114
Deri 18 April.
§ Il-
Föredrogs ånyo Andra Kammarens tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlå¬
tande N:o 7 (i samlingen N:o 32), med anledning af Herr P. Anderssons
motion N:o 227, om upphäfvande af hvad kongl. stadgan angående folk-
skoleundervisningen i riket af den 18 Juni 1842 i dess 3 § löreskrifver
rörande anskaffande och underhåll af skollokaler.
Herr Peter.Ander sson: Jag ämnar icke uppträda för att bereda
framgång åt min motion, ty af de utaf Utskottet anförda skäl finner jag,
att Utskottet icke gerna kunnat komma till annat resultat än Utlåtandet
utvisar. Jag har blott velat nämna detta, på samma gång jag uttalar min
förhoppning om, att syftemålet med min motion i en snar framtid kommer
att vinnas utan vidare åtgärder från Representationens sida.
Vidare anfördes icke; och Utlåtandet bifölls.
Sammanträdet afslöts kl. 10 e. m.
In fidem
H. Husberg.
Thorsdagen den 18 April.
Kl. 10 f. in.
§ 1.
Justerades protokollsutdrag angående de beslut, som under gårdagens
sammanträde fattats.
§ 2.
Företogs val af två revisorer för verkställande af den granskning af
lånekontorets i Wisby räkenskaper för år 1866, hvilken den 1 nästkom¬
mande Juni tager sin början; och utsågos härtill
Kaptenen J. O. Ny sänder med 61 röster samt
Riksdagsfullmägtigen G. Kolmodin med 35 röster, den sednare efter
lottning med Handlanden J. Lindgren i Wisby, som erhållit enahanda
antal röster.
Härefter skedde val af två suppleanter för nämnde revisorer, dervid
Handlanden J. T. Lundin i Wisby och
Apothekaren C. J. Marelius i Wisby hvardera erhöllo 44 röster.
Med anledning af detta lika röstetal blef genom lottning afgjordt, att
Den 18 April. 115
Herr Lundin skulle ingå såsom förste och Herr Mardins såsom andre
suppleant.
Om dessa val biel protokollsutdrag genast uppsatt och justeradt.
§ 3.
Börjades föredragningen af Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts
(N:o 1) Utlåtande N:o 8 (i sanlingen N:o 38), med anledning af Herr P.
Siljeströms motion angående folkskoleundervisningen.
Punkten 1 (sid. 3 i Utlåtandet).
Herr Siljeström: Kammaren har helt nyligen, på Banko-Utskottets
inbjudning, tagit del i omdöpningen af en så gammal institution som vår
Svenska Riksbank; och jag vågar derföre hoppas att icke heller blifva an¬
klagad för baptistiska åsigter, då jag tillåter mig föreslå en annan benäm¬
ning på en jemförelsevis så ung institution som folkskolan, hvilken visser¬
ligen till åren är fullmyndig, men i viss mening väl torde kunna sägas
ännu icke hafva trampat ut barnskorna. Man har för ej många år sedan
antagit benämningen “elementarläroverk“ med öfvergifvande af de häfd-
vunna namnen “gymnasium" och “lärdomsskola11, emedan man fann
namnet elementarläroverk bättre motsvara den idé, som låg till grund för
den nya organisationen. Det torde då icke heller a priori kunna sägas,
att en namnförändring i afseende på folkskolan är hvarken obehöflig eller
otjenlig; och ehuru Utskottet för sin del icke ansett sig böra fasta något
afseende vid det förslag, som i det fallet blifvit framstäldt, skall jag lik¬
väl försöka visa, att detsamma både synes hafva ej ringa skäl för sig och
äfven vara af en icke alldeles oväsendtlig betydelse.
Då våra folkskolor organiserades genom 1842 års folkskolestadga,
tänkte man sig dessa skolor icke annat än såsom enklassiga, eller sådana
som de dåvarande lancasterskolorna, der undervisningen bestreds af en
enda lärare för alla lärjungarne, om än dessa voro fördelade i flera lexlag.
En bland de väsendtligaste förbättringar, folkskoleväsendet sedermera un¬
dergått, är onekligen den, som åsyftat skolans indelning i klasser. Man
har erkänt såsom princip, att vid undervisningen de mera försigkomne
lärjungarne böra skiljas från nybegynnarne, och detta är, såsom under
diskussionen i går antyddes, i sjelfva verket ett grundvilkor för folkskolans
utveckling. På sådant sätt uppkommo de s. k. småskolorna; och man
hade nu inom folkskoleväsendets område fou namn: småskola och folkskola,
af hvilka båda i dagligt tal och i officiela handlingar, såsom t. ex. i folk-
skoleinspektörernes berättelser, det förra betecknar den skola, hvaruti den
första undervisningen meddelas, det sednare deremot den afdelning, som
är afsedd för den fortsatta undervisningen. Dessa benämningar hafva så¬
lunda högst oegentligt blifvit ansedda såsom korrekta, ehuru småskolan
ju i sjelfva verket endast är en klass a,f folkskolan. Jag skulle äfven
kunna åberopa officiela auktoriteter, hvilka med benämningen folkskola
tyckas förstå ännu något annat, nemligen än hvarje i öfverensstämmelse
med 1842 års skolstadga organiserad skola med examinerad lärare, äfven
der han omfattar småskolans undervisning, och än hvarje skola för folk¬
undervisningen, således äfven småskolan enbart. Det torde icke kunna
116
Den 18 April.
bestridas, att denna namn- och begreppförvexling är föga egnad att med¬
föra reda i uppgifterna om folkskolan; och denna åsigt vinner ytterligare
bekräftelse, då man får höra, att på ett annat ställe småskolan icke längre
bibehåller sin karakter såsom blott lägre Masa, utan i sjelf™ verket utgör
hela folkskolan. Under dessa svårigheter hafva somlige för folkskolans
högre afdelning brukat begagna det nya och temligen orimliga namnet
egentlig folkskola; men äfven detta bidrager löga att hjelpa saken. Man
vet i sj elfva verket icke hvad som menas med ordet folkskola. Om det
således och endast vore för att vinna reda i de statistiska uppgifterna
angående folkskoleväsendet, torde det likväl vara skäl nog att taga denna
namnfråga i öfvervägande.
Må man för öfrigt icke föreställa sig, att ett namn är någonting för
saken så alldeles oväsendtlig!. Ett namn, ett yttre tecken kan ega en
stor betydelse med afseende på det, som dermed representeras. Den na-
tionela flaggan är i och för sig sjelf blott ett stycke duk af den ena
eller andra färgen; men den representerar dock hvad som för en hvar är
kärast på jorden, nemligen fäderneslandet, och har helt naturligt af
denna orsak framkallat mången häftig strid både på. slagtältet och i råd¬
kammaren. Och hvad angår ett namn, så, ehuru jag är öfvertygad, att
den Lutherska reformationen i alla händelser brutit sig fram, var det
dock först sedan namnet “protestant11 inskrefs på dess bekännares fana,
som denna stora kulturrörelse gjorde några betydliga framsteg.. Det är
icke namnet i och för sig, som verkar detta, utan det är den i namnet
inneboende idéen — den idé som uttalar sig i och genom namnet, så vida
namnet är ett exakt uttryck deraf. Vigten af ett namn be.står . således
deri, att, genom dess upprepande i dagligt tal och i den offentliga dis¬
kussionen, den med namnet betecknade idéen likasom oupphörligt trän¬
ger sig på den allmänna uppmärksamheten. Blotta upprepandet åt nam¬
net utgör, så att säga, en seger i smått för den till grund liggande idéen.
Det är af denna orsak jag vågat föreslå eu annan benämning för folk¬
skolan. Jag hoppas, att ingen misstänker mig för nog mycken djerf¬
het eller lättsinne, för att dervid hafva varit ledd af ett blott tillfälligt
tycke.
Då följaktligen nu fråga uppstår om den idé, som bör ligga till grund
för benämningen, så ber jag att få fästa uppmärksamheten på den snart
sagdt diametralt motsatta rigtning af folkundervisningen, som antydes genom
den af mig föreslagna benämningen, mot den som vanligen anses återgifvas af
namnet folkskola. Innan jag går vidare, torde jag dock böra anföra nå¬
gra benämningar, som på andra språk blifvit gitna åt dessa slags under¬
visningsanstalter. I de länder således, der engelskt språk talas, h.ar man
“public schools11, “common schools11, hvilket sednare just är liktydigt med
kommunalskolor, vidare “parochial schools11 eller församlingsskolor — man
vet, att den Skottska kommunen sammanfaller med församlingen — o. s. v.
