens kassörer. Jag tror, att en dylik sammanblandning af Statens
och de enskilda bankernas kassör är hvarken nödig eller nyttig. Med
allt skäl bör man hoppas, att ingen enskild bank skall ens tillfälligtvis
blifva urståndsatf att behörigen uppfylla sina förbindelser; men sådant
ligger dock inom möjlighetens gräns och det är lätt att föreställa sig
hvilka olägenheter genom en dylik sammanblandning af Statens och
bankers affärer i detta fall skulle uppstå. Det kan svaras, att en slags
gemensamhet redan förefinnes, då det är de allmänna verken tillåtet
att, vid penningeförsändningar sig emellan, begagna bankernas så kallade
postremissvexlar; men härvid bör märkas, att sådant väl är tillåtet och
134
Den 30 Januari.
icke anbefaldt, samt att tillåtelsen ingalunda allmänt begagnas, dels der¬
före att ersättning fordras för vexlarne, som skulle erläggas icke af
Staten utan af den remitterande; dels ock emedan det är tvifvelaktigt
huruvida icke den remitterande, lika med hvarje annan trassent, står
i ansvar för beloppet intill dess vexeln blifvit inlöst — åtminsone erhålles
dessförinnan icke qvitto.
Det ifrågavarande kassörsbestyret blefve derjemte ganska besvär¬
ligt för bankstyrelserna och deras tjensteman — åtminstone inom vissa
större län, der antalet af särskilda anordningar för året kan uppgå
till nära 2,000 eller kanske derutöfver, och hvilket antal komme att
ytterligare ökas, då i stället för de gemensamma anordningar, som nu
för vissa stater utfärdas, i de flesta fall måste meddelas särskild an¬
ordning för hvarje person; då nu hvarje leverering eller utbetalning
naturligtvis skulle särslaldt bokföras samt styrkas med reversal eller
qvitterad anordning, och banken således nödgades hålla räkning öfver
statsmedlen i ungefärlig likhet med hvad för närvarande sker vid landt-
ränteriet, erfordrades sannolikt en särskild tjensteman för denna bokföring;
och det kan vara mycket tvifvelaktigt, huruvida bankerna skola finnas
benägna att utan ersättning åtaga sig detta, åtminstone icke med någon
särdeles direkt vinst, förenade bestyr. Jag befarar dessutom, att man
det oaktadt icke kunde undvara räntmästaren eller någon motsvarig
tjensteman hos Konungens Befallningshafvande; enär otvifvelaktigt äf¬
ven der måste hållas rakning öfver medlen, såväl till kontroll emot
uppbörds männen och banken, som till redovisning för medelsdispositionen;
en räkenskap vida skdjd från den kontrollräkning, som nu hålles i
landskontoret; och att landskontoret, med dess nuvarande inskränkta
tjenstemannapersonal, icke kan belastas med denna ytterligare tillökning
i göromål, det inser hvar och en, som känner beskaffenheten af dessa
mångartade, vidlyftiga och tidsödande göromål.
Besparingen i aflöning från Statens sida blefve således ringa eller
ingen, och dess rånte vinst icke heller särdeles betydlig; ty då medlen
alltid måste vara tillgängliga vid anfordran och följaktligen i allmänhet
blott kunde insättas på upp- och afskrifning, vore allenast den lägsta
ränta att påräkna. Konungens Befallningshafvande eger icke att inne¬
hålla medel för framtida behof, utan hvad som icke för tillfället är be-
höfligt skall ovilkorligen remitteras till vederbörande embetsverk; och
det vore således endast de medel, Indika blifvit levererade under
depositionstitel, som under någon längre tid kunde få qvarstå på
räkningen hos banken; men Statens rånte vinst å dessa blefve af ingen
betydenhet, likasom fördelen af medlens innehafvande af föga vigt för
Banken.
