Den 7 Maj.
587
Tisdagen den 7 $aj.
Kl. It f. m.
§ 1-
Upplästes och godkändes det vid sammanträdet den 29 nästlidne
månad förda protokoll äfvensom protokollsutdrag angående de beslut, som
i 7 och 12 §§ af gårdagens protokoll finnas intagna.
§ 2.
Herr Vougt erhöll ordet och yttrade: Jag anhåller få till dagens
protokoll antecknadt, det jag icke deltagit i Kammarens förlidne gårdag
fattade beslut vid behandlingen af det Utlåtande, som afgifvits af Sär¬
skilda Utskottet för frågor rörande jordbrukets financiela angelägenheter.
Herrar Dalim, Sven Nilsson, Wijk, A. W. Nilson, Hellerström,
Myrtin, Witthoff och Ödmansson förklarade likaledes, att de icke deltagit
i behandlingen inom Kammaren af ifrågavarande Betänkande.
§ 3.
Kammaren beviljade Herr A. von Proschwitz ledighet från riksdags-
göromålen under 7 dagars tid, räknad från den 9 uti innevarande månad.
§ 4.
Föredrogs Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 24, med .voterings¬
proposition för bestämmande af införselstullen å artikeln socker, raffinerad t
samt oraffineradt icke mörkare än N:o 18 af gällande standard. Kam¬
maren godkände den föreslagna voteringspropositionen; hvarjemte på Herr
Talmannens framställning beslöts, att den omröstning, som, jemlikt 65 §
Riksdagsordningen, komme öfver berörda voteringsproposition att anstäl¬
las, skulle försiggå vid början af morgondagens sammanträde.
§ 5.
Justerades protokollsutdrag rörande det under nästföregående § an¬
tecknade beslut.
§ 6.
Företogs ånyo till handläggning Särskilda Utskottets för frågor rö¬
rande försvarsverkets ordnande Utlåtande R:o 4, i anledning af dels åter¬
förvisning, dels skiljaktiga beslut i vissa delar af Utskottets Utlåtande
588 Den 7 Maj.
N:o 2, rörande väckta motioner om landtförsvarets ombildning och dertill
hörande frågor.
De yttranden och förslag, som Utskottet framställt i afseende å punk¬
terna 2—8, af dess Utlåtande N:o 2, blefvo hvart efter annat af Kamma¬
ren bifallna.
Punkten ,9.
Härvid yttrade
Herr Sven Nilsson: 1 det Särskilda Utskottets Betänkande, som
nu till Kamrarne åter inkommit, har, med föranledande af den föreslagna
ändringen i tredje punkten, den nionde punkten en helt annan betydelse,
än den i förra Utlåtandet hade. Sistnämnda Utlåtandes tredje punkt
innehöll: att ordinarie och extra ordinarie roteringen och rustningen för
såväl landt- som sjöförsvaret i sin närvarande form skall upphöra, för att
ordnas efter angifna grunder; men detta förslag förkastades af Första
Kammaren, och i dess ställe har nu punkten fått en mycket sväfvande
lydelse, då Utskottet föreslagit, att Riksdagen måtte hos Kong! Maj:t an¬
hålla, att Regeringen måtte låta utreda och vid uppgörande af förslag till
arméens organisation taga i öfvervägande om och på hvad vilkor det nu
på rote- och rusthållare hvilande besvär må kunna lindras eller ock af-
lösas samt jemväl på öfriga samhällsklasser fördelas. Således har,
äfven under förutsättning att detta förslag af Riksdagen godkännes, och
det har af denna Kammare redan blifvit antaget, intet beslut blifvit fat-
tadt om indelningsverkets upphörande. Bilalies nu äfven den nionde
punkten oförändrad af båda Kamrarne, så försvinner helt och hållet hvarje
säker garanti för ernående af denna lindring, ty då blir, utan alla för¬
behåll, Riksdagens beslut att allmänna värnepligten skall i hela dess vidd
utsträckas. Jag tror icke, att detta kan vara pluralitetens mening, eller
att eu dylik utsträckning af värnepligten bör inträda, förrän jordbruket
erhåller någon minskning i de dryga utgifter, som af detsamma bekostas
i och för försvarsverket, uppgående till 3 å 4 millioner om året; och för
min del måste jag påyrka den förändring i nu föredragna punkt, att icke
någon utsträckning af värnepligten må komma att inträda, förrän lindring
i roterings bördan blifvit beslutad. Jag får alltså föreslå, att mom a) uti
nionde punkten må erhålla följande förändrade lydelse: “att, sedan frågan
om den i tredje punkten omförmälda lindring eller aflösning af rote- och
rusthållares besvär blifvit afgjord, är hvarje Svensk man värnepligtig från
och med året näst efter det han fylle tjugu år till och med det år, då
han uppnår femtio års ålder, och i sådan egenskap skyldig att deltaga i
fäderneslandets försvar, samt att, utan rätt till friköp eller lega underkasta
sig den derför erforderliga öfning11. Om detta förslag godkännes, så synes
mig lindringen i alla hänseenden betryggad, då allmänna värnepligten icke
kan inträda, förrän denna fråga först är afgjord. Det är visserligen, en¬
ligt det nu framlagda förslaget, af Utskottet icke tydligen uttalad!, när
den allmänna värnepligten skulle träda i utöfning, men af ordalydelsen i
punkten synes man kunna draga den slutsats, att densamma skulle inträda
genast efter afgörandet vid Riksdagen, och således hemställer jag att det
af mig nu framställda förslaget måtte af Kammaren godkännas.
Der. 7 Maj.
589
Herr 01 ter sr öm: Då denna fråga förra gången här förevar, hade
jag icke ordet, och önskar derföre nu, i korthet, redogöra för min åsigt
härom. Här synes man, att döma efter den näst föregående talarens me¬
ning, vilja göra lindringen i roteringsbördan till ett vilkor för åtagandet
af en längre utsträckning af den allmänna värnepligten; deremot har jag
alltid uppställt frågan så, att vi uti utsträckning af värnepligten må se
ett vilkor för en sedermera inträdande lindring och aflösning af rustnings-
och roteringsskyldigheten. Först då har nationen förklarat sig villig att
åtaga sig denna stora allmänna medborgerliga skyldighet, först då när
man ser, att man deruti funnit ett kraftigare försvar, när man af erfaren¬
heten finner, att genom detta åtagande fosterlandet vunnit det säkraste
stödet för sitt oberoende, sin frihet, först då hade jag trott, att den all¬
männa rättvisan skulle anse tiden vara inne att bereda lindring i den nu
af så många öfverklagade roteringsbördan. Och ett dylikt antagande synes
mig ock till en viss grad ligga i sakens egen natur, ty sedan man stadgat
såsom en allmän medborgerlig pligt, att hvarje Svensk man mellan fyllda
20 intill 50 år har skyldighet att försvara fäderneslandet, så har man i
och med detsamma antagit en grundsats, som synes göra all indelning
hädanefter öfverflödig, ty om den indelte soldaten tagas från de värne-
pligtiges leder, så ökas derigenom icke antalet af fosterjordens försvarare.
Skall åter den indelte soldaten tagas utom de värnepligtiges krets, så vet
jag sannerligen icke hvarifrån han skall tagas, om icke från utlandet eller
från dem, som antingen äro underårige eller ock redan öfverskridit den
lefnadsålder, Staten funnit lämplig bestämma för värnepligtens utgörande,
Det ligger således redan i antagandet af den stora grundsatsen om allas
värnepligt en antydan derom, att den fordna indelningen förr eller sed¬
nare måste vika undan, men naturligt är, att sådant icke kan komma i
fråga, förrän man bar något annat, något bättre och kraftigare att sätta
i stället. Underligt synes det mig ock, att de, som nu hafva skyldighet
att underhålla soldater, d. v. s. de roteringsskyldige, sätta sig emot det af
Utskottet framlagda förslaget, så att de vilja göra roteringens borttagande
såsom ett vilkor, hvarförutan de icke vilja antaga grundsatsen af allmän
värnepligt, ty, icke annat jag kan finna, är deras uppfattning af frågan
sådan, att de sammanblanda eu skyldighet med en annan; de samman¬
blanda nemligen skyldigheten att underhålla soldat med en annan, nem-
ligen skyldigheten att personligen inträda i ledet såsom fäderneslandets
försvarare. I afseende på denna sista skyldighet tror jag icke, att någon
har rättighet att undandraga sig denna, under förebärande att man det
oaktadt är underkastad utgift och tunga för försvarsverkets upprätthål¬
lande. Om bär skulle kunna göras något undantag, så vore det endast
för rust- och rotehållare, hvilka för sina egna personer skulle kunna sä¬
gas hafva rättighet men icke skyldighet att inträda i ledet; på sin höjd
skulle detta enda undantag kunna ifrågasättas, men frågan är huruvida
de skulle vilja begagna sig af en dylik undantagsförmån. Jag förmodar
det icke. Ej må man komma med den undskyllan, att man redan gjort
en stor uppoffring, då man lemnat sina söner och sina drängar att in¬
träda i ledet, ty dessa våra söner och drängar äro icke våra slafvar, utan
frie och sjelfständige män, som, sedan de uppnått den ålder, att värne¬
pligten för dem inträda icke i detta fall vidare stå i beroende af fäder
590
Den 7 Maj.
eller husbönder. Således kunna dessa sednare icke hafva rätt att påstå
det vara någon uppoffring från sin sida, att sjelfständige, myndige per¬
soner utöfva den rätt och fullgöra den pligt, som är hvarje medborgare
ålagd. Så innerligen jag än önskar och så fäst jag än hoppas, att roterings-
bördan snart må blifva lindrad och om möjligt allöst, så kan jag ändock
icke finna annat än: billighet och rättvisa i hvad Utskottet föreslagit,
glad såsom jag är deröfver, att den häck, som förut vidja dit vår foster¬
ländska beväringsinstitution, numera kan anses utplånad, jag menar den
tillåtelse man förut haft att friköpa ijig från sin skyldighet att personligen
deltaga i landets försvar, ett stadgande som ingalunda är den Svenska
nationen värdigt, ty vi hafva ändå i farans stund icke alltför många för¬
svarare att påräkna, och i kampen mot en öfvermätig fiende hafva vi
icke råd att taga emot 100 R:dr i stället för en man, som med lif och
blod sätter våld mot våld och uppoffrar sig för den dyra fädernejorden.
Jag vill nu afsluta mitt anförande, under anhållan om bifall till Utskottets
hemställan i oförändradt skick.
Herr Hedlund: Då man här vill, såsom vilkor för åtagande af
den allmänna värnepligten, fastställa den fordran,-- att lindring eller aflös¬
ning af den nu gällande rustningen och noteringen bör först försiggå, så
finner jag detta naturligt nog, ty med noteringen är förbunden en snart
200-årig tradition, och då Svenska allmogen åtog sig denna skyldighet, så
var det med vilkor att bonden sjelf skulle vara fri från utskrifning till
krigstjenst, som var det då brukliga sättet att skaffa manskap vid våra
krigshärar. - Denna tradition lefver ännu i friskt minne hos folket, och om
man dervid, såsom nu skett, förblandar den allmänna värnepligten med
den fordna utskrifningen till personlig krigstjenst, så måste vi respektera
denna mening, äfven om den inför det mer upplysta omdömet icke eger
sin lulla giltighet, ty vi böra betänka, att bakom oss stå i tusendetal våra
kommittenter, af Indika säkerligen på långt när icke alla förmå bilda sig
fullt rigtiga begrepp härom. Således ligger det i sakens natur, att i och
med antagandet al den allmänna värnepligten en sådan förändring, som
man här påfordrar, kommer att, snart sagdt af sig sjelf, ega ruin, och så¬
ledes icke egentligen behöft att bär nu uttalas och förbehållas, men, med
fästadt- afseende på våra många hemmavarande, som icke sjelfva kunna
deltaga i frågans afgörande och med hänsyn till deras lätt förklarliga be¬
kymmer öfver utgången, anser jag det vara rigtigt att uppställa det vil¬
kor man här föreslagit. Eu stor heder är denna för första gången under
nya former sammanträdande Riksdag förbehållen, om vi nu antaga den
grundsatsen, att hvarje Svensk man bar rättighet och skyldighet att del¬
taga i sitt lands försvar; det är eu enkel men stor tanke, icke endast
derför att man i landstormen eger eu ofantligt mycket större kraft till
fosterjordens skydd, än man förut kunnat påräkna, utan äfven och jag må
väl säga förnämligast derföre, att den kommer att utöfva det största in¬
flytande på vår nationel uppfostran: ungdomen kommer, utan gensägelse,
att känna sig manad till gymnastiska och krigiska öfningar af allvarligare
beskaffenhet, när den vet att hvarje yngling, hvarje man, har den ärofulla
uppgiften, att vara en vid alla tillfällen, i alla faror gifven fäderneslan¬
Den 7 Maj.