På Fransyska hör man namnen “école communale11, “école primaire*, hvilken
sednare benämning antyder, att folkundervisningen anses såsom grundvalen iör
all offentlig undervisning; man talar ock om elementarundervisningen såsom
“enseignement secondaires11. I Tyskland hör man olika benämningar på
dessa slags läroanstalter i de större städerna och på landsbygden. 1 förra
fallet nyttjas benämningen “Elémentarschule“, hvilket ej betyder det¬
Den 18 April.
117
samma som våra elementarskolor, för Indika man i Tyskland, såsom be¬
kant, har andra benämningar, nemligen lärda skolor, realskolor och gym¬
nasier. På Tyska landsbygden åter är det man företrädesvis påträffar
namnet “folkskola11, och derifrån hafva vi fått detta namn. Yi äro allt¬
för benägna att från Tyskland låna både penningar och skolsystem; jag
lemnar i begge fallen derhän med hvad fördel. Denna benämning folk¬
skola innebar nu emellertid från början begreppet om en nödtorftig un¬
dervisning för det lägre folket. Då vi veta, huru denna samhällsklass —
“die dummen Bauern“ — i fordna dagar, och väl oftast ännu, varit an¬
sedd i Tyskland, kan det icke förvåna, att folkskolan närmast betraktats
såsom blott en filantropisk anstalt, ämnad att bibringa massan af folket
nödig kristendomskunskap och så pass mycken upplysning, att denna
massa icke skulle blifva alltför mycket rå, utan, såsom arbetande i de
högre klassernas tjenst, åtminstone blifva ett mera Renligt redskap. Med
en sådan utgångspunkt har man uppdragit ganska trånga gränser för den
bildning, som i folkskolan skulle meddelas; och den omständigheten, att
folkundervisningen i Tyskland, om än betydligt öfverskattad, dock i flera
fall står högre än på många andra ställen, der man sednare gripit sig an
med denna stora angelägenhet, bevisar ingenting häremot. Att nu emeller¬
tid en dylik lägre uppfattning af folkskolans betydelse och verksamhet i
strid med de grundsatser, som i det fallet gjorde sig gällande vid 1840
års riksdag, äfven hos oss gjort sig hemmastad, torde icke kunna förbises,
helst den ännu i dag uppenbarar sig på många håll, der man minst borde
vänta det. Jag har här i min hand ett häfte åt eu pedagogisk tidskrift,
som utgifves med offentligt understöd, och der man, bland annat, yttrat:
att folkskolans syftemål vore ingenting annat än att lära barnen läsa,
skrifva, och räkna jemte] något, som man kallar vetenskapens “resultat
Nu sätter jag visserligen för min del högt värde derpå, att barnen lära
sig väl läsa, skrifva och räkna, och tror, att endast detta, om det rätt
läres, utgör en ganska stor bildning; men med detta medgifvande från min
sida skulle jag likväl omöjligen såsom mål för folkskolans undervisning
kunna uppställa endast läsa, skrifva och räkna. Då man i den nämnda
uppgiften på folkskolans läroämnen tyckes hafva uteglömt till och med
kristendomen, så förundrar detta mig mindre; ty det är bekant, att män
på vissa håll anser folkskolan egentligen såsom en kristendomsskola och
elementarläroverket deremot såsom en klassisk skola, och då författaren
tydligen sjelf närmast är förbunden med elementarläroverket, må det ur¬
säktas, om han tyckes hafva uteglömt kristendomen bland folkskolans
hufvudsakliga läroämnen. Men han har äfven uteglömt historia, geografi,
geometri och naturvetenskaper. Eller kanske dessa skulle innefattas i de
omtalade vetenskapliga “resultaten11 ? För en hvar, som vet hvad skola
och undervisning vill säga, är det likväl klart, att man icke kan vara till¬
fredsställd med de nakna “resultaten11, utan att man i all undervisning,
af huru liten omfattning den än må vara, bör hafva grunder och method.
Afl annan undervisning är en kinesisk undervisning. Sådan tyckes emel¬
lertid i detta fall uppfattningen af folkskolan vara på den höglärda sidan;
ty denna åberopade tidskrift är egentligen afseclcl för elementarläroverken.
Men månne åsigterna äro annorlunda hos dem, som hafva folkskolan
om händer? Jag har äfven tagit del af ett nyss utkommet häfte utaf en
118
Den 18 April.
tidning för folkskolan, hvilken, om jag ej misstager mig, likaledes åtnjuter
förmånen af statsunderstöd. Man återfinner här alldeles samma åsigter,
-— naturligtvis har man här ej glömt kristendoms-undervisningen — och
till stöd för desamma åberopas ett yttrande af Geijer i dylik syftning.
Yår store och oförgätlige Geijer var, såsom man vet, i början nästan
fiendtligt stämd emot folkundervisningen; och ehuru han emot slutet af sin
lefnad ändrade sina åsigfer i detta fall, synes det icke, som om han någonsin
skulle lyftat sig till den höga uppfattning af folkskolans betydelse, hvartill
man nu har anledning. Men hvad som för 30 år sedan kunde ursäktas
hos en Geijer, det kan icke i närvarande tid ursäktas hos den, som ex
officio eller såsom skriftställare har att leda folkundervisningens utveckling.
Ännu vidare: för få dagar sedan fann man samma åsigter uttryckta i vår
officiela tidning. Under sådana omständigheter synes man ej sakna an¬
ledning att befara, det någon högre uppfattning af folkskolans betydelse
ännu icke inom vårt land gjort sig allmänt gällande; och hvad är säl
skälet dertill annat än det, att man gör skilnad emellan “folk" och “tolk11,
och anser det så kallade lägre folket kunna nöja sig med en temligen
blygsam bildning? Och sådan skulle då vara betydelsen af ordet ■■folk¬
skola “ ?
Väsendtligen olika är den uppfattning af frågan, hvarpå mitt förslag
stöder sig. Jag anser nemligen den ifrågavarande länken af vårt offent¬
liga undervisningsväsende böra blifva en skola för alla klasser — höga
och låga — en för alla gemensam bottenskola och en del af det allmänna
nationela undervisningssystemet. Om, enligt en sådan åsigt, folkskolan
komme att utgöra grundvalen för all bildning och blefve besökt af barn
utaf alla klasser, skulle man icke allenast hafva större anspråk på den¬
samma, utan de mera bildades och förmögnes intresse för denna skola
skulle derigenom väsendtligen stegras. På denna omständighet kan man,
efter mitt förmenande, icke lägga nog mycken vigt. Undervisningen och
uppfostran skulle vinna genom sammanförandet af olika klassers barn uti
en gemensam skola. De s. k. “bättre mans barn11 skulle genom sin all¬
männa bildning och sina finare seder verka fördelaktigt på de öfriga;
och de skulle å sin sida genom umgänget med fattigare likar vinna en
större humanitet, än som någonsin inhemtas genom Tyska och Latinska
glosor. Det är ock helt naturligt, att hvar och en med lifligare intresse
omfattar den skola, som besökes af hans egna barn; och jag tror, att det
skulle blifva skolan till nytta, om man toge fasta på en sådan alltför ur¬
säktlig egennytta hos de mera bildade och förmögnare samhällsklasserna;
ty hvad skulle icke folkskolan derutaf kunna vinna för sin utveckling?
Får nu en gång folkskolan en sådan betydelse, som jag här angifvit, skall
hon icke blott medverka till den sammangjutning emellan de olika sam¬
hällsklasserna, som är så önskvärd, utan hon skall äfvenväl allt mer och
mer lyfta sig till en högre och högre ståndpunkt samt derigenom undan¬
skjuta den gräns, der elementarundervisningen behöfver begynna; och
denna sednare skall komma att fotas på en nationel och naturlig grundval.
Denna åsigt skiljer sig, såsom man lätt finner, högst väsendtligt från
de grundsatser, man hittills följt vid folkundervisningens ordnande; och
det är för att underlätta öfvergången till en sådan åsigt, som jag ansett det
icke vara utan vigt att undanrödja det gamla namnet, som, ehuru vackert
119
Den 18 April.
i sig sjelft, såsom hyllande på eu filantropisk idé, dock icke längre är
lämpligt eller motsvarar hvad som för det närvarande hos oss måste an¬
ses vara folkskolans ändamål. Frågan är således att finna ett namn, som
bättre än det hittills varande uttrycker hvad man åsyftar. Jag ber der¬
vid att få erinra, att vi numera hafva tvenne slag af skolor, dels sådana
som underhållas af Staten, och dels sådana som underhållas af kommu¬
nerna. Det är visserligen smult, att Staten lemnar bidrag äfven till kom¬
munalskolornas underhåll, likasom kommunerna på visst sätt bidraga till
elementarläroverkens. Men väsendtligen och i grunden äro de sednare
Statens och de förra kommunernas skolor. Det är derföre jag föreslagit,
att benämningen kommunalskolor skulle gifvas åt dem, hvilka underhållas
af kommunerna. Denna benämning eger sin stora betydelse derigenom,
att den tydligt utmärker, att det är kommunens skyldighet och rättighet
att underhålla och handhafva ledningen af dessa skolor, och derpå beior
i väsendtligaste mån folkundervisningens framgång. Den är af vigt, eme¬
dan den aflägsnar all tanke på en folkskola på stat en anordning
som skulle vara i högsta grad menlig för undervisningens utveckling. Den
är af vigt, emedan den uttalar den grundsatsen, att skolan är till, icke
för barnen af en viss klass, utan för kommunens barn i allmänhet.