Men — om den ifrågavarande åtgärden sålunda medförde ringa
nytta för Staten och derjemte de respektive bankerna ej heller komme
att draga någon direkt fördel deraf — så är det deremot alldeles otvif¬
velaktigt, att åtgärden skulle medföra stora olägenheter och mycket
besvär för flertalet af dem, som hade att lyfta medel efter anordning
af Konungens Befallningshafvande. I stället för att hvar och en, som
erhåller anordning, nu får i samma lokal lyfta beloppet deraf, skulle
han nödgas söka denna på ofta ganska aflägset ställe och mången gång
för detta ändamål använda en särskild dag, då anordningen icke alltid
Den 30 Januari.
135
hunne expedieras, innan banken för dagen stängdes; och sådant blefve
synnerligast betungande för dem — och detta är flertalet — som icke
hade sitt hemvist i samma stad, der medlen skulle anordnas och lyftas.
Jag må tillägga, att det äfven kunde blifva vådligt för banken, att
ombesörja utbetalningar till en mängd obekanta personer. Anordnin-
garne ställas alltid på viss man; men om obehörig person åtkomme
anordningen och finge densamma inlöst, kunde det lätt hända, att
banken, på reklamation af rätter man, finge ånyo betala beloppet.
Motionen är visserligen inskränkt till en hemställan om undersök¬
ning rörande den föreslagna åtgärdens utförbarhet; men om densamma
af Riksdagen bifalles, så är ock principen, att Statens och enskild banks
kassor må sammanblandas, dermed godkänd; och utförandet kan otvif¬
velaktigt på ett eller annat sätt åstadkommas, om man ej fäster af¬
seende på olägenheterna deraf. Deremot är det en annan åtgärd, som
väl kunde hafva skäl för sig, nemligen att Konungens Befallningshaf¬
vande, likasom för åtskilliga andra myndigheter redan är medgifvet,
berättigades att på depositionsräkning i enskdd bank eller annan bank¬
inrättning insätta medel, som kunna antagas förblifva innestående un¬
der någon längre, helst förut bestämd tid.
Grefve Mö mer, Carl Göran: Då vid förra riksdagen en motion
väcktes af alldeles enahanda innehåll som den ifrågavarande, tog jag
mig friheten att bestrida densamma; och ehuru jag nu skulle kunna
anföra alldeles samma skäl mot den ifrågavarande motionen, vill jag
dock ej trötta Kammarens uppmärksamhet dermed, utan ber att blott
få betona några skäl till afslag af motionen, hvilka då alldeles icke
eller blott i mindre grad blefvo framhållna.
Först och främst tror jag att genom den föreslagna förändringen
allmänhetens beqvämlighet icke befordras. Då en person har rätt att
uppbära liqvid af ett embetsverk, har han äfven fullt befogade anspråk
på att få densamma i kontanter och ej i en invisning på en enskild
bank, som ej kan förbindas att hålla sin lucka öppen å andra dagar
eller andra tider på dagen, än som dess styrelse finner för banken
lämpliga. Det skulle kunna lätteligen hända, om landtränteriernas
verksamhet öfverflyttades på de enskilda bankerna, att en på landet
boende person, som hade penningar att uttaga på landtränteriet, men i
stället för penningar erhölle en invisning på en bank, nödgades resa
hem igen med invisningen, af det skäl att banken den dagen ej vore
öppen, och sedermera få företaga ytterligare en resa till residensstaden
för att utfå sina penningar.
För det andra vill jag anmärka, att då det för de personer, som
skulle komma att till de enskilda bankerna i stället för till ränterierna
öfverlemna depositioner, blefve lönande, att dessa depositioner gjordes
så tidigt och finge hos banken innestå så länge som möjligt, skulle
följden häraf blifva, att uppbörden af skatterna komme att ega rum
vida tidigare än som hittills varit fallet. Det är likväl för Staten en
fördel, att den skattskyldige får behålla sina penningar så länge som
möjligt, och att uppbörden deraf ej göres mera betungande än som är
nödvändigt.
136
Den 30 Januari.
Slutligen skulle genom den föreslagna åtgärden kontrollen å upp-
bördsmännen betydligt försvåras och möjligheten att dölja en uppbörds-
balans i hög grad ökas. Det gamla förbudet för chefer uti förvaltande
verk ätt låna penningar af sina underordnade skulle ej kunna vidmagt-
hållas. Det finnes åtminstone intet, som hindrar att icke den ena da¬
gen penningar insättas i banken för ett förvaltande verks räkning och
att chefen för samma verk andra dagen uppträder såsom lånsökande
till samma summa. Jag afstyrka' derföre motionen.