591
dets försvarare, och det slår icke fel, att en högre stämning derigenom
skall gifvas det uppväxande slägtet. Hos hvarje fritt folk bör denna kän¬
sla hafva djupt inträngt i hvarje bröst, och ett stort, ett högst vigtigt
moment i vår nationela utveckling anser jag hafva inträdt genom anta¬
gande af denna grundsats; och då nationen blifvit fullt genomträngd
häraf, komma nog de nu framlagda bekymren att behjertas, och hela
ställningen att betraktas från en annan synpunkt, än den man nu inta¬
git. Jag har den glädjen vara öfvertygad derom, att inom folket i alla
landsändar meningen vänd! sig till den rigtiga uppfattningen af denna
stora och vigtiga lifsfråga, så att vi utan fara och tveksamhet kunna an¬
taga grundsatsen om den allmänna värnepligten, hvadan jag förordar
bifall till den föredragnaj punkten, med det tillägg Herr Sven Nilsson
deruti föreslagit.
Herr Carl Ifvarsson: Jag kan börja, der den föregående talaren
slutade, och lår således tillkännagifva, det jag antager punkten, med den
förändring deruti, som af Herr Sven Nilsson blifvit framlagd. Med föran¬
ledande af en annan talares yttrande, som syntes mig uteslutande fästa
sig vid den personliga tjenstgöringsskyldigheten, får jag anmärka att frå¬
gan rör sig icke allenast derom, utan ock att äfven högst betydliga ut¬
gifter komma att följa af vårt beslut, ty för att göra den allmänna värne¬
pligten till en sanning, att gifva den någon betydelse, så måste manska¬
pet erhålla långt mera öfning än hittills ansetts nödigt, och dessa öfningar
blifva utan tvifvel förenade med betydliga uppoffringar; vill man således
ernå målet, måste man äfven tänka på medel att kunna uppnå det¬
samma, och skola dessa medel blifva möjliga att anskaffa, så måste den
lindring jordbruket medgifvas, som man här fordrat. Om således detta
vilkor nu icke antages, och Kongl. Maj:t framdeles skulle, på grund af
Riksdagens begäran, äfvenledes gilla förslaget om allmän värnepligt, utan
att något förbehåll blifvit gjordt om lindring i roterings- och rustnings-
hördan, så är jag öfvertygad derom, att frågan skulle falla eller åtmin¬
stone blifva undanskjuten, och derföre anser jag det vara både klokt och
ärligt att nu säga ifrån hvad man vill; frågan löses då både fortare och
bättre, och ju förr detta kan ske, desto bättre och större trygghet kunna
vi vinna. Jag kan således icke betrakta dem, som ej vilja gå in på detta
vilkor, annorlunda, än att de vilja till obestämd framtid undanskjuta
denna lör fosterlandets val så högst magtpåliggande frågas lösning. Då
ärendet här förra gången förevar, anmärkte jag redan, det man, enligt min
åsigt, icke handlat fullt rigtigt, då man sammanblandat frågorna om upp¬
rättandet af en landstorm och om beväringspligtens utsträckande, ty jag
tror att man haft lättare att ordna förhållandena, om clessa frågor varit
åtskiljda; för landstormen kunna naturligtvis icke i fredstider ifrågakomma
andra öfningar än frivilliga, hvaremot beväringens måste vara bestämda,
i lag stadgade, och vid sådant förhållande, då man nu måste taga allt
i en flock, vill jag, såsom jag redan nämnt, yrka antagande af Herr Sven
Nilssons förslag, och tror att det af honom framställda vilkor bör vara
gällande för Kammarens bifall äfven till tionde och nittonde punkterna i
fråga om beväringsårens utsträckande och exercisens förlängande.
592
Den 7 Maj.
Herr Ridderstad: Att indelningsverket - redan öfver!efvat sin tid
och att vårt försvar hör på annat sätt ordnas, derom äro, som mig synes,
de fleste fullkomligt ense, och jag för min del biträder det nya förslaget
om införande af den allmänna värnepligten. Lika allmänt torde man ock
böra komma öfverens derom, att jordbruket behöfver lindring och aflösning
af flen tyngd, hvarmed det nu af roteringen nedtryckes, och båda Kam-
rarne hafva äfven uttalat lika åsigt härom. Del af Herr Sven Nilsson nu
framlagda förslaget är icke något annat eller åsyftar icke annat än er¬
hållande af en moralisk garanti, att den begärda lindringen verkligen kom¬
mer jordbruket till del, innan den stora förändringen sättes i verket, och
mig synes, att de båda här kämpande åsigterna gerna kunde bjuda hvar¬
andra handen, ty derigenom tror jag att frågan erhåller flen bästa och
skyndsammaste lösningen. Har man blott en gång erkänt den stora grund¬
satsen, att hvarje Svensk man är förbunden att med sin person bidraga
till fäderneslandets skydd, då är så 'mycket derigenom vunnet, att jag all¬
deles icke undrar på, att de, som åtagit sig och sina efterkommande denna
skyldighet, hvilken det oaktadt gerna må medgifvas vara den första och
naturligaste af alla, ändock vilja hafva eu moralisk garanti, att uppoffrin-
garne derför icke komma att öfverstiga landets krafter. En dylik garanti
öfverensstämmer äfven med vår tids åsigfer och med vårt lands behof, och
äfven af detta skäl bör den beviljas. En och hvar, tror jag, är beredd
att värna sin egen personliga sjelfständighet, sin egendom och sina rättig¬
heter, och detta blir i ännu högre grad en befallande nödvändighet, då
det gäller det gamla fosterlandet, hela folkets egendom, då det gäller na¬
tionens lif, dess frihet och oberoende. Jag förenar mig alltså i Herr Sven
Nilssons förslag, som jag finner säkrast leda till det mål vi alla åsyfta.
Herr Dallra: Jag beklaglig att jag icke kan instämma med den
siste värde talaren, då han påstå,r, att Herr Sven Nilssons förslag skulle
gifva den bästa lösning åt frågan ; det ser visserligen ut som en vacker
tanke, men innefattar icke annat än eu misstro, som uttalas mot upp-
rigtigheten af flere talares .försäkringar, att man åsyftar en aflösning af
rustnings- och roteringsbesväret. Jag undrar alldeles icke på, att man
vill erhålla lindring häruti, men kan icke gilla att man använder det nu
framkastade vilkoret, att derigenom gorå mågra schackdrag i ändamål att
framtvinga hvad man begär; ty för att vinna detta sitt ändamål, sätter
man allt för mycket på spel, nemligen icke mer och icke mindre än nå¬
gonting så högt, som vår förmåga att kunna försvara oss. Jag tror för
min del, att vi först böra hafva den frågan afgjord, huruvida vi vilja och
hunna försvara oss, och sedan den är besvarad, följer naturligen i ord¬
ningen att på det mest rättvisa sätt, vi kunna åstadkomma, fördela de
bördor och uppoffringar vi för vårt försvar måste underkasta oss. Jag
vill ock lifligt påyrka eu dylik rättvis fördelning af denna börda, men
först efter det hufvudfrågan är afgjord. - Vi tyckas kunna förlikna vårt
land vid ett fartyg på ett oroligt haf, fullt af klippor och skär, och på
alla sidor kringsvärmad t af djerfva sjöröfvare. Besättningen på fartyget
är äfven egare af detsamma, ehuru till olika stora delar och till olika
högre pris; bryter då stormen lös, och det gäller att rädda fartyg, lif
och
D°n 7 Maj. 593
och gods från klippor och grund, så synes det mig icke vara skäl att
begynna tvist och kif om, huru mycket hvar och eu bör arbeta för att
undkomma faran, under påstående att vi först skola komma öfverens så
att det drabbar oss alla lika, att vi följaktligen skola bringa alla aktier
till samma värde, och först när detta är gjordt egna samma omsorg och
samma arbete vid seglen och rodret o. s. v.; ty har det kommit så långt,
cla tioi jag att olyckan snart är framme och att räddningen blir synner¬
ligen osäker. Så får det icke låta, dä frågan gäller lif, ära, sjelfständig¬
het och fosterland; då får icke något köpslagande ega rum om den ena
eller andra fördelen, då måste alla små konsiderationer vika åt sidan;
eller tron I väl, mine Herrar, att folket, om hvars åsigter och meningar
man här så mycket talat, skall med lugn kunna åse ett dylikt köpsla¬
gare mellan dess representanter? Tron I väl att landet skall gilla ett
dylikt förfarande? F rågen edra ynglingar, till Indika I så ofta vädjen i
denna fråga, sporjen dem om deras mening och I skolen få ett enhälligt
högt skallande nej till svar af dessa ynlingar, af alla dessa män, som
redan genom sitt inträde i skarpskyttekorpsernas leder lemnat ett otvety¬
digt svar härpå. Det är detta sann t fosterländska svar, som vi böra högt
värdera och som nu hör vara oss till ledning vid a.fgörandet af denna
fråga. Vi hafva från landsorten hört ett anskri af mångtusende röster
från alla delar af riket om nödvändigheten att vidtaga eu genomgripande
förändring af vårt försvarsväsende, och icke uppskjuta med denna vigtiga
fråga i en ödesdiger tid, till dess det blir för sent; låtom oss härpå lemna
det enda svar, som är oss såsom Folkets representanter värdigt, och det
är att nu besluta införandet af den allmänna värnepligten, och att seder¬
mera öfverenskomma om de vilkor, hvarunder aflösningen af rustnincen
och roteringen hör ega rum. Detta är den väg, hvarpå vi böra gå. Jag
vet visserligen att Kammarens pluralitet hyser en häremot stridande åsigt,
men må det tillåtas mig att nu erinra, hvarom frågan egentligen vän-
dei sig. Här är nemligen icke fråga om att införa någon ny värnepligt
för våra ynglingar, ty de äro ju redan förbundne att utgöra sin bevä¬
ringsskyldighet, utan det enda nya, hvarom nu hör beslutas, är införandet
af det nya element uti vart försvarssystem, som benämnes landstorm; men
har vid lag bör man betänka, att den försvarsstyrka, som härigenom vin-
nes, icke är beräknad att genast gå ut emot eu fiende, utan endast att
organiseras och förberedas att tjena till landets- försvar i händelse af be¬
hof. Visserligen gäller om de fyra första klasserna näst efter fyllda 26
ar, eller den så kallade krigsreserven, att den skall förstärka den aktiva
aimeen näst efter beväringen, men detta är dock i grunden endast en
organisationsfråga, och således gäller frågan egentligen blott uppställandet
åt en landstorm af alla vapenföra män emellan 26 och 50 års ålder, och
jag kan för min del icke inse hvilket egentligt sammanhang finnes emellan
denna fiåga och frågan om lindring i eller upphörandet af roteringen och
rustningen. . Den förra är en organisationsfråga, den sednare deremot en
ren ersättningsfråga, men hvilka egentligen icke hafva något att skaffa
med hvarandra, och jag tror ock att vi böra, såsom ordspråket säger,
betänka oss tvenne gånger, innan vi sammanblanda desamma. Om man
deremot vill vända om frågorna tvärtemot hvad Herr Sven Nilsson före¬
sagd, så att vi först gå in på den allmänna värnepligten och sedermera
Riksd. Prat. 1867. 2 Åfd. 4 Band.
