Den 25 April.
247
N:o 30, angående upphäfvande af stadgandet om hembjudande af till
skatte försålda hospitalshemman, då desamma säljas utom börd;
N:o 31, om tillägg i stadgan för rikets allmänna elementarläroverk; och
N:o 32, angående befrielse för skeppare å inrikes gående fartyg och
båtar att lägga till vid tullstation, belägen utanför destinationsorten.
Af Stats- Utskottet:
N:o 34, i anledning af väckt motion om befrielse från infartspennin-
gar för vissa fartyg.
Äfvensom Riksdagens Kanslis förslag till Riksdagsbeslutet.
N:o 1, ingressen;
N:o 2, §, angående åtgärder för behöfvandes undsättning i miss¬
växtår ;
N:o 3, §, angående verkställd omröstning öfver Högsta Domstolens
ledamöter;
N:o 4, §, angående verkstäldt val af Justitie-ombudsman och hans
suppleant, samt Kommitterade till tryckfrihetens vård;
N:o 5, §, om antagande af en lag, angående efterbildning af konst¬
verk, och
N:o 6, §, angående upphörande af grundräntas utgörande för valk-
och stampverk.
Sammanträdet afslöts kl. 11 e. m.
In fidem
H. Husberg.
Thorsdag^» den 25 April.
Kl. 7 e. m.
§ I-
Justerades protokoll för den 16 i denna månad.
§ 2.
Herr Palmgren erhöll ledighet från riksdagsgöromålen under 8 da¬
gars tid från den 26 dennes.
§ 3.
Herr Lithner erhöll ordet och yttrade: Jag anhåller att få till
protokollet antecknadt, att jag icke deltagit i Kammarens behandling af
Särskilda Utskottets för folkskolelärare-seminariernas ombildning Utlåtande
248
Den 25 April.
N:o 1, äfvensom icke heller i Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1)
Utlåtande Nio 33 om folkundervisningen.
§ 4.
Föredrogs och bordlädes för andra gången:
Första Kammarens protokollsutdrag N:is 195 och 196;
Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 65—67;
Stats-Utskottets Utlåtande Nio 72; samt
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 39.
§ 5.
Till behandling företogs och lades till handlingarne Stats-Utskottets
Memorial N:o 78, i anledning af återförvisning utaf. en punkt i Utskottets
Utlåtande N:o 43, innefattande förslag till de afdelningar i Riksgälds-
kontorets reglemente, som angå styrelsen öfver nämnda verk m. in.
§_6.
Herr Talmannen hemställde och Kammaren godkände, att, sedan de
redan förut tvenne gånger bordlagda ärenden först blifvit afbörda, skulle
dernäst i ordningen till behandhng förekomma Stats-Utskottets i dag för
andra gången bordlagda Utlåtande N:o 72.
§ 7.
Fortsattes behandlingen af Särskilda Utskottets för frågor rörande
försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2, med anledning af väckta mo¬
tioner rörande landtförsvarets ombildning och dertill hörande frågor.
Punkten 5 (sid. 17).
Herr John Ericson: Då denna femte punkt sammanhänger med
den tredje punkten så till vida, att den grundar sig på den af Utskottet
föreslagna organisationen af arméen, men denna tredje punkt är till Ut¬
skottet återremitterad, så får jag äfven yrka återremiss af denna punkt.
Med afseende på. lätt. d i femte punkten, så får jag, då i Utskottets moti¬
vering något utförligare resonnement icke förekommer, upplysa, att Utskot¬
tets mening vant, att kavalleristen är skyldig att tjena till och med sitt
35:te år, men äfven kan bibehållas i tjensten efter att hafva uppnått nyss¬
nämnda ålder. Emellertid yrkar jag återremiss af hela femte punkten.
Herr C. A. Larsson: Hvad det föreslagna stadgandet om den tio¬
åriga, högst femtonåriga tjenstgöringen för den indelte infanteristen angår,
så får jag anmärka, att denna föreskrift kommer att högst väsendtligt
fördyra arméorganisationen. Jag anser derföre, att detta stadgande måtte
utgå, ty soldater kunna ganska lätt vara tjenstbare och fullt duglige till
40 å 50 års ålder. Man bör efter min tanke icke reglementera så minu¬
tiöst och derigenom onödigtvis binda sig, utan låta sådana bestämmelser
bero af omständigheterna. Jag yrkar återremiss af den nu föredragna
punkten.
Den 25 April.
249
Herr Jonas Jonasson från Kronobergs län: Jag anser, att solda¬
ten bör lemnas större frihet i hvad angår hans tjenstetid, och att den
bör bestämmas till minst 6 och högst 25 år. Derigenom uppkommer den
fördel, att den soldat, som ej har lust och fallenhet för tjensten, må kunna
från densamma afgå, då han tjenat i 6 år. Men att för den mer duglige
soldaten, som har lust för tjensten och önskar att af den hafva sitt uppe¬
hälle, inskränka tjenstetiden till 10, högst 15 år, det anser jag icke vara
rätt. Ett sådant stadgande skulle försvåra soldatens framtida bergning
och skulle i följd deraf föranleda, att af honom en dyrare lega skulle for¬
dras. Det skulle i allmänhet blifva svårare att få lämplige personer att
åtaga sig detta yrke, om de visste att de skulle komma att i sina bästa
år afskedas och nödgas lemna det hem de innehaft, för att sedan med
familj komma i nöd och falla fattigvården till last. Jag anser det der¬
före lämpligare, att soldaten lemnas rättighet att tjena, så länge han är
fullt tjenstbar och förmår fullgöra sina skyldigheter, hvilket jag anser
honom kunna till minst fyllda 45 års ålder, såvida han är till helsan
oskadad. Jag yrkar således återremiss.
Herr Me din: Jemte det jag förenar mig om återremiss, får jag
tillkännagifva min åsigt, att Utskottets motivering är origtig, liksom det
slut hvartill Utskottet kommit. Vid 35 års ålder är soldaten ännu fullt
tjenstbar. Vid denna ålder och efter 10 års tjenstetid är hans rekryt¬
bildning längesedan afslutad och han har hunnit blifva van vid soldat¬
yrket. Då vore det väl skada att skilja honom från sin tjenst. Utskot¬
tet säger, att han för att vara fullt arbetsför vid sitt utträdande ur tjen¬
sten, bör afgå derifrån vid den nämnda åldern. Men månne likväl icke
de vanor han förvärfvat under soldattiden kunna komma att göra honom
mindre lämplig till arbetare. Jag anser det bättre, att han får stadna
qvar i tjensten, så länge befälet gillar honom. Jag yrkar återremiss af
den nu förevarande punkten.
Herr Hedengren: Då jag förra gången tog mig friheten att begära
ordet, yttrade jag, att, om ock indelningsverket i sitt närvarande skick
såsom betungande endast en samhällsklass borde upphöra, borde den stå¬
ende och indelta arméen likväl emot billig ersättning af statsmedel fort¬
farande bindas vid de forclna rote- och rusthållen. Jag får i samman¬
hang dermed opponera mig mot, att soldatens tjenstetid inskränkes till
10 å 15 år och en ålder af 35 år. Då härigenom tätare ombyten af sol¬
dater skulle komma att ega rum, blefve ock^ deraf en följd, att rekrytbild¬
ningen skulle blifva dyrare, enär den oftare skulle behöfva förnyas. Vid 40
års ålder är soldaten ännu fullt tjenstbar och har då ernått en seghet, erfa¬
renhet och militärisk ande, att han långt ifrån att stå efter de yngre i
uthållighet i stället då kan vara en verklig ledare och föresyn för de
unge. Jag tror icke, att han genom en mera utsträckt tjenstetid skall i
högre grad efter sitt afskedstagande falla kommunerna till last, tvärtom.
Han skulle nemligen i de flesta fall inträda i äktenskap genast efter sitt
antagande till soldat, då han egde bostad att erbjuda sin hustru, och skulle
sålunda vid afskedet efter 10 års tjenstetid hafva en mängd helt små
minderåriga barn, hvilket då skulle i betydlig mån försvåra hans erhål-
k
250
Den 25 April.
lande af tjenst eller bostad inom församlingen och till följd deraf ofta göra
fattigvårdens mellankomst nödvändig, om han ej skulle lida nöd, helst de
många små barnen ej kunde något bidraga till familjens underhåll. Det
är derföre äfven af detta skäl i min tanke bättre, att han, så länge han
dertill är duglig, får i tjensten qvarstå. Hans barn hinna då att under
tiden växa till, erhålla tjenst och kunna sålunda blifva sina föräldrar he¬
ll)elpliga på ålderdomen. Jag anser derföre, att soldaten må få qvarstå
till minst 40 års ålder och äfven längre, såvida han är vid oförsvagade
krafter. Af dessa skäl yrkar jag återremiss.
Herr Sven Nilsson: Jag vill endast hemställa till samtlige talarne,
om icke, då vi afslagit andra punkten, att stammen skall vara både indelt
och värfvad, och endast beslutat, att en stam skall finnas, om icke, säger
jag, vi kunde återremittera denna förevarande punkten, i stället för att
förspilla tiden med en onödig diskussion.
Många ledamöter hördes häri instämma.
Herr John Ericson: Jag instämmer med Herr Sven Nilsson och
anhåller, att icke Kammaren måtte upptaga tiden med en onödig diskussion.
Herr Peter Andersson: Jemte det jag yrkar återremiss, ber jag
att få tillägga, att jag anser den lefnadsålder, vid hvilken soldaten enligt
Utskottets förslag skulle afgå från tjensten, vara allt för kort tilltagen;
jag tror att den ganska väl kan utsträckas till 40, ja, till och med 45
års ålder. Soldaten bör då ännu kunna vara vid god vigör.
Herr A. von Proschwitz: Jag tror att Kammaren nu bör uttala
sig, om den anser soldaten efter den nya organisationen skall tjena högst
15 år. Staten har hittills pensionerat ålderstigne krigare. Detta kom¬
mer visserligen icke att ske, om det här förevarande förslaget antages,
men jag hemställer, om icke man ändock bör låta de soldater, som så
vilja, och dertill ega duglighet, få qvarstadna i tjenst till 45 års ålder.
Derigenom att Staten undandrager sig pensionera soldaten, betungas kom¬
munen med hans försörjande på ålderdomen.
Ofverläggningen var slutad; och punkten blef till Utskottet återförvisad.
'Punkten 6 (sid. 18).
Herr John Ericson: På samma grund som jag på förra punk¬
terna yrkat återremiss, får jag äfven yrka återremiss på den nu föredragna.
Det heter i momenten a och b, att infanteriets och kavalleriets stam
skall utgöras af så och så många indelta och värfvade. Om indelnings¬
verket skall upphäfvas, så anser jag, att man icke nu genom något besluts
fattande i afseende på de här förevarande siffrorna bör binda sin frihet.
Jag yrkar som sagdt återremiss.
Herr O. B. Olsson: Jag är af den föregående talaren förekommen
och instämmer med honom i yrkandet om återremiss.
Vidare anfördes ej; och punkten återförvisades.
Den 25 April
251
Punkten 7 (sid. 19).
Herr John Ericson: Af samma skäl som vid de föregående
punkterna, får jag yrka återremiss äfven af denna punkt.
Vidare yttrades icke; och punkten blef återförvisad.
Punkten 8 (sid 19).
Herr C. A. Larsson: Med anledning af de beslut, dels om afslag,
dels om återremiss, som af Kammaren fattats beträffande de föregående
punkterna, får jag med afseende på det sammanhang, hvari den nu före¬
varande punkten står till dessa, å densamma yrka afslag.
Herr von Troil: Jag ber att få fästa Kammarens uppmärksamhet
derpå, att det, i det beslut man fattar i denna punkt, är af stor vigt, att
stammens kadrer inrättas så, att de genast kunna inom sig, allt efter be-
hofvet, upptaga 1, 2 eller 3 klasser af beväringen. En af de förnämsta
orsakerna till Danska arméens olycka i det förra kriget var, att man vid
krigets början måste sysselsätta sig med att omorganisera arméen så, att
beväringen skulle kunna deri mottagas. Stammen måste vara så organi¬
serad, att den i hvarje ögonblick är färdig att inom sina kadrer intaga ett
större eller mindre antal beväringsklasser. Denna fråga är af synnerlig
vigt och är antagen af Första Kammaren, som afslagit de föregående punk¬
terna.
Herr John Ericson: Jag instämmer gerna med den föregående
talaren, men då det är svårt för Kammaren att på rak arm diskutera
denna punkt, då de andra punkterna äro återremitterade, så yrkar jag
äfven på denna återremiss.
Öfverläggningen var slutad. Herr G. A. Larsson förklarade, att, se¬
dan återförvisning blifvit begärd, han numera afstod från sitt yrkande på
afslag och blef härefter punkten återförvisad.
Punkten 9 (sid. 21).
Herr Friherre Liljencrantz: Då jag genomläste Utskottets för¬
slag i denna punkt, litt. a och dermed jemförde hvad Utskottet straxt ne¬
danför i sin motivering af denna punkt yttrar, att Utskottet icke ansett
sig ega skäl att framflytta värnepligtsåldern, trodde jag meningen vara att
förhållandet i detta afseende skulle bibehållas vid det gamla. Men vid
närmare granskning finner man att så icke förhåller sig, utan att försla¬
get i litt. a strider emot hvad som i motiveringen säges. Beväringsåldern
har i sj elfva verket i Utskottets förslag blifvit framflyttad ett år. Det heter
nemligen i beväringsförordningen af den 13 November 1860 Art. I, § 1:
“Hvarje Svensk man skall vara skyldig att deltaga i allmänna beväringen
från och med året näst efter det, då han fyllt tjugu år“; i Utskottets
förslag deremot heter det: “att hvarje Svensk man från fyllda 20 år är
skyldig att deltaga i fäderneslandets försvar.11 Enligt Utskottets förslag
252
Den 25 April.
skulle således kunna inträffa, att en person som den 30 April fyller sitt
20:cle år, dagen derpå skulle af- kronobetjent kunna blifva inställd till
krigstjenst. Då det enligt Utskottets yttrande i motiveringen är dess
åsigt, att åldern icke bör framflyttas, så förundrar det mig, att Ut¬
skottets förslag ändock till denna åsigt står i uppenbar motsägelse. Med
den förändring af stadgandet i litt. a, att uttrycket “från fyllda tjugu
åru utbytes mot: “från och med året näst efter det han fyllt 20 äru,
yrkar jag för öfrigt bifall till Utskottets förslag, i denna punkt.
Herr John Ericson: Jag måste erkänna, att den anmärkning,
som blifvit gjord af Friherre Liljencrantz, är vigtig. Utskottets mening
bär icke varit den, hvilken ordalydelsen i litt. a gifver anledning att an¬
taga. En felaktighet i redaktionen af detta moment eger här rum. Jag
får för min del yrka bifall till punkten, med den förändring, hvad litt. a
beträffar, som Friherre Liljencrantz föreslagit.
Herr von Troil: Äfven jag erkänner rigtigheten af Friherre Liljen¬
crantz’ anmärkning och att ett redaktionsfel här blifvit begånget. Det har
varit Utskottets mening att bibehålla det i nuvarande beväringsförordnin-
gen innehållna stadgandet i detta afseende. Jag anser derföre ock, att
uttrycket “från fyllda 20 år“ bör förändras till “från och med året näst
efter det han fyllt 20 år“, och med denna förändring yrkar jag bifall till
den förevarande punkten.