Man har bland annat mot denna benämning anmärkt, att den inne¬
håller ett utländskt ord, och derföre icke vore lämplig. Men ordet kommun
är icke längre något utländskt ord. Det är tvärtom så införlifvadt med
våra politiska och sociala förhållanden, att det säkert icke skall ur
Svenska språket försvinna, förrän Svensk frihet försvunnit. Ville man
vara så nogräknad, då borde man icke ens begagna ordet skola, ty ej
heller detta är af Svenskt ursprung.
Sådana äro de grunder, hvarpå det af mig framlagda forslaget hvilar.
Icke är det för ett namns skull jag yrkat en förändring, ty nog vet jag
att, ehvad benämningen än är, mycket godt i allt fall kan åstadkommas,
utan det är för de principers skull, hvilka jag härigenom fått anledning
att framställa, och för hvilka, oafsedt beslutet i öfrigt, jag vågar påräkna
Kammarens upplysta bifall.
Herr Friherre Fock: Vilkoret, för att ett namn, det må nu gälla
en skola eller livilket annat föremål som helst, skall f örändras, är, enligt
mitt förmenande, att den förut begagnade benämningen är otjenlig, samt
att den föreslagna nyare är bättre. _ ,
Namnet på en skola bör så mycket som möjligt angifva skolans sylte.
Sådana benämningar äro landtbruksskolor, krigsskolor, elementarskolor m. fl.,
sjelfva namnet angifver här tydligen hvilket slags undervisning uti dessa
skolor meddelas. Den föreslagna benämningen kommunalskola synes mig
deremot icke uppfylla detta vilkor, helst eu kommun kan inrätta skolor af
hvad slag som helst. Benämningen folkskola åter förefaller åtminstone
icke mig tvetydig. Kanhända är det vanans magt; men sjelfva detta namn
tycker jag tillkännagifva, att uti skolan undervisning meddelas uti de kun-
skapsgrenar, som för hvar och en äro nödvändiga för utöfvandet af hans
skyldigheter och åtnjutande af hans rättigheter såsom medlem af Svenska
Folket. Jag kan icke finna annat, än att uti detta namn kunna mrym-
mas de särskilda klasser eller afdelningar, hvaruti skolorna för den all¬
120
Den 18 April.
manna folkbildningen sönderfalla; jag kan icke heller finna annat, än att
skolan, äfven med bibehållande af sitt gamla namn, kan erhålla den full¬
ändning, som motionären afser.
. Det synes mig äfven vanskligt att låna skolans benämning från en
institution, som, säge hvad man vill, dock är mer eller mindre tillfällig.
Kommunalstyrelsen kan upphöra och ersättas af något annat; skulle då
skolan åter byta om namn ? Det är ingalunda otänkbart, att vid en kom¬
mande riksdag förslag kunde väckas att förändra benämningen kommunal¬
styrelse till folkstyrelse och möjligen derför andragas lika goda skäl som
för den nu föreslagna förändringen; men i sådant fäll blir ju namnet
kommunalskola oegentligt. Sådant kan aldrig komma att ega rum med
folkskola; denna benämning fortfar att vara egentlig, så länge Svenska
Folkets barn behöfva undervisning.
Motionären anser, att den nuvarande benämningen motverkar skolans
allmännare begagnande, och vore detta verkliga förhållandet, så läge der¬
uti ett tillräckligt skäl för förändringens genomförande. Men motsäger
icke erfarenheten motionären i detta fall? Har icke antalet af både sko-
lor och lärjungar uti clem till vuxit i en grad, som är högst tillfreclsstäl-
lande? De förmögnare och mera bildade samhällsklasserna skulle dock,
enhgt motionärens åsigt, med ledning af benämningen anse skolan såsom
e?Lsfi^ s^°^a d. v. s. för massan af nationen, och härigenom
af hållas ifrån att i folkskolan insätta sina barn. Hvad de verkligt bildade
samhällsmedlemmarne beträffar, så bestrider jag denna motionärens åsigt;
deras bildning skulle ej vara mycket värd, om de ej förmådde skilja kär¬
nan från skalet ; och det visar sig ock, att skolan blir allt mer besökt
af denna klassens barn, i den mån nemligen skolan genom sin egen inre
utveckling motsvarar de mera bildade föräldrarnes anspråk. Hvad åter
beträffar dem, som ega förmögenhet, men sakna bildning, så finnas ibland
dem otvivelaktigt flera, som ej sätta sina barn i folkskolan, just derföre
att hon är en skola för folket. De fatta detta sista ord i en sämre be-
mäi kelse, och derföre undvika de äfven skolan. Med denna fördom vill
jag dock ej att man skall ackordera; må man tvärtom låta ordet folk så
länge och så kraftigt ljuda, att personer af ifrågavarande slag både vänja
sig vid ljudet och lära sig att rätt uppfatta dess Svenska betydelse.
Det skulle i sanning förefalla minst sagdt besynnerligt, om vi genom
ett bifall till motionen i denna del medgåfve oss anse, det ordet folk kan
hafva mer an eu betydelse, vi som dock, enligt § 1 Riksdagsordningen,
sitta har som representanter af Svenska Folket.
Herr Bergström: Lika med Friherre Fock kan jag icke godkänna
uppfattning af ordet folkskola än den, att folkskolan är en skola
för Svenska k olkets barn. . \ illigt medgifves, att denna anstalt icke nått
■u? u,tvec,„nS’ som Jag lika med motionären och alla dem, Indika nit¬
älska för folkundervisningen, skulle hafva önskat. Men icke må man, så¬
som motionären, söka anledningen dertill uti namnet folkskola eller vilja
ran^rin§ fifltta botemedel för de brister och felaktigheter, som
vidlåda folkundervisningen. Hade under den förflutna tiden folkskolan
vant val och ändamålsenligt ordnad, hade nitiske och sitt kall fullt vuxne
lärare verkat i dess tjenst; då skulle föräldrar, tillhörande de mera be¬
Den 18 April.
121
medlade samhällsklasserna visserligen icke af namnet folkskola låtit af¬
hålla sig att sända sina barn i denna skola. Förändras namnet till kom¬
munalskola, utan att sjelfva skolan förbättras, blir förhållandet icke an¬
nat, än det hittills varit. De föräldrar och målsmän, hvilkas förmögen-
hetsomständigheter medgifva dem att bereda barn och myndlingar en full¬
ständigare och innehållsrikare undervisning, än i kommunalskolan kan
vinnas, skola fortfarande som hittills söka tillfälle dertill å annat håll
och betrakta kommunalskolan såsom oförmögen att uppfylla sin bestäm¬
melse.
Det förvånar mig att i vår skeptiska tid någon är nog naiv att tro
på den magiska verkan af ett namn. Må Kammaren icke befatta sig med
försök i magien, äfven om dessa icke äro af svartkonstnatur, utan kunna
hänföras till den oskyldiga hvita magien. Nej! må man heldre försöka
att genom medel, som kunna leda till det önskade målet, höja och lyfta
folkskolan. Ett sådant medel, och dertill det verksammaste, vore att förse
skolan med tillräckligt antal fullt utbildade lärare. Yi måste således sträfva
derhän, att de lärare, hvilka egna sig åt folkskolans tjenst, redan afslutat
sin egen bildning, innan de inträda i lärareseminarierna för att inhemta
färdighet att undervisa andra. Ömkligt vore således, att ingen finge blifva
anställd såsom folkskolelärare, med mindre han icke allenast genomgått
fullständigt elementarläroverk, utan äfven i seminarium förvärfvat praktisk
duglighet i undervisningskonsten. Detta anspråk har man i flera delar
af Tyskland vågat ställa på dem, som söka inträde i folkskolans tjenst.
Men frågan, huruvida och när lagstiftaren skulle kunna i vårt land före¬
skrifva så stränga vilkor för rättigheten att söka och vinna befordran så¬
som folkskolelärare, ‘beror derpå, om och när kommunerna skulle visa sig
villiga att bestämma lärarnes löner till så pass höga belopp, att man med
sådan bildning, som omförmäld är, kunde finna sin uträkning vid att söka
anställning vid folkskolan. Först när tecken till sådan villighet spårats,
lärer Staten kunna tänka på att i lagstiftningsväg höja minimum af en
folkskolelärares lön derhän, att den må anses motsvara lärarnes billiga
anspråk.