38
594
Den 7 Maj.
afhandla vilkoren för regeringens aflyftande från jordbruket, så skulle jag
kunna gå in härpå, men på sätt nu blifvit föreslaget tror jag icke vi upp¬
fylla landets önskningar om och behof af ett ordnadt försvar. Jag för¬
enar mig med Herr Otterström, under yrkande om bifall till Utskottets
förslag i oförändradt skick.
Häruti instämde Herr Astrand.
Herr d e M a r é: Vi stå nu framiör Riksdagens vigtigaste fråga, då
den skall till afgörande förekomma, och må det derföre tillåtas mig att
deröfver yttra några ord, äfven om jag derigenom äfventyrar att upprepa
hvad redan af föregående talare blifvit i ett eller annat afseende yttradt.
Det gläder mig, att jag här af de mest inflytelserika talare hört det er¬
kännande, att. hvarje Svensk man från 20 till och med 50 års ålder är
skyldig att deltaga i fäderneslandets försvar, och fastän visserligen en
talare uppställt vissa vilkor, före uppfyllandet hvaraf förändringen icke
skulle kunna träda i verksamhet, så är dock den erkända grundsatsen så
stor, att alla betänkligheter böra vika för att få den genomförd. Af denna
anledning anhåller jag att Kammaren ville enhälligt instämma i den första
talarens yrkande, att frågan om den i tredje punkten omförmälda lindring,
eller aflösning af rote- och rusthållares besvär, måtte blifva afgjord, på
det att den stora organisationsfrågan sedermera må utan dröjsmål kunna
sättas i verket. Både inom och utom landet tror jag, att ett sådant be¬
slut af Representationen skulle väcka tillbörligt uppseende, hvarigenom
hvarje Svensk man st ode beredd att i farans stund värna fosterlandet,
och på det att den stora grundsatsen måtte så snart som möjligt kunna
genomföras, önskar jag bifall till punkten med det af Herr Sven Nilsson
föreslagna tillägg till första momentet deruti.
Herr Grefve P o s s e: Det torde väl få medgifvas, att den tunga
indelningsverket nu medför är någon helt annan än den var för 200 år
sedan, och att den nu är vida kännbarare än då den vid sagda tid på¬
lades jorden. Om då, under sådana förhållanden, de, hvilka bära denna
last och tunga, låta förstå, att, då man dels yrkar utsträckning af värne-
pligten, dels fordrar långt kostsammare öfningar af vår krigsmagt än till¬
förene, lindring i denna tunga är af högsta behof påkallad, så bör detta
icke förtänkas dem, och aldra minst bör man, med eller mot sin verkliga
uppfattning af frågan, framkasta en sådan förnedrande tanke, som att
den Svenska Representationen skulle köpslaga om sin pligt, då frågan gäl¬
ler fäderneslandets högsta intressen, att den skulle mera och i främsta
rummet se på ekonomiska fördelar för den till antalet långt öfvervä¬
gande andelen af folket, än att denna folkklass fullgjorde eller åtoge sig
förbindelser mot Staten, behöfiiga för Statens ändamål. Historien från
fordna dagar vittnar om, huru Svenska folket fullgjort sina pligter mot
fäderneslandet, och jag är innerligt öfvertygad, att framtiden kommer att
härom bära samma hedrande vittnesbörd. En så neslig beskyllning, som
den en talare här nyss tillåtit sig, tror jag således vi kunna med stolthet
tillbakakasta. — En annan fråga, som icke af någon annan talare, så vidt
jag kunnat uppfatta, ännu blifvit berörd, är, huruvida, då indelningsverket
nu medför ojemförligt mycket större tunga än fordom, icke äfven andra
Den 7 Maj. 59g
medborgare än innehafvare af jordegendom höra bidraga att bära hvad
som allmänt medgifves vara för mycket för en enda klass. Jag tror att
tiden verkligen är inne att börja allvarligen betänka äfven denna andra
form af frågan. Det är hittills lemnadt obestridd att det är med en
klok uppfattning af frågan öfverensstämmande, att Representationen bör
klart och tydligt uttala, det lindring och aflösning af roteringsbesväret
bör ega ram, och det är just detta som finnes uttryckt i Herr Sven Nils¬
sons tillägg, och derför synes det mig föga befogadt att påstå, det detta
förslag skulle endast gå derpå ut att söka vinna några gifna, bestämda
fordelar, innan man vill åtaga sig några deremot mer eller mindre sva¬
rande skyldigheter. Jag bestrider detta helt och hållet, och medgifver en¬
dast att deruti begärers, såsom ock synes, att den fråga, vi önska, må först
afgöras,.innan den allmänna värnepligten, hvilkens införande jag icke tror
någon. ämnar bestrida, vinner tillämpning. liera Sven Nilsson har sjelf
förtydligat detta, då han säger, att frågan val skall vara afgjord, mén icke
huru eller på hvilket sätt sjelfva lindringen eller aflösningen skall verk¬
ställas. Detta .måtte väl .bättre än allt annat visa obefogenheten af hvad
sålunda mot förslaget blifvit anfördt. Vill man ärligt fatta och bedöma
tillagget, tror jag, att I, mine Herrar, som uppträdt deremot, skolen nödgas
erkänna, att större fordran deruti icke blifvit framställd, än rättmätighe¬
ten af saken klöfver, och att denna alldeles icke bär någon menlig inver¬
kan på godkännande af den störa grundtanken i Utskottets hemställan.
Jag godkänner för min del alltså denna sednare, med det tillägg Herr Sven
Nilsson deruti föreslagit.
Herr C. A. Larsson: Jag må bekänna, att det förefaller mig, lika¬
som Herr . Otterström, att stor svårighet kommer att uppstå för anskaf¬
fande af indelte soldater, om denna punkten bifalles, ty från 20 till och
med 50 år skulle hvarje man vara värnepligtig, och således skulle det
icke ens mot den högsta lega vara möjligt att anskaffa någon Svensk man
till soldat, utan måste man dertill skaffa antingen folk från utrikes ort,
eller ock dem som uro antingen under 21 eller öfver 50 år. Under så¬
dana förhållanden är det både orättvist och omöjligt att bibehålla indel¬
ningsverket, och jag begriper icke hvartill det skulle tjena att fortfarande
hålla en stående armé, då hvarje man inom landet är född att blifva
soldat. Ehuru jag tror, att Utskottet bort något närmare redogöra för
förhållandet med den i tredje punkten omtalade lindringen och aflösningen
af rustnings- och roteringsbesväret, är jag dock färdig att bifalla nionde
punkten, med den förändring Herr Sven Nilsson deruti föreslagit, så vida
nemligen hans förslag går ut på borttagandet af indelningsverket och icke
allenast lindring deri. Jag kan icke ingå på den åsigt, en talare här
fiamkastade, att någon köpslagan nu skulle vara å färde; åtminstone
finnes den icke å den sida jag tillhör, men möjligen å andra sidan, som
alldeles icke vill deltaga i den tribut, som jordbruket nu lemnar till vårt
försvarsverk. Hvarföre vilja icke denna sidans män deltaga i denna tunga
lika med andra medborgare? Detta skulle man sålunda möjligen kunna
kalla köpslagan, men i öfrigt finnes den icke, derom är jag öfvertygad.
Då jag. nu biträder Herr Sven Nilssons förslag, så gör jag det med den
reservation, att den Kongl. Propositionen i ämnet, som vi förvänta, må
596
Den 7 Maj.
innehålla, att indelningsverket icke aflöses, utan helt och hållet upphör,
utan någon vidare utgift för den jordbrukande klassen i samhället, som
redan så länge ensam dragit tungan och bördan häraf, helst vi nu i stället
härför åtaga oss en helt och hållet ny skyldighet, nemligen fullgörandet
af den allmänna värnepligten. Då blifva alla ställde i lika förbindelse till
Staten i detta hänseende, och då har den ena klassens medborgare icke
någon rättighet vidare att i detta fall skrika och klaga öfver den andra,
hvilket mål jag för min del anser vara särdeles eftersträfvansvärdt. Jag
fäster således särdeles afseende på att hafva denna reservation såsom en
räddningsplanka för framtiden, för den oförmodade händelse att endast
en föga betydande lindring i indelningsverket skulle föreslås, och vi äfven
framdeles blifva betungade med en utsträckt beväringsexercis och eu för¬
ökad vapenskyldighet.
Herr von T ro il: Då denna vigtiga fråga förra gången här förevar,
förklarade jag att det var med en sorglig känsla af vemod jag då upp¬
trädde, efter åhörande af de åsigter som inom Kammarens pluralitet både
gjort sig gällande beträffande denna nationens litsfråga. I motsats härtill
får jag nu tillkännagifva, att det är med innerlig glädje jag förnimmer
den förändring, som sedan dess inträdt i detta hänseende, och att jag med
största intresse åhört alla dessa nu hållna föredrag, hvilka bära vittne
om den fosterlandskänsla, som inom alla fraktioner åt denna rådplägning
församling nu synes vara rådande. Om denna varma känsla för- ett äl-
skadt fosterland icke förra gången här fick luft, så torde detta till en del
kunna tillräkna^ svårigheten för alla att form;: sätta sig in i fragan, men
det synes nu huru denna svårighet till stor del blifvit öfvervunnen, då vi
ånyo" gå att fatta beslut i denna den vigtigaste fråga, som kan komma
under vår ompröfning. Under sådana förhållanden — jag erkänner det
öppet — är det mig verkligen smärtsamt att nödgas uppträda mot
det tidägg, den förste ärade talaren här framlagt till momentet a) i den
nu föredragna punkten; jag gör det icke af rätthafveri eller af förkärlek
för ofelbarheten af min egen mening, utan jag gör det derföre att vigten
af frågan uppmanar mig att på alla sätt söka undanrödja de klippor,
hvarpå densamma skulle kunna stranda. Jag förvånar mig icke deröfver,
att den förste talaren framlagt detta vilkor, ty han är dertill i sin goda
rätt, men jag anser detta tillägg helt och hållet obehöfligt, ty den under¬
dåniga skrifvelsen skulle, redan med anledning af beslutet i tredje punk¬
ten, innehålla, klart uttalad, den begäran, att Kongl. Maj.t ville låta ut¬
reda och vid uppgörande af förslag till arméens organisation taga i öfver¬
vägande om och på hvad vilkor det nu på rote- och rusthållare hvilande
besvär må kunna lindras eller ock afiösas. Det är obehöfligt äfven der¬
före, att hvad vi här besluta såsom ett uttalande af Riksdagen icke kan
till definitivt afgörande förekomma, förrän Kongl. Maj:ts förslag inkommit
och vid en kommande riksdag blifvit pröfvadt, såsom vi alla hoppas och
förmoda, till landets stora båtnad. Af dessa anledningar kan jag icke
finna något behof af det tillägg Herr Sven Nilsson föreslagit. Samme
ärade talare har fästat uppmärksamheten på en vigtig omständighet, hvil¬
ken jag anhåller ånyo få upptaga, och det är, att endast sådana frågor,
som öfverensstämmande af båda Kamrarne gillas, utgöra Riksdagens beslut
Död 7 Maj. 597
och således utgöra föremål för Riksdagens underdåniga skrivelser till
Kongl. Maj:t. Första Kammaren har redan bifallit Utskottets förslag-
om nu Andra Kammaren härvid fäster ett vilkor, som icke af Första
Kammaren godkännes, så föranleder punkten icke till något Riksdagens
beslut, och kan således icke heller komma att för Kongl. Maj:t framläggas;
vi måste flock betänka, att härpå beror i väsendtlig mån vårt fosterlands
ära och frihet. Äfven af detta skäl bör således icke heller det framlagda
vilkoret godkännas. Jag har nyss hemburit alla dem, som förut i ett eller
annat hänseende satte sig emot denna vigtiga fråga men nu låtit sina
betänkligheter fara, min tacksamhet för den varma fosterlandskänsla de
sålunda visat; men låtom oss. mine Herrar, visa den fullt ut, låtom oss
antaga Utskottets förslag utan alla vilkor, som tids nog vid frågans slut¬
liga afgörande vid nästa riksdag kunna framläggas; låtom oss nu i denna
dag fatta ett enhälligt fosterländskt beslut, som skall i alla länder göra
det vackraste och mest varaktiga intryck, såsom utvisande nationens fasta
beslut att i det yttersta värna sin frihet och sjelfständighet! Måtte be¬
slutet blifva enhälligt och måtte denna vigtiga punkt icke komma att
fattas i den underdåniga skrifvelse, som kommer att till Kongl. Magt i
ämnet aflåtas! Påminnen eder, mine Herrar! hvad ett litet folk förmår
att uträtta, då enighet och mod lifva dess söner; erinran eder, huruledes
för ett tjugutal al år sedan det lilla Schweitz reste sig såsom en man, för
att i Neuchatelerfrågan försvara sin rätt mot det öfvermägtiga Preussen,
och huruledes denna beslutsamhet förorsakade, att alla tilltänkta anfall
uteblefvo!. Om vi nu visa, att hvarje Svensk man i farans stund är redo
att ila till sitt fosterlands försvar och att Sveriges folk ämnar dyrt för¬
svara. sin fädernejord, så skall ett sådant manligt beslut mägtigt inverka
på främmande länder, och sannolikt icke minst på dem, af hvilka vi hafva
mest att befara. Detta beslut skall ock anvisa oss en utväg att kunna
bevara en fred, som annars kanske kan framåt höHen vara allt annat än
säker. Jag kan icke veta, hvilket beslut Första Kammaren fattar i denna
fråga, och jag hoppas att Första Kammaren vill, så vidt möjligt är, bi¬
träda Utskottets, förslag i afseende på den i tredje punkten föreslagna
underdåniga skrifvelsen; men min innerliga öfvertygelse är, att Första
Kammaren icke godkänner den nu föredragna punkten under annan form
än Utskottets förslag innehåller, och jag ber derföre att ännu en gång få
fästa uppmärksamheten på faran deraf, att Kamrarne skilja sig åt i sina
beslut, och att Andra Kammaren uttalar eu mening, som endast utvisar
misstroende till den vackra fosterlandskänsla, som nu vaknat. Jag hem¬
ställer derföre till dem, som gillat tillägget, att de måtte derifrån afstå.