Herr Almqvist, Erik Victor: Jemte det jag hufvudsakligen in¬
stämmer med hvad de sista båda värde talarne i detta ärende yttrat,
ber jag att få tillägga ytterligare några. ord. Jag tager för gifvet, att
motionens egentliga syfte är det att genom öfverflyttande af de liqvi-
der, som hittills ålegat landshöfdinge-embetena, på de enskilda ban¬
kerna, möjliggöra indragningen af landträntmästare-tjensterna och der¬
igenom åstadkomma en besparing. Men den besparing, som sålunda
skulle kunna vinnas, vore ganska ringa om ens någon. Ty i afseende
till den noggranna och högst vidlyftiga bokföring, som är nödig, bland
annat för Konungens Befallningshafvandes räkenskaper med Statskon¬
toret, tror jag att den enskilda bank, som åtoge sig att vara landshöf-
dinge-embetets kassör, nödgades att för hållande af dessa räkenskaper
anställa en särskild tjensteman; och då denna måste förses med ett lämp¬
ligt arfvode, kunde den med räntmästare-tjenstens indragning åsyftade
besparing ej ernås. Dessutom har den enskilde, som har att uppbära
något belopp af Konungens Befallningshafvande, rätt att fordra, att
detta belopp lemnas honom i Rikets gällande mynt: och då denna rätt
väl ej kan honom betagas eller lida någon inskränkning, blir följden
den, att banken tvingas att förse sig med en vida större riksmyntskassa,
än som eljest voré för dess rörelse erforderlig. De vilkor, under hvil-
ka banken skulle åtaga sig den ifrågavarande förvaltningen, blefve der¬
igenom hårdare. Någon besparing skulle således den ifrågasatta för¬
ändringen ej medföra. Härtill kommer den omständighet, att då man
vidtager förändringar i Statens administration, bör man tillse, att dessa
blifva beståndande och ej inom en kort tid måste förändras. Men om
den ifrågavarande motionen bifalles, kunna förändringar i administra¬
tionen lätt komma att ega rum. De enskilda bankerna oktrojeras blott
på en tid af tio år i sender. Vid oktrojtidens slut är det möjligt att
banken upphör eller förflyttar sin verksamhet annorstädes. Om man
nu borttagit landträntmästare-tjensterna och låtit de enskilda bankerna
öfvertaga de göromål, som förut ålegat dessas innehafvare, måste man
ju, om banken upphör med eller förflyttar sin rörelse till annan ort,
ånyo upprätta den indragna landträntmästare-tjensten. När man der¬
före ej kan påräkna, att den i motionen föreslagna förändringen må
kunna annat än delvis och blott för kortare tid ega bestånd, anser jag
motionen ej böra bifallas.
Jag anhåller, att detta mitt yttrande måtte få åtfölja motionen vid
remiss till vederbörligt Utskott.
Herr Wallenberg: Jag känner visserligen ej den ifrågavarande
motionen, men, af hvad som angående densamma här blifvit yttradt,
Ben 30 Januari.
137
kan jag finna, att den är alldeles densamma, söm den motion af ena¬
handa innehåll, hvilken väcktes vid förra riksdagen; och jag tror mig
kunna till tröst för dem, som befara att »det mägtiga bankintresset»
skulle af motionens antagande skörda alltför stora fördelar, försäkra,
att den fördel, som skulle kunna genom den med motionen åsyftade
förändringen vinnas, skulle komma att ligga på Statens sida, och all¬
deles icke på de enskilda bankernas. Måhända befinnas de föga villige
att ådraga sig ansvaret.