Herr Witt: Jag för min del kan icke tillstyrka Kammaren att an¬
taga Utskottets förslag om en ovilkorlig värnepligt, i den utsträckning
att tillåtelse till friköp eller lega icke skulle ega rum. Jag skall taga mig
friheten att uppläsa det hufvudsakliga af Landtförsvars-kommittéens yttrande
hvad legningsrätten beträffar: “I politiskt afseende lättas beväringsbördan
genom legningsrätten, som är önskvärd äfven för mindre bemedlade, ound¬
gänglige för sin familjs bergning, eller i många andra afseenden egande
fördel af en befrielse. Legningsrätten hushållar med Statens intellektuela
krafter, då det är dem medgifvet, som företrädesvis egna sig åt dessas
odling, att kunna befria sig från en tjenst, som rycker dem derifrån, hvil-
ket medgifvande således sker för Statens, icke för personernas skull. Alla
beväringslagar, äfven den Preussiska, gifva befrielse icke blott åt små och
mindre fysiskt kraftige, hvilket ju redan är ett slags orättvisa, utan äfven
i följd af flera ömmande förhållanden, såsom den äldste af flere föräldra¬
löse, en enkas eller åldrings äldste son, den som har en bror i krigstjenst,
m. in. I Preussen slippa de, som genomgått högre skolklasser, äfvensom
skicklige mekanister, med ett års tjenst i stället för de vanliga tre. Man
kan der äfven köpa sig från vakter, slippa bo i kasern, med flera efter¬
gifter för att lindra beväringstungan. Den absoluta rättvisan och jemn-
likheten finnes således ingenstädes. Ingen beväringslag har likväl så få
undantag som den Svenska. I industrielt afseende är det för eu stat af
stor fördel, att legningsrätten hindrar afbrott i en mängd vigtiga näringar,
och under krig blefve det alldeles nödvändigt att lemna befrielse för ar¬
betare vid krigsfabriker. I militäriskt afseende borde det vara nyttigt för
Staten att genom legorätten kunna uppmuntra till frivillig tjenst, hvilken
Den 25 April.
253
lemnar mera sannolikhet för duglighet än den tvungna; lemnar tillfälle
att längre tid få behålla en duglig karl i tjensten; gifver arméen ofta en
frisk och stark man i ledet i stället för en svag om ock finare bildad/'
Jag finner det visst icke vara skäl att tillåta en friköpning för 100
R:dr Runt, men jag anser det å andra sidan icke politiskt klokt att före¬
skrifva denna ovilkorliga värnepligt. Genom ett sådant stadgande skulle
en mängd svaga och modlösa personer inkomma i arméen, och dessas veka
och modtällda sinnesstämning kan lätt sprida och fortplanta sig till de
andre. Dertill kommer att föreskriften om ovilkorlig värnepligt föranleder
svek och falska betyg af personer, som annars kunde köpa sig frie. Det
är ju utom all fråga bättre, att otjenliga personer äro borta ur arméen. Ge¬
nom att mera bemedlade erhålla rättighet att sätta karl i sitt ställe, kunna
många fattiga stackare komma sig upp. Under sednaste Danska kriget läto
flera dylika personer i Skåne lega sig till krigstjenst och hade deraf en
icke obetydlig fördel; mången gjorde derigenom en ganska god affär. I
alla händelser måtte det väl vara bättre att få till soldater dem som med
lust och glädje egna sig åt krigareyrket. En annan olägenhet är att mot¬
villige personer genom detta stadgande kunna föranledas att emigrera till
Amerika. Det kan hända att icke blott rika personer utan äfven andra
härigenom kunna komma att utflytta till länder, der en sådan tunga icke
finnes.
Herr Nils Larson: Då man tager i betraktande jemväl den 19:de
punkten af Betänkandet, hvilken står i sådant samband med den nu
föredragna, att man icke gerna kan undgå att beröra äfven den först¬
nämnda, på samma gång som man behandlar den sednare, så behöfver man
icke uppställa vidlyftiga beräkningar för att finna, att en arméorganisation,
utförd i enlighet med Utskottets förslag skall blifva ofantligt mycket mera
betungande både för landets befolkning och för statskassan, än enligt det
af Kongl. Maj:ts vid sistförflutne riksdag framställda. För ett folkfattigt
land, som i allt fall måste underkasta sig proportionsvis större ansträng¬
ningar för upprätthållandet af sitt oberoende, än de större och mägtigare
staterna, och som mer än väl behöfver för sina näringar och för uppe¬
hållandet af sitt inre välstånd taga noga vara på all den arbetskraft, det
eger, måste det vara af synnerlig vigt, att försvarsväsendet, utom det att
det på ett tillfredsställande sätt uppfyller sitt ändamål, äfven blir så litet
betungande som möjligt. Det hade derföre varit önskligt, om vid behand¬
lingen af denna maptpåliggande fråga inom Utskottet Kongl. Majrts nyss¬
nämnda förslag något mera beaktats, än som synes hafva skeft. Det
torde vara kändt, att enligt detta blott en fjerdedel af beväringen skulle
under fredstid öfvas. Fem tusen man af hvarje beväringsklass skulle så¬
lunda uttagas för att tillsammans med det indelta och värfvade manska¬
pet bilda arméens stam, som på detta sätt skulle uppbringas till en styrka
af 50,000 man. Men derigenom, att det antal beväringsynglingar, som
sålunda under fredstid skulle underkastas vapenöfning, vore mindre, kunde
åt dem gifvas en mycket större öfning, än den som, om Utskottets förslag
antages, kan ega rum, och kostnaden blir ändå icke hälften så stor som
enligt Utskottets förslag. Enligt Utskottets förslag skulle nemligen 20,000
man, hvartill man räknar hvarje beväringsklass uppgå, öfvas i 60 dagar.
254
Den 25 April.
Detta gör 1,200,000 dagsverken om året. Enligt Kong! Maj:ts förslag
skulle deremot 5,000 man öfvas i 107 dagar, hvilket gör 585,000 dags¬
verken om året. Det finnes således en skilnad af 665,000 dagsverken om
året till fördel för det Kongliga förslaget, och man inser lätt hvad denna
massa af dagsverken, antingen de besparas eller förspillas, hafva att be¬
tyda för vår hufvudnäring, om man besinnar, att vapenöfningarne skola
försiggå under den vackraste och för jordbruksarbetenas bedrifvande
gynnsammaste årstiden. Men icke blott det. Statskassans kostnader för
vapenöfningarne skulle ock komma att ökas i samma förhållande, om Ut¬
skottets förslag antoges. Yore det nu emellertid så, att genom dessa ökade
kostnader försvarsverket blefve i samma grad förbättradt, så vore icke så
mycket att om saken erinra, men jag tager mig friheten uttrycka mitt
stora tvifvel om, att så blir förhållandet. Jag måste hysa förtroende till
Kongl. Maj:ts och dess Regerings insigter i dylika ämnen, och jag kan
dessutom icke förstå annat, än att det skall vara bättre att hafva en min¬
dre, men väl öfvad här färdig att när som helst möta fienden, än att
offra medel och krafter på en till nummertalet större, men för ändamålet,
att vid första uppbrott vara färdig till strid, mindre utbildad trupp; hvil¬
ken åsigt jemväl Utskottet på ett ställe i sitt Betänkande uttalat, ehuru
Utskottet icke velat göra den till godo annorlunda än såsom skäl emot
indelningsverkets ersättande med den utsträckta allmänna värnepligten.
Enligt Kongl. Maj:ts förslag erhåller, såsom förut är nämndt, en fjerdedel
af beväringen 107 dagars öfning, enligt Utskottets, hela beväringsstyrkan
60 dagars. Med den indelta och värfvade arméen på 25,000 man och
25,000 man beväringssoldater, så väl öfvade som Kongl. Maj:t föreslagit,
skulle man få en stam af 50,000 man, som kunde inom sig upptaga de
ö frige, och förhölle sig till hufvudstyrkan som 5 till 9, under det att, enligt
Utskottets förslag, den fullt öfvade stammen, 25,000 man, skulle förhålla
sig till hufvudstyrkan som 2 '/2 till 9. Det tyckes som det väl skulle
vara af vigt att, såsom det Kongl. förslaget innehåller, mer än hälften af
arméen hade en större öfning. Under sistlidne riksdag godkändes med
vissa modifikationer af Sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottet de af
Kongl. Maj:t framställda grunderna för beväringens organisation. Försla¬
get antogs visserligen icke af Ständerna, men det förkastades icke heller.
Ständerna begärde af Kongl. Maj:t en fullständigare utredning af frågan.
Det väsendtligaste inkastet, som gjordes mot det Kongliga förslaget, var
rigtadt mot lottningssystemet. Jag vill icke yttra mig om, huruvida an-
märkningarne i detta afseende kunde vara fullt befogade, men såsom äf¬
ven Kongl. Maj:t åsyftade, skulle man kunna undvika lottningen genom
att göra beväringssoldattjensten så begärlig, att ett tillräckligt antal fri¬
villige erbjödo sig. Derföre var det ock som Kongl. Maj:t föreslagit, att
de beväringsynglingar, som frivilligt såsom så kallade beväringssoldater ville
inträda i arméen, skulle erhålla 50 öre per dag under vapenöfningstiden
och detta höjdes af Utskottet till 1 R:dr om dagen. Äfven en annan ut- •
väg finnes att undvika lottningen, nemligen att uttaga de äldste inom
hvarje årsklass, eu åtgärd som sannolikt på samma gång skulle göra frå¬
gan om beväringsålderns framflyttning mindre påträngande, än den eljest
möjligen kan vara. Då det af alla dessa skäl torde vara nödvändigt, att
Utskottet något närmare tager i öfvervägande det Kongliga förslaget, och
255
Den 25 April.
då jag dessutom instämmer i de åsigter Herr Witt och Friherre Liljen-
crants yttrat beträffande den nu förevarande punkten, så finner jag deri
ytterligare skäl för att yrka återremiss af densamma, hvarpå jag således
vördsammast anhåller om proposition.
Herr Sven Nilsson: Jag vill visserligen, likasom Herr Nils Lar¬
son, återremittera denna nionde punkt, men icke på de af honom anförda
skäl, utan på den grund att den i punkten afhandladé frågan om allmän
värnepligt må ställas i sammanhang med den om indelningsverkets upp¬
häfvande. En talare under gårdagens diskussion nämnde, att knekte-
kontrakten icke kunna upphäfvas utan rote- och rusthållarnes hörande
och medgifvande. Visserligen äro flera knektekontrakt ingångna emellan
af Kongl. Maj:t utsedda ombud och allmogen i orterna; men utaf Kongl.
Maj:ts förut meddelade konfirmation den 5 December 1682 på det äldre
kontraktet med Uppland, Östergötland och flera provinser synes, att detta
kontrakt blifvit afslutadt med allmogens fullmägtige vid då pågående riks¬
dag. Man torde således icke misstaga sig, om man anser dessa kontrakt
ursprungligen grunda sig på af Kongl. Maj:t och Kronan med Riksdagen
fattad t beslut. Om än denna grund, genom aftal med allmogens ombud i
särskilda delar af riket, blifvit olika tillämpad, så är den dock bibehållen
orubbad ända hittills, och dess fortfarande bestånd, genom grundlag, gjord
beroende af Konungens och Riksdagens beslut. Jag tror således Riksdagen
vara berättigad, för sin del, besluta både indelningsverkets upphörande och
en annan mera tidsenlig organisation för vårt försvarsväsende. Men eme¬
dan dessa kontrakt försäkra den jordbrukande allmogen om frihet för
sig och sitt folk för utskrifning, emot åtagande af indelningsverkets tunga,
så anser jag det vara brott mot kontraktens hufvudvilkor, om man, utan
deras upphäfvande, nu beslutar allmän värnepligt, hvilket är detsamma
som att utskrifva derifrån frikallade män med ett enda penndrag. Konung
Carl XII, som med sina utskrifningar så hårdt blottade landet på folk,
ansåg sig dervid bunden af knektekontrakten, hvarföre landshöfdingame
fingo upprätta rullor på alla, som kunde komma i fråga till utskrifning
“och icke bodde på sådana hemman, som bulrogo till den indelta härens
underhåll.“ Lagligen har man icke mera rätt att nu verkställa utskrifning
på sådana hemman. Jag anser således, att den allmänna värnepligten
icke bör införas förr, än knektekontrakten blifvit å ömse sidor upn-
häfda.
Herr Witt har talat om modlöshet hos någon värnepligtig m. m., och
att man fördenskull borde medgifva friköpandet. Jag hänvisar denne ta¬
lare till motiverna för Utskottets förslag. Hvar och en bör naturligtvis
vara skyldig att försvara sitt fädernesland, och ingen må derifrån kunna
friköpa sig. Icke bör det bero på en offentlig myndighet att säga, hvilka.
som skola våga lif och blod för fosterlandet, ty hvars och ens blod bör
till dess försvar tagas i lika anspråk.
Den siste talaren hade bort veta, med hvilka känslor Kongl. Maj:ts
förslag om organisation af landtförsvaret sistlidne riksdag mottogs i Bonde-
Ståndet, helst som han i Ståndet innehade talmansplatsen. Han borde ej
heller vara okunnig derom, att i hela landet uttalades en allmän ovilja
256
Den 25 April.
mot berörda förslag. Oafsedt andra skäl kunde Utskottet derföre icke
gerna nu framkomma med ett förslag i det af Kongl. Maj:t uttalade syftet.
Jag yrkar återremiss, på det att ifrågavarande punkt må, så vidt
tiden medgifver det, af Utskottet tagas under öfvervägande i sammanhang
med öfriga förslag, som blifvit till Utskottet återförvisade.
Herr Friherre Liljencrantz: Då jag första gången hade ordet,
trodde jag icke, att denna punkt skulle blifva föremål för någon diskus¬
sion. Då emellertid nu en talare yrkat afslag och en annan återremiss,
anhåller jag att få framlägga skäl för bifall till punkten. Jag vill icke
såsom eu talare inlåta mig på ämnet om Statsmagternas rätt att utsträcka
beväringsexercisen. Jag vill blott erinra, att nu gällande författning an¬
gående beväringen tillkommit utan rote- och rusthållarnes medgifvande.
Man har sagt, att det icke är lämpligt att pålägga dessa sednare en ökad
börda, utan att bereda dem en motsvarande lättnad. Första Kammaren
har beslutat, att en hemställan om lättnad för rote- och rusthållare i
deras nu varande skyldigheter skall till Kongl. Maj:t göras, och jag är
fullkomligt öfvertygad derom, att, då tredje punkten af Betänkandet kom¬
mer under Utskottets förnyade pröfning, Utskottet tillstyrker, att Andra
Kammaren må förena sig i Första Kammarens nyssnämnda beslut. Om
nu en sådan lättnad för rote- och rusthållare vinnes, så bör man väl ej
undandraga sig att utsträcka värnepligten och öfningstiderna, hvilket är
för vårt försvar högst nödigt. Herr Witts uttalade farhågor vittna blott
derom, att denne talare ej uppmärksamt läst mom. b, der det heter: att
ingen annan befrielse må ega rum än den, som betingas af sjukdom, van¬
förhet eller af de eljest synnerligen vigtiga skål, som, efter Kongl. Maj:ts
framställning, Riksdagen kan komma att antaga. Jag vill för min del
icke medgifva annan befrielse än den, som betingas af sjukdom. Den,
som har några riksdaler, bör ej få undandraga sig att med sitt blod för¬
svara fosterlandet. Vid sista riksdagen uttalades och erkändes ganska
allmänt denna grundsats.
En representant från Norrland har sagt, att en mindre styrka, väl
öfvad, är bättre än en större. Detta är sannt, då frågan gäller stammen;
men om man skall kasta en styrka mot en fiende, som för anfall okär Sin
armé, är det nödvändigt, att man har tillgång till förstärkningsmanskap.
Landstormen, som skall bilda ortförsvaret, får ej den militäriska öfning,
som är nödig, derest icke alla varit underkastade beväringsexercis.
På grund häraf och med den af mig förut föreslagna redaktions-
förändring anhåller jag, att punkten må bifallas.
Herr Östman: Utskottet har haft flera svåra uppgifter att lösa,
men de hufvudsakligaste hafva val ändå varit att framlägga ett förslag,
genom hvars antagande Sverges sjelfbestånd skall kunna betryggas mot
yttre fiender, att i någon mån hindra den så länge öfverklagade indelnings-
och roteringsbördan, samt att försvarsväsendet måtte blifva så litet kost¬
samt som möjligt.