Jag tror att det vore klokt af dem, ty ingen misskänner deras anspråk,
och en. hvar finner afiösningen billig. Jag är ock öfvertygad, att, om man
med förtroende går Regeringen till mötes, man då har bättre utsigt att få
igenom sina åsigter i detta fall, än om man uppställer vilkor, som i ett
eller annat afseende kunna lägga hinder i vägen för den vigtiga frågans
afgörande.
Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra, tager jag mig fri¬
heten anhålla, det punkten måtte i oförändradt skick af Kammaren bi¬
fallas.
598
Den 7 Maj.
Herr Friherre Gripens t ed t: Vi äro utan allt tvifvel ense om, att
vårt land under alla omständigheter måste försvaras, och att dess sjelf¬
ständighet måste betryggas. Tvifvelsutan äro vi äfven ense derom, att de
uppoffringar, som erfordras för detta vigtiga ändamål, måste beredvilligt
lemna» af en hvar. Jag tror också, att ingen lärer vilja bestrida nödvän¬
digheten af att såsom vilkor för vår framtida trygghet hvar och en måste
åtaga sig skyldigheten att deltaga i landets försvar eller, med andra ord,
godkänna grundsatsen af eu allmän värnepligt. Här bär understundom
framhållits, att ett sådant åtagande, en sådan allmän värnepligt, skulle
komma att trycka hårdare på vissa samhällsklasser än på andra, och i
framstå rummet hårdast på den, som redan är betungad af det s. k.
indelningsverket. Det kan visserligen icke bestridas, att, då denna sam¬
hällsklass är den talrikaste, största delen af de värnepligtige äfven kom¬
mer att tillhöra densamma, men lika litet lärer det kunna förnekas, att
hvar och en i sin stad kan finna denna skyldighet för sig personligen lika
betungande. Och då på samma gång, som den allmänna värnepligten in¬
föres, äfven rättigheten att genom Inköp eller lega lösa sig ifrån denna
skyldighet skulle bortfalla, måste denna förbindelse snarare komma att
anses blifva tyngre för de samhällsklasser, hvilkas mera lyckliga ekonomi¬
ska ställning sätter dem i tillfälle att lättare begagna denna lösningsrätt,
än de som dertill icke ega lika stor förmåga; och att således de samhälls¬
klasser, som äro mera bemedlade, verkligen — i fall någon jemförelse
nödvändigt skall ske — underkastas större uppoffringar än den jord¬
brukande klassen i allmänhet. — Men, mine Herrar, min öfvertygelse är,
att ingen person, till hvilken samhällsklass han än må höra, bör finna
detta offer för vår sjelfständighet alltför tungt eller räkna sig dess upp¬
fyllande till någon förtjenst. Jag dömer i detta fall andra efter mig
sjelf. Äfven jag har söner, som jag hoppas icke komma att tillhöra
krigareyrket, men långt ifrån att det skall vara mig smärtsamt att finna
dem i ledet bland fosterlandets försvarare, skulle det tvärtom vara mig
kärt att veta, att, om så fordras, äfven de bidroge att skydda det dyr¬
baraste vi alla ega, nemligen vår frihet och sjelfständighet. Jag skall
derföre också utan tvekan eller bekymmer se dem underkastade denna
skyldighet, och det är dessutom nyttigt för hvar och en att veta, att om
man åtnjuter en medborgares rättigheter, så har man äfven deremot sva¬
rande förpligtelse!'. Jag tror icke heller, att detta förslag, som Utskottet
nu ånyo afgifvit, är oantagligt, derföre — såsom några talare förmenat —
att, då alla blefve värnepligtige, icke vidare någon skulle finnas, som
kunde insättas såsom soldat i stamtruppen, för att uppfylla roterings-
skyldigheten. Det måste vara klart, att, den, som går in i ledet såsom
soldat, dermed också i främsta rummet uppfyllt sin värnepligt, och att
således ett sådant sätt att uppfylla värnepligten icke strider emot den nya
grundsatsen, utan deraf utgör endast en ytterligare utveckling.
Men man har yrkat, att de, som uu redan äro underkastade roterings-
skyldigheten, måtte för det ökade åtagande, som innefattas i den nu före¬
slagna allmänna värnepligten, åtnjuta någon lindring i den närvarande
roteringsbördan. För min del vill jag icke motsätta mig, att denna sam¬
hällsklass erhåller åtminstone en moralisk garanti, att den ojemnhet, som
obestridligen eger rum i flera delar af indelningsverket, på något lämpligt
599
Den 7 Maj.
sätt må rättas. Jag uppfattar Herr Sven Nilssons förslag ur denna syn¬
punkt, att, på samma gång man är villig att utan köpslagande åtaga sig
värnepligten, man dock önskar erhålla åtminstone moralisk visshet, att den
billiga jemkning, som uti indelningsverket bör beredas, icke skall för all framtid
undanskjutas; och då jag. för min del, biträder den åsigten, att något
måste göras till lindring och rättelse vid indelningsverkets tillämpning, så
vill jag icke motsätta mig, att ett dylikt s. k. vilkor, som Herr Sven Nilssons
förslag innefattar, må tilläggas. Den siste talaren har visserligen ansett,
att vilkoret vore obehöflig!, och jag tror äfven att så är. Men jag tror
icke, att, då det en gång gäller att fatta ett afgörande beslut i saken,
man skall vara så nogräknad, att, äfven om icke den jemkning och den
fördel, som man hoppats vinna för indelningshafvarne, skulle fullt motsvara
hvad man önskar, man likväl ej skall undandraga sig den fosterländska
skyldighet, hvarom nu är fråga. Må således vara, att vilkoret, strängt taget,
icke är behöfligt; men just derföre anser jag också att det är oskaclligt.
Just derföre, linne Herrar, att vi ärligen önska att gorå de rättelser och jemk-
ningar i indelningsverkets tunga, som äro skäliga; just derföre att denna
vår vilja är upprigtig, tror jag att vilkoret är oskadligt, på samma gång
som det väl icke heller kan anses vara obilligt, att dennna moraliska ga¬
ranti lemnas åt jordbrukarne.
Herr Rylan der: Med fara att blifva utskriken såsom icke-foster-
landsvän nödgas jag yrka afslag å denna punkt. Jag kan dock försäkra,
att jag älskar mitt fosterland lika varmt som någon annan. Äfven jag
vill, lika med andra, förbinda mig att deltaga i landets försvar och jag
erkänner allmän värnepligt som det rätta. Men jag får tillika förklara,
att, innan rustningsskyldigheten samtidigt skiljes från jorden eller åtmin¬
stone erhåller lindring, jag icke kali ingå på den utsträckning af värne¬
pligten, som Utskottet föreslagit. Jag är nemligen förvissad, att, om icke
detta blifver ett vilkor, skall frågan om lindring i eller borttagande af rust-
ningsskyldigheten, åtminstone af Första Kammaren, riksdag efter annan
undanskjutas, och jag hemställer till er, mine Herrar, hvem som då bör
bära skulden, i fall fäderneslandet i behofvets stund saknar nödigt försvar.
Herr Sven Nilssons förslag skulle jag gerna biträda, om han tillagt
dsssa ord: och rust- samt roteringsskgldigheten erhållit befrielse eller
lindring, ty i annat fall skulle vi förklarat oss antaga allmänna värne¬
pligten, om ock frågan om befrielse eller lindring blifvit afgjord genom af¬
slag och ingen lättnad i roteringsbördan bifallen. Kan icke detta tillägg
gödkännas, yrkar jag fördenskull afslag äfven å Herr Sven Nilssons förslag.
Herr Johannes Andersson: Här har klagats öfver tunga skatte¬
bördor samt svår penningebrist, och ytterligare kommer man nu och vill
ytterligare pålägga folket skyldighet att deltaga i landets försvar ifrån 20
till 50 år, utan att dervid ens tala om någon eftergift eller lindring i
roteringsbesvären. Visserligen går det för sig att “tala11 om en sådan all¬
män värnepligt, men huru skall man åstadkomma gevär och utrednings¬
persedlar af ett förut hård t beskattadt folk med uttömda statskassor.
Af många skäl kan jag icke bifalla ifrågavarande punkt, och jag tror
att vi skulle blifva föga välkomne till våra hem, om enhvar blifvit ålagd
600
Den 1 Maj.
att ställa sig i soldatens leder, ingå i fältlifvet och lemna si’ t jordbruk
åt gamla och oikeslösa personers vanskötsel. Men vill man dervid lästa
det bestämda vikoret, att rust- och roteringsbesväret afhjelpes, så skall jag
icke motsätta mig förslaget.
I öfrigt vidhåller jag min förut uttalade åsigt i denna fråga.
Herr Hess le: Jag anhåller att få instämma med dem, som yrkat
obetingadt godkännande af denna punkt. Ingen kan bättre än jag känna,
huru tung bördan är af rustnings- och roteringsskyldigheten, men jag
anser likväl, att det skulle innebära ett misstroende till Kamrarnes in¬
flytande på lagstiftningen, om man skulle intaga en förändring derutinnan
såsom ett vilkor i ett ämne af sådan vigt som detta, der Svenska Nationen
bör stå som en man för att värna landet mot utländsk invasion. Yi stå
här, mine Herrar, till svars icke blott för samtid och efterverld, utan för
våra egna samveten. Jag anser derföre, att oss icke är tillåtet att be¬
tinga. några vilkor för den skyldighet, som här blifvit föreslagen, och jag
godkänner, för min del, Utskottets förslag utan något tillägg.
. ... ^err Adlig ren: Den första riksdagen efter det nya statsskickets
införande närmar sig sitt slut. Må vi, innan den åtskiljes, innan vi åter¬
vända till våra hem, med enighet afgöra nu afhandlade vigtiga fråga på
ett sätt, som må öfvertyga andra nationer och de despotiska herrskare, för
hvilka vår frihet är en nagel i ögat, att vi, om och när vår sjelfständig¬
het hotas, ämna strida till det. yttersta, samt att vi för sådant ändamål,
genom allmänna värnepligtens införande, i hvarje vapenför man ega en
fosterlandets försvarare.