Jag yrkar desto heldre bifall till Utskottets afstyrkande Betänkande i
denna del, som den af motionären föreslagna namnförändringen skulle
blifva en förändring till det sämre.
Herr Bergman: Till en början ber jag att få uttala den högakt¬
ning, som tillkommer motionären för den verksamhet, han såsom lärare,
folkskole-inspektör och läroboks-författare utvecklat. I afseende på nästan
alla punkter i motionärens förslag är jag med honom af olika mening;
men man kan innerligt respektera en man, ehuru man icke i allt delar
hans åsigter.
Motionärens skäl för den föreslagna namnförändringen, att ordet
“folkskola “ skulle stämplas såsom något föraktligt, har redan af Herr Fri¬
herre Fock blifvit på ett lika öfvertygande som vältaligt sätt vederlagdt.
I detta namn kan ju icke ligga något förklenligt eller ens en skugga af
föraktlighet. Vi, som kalla oss Svenska Folkets ombud, kunna icke åt dessa
undervisningsanstalter gifva någon annan ärofullare benämning. Motionä¬
ren har ansett, att blott i följd af detta namn den förmögnare samhälls¬
122
Den 18 April.
klassen skulle undvika att skicka sina barn till dessa skolor ock icke
omfatta dem med tillbörligt intresse. Jag ber dock att dervid få påpeka,
hurusom i våra större städer man utvecklat det största nit för folkskole¬
väsendet, och för detsamma anslagit betydliga summor. Kan man med
skäl anklaga dessa kommuner för liknöjdhet för folkskolorna, oaktadt en
mängd föräldrar derstädes icke sätta sina barn uti dessa skolor? Man
bör beakta, att i de större städerna barnens antal är så stort, att det
skulle fordras en högst betydlig byggnad för att på ett ställe rymma dem
alla. A landet är det icke blott arbetarens och allmogens barn, som be¬
söka folkskolorna, utan äfven ståndspersonernas. Der finnes icke och
kommer icke att finnas den åtskilnad, som motionären befarat.
Herr Siljeström har citerat en artikel, som nyligen varit synlig uti en
tidskrift, och hvari finnes åberopadt ett yttrande af Geijer, hvilket Herr
Siljeström frånkänt allt afseende. Jag ber att i anledning häraf få i
förbigående påminna, att nämnda yttrande afgafs af Geijer, sedan han
brutit med de gamla traditionerna, sedan, såsom han sjelf uttryckte
sig, stugan blifvit honom för trång. Det är en stor skilnad emellan den
gamle Geijer år 1811, som då var afvog mot folkskolan, och som då
yttrade: “det är min fullkomliga mening, att jag vill lemna de lägre och
arbetande klasserna fullkomligt olärda, och det af ren och upprigtig aktning för
det sunda förnuftet11; — och den ungdomlige Geijer år 1839, som då talade
varmt för folkskolan, och som i sitt litteraturblad yttrat de i den an¬
tydda skriften citerade orden, att “folkskolan är genom sin karakter ett
helt för sig. Inskränkt till meddelande af de färdigheter, som utgöra de
allmännaste odlingsmedlen, måste den tillika i sig upptaga odlingens för¬
nämsta resultat i populär form; och denna folkskolans beskaffenhet kan,
till hvad höjd läroämnena inom den ock må drifvas, dock icke väsendt¬
ligen förändras.11
Jag tror, att dessa sednare ord kunna betraktas såsom resultatet af
den store häfdatecknarens och tänkarens slutligen intagna och genom oaf-
låtliga forskningar vunna ståndpunkt.
Angående sjelfva namnet, så — hvarföre ändra det? Låter det nya
vackrare, är det mera kort och ledigt att uttala, är det mera fosterländskt
och Svenskt? Yi hafva i vårt språk redan tillräckligt utländskt smink,
hvilket vår störste skald dock lagt oss på hjertat att tvätta bort. Ut¬
trycker __ det föreslagna namnet mera än det nuvarande folkskolans ända¬
mål? År meningen väl, att kommunerna hädanefter skola helt och hållet
taga skolorna om hand och säga: vi behöfva icke vidare något understöd
af Staten. Låsom oss behålla det vackra, ädla namnet, som tidigt på¬
minner ynglingen att framför honom ligger något vidsträcktare än den
kila kommunen; att han, huru ung, huru obemedlad och ringa han än är,
dock är medlem af ett helt folk, och att han egen ett fädernesland, som
han i sin mån, efter sina krafter skall odla och värna och hedra. Till
slut torde jag få åberopa ett Engelskt ordspråk: “från ljud till ting11 —
och, med yrkande af bifall till Utskottets förslag, föreslår jag Kammaren
att öfvergå från namn till sak.
Herr Hedlund: Utan tvifvel har folkundervisningen varit det ämne,
som nationen framställt såsom ett af de vigtigaste för den nya Represen¬
123
Den 18 April.
tationen. Jag ber att derom nu få yttra några ord, då jag var förhin¬
drad att i gårdagens diskussion deltaga. Jag skall söka att fatta mig i
korthet, helst jag tror, att man här bör försigtigt undvika långa fram¬
ställningar, som mera tillhöra katedern.
Hvad den föredragna punkten beträffar, så ser jag deri endast en ny
yttring af den tanke, för hvilken motionären länge sträfvat, och som, då
jag första gången hörde den åt honom uttalas, mycket anslog mig.
Fråga var då om att ordna folkskoleväsendet i en af våra större städer,
och motionären återkom alltid till det thema: låtom oss komma ihåg, att
folkskolan icke längre skall vara en skola blott för de fattiges barn, utan
att den skall i sig upptaga alla samhällsklassers barn.
Förhållandet är ock att, dels genom motionären och dels genom an¬
dra goda krafter, folkskolan stigit i den mening, som några talare välta¬
ligt framställt.
Man har förebrått motionären såsom ett fel, att han velat ändra ett
namn. Hetta namn har dock icke alltid den betydelse, som den siste ta¬
laren velat deråt gifva. Ordet “folk11 har en stor och hög betydelse, när
man sätter ordet “svenska* framför detsamma, men det begagnas ock i en
annan, lägre mening. När folkskolan stiftades, togs ordet i denna sednare
mening, och till en början var det blott den lägre klassens barn, som be¬
sökte densamma. När den förmögnare befolkningen drog sig för att skicka
sina barn dit, så var det icke minst för namnets skull. Den föredrog att
sätta sina barn i en dålig privatskola framför att skicka dem till folk¬
skolan. Nu är förhållandet förändradt. Man finner det, om man inträder
i en större stads folkskola. Man ser der icke mera endast dessa trasiga
barn, som befolkade de gamla lankasterskolorna.
Jag delade till en början motionärens åsigt, att benämningen borde
ändras till kommunalskola, och hvad som synnerligen föll mig på läppen
var, att jag deri spårade skolans frigörande i någon mån från kyrkan.
Kommunalskolan är dock icke annat än den gamla “socken“-skolan, hvil¬
ken benämning gerna kunde bibehållas, likasom namnet roteskola för ett
mindre territorium; och jag tror att med antagande af dessa benämningar
samma ändamål skulle vinnas som genom den af motionären föreslagna
namnförändringen.
Slutligen anser jag, att man icke länge bör uppehålla tiden med disku¬
terande af denna punkt, helst då man af hvad som derefter följer kan
finna, att nästa punkt kommer att framkalla lifliga debatter; och jag ber
att få lägga Herrarne på kjertat, att vi i denna fråga må 'gorå våra fram¬
ställningar så korta som möjligt för att icke onödigtvis upprepa hvad som
å läraremötena redan blifvit yttradt.
Herr 011 er ström: Jag har på det sorgfälligaste sökt pröfva denna
vigtiga fråga, hvilken står i det närmaste sammanhang med hvad motio¬
nären i en följande punkt föreslagit och Utskottet godkänt, och jag skulle
icke kunna annat än fullkomligt gilla de skäl, motionären till förmån för
sin motion i denna punkt anfört, om fråga vore att i institutionens sjelfva
födelse gifva densamma det föreslagna namnet. Namnet kommunalskola
undanrödjer icke begreppet af folkskola; det tvärtom tillkännagifver den
vara en skola för kommunen, en kommunens angelägenhet; och denna
124
Den 18 April.
punkt liar jag alltid sökt fasthålla i motsats mot många, hvilkas sträf¬
vande varit att göra folkskolan företrädesvis till en Statens angelägenhet.
Hvarifrån komma dessa alltid stegrade anspråk på statsbidrag till folksko¬
lorna mch hvarifrån komma folkskolelärarnes pretentioner att af Staten
erhålla sina löner. Jag har nyligen fått mig tillsänd en tidning, hvilken
upptager förhandlingarne vid ett folkskoleläraremöte, der man, utan afse¬
ende på Statens förlägenhet i finansielt hänseende, beslöt att till Kongl.