Hvad det f örsta angår, har Utskottet trott arméen böra bestå af stam
och beväring, emedan det icke är tänkbart, att man med beväring utan stam,
kan
257
Deri 25 April.
kan med den tillförsigt om seger på slagfältet möta en fiende, enär be-
väringen icke är i besittning af den öfning som den mogna soldaten, utan
synes det mig, som vore detta att gifva ynglingaskaran till pris åt fienden,
då deremot, om beväringen bar soldaten att stödja sig vid, han med mera
trygghet kan gå fram i striden.
Beträffande indelnings- och ro terings tungan, så har Utskottet trott,
att den borde lättas från jordbruket, och arméens underhåll hufvudsak¬
ligen drabba bevillningen, men efter de grunder, som Utskottet framlagt,
skulle många, som nu icke hafva någon tunga af indelnings- ech roterings-*
bördan, komma att betydligt bidraga till försvarsverkets underhåll, hvadan
Utskottet trott, att någon billig aflösning från indelnings- och roterings-
bördans aflyftande borde ega rum. Det förefaller mig likväl besynnerligt,
att då härvid alla föregående riksdagar, hvari jag deltagit, det alltid mo¬
tionerats om lindring i indelnings- och roteringsbördan, Kammaren icke nu
vill antaga Utskottets förslag härutinnan. Jag yrkar för min del bifall
till Utskottets förslag.
Herr Hedlund: Yi stå vid denna punkt af Betänkandet framför
icke blott en militärfråga, utan fast mera en af de vigtigaste kulturfrågor.
Här är fråga om skyldigheten och rättigheten för hvarje vapenför man att
deltaga i fäderneslandets försvar. Det hör till dessa besynnerliga, dessa
tillfälliga händelser “som se ut som tankar", att den första Riksdagen efter
representationsreformen fått på sin lott att uttala sig i denna fråga. Med
stor glädje har jag förnummit, att Första Kammaren utan votering
bifallit förslaget om allmän värnepligt, och jag hoppas, att Riksdagens
Andra Kammare icke skall svika fäderneslandets förhoppningar i denna
fråga. Här är ej fråga om, att den ena skall åtaga sig något mer än den
andra, eller om några nya förpligtelse!' såsom någon börda eller ett onus.
Ett sådant talesätt må gälla om andra punkter i Betänkandet. I nu före¬
dragna punkt försvinna alla beräkningar. Vill Svenska Folket erkänna,
att den manliga befolkningen skall såsom en man försvara sig? Se der
frågan eller meningen med allmän värnepligt. Alla fria stater hafva er¬
känt denna grundsats. Den är första yttringen af en fri stat. De stater,
som icke känt eller velat känna till denna utväg för att bilda en vapenför
armé, hafva icke heller erkänt principen af allmän värnepligt såsom en
rättighet. Det är stor skilnad emellan utskrifning och allmän värnepligt.
Man bär förvexla! dessa begrepp, då man sagt, att den allmänna värne¬
pligt eu icke förr bör antagas, än man blifvit befriad från knektekontrak-
ten. Med utskrifning menas t. ex. en kejserlig ukas, som utgår med
befallning, att 3, 4 å 7 man på tusendel af befolkningen skola ställas un¬
der vapen. Under sådant förhållande sammanträder befolkningen för att
se till, från hvilka aflägsna bygder dessa krigets offer skola tagas för att
stickas in i arméen. Svenska Folket friköpte sig från dylika utskrifnin-
gar, derigenom att det åtog sig roterings- och rustningsskyldigheten.
Jag medgifver, att, då man uttalar sig omjgrundsatsen af allmän värne¬
pligt, man ej bör binda sig af reglementariska föreskrifter i afseende på
fide it för öfningarne. Denna sednare fråga står också öppen, ty det åsyf¬
tas i nionde punkten icke annat än ett erkännande af principen. Ut-
Rlhsd. Prof.. ISO'7. 2 Af cl. 4 Band. 17
258
Den 25 April.
skottet tiar icke föreslagit ett treårigt kasernlif som i Preussen eller ett
lottningssystem såsom i Frankrike.
Jag tror, att vi Svenska Folkets representanter kunna och böra er¬
känna grundsatsen om allmän värnepligt. På det varmaste förordar jag
bifall till nionde punkten.
Herr Peter Andersson: Då enligt min tanke Utskottets förslag
i denna punkt tillkommit såsom följd af och under förutsättning, att in¬
delningsverket skulle lyftas från jorden, och om det lyckats Utskottet fram¬
lägga sådant förslag, som af rust- och rotehållare kunnat antagas, skulle
jag icke tvekat bifalla hvad Utskottet uti den nu ifrågavarande punkten
föreslagit, men då sådant icke skett, emedan förslaget derom redan blifvit
af Kammaren återremitteradt, så protesterar jag emot erkännande af grund¬
satsen om allmän värnepligt, till dess ett förslag om befrielse från den
jorden åliggande bördan af manskapets anskaffning och aflöning i veder¬
börlig ordning antages. Det är icke rättvist, att rust- och rotehållare
skola sjelfve förpligtas att gå i krig, då de derjemte aflöna andra perso¬
ner för att stå på krigsfot. Någon jemnlikhet i ett sådant stadgande kan
jag icke finna. Indelningsverket bör först lyftas från jorden. Derefter
må man framkomma med förslag om vilkor för allmän värnepligt. Jag
skall icke då likasom Herr Witt i dag förorda friköpsrätten; ty den bör
icke i fråga om allmän, värnepligt få ega rum.
Jag yrkar återremiss i den syftning, jag nu talat.
Herr von Troll: Jag erkänner, att jag med vemodsfull känsla af-
hört diskussionen öfver denna punkt af Utskottets Betänkande. Då tredje
punkten vidrörde så många enskilda intressen, var det icke förvånande
att höra, det många talare yrkade återremiss af densamma; men jag be¬
klagar, om hvarje den minsta åtgärd till förbättring af fosterlandets för¬
svar skall ställas i sammanhang med frågan om indelningsverkets lyftande
från jorden. Jag vill hoppas, att majoriteten inom denna Kammare icke
delar den tanken, att grundsatsen om allmän värnepligt är beroende af nyss¬
nämnda fråga. Denna nionde punkt är fullkomligt fristående, samt kan
och bör afgöras i den syftning Utskottet föreslagit. Innan vi samlades
till detta riksmöte, hördes från skiljda delar af landet uppmaningar, att
vi skulle noga sörja för försvarsverkets ordnande. Yi är o kanske i när¬
varande ögonblick mera hotade, än mången kan ana. De stormmoln, som
uppstigit på den politiska horizonten i Europa, kunna eller böra icke an¬
ses vara Eder obekanta, mine Herrar, och om de urladda sig, skulle kan¬
ske en oundviklig undergång blifva följden af att vi ej, medan tid ännu
dertill gifves oss, bättre sörjt för vårt försvarsverk.
Jag hemställer, huruvida det kan anses vara klokt att förkasta allt
hvad ett Utskott, som rastlöst under två månader arbetat, föreslagit. Inom
vårt land och äfven i Europa skulle det väcka en mindre angenäm känsla,
om Riksdagen förkastade det i nionde punkten framställda förslaget. Jag
besvär Kammarens ledamöter derföre att bifalla detsamma.
Med eu viss förvåning har jag hört två talare bestrida lämpligheten
af momentet a i denna punkt, samt att de förordat, det man hädanefter
som hittills må få friköpa sig från värnepligt. Den enklaste rättvisa talar
Den 25 April.
259
dock derför, att hvarje man bör vara pligtig att försvara sitt fosterland,
um den rike finge för en mindre betydande penning i stället för med sitt
blod gälda, hvad han är skyldig sitt fosterland, så skulle den fattiged med¬
veten om detta förhållande, icke gerna med någon bättre känsla gå i
striden. Men icke blott den enklaste rättvisa fordrar, utan äfven klok¬
heten bjuder, att man bör erkänna grundsatsen om allmän värnepligt.
Hvad är det, som egentligen bidrager till en armés seger? Jo, medve¬
tandet att bildning och intelligens ej saknas i lederna. Man är icke då
redlös, derföre att befälet under en batalj bortskjutes, ty man vet inom
sig, att i lederna finnas personer, som kunna i nödfall taga befälet. Man
påstår också med skäl, att bland de förnämsta anledningarne till Preussar-
nes segrar i sista kriget var den, att en icke ringa del af de bildade
klasserna fanns i annéens leder. Utskottet bär också föreslagit en utväg
för att i fredstid utbilda en del värnepligtige till befäl. Det blir således
ej ovilkorlig! för den bildade ungdomen att stadna i ledet såsom simpel
soldat. Han kan, om han dertill egen duglighet, avancera och såsom be¬
fäl inträda i förhållanden, mera öfverensstämmande med hans vanor och
uppfostran. Jag ber att få fästa uppmärksamhet på vigten deraf, att just
för landstormen eller krigsreserven bör befäl på detta sätt bildas. . Om
friköpsrätten finge ega rum, skulle den bildade och rike i de flesta fall
undandraga sig värnepligten, och befäl komme då att hos landstormen
saknas.
Man har sagt, att hinder, med afseende på tiden, skulle ligga i vägen
för tjenstemän och näringsidkare att fullgöra beväringstjensten; men till
de korta öfningstider, som blifvit ifrågasatta och fördelade på 3 år, bör
hvem som helst kunna utverka sig ledighet. För mången blefve denna
tjenstgöring i hög grad helsobringande. Den skulle nära nog kunna an¬
ses såsom en brunnskur.
En talare har yttrat sin förvåning deröfver, att Utskottet icke tagit
Kongl. Majhs vid sistlidne Riksdag framlagda förslag till landtförsvargts
ombildning under öfvervägande. Jag kan upplysa, att Utskottet tagit nog¬
grann kännedom om detta förslag. Den deri vidrörda frågan om bevärings¬
soldater och tiden för deras tjenstgöring framlades inför Utskottet af mig
personligen, derföre att jag anser allt hvad deremot är invändt hufvud¬
sakligen vara grundadt på fördom. Men alla erinrade sig den jstormande
ovilja, hvarmed Rikets Ständer, och förnämligast det Stånd hvartill den
värde talaren då hörde, mottogo det Kongl. förslaget. Utskottet ansåg sig
derföre icke nu böra framkomma med ett förslag i enahanda syfte. Man
bör väl icke föreställa sig, att hvad Riksdagen en gång med stor majo¬
ritet förkastat skall en annan gång med lätthet vinna bifall. Det vore i
sanning eu alltför lättsinnig åtgärd af en Representation.
Jag besvär Kammaren ännu eu gång att icke förkasta eller återre¬
mittera denna punkt, derföre att man vidtagit en sådan åtgärd med en
föregående. Fn återremiss betyder nemligen icke annat än ett förklädt
alslag. Utskottet kan möjligen under den återstående korta riksdagstiden
hinna att besvara eller gifva nytt Utlåtande öfver en eller två återremit¬
terade punkter; men hvar och en bör kunna inse, att Utskottet omöj¬
ligen kan hafva tid att uppsätta ett alldeles nytt Betänkande,, som skulle
kunna under denna riksdag pröfvas. Fäderneslandets väl kräfver, att vi
260
Den 25 April.
icke uppskjuta att till dess försvar vidtaga åtminstone de vigtigaste ibland
nu föreslagna åtgärder. Jag anhåller om bifall till punkten med den af
mig föreslagna redaktionsförändringen.
Herr Hörn feld t: Oaktadt den siste ärade talaren sökt ådagalägga,
att denna punkt är fristående och kan oberoende af föregående återremit¬
terade punkter afgöras, är jag likväl af motsatt åsigt och anser denna
punkt ega det sammanhang med tredje punkten, som återremitterats, att
äfven denna bör följa med. Utskottet, som föreslagit aflösning från rust-
och rotehållningsbesväret och derigenom velat bereda den onererade jor¬
dens innehafvare lindring i denna tunga, har äfven, efter hvad Betän¬
kandet utvisar, tänkt sig, att allmogen, då den finge åtnjuta sådan lindring,
skulle åtaga sig en utsträckt värnepligt från 20 till 50 år och förbinda
sig att ingå i landstormen. Jag föreställer mig derför, att det skulle
förefalla Utskottet sjelft besynnerligt, om Kammaren, sedan den återremit¬
terat tredje punkten, bifölle denna, oberoende af utgången å den tredje
och öfriga dermed sammanhängande punkter. Det är ju ganska möjligt,
ja sannolikt, att Utskottet, vid förnyadt öfvervägande af ifrågavarande
punkter, ’ kommer till ett annat resultat äfven i fråga om denna punkt.
Jag anhåller derföre om återremiss derå, i syfte att Utskottet måtte hafva
fria händer angående bestämmelserna i denna punkt.
Herr John Ericson: Innan diskussionen om denna punkt be-
gynte, var jag af den mening, att den kunde och borde bifallas oberoende
af trédje punkten. Det är nemligen gifvet, att till landets försvar erfor¬
dras i farans stund folk till antal mångdubbelt mot den aktiva arméen,
den må vara indelt eller icke. Denna armé är, i händelse af ett fiendtligt
angrepp, alldeles för liten och måste förstärkas. I allt fall är således för
fäderneslandets trygghet nödvändigt, att den allmänna värnepligten an-
tages; men då här inom Kammaren visar sig en tendens att köpslå om
de skyldigheter för landets försvar, Folket må underkasta sig, vill jag att
Kammaren, för sin egen heders skull, undviker vidare diskussion härom,
och helt enkelt återremitterar punkten.
En talare har förebrått Utskottet, för det att det ej skulle hafva begagnat
sig af och herntat ledning för sitt omdöme ur Landtförsvars-kommittéens be¬
tänkande. En sådan förebråelse är dock orättvis, ty Utskottet har ingalunda
underlåtit att taga hänsyn till Landtförsvars-kommittéens och Kong!. Maj:ts
på grund deraf afgifna förslag, men icke kunde det fälla någon af Ut¬
skottets ledamöter in att för Representationen framlägga ett förslag, som
med så stor ovilja vid sista riksdagen emottogs af allmänna meningen och
blef med så stor majoritet afslaget i just det Riks-Stånd, der talaren då
hade äran föra ordet och säkert skulle rönt samma öde i denna Kammare
vid ett förnyadt framläggande. Utskottet har sökt åstadkomma ett annat,
på så rättvisa och billiga grunder som möjligt fotadt förslag, hvilket Ut¬
skottet ansett egnadt att bättre motsvara Folkets verkliga önskningar,
på samma gång det skulle vara sådant, att genom dess antagande fädernes¬
landets sjelfständighet och oberoende blefve betryggade. Talaren har sagt,
att det är bättre att hafva eu liten, väl öfvad och beväpnad armé än en
större, men ej så väl disciplinerad. Jag känner fullkomligt den satsen,
Den 25 April.
261
och vet äfven hvarifrån den kommer, men huruvida den är rigtig i alla
länder, mot alla fiender och under alla förhållanden, det lemnar jag der¬
hän, ty för landets försvar är icke nog, att den aktiva arméen är väl
öfvad. Den bör äfven vara så stor, att den med hopp om framgång kan
möta en öfverlägsen fiende. Jag tror icke, att Utskottet förtjenar det
hårda omdöme, som framlyste i den värde talarens framställning. Jag
anhåller om återremiss.