Herr Schartau: Jag kan väl ej bedöma de svårigheter i praktiskt
hänseende, som genom den med motionen åsyftade förändringen skulle
kunna. uppkomma; dock tror jag, att den skicklighet och den talang,
som hittills gjort sig gällande vid bedrifvande af de enskilda banker¬
nas affärer, skulle visa sig äfven i deras sätt att handhafva landtränte-
riernas medel, liksom jag äfven tror att dessa banker skulle komma att
åtaga sig besväret med förvaltningen af dessa medel för intet. Men
jag anser att härutinnan ej förefinnes något skäl att lemna understöd
åt motionen, och det är min fasta öfvertygelse, att den dag skulle vara
i högsta grad beklagansvärd, då Staten sammanblandade sina affärer
med de enskilda bankernas. Denna motion blef vid förra riksdagen
afslagen och jag hoppas att den ej skall , röna större framgång vid den¬
na riksdag. Och skulle den, såsom jag har anledning förmoda, äfven
vid kommande riksdagar ånyo väckas, hoppas jag, att den måtte alltid
blifva bemött med samma svar, det, att den ej kan till någon åtgärd
föranleda,
Sedan öfver!äggningen härefter förklarats slutad, hänvisades mo¬
tionen jemte yttrandena till ett tillfälligt Utskott.
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Herr Ros’ den 29
dennes bordlagda motion, N:o 67, angående anvisande af ett ärligt an¬
slag å .30,000 R:dr, för tillökning i afvittrings-landtmätarnes antal uti
Westerbottens och Norrbottens län.
Föredrogs och hänvisades till Lag-Utskottet Herr Ros’ den 29
dennes bordlagda motion, N:o 68, angående tillägg i gällande Grufve-
stadga, beträffande mineralet stenkol.
Föredrogs och hänvisades till Banko-Utskottet Herr Wallen-
bergs den 29 dennes bordlagda motion, N:o 70, angående myntfotens
bestämmande i guld, m. in.
Friherre Raab, Ad. Chr. Då den Kongl. Propositionen om Stats¬
verkets tillstånd och behof remitterades till Stats-Utskottet, hade den
varit i vår hand så kort tid, att man ej hunnit att genomläsa, än min¬
dre granska densamma; och ehuru jag ej betviflar, att de utmärkte män,
138
D<’u 30 Januari.
som fått Kammarens förtroende att i nämnda Utskott behandla den¬
samma, ega fullkomlig skicklighet dertill, må det likväl tillåtas mig att
fästa Utskottets uppmärksamhet på vissa omständigheter, som stå i sam¬
band med den Kongl. Propositionen.
Med förbigående af de första tre Hufvudtitlarne vill jag framställa
några anmärkningar mot den fjerde. Kongl. Maj:t har inom densamma
föreslagit ett anslag af tre millioner Riksdaler till anskaffande af nya
vapen, af hvilket anslag en million skulle utgå under år 1867.^ Men
huru mycket jag än sökt, har jag dock ej i Propositionen funnit ens
antydd möjligheten att förändra våra gamla redan befintliga gevär. För
den summa af en million Riksdaler, som skulle utgå under år 1867,
kunde, enligt hvad den Kongl. Propositionen gifver vid handen, er¬
hållas blott' 14,000 gevär och detta likväl endast under den förutsätt¬
ning, att vi komme att erhålla gevär för möjligaste bästa pris. Och
dock erfordras, enligt hvad af samma Kongl. Proposition inhemtas, för
vår armés tidsenliga beväpning ej mindre än 150,000 nya gevär. Den
långsamhet, med hvilken sålunda vår beväpning skulle komma att verk¬
ställas, anser jag långt ifrån lämplig. Hvarhelst vi se omkring oss i alla
andra länder, söker man att med utomordentlig skyndsamhet förskaffa
sig tidsenliga vapen. I Baijern — jag har tagit detta land såsom exem¬
pel, emedan dess folkmängd är ungefär lika stor som Sveriges, — har
man sedan sist förflutna sommar redan omorganiserat sin armé och för¬
ändrat 60,000 gamla gevär. I afseende på omändring af gevär ville jag
i allmänhet hänvisa till ett föredrag, som nyligen blifvit hållet inför en
samling af Sveriges mest upplyste militärer; men några ytterligare upp¬
lysningar i detta ämne, som jag varit nog lycklig att kunna förskaffa
mig, må det tillåtas mig att få här omnämna. Ryssland arbetar för
närvarande ifrigt på förändring af sin krigsmateriel och har redan än¬
drat 162,000 gevär. Danmark har nyligen förskaffat sig 33,000 nya
gevär och ändrat 10,000 gamla. Schweitz har, som vi alla veta, fattat
det raska beslutet att köpa 100,000 nya gevär och omändrar alla sina
gamla. England har utsatt ett stort pris på den bästa nya gevärs-
modell samt ändrar under tiden alla sina gamla gevär, som kunna än¬
dras. Till och med i Spanien förändras alla gamla gevär, som äro
dertill användbara, efter ny modell. Och i Amerika fortfar man ännu
med rastlös ifver att anskaffa nya vapen.