Maj:t ingå med en petition om löneförhöjning från 400 till 800 R:dr,
och hotade att, om det icke beviljades, afträda från utöfningen af sitt
lärarekall. Detta är något som man hör beakta, och jag har redan un¬
der en föregående diskussion uttalat min fruktan, att folkskolorna med
sådana pretentioner skola växa Staten öfver hufvudet.
Jag skulle hafva önskat, att denna institution från början fått namn
af kommunalskola, ty denna benämning hade bättre uttryckt, att den bör
förblifva en kommunens angelägenhet under Statens kontroll och med Sta¬
tens understöd. Vi stå dock nu icke vid institutionens födelse, och nam¬
net folkskola har blifvit oss alla kärt. Jag kan derföre icke nu finna till¬
räckligt skäl för att göra en namnförändring, men jag hoppas, att den idé,
som ligger till grund för motionen, må vinna framgång, på det att Staten
icke må öfverfiyglas af folkskolelärarnes och kommunernas sträfvande att
göra folkskolan helt och hållet till en Statens angelägenhet. Häri ser jag
faran; och i samma stund folkskolelärarne inträda såsom Statens löntagare,
lossas det band, som nu finnes emellan dem och kommunen. Jag bifaller
gerna hvad Utskottet i denna punkt föreslagit, ty jag tror icke att någon¬
ting nu kan vinnas med en namnförändring.
Herr Hi er t a: Kammarens beslut i denna punkt kan redan anses
så gifvet, att jag icke skulle begärt ordet, om jag icke från flere talares
yttranden måst draga den slutsats, att Kammaren skulle hysa den före¬
ställningen, att motionären begått ett fel, då han föreslagit ifrågavarande
namnförändring. Jag ber att i anledning deraf få nämna, att denna punkt
blott utgör en inledning till hvad motionären i det följande föreslagit, och
att han sjelf icke tyckes fästa någon hufvudsaklig vigt vid huru denna
punkt af Kammaren afgöres. Jag kan dock icke underlåta, att af den
tydning, som Herr Friherre Fock gifvit åt benämningen folkskola, snarare
draga slutats till förmån för det namn, motionären föreslagit. Man måste
väl medgifva, att alla skolor, vare sig kommunens eller Statens, äro skolor
för Svenska Folket. Elementarskolan är eu folkskola, universitetet är en
folkskola i högre mening. För att komma ifrån det begrepp, man hittills
fästat vid ordet folkskola, såsom någonting särskildt egnadt åt blott de
lägre folkklasserna, är det som motionären önskat ett annat namn åt en
anstalt, som kommunen sjelf bör ombesörja.
Herr Friherre Focks anmärkning, att ordet kommunalstyrelse möj¬
ligen snart nog kunde komma att utbytas mot något annat, anser jag vara
alltför långsökt för att behöfva bemötas.
Jag tror således, att man icke skall behöfva anse motionären hafva
gjort sig skyldig till ett misstag.
Den 18 April.
125
Herr Östman: Jag anser den nuvarande benämningen folkskola
vara den rättaste och den som bäst angifver skolans karakter, och jag
vet derföre icke, hvartill en namnförändring skulle tjena. En för¬
ändring, som jag deremot anser vara af behofvet påkallad, är att söka
för folkskolan anskaffa fullt duglige lärare. Jag yrkar bifall till Utskot¬
tets förslag.
Herr Carl Hvar sson: Jag anser, att namnet ingenting betyder
utan skolan allt, och jag både derföre föresatt mig att icke yttra mig i
denna fråga; men jag hörde med ledsnad åtskilliga bifallsrop höjas, då
motionärens motståndare hade ordpt. Då man möjligtvis kunde antaga,
att dessa bifallsrop utgingo från reprensentanter för folket, som står folk¬
skolan närmast, bär jag ansett mig böra tillkännagifva, att jag anser
syftemålet vara godt, om man kommer till det resultat, som motionen i
i sin helhet åsyftar. Den förevarande punkten utgör blott ingressen till
sjelfva frågan, och jag håller motionären räkning, derföre att han sökt
flytta skolan från kyrkan till kommunalstyrelsen. Jag ber derföre att få
förklara motionären min högaktning, och jag hoppas, att ingen af Kamma¬
rens ledamöter skall i den föreslagna förändringen se ett misstag.
Flere ledamöter förenade sig i Herr Ifvarssons yttrande.
Herr Uhr: Nu tycker jag det börjar gå för långt. Hvartill skall
det tjena att flera timmar tvista om ett namn? Det föreslagna namnet
är icke Svenskt, och jag tycker derföre, att man gerna kan behålla det
gamla.
Herr Gummi i us: Jag undrar huru det skall gå, då vi komma till
sjelfva saken, när man redan ett par timmar hållit på med blotta namnet.
Jag vill endast anmärka, att det förefaller mig underligt, att man vill än¬
dra namnet, då man vill, att det skall blifva sanning af namnet, nemligen
att folkskolan skall blifva en skola för hela. landet. Det torde då icke
vara rätta ögonblicket att borttaga det ädlaste namn, som kan gifvas denna
skola.
Vidare anfördes ej; och Utskottets förslag bifölls.
Punkten 2 (sid. 5 i Utlåtandet.)
Herr C. A. Larsson: Denna punkt har en vida djupare betydelse
än den förra. Vi kasta ut för mycket penningar på elementarläroverken,
för att icke af desamma draga så mycket gagn som möjligt. Skall det
fortfara så som det nu tillgår, fruktar jag, att hela den uppväxande gene¬
rationen kommer att deraf lida. Att hålla filosofie magistrar för att lära
barn de små pensa, som i de lägsta klasserna förekomma, finner jag vara
i hög grad oklokt. Jag förenar mig derföre i Herr Nilssons reservation
och anhåller om proposition å densamma.
Herr A. W. Nilson: Ehuru jag inom Utskottet icke kunnat till
alla delar biträda Herr Siljeströms ifrågavarande förslag, anser jag dock,
126
Den 18 April.
i strid med Utskottet, att detsamma icke bort lemnas helt och hållet utan
afseende. Det mål, till hvilket motionären vill komma, ett närmare sam¬
band emellan folkskolan och elementarskolan, är väl värdt att behjertas.
Jag har derföre, med ledning af motionärens förslag, tagit mig friheten att
uti afgifven reservation framställa ett projekt till en förändrad undervis-
ningsplan, enligt hvilken Tyska språket skulle framflyttas till tredje klassen,
Latin till femte och Grekiska till sjette klassen. Jag vågar väl icke hop¬
pas, att, i ett så vigtigt ärende, ett af en ensam reservant framlagd t för¬
slag skall kunna vinna något afseende för det närvarande, helst jag vet,
att många högt aktade och framstående skolman komma att motsätta sig
detsamma. Jag har likväl icke kunnat underlåta att i ämnet uttala min
mening och vördsamt underställa den Riksdagens allvarliga pröfning; och
jag ber derföre att nu få i korthet litet närmare påpeka och utveckla de
skäl, som jag anser tala för mitt förslag.
Så länge Tyska språket läses i elementarskolans första klass, är det
påtagligt, att de folkskolans barn, som söka inträde i elementarskolan,
sällan kunna intagas högre än i nämnda klass. Nu påstår man visserligen,
att folkskolan merendels icke förmår meddela större undervisningsmått, än
som fordras för intagning i första klassen, och att folkskolan alltså icke
har någon olägenhet af anordningen med Tyska språkets läsning i elementar¬
läroverkets nedersta klass. Min erfarenhet är dock en helt annan. Vid
det läroverk, jag har äran förestå, inträffar det icke sällan, att lärjungar,
utgångna från såväl stadens som landsbygdens folkskolor, visa sig vid
inträdesexamen i de Svenska ämnena fullt kompetenta att intagas i tredje
klassen, men måste för bristande kunskap i Tyskan nedsättas till första
klassen. En och annan mera begåfvad lärjunge blir väl, oaktadt nämnda
brist, intagen i andra klassen, men detta måste dock alltid höra till undan¬
tagen. På samma gång jag anser det vara menligt, att dessa inträd es-
sökande sålunda måste finna sig vid att tillbakasättas, tror jag att detta
förhållande inverkar skadligt på folkskolans utveckling och verksamhet.