• min . öfvertygelse bjuder nödvändighet och omtanke för vårt
sjelfbestånd obetingadt antagande af ett allmänt nationalförsvar, grundadt
på allmän värnepligt, såvida ej, om och när strid med mägtig fiende stun¬
dar, detta Svenska b olk, hvilket tillförene äfven under motgångens dagar
lefvat som . en hjelte, skall kufvas och do som en slaf.
För bifall till Utskottets förslag i denna punkt hafva förut några talare
sig yttrat och anfört skal, hvilka jag för min del anser behjertansvärda;
hvadan ock jag yrkar bifall till punkten utan något tillägg eller förändring.
Herr A. A. Anderson: Jag vill endast tillkännagifva, att jag för¬
enar mig med Grefve Posse och Herr C. A. Larsson.
Herr Medin: Jag kan försäkra ledamöterne i Andra Kammaren,
att jag är lika varm vän till fosterlandets försvar som någon annan. Men
om jag likväl är litet betänksam att antaga Utskottets förslag utan någon
begränsning, .bör detta. icke väcka någon förundran, då jag representerar
en oi t, som ar af roteringsskyldigheten hårdt betungad. Jag kan derföre
icke annat än sluta mig till dem hvilka förenat sig om det förslag, som
Hen Sven Nilsson framlagt och hvilket jag här håller i min hand, dock
med det amendement, som Herr C. A. Larsson afgifvit.
Herr Rosenberg afstod från ordet, med förklarande att han instämde
med Herr Sven Nilsson.
601
Den 7 Maj.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen framställde
propositioner dels på bifall till Utskottets förslag i oförändradt skick och
dels på bifall dertill, med den förändring deri som Herr Sven Nilsson
under öfverläggningen föreslagit. Båda dessa propositioner besvarades
med ja och nej, och då derjemte begärdes votering, uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:
Den, som bifaller, i oförändradt skick, hvad Särskilda Utskottet för
frågor rörande försvarsverkets ordnande i dess Utlåtande N:o 4 hemställt
i afseende på nionde punkten af samma Utskotts Utlåtande N:o 2,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med godkännande af momenten b och c
Utskottets förevarande förslag, beslutat, att mom. a skall erhålla följande
förändrade lydelse:
“att, sedan frågan om den i tredje punkten omförmälda lindring
eller aflösning af rote- ock rusthållares besvär blifvit afgjord, är hvarje
Svensk man värnpligtig från och med året näst efter det han fyllt tjugu
år till och med det år, då han uppnår femtio års ålder, och i sådan egen¬
skap skyldig att deltaga i fäderneslandets försvar, samt att, utan rätt till
friköp eller lega, underkasta sig den derför erforderliga öfning. “
Omröstningen, i vanlig ordning anställd, utföll med 46 ja emot 119
nej; i följd hvaraf Kammaren beslutat i enlighet med Herr Sven Nilssons
i kontrapropositionen intagna förslag.
Utskottets hemställanden rörande punkterna 10, 11 och 17 biföllos.
'Punkten 19.
Härvid yttrade
Herr C. A. Larsson: Jag tror, att samma vilkor, som blifvit
tillagdt i en föregående punkt, har sin tillämpning äfven på denna. Det
förutsätter, att besparingar böra ega rum i och för indelta arméen, innan
landet belastas med så betydliga utgifter, som komma att erfordras till de
utsträckta exercisöfningar, som Utskottet påyrkat såväl i sitt förra Be¬
tänkande som i detta. Jag vill derföre antaga denna punkt endast under
samma förutsättning som vid nionde punkten, så att följaktligen den
nittonde punkten kommer att lyda sålunda: “att, då den i nionde punk¬
ten antagna allmänna värnepligten träder i verkställighet, beväringen
skall första året öfvas j 10, det andra i 30 och det tredje i 20 dagar etc.
Herr Rosenberg: Jag tycker, att denna punkt går allt för myc¬
ket in i smådetaljer. Jag kan icke inse, hvarföre i ett principbetänkande
skall intagas sådant, som först ifrågakommer, då sjelfva saken skall regle¬
menteras, och jag tror derföre, att man kan rent af afslå denna punkt.
För min del yrkar jag afslag.
602
Don 7 Maj.
Herr von Troil: Jag tager mig friheten fästa uppmärksamheten uppå,
att denna punkt endast utgör en utveckling, ett förfullständigande af en
efterföljande punkt, som Kammaren redan antagit, eller den tolfte; att det
är af yttersta vigt, att Kammaren tydligt och klart beslutar sig för en
beväringsexercis, som är utsträckt till 60 dygn, fördelade på 3 år; samt
att denna beväringsexercis omöjligen kan göras mera begränsad, än här
blifvit föreslaget. Jag tillstyrker derföre bifall till Betänkandet i denna del.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: Jag tror, att många af oss,
som voterade för bifall till det af Herr Sven Nilsson formulerade tillägget
till nionde punkten, gjorde det under förutsättning, att den arméorgani¬
sation, som blifvit framlagd i Betänkandet, skulle af Kammaren antagas,
om Herr Sven Nilssons förslag gick igenom. I öfrig! föreställer jag mig,
att. man icke behöfver göra det tillägg, som Herr C. A. Larsson yrkat,
emedan jag anser, att uttalandet af enahanda förutsättning vid nionde
punkten gäller äfven för de efterföljande. Skulle man emellertid ovilkor¬
ligen vilja hafva detta tillägg, skall jag icke sätta mig deremot, om blott
punkten blir antagen. Deremot hemställer jag till Herr Rosenberg, om
han icke skulle vilja afstå från sitt yrkande om afslag, på det att vi må
visa oss med ett öfvervägande flertal instämma i detta vackra förslag till
arméorganisation, som blifvit af Utskottet afgifvet och till största delen
godkänclt af Kammaren. Jag tror, att det vackraste minne, som Kamma¬
ren kunde efterlemna af sina förhandlingar vid denna riksdag, vore, om
Kammaren bifölle denna punkt, ty den är en af slutstenarne i förslaget.
Faller den bort, är förslaget derigenom rubbad t i sitt sammanhang. Dess¬
utom synes det mig, som skulle förslaget utan fara kunna af hvar och en
godkännas, äfven om man hyser betänkligheter eller vill göra modifikatio¬
ner, ty det är i allt fall icke något definitivt förslag. Jag skulle derföre
högeligen önska, att man icke ville göra någon svårighet i denna punkt,
utan må vi förena oss, under den mer eller mindre bestämdt uttalade
förutsättning som förekommer i en föregående punkt, om att antaga den
nu föreliggande, hvilket jag tillstyrker.
Herr Hierta: Jag tror, för min del, att Kammaren gifvit bevis på
en ganska vacker sinnesstämning genom antagande af den punkt, som ny¬
ligen varit ganska mycket omtvistad, hvilken betänklighet man än må
hysa mot ett tillägg, som skiljer beslutet från Första Kammarens. Men
jag tager mig friheten hemställa, om det kan vara alldeles nödvändigt, att
Kammaren nu beslutar öfver nittonde punkten. Jag föreställer mig, att,
då hos Regeringen begäres ett mera utarbetadt förslag, kommer Regerin¬
gen, efter öfvervägande af frågan, huru lång öfningstid må erfordras, i
alla händelser att göra Proposition till Riksdagen. Men egentliga anled¬
ningen, hvarföre jag tillåtit mig väcka fråga, om det må vara nödvändigt
att nu fatta beslut i detta hänseende, är, att det är väl bekant, att en
af de största betänkligheter, som mot förslaget mott från en mängd re¬
presentanters sida, varit den tunga, som de ansett ligga i den långa öf-
ningstiden. Detta var äfven förhållandet, då Regeringen vid 1862 års
riksdag gjorde framställning om den dubbla beväringsexercisen eller att
två klasser af beväringen skulle öfvas hvarje år i stället för en, och som
603
Den 7 Haj.
d:l mötte allmänt ogillande hos hedervärda Bonde-Ståndet. Kändt är
också, hvilken stor meningsskiljaktighet som egt rum i atseende å frågan
om, huru mycket öfning erfordrades under fredstid för att sätta de för-
svarsskyldige i stånd att värna landets sjelfständighet. Jag tior, för min
del, icke, att denna fråga är så alldeles afgjord, oaktadt man mycket val
kan antaga, att öfningstiden behöfver utsträckas längre än den är för
närvarande. Men att antaga ett bestämdt antal dagar kan jag icke finna
vara af nöden för att åstadkomma ett försvar, då i allt tall, sedan Rege¬
ringen kommit med en framtida Proposition i ämnet, dess verkställande
beror af en blifvande Riksdags åtgärd. Och då sjelfva frågan om al -
manna värnepligten eller nationalbeväpningens antagande i allt fall, enligt
min åsigt, kommer att allt mer göra sig gällande hos nationen, kan jag
icke se någon fara, om man icke nu fattar ett definitivt beslut. Hulvucl-
saken är iu redan afgjord, då man beslutat, för det första att hvarje
Svensk man skall vara värnpligtig från fyllda 20 till 50 års ålder, och
för det andra att beväringsskyldigheten skall ega rum under de forsta
sex åren, och deltagande i landstonnen under den återstående ticlen. rlai-
uti ligger grunden för hela organisationen. Jag tager mig friheten —
ehuru jag icke enskild! talat med någon ledamot af Kammaren och således
icke vet, hvad värde min åsigt eger — friheten hemställa, att proposition
må framställas derå, att Kammaren icke fattar särskildt beslut öfver den
nu föredragna nittonde punkten. Jag finner, att detta strider mot Herr
vice Talmannens med mycken värme uttalade mening, och jag skall icke
vara envis, om jag får höra någon vederlägga de skäl, jag anfört, men jag
tror emellertid, att det icke kan skada, att denna fråga något öfverväges.
Herr Svenséu: Redan förra gången, då denna punkt förevar till
pröfning, fastade jag uppmärksamheten derpå, att genom Utskottets för¬
slag i denna del de frivilliga skarpskyttekorpserna i mm tanke bhivit på
ett synnerligen stjufmoderligt sätt behandlade. Jag är fortfarande a
samma åsigt. Jag har trott och jag tror, att det frivilliga national¬
försvaret vore ett bland de bästa försvar, som vi for framtiden kunde
hafva att påräkna. Nu påstår man här, att det tvärtom ar det tvungna
försvaret, som framför allt måste utvidgas. Men då man känner national-
lynnet, vet man ock, att eu nödtvungen förpligtelse icke så lätt tullgores,
som den medborgaren frivilligt iklädt sig. Så förhåller det sig äfven med
skarpskytterörelseu. Den, som går m som medlem al en skarpskytte¬
förening och af fri vilja deltager i dess vapenöfnmgar, ar ock beredd att
med gladt mod träda i ledet, för att, värna fosterjorden. Jag tror der¬
före, att man gör orätt åt dessa föreningar, om man icke framhåller dem
något mera, än här skett. Vid eu föregående behandling al denna fråga
föreslog jag, att skarpskytt, som hlifvit approberad, borde befrias både
från första och andra årets beväringsexercis. Jag kan nemligen icke inse
nödvändigheten för en skicklig skarpskytt att använda 40 dagars tid till
vissa praktiska öfningar, som äro användbara blott _ under kriget. ag
anser, att skarpskyttarne företrädesvis höra utbildas i skjutfardig le oc
måhända äfven i bajonettfäktning, men fot öfriga öfningar lika val kunna
inhemtas i hemmet' under ledning af skicklige instruktörer, hor den hän¬
delse Kammaren skulle godkänna ifrågavarande punkt, önskar jag således
604
Den
Maj.