Herr C. A. Larsson: Jag hyser i sanning mycken högaktning för
och sätter stort värde på de utmärkte och upplyste mäns omdöme, som
förordat bifall till denna punkt, men jag önskar, att de, som sålunda med
maktspråk vilja genomdrifva förslaget om allmän värnepligt, ville taga
någon hänsyn till Folkets tänkesätt i frågan. Det skulle minsann ej skada,
om de sjelfve finge höra hvad Folket i denna sak önskar. Man torde
erinra sig, hvilket mottagande 1812 års heväringsförfattning rönte hos
Folket. Skulle vi, Folkets representanter, återvända till hemorten med
det budskap, att vi antagit en lag om allmän värnepligt från 20 till 5.0
års ålder, tror jag icke, att vi hlefve särdeles välkomne, om vi icke beredt
Folket någon lindring i den tunga, som redan länge tryckt jorden i och
för landets försvar. Flertalet af denna Kammares ledamöter skulle då,
såsom varande värnepligtige, kanske ej återkomma hit en annan riksdag,
som då hlefve sammansatt af bara gubbar.
Grundorsaken till Folkets obenägenhet att åtaga sig en ovilkorlig all¬
män värnepligt i större utsträckning än som redan finnes, är att den önskar
indelningsverkets upphäfvande, innan den ikläder sig ytterligare förpligtelser
för landets försvar. Är det väl rimligt och billigt, att den samhällsklass, som
är betungad med rust- och rotehållningsbesvär och således i ganska betyd¬
lig mån och mer än andra samhällsklasser bidrager till försvarsverket, skall
fortfara dermed och medlemmarne af denna klass på samma gång vara
tvungne att sjelfve gå ut i krig? Det är, efter mitt förmenande, högst
angeläget, att denna punkt företages till förnyad ompröfning i Utskottet i
sammanhang med förslaget till den berustade och roterade jordens be¬
friande från den nuvarande tungan. Kommer dertill, att värnepligten kan
så ordnas, att inkomster kunna derigenom inflyta och följaktligen något
bidrag till de betydliga kostnaderna för försvarsverket vara att påräkna,
är detta ett ytterligare skäl till punktens återremitterande. Dessutom kan
jag ej fatta nödvändigheten af våra pligters utsträckning redan nu, då vi
hafva en ganska betydlig beväring att tillgå för landets försvar. Vi hafva
hittills kunnat freda oss för fiendtliga angrepp, och hade ej förräderi
mellankommit, skulle sannolikt våra krig för Finlands försvar fått en
lyckligare utgång, än beklagligen blifvit händelsen. Icke heller vill jag
underkasta mig förebråelser mot Bonde-Ståndet för det sätt, hvarpå det
Kongl. förslaget om vårt försvar der emottogs. Kongl. Maj:t hade i detta
sitt förslag icke gått så långt, som Utskottet nu gjort, och det var egent¬
ligen det af Kongl. Maj:t föreslagna lottningssystemet jemte den omstän¬
digheten, att förslaget ej ens innehöll en antydan om indelningsverkets
upphäfvande eller någon annan lindring för rust- och rotehållare, som
framkallade Bonde-Ståndets obenägenhet mot förslaget, som i öfrigt ej
rönte något ogillande inom Ståndet.
262
Bfcn 25 April.
Som jag, hvad förut redan är antydt, icke tror, att vi vid vår hem¬
komst blifva helsade med bravorop, om vi antagit värnepligtens utsträck¬
ning iutan någon motsvarande lindring i rust- och rotehållningsskyldig-
heten, kan iag ej annat än yrka återremiss å Utskottets förslag i denna
punkt.
Herr Liss Olof Larsson: Jag är hufvudsakligen förekommen af
den siste talaren, med hvilken jag i allo instämmer, men jag vill, i anled¬
ning af Herr von Troils yttrande derom, att vi ådraga oss ett stort ansvar,
om vi ej antaga förslaget om allmän värnepligt under tiden från 20 till
50 år, förklara, att jag för min del icke fruktar för tyngden af ett sådant
ansvar. Ty om alla, såsom vi innehafvare af den roterade jorden, deltaga
i samma mån till landets försvar, skulle ej så stora uppoffringar derför
nu erfordras. Jag tror derföre, att det svåraste ansvaret drabbar dem,
som nu ej vilja deltaga i landets försvar, med mindre än att vi, som i
200 år underhållit den indelta arméen, nu skulle betala till Staten, för
att få dem att deltaga i ett åliggande, som likväl borde vara lika heligt
för oss alla. Jag yrkar återremiss å denna punkt.
Herr Hedenberg: Det förefaller mig något underligt, att man vill
återremittera denna punkt, ty jag vet ej rätt till hvad eu sådan åtgärd
kan tjena. Här är ju blott fråga om den princip, som bör iakttagas vid
ordnandet af fäderneslandets försvar, och denna erkänna alla vara den
rätta. Den bär ock i hufvudsak redan vunnit tillämpning genom vår
5-klassiga beväring. Hvad åter den gjorda anmärkningen mot åldern för
inträdet bland de beväringsskyldiges antal angår, så anser jag, att Ut¬
skottet på sid. 10 i sitt Betänkande derför bjudit skäl i (ute, 7:de och
8:de styckena. Jag för min del tror alltså, att den 20-åriga Svenska
ynglingen orkar med geväret och utan olägenhet uthärdar den vapenöfning
i hemorten, som i fredstid må blifva bestämd.
Jag yrkar bifall till punkten oförändrad.
Herr Murén: Jag vill till en början hemställa till de ledamöter i
Utskottet, som besvarat irivändningarne emot Utskottets förslag, om de
icke vilja med tolerans upptaga de anmärkningar, som gjorts och kunna
göras emot föreliggande Betänkande. Jag tror, att de, som framställa
sådana anmärkningar, lika varmt nitälska för fosterlandets försvar som
Utskottets egna ledamöter. Jag är ej af samma-mening som eu af Ut-
skottsledamöterne nyss uttalat, att Kong!. Maj:ts vid sista riksdagen i
ämnet. framlagda förslag blef af allmänna opinionen förkastadt. Jag tror
detta icke vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Det nådiga
förslaget blef väl ej antaget, men derföre må man icke anse det utdömdt.
Skälet, hvarföre det ej af Ständerna antogs, är att söka hufvudsakligen i
den omständigheten, att det icke var allmänneligen kändt inom landet,
hvarföre man ville uppskjuta saken till en kommande riksdag. Det af
Utskottet nu framlagda förslag förutsätter större uppoffringar å Folkets
sida än det af Kong! Maj:t vid sista riksdagen framställda. Värnepligten
är af Utskottet utsträckt till 50 år, men var af Kongl. Maj:t föreslaget
att gälla, endast till dess man fyllt 45 år. Jag vill ej klandra Utskottets
263
Den 25 April.
förslag i detta afseende, ty jag anser, lika med Utskottet, att hvarje vapen¬
för man i sina kraftigaste år bör deltaga i landets försvar, men antaglig¬
heten af förslaget heror i ej ringa mån af huru försvaret i öfrigt ordnas.
Man bör i första rummet tillse, att försvaret ställes så, att det icke öfver-
stiger nationens krafter, och i detta afseende synes mig det Kongl. för¬
slaget ega ett afgjordt företräde. Det är väl sannt, att det icke antogs,
men jag tror, att, om lottningen undvikits, detsamma skulle hafva om¬
fattats med mera välvilja af Representationen. Åtminstone var det sådant,
att det ganska väl tål jemförelse med Utskottets förslag, huru godt detta
än må vara. För mig synes frågan om vårt försvar hufvudsakligen gå ut
derpå, att vi hafva en armé, tillräckligt stor och beredd att genast i be-
hofvets stund möta en anfallande fiende. Den måste fördenskull vara väl
öfvad och beväpnad. Eljest blefve det en vådlig misshushållning på men¬
niskolif och blod, utan någon nytta för landets försvar. Må man derföre
tillse, att arméen ej tilltages större, än att nationen mägtar bekosta dess
öfvande, samt att den är försedd med tidsenliga vapen. Bättre således att
hafva eu mindre styrka väl öfvad och beväpnad, på samma gång hvarje
värnepligtig man bör vara så krigsbildad, att han vid inträffande behof
kan ingå i arméen såsom förstärkningsmanskap. Det Kongl. förslaget,
som just åsyftade ett försvar på de grunder jag nu anfört, hade jemväl
ett annat företräde deri, att det bibehöll indelningsverket. Jag tror det
blir ganska svårt att, på sätt Utskottet föreslagit, organisera en annan
stamtrupp i stället för den indelta och tillförbinda kommunerna att bestå
den bostäder och kåltäppor. De orättvisor och olägenheter, som vidlåda
indelningsverket, tror jag lätt kunna afhjelpas på annat sätt än Utskottet
föreslagit. Men då indelta arméen eller den stamtrupp, som skulle sättas
i stället, är för ringa, är det för landets försvar nödvändigt, att nationen
åtager sig större uppoffringar än hittills, deribland värnepligtens utsträck¬
ning utöfvar det nu bestämda måttet. Den allmänna värnepligten i och
för sig har nationen långt för detta iklädt sig. Bär är nu fråga blott om
att ytterligare utsträcka denna skyldighet vid de tillfällen, då fädernes¬
landets säkerhet är i fara och nöden står för dörren. Jag hemställer, om
det är nationens representanter värdigt att köpslå om åtagandet af en
sådan skyldighet, som en hvar icke kan, icke vill undandraga sig. Frågan
galler här att åtaga sig större skyldigheter i och för fosterlandets försvar,
än hvartill vi redan äro förpligtade, och fråga är icke om att gorå sig
qvitt bördor, som vi för detta ändamål påtagit oss. Icke kunna vi inför
historien stå till svars för att vi återigen undanskjuta en så vigtig sak,
som gäller fäderneslandets trygghet och sjelfständighet. Hvarthän kan
sådant leda, om vi, insöfde i ett mer än 50-årigt fredslugn, oupphörligt
lägga armarnc i kors i fråga om vårt försvar. Må vi ej glömma de stora
olyckor, hvaraf vårt land hemsöktes, då Finland röfvades från Sverige, och
det afsända krigsfolket ankom till Finland, först sedan en stor del af
landet blifvit intaget af Ryssarne. Om Regeringen, denna så olyckligt
ryktbara envåldsstyrelse, då gjort sin pligt och i tid sörjt för landets
försvar, hade vi kanske ännu haft Finland i behåll. Vilja väl Svenska
Folkets representanter göra sig skyldige till samma fel som denna envålds¬
regering och ådraga sig enahanda ansvar som den. Hafva vi icke i våra
dagar sett två sjelfständiga riken, Hannover och Sachsen, på samma sätt
264
Den 25 April.
som Svérge 1809 öfverraskade af en fiendtlig armé! Må vi derföre icke
göra oss för säkra och insöfva oss i den inbillningen, att ingen fara kan
hota bss. Förr än vi tro, står den kanske för dörren, och i sista stunden
är det för sent att ordna vårt försvar.
Jag lägger detta Kammarens ledamöter på hjertat med den önskan,
att icke för indelningsverkets olägenheter och besvär uppoffra fäderneslan¬
dets trygghet. Dessa olägenheter kunna på annan väg lätt afhjelpas. Val
har jag icke något emot eu återremiss af Betänkandet, men hoppas då
att Utskottet måtte göra mera afseende å Kong!. Maj:ts nådiga förslag
vid sista riksdagen och, vid omarbetningen af sitt eget förslag, uppställa
detsamma i större öfverensstämmelse med hvad Kongl. Maj:t proponera!.
Herr Hedengren: Jag är hufvudsakligen förekommen af Herr von
Troil, hvilken på ett kraftfullt och varmt sätt framhållit de skäl, som
mana till godkännande af denna punkt, och, enligt mitt förmenande, in¬
nehåller denna punkt verkligen så stora och sköna grundsatser, att det
vore sorgligt, om Kammaren förkastade dem. Vi få icke tänka, att vi
alltid komma att förblifva i lugn och ro, utan den tid kan komma kan¬
ske ganska snart, då det kan vara godt att hafva ett ordnadt försvar.
Då det gäller landets sjelfständighet, får man icke vagn så noga på kost¬
naden derför. Det skulle tvifvelsutan kosta mera, om Sverige komme i
samma olyckliga ställning som Polen, tv man skulle säkerligen icke då
underlåta att utpressa vida större bidrag i folk och penningar till krigs-
magtens underhåll än nu erfordras. Man får icke, såsom här blifvit gjordt,
påstå, att Kongl. Maj:t i sitt förslag till förra Riksdagen icke! skulle hafva
äskat en större armé än på 50,000 man. Denna styrka var afsedd att
utgöia den minsta krigsfoten, som dock borde kunna uppbringas ända till
90,000 man. Men derjemte hade Kongl. Maj:t föreslagit, att den del af
beväringen, som skulle förstärka arméen, skulle uttagas genom lottning;
och i denna del var det just som förslaget väckte så stort ogillande ej
allenast vid förra riksdagen utan äfven i hela landet, och för min del
kan jag icke annat än ogilla ett sådant lottningssystem. En annan olä-
genhet utaf Regeringens förslag låg deruti, att största delen af beväringen
skulle blifva alldeles oöfvad. Vågar man vill tro, att en fiende, som äm¬
nar anfalla oss, icke skall komma med större styrka, än att 50,000 man
skola kunna göra tillräckligt motstånd. Eller tror man väl, att fienden
skall vänta med sitt anfall, till dess beväringen hinner öfvas. Nej, han
skall säkerligen komma likasom 1808 utan krigsförklaring och passa på
just då, när våra trupper äro som mest oöfvade och minst beredda att
mota honom. Med det utvecklade jern vägssystem, som nu finnes i Ryss¬
land, skall denna magt lätt kunna tidigt på våren, vid första öppet vat¬
ten, kasta öfver Östersjön en styrka på 80 å 100,000 man om än i tvenne
omgångai, och huru skola vi då i en hast kunna fylla arméens leder,
med en öfvad beväring? Det är nemligen nödvändigt att beväringen är
öfvad, så att hon icke i striden blir blott kanonmat, ty vi böra komma
ihåg, att det är krigsvana och väl rustade trupper hon skall möta. Jag
ar således Utskottet _ tacksam, derföre att det tillstyrkt öfning för hela
ocvärmgm, och den tid, Utskottet dertill anslagit, är verkligen den minsta
behofliga. Vi må väl betänka, att beväringens öfning är af största vigt
Den 25 April.
265
äfven för stamtruppens krigsduglighet, ty, om denna blir sammanblandad
med oöfvad beväring, sätter man i fara ej blott det unga folket utan äl¬
ven de gamla kärntrupperna; och hvad återstår oss väl sedan? Sorgligt
vore, om vi först genom en inkräktning al landet skulle få ögonen öppna
för det trängande behofvet al ett ändamålsenligt försvar, och det är der¬
före jag vill lägga Kammaren på bjertat, att' icke till en oviss framtid
undanskjuta frågans afgörande. Utskottets förslag innehåller inga i detalj
gående bestämmelser, men det uttalar stora grundsatser, och jag vill icke
hafva på mitt samvete att hafva bidragit till deras förkastande af Repre¬
sentationen. I likhet med Herr von Troil ber jag Kammaren att, så enhälligt
som möjligt, bifalla denna punkt och ej i det fallet stadna efter Första
Kammaren, ty vi böra väl vara lika angelägna som Första Kammaren att
värna ett älskadt fosterland; och jag skulle icke vilja, att denna Kam¬
mare i det hänseendet stode efter den Första.
Jag yrkar bifall till denna punkt.
Herr Witt: En talare har funnit sig särdeles missnöjd med hvad
jag sist yttrade, då jag anmärkte, att värnepligten icke borde vara ovil¬
korlig. Han ansåg, att sådant vore både oklokt och orättvist. Om jag
talat så oklokt och orättvist, har jag åtminstone trösten att i afseende
på mina åsigter vara i godt sällskap. Jag är i sällskap med Herr Gillis
Bildt, Johan Aug. Hazelius, Eric af Klint, Ludvig af Ugglas, J. H. Rosen¬
svärd, P. O. Liljewalch, M. Réenstjerna, Br. Abr. Lejonhufvud och C. M.
Forsman, Indika alla den 12 Maj 1865 underskrifvit hvad jag nyss yttrat.