Så länge folkskolelärare!! vet, att de ynglingar, han dimitterar till elementar¬
läroverket, sällan eller aldrig kunna påräkna att intagas högre än i första
klassen, eggas han icke heller lika mycket, som han eljest skulle göra, att
meddela dem större kunskapsmått, än som för inträde i nämnda klass
fordras. Men om han deremot vet, att man på honom har, jag vill icke
säga anspråk — ty detta vore utan tvifvel orättvist och obilligt — men önskan
och förhoppning om, att han skall meddela de bättre af sina lärjungar
kunskaper till samma omfång som elementarläroverkets båda lägsta klasser,
så tror jag, att han deri skulle känna en sporre till ökadt nit och arbete;
och denna täflan emellan folkskolan och elementarskolan skulle helt visst
lika mycket, ja vida mera än månget anslag, bidraga till folkskolans
höjande.
I fråga om fördelarne och olägenheterna i pedagogiskt hänseende af
språkstudiernas framflyttning, ber jag att få hänvisa till hvad jag i min
reservation derom yttrat. Jag vill endast för klassicitetens vänner och
försvarare, till k vilka äfven jag räknar mig, nu ytterligare framhålla, att
jag icke afser någon inskränkning i det Latinska språkstudiet eller öfver¬
hufvud taget i studiet af något bland de läroämnen, som nu vid elementar¬
läroverket förekomma. Vid afgången från elementarläroverket till univer¬
127
Den ] 8 April.
sitetet skulle lärjungen, enligt den af mig föreslagna undervisningsplan,
blifva lika väl rustad som nu, äfven med klassisk lärdom, möjligen dock
med någon liten inskränkning i fråga om Grekiskan. Mitt förslag afser
sålunda, såsom hvar och en finner, icke någon förändring i lärokurserna,
utan blott i tiden för de olika läroämnenas inträdande. Mången stöter
sig kanhända derpå, att jag från latinläsandet borttagit 8 timmar i vec¬
kan; men månne icke full ersättning derför gifvits genom de flera timmar,
detta språk erhållit i de högre klasserna? För öfrigt hade Latinet enligt
1856 års skolstadga icke flera timmar i veckan, än dem jag nu föreslagit,
nemligen 58. Vi känna dessutom, att vid nya elementarskolan i Stock¬
holm börjas detta studium först i femte klassen, och jag vet icke, att man
haft skäl att beklaga sig öfver dessa lärjungars grundlighet i de klassiska
språken, då de afgått till universitetet.
Vill någon anmärka, att tillökningen af språktimmar i de högre klas¬
serna skulle göra för stort intrång på andra läroämnen, som äfven hafva
anspråk på och behof af att få tillräcklig tid sig anvisad i dessa klasser,
så får jag fästa hans uppmärksamhet på, att tillökningen blefve högst 3
timmar i veckan, och att sålunda hvarje annat läroämne nog kan få nödig
tid sig tillmätt, för att lärjungen skall i de högre klasserna kunna under¬
hålla och fullkomna den kunskap, som redan blifvit i de lägre klasserna
med mera omsorg och fullständighet än nu grundlagd. Hvad angår sakens
ekonomiska sida, hvilken jag i min reservation påpekat, så anser jag vis¬
serligen, att den bör sättas i andra rummet, men likväl ingalunda för¬
bises. Jag har visat att, genom att indraga åtskilliga språktimmar uti
tredje, fjerde och femte klasserna och genom att sammanhålla de båda
bildningslinierna, den klassiska och reala, ända till femte klassen, inbespa¬
rades en lärare vid alla läroverk, som ega mer än tre klasser. Om någon
del af den genom en läraretjensts indragande vunna besparingen blefve
använd till undervisningsmateriel för folkskolorna eller till fyllande af
något annat för dem vigtigt behof, så skulle folkskolans höjande derigenom
icke så litet påskyndas; och den tid skulle sålunda icke vara långt borta, då
folkskolan kunde supplera de två lägsta klasserna i elementarläroverket,
och dessa alltså kunde indragas. Vill man använda den lärarekraft, man
då ytterligare får ledig, att dermed öka de lägre elementarläroverkens
verksamhet uppåt, så vore nog detta en utomordentligt stor fördel, och
man sluppe då ifrån de ständigt och i stor mängd återkommande motio¬
nerna om anslag till utvidgande af lägre elementarläroverk.
Uti den undervisningsplan, jag i min reservation framlagt, har jag
ansett mig icke böra ingå i detaljer och bestämma det timme-antal, som
hvarje läroämne skulle få i de särskilda klasserna. En sådan fördelning
är alltid Regeringen bäst i tillfälle att uppgöra. Det är äfven tydligt, att,
om mitt förslag antagcs, ett öfvergångsstadium måste ega rum, så att läro¬
verkens lärjungar icke nödgas afbryta ett redan påbörjadt studium af
språk eller andra läroämnen.
Jag kan slutligen icke underlåta att yttra Hägra ord för att bemöta
den ofta uttalade anmärkningen, att täta förändringar i skolstadgan verka
förlamande på skolans verksamhet och bringa mera skada än gagn, och
att man derföre gör rättast i att låta skolan i lugn och fred utveckla sig
på sin nu beträdda väg samt afbida frukterna af den nuvarande organi¬
128
Den 18 April.
sationen. Äfven jag beklagar, att skolans pånyttfödelsearbete räckt längre
än ömkligt varit. Men jag ser likväl heldre, att omskapningen går lång¬
samt, än att den helt och hållet afstadna!’, ja till och med tager en
retrograd rigtning, såsom skedde genom de sednaste förändringarne i skol-
stadgan, då Tyskan nedflyttades från andra till första klassen. Så länge
ropen på reformer uti skolväsendet äro så högljudda, som de för närva¬
rande äro, så må man icke heller vänta, att de skola tystna, förrän de
vunnit behörig uppmärksamhet. Låt vara att dessa rop komma mera från
dem, som stå utanför skolan än derinifrån, så tror jag dock, att man är
skyldig att lyssna dertill. Det är en stor del af det uppväxande slägtets
föräldrar och målsmän, som tala, och man må ej undra, att äfven de vilja
gifva sin mening till känna i en angelägenhet, som rör dem så nära.
Icke heller har man rätt att misstänka dessa vara ledde af ensidiga eller
dåliga motiver, då frågan gäller något för dem så dyrbart som deras barns
fysiska, moraliska och intellektuela uppfostran. Jag anser derföre, att dessa
föräldrar och målsmän hafva full befogenhet att yttra sig i saken, och jag
tror äfven att det är nyttigt, att sådana röster höja sig. Kyrkan skulle
aldrig hafva reformerat sig sjelf utan yttre påtryckning. Jag tror, att en
dylik påtryckning är lika behöflig för åstadkommandet af tidsenliga re¬
former inom skolan.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag anhålla om pro¬
position å min reservation, förutsatt att den lyckas att inom Kammaren
vinna något understöd.
Herr Leffler: Då jag haft äran vara ledamot i det Utskott, som
behandlat denna fråga, anser jag det vara min pligt att redogöra för min
ställning till densamma. Motionären utgår från den åsigt, att hans s. k.
kommunalskola skulle utgöra eu bottenskola, der såväl allmän medborgerlig
bildning som elementarbildning skulle inhemtas. Jag kan icke dela denna
motionärens åsigt om bottenskolans dubbla bestämmelse. Enligt mitt för¬
menande äro nemligen folkskolans och elementarläroverkets mål vidt åt-
skiljda. Folkskolan har till mål att bibringa en allmän medborgerlig bild¬
ning, som uppkommer genom tillgodogörande af vetenskapens resultat ;
elementarläroverket deremot tillkommer det att så förbereda sina lärjungar,
att de genom studier på egen hand sjelfva kunna komma till dessa resul¬
tat. Båda skolornas ändamål är således icke detsamma, och jag tror
derföre, att de icke böra på det sätt, som motionären föreslagit, med
hvarandra förenas. Men jag vill härmed ingalunda hafva sagt, att dessa
båda slag af skolor icke böra std i samband med hvarandra; tvärtom är
det min önskan, att emellan dem en liflig beröring och vexelverkan må
ega rum. Sådana folkskolans lärjungar, som visa håg och fallenhet för
studier, böra utan afseende på stånd och lefnadsvilkor af sina lärare upp¬
muntras att söka inträde vid elementarläroverket; hvaremot en lärjunge,
som börjat sin kurs i detta sednare, men visar sig sakna förmåga att
göra nödiga framsteg, bör hänvisas till folkskolan, icke såsom till en för¬
visningsort, utan såsom till en skola, der han kan erhålla en bildning,
som mera öfverensstämmer med hans själsanlag. Nu gällande skolstadga
tyckes ock åsyfta detta genom den bestämmelsen, att lärjunge, som tiU-
bragt
Den 18 April.
129
bragt 2 år i en ettårig eller 3 år i en tvåårig klass, men likväl ej befin-
nes ega de kunskaper, som för uppflyttning till högre; klass erfordras,
skall, såvida icke sjuklighet eller andra giltiga skäl undantag föranleda,
med vederbörligt betyg från läroverket skiljas. Det kan nemligen icke
vara lagstiftarens mening, att lärjungen handlöst skall utkastas, utan att
han skall hänvisas dit, der han kan få en för honom passande under¬
visning.