anJ.™: % forancln>ig, att efter ordet: 11första“ insättas orden: “och
frivol- ’ ?ä momeniet erhåller denna lyeelse: “att approberad
frwtUtg, skarpskytt befrias från första och andra årets öfning- etc. Jas
J.n!g bpbo^va S£*'rskildt fästa uppmärksamhet en vid denna redak-
£SetUvn”rS’ f°r aitfcnmari Ska11 finna> att deu bör föranleda dertill, att
flertalet ynglingar skulle komma att inträda i skarpskytteledet Deraf
skulle åter närmast _ följden blifva den, att icke obetydliga kostnader för
å dettaSförslågranC 6 1 VapeE kUnde besparas' JaS anhåller om proposition
i i ,ferf..Hec!lund; Det ar verkligen icke någon likgiltig sak, att dessa
?amraTen aatagaS- Vi mä “ oss- här
?SL p\j‘>’00° dagsverken. Det är således ingen småsak, som är
bitter Pllf Dnf+de PUnkter’ *°m i framtiden torde blifva föremål för de-
atei cllei kontroverser emellan Representationen och Regeringen, är just
frågan om ofnmgsdagarne. Om vi vilja, att Regeringen^kalffrkmliga
ett bestämdt orgamsationsförslag, måste vi derföre uttala oss om öfning.
utöfver6vfiZ er hV8 ketT V1 Yllj!l ätaga oss’ men äfven såsom ett, hvar-
Det första gJ • dag V'01’’ att Utskottet väl afpassat öfningstiden.
enlLt Ufskottt r i Sen bfta“d tlU 10 dagar, och derunder skulle,
rin4mfitif vä f°‘faS’, aPProberad skarpskytt vara befriad från bevä-
rinösmotet. Vid andra året, då den organiserade arméen — beväringen
^br“r mi0tes’ no, dt svärare att derifrån permittera skarp-
väcktes från-? '111 dful altld 11 hora den organiserade arméen. Annars
game hSemnt0miUt?°uet’ atit dispeusera dera under de första 15 da-
öfniSarne TW ^ S»l\ 6 ""-m de andra 15 dagarne inträda i sam-
orningarne. Det ar nästan omöjligt att befria dem från dessa. Men nå
SS 7lUtJag USla äsigt’ att- om en sådan organisation kom-
““ fr tö u ° lUnftlden bhr ullt tillräcklig icke blott för eu beväring
Detta" är icke mbl sb,t-1" ^ f°1’ en- bevaring oberoende af sådan,
del mä * anledningen hvarföre jag önskar, att förslaget i denna
mt hJn ZT- "t Ja? ber att fa frhuna händelsevis har jag för
af°det Schwöt t 1 dea plan: S0In nyhgen blifvit uppgjord till ombildning
åt det bchweitziska nationalförsvaret och der man velat förebygga felen af
dagar 01 ^ainlf1118^101^"’ man, tänkt sig öfllingarne för arméen till 60
fag ,,..ä alldeles som har — ehuru dervid likväl bör bemärkas att na
tionalforsvaret icke är tyngdt åt någon stående armé. Jag tror ätt Kam
r;i;™( ,,kIUfä",,a.ri,!Kl “e“lel med (tat tida»; »,I fjjivjr föreslå™,
SSÄ ™,r rf* int,l0S '””“6° -under samma f%ui
sanning, som i fråga om punkten ,9“.
besynnerligt 61tf n! ? h .Malm°bus län: Det bar förefallit en talare
esynnerlibt, alt Utskottet har ingått ~så mycket i detalj. För min del
anser jag dock, att detta är sjelfva bufvudpunkten i förslaget, kronan på
Itt \i'kliigSerr de ,näS°n meaimg 1 de vackra fraserna och önskar man
fisvai tff SS Tr,^ar Vä ocliSå nödvändigt, att detta national-
till'mi < !§t gt ordaadt- hluru kan man tänka på att uppgöra plan
de värneSalf°rSTr Pf p?pperet utan att intaga några bestämmelsefom
val uephötiges öfvande i vapen. Detta vore ju detsamma, som att
605
Den 7 Maj.
skicka de stackars ynglingar^ såsom en fårskock emot fiendens bättre
öfvade trupper. Derföre måste Riksdagen, då den vill verkligt national¬
försvar, också vilja verklig öfning, och jag biträder fördenskull förslaget,
sådant det är, utan förändring.
Herr Rosenberg: Jag har ingalunda blifvit öfvertygad af den
siste talaren om origtigheten af min uppfattning, men då jag icke brukar
vara envis, vill jag icke längre hålla på min särskilda mening i detta fall,
utan får jag tillkännagifva att jag derifrån afstår.
Herr Ridderstad: Jag ber att få uttrycka min tillfredsställelse
öfver Herr Per Nilssons yttrande. Det är icke nog att ega tusental i le¬
det, icke nog med att hafva ordnade divisioner, ordnade bataljoner; sol¬
daten måste också känna, huru han skall röra sig och framför allt veta
att använda sina vapen. Lika med den värde talaren tror äfven jag, att
den egentliga slutstenen i förslaget är detta stadgande och att det bör
vara klart och bestämdt. Jag anser ock, att Regeringen behöfver erhålla
otvetydig visshet om Representationens tankar i detta hänseende, ty just
de många meningar, som uttalat sig emot en mera utsträckt öfningstid,
skulle eljest lätt kunna göra Regeringen tveksam att taga ut steget. Jag
ber att härvid få nämna, att i utlandet sex månaders ständig exercis an¬
ses nödvändig för att kunna insätta infanterisoldaten i ledet och tio må¬
nader lör kavalleriet. Nu har här blifvit föreslaget icke mera än 10 da¬
gars öfning första året — och beväringen har dertill meclgifvits att vid
exercisen begagna egna kläder, då den likväl tilldelas underhåll eller kon¬
tant aflöning af Staten; det andra året 30 dagar, hvarunder den egentliga
rekrytbildningen bör försiggå och 20 dagar det tredje, hvarefter bevärin¬
gen anses mogen till samöfning med stammen. Detta gör inalles 60 da¬
gar, fördelade på 3 år, och hvar och en, som har något begrepp om
soldatyrket, måste medgifva, att detta icke är för mycket. För hvilken
sker för öfrigt uppoffringen? Visserligen för landet, men dock i andra
rummet för beväringen sjelf, att den verkligen må kunna med trygghet
och tillit till sina gevär kasta sig in i eu mördande batalj. Om soldaten
icke går dit med fullt förtroende, att han kan uppfylla sin pligt, huru
lätt skall han icke då slås ned! Hvem har väl glömt landtvärnets olyck¬
liga öde 1808. Måtte vi för framtiden förebygga de olyckor, som en
bristande öfning för med sig och må vi derföre alla endrägtigt antaga
detta iörslag.
Man har talat om skarpskytterörelsen. Regeringen eller rättare Ut¬
skottet har icke underlåtit att fästa afseende derå. Också är det med
stöd deraf samt under förutsättning, att de frivilliga vapenöfningarne fort¬
farande skulle bibehållas, som Utskottet trott, att beväringen skall kunna
öfvas på den jemförelsevis korta tiden af 60 dagar. Jag yrkar bifall.
Herr John Ericson: Äfven jag har, i likhet med åtskillige talare,
varit af den åsigt, att Utskottet i flera fäll gått alltför detaljerad! till
väga. Men hvad föreliggande punkt vidkommer, är det gifvet, att Ut¬
skottet måste handla med öppenhet och för Riksdagen tydligt och klart
gifva till känna, huru Utskottet tänkt sig, att öfningarne borde ställas, på
606 Den 7 Maj.
det att icke någon må gorå sig den föreställningen, att den nuvarande
öfningstiden vore tillräcklig, likasom å andra sidan att inga öfverdrifna
farhågor må göra sig gällande för en ännu längre utsträckt öfning, då
man hade all anledning antaga, att förslagets motståndare skulle söka
misskreditera Utskottets förslag genom att framställa som skrämskott
mångåriga och långvariga öfningar såsom en gifven följd af den nya orga¬
nisationen. Och att den öfningstid, som Utskottet föreslagit för bevärin-
gen, efter den nya organisation som arméen kommer att erhålla, blir nöd¬
vändig, torde icke kunna bestridas. Om beväringens öfning under 30
dygn förut kunnat vara något så när tillräcklig, inträder hädanefter ett
annat förhållande, då arméen, enligt Kammarens beslut, kommer att högst
betydligt utvidgas och dess hufvudbeståndsdel nu blir beväringen och icke,
såsom hittills, stammen. — Denna blir eu försvinnande del i den större
arméen, och jag tror, att, om vår beväring så öfvas som Utskottet före¬
slagit, ifrarne och vännerna af en armé, ställd på folkbeväpning, skola
snart kunna bevisa stammens obehöflighet, men hvilket utan eu utsträckt
öfning för beväringen icke blir möjligt.
Det vilkor, som Herr G. A. Larsson velat hafva fästadt äfven vid
denna punkt, anser jag vara obehöflig!, ehuru jag medgifver, att detsamma,
likasom vid nionde punkten, kan vara oskadlig!; men då man 'redan
tvenne gånger i föregående punkter uttalat, huru man vill att arméen
skall organiseras, synes det mig vara onödigt att ånyo upprepa det.
Äfven i dag har här klandrats inom. ä) af denna punkt, der
Utskottet tillstyrkt befrielse för approberad frivillig skarpskytt endast
från första _ årets öfning. Med anledning häraf får jag förklara, att
jag, för min del, varit alldeles emot någon befrielse. Jag hyser all
aktning för och jag vill lemna det största erkännande åt den fosterlands¬
känsla, som varit upphofvet till den frivilliga skarpsky tf erörelsen i vårt
land. Långt ifrån att vilja förqväfva den, önskar jag af allt mitt hjerta,
att den må bestå och utveckla sig allt mera. Men med en förändrad or¬
ganisation och en större armé inträder ett annat förhållande. Då behöf-
ves ett ökadt antal befäl, och Kammaren har vid ett föregående tillfälle
godkänt Utskottets förslag att, bland andra åtgärder, använda såsom res-
surser för befäl de mera intelligenta medlemmarne af beväringen.
Men det är _ på tågligt, att, dä en person skall utbildas till befäl, hans öf¬
ning . från första stund måste ledas på annat sätt och gifvas en annan
rigtning, än den behöfver, som endast skall danas att blifva eu god sol¬
dat. Militärbefälet, som skall gifva honom denna utbildning, måste hafva
honom om hand så tidigt som möjligt. Om man under två års tid, såsom
en talare här föreslagit, skulle undandraga en sådan värnepligtig militär¬
befälets ledning och öfverlemna honom åt de öfningar, som kunna med¬
delas vid skarpskyttefördelningarne, sä faller af sig sjelf, att hans daning
till befäl blir omöjlig. Jag ber er, mine Herrar, att icke endast fästa
er vid förhållandena inom de större skarpskyttekårerna — såsom de i
Stockholm och Göteborg — emedan vid dem tillfälle i viss grad kan gif¬
vas till öfningar, lämpliga för bildande af befäl. Men det är icke så på
landet; och jag säger rent ut, att jag befarar, att på landet en så långt
utsträckt befrielse från beväringsöfningarne skulle bidraga till bildande af
nya skarpskytteföreningar endast för att gifva personer tillfälle att, genom
Den 7 Maj.
607
begagnande af detta kryphål, komma undan två års exercis. Ett dylikt
förfarande ligger dock icke i det allmännas intresse, ty de, som skulle
begagna detta sätt att slippa ifrån vapenöfningarne med beväringen, ut¬
göra antagligen just de element, som behöfdes för att erhålla dugliga äm¬
nen till befäl.
Af dessa skäl tillstyrker jag eder, mine Herrar, att antaga punkten
otörändrad.
Herr von T r o i 1: Då jag är af många talare förekommen i fråga
om förklaring eller besvarande af de mot denna punkt rigtade anmärk¬
ningar, vill jag blott fästa uppmärksamhet derå, att förevarande punkt
är, så att säga, hufvudknuten i hela förslaget, och det är derföre af yt¬
tersta vigt, att Kammaren bifaller densamma, så framt man önskar, att
Regeringen skall fästa något afseende vid den skrifvelse om försvarsver¬
kets ordnande Riksdagen kommer att aflåta, och särskilt vid det till
nionde punkten gjorda tillägg angående förändring af indelningsverket.