Nyare gevär ega vi i vårt land af tre olika modeller, af åren 1855,
1860 och 1864. Dessa gevär äro de enda vi ega, som kunna anses
vara i någon mån tidsenliga. Af den förstnämnda modellen ega vi ej
mer än 20,000 stycken. Denna modell är af något gröfre kaliber än de
båda sednare, hvilka, tack vare det lyckliga snillet hos den man, som
konstruerat dem, hafva samma kaliber, som de nyare gevär, hvilka nu
i allmänhet prisas såsom de bästa. Af de båda sednare modellerna ega
vi tillsammans 25,000 stycken. Kostnaden för omändring af gevär har
i Danmark uppgått till 10 Riksdaler för hvarje, men, efter hvad jag
från ett synnerligen tillförlitligt håll fått erfara, skulle densamma i Sve¬
rige kunna verkställas för sju Riksdaler. Med en jemförelsevis .gan¬
ska låg summa skulle vi således kunna förändra våra nu omtalade ge¬
vär och på detta sätt förskaffa oss ej mindre än 45,000 stycken dylika,
som vore fullt motsvarande nutidens fordringar. Visserligen äro, såsom
De» 30 Januari.
139
jag redan anmärkt, ej alla dessa gevär af samma kaliber, och denna
beklagliga omständighet är af ganska stor vigt derföre, att samma am¬
munition ej kan användas till de olika gevären, och en förvexling af
patronerna således skulle kunna göra gevären obrukbara. Men man
har, såsom Herrarne väl af tidningarne inhemtat, från Gotland låtit
höra bittra sorgeqväden hurusom man der stode utan vapen. Man kunde
ju dit öfverlemna de förändrade gevären af 1855 års modell; och äf¬
ven andra landsorter skulle, jag är säker derom, med glädje mottaga
dylika vapen. Nu har det länge varit oafgjordt om man skulle gifva
koppar- eller pappers-patronerna företrädet och det är först i sednaste
tider som koppar-patronerna vunnit segern. Må man, nu göra pappers-
patroner till de gamla gevären af större kaliber och koppar-patroner
till de nyare och jag tror att faran för förvexlingar af ammunition der¬
igenom skall vara fullkomligt förebyggd.
Om vi utifrån förskrifva de nya gevär, som skola åt oss anskaffas,
tror jag, i likhet med hvad en värd talare här till venster om mig re¬
dan anmärkt, att vi ej kunna påräkna att få dem så väl och så skyndsamt
förfärdigade, som vore önskvärdt. Vi hafva nemligen i afseende på
beställandet af gevär blifvit förekomna af så många andra länder, att
vi ej kunna påräkna, att fabrikanterna skola kunna åt våra beställnin¬
gar egna erforderlig omsorg eller medhinna att verkställa dem inom
lämplig tid. Deremot vore det, af en omätlig vigt, om vi kunde till¬
verka våra gevär inom landet, ej blott till följd af den arbetsförtjenst,
som derigenom bereddes den inhemska tillverkaren, utan äfven derföre,
åt t vi, i händelse af krig, vore i stånd att sjelfve förskaffa oss vårt be¬
hof af vapen. Ty under krigstider äro, som vi alla veta, gevär krigs¬
kontraband, äfven om de föras till eu neutral magt. Om derföre eu
del af de begärda anslagssummorna användes till inrättande eller upp¬
hjelpande af gevärsfabriker inom landet, anser jag att ett stort foster¬
ländskt mål derigenom vore vunnet.