En reservant har anmärkt, att Tyska språkets läsande i de två
lägsta klasserna lägger hinder i vägen för öfvergången från folkskolan
till elementarläroverket. Denna anmärkning har visserligen någon grund,
men den betyder dock ej mycket, alldenstund lärjungar med goda an¬
lag och den underbyggnad för öfrig!, som fordras för intagning i andra
eller tredje klassen, lätt nog tillegna sig den lilla kurs i Tyska språket,
som på detta stadium af läroverket fordras.
Lika' med motionären och andra folkskolans vänner önskar jag åt
denna skola al i möjlig framgång till vinnande af det vackra mål, som är
henne föresatt, men måste motsätta mig, att detta enligt motionärens för¬
slag får ske med uppoffring af elementarläroverket. Detta har under de
sistförflutna tjugu åren varit utsatt för ständiga vexlingar. De, som min¬
nas skolan på den tid då 1820 års skolordning tillämpades, veta, att Latinet
var det första språk, som bibringades lärjungen och detta redan i den
första klassen. Det missförhållande, att modersmålet härvid alldeles lem-
nades åsido, framkallade en reaktion, som gjorde att detta tick plats vid
sidan af Latinet, hvarefter den nya skollagstiftningen alldeles uteslöt detta
från första klassen och inrymde derstädes endast modersmålet. En seder¬
mera utfärdad särskild lörordning satte uti nämnda klass Tyska språket
vid sidan af det Svenska. Frågan är nu hvilket af allt detta må anses
vara det rätta? Enligt min åsigt grundläggas studier i allmänhet och
språkstudier i synnerhet bäst genom Latinska språket vid sidan af moders¬
målet. Jag vågar öppet uttala denna min, på någon erfarenhet grundade,
åsigt, ehuru det icke är mig obekant, att ganska många bland denna
Kammares ledamöter icke dela densamma. Näst Latinet såsom begyn¬
nande språk vid sidan åt modersmålet anser jag Tyskan vara lämpligast.
Men att vilja grundlägga språkstudier genom eu grammatikalisk behandling
af modersmålet är numera erkändt såsom varande ett fullkomligt misstag
i pedagogiskt hänseende. Ty redan vid den aldra första undervisningen
bär det befunnits fruktbringande att genom trägen jemförelse mellan det
egna och ett främmande språk utvidga och befästa insigten i bådadera.
Redan i denna omständighet ligger eu kraftig invändning mot såväl mo¬
tionärens som reservantens förslag, hvartill kommer, att intet under¬
visningsämne bättre lämpar sig för barnets uppfattning än just främmande
språk. Att till det 14:de eller 15:de året framskjuta ett studium, som
enligt århundradens erfarenhet bäst passar för det 9:de å 10:de, vore väl
icke särdeles välbetänkt. Motionärens förslag skulle derföre helt och hål¬
let vända upp och ned på skolan.
Med afseende på de många förändringar elementarläroverket under
de sista tjugu åren varit underkastadt bär eu föregående talare sagt, att
detta läroverk nu behöfver lugn. Jag instämmer fullkomligt häruti. Det
Riksd. Prat. 1867. 2 Afd. 4 Band. 9
iso
Deri 18 April.
behöfver utan tvifvel lugn för att utveckla sig i den rigtning det genom
den sednaste lagstiftningen fått. Att nu åter införa förändringar i dess
läroplan skulle vara menligt, såväl för lärarne som för lärjungarne. De
förra tå dock finna sig uti att ställa sig till efterrättelse hvad lag bjuder
samt söka att efter bästa förmåga fullgöra sin pligt; men de sednare
kunna icke lika lätt foga sig efter nya förhållanden, och otvifvelaktigt är,
att mången lärjunge genom de på sednare tiden vexlande skolordningarne
gått förlorad för studier af allvarligare slag.
Om motionärens förslag antoges, skulle icke kunna undvikas, att i de
högre klasserna trängsel emellan språken uppstode. Han har visserligen
påstått, att den, som först i femte klassen börjar med främmande språk,
är så försigkommen och utvecklad, att han utan skada kan börja med
flera språk på eu gång. Min öfvertygelse är deremot, att detta lätt skulle
kunna leda till förvirring och medföra den påföljd, att lärjungen icke
blefve rätt hemmastad i något språk.
Den fråga har ofta varit behandlad, huruvida man utan skada skulle
kunna framflytta Latinet till femte klassen. Så länge detta språk qvarstår
såsom ett obligatoriskt ämne vid alla akademiska examina, är det alldeles
oundgängligen nödvändigt att vid elementarläroverket grundlig undervis¬
ning i detsamma meddelas. Men framflyttas latinstudiet till femte klassen lärer
väl svårligen eu sådan grundlighet stå att vinna. Såsom stöd för denna
framflyttning har man åberopat förhållandet vid nya elementarskolan. Jag
hyser den största aktning för denna läroanstalt och vet, att den genom
sina lärjungars vackra examina särdeles på den gamla studentexamens tid
vunnit stort anseende; men jag har icke hört omtalas, att dess alumner
vid den tiden företrädesvis ådagalade skicklighet i de döda språken.
Man har mycket talat mot utanläsning. Jag är icke någon vän af
tanklös utanläsning; men det finnes vid språkstudier mycket, som endast
genom minnet kan inläras. Minnet är i allmänhet bättre i de tidigare
åren, men om ynglingen först vid en sednare ålder, då detsamma är mindre
lifligt, börjar ett studium, som allvarsammare tager denna själsförmögen¬
het i anspråk, händer lätt att han för ett sådant studium får motvilja.
Likasom jag anser det vara för sent att flytta Latinet till femte klas¬
sen, anser jag det äfven vara för sent att flytta Grekiskan till den sjette.
Motionären har såsom skäl för de moderna språkens framflyttning
till femte eller sjette klassen åberopat 1820 års skolstadga. Dennas sva¬
gaste punkt var just, att lärjungen icke fick tillräcklig undervisning i mo¬
derna språk. Bland dessa lästes Tyska och Franska, hvartdera blott en
timme i veckan, samt endast på gymnasialstadiet, och jag frågar om detta
kan anföras såsom skäl för att börja dessa språkstudier så sent som i
femte eller sjette klassen.
Reservanten säger, att genom Latinets flyttning från tredje till femte
klassen en lärareplats skulle kunna indragas. Jag medgifver, att detta
låter sig göra, om antalet lärjungar i dessa klasser är så litet, att
det kan af eu lärare skötas, men äro lärjungarne så många, att de
behöfva delas i två afdelningar, hvilket är det vanliga, så blir vinsten i
ekonomiskt hänseende ingen.
Det må slutligen tillåtas mig anmärka, att motionärens förslag är en
planta, hemtad från Amerikas jord. Jag nämner detta icke såsom ett klan¬
131
Deri 18 April.
der, ty jag hyser stor aktning för folket på andra sidan Atlanten, men
jag tror, att icke hvarje växt, som frodas der, passar för vår jordmån.
Norra Amerikas folk talar ett språk, hvarigenom det kan sätta sig i be¬
röring med hela verlden, men huru skulle vårt lilla folk, hvars språk är
blindt endast af våra närmaste grannar, kunna reda sig utan kännedom
af främmande språk; men en sådan kunskap skulle vi säkerligen endast
undantagsvis komma att ega, om i våra läroverk ända till 14:de å 15:de
året undervisning lemnades i intet annat språk än modersmålet. Man hin¬
ner visserligen icke att till denna ålder förvärfva någon större färdighet i
främmande språk, men on grund har åtminstone blifvit lagd, hvarigenom
man sedan lätt kan tillegna sig hvad som är behöfligt för det praktiska
lifvet. Vi böra således icke efterapa för oss främmande förhållanden, utan
i stället, såsom det egnar ett gammalt Europeiskt kulturfolk, söka att bi¬
bringa det uppväxande slag tet en undervisning, som är passande för de
förhållanden, under hvilka detta unga slägte en dag kommer att lefva och
verka. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan samt afslag på såväl
motionärens som reservantens förslag.