Om nittonde punkten ej bifalles, så saknar ju Regeringen det vigtigaste stö¬
det för att vidtaga förändringar i landtförsvarets organisation. Jag hem¬
ställer till Herr C. A. Larsson, huruvida det kan vara ett verkligt behof
att antaga det af honom föreslagna tillägget, då syftemålet dermed är i
nionde punkten uttaladt och tillräckligt antydt i tredje punkten af för¬
slaget. Jag tror, att det är nödvändigt att godkänna den nittonde punkten
oförändrad och anhåller, att Herr Talmannen derå behagade framställa
proposition.
Herr Carl Ifvarsson: I afseende på Herr Larssons förslag vill
jag blott nämna, att jag anser hela förslaget om värnepligtens utsträc¬
kande vara ett sammanhängande helt, så att det ena är beroende af det
andra. Protokollen i frågan vittna också tydligen, att, om det ena för¬
faller, det andra får göra samma resa, och detta öppna uttalande har just
skett i ändamål att betänkligheter icke måtte uppstå.
Beträffande sjellva frågan om öfningstiderna, så vill jag nämna, att
jag helst sett, att de varit kortare; men då jag hört sakkunnige personer
uttala den mening, att öfningstiderna måste utsträckas, om ändamålet skall
vinnas, så låter jag min önskan vika för andras bestämda åsigt.
Hvad angår sammandragning af beväringen på mötesplatserna, vore
det önskligt, om Kong!. Maj:t ville föreslå, att beväringen icke mer än det
ena året skulle vara på regementets mötesplats. Många marschdagar
komma nemligen i motsatt fäll att upptaga tiden, och detta är i min
tanke icke till nytta för försvarsväsendet eller öfningarne, så vida icke det
är nödvändigt att ofta hafva beväringen i större truppmassör. Jag skulle
derföre gerna se, att beväringen öfvades första året i hemorten, andra
året kompanivis och tredje året på regementets mötesplats. Jag vågar ej
framställa detta såsom något bestämdt förslag, men uttalar det såsom min
mening i den tro, att kostnaden härför icke skulle blifva på långt när så
stor, som den måste blifva enligt Utskottets förslag. Jag godkänner så¬
ledes nittonde punkten, med den förklaring att utsträckta värnepligten hör
tillsammans med föregående punkter i förslaget, och att, om den ena för-
C08 Den 7 Maj.
faller, också de öfriga böra förfalla eller åtminstone icke i något hänse¬
ende anses bindande.
Herr Ola Lasson: Jag anser, att några betänkligheter att antaga
nu föredragna eller nittonde punkten icke måtte uppstå. Ett gammalt
ordspråk säger, att enighet gifver styrka, och med bifall till denna punkt
kan Svenska Folket säga, att det sammanfogat en kedja, i hvilken län-
karne ej så lätt springa sönder. Man vet derigenom, att man har ett för¬
svar. Vi böra vara enige och göra allt för att försvara oss. Man sätter
icke då förgäfves tillit till det Svenska Folket, som i farans stund skall
med glädje offra sina lif för att försvara sitt fosterland. Jag yrkar bifall
till punkten i oförändradt skick.
Herr Meijerberg: Ingen fråga under Riksdagen har mera intres¬
serat mig an den om vårt försvarsverks ordnande, ehuru jag derom icke
förut yttrat mig. Mycket har jag af Utskottets framställda förslag gillat,
men i alla delar har jag ej kunnat instämma i Utskottets åsigter. Jag
har alltid tänkt att rösta för sådana förslag, som i det närmaste öfver¬
ensstämma med försvarsverkets organisation i Schweitz.
Med anledning af en talares yttrande om vårt skarpskytteväsende vill
jag, som anser mig hafva en viss rättighet att derom uttala en mening,
säga några ord. Talaren har redan velat framhålla den åsigt, att skarp¬
skytt bör vinna befrielse från två års beväringsexercis.
Jag tror mig kunna uttrycka en åsigt, som delas af de flesta skarp¬
skyttar, eller att dessa icke böra betraktas från annan synpunkt, än att de
äro ett uttryck af en varm fosterlandskänsla; att skarpskyttarne icke haft
annan afsigt än den att motarbeta en nationens försoffning, som varit
följden af en långvarig fred och stor materiel utveckling, samt att bereda
vägen till eu allmän nationalbeväpning och bildande af en landstorm.
Då nu en landstorm förekommer i Utskottets förslag och man för öfrigt
vidtager erforderliga åtgärder till försvarsverkets organisation, som gör
skarpskyttarne öfverflödiga, hemställer jag, om skäl verkligen förefinnes
att tala om befrielse för skarpskytt att fullgöra beväringstjenst. Bifalles
nittonde punkten, så behöfvas skarpskyttar icke vidare, ty vi blifva då skarp¬
skyttar allesamman. Bäst är att lemna ett odeladt bilall till denna
punkt.
Herr Friherre Gripenstedt: Att ingå i några vidlyftigare motiver
för att visa behofvet af den i nittonde punkten föreslagna utsträckning af
beväringsexercisens förlängande, är icke min mening; men då jag yttrat
mig öfver åtskilliga andra frågor rörande försvarsverkets ordnande, ber
jag att äfven rörande den nu föredragna punkten få anföra några ord.
Hvar och eu vet, att ett lands försvar hufvudsakligen beror på arméens or¬
ganisation, på dess materiel och på dess öfning. Denna punkt är alltså en
bland de vigtigaste i Utskottets förslag. Ingen talare, som här uppträda liar
också vågat taga på sitt ansvar att påstå, att beväringsöfningarnes utsträckning
vore obehöflig, och jag hemställer då, huruvida det vid sådant förhållande
kan vara rätt att undanskjuta denna vigtiga fråga. Jag kan ej annat än
på
609
Den 7 Maj.
på det lifiigaste tillstyrka Kammaren att lemna ett obetingadt bifall till
nittonde punkten. Det är visserligen sann!, såsom min granne behagat
yttra, att beväringsexercisens förlängande till 60 dygn är en ökad tunga,
som icke kan vara angenäm för folket; men det har mer än en gång blif¬
va sagd t och det kan ej för ofta upprepas, att om man vill njuta för¬
delen af att tillhöra ett fritt, sjelfständigt och civiliserad t samhälle, så, är
det också nödvändigt att man underkastar sig de uppoffringar, som der¬
med äro förbundna, och hit hör i främsta rummet att betrygga sitt
försvar.
Jag yrkar bifall till punkten.
Herr C. A. Larsson: Då jag på sätt och vis gifvit anledning till
den förevarande diskussionen, vill jag fästa uppmärksamhet derå, att jag
icke hört någon som besoridt, att frågan om beväringsexercisens förlän¬
gande hör tillsammans med andra frågor om försvarsverkets ordnande.
Då nionde punkten förevar till behandling, formuleråSe jag ej mitt för¬
slag så, att det kunde inverka på den nittonde punkten. Jag vill emel¬
lertid icke rifva sönder något beslut, hvadan jag föreslår, att ingressen i
nittonde punkten må erhålla denna lydelse:
Med anledning al hvad ofvan blifvit anfördt, far Utskottet således
tillstyrka, att, då den i nionde punkten antagna allmänna värnepligten trä¬
der i verkställighet,
a) bevaringen första året öfvas 10 dagar, det andra 30 dagar och
det tredje 20 dagar o. s. v.
Herr H i er t a: Då diskussionen om denna punkt till en del fram¬
kallats af min vid diskussionens början gjorda hemställan, anser jag mig
böra tillkännagifva, att jag ej har något emot antagandet af de särskilda
momenten i denna punkt. Närmaste anledningen till min hemställan
var, att vid den debatt, som uppstod då denna punkt förra gången var
under behandling och återremitterades till Utskottet, skiljaktiga meningar
yppades om bestämmelserna i de särskilda momenten under denna punkt.
Jag befarade derföre, att äfven nu samma stridiga meningar skulle , åter
söka gorå sig gällande, och af detta skäl tillät jag mig göra ifrågavarande
hemställan, för att något beslut skulle kunna af Kammaren fattas angå¬
ende hvarje moment särskildt. Under diskussionen har ingen sådan me¬
ningsskiljaktighet uppstått, utan alla som yttrat sig hafva bifallit punk¬
ten i dess helhet, hvilket i sanning är glädjande, hvarföre jag återtager
mitt förut gjorda yrkande; endast önskande att, då frågan härom åter¬
kommer en följande riksdag, samma enighet i åsigter måtte visa sig och
det nu al Utskottet uppgjorda och af Kammaren antagna förslag ej sön-
derrifves.
Herr Sven Nilsson: Äfven jag hyste till eu början den meningen,
att man kunde åtnöjas med en kortare tid för beväringens öfningar än
den i denna punkt nu föreslagna, men af de sakkunnige ledamöternes i
Utskottet upplysningar har jag lunnit mig öfvertygad, att den tid, Ut¬
skottet föreslagit, är den minsta som kan ifrågasättas. Jag har äfven kän¬
nedom om, att i våra grannländer Danmark och Norge öfningstiderna för
Riksd. Prof. 4 Band. 2 Afd. 1867.
39
610
Den 7 Maj.
deras beväring äro tilltagna vida längre än den här ifrågasatta; hvarföre
jag anser mig icke böra motsätta mig bifall till denna punkt. Hvad be¬
träffar det af Herr C. A. Larsson föreslagna tillägg till punkten, tror jag
det icke vara nödvändigt för det af honom dermed afsedda ändamålet, se¬
dan vi i en föregående punkt beslutat, att värnepligten utsträckes från 20
till 50 år först efter det frågan om lindring i ro terings- och rustnings-
tungan blifvit afgjord, och den nya organisationen af landtförsvaret antag¬
ligen icke kan komma till stånd dessförinnan. Dock är ett sådant tillägg
ej utan nytta, emedan det då framgår så mycket tydligare, att Kammaren
bifallit denna punkt under förutsättning af det förenämnda vilkorets upp¬
fyllande. Utan ett sådant tillägg skulle jag i allt fall vilja godkänna
denna punkt, hvilket jag trott mig böra gifva till känna.
o
Herr Ake Andersson: Jag vill endast tillkännagifva, att jag in¬
stämmer med Herr C. A. Larsson.
»
Öfverläggningen förklarades vara slutad. Sedan Herr Talmannen fram¬
ställt proposition på bifall såväl till Utskottets som till Herrar C. A. Lars¬
sons och Svenséns under öfverläggningen afgifna förslag samt dessa pro¬
positioner besvarats med blandade ja och nej, begärdes votering; med
anledning hvaraf, och sedan Kammaren beslutat att till kontraproposition,
mot Utskottets förslag såsom ja-proposition, skulle antagas Herr C. A. Lars¬
sons yrkande, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en voteringsproposition
af följande lydelse:
Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Särskilda Utskottet för
frågor rörande försvarsverkets ordnande i dess Utlåtande N:o 4 hemställt
i afseende på nittonde punkten af samma Utskotts Utlåtande Nio 2,
röstar ja;
Den, det ej vill,
röstar nej;
Vinner nej, har Kammaren, med godkännande af förenämnda nit¬
tonde punkt i öfrigt, beslutat, att dess ingress och första moment skola
erhålla följande förändrade lydelse: “Med anledning af hvad ofvan blifvit
anfördt, får Utskottet' således tillstyrka:
att, då. den i nionde punkten antagna allmänna värnepligten
träder, i verkställighet,
a) beväringen första året öfvas 10 dagar, det andra 30 da¬
gar och det tredje 20 dagar o. s. v.
Omröstningen utvisade, att 79 ledamöter röstat ja och 84 nej; och
hade Kammaren alltså fattat beslut i enlighet med nej-propositionen.
Slutligen blefvo de förslag dem Utskottet framställt rörande punk¬
terna 21 och 22 af Kammaren bifallna.
§ 7.
Föredrogs ånyo Konsitutions-Utskottets Utlåtande N:o 14, angående
väckta motioner om ändring i 57 och 87 §§ Regeringsformen samt 42 §
1 mom. Riksdagsordningen, i fråga om båda Statsmagternas lagstift¬
ningsrätt.