I sammanhang med frågan om anslag till anskaffande af nya ge¬
vär, ber jag att få yttra mig om ett annat ämne, som är dermed nära
förbundet. Kongl. Maj:t har i den nådiga Propositionen äskat ett an¬
slag af 300,000 Riksdaler för anläggande af en fabrik för kopparpatroner.
Häremot har jag alls intet att invända. Men i den Kongl. Propositio¬
nen har Marieberg blifvit föreslaget såsom det ställe, der denna fabrik
skulle anläggas. Då man nu i allmänhet är temligen ense derom, att
Stockholm är en i strategiskt hänseende vigtig och för anfall utsatt punkt,
som bör genom befästningar förstärkas, anser jag det ganska vådligt
att förlägga en så vigtig fabrik på en punkt, som vid en hastig öfver-
rumplig lätt kunde besättas och hvars intagande skulle göra det omöj¬
ligt för vår armé att försvara sig. Jag tror det vara af väsendtlig
vigt, att en annan säkrare ort än Marieberg utväljes för anläggande af
nämnda fabrik och vågar derför föreslå Carlsborg såsom liggande mera
centralt. Jag vet väl ej med säkerhet om utrymme för en sådan fa¬
brik finnes derstädes, men jag tror att så skall vara förhållandet.
Eftersom jag nu har ordet, vill jag begagna tillfället att med det¬
samma yttra mig om två af de öfriga Hufvudtitlarne. Inom Sjette
Hufvudtiteln är begärdt en viss summa till inrättande af åtskilliga nya
kronofogde- och häradsskrifvare-tjenster. Utan att nu ingå i frågan
140
ben 30 Januari.
om behöfligheten och nyttan af dessa tjänster i allmänhet, om hvilkas
indragning motioner blifvit vid denna riksdag väckta, vill jag blott
hemställa huruvida icke inom Sjette Hufvudtiteln finnas medel, som
kunde till de af Kongl. Maj:t föreslagna lönerna användas. Då nem¬
ligen embetsman finnas, hvilkas tjenster sortera under denna Hufvud-
titel och hvilka i lön uppbära 25 till 30,000 Riksdaler, borde, efter mitt
förmenande, denna Hufvudtitel med någon omreglering kunna sörja för
sig sjelf.
Inom Sjunde Hufvudtiteln har blifvit begärdt ett anslag till upp¬
förande af ett nytt landshöfdinge-residens i Carlstad. Att ett sådant
är behöfligt sedan det gamla blifvit förstört af den vådeld, som öfver-
gått nämnda stad, veta vi nog. Men den summa, som blifvit begärd
härtill, uppgår till ej mindre än 192,000 Riksdaler; man tyckes så¬
lunda vilja åt Landshöfdingen i Carlstad uppföra ett lägligt palats.
Några sådana stora landshöfdinge-residenser hafva på sednare tider blif¬
vit uppförda i andra städer; och jag tror mig veta, att åtskilliga af de
landshöfdingar, som bo i dem, ej äro särdeles tacksamma för de stora
salonger, i hvilka de blifvit inlogerade. De stora rummen fordra nem¬
ligen mycket möbler, mycken eldning, stor eklärering, och deras inne¬
byggare, skulle utan tvifvel varit mera belåtna, om dessa rum ej varit
större än som varit för dem nödvändigt i och för utöfvandet af gäst¬
frihetens pligter. Mig förefaller derföre det ifrågasatta landshöfdinge-
residenset i Carlstad vara beräknadt större än hvad som varit af behof-
vet påkalladt.
Jag anhåller att detta mitt yttrande måtte varda till Stats-Utskottet
öfverlemnadt.
Herr Schartau: Då vi nu återigen kommit in på den Kongl.
Propositionen och gevärsfrågan, må det tillåtas mig att yttra några ord
emot den skyndsamhet i anskaffande af gevär, som den siste värde ta¬
laren påyrkat. Det är ju ännu ovisst huru en armé bör vara organi¬
serad, man vet ju ej ens hvilket gevär som skall anses vara det bästa.