Jag fästade dock derjemte uppmärksamheten på ett skäl för friköpningens
bibehållande, som tyckes hafva undgått dessa herrar, ty eljest skulle det
säkerligen hafva varit upptaget i Betänkandet, att nemligen, der friköpning
icke är tillåten, man i stället för att offra några tusen riksdaler, för att
befria sig från en förhatlig krigstjenst, förskaffar sig betyg om en före-
gifven sjukdom. För öfrigt finnes det icke något land, för så vidt jag
vet, der värnepligten är så allmän, att man icke får lega annan karl i
i sitt ställe. Skall Sverige nu ensamt blifva ett experimentalfält för denna
nya idé? Jag betvifla!- att sådant är klokt, och det är ej heller rättvist,
ty om den, som icke har lust för krigareyrket och icke duglighet derför,
vill underkasta sig en pekunier uppoffring, för att sätta i sitt ställe en
annan, som tycker om krigstj ensten och är fullt lämplig för densamma,
tror jag icke, att Staten gör någon förlust genom att få en modig och
duglig stridsman, i stället för en motvillig och oduglig. Och här är ju
alldeles icke fråga om att tvinga någon att för en annan åtaga sig bevä-
ringspligten, utan detta är öfverlemnadt åt den enskilde öfverenskommel-
sen, och då kan jag ej finna någon orättvisa deruti. Det är mycket här
i verlden, som låter förträffligt, men “det är icke allt guld, som glimmar®,
och “det är icke allt sanning, som sanning liknål-11. Det låter vackert, att
alla skola vara pligtige värna sitt fädernesland, men detta finnes blott på
papperet, och i verkligheten gestaltar sig saken annorlunda och man kom¬
mer kanske till ett resultat, motsatt det man önskar. Theorien kan vara
förträfflig i och för sig sjelf, men blir i praktiken ofta oduglig.
266
Den 25 April,
Herr Lönnberg: Man har här hört åtskilligt klander emot Ut¬
skottet, derföre att det icke skulle hafva fästat tillbörlig uppmärksamhet
vid Landtförsvars-kommittéens Betänkande och det af Kongl. Magt vid
förra Riksdagen framlagda förslag, och man har ansett, att detta förslag
bort med några modifikationer af Utskottet framläggas. Åtskillige leda¬
möter af Utskottet hafva redan till svar på dessa anmärkningar upplyst,
att Utskottet egnat en sorgfällig ompröfning åt nämnda kommittébetän¬
kande, och att Utskottet icke framlagt Kongl. Maj:ts förslag finner jag för
min del icke underligt, då man känner den ovilja, detta förslag rönte
såväl inom Representationen som i landsorten. Jag lemiiar derhän, huru¬
vida förslaget förtjenade ett dylikt emottagande, men ett faktum var, att
så var förhållandet. Man har nu hemställt, om det icke vore skäl att
acceptera Kongl. Maj:ts förslag, enligt hvilket kostnaden för beväringens
öfningar blefve betydligt mindre än enligt Utskottets förslag; men, märk
väl, enligt samma förslag skulle blott en del af beväringen öfvas, och då
kommer man till den frågan, huru skall denna del uttagas? Detta kan,
såvidt jag vet, icke ske på mer än 3 sätt: efter längd eller födelsedag
eller genom lottning. Hvad nu först längden angår, torde denna grund
vara mindre lämplig, ty den längsta räkeln är visst icke alltid den dug¬
ligaste karlen. Födelsedagen åter har man, såsom vi veta, i Norge tagit
hänsyn till, så att de, hvilka äro födde under första delen af året, tillhöra
beväringen; men jag torde icke behöfva påpeka, huru den, som är född
under första delen af året, ganska lätt kan, i händelse han vill undan¬
draga sig krigstjenst, finna tillfälle att undkomma sin skyldighet i detta
fall; och på samma sätt kan det gå till, när längden är den bestämmande
grunden. Det tredje sättet är lottning, och såsom jag nyss nämnde, för¬
undrar det mig icke, att Utskottet icke kunnat föreslå en dylik operation,
hvilken förut rönt så starkt motstånd. Till bemötande af hvad som blif-
vit yttradt rörande en lindring i kostnaden, i händelse lottningen antoges,
ett skäl som framhållits af de talare, hvilka yttrat sig till förmån för
Kongl. Maj:ts Proposition, ber jag få erinra, att det Sammansatta Utskott,
som förra riksdagen behandlade nämnda Proposition, föreslog en aflöning
af 1 R:dr om dagen åt hvar och en, som frivilligt lät antaga sig såsom
beväringssoldat. Frågan är nu, om en fjerdedel af beväringsstyrkan kun¬
nat frivilligt erhållas för en så ringa betalning. Möjligen har man varit
tvungen att höja aflöningen till 1 R:dr banko. Men då blir frågan den,
huruvida icke på sådant sätt kostnaderna blifva lika dryga, som om hela
beväringsnumerärn skulle öfvas, och då är det naturligtvis fördelaktigare
för landet, att hela beväringen öfvas än blott en fjerdedel deraf.
Vidare har det blifvit anmärkt, i synnerhet af den talare som när¬
mast före mig hade ordet, att det icke vore lämpligt borttaga friköpnin-
gen. Jag tror tvärtom, att detta är en stor förtjenst i Utskottets förslag,
och med verklig fägnad var det jag såg friköpningen borttagas. Det nu¬
varande förhållandet är i sanning vidrigt, ty om något utgör en skranka
emellan den fattige och den rike, så är det friköpningsrätten. Och huru
har det icke i sednare tider tillgått härmed? Jo, om jag undantager
ungdomen vid universiteten, så har öfverallt i landsorten de ynglingar, som
tillhört'* de lyckligare lottade samhällsklasserna och kunnat förskaffa sig
den erforderliga friköpningssumman, äfven gjort det, och blott de mindre
Den 25 April.
267
bemedlade hafva måst deltaga i exercisen. Man kan väl ej heller förneka
den stora vigten för beväringen af att i sina leder innesluta så mycken
intelligens som möjligt, och då, enligt Utskottets förslag, bättre tillfälle
dertill erbjudes och för öfrigt tillgång på underbefälsämnen derigenom
lättare beredes, måste jag, långt ifrån att finna något origtigt i friköpnin-
gens borttagande, anse detta som en stor förtjenst.
Flere talare hafva motsatt sig denna punkt, af det skäl att ett bifall
till densamma skulle motverka indelningsverkets afskiljande från jordbru¬
ket eller nödiga jemkningar deri. Men sådant kan mycket väl ske, äfven
om denna punkt bifölles. Det nuvarande sättet att bilda en stående armé
genom indelningsverket bör rättas ej blott emellan hemmansegarne inbör¬
des, utan äfven emellan dessa och andra medborgare, som hittills icke haft
någon likartad skyldighet sig ålagd, detta är obestridligt. Och frågan
derom, huruvida indelningsverket bör upphöra eller till någon del qvarstå,
är en fråga, som icke kan fälla och slutligen skall genomföras, alldeles
oberoende af nu föreliggande ämne. Att i fråga om denna punkt stän¬
digt upprepa unon possunmsu,i%tor jag icke går för sig huru länge som
helst. Det måste finnas en gräns, och man kan ej, år för år, undan¬
skjuta frågan om försvarets ändamålsenliga ordnande.
För min del finner jag således de betänkligheter, som af föregående
talare blifvit framställda emot denna punkt, icke vara grundade, och jag
tror ej heller, att kommittenterne med ovilja skola bemöta den hemkom¬
mande riksdagsmannen, i fall han biträdt detta förslag. Jag anser mig
tvärtom icke kunna biträda ett förslag, som går ut på att undanskjuta
ordnandet åt vårt försvar, och jag skulle icke vilja ikläda mig ansvaret
för ett sådant beslut, ty morgondagen har man alldeles icke i sin hand,
om än man tror sig kunna bestämma öfver det närvarande ögonblicket.
Med den förändring i momentet a, som i början af diskussionen yr¬
kades, anhåller jag således om bifall till denna punkt.
Herr Jonas Andersson: Jag har begärt ordet, hufvudsakligen
med anledning af de anmärkningar, som blifvit gjorda emot Utskottets
förslag, i hvad det rörer borttagande af friköpning, och i likhet med den
näst föregående talaren anser jag denna princip, att icke friköpning eller
lega får ifrågakomma, vara bland de bästa, Utskottet i hela sitt Betän¬
kande framställt. Jemnlikheten i detta fäll sammanhänger i väsendtlig mån
med jemnlikheten i andra afseenden, då det gäller bördor och uppoffra!- 4
gar för försvaret i allmänhet, och derföre torde det vara största skäl att
enhälligt gilla Utskottets förslag i denna del. Detta mitt yrkande sker
dock under förutsättning, att Utskottet inkommer med ett förslag om en
jemn fördelning af försvarsverket i allmänhet, så att de bördor, hvilka nu
särskildt drabba en klass, måtte utjemnas och fördelas på alla medbor¬
gare. Sedan detta skett, anser jag denna punkt rigtig i alla dess B mo¬
ment. Det heter visst, att värnepligten eger rum från 20 till 50 år; men
man bör komma ihåg, att största delen af denna tid tillhör man land¬
stormen, det vill säga, någon tjenstgöring kan då icke ifrågakomma annat
än i tider och förhållanden, då i allt fall folket måste gå man ur huset.
Då fienden trängt inom landets gränser och våldfört sig å hvad vi ege
kärast och dyrbarast, tror jag att, äfven om sådant icke vore föreskrifvet
268
Den 25 April.
i lagen, en hvar, som egde krafter, vore pligtig att deltaga i landets för¬
svar. Den utsträckning i tiden för den egentliga beväringsskyldigheten,
som bliivit af Utskottet föreslagen, förekommer törst i nästa punkt; och
jag tror derföre, att man lugnt kan godkänna 9:de punkten, hvilken endast
i största vidträckthet erkänner en allmän värnepligt. Mot den af Utskottet
föreslagna förlängning i beväringens öfningar, torde deremot åtskilligt vara
att anmärka, men denna fråga förekommer först i 19:de punkten, och då torde
vara tid att tala derom. För min del finner jag således denna punkt
välbetänkt, dock såsom jag nyss antydde under förutsättning, att bör¬
dorna för vårt försvar blifva mera rättvist och jemnt fördelade emellan
alla innebyggare. Det torde emellertid vara skäl att återremittera äfven
denna punkt, dels för att erhålla en förändrad bestämmelse, på sätt här
under diskussionen blifvit antydt, om inträdet uti beväringsåldern, och
dels med afseende på det sammanhang, hvaruti denna punkt står till Öv¬
riga redan återremitterade punkter. Jag yrkar derföre återremiss.
Herr vice Talmannen Mannerskatntz: En hvar, som med uppmärk¬
samhet genomläst och uppfattat innehållet af Utskottets förslag i denna del,
kan icke undgå att finna, det samma förslag innehåller två grundsatser af
den betydenhet, att deras tillämpning skall bestämma vår sjelfständighet och
vara det enda medel, som säkert kan trygga vår frihet. Dessa två grund¬
satser äro, att hvarje vapenför man äfven är pligtig att under vissa
år, nemligen så länge han verkligen är vapenför, deltaga i fosterlandets
försvar, och att denna skyldighet som äfven är en rättighet för hvarje
Svensk man att bära vapen emot fienden, jemväl innefattar för Staten en
pligt att göra honom skicklig dertill, genom att låta honom erhålla nödig
öfning. Annat innehålles nu icke i denna punkt, än att hvarje Svensk
man är pligtig att försvara sitt land och egen rättighet att blifva öfvad
i vapens bruk. Huru detta sedermera skall gå till, bestämmes i de föl¬
jande punkterna. Här uttryckes äfven, att någon befrielse från den all¬
männa pligten icke får ske annat än uti högst vigtiga undantagsfall, som
betingas af det allmänna intressets synpunkt, och icke böra ega rum
derföre, att krigstjensten faller sig mindre beqväm för den ena än för den
andra. Man bör icke tillåta den förmögne att för några till Staten er-
lagda riksdaler blifva qvitt sin värnepligt, man bör icke heller medgifva
honom att med penningar köpa någon annan att offra sitt blod i hans
S ställe. Detta måste yrkas icke allenast i den allmänna rättvisans namn,
som fordrar, då fråga är om medborgares lif, att ej vilkor uppställas som
den ene men icke den andre kan uppfylla, utan också derföre att försva¬
ret vinner i verklig styrka, då, när ingen kan undandraga sig, intelligensen
och den fysiska kraften, lifvade af samma mod och täflande med hvar¬
andra, kämpa sida vid sida inom härens leder. Denna punkt utgör såle¬
des ett rigtigt uttryck af de sanna grundsatserna för fäderneslandets för¬
svar, och det skulle i sanning vara mera än beklagligt, om Kammaren
icke godkände denna punkt.
Det är naturligt, att den samhällsklass, som hittills burit största tun¬
gan af försvarsverket, måste söka att dervid för framtiden blifva mera
likställd med andra medborgare; men i det fallet blir ingen bunden af
denna punkt, ty här är icke fråga om något definitivt antagande, utan
Den 25 April.
269
detta förslag är endast ett principbetänkande, som kommer att genomgå
en sorgfällig- pröfning hos Regeringen, och sedermera skall ånyo framläg¬
gas för Representationen vid en kommande riksdag. Här är blott menin¬
gen att uttrycka Representationens åsigt om lämpligaste sättet att organi¬
sera vårt försvar. För min del skulle jag visserligen icke anse några olä¬
genheter vara förenade med en återremiss, i händelse en så lång tid af
riksdagen återstod, att det vore sannolikt att ett nytt förslag kunde hinna af
Utskottet uppgöras och af Kamrarne pröfvas; men då detta är föga sannolikt,
skulle det derföre vara ganska önskligt, om Kammaren nu ville uttala den
bestämda satsen, att värnepligten borde vara allmän och friköpning ej tillå¬
ten, så att, om, såsom jag förmodar, Regeringen vid eu kommande riksdag,
vare sig att någon underdånig skrifvelse nu beslutas eller icke, framlägger
ett förslag till försvarsväsendets ordnande, Regeringen dessförinnan må få
klart för sig, att Representationen hyllar grundsatsen om allmän värne-
pligt och ogillar friköpningsrätten; och jag hoppas, att de, som dela
denna min åsigt, icke må se sig förhindrade att öppet uttala den utaf
någon betänklighet, att de derigenom skulle binda händerna på sig, med
afseende på anslag till större öfningar för, beväringen, eller att derföre att
de anse att någon ändring i värnepligten icke bör ske, förrän lindring i
roteringen vunnits. De hafva alltid sin rätt öppen att yrka lindringar i
roterings bördan såsom vilkor för värnepligtens utsträckning. Och må man
derföre icke nu sky att uttala sig till förmån för en grundsats om en
pligt, som jag är förvissad, att hela landet vill åtaga sig. Yår befolkning
har gifvit det tydligaste bevis på sin öfvertygelse och sin önskan i detta
fall, ty hvarföre hafva annars både unga och gamla i så stor mängd skyn¬
dat att uppställa sig i de frivillige skarpskyttarnes leder, och att med
uppoffring af tid och kostnader deltaga i deras öfningar, om icke för att
att ådagalägga, att de anse rigtig och önska en snar tillämpning af den
vigtiga grundsatsen, att vårt lands försvar skall hvila på allmän folk¬
beväpning; — och jag och öfrige riksdagsmän från den ort jag tillhör
hafva fått emottaga talrikt undertecknade adresser i sådan syftning. Det
vore då i högsta grad orätt, om Representationens beslut icke komrne att
motsvara den allmänna meningen i landet, sådan densamma, lydande tids-
händelsernas allvarsamma stränga maningar, tydligen och kraftigt på de
sednare åren uppenbarat sig.