Den 7 Maj.
611
Ordet begärdes af följande ledamöter, som yttrade:
Herr Myrtin: Närmaste anledningen till den i detta ämne »väckta
motion är, såsom Riksdagen bär sig bekant, att vid riksmötets början eu
mängd motioner öfverlemnades till Lag-Utskottet, som ansåg det icke till¬
komma sig att dermed taga befattning. Kamrarne återremitterade likväl till
Lag-Utskottet dessa motioner, deribland derå innefattande frågor som allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet vid de förra riksdagarne haft till behand¬
ling. Då nu grundlagen säger, att till Lag-Utskottet höra frågor och för¬
slag rörande allmän civil-, kriminal- och kyrkolag, och till detta Utskott
blifvit hänvisade motioner af den beskaffenhet, att det fordna Ekonomi¬
utskottet skulle, om det bibehållits, hafva behandlat desamma, hafva Kam¬
rarne genom en dylik återremiss till Lag-Utskottet förklarat sig anse frå¬
gor af si^tberörda beskaffenhet vara att hänföra till dem som angå all¬
män civil-, kriminal- och kyrkolag. Grundlagen innehåller likväl uttryck¬
liga föreskrifter om hvad Lag-Utskottet har att göra, och att utöfver grän¬
serna för dess verksamhets område hänskjuta motioner och förslag, som,
efter hvad allmänt erkännes, rätteligen icke kunna räknas till allmän civil-,
kriminal- och kyrkolag, skulle kunna gifva anledning till förmodan, att
Riksdagen såmedelst ville inskränka Konungens magt att enligt 89 § Rege¬
ringsformen stifta lag i hushållningsmål.
Det är icke min afsigt att ingå i någon granskning af Utskottets mo¬
tivering för min motions afstyrkande, men jag är Utskottet tacksam för
dess historiska utredning af ämnet, särdeles under tiden före 1809. Ut¬
skottet yttrar sid. 11 följande: “Sedermera, då Lag-Utskottet föreslog, att
en lagkommitté af sakkunnige män måtte af Kongl. Maj:t förordnas till
lagens" öfverseende, tillstyrktes, att åt denna skulle öfverlemnas att utreda
och noga bestämma de grunder, hvarefter lagar och författningar kunde,
enligt Regeringsformens §§ 87 och 89 bringas under 2 särskilda klasser.
Lagkommittéen har ock, vid affattande af det förslag till Byggningabalk,
som till allmänhetens granskning öfverlemnades år 1815, sökt i motiverna
uppdraga skilnaden emellan den civila lagstiftning, hvilken Byggninga-
balken hade att upptaga, och den dermed sammanhang egande men utan¬
för densamma stående ekonomiska.
Den förra skulle ej företaga sig att ordna hushållningen annorlunda,
än så vidt det vore nödigt för att vårda den enskildes rätt, och för öf¬
rig! upplystes medelst åtskilliga exempel hvad som borde i Byggninga-
balken införas och hvad som borde i ekonomiska författningar upptagas.
Någon bestämd utredning af denna fråga kom dock ej till stånd, utan var
åt Konungs och Ständers grannlaga iakttagande af hvarderas ömsesidiga
rättigheter öfverlåtet att utveckla frågan “.
Detta är dock ej förhållandet, ty Lagkommittéen utgallrade allthvad
i allmänna lagen förekom, som hörde till den ekonomiska lagstiftningen.
Vidare säger Utskottet: “Med undantag af ett eller annat fall har
ock uti ifrågavarande hänseende sådan samstämmighet emellan Konung
och Riksdag varit rådande, att äfven för framtiden någon på samverkan
dem emellan menligt inverkande tvist i lagstiftningsfrågor ej synes vara att
befara." Det vill med andra ord säga, att frågan fortfarande skatt fin¬
nas olöst och lagstiftningsrätten hvila på samma lösa grunder som hittills,
612
Den 7 Maj.
ett förhållande hvilket synes mig böra på allt möjligt sätt förebyggas un¬
der en lugnare tid. Utskottet bär väl pag. 4 i Utlåtandet antydt en ut¬
väg till irågans lösning, då Utskottet anför, att i Danmark och Norge, der
all lag, så väl civil- och kriminal- som ekonomisk, stiftas af Representa¬
tionen och Konungen gemensamt, konungarne ega mellan Representationens
sammanträden provisoriskt stifta lag, som kan af Representationen vid
nästa sammanträde upphäfvas. Om lämpligheten af denna idé vill jag
icke yttra mig, men Utskottet säger tillika, att härigenom skulle en rubb¬
ning ega rum i ett vigtigt förhållande i vår grundlag, der den ekonomiska
lagstiftningen blifvit öfverlåten åt Konungen såsom en motvigt mot Riksdagens
beskattningsrätt och finansförvaltning.
Sammanhanget mellan Riksdagens beskattningsrätt och Konungens
ekonomiska lagstiftningsrätt är svårt att finna; och om jemkningar härut¬
innan på ena eller andra sidan äro behöfliga, synes man mig ej böra upp¬
skjuta den till kommande tider.
Motionen afsåg äfven att i grundlagen få införd en bestämmelse, huru
och af hvilket Utskott förslag till ändringar i kommunallagarne skulle vid
Riksdagarne beredas. Utskottet säger, att kommunallagar ej kunna hän¬
föras till civillagar. Det må vara sannt; men syftemålet med motionen i
denna del var att en gång få bestämdt huru dylika förslag i formelt hän¬
seende skulle behandlas; och jag föreslog derföre, att de skulle ställas i
samma kathegori som civillagar. Närmaste anledningen härtill var, att, då
vid Riksdagens början, fråga uppstod om hvilket Utskott borde bereda
väckta motioner angående ändringar i kommunallagarne, förekommo flera
skiljaktiga meningar.
En föreslog Konstitutions-Utskottet, en annan ansåg Bevillnings-Utskot-
tet skola dermed taga befattning, och slutligen stadnade Kammaren i det
beslut att Lag-Utskottet skulle bereda dessa frågor. Såsom jag redan an¬
tydt, var frågan om kommunallagarne i min motion vidrörd endast med
afseende å vigten deraf, att deras formela behandling blefve bestämd i
grundlag. Att i sådant syfte göra framställning om återremiss torde vara
utan gagn, då så kort tid af Riksdagen återstår, men å andra sidan torde
Riksdagen böra hålla frågan öppen och ej genom godkännande af Utskot¬
tets Utlåtande binda sig för framtiden; hvarföre jag anhåller, att Kam¬
maren, med förklarande att motionen för närvarande ej till någon åtgärd
föranleder, lägger Utlåtandet till handlingarne.
Herr Staaff: Den siste talaren yrkade, så vidt jag hörde rätt, att
detta Betänkande måtte med ogillande läggas till handlingarne. Skälen
derför kunde jag ej fatta, men jag vill bemöta ett par af hans anmärk¬
ningar emot Utskottets motivering, den ena i fråga om Lagkommittéen,
hvilken Utskottet säger ej kunde åstadkomma någon bestämd utredning
om hvad som borde häntöras till deri allmänna civillagen på ena sidan
och den ekonomiska lagstiftningen på den andra. Detta är sannt. Att
någon sådan gränslinie svårligen kan uppdragas har Utskottet tydli¬
gen visat.
Den andra anmärkningen den ärade talaren gjorde emot Utskottet
både afseende derpå, att Utskottet bort föreslå enahanda bestämmelser som
i dessa frågor äro gällande i Danmark och Norge, nemligen att Konungen
Den 7 Maj.
613
skulle mellan riksdagarne utlärda provisoriska författningar, dem Repre¬
sentationen sedermera égde upphäfva. Något förslag i detta syfte har
motionären icke framställt, hvarföre Utskottet icke egt anledning taga en
dylik fråga under pröfning.
För öfrigt tror jag att Representationens rätt är bäst bevarad deri¬
genom, att den får i hvarje förekommande fall pröfva hvad som tillhör det
ena eller andra lagstiftningsområdet. Jag tillstyrker bifall till Utskottets
Utlåtande.
Herr C. A. Larsson: Jag tror det ingalunda är skäl att, såsom
den värde motionären yrkat, med ogillande lägga detta Utlåtande till hand-
lingarne. Hade motionären sjelf deltagit vid frågans behandling inom Ut¬
skottet och derigenom kommit i tillfälle att göra sig ett rigtigt begrepp
om svårigheterna att bestämma gränslinien mellan de ifrågavarande tvenne
lagstiftningsområdena. skulle han säkert sjelf hafva instämt i det slut, hvar¬
till Utskottet kommit. Det visade sig vara sådana oöfverstigliga hinder
för att i lag bestämma och förutsätta, en sådan gränslinie för alla före¬
kommande fall, och man vågade ej tilltro sig att taga från det ena om¬
rådet och lägga till det andra. Man var nemligen öfvertygad om, att Re¬
presentationen ej vore benägen att eftergifva något af sina rättigheter, lik¬
som man ansåg, att Konungen ej heller skulle vilja afstå från något af sina
prerogativer.
Att nu uppdraga en sådan skilnadslinie, som motionären föreslagit, *
fann Utskottet vid sådant förhållande omöjligt, och den aktade motionären
bör, om han är rättvis, erkänna, att Utskottet egnat hans förslag all den
uppmärksamhet som någonsin kan visas en motion.
Utskottets Utlåtande, som är förestafvadt af nödvändigheten, tror jag,
på nu anförda grunder, böra af Kammaren godkännas, hvarom jag alltså
hemställer.
Herr Björck:
Öfverläggningen var slutad; och Utlåtandet bifölls.
§ 8.
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Utlå¬
tande N:o 1, i fråga om förhöjning i afgiftsrestitutionen vid utförsel af
bränvin till utrikes ort.
Kammaren biföll hvad Utskottet uti detta Utlåtande yttrat och
hemställt.
§ 9.
Föredrogs ånyo men blefvo för andra gången bordlagda följande Ut-
skotts-Betänkanden, Memorial och Utlåtanden, nemligen:
Stats-Utskottets Kris 87—90,
Banko-Utskottets N:is 33 och 34, och
Lag-Utskottets Kris 73 och 74.
614
Den 8 Maj.
§ 10.
Anmäldes och bordlädes första gången:
Bevillnigs-Utskottets Betänkande N:o 25 och
Lag-Utskottets Utlåtanden Näs 75 och 76.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3/i 3 e. m.
In fidem
H. Husberg.
Diisdageu den 8 Maj.
Kl. 12 midd.
§ 1-
Justerades protokollet för den 30 nästlidne April äfvensom protokolls¬
utdrag angående de beslut, hvilka förliden gårdag blifvit af Kammaren
fattade.
§ 2.
Ilen 1 almannen tillkännagaf, att Herr Ludvig Norrby Stenstuga af-
lemnat polett såsom riksdagsombud för Gotlands läns södra domsaga.
Hen horrby, som nu var tillstädes, helsades af Herr Talmannen, och intog
derefter sin plats bland Kammarens ledamöter.
§ 3.
. Sedan Riksdagens båda Kamrar förehaft och godkänt den uti Bevill¬
ning»-Utskottets Memorial N:o 24 föreslagna voteringsproposition för be¬
stämmande af införselstullen å artikeln socker raffineradt, samt oraffineradt
!'re .,m?rkare 1an-..N:0 18 af gällande standard, samt vidare denna dag
blifvit bestämd för att, jemlik! 65 § Riksdagsordningen, rösta öfver de
stridiga beslut, som i denna fråga af Riksdagens båda Kamrar fattats, så
oretop nu, på sätt och med den utgång här nedan omförmäles, denna
—g enll8't nyssberörda voteringsproposition, som hade följande ly-
..,,^en’ .f0™ bifaller Utskottets af Andra Kammaren antagna förslag att
åsätta artikeln socker, raffineradt samt oraffineradt icke mörkare än N:o 18
åt den i verldshandeln gällande Holländska standard, en införselstull af 14
ore per skålpund,
röstar ja;