Den alltför stora skyndsamheten skulle dessutom vid vapnens anskaf¬
fande sätta oss i beroende af utlandet. Deremot tror jag att det skulle
vara af stor vigt att gevärsfabrikerna inom landet utvidgades och fullkom¬
nades och detta ej minst i militäriskt hänseende. Det är sannt att, om
den inhemske fabrikanten anlitades, kunde vi ej nu genast få alla våra
vapen förfärdigade, utan måste först lemna honom tillfälle åt t försöka
sig dermed; men jag anser det, att vi kunna sjelfva i framtiden för¬
färdiga våra gevär, vara af vida större vigt och nytta för landet, än
det att i en hast fä gevär, hvilka ändå måhända snart skulle blifva
urmodiga.
Hvad som egentligen föranledt mig att begära ordet var det att
mig förefaller som om den Kongl.Propositionen antydde,att gevärstillverk-
ningen inom landet efter gamla modeller fortsattes ännu i den dag, som
nu är. För min del kan jag ej fatta lämpligheten häraf. Jag förstår
väl, att Kronan kan med den ena eller andra gevärsfabriken hafva in¬
gått kontrakt, som den har svårt att komma ifrån. Men om än sådant
kontrakt ej kan helt och hållet upphäfvas, tror jag dock att det ej skulle
vara för Kronan omöjligt att tillvägabringa förändring deruti så till vida,
Den 30 Januari.
141
att i stället för tillverkningen af hela gevär sättes ändrande af gamla
dylika eller förfärdigande af alltid behöfliga delar till nya. I alla hän¬
delser är -det ej rätt och med god hushållning öfverensstämmande att
fortsätta med ny tillverkning af erkändt icke tidsenliga vapen; och jag
hoppas att Stats-Utskottet måtte egna sin uppmärksamhet åt detta miss¬
förhållande.
Friherre Raab: Jag uppträder nu ånyo för att svara några ord på
hvad den siste värde talaren yttrat. Jag kan ingalunda lemna någon
nöjaktig förklaring öfver den sista anmärkningen, men får på det kraf¬
tigaste motsätta mig den benägenhet för uppskof, det »festina lente»,
som röjer sig i hans första anmärkning. Det förefaller mig, som om
vi, för att begagna ett gammalt ordspråk, ej såge skogen för bara trän,
som om vi vore faran så nära att vi ej såge den. Jag vill åtminstone
ej hafva på mitt samvete, att hafva hört till dem, som genom lugnande
föreställningar beredt uppskof, som vilja under overksamhet förlänga
den dyrbara tid vi haft till att bereda oss på vårt försvar. Äfven om,
hvarpå jag ej tviflar, man i framtiden får en bättre modell på gevär, än
den, som nu anses för den bästa, så riskera vi i alla fall ej så mycket
derigenom, att vi nu uppoffra en mindre summa på förändrande af gamla
gevär och anskaffande af nya, som derigenom, att vi sätta oss med ar-
marne i kors och i overksamhet afbida hvad framtiden kan medföra.
Jag upprepar ännu en gång, att i denna fråga är skyndsamhet af omät¬
lig vigt. Jag har hört sägas att vid åtskilliga fabriker och faktorier,
der man till följd af den nu rådande arbetslösheten nödgats afskeda en
mängd arbetare, skulle det vara synnerligen lätt att få sysselsätta desse,
bland hvilka finnas skickliga filare och skickliga smeder, med omän¬
dring af gamla gevär eller tillverkning af delar af nya. Yi skulle, om
dessa beställningar utfördes inom landet, vinna, utom annat, det att de
blefvo fortare färdiga än om de gjordes annorstädes. Denna åtgärd
får jag derföre rekommendera på det högsta.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition, hän¬
visades de nu afgifna yttrandena till Stats-Utskottet,
Upplästes ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
N:o 19, för den 28 dennes, hvaraf inhemtades, att Andra Kammaren
biträdt Första Kammarens beslut om tillsättande af ett särskildt Ut¬
skott för behandling af alla frågor rörande förändrad organisation af
landtförsvaret och dertill erforderliga anslag.
Herr Grefven och Talmannen hemställde, huruvida Kammaren ville
besluta att nästa Lördag den 2 Februari företaga val af ledamöter och
suppleanter uti ifrågavarande Utskott; hvilket bifölls.
Kammaren åtskiljdes kl. | 2 e. m.
In fidem
O. Brakel.