På dessa skäl tillstyrker jag bifall till denna punkt, med den rättelse
i första momentet, som af ett par talare blifvit föreslagen, och jag ber
än en gång de Kammarens ledamöter, som icke vilja ingå på tillämpnin¬
gen af den allmänna värnepligten, förrän man medgifvit dem en lindring
i deras bördor för försvarsverket på annat håll, att på allvar besinna, att
de, genom ett bifall till denna punkt, icke afhända sig rättigheten att
göra dessa sina anspråk gällande, då frågan vid en blifvande riksdag
kommer åter till Representationens pröfning.
Flere ledamöter hördes häri instämma.
Herr Carlson: Då diskussionen redan varat ganska länge, och jag
icke har något ytterligare skäl att tillägga till hvad som redan blifvit yttradt
för bifall till Utskottets förslag, skulle jag icke hafva begärt ordet, om
icke sakens vigt manat mig att tillkännagifva min åsigt. Det synes mig
270
Den 25 April.
falla sig alldeles klart, att värnepligten måste vara allmän. Både känsla
och pligt tala derför; jemlikheten i farans stund skall väsendtligen öka
tillförsigten hos de stridande, och för dem, som gå att kämpa för friheten,
skall detta kännas lättare, då de veta med sig, att, likasom alla hafva
del i friheten, hafva de äfven lika dol i försvaret deraf. Några undantag
från den allmänna värnepligten måste dock naturligtvis alltid ega rum;
och derföre innehåller äfven detta förslag, att Kongl. Maj:t skulle för
Riksdagen framlägga erforderliga bestämmelser i fråga derom.
Jag yrkar bifall till denna punkt.
Herr H i er t a: Jag tror icke, att man får för mycket förundra sig
öfver de betänkligheter, som framställts mot Dtskottet förslag i denna del.
För min del härleder jag dessa betänkligheter från de ökade kostnader,
som skulle blifva en följd af Utskottets organisationsplan, enligt hvad man
kan finna af Utskottets egna kalkyler. Liksom flere föregående talare
tror jag dock, att denna punkt endast innehåller eu allmän sats, af hvars
godkännande man icke kan anses komma till något verkligt resultat i
sjelfva frågan om vårt försvars ordnande, men då den här uttalade sat¬
sen onekligen innehåller eu vigtig sanning, vill jag, för att icke förlänga
diskussionen, endast vädja till de varma och vackra ord, som här blifvit
yttrade till försvar för denna punkt, under förklaring att äfven jag ön¬
skar bifalla densamma.
Fn talare, representanten från Gefle, har yttrat, att den allmänna
värnepligten redan finnes erkänd uti vår nuvarande beväring, och att uti
det hänseendet ' Utskottets förslag icke innehåller någonting nytt, men
en och annan torde dock rygga tillbaka för den långa beväringsti-
den från 20 till 50 år. Betraktar man de följande punkterna i Ut¬
skottets förslag, finner man dock hvad som förstås med denna långa
beväringstid, och då tror jag icke det kan vara skäl att hysa lör stora
farhågor deremot. Då jag på dessa skäl bifaller första momentet, i hvad
det angår tiden för värnepligtens fullgörande, her jag tillika att få yttra
några ord till understöd för en talare, som eljest icke har funnit något
medhåll, nemligen representanten från Carlskrona. Jag får då gifva till
känna, att jag är af samma tanke som lian, huru impopulär denna tanke
än är, att nemligen det icke är lämpligt att förbjuda friköpning. Allmän
värnepligt innefattar hvarje vapenför mans skyldighet att deltaga i lan¬
dets försvar, och detta begrepp ställes emot begreppet om en stående
armé, såsom en särskild klass af medborgare. Detta torde vara den rätta
definitionen på en allmän värnepligt, men derföre att värnepligten är allmän,
bör man väl icke vara så drakonisk, att man icke medgifver något undantag
derifrån. Jag kan icke finna annat, än att tillfällen kunna gifvas, då en
persons verksamhet, vare sig på det intellektuela eller det industriéla om¬
rådet, är för Staten af större betydenhet än hundrade andra personers
och då det således kan vara vigtigare för Staten, att denna person får
friköpa sig, än att han ställes i ledet bland de andra. Det låter visst
vackert, att ingen får friköpa sig från skyldigheten att försvara fädernes¬
landet, och det ligger äfven någonting rigtigt deri; men om man ser på
den allmänna benägenheten att deltaga i landets försvar, som uppenbarar
sig i skarpskytterörelsen, och erinrar sig, huru i Danmark under sista
271
Den 25 April.
kriget den bildade ungdomen skyndade att ställa sig i härens leder, utan
att vilja begagna rätten att friköpa sig, tror jag ej, att man behof ver
vara rädd för några större missbruk, i händelse en dylik rättighet med-
gåfves hos oss. I likhet med Herr Witt vet jag ej heller något annat
land, der friköpning är absolut förbjuden, och det erfordras i sanning icke
stort skarpsinne, för att inse, det sådana fall verkligen kunna förekomma,
då friköpningsrätten för samhället är af högsta vigt.
Jag yrkar derföre bifall till momentet a, men med borttagande af
orden: “utan rätt till friköp eller lega". Hvad som sedan återstår i mo¬
mentet torde utgöra eu tillräcklig definition på allmän värnepligt. Vid
sådant förhållande behöfs icke momentet b, utan momentet c blir andra
momentet. Med nu angifna förändring yrkar jag bifall till punkten.
Herr Sven Nilsson: Jag hörde en talare nyss yttra, att han icke
ville inlåta sig på den allmänna rättsgrunden för deras yrkande, som icke
vilja medgifva utsträckning i värnepligten utan motsvarande lindring i
roteringen. För min del anser jag det nödigt att i första rummet pröfva
rättsgrunden, och jag beklagar, om vi, såsom representanter, icke skulle
först och främst taga hänsyn till rättsgrunden. Det rätta är nemligen
äfven det nyttiga, och det nyttiga är alltid godt, ty historien och all¬
männa erfarenheten visa, att, då det orätta segrat, har deraf, förr eller
sednare, följt allmän eller enskild olycka. Om det emellertid skulle fin¬
nas någon, som icke hade reda på rättsgrunden i detta fall, ber jag få
uppläsa några ord ur de gällande knektekontrakten, hvarest det heter:
“Allt förthy gifves dem — rotehållarne — deremot uppå Kongl. Maj:ts
vägnar härmed den fullkomliga försäkring, att så länge på deras sida intet
fel förspörjes, det som utlofvat är att efterkomma, de, deras barn och
folk, hvilka till gårdarnes kultur och bruk, samt till ersättande af man¬
skapets afgång nödvändigt kunde behöfvas, för utskrifningar och alla der¬
vid hängande besvär, hvad namn de heldst hafva kunna, samt fördubblin¬
gar och våldsamma värfningar, nu och i tillkommande tider vara alldeles
qvitte och befriade. “ Der hafva vi nu den åberopade rättsgrunden, och
då detta förslag afser, att hvar och en skulle vara pligtig att från 20 till
50 år deltaga i landets försvar och utan rätt till friköp eller lega vara
underkastad den för sådant ändamål behöfiiga öfningen, är det tydligt,
att sådant icke kan bestå tillsammans med den nuvarande roteringen.
En talare vill anse allmänna värnepligten vara något helt annat än
de fordna utskrifningarne, som skedde efter Konglig befallning, likasom
då Kejsaren i Ryssland nu utfärdar en ukas om utskrifning. Jag påstår
deremot, att den nu åsyftade allmänna värnepligten är alldeles samma sak
som de fordna utskrifningarne, fastän formen och namnet äro förändrade;
ty utskrifningarne voro och värnepligten är det sätt, hvarunder hvarje
medborgare fullgör sin skyldighet att bidraga till fäderneslandets försvar.
Yi hafva aldrig lärt känna utskrifningar af sådan beskaffenhet som be¬
gagnas i Ryssland, derj en kejserlig ukas blott anbefaller, att så och så
stor del af befolkningen skall ställas i ledet. Den tiden, då utskrifningar
begagnades hos oss, berodde det alltid på Riksdagen att pröfva behofvet,
och, om så fanns nödigt, medgifva utskrifningen.
272
Den 25 April.
Bifaller man nu Utskottets förslag, skall det hos oss aldrig behöfvas
en dylik ukas, aldrig behöfvas någon utskrifning, aldrig någon sådan pröf¬
ning af behofvet, utan hvarje man är utskrilven för hela den del af sitt
lif, då han är vapenför; d. v. s. ukasen är gifven en gång för alla. Vill
man nu betrakta denna punkt blott såsom en allmän sats i bevärings-
lagen, så finnes det en allmännare sats, som står deröfver, och som visar
origtigheten af värnepligtens utsträckning, såvida man icke borttager bör¬
dan från den hittills roterade jorden, nemligen den satsen att hvad jag
fullgör på ett sätt, bör jag ej tvingas att fullgöra äfven på ett annat.
Någon talare har sagt, att Utskottet bort fästa mera afseende vid
Kong! Maj:ts förslag till förra Riksdagen; men om han läst Utskottets
Betänkande i sin helhet, skulle han hafva funnit, att detta förslag blifvit
tillämpadt i många delar, ehuru ej i den delen som vid förra riksdagen
mötte så allmänt motstånd. För öfrigt hemställer jag, om det kan vara
billigt och rättvist att ytterligare betunga vår allmoge med en utsträckt
värnepligt utan att förändra det nuvarande indelningsverket, då man
t. ex. vet, att i Dalarne det finnes en socken, der hvar 57:de innevånare är
soldat. Jag tror verkligen, att en sådan ort redan är tillräckligt betungad
i och för försvarsverket och, i stället för att tåla någon tillökning, be-
höfver en eftergift. Om faran nu såsom man påstår står för dörren, hafva
vi 5 klasser beväring om tillhopa 100,000 man, alla dessa med friska
krafter; men någon vidare tillökning af beväringen bör icke ega rum,
utan en genomgripande förändring af försvarsverket i sin helhet; hvarje
lappande på den gamla institutionen skulle endast undanskjuta den vig¬
tiga reformen. Slutligen vill jag gifva till känna, att jag i Utskottet ar¬
betat så mycket som möjligt, för att få punkten sådan den är; men den
kan endast tillämpas i harmoni med de öfriga punkterna, det vill säga
endast med vilkor att indelningsverket borttages; och jag hemställer der¬
före, om det icke kunde vara skäl att återremittera denna punkt, för att
behandlas i sammanhang med den tredje punkten. Man har här yttrat
sig anse en återremiss såsom ett förklädt afslag, men jag kan icke följa
tankegången i en sådan mening, då ingen enda direkt uppträclt mot
punkten, utan en och annan endast yrkat några mindre modifikationer
deri. Att efter en sådan diskussion återremittera punkten, kan jag icke
anse såsom något förklädt afslag, och vidhåller derföre mitt yrkande om
återremiss.
Herr Sven Hansson: Jag försäkrar, att jag lika väl som åtskil-
lige ledamöter inom denna Kammare är öfvertygad om olämpligheten af
indelningsverkets nuvarande organisation, och att jag anser det vara önsk¬
värd^ om någon ändamålsenlig förändring deri kunde åstadkommas. Jag
tror dock, att denna fråga är af jemförelsevis underordnad beskaffenhet
vid sidan af frågan om den allmänna värnepligten och vapenöfningsskyl-
digheten. Jag hoppas derföre och är fast öfvertygad om, att det gamla
Bonde-Ståndets härvarande ledamöter icke skola motsätta sig förslaget om
värnepligtens utsträckande och öfningarnes utvidgande så mycket, att hvarje
yngling blir i tillfälle att inhemta den skicklighet i vapnens brak, som
våra skarpskyttar redan börjat förvärfva sig. Skarpskytteväsendet bär ju
med
Den 25 April. 273
med så stort intresse blifvit omfattadt, och det förslag Utskottet framlagt
syftar till alldeles samma resultat. Den omständigheten att i punkten
saknas föreskrift om någon bestämd tid, derunder vapenöfningarne skola
försiggå, tror jag icke utgöra ett giltigt skäl för att afslå hvad i punkten
□Invit hem ståla t.
På dessa och af öfrige talare anförda skäl yrkar jag bifall till punk¬
ten, med iakttagande af den förändring likväl, som nyss föreslogs i afse¬
ende på åldern, då man vore skyldig att deltaga i landets försvar.
Herr Friherre A Iströ mer: Om jag icke visste det förut, så skulle
jag af de yttranden, som här blifvit fällda, svårligen kunna sluta mig till,
att jag befunne mig i eu samling af Svenska Folkets representanter. Om
så unga fosterlandskärlek vittna de yttranden jag här bort, derunder man
alltjemt åberopat knektekontrakten för att undandraga sig skyldigheten
att på ett ändamålsenligt sätt bidraga till den dyra fosterjordens försvar.
Gerna medgifva- jag, att indelningsverket ej är fullt rättvist och har intet
emot att. på görligaste sätt lindra de roteringsskyldiges bördor, men att,
såsom häi skott, i tid och otid åberopa knektekontrakten och derigenom
hindra organiserandet af ett nödigt nationalförsvar, anser jag högst orätt.
Likasom en föregående talare anser jag det vara en oeftergiflig pligt
för Andra Kammaren att antaga denna punkt, och jag tror icke, att re-
presentanterne efter utslag dera skulle vara särdeles välkomne i sina hem¬
orter. Man kan här vid lag icke åberopa den vid knektekontraktens upp¬
rättande garanterade friheten från vidare utskrifningar, ty on allmän folk¬
beväpning är icke någon utskrifning. Det är för hvar och en eu pligt
att försvara sin fosterjord och från denna pligt kan han aldrig blifva fri¬
tagen. .Frågan är nu endast den att bereda hvarje medborgare en sådan
öfning i hvad till krigstj ensten hörer, att han, då han en gång kallas
att fullgöra sin värnepligt, må kunna göra det med något hopp om fram¬
gång och icke genom sin oskicklighet och oduglighet göra landet till ett
lätt byte för fienden. Vi måste laga att eu folkbeväpning åstadkommes
och att tillräcklig öfning dervid icke kommer att saknas, och vi måste
göra det innan kort, ty vi kunna annars snart nog få bittert ångra
vår försummelse.
För min del yrkar jag obetingadt bifall till Utskottets förslag i denna
punkt.
flen Per Fils son från Christianstads län: Jag skulle icke hafva
begärt ordet, derest ej deri beskyllning här blifvit framkastad, att den
återremiss, som ai åtskillig^ talare påyrkats, icke skulle vara något annat
än ett förkläd t afslag. Att xör något sådant misstänka Svenska Folkets
representanter förefaller mig högst besynnerligt. Den idé, som i Utlåtan-
dets ifrågavarande punkt uttalas angående den allmänna värnepligten, är så
upphöjd och vacker, att det icke är möjligt annat, än att den skall med värme
af hvar och en omfattas. Fosterlandskärleken är ej heller främmande för
Sveriges allmoge, och deri har aldrig vägrat att gifva sina offer åt denna
upphöjda känsla; men man behandlar icke allmogen rättvist, då man en¬
dast affordra!’ den nya uppoffringar utan att medgifva någon lindring uti
Rihsd. Prof,. 1867. 2 Afd. 4 Band. 18
274
Den 25 April.
indelningsverkets tryckande börda. Hade tredje punkten varit så affattad,
att den kunnat af Kammaren bifallas, så skulle jag icke hafva vant den
siste att bifalla äfven denna punkten, men under nuvarande förhållanden
finner jag mig föranlåten att påyrka dess återremitterande.
Herr A. A. Anderson: Att Svenska Folket är villigt att uppoffra
gods och lif till fosterlandets försvar derom är jag fullt öfvertygad och kan
icke föreställa mig annat, än att hvar och en måste dela denna tanke. Men
att taga denna fosterländska känsla på det sätt i anspråk, att. man allt¬
jemt vill pålägga nya bördor utan att medgifva någon lindring i dem som
redan dragas, det anser jag föga billigt och det skall ovilkorligen med
ovilja upptagas af hela landet. Någon rättvisa måste inläggas vid för¬
delningen af pligterna i afseende på fäderneslandets försvar.