Herr Åke Andersson: Man bör vara tacksam för hvad som på
sednare tider blifvit gjordt för folkskolorna. Men man har knappt hunnit
börja att tillämpa en ny lag för dem, förrän man är färdig att revidera
och ändra den. Vid första påseendet af detta Betänkande fästade jag
mig vid första punkten, som jag ansåg vara öfverflödig, men då jag läste
vidare, tyckte jag mig finna, att denna namnförändring endast skulle ut¬
göra en ingress till det mål, dit motionären sträfvat. Hvad andra punkten
beträffar, så har jag efter min uppfattning visserligen ansett motionären
till en del hafva rätt i sina hemställanden, men då jag sedermera genomläst
reservationen af Herr Nilson, som mera utförligt behandlat det ämne,
motionären påpekat, vill jag instämma i denna reservation, hvartill jas yr¬
kar bifall. J
Herr Ribb in g: Efter den långa diskussion, som föregått öfver nu
föredragna Utlåtande, skall jag försöka att vara så. kort som möjligt, då
jag går att framställa några anmärkningar såväl vid motionärens förslag
som vid Herr Nilsons reservation. I ett afseende är jag ense med den
ärade motionären, nemligen uti beklagandet af den arbetssplittring och den
dermed förenade andliga och kroppsliga öfveransträngning, som nu trycka
våra. skolor, och jag skulle äfven hafva framkommit med ett förslag till
ändring i nu gällande skollag, derest, jag kunnat hysa någon förhoppning
om framgång för ett sådant under nuvarande förhållanden och styrelse af
hithörande angelägenheter. Deremot kan jag alldeles icke dela motionä¬
rens åsigter om medlen att afhjelpa detta onda. flere Siljeströms motion
innehåller såsom bekant, i största korthet uttryckt, att undervisningen i
elementarläroverket intill gossens 14:de år endast skulle omfatta Svenska
ämnen, och att denna del af läroverket skulle utgöra en mönsterskola för
folkskolan, tills den, vid större utbildning af den sistnämnda, i framtiden
kunde indragas. Motionen kan betraktas från tvenne synpunkter: till sin
betydelse och sina verkningar i afseende på elementarläroverket och i af¬
seende på folkskolan.
132
Den 18 April
Enligt gällande skollag börjar skolåldern vid 9 års ålder, och de fyra
första klasserna äro ettåriga; det skulle alltså vara dessa klasser, som
skulle göras öfverflödiga, under det all undervisning i främmande språk
skulle förläggas till de tre öfverstå, två-åriga klasserna, följaktligen in¬
skränkas till en tidrymd af sex år. Motionären uppgifver sjelf, att ge¬
nomförandet af hans förslag förutsätter inskränkning i den undervisning,
som nu lemnas i Grekiska. Jan har såväl vid föregående som vid denna
riksdag yrkat rättighet till befrielse från Grekiskan för de gossar, hvilkas
föräldrar eller målsmän sådant önska; men lika bestämdt, som jag anser
möjlighet för eu sådan dispens böra finnas, lika afgjordt fordrar jag, att
de gossar, som önska lära Grekiska, deruti må erhålla tillräcklig och mot
de insigter, de i andra ämnen förvärfva, svarande undervisning. Då nu
denna enligt gällande skollag ej är större än behöfligt, är det alltså endast
med uppoffring af ett nödvändigt undervisningsämne, som motionärens för¬
slag kan genomföras. Vigtigare och mera omfattande än denna anmärk¬
ning, som' blott rör ett undervisningsämne, är emellertid den fråga, om
genom motionärens förslag den af honom med rätta öfverklagade arbets-
splittringen eller mångläseriet i skolan samt dermed följande öfveransträng¬
ning af kropps- och själskrafter äro undanröjda. Motionären berömmer sig af
att så är händelsen nedåt i skolan; men denna fördel köpes mot det pris,
att mångläseriet i skolans öfre klasser blott så mycket mera koncentreras.
När lärjungen nu inträder i femte klassen, har han på den klassiska linien
fyra år läst Tyska, två år Latin; på den reala fyra år Tyska, två år Engelska
och ett år Franska. Enligt motionen skulle undervisningen i alla dessa ämnen
först efter inträdet i femte klassen börja. Motionären försvarar detta med åbe¬
ropande af förut gällande, just till följd af för stort hopande af språkstudierna
förkastade och ändrade skolstadgar. Särskildt erinrar jag i detta hänseende
om, att det ej är mer än två år sedan, med anledning af eu skrifvelse från Rikets
Ständer, Tyskan blef flyttad från andra till första klassen, för undvikande af
öfveransträngning. Vinsten af förslaget uti ifrågavarande hänseende är alltså
endast en omplacering af mångläseriet och öfveransträngningen i skolan;
ett borttagande deraf i dess nedersta afdelningar, för att mångdubbla dem
i de öfre. Men om jag under eu måltid förtär mer, än jag kan smälta,
blifver indigestionen lika stor, om jag intager det öfverflödiga under lop¬
pet af hela måltiden eller förlägger det till en del deraf; ja den blifver
väl i sjelfva verket värre, om jag i början förhåller mig måttligt, för att
mot slutet koncentrera frosseriet. Min tredje anmärkning består deri, att
motionen innebär eu för studierna och enligt de särskilda läroämnenas
natur och lämplighet för olika åldrar skadlig omkastning i ordningen af
undervisningen. Jag vill i detta afseende icke trötta med detaljer; jag
vill det så mycket mindre, som åtskilliga träffande anmärkningar i detta
hänseende redan blifvit gjorda af eu erfaren skolman, som före mig haft
ordet. Endast eu erinran tillåter jag mig. Vilja vi räknas bland kultur¬
folken, så måste vi följa samma väg, som de, efter pröfning och försök,
funnit, vara den rigtiga för förvärfvande af bildning. Vi hafva förr vid
ordnandet al vårt undervisningsväsende alltför litet haft i ögonsigte allmän
folkbildning, alltför mycket afsett endast bildandet af embetsman. Detta
origtiga förfarande är nu ändradt, men hitom oss tillse, att vi ej vid dess
rättande förfalla i den motsatta ytterligheten och förbättra anstalterna för
Den 18 April.
133
den allmänna folkbildningen på ett sådant sätt, att vi dermed skada dem,
som äro afsedda för den högre bildningen. Aktsamhet härutinnan är nöd¬
vändig ej blott för att vi i det hela skola utgöra ett kulturfolk; den är
ej mindre nödvändig för folkbildningens egen skull. Ty bildningen är ett
i alla sina grader sammanhängande helt, och lika säkert, som de högre
graderna deraf hos några iå ej kunna ega varaktigt bestånd, om de ej
uppbäras af eu allmän folkbildnings basis, lika litet blifver den sistnämnda
mer än skenbar, om den ej till ledare eger sådana som innehafva en djup
och omfattande bildning. För öfrigt är det mycket lätt att sjunka från
ståndpunkten af ett kulturfolk, men så mycket svårare för det folk, som
en gång blifvit efter, att återtaga den förlorade ställningen.
Jag öfvergår till betraktande af motionen i anseende till dess bety¬
delse för folkskolan, och detta dels med afseende på sistnämnda skolas
institution, dels med afseende på de ekonomiska besparingar, som förespeg-
las skola blifva följden af motionens genomförande. I folkskolan börja
barnen, såsom bekant, vid 7 å 9 års ålder, fortsätta ungefär till konfir-
matiousåldern och besöka skolan under läseterminerna 3 å 5 dagar i
veckan. Jag skall nu ej tala om dem, som under denna tid endast in¬
hemta det stadgade minimum af insigter, ehuru detta lärer vara flertalet, jag
skall blott hålla mig till de, såsom man uttryckt sig, “bättre begåfvade11,
som inhemta maximum af hvad som nu läres i folkskolan. Jag skall vidare
ponera, att detta är lika med det kunskapsmått, som vinnes i elementar¬
läroverkets två lägsta klasser, ehuru det i dag härstädes varit omtvistadt,
huruvida nyssnämnda kunskapsmått verkligen sträckte sig så vida.
Jag frågar då, i hvad förhållande man ville sätta de barns undervis¬
ning i folkskolan, som på 7 å 8 år ej inhemta större kunskaper än till
inträdande i tredje klassen i elementarläroverket, till deras, som på två
års kortare tid skola hafva vunnit insigter för att komma in i nyss¬
nämnda läroverks femte klass, och för hvilkas undervisning elementar¬
läroverkets fyra första klasser skola utgöra mönsterskolan? Skall man
tvinga de förra att alla dagar, både för- och eftermiddag, arbeta för att
undervisas tillsammans med de sistnämnda? Redan nu klagar man öfver
svårigheten, synnerligen i fattigare och glesare bebodda trakter att förmå
föräldrarne, som behöfva barnens hjelp vid arbetet, att regulier! skicka
dessa till skolan. Skulle man måhända hädanefter låta hemta dem med
tjenliga medel? Är sådant omöjligt och orimligt, så återstår såsom den
andra utvägen att låta de barn, som icke äro i tillfälle att intill sextonde
året inhemta mer än hvad som nu läses i folkskolan, bilda en linie
och från denna, såsom en andra linie, särskilja dem, som intill fjortonde
året skola hafva lärt hvad som motsvarar de fyra första klasserna i ele¬
mentarläroverket, men då ock förse denna sistnämnda linie med särskilda
lärare och nemligen flere sådana, eftersom den