Åtskillige talare hafva framhållit det intresse, som Svenska Folket
visat för den pågående skarpskytterörelsen och deraf velat draga den
slutsatsen, att något hinder icke borde möta för värnepligtens ifråga¬
satta utvidgning. Skarpskytteväsendet är dock grundadt på frivilligt åta¬
gande, och på den vägen kan alltid större resultat vinnas än genom
tvång. Detta skarpskytteväsende krafvel’ ej heller så stora uppoffringar,
som det af Utskottet föreslagna systemet fordrar. Enligt det sistnämnda
komma de ynglingar, som äro så väl behöflige för jordbrukets skötsel, att
under de brådaste tiderna på året dragas ifrån sina sysselsättningar för att
deltaga i krigsöfningarne. För att förmildra dessa tryckande förhållanden
har man framhållit, att den föreslagna värnepligten skulle lika träffa alla.
Jag hemställer dock, om förhållandet i sjelfva verket är sådant. De mera
bildade och förmögnare klassernas barn, som äro i tillfälle att förskaffa
sig uppfostran och underkasta sig hvarjehanda pekuniära uppoffringar,
skola inträda i arméen såsom officerare, då allmogens söner deremot sä¬
kerligen komma att stå qvar i leden såsom simpla knektar. Det må dock
härmed vara huru som helst, så blir dock jordbrukaren i allt fall den,
som kommer att draga största bördan, och då man icke kunnat beqväma
sig till att bevilja honom ens den minsta lindring, så kan jag för min del
icke bifalla förslaget utan hemställer att punkten måtte återremitteras.
Herr A dier sparre: Lika med åtskillige föregående talare anser
jag det vara af den aldra största vigt, att första momentet i den nu före¬
dragna punkten antages, emedan den innefattar den enda rigtiga grund,
hvarpå ett tidsenligt nationalförsvar kan byggas. De anmärkningar, som
mot förslaget blifvit framställda, kan jag derföre också icke godkänna.
En allmän värnepligt utan friköpningsrätt är af en så stor praktisk vigt,
att den icke på något stift bör få hortresonneras. Under nuvarande poli¬
tiska förhållanden, med den bildning folket förvärfvat och den utveckling
krigskonsten vunnit, har man kommit derhän, att det icke som förr äro de
råa krafterna som göra till fyllest, utan nu fordrar krigskonsten en högre
bildningsgrad och intelligens, äfven hos männen i ledet, och som ej kan
bättre åstadkommas än medelst allmän värnepligt utan friköpningsrätt.
Alan har här anfört, att den Landtförsvars-kommitté, som för några år
sedan haft sig uppdraget att utarbeta förslaget till nationalförsvarets ord¬
275
Den 25 April.
nande, förordat friköpningens bibehållande. Detta är godt och val, men
de visserligen aktningsvärda namn, man åberopat såsom auktoriteter i detta
fall, förtjena dock väl ej en så blind tillit, att man skall anse dem sååim
några slags kronjurister, berättigade att utan appell fälla utslag i eu fråga
sådan som denna, hvilken, ehuru den berör en militärisk organisation, i
sjelfva hufvudsaken dock är eu ren kulturfråga. Vidare har man anfört
att, derest man antoge en värnepligt utan legning, Sverige skulle vara det
enda land, som hyllade denna idé. Detta är icke förhållandet, ty hvarken
i Schvveitz eller Preussen förekommer någon friköpning och äfven i det
åberopade Danmark är friköpningsrätten efter sista kriget afskaffäd. Ut¬
skottet har dessutom i Utlåtandet uttalat den åsigt, att undantagsförhål-
landen kunna inträffa, när så vigtiga och ömmande omständigheter ega
rum, att de kunna betinga befrielse från värnepligtens fullgörande. Dylika
medgifvanden förutsättas såväl i Danmark som i Preussen och Schweitz.
Det är dock härvid att märka, att befrielsen icke erhålles genom köp
utan 9 kommer att grundas på en pröfning af de åberopade omständighe¬
terna. Vidare har man anfört, att det skulle vara högst olämpligt att till
krigstjenst tvinga den, som dertill vore alldeles ohågad. Huru ofta in¬
träffar det dock ej under lifvets många förhållanden, att man måste åtaga
sig pligter och tjensteutöfningar, för hvilka man känner en afgjord mot¬
vilja. Man åtager sig dem likväl, och erfarenheten har visat, att man
med nit och efter bästa förmåga fullgjort dem. Skulle alla ohågade blifva
befriade från krigstj ensten, så kunde lätt hända, att ej ens hälften af den
påräknade styrkan kunde uppbringas, då det blefve allvar å färde. Man
har här sagt, att den fastställda summan för friköpningen skulle göras så
stor, att endast fä personer kunde blifva i tillfälle att åstadkomma den,
men då blefve ju friköpningen ett rikedomens prerogativ. En så beskaffad
lagstiftning skulle med skäl väcka mycken ond blod, och man skulle snart
nog ångra ett dylikt medgifvande. Vill man göra till en sanning principen
om alla medborgares likhet inför lagen, så må väl denna princip först
tillämpas i afseende å skyldigheten att deltaga i fosterlandets försvar,
Ingå samhällsklasser böra derifrån fritagas, ty ingen klass står högre än
lagen, och de allmänt medborgerliga pligterna böra vara lika för alla.
Nu har man velat påstå, att friköpningsrätten i sig icke skulle inne¬
bära något origtigt. Jag vill deremot drifva den satsen, att den, äfven
om den medgifves af författningarne, är fullkomligt ovigtig. Ty hvarifrån
skall man taga den legde karlen? Skall han tagas ur eu högre bevärings-
klass eller ur landstormen? Om så, hvarest skall man när krig utbryter
placera den legde karlen? Skall han fylla antingen sin egen plats i land¬
stormen eller i den friköptes plats i beväringsledet? I hvllket fall som
helst gör Staten en förlust, ty hon mister ju alltid på ena eller andra
stället en vapenför man. Härtill kommer, att den allmänna värnepligten
bör kunna anses mindre betungande i vårt land än i något annat, eme¬
dan vi med deri politik, som helt visst för oss blir den enda rätta, icke
behöfva frukta att blifva inkastade i kontinentens krig, men i händelse
det gäller fosterlandets försvar bör väl hvarje vapenför man vara glad att
han under beväringsåren lärt att sköta vapen. Derföre synes det mig,
att, om man betraktar saken fördomsfritt och lemnar enskilda små intres-
276) Den 25 April.
sen å sido, så kan man icke annat än lemna sitt bifall åt den allmänna
värnepligten utan friköpning.
• Jag anhåller att Kammaren enhälligt antager punkten.
Herr Eric Ersson från Gefleborgs län: Jag förundrar mig allde¬
les icke öfver, att de, som ej känna till roteringens tunga och veta huru
den trycker allmogen, söka anslå fosterlandskänslans vibrerande strängar
för att få alla att ingå på det föreliggande förslaget. Men den som är
med om att draga bördan, den som känner hvar skon klämmer, den är
måhända af en annan tanke och man må förlåta honom det.
En talare har nyss sagt, att hela landet borde villigt underkasta sig
de uppoffringar, som här blifvit begärda, och jag betviffar icke, att äfven
allmogen gerna skall göra det, dock endast med det vilkor att den befrias
från de bördor, hvaraf den förut tryckes; derförinnan man icke rimligtvis
kan begära någon frivillig underkastelse. Skulle den nu föredragna punk¬
ten bifallas, så hade man vunnit det åsyftade målet, den utvidgade värne¬
pligten hade blifvit införd, men någon förändring hade icke blifvit åstad¬
kommen i rust- och rotehållarnes svåra belägenhet, och en sådan förän¬
dring läte säkerligen länge vänta på sig. Det förefaller mig besynnerligt,
att de, som här talat så varmt och så vackert om fosterlandets försvar,
till dess befrämjande ej vilja dela bördan med dem, som nu ensamt bära
den. Det vore dock ädelt handladt och värdigt verklige patrioter.
Jag vill nu ej ingå i någon närmare granskning af de i punkten före¬
kommande särskilda moment, hvilka jag nu i och för sig gerna kunde
bifalla, men innan de i tredje punkten afhandlade frågor blifvit fullstän¬
digt ordnade, kan jag för min del icke lemna mitt bifall hvarken till denna
punkt eller till den närmast följande, utan finner mig föranlåten att fort¬
farande strängt hålla på yrkandet om återremiss.
Med denne talare förenade sig Herrar Ljuslin,Bylander och Jan
Eric Johansson.
*
Herr Ukr: Ehuru jag, som har samma intresse att bevaka som den
siste värde talaren, i hufvudsaken delar hans åsigter, är mig dock fäder¬
neslandet så kärt, att jag känner mig oemotståndligt manad att bifalla
denna punkt. Den är ju så enkel, den fordrar ju blott, att hvar och eu
skall med lif och blod försvara fosterjorden. Det vilja vi ju alla! Icke
finnes det i denna församling någon, som på allvar vill säga nej till denna
uppmaning, jag vågar påstå, ingen enda. Hvad gör det att man säger,
att vi åter allesammans skola blifva beväringspojkar, hvad gör det? _ Yi
skola nog försvara vår plats i ledet, och fosterlandet skall derför icke
blifva oss mindre kärt. Visserligen är jag nu redan ur den ålder, som,
jemväl enligt det nya förslaget, värnepligten åligger, dock skulle jag icke
draga i betänkande att, om fäderneslandet en gång behöfde äfven min
svaga arm, skynda till dess bistånd. Här står ju dessutom i punkten, att
ingen får friköpa sig. Jag är glad, att detta förhatliga ord icke förekom¬
mer, som berättigar den, som har penningar på fickan, att undandraga
sig den heligaste af pligter. Bättre men ej sämre kan penningen använ-
277
Den 25 April.
das. Hvem skall man dessutom lega, antingen underåringar eller öfver-
åringar, ty allt stridbart manskap är ju pligtigt att för egen del tjenstgöra.
Jag bifaller den föredragna punkten med glädje.
Herr Matts Pehrsson: Jag undrar alldeles icke öfver, att en lång
diskussion utspunnit sig om denna punkt, ty den innehåller i sanning vig-
tigare saker, än man från vissa håll velat medgifva. För mig, som nyss
fått Betänkandet i min hand och ännu knappt genomläst detsamma,
kan det måhända synas underligt att vilja inblanda mig i diskussionen,
men jag kan dock icke underlåta att i den vigtiga frågan yttra några ord.
Såsom många lösgående talare medgifvit, är det till principen rigtigt,
att tiden för värnepligtens fullgörande bestämmes emellan 20 och 50 år.
För att denna princip skall kunna godkännas fordras dock, att den rätt¬
vist och likställigt tillämpas, men jag befarar verkligen, att så icke blir
händelsen. Jag skulle emellertid icke hafva begärt ordet, om jag icke från
ett visst håll hört ifrågasättas möjligheten, att äfven landstormen kunde
inkallas för att undergå vapenöfningar, hvilket jag för min del skulle anse
mycket olämpligt. Skulle en sådan praxis komma att införas, så vet jag
ej hur det komme att gå med jordbruket och öfriga näringar, som blefve
beröfvade en stor del af de för dess bedrifvande nödiga arbetskrafterna.
Allt detta har gjort mig betänksam, synnerligast som den ifrågaställda
värnepligten, huru man derför än reglementerar, aldrig kan komma att
drabba alla lika, emedan de, som redan nu äro betungade af rust-, rote-
eller båtsmanshåll, alltid komma att draga den största bördan. Man kan
icke kalla det rigtigt ens i principen, att den, som ensamt underhåller en
fäderneslandets försvarare, skulle dessutom vara underkastad militäriska
öfningar och pligtig att äfven sjelf draga i fält. Het uppkommande miss¬
förhållandet ligger här klart för hvar och en, och man må icke beskylla
rust- och rotehållaren för bristande fosterlandskärlek, om han icke sträft
är beredvillig att gå in på förslaget. Han visar ju tvärtom genom de
bördor, han ensam drager, att han mer än andra uppoffrar sig för fäder¬
neslandet. Det nya förslaget kan dessutom, såsom jag nämnde, icke kon¬
seqvent tillämpas. Undantag skola förekomma, det ligger i sakens natur
och kan ej hjelpas. Man kan t. ex. icke taga presten från predikstolen
och sätta in honom i ledet.
Jag hemställer af nu anförda skäl, att punkten måtte återremitteras
till Utskottet, på det att Utskottet måtte taga i öfvervägande och föreslå
ett stadgande derom, att beväringsmanskapet endast under de 6 första
åren skall vara underkastadt den strängare tjenstgöringen, under de föl¬
jande fyra åren nedflyttas i en klass, der öfningarne icke hafva så stor
utsträckning, och att hvarje medborgare emellan 30 och 50 år skall vara
befriad från alla vapenöfningar i fredstid.
Herr Carl Ifvarsson: Redan vid början af behandlingen af detta
Utlåtande fastade jag uppmärksamheten derpå, att de flesta deri förekom¬
mande punkter stå med hvarandra i det nära sammanhang, att de måste
gemensamt pröfvas och afgöras, och att man icke, efter att hafva förkastat
den ena, kan bifalla den andra. Rigtigheten af detta mitt antagande har
alltjemt visat sig. Äfven den nu föredragna punkten står i ett så nära
278
Den 25 April.
sammanhang med den föregående, nemligen den som af handlar frågan om
rustningens och roteringens upphörande, att de måste afhandlas gemensamt,
och för min del tror jag icke, att den nu föredragna punkten kan anta¬
gas, förrän indelningsverkets börda blifvit från jorden lyftad utan ersätt¬
ning. Frågan kommer ju dessutom att blifva beroende af huru stor
stamtrupp skall bibehållas, ty en jemkning får i detta afseende lof att ega
rum emellan stamtruppens antal och beväringens, och kostnaden för såväl
den enas som den andras öfningar tagas i betraktande, på det att Statens
utgifter ej må blifva alltför dryga. För min del gillar jag den hufvud-
grundsats, Utskottet i punkten uttalat, och önskar ifrigt, att de förbere¬
dande beslut måtte fattas, som kunna göra det möjligt att antaga och
genomföra denna grundsats.
Hvad särskildt beträffar momentet a, der det heter, att hvarje man
från 20 till 50 år är skyldig deltaga i försvaret och underkasta sig den
derför erforderliga öfning, så delar jag de af Herr Matts Pehrsson uttalade
farhågor. Ja man kan till och med, med honom, sätta i fråga, huruvida
ej landstormen äfven kan blifva underkastad vapenöfningar, då Utskottet
alls icke gifvit någon antydning om, huru vidsträckta de ifrågasatta öfnin-
garne skola blifva. Redan den omständigheten, att man etter fyllda 30
eller 40 år skulle vara skyldig att lyda trumman äfven i fredstid, är af
sådan beskaffenhet, att man ej kan begära att förslaget skall kunna an¬
tagas. Jag finner häri en ytterligare anledning att yrka återremiss af
punkten, på det att Utskottet må blifva i tillfälle att meddela tydligare
föreskrifter i sist omförmälda måtto.
Herr Staaff:
Herr Jöns Pehrsson: Efter allt hvad här blifvit yttradt rörande
denna punkt anser man det måhända vara öfverflödigt, att äfven jag begär
ordet. Dock kan jag icke låta tillfället gå förbi utan att uttala mitt gil¬
lande af den i förslaget uttalade principen, under det jag likväl varnar
för att antaga punkten förr, än de frågor, som afhandlas i den tredje
punkten, blifvit afgjorda. Många äro de, som med allt gevalt vilja hafva
förslaget nu genomfördt; med hvad grad af billighet undrar jag dock, och
hemställer, om icke deras åtgörande kan anses som ett försök att lura
bönder ut på hala isen. Om punkten antoges, finge nog indelningsverket
stadna ännu ett eller annat århundrade. Att emellertid Första Kamma¬
ren förkastat detta system och antagit punkten, förundrar mig alldeles
icke. De samhällsklasser, som der representeras, kunna icke hafva något
emot att erhålla ett starkt nationalförsvar, då de derför måste underkasta
sig jemförelsevis ringa uppoffringar. Månne dock ej nationalförsvaret kan
blifva tillräckligt starkt utan alla dessa ökade besvärligheter? I adertonde
punkten har blifvit föreslaget, att militära öfningar skola införas i sko¬
lorna, och i nittonde punkten föreslår man en utsträckt öfningstid för
beväringen. Allt detta bör försäkra oss om, att landets ungdom i fram¬
tiden icke skall sakna militärisk färdighet.
Det är hufvudsakligast på dessa skäl som jag hemställer, att punkten
måtte återremitteras.
279
Den 25 April.
Herr Rosenberg: Tillåten äfven mig att få lägga ett kort yttrande
till de inånga, som bär redan blifvit fällda. Min afsigt bar ursprungligen
varit att icke begära ordet under denna diskussion, och jag skulle icke
hafva ändrat den, om icke så många talare redan uppträda och yrkat
bifall till punkten i dess nuvarande skick. Äfven jag vill bifalla den, men
i sammanhang med de öfriga, icke fristående såsom här blifvit ifrågasatt.
Jag kan icke, såsom åtskillig© talare tilltrott sig, helt och hållet lgnoiera
en stor del af de motioner, som i Betänkandet af handlas. ^ Af dessa tala¬
res yttranden skulle man kunna draga den slutsats, att här blott är fråga
om att öka försvarskrafterna, då likväl så många motioner blifvit väckta
af helt annan beskaffenhet, afseende huru en lindring skulle kunna beredas
i den nu så ojemnt fördelade bördan, som sedan långliga tider dragits af
en samhällsklass, hvilken ensamt fått vidkännas uppoffringarne till fädernes¬
landets försvar. . „ , , . , , ,,
En talare yttrade nyss, att en återremiss af denna punkt icke skulle
vara annat än ett förklädt afslag å densamma. Jag beklaga!, om så vore
förhållandet, ty hvad vore då meningen med återremissen af tredje punk¬
ten, och hvilken snara hade man icke derigenom utlagt för dem, man nu
sökte öfvertala att godkänna den nu föredragna punkten. Man kali val
icke påstå, att det är som sig bör att, under det man lemnar en fråga
öppen och oafgjord, vilja afgöra andra, som dermed ega oskiljaktigt sam¬
manhang; och "det är på denna grund jag för mm del icke nu kan bifalla
den ifrågavarande punkten. . ,
Huru mycket har man icke här talat om fosterlandskärleken och
fosterjorden, och under åberopande af dessa heliga ord sökt uppelda den
känsla, som alltid utmärkt den Svenska karakteren. År dock Sverige^ en¬
dast rust- och rotehållarnes fädernesland, efter de ensamme skola varna
det och anse icke öfrige medborgare det för en heder att vara barn åt
detta land, för en kär pligt att deltaga i dess försvar? Kan man med
något skäl af billighet fordra, att den enda samhällsklass, som ensam suc¬
kar under den gamla bördan, skall finnas villig att ataga sig en ny, utan
förhoppning att erhålla någon lindring? Besinnen blott, huru sedan 1812,
riksdag efter riksdag, allmogens besvär blifvit ökadt, huru vapenofmngs-
tiden blifvit utsträckt från de ursprungliga 12 å 13 dagande och hvilken
förlust derigenom tillskyndats den samhällsklass, som så väl beholver de
krafter, som äro att tillgå för att användas till skötsel af den näring,
hvaraf' den skall erhålla sitt uppehälle. Nu vill man utsträcka öfnmgs-
tiden till 60 dagar, utan att på annat sätt vilja medgifva någon lindring.
På så stora pretentioner kan man icke rimligtvis begära, att rust- och
rotehållarne skola ingå. Riksdag efter riksdag hafva motioner blifvit
väckta, för att bereda någon lindring i det svåra betrycket, utan att man
har velat lyssna dertill. Till och med den enkla förfrågan, huruvida det
skulle tillåtas att slippa ifrån soldatens utredning och få betala lcostna-
derna derför kontant, har blifvit besvarad på ett nedslående sätt. hin
talare har likväl yttrat, att man borde undersöka, huru befogad rust- och
rotehållarnes klagan vore och bereda dem den lindring, som omständig¬
heterna kräfde. Vore detta ord uttrycket af en gemensam tanke och att
lita på att man ville stå vid det ordet, då skulle äfven jag, oansedt den
280
Den 25 April.
tredje punkten blifvit återremitterad, af upprigtigaste hjerta svara ia till
det förslag, här blifvit framstäf. Nu kan jag det icke J
Med Herr Rosenberg instämde Herr O. B. Olsson.
Hell- Ola Lasson: Man kan väl icke föreställa sig annat, än att
iilihf “ec1b°rgare . ska11 vara en fosterlandsvän och således jemväl
vnhg att deltaga i fäderneslandets försvar. Deraf följer likväl icke att
man rimligtvis kan begära, det allmogen, så länge roteringsskyldigheten är
qvar och den ensam aflonar soldaten, skall vara pligtig att sjelf draga i
Detta kan SSavarna flaJa blodiS skJorta för fäderneslandet,
etta kan icke vala rättvist, och förr an roteringsskyldigheten blifvit
borttagen, kan man icke begära godkännande af den nu föredragna punk¬
ten, hvilken jag derföre yrkar måtte återremitteras. 8 P
nnnkWri°hn 5riCSi°n: D/ ^ förra gången hade ordet, yrkade jag
punktens åten emitterande, emedan jag hoppades vi derigenom skulle und-
umttåT och dfflc°ga Tdlskussion' Denna har kkyäl icke kunnat
undgås, och då flere af de talare, som yttrat sig, uttalat den åsigten att
den tredje och den nionde punkten icke stode i så nära sammanhangmed
hvarandra att, da den ena återremitterats, den andra icke kunde bifallas,
it jag, som i hufvudsaken ar af samma mening, tillkännagifva att iae-
kommer att rosta för bifall till den föredragna punkten. § ’ J 8
Hedlund; Jag skulle icke hafva satt i fråga att åter begära
®-det, derest jag icke ansåge for min skyldighet att rätta eu och annan
missuppfattning, hvartill åtskillig^ talare gjort sig skyldige.
nUi i°rStln vldkommer frågan, att den föredragna punkten icke
förvänd S?8 annat an i sammanhang med en föregående åter¬
förvisad, så ar detta ett misstag. Utskottet har föreslagit, och det har
bevSinrmDeSTrenS-g0<att arméen ska11 bestå af stam och
. 'armg- Deraf loljer ju, atu bestämmelser måste meddelas, huru bevä-
stånciaocha fVe°rtdnai' ftet. uPP8jort sitt förslag efter bästa för-
hhTvii f ofreutygelse det har blifvit påkalladt af sakens natur, och icke
blifvit framlast i afsigt att lura hvarken bönder eller Herr Jons Pehrs-
fåttasUtocharJöfSn i enk1el,och ^dIig beskaffenhet, att den bör kunna
fattas och prof! as af en och hvar. Första Kammaren har ock godkänt
amtiioe01tinhör° v n denna Kammare- Ty då dess medlemmar
samthge tillhoia samhällsklasser, som hafva råd att friköpa sina söner från
Ä ?^örande.’ f hafva de äfven bragt flder^lSSet ett
sönerÖiemväl ,afsageLseu af,denna rättighet och beslutat, att deras
sonci jemväl skola inträda i soldaternes leder.
sig det DmUfrSn äfT blifrfr missförstådt derutinnan, att man föreställt
POTsoneV Hd f .Jllllea 7ara underkastad vapenöfniiigar, och att
ärade färet,™?6n framskridna ålder som. representanterne inom denna
tiden är af ^ raknas bland beväringspojkarne. Öfnings-
som ingen foreslageu till åldern emellan 20 och 26 år, och
under ett årf tidbl5 .,re|resentan1t fön’än ban fyllt 25 år, är det blott
klass T färsW riksdagsman kan komma att tillhöra denna bevärings-
oi slaget mgår ej heller, att landstormen under fredlig tid skall
Den 25 April. 281
deltaga i vapenöfningarne, ehuru det ej skulle skada, om den kunde för¬
värfva en skicklighet, som väl Stomme till pass, då det gällde att försvara
fäderneslandet. Landstormen är uteslutande beräknad lör det lokala
försvaret, så att medlemmarne af densamma komma endast att tagas i an¬
språk för att försvara den ort, som de tillhöra. Om det ligger någon
sanning i den frasen, att Svenska Folket är villigt att gå “man ur huse“
till fäderneslandets försvar, sfi vore det ju ett önskvärd! och lyckligt för¬
hållande, om detta folk kunde förvärfva en sådan vapenfärdighet, att det
med något hopp om framgång kunde fullfölja sin ädla afsigt. För vin¬
nande af detta mål har man dock ej tilltrott sig att framlägga något
förslag, åsyftande att underkasta landstormen några särskilda öfningar
eller deltaganden i arméens möten, het är genom frivilliga ansträngningar
landstormen skall förvärfva sig den erforderliga skickligheten, och jag
hoppas, att den icke skall underlåta det. Hade Finland haft en öfvad
landstorm, på ett ändamålsenligt sätt organiserad, så skulle det ej så lätt
hafva blifvit fiendens byte.
Jag undrar alldeles icke på, att man vidhåller den gamla åsigten,
att man genom underhåll åt den indelte soldaten bör vara frikallad från
att sjelf träda i tjenstgöring; och det har icke varit att förutse annat, än
att denna åsigt skulle inverka på behandlingen af denna fråga. Nyss
klagade man öfver, att den börda, som redan trycker jordbrukaren, är
alldeles odräglig, och nu jemrar man sig öfver, att man vill pålägga en
okad tunga. Detta är i sanning besynnerligt, då förslaget tydligen går ut
pa att på hela Folket utjemna ifrågavarande börda, och förutsättningen,
att den skulle kunna ökas i ett fall utan någon lindring i ett annat,
framkallar den misstanken, att den i sjelfva verket ej är så tung, som
man velat lata påskina. Man fäster sig här uteslutande vid sina egna
intressen, väger sina egna bördor, men sluter ögat för dem, som skola
palaggas andra samhällsklasser. Dessa sistnämnda bördor äro dock i
sanning icke. så ringa, att de ej förtjena någon uppmärksamhet. Enligt
Utskottets förslag skall en sådan kommun som Stockholm komma att
underhålla ej mindre än 5 å 700 soldater, Göteborg emellan 2 och 300
och ofnga kommuner i förhållande derefter. Det är då häråt att höra
Utskotter tillvitas likgiltighet för eu viss samhällsklass’ betryck och afsigt
att vilja hvälfva hela bördan på denna. Jag befinner mig sjelf i den per-
sonliga . ställning, att jag kommer att erfara svårigheter af den föreslagna
föi ändringen i mer än ett afseende. Jag är innehafvare af roterade hem¬
man, jag har en son, som med Guds hjelp skall en gång inträda i lederna
al landets bevanngsungdom, jag har drängar på landet och dessutom 20
a 30 arbetare, som. alla måste underkasta sig den allmänna värnepligten.
Det oaktadt hyser jag ingen betänklighet vid att bifalla förslaget. Måtte
hval och en lika opartiskt och fördomsfritt pröfva detsamma, göra sig
fullt medveten af sina pligter mot fäderneslandet, beräkna ej blott den
börda han sjelf bär, utan äfven den som skall läggas på andras skuldror;
och jag noppas, att han icke skall hysa ovilja mat förslaget i nu berörda
hänseende. ,
Herr Modin: Till en början vill jag tillkännagifva, att jag är lika
varm van åt vårt fosterlandsförsvar som någon här, ja till och med som
282
Deri 25 April.
den, hvilken yttrade, att han vill gå med och ställa sig i ledet, då det
kommer att gälla: detta dock under den förutsättning, att icke den chi-
kanen kommer att inträffa, att jag såväl som han blefve satt på trossen.
En annair sak är det likväl, som jag här vill framhålla, och det är den,
att jag är representant för en ort, der roteringsbördan trycker mycket
hårdt, och der man, jemväl i afseende på grundräntan, är drygt betungad.
Ett af mina åligganden är derföre att tillse, det rättvisa vederfares mina
kommittenter i detta fall, ty här är fråga om, för den händelse förslaget
antages, att dessa mina kommittenter skola få uppoffra ej blott folk, så.-
som hitintills, utan äfven kontanter. Vackra fraser hafva visserligen blifvit
här uttalade derom, att vi nog skulle få lindring i roteringen, blott vi
antaga detta förslag. Blifver sådant förhållandet, skall äfven jag ingå
uppå att antaga detsamma, men dessförinnan och så länge vår jord är så
hårdt roterad som den är, kan jag icke godkänna förslaget, utan påyrkar
detsammas återremitterande, helst tredje punkten af Utlåtandet jemväl
blifvit återremitterad.
Herr Åke Andersson, som begärt ordet, afstod och instämde med
Herr Rosenberg.
Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen redogjorde för
de olika meningar, som yttrats, och framställde de deraf föranledda pro¬
positioner, hvilka alla besvarades med ja och nej, under det att omröstning
tillika begärdes. Efter fattadt beslut, att propositionen skulle lyda på bi¬
fall till Utskottets förslag, med förbehållen rätt att sedermera särskildt
besluta öfver den af Herr von Troll föreslagna redaktionsförändring, samt
nej-propositionen ställas på återförvisning, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Särskilda Utskottet för frågor rörande försvars¬
verkets ordnande hemställt i nionde punkten af dess Utlåtande N:o 2,
röste ja;
Den, det ej vill,
röste nej;
Vinner nej, har Kammaren beslutat återförvisa denna punkt till Ut¬
skottets förnyade handläggning.
Omröstningen, i vanlig ordning anställd, visade 60 ja mot 83 nej,
och hade Kammaren följaktligen till Utskottet återförvisat ifrågavarande
punkt.
Punkten 10 (sid. 21 och 22).
Herr Sven Nilsson: Af samma skäl, som jag anfört vid föregående
punkt för återremiss af densamma, yrkar jag äfven nu denna tionde punkts
återremitterande.
Vidare anfördes ej; och punkten återförvisades.
Punkten 11 (sid. 22).
283
Den 26 April, f. m.
Herr Sven Nilsson: Jemväl i afseende på denna nu föredragna
elfte punkt yrkar jag återremiss på de skäl, som jag vid behandlingen af
nionde punkten uppgifvit.
Vidare yttrades ej; och äfven denna punkt återförvisades.
Mot de beslut, som fattats rörande nionde, tionde och elfte punkterna,
anmälde Herr Hierta sin reservation, under förklarande att han, hvad
anginge förstnämnda punkt, röstat för densammas bifallande.
§ 8.
Bordlädes Stats-Utskottets Betänkande N:is 73—77 och 79-^-82 samt
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 19.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. ‘/2 12 e. m.
In fidem
H. Husberg.
Fredagen den 26 April.
Kl. 11 f. m.
§ I-
På framställning af Herr Talmannen beslöt Kammaren, att de å Kam¬
marens bord hyflande ärenden, hvilka endast en gång varit bordlagda och
som nu funnos upptagna sist å dagordningen, skulle till nästa samman¬
träde derå främst uppflyttas, för att då kunna för andra gången till bord¬
läggning anmälas.
§ 2.
Fortsattes handläggningen af Särskilda Utskottets för frågor rörande
försvarsverkets ordnande Utlåtande N:o 2, med anledning af väckta motio¬
ner rörande landtförsvarets ombildning och dertill hörande frågor m. m.,
dervid nu i ordningen förekom:
Punkten 12 (sid. 23).
Härvid yttrade
Herr Friherre Liljencrantz: Jag vill väl icke inlåta mig i diskus¬
sion angående förevarande punkt, men jag vågar likväl hemställa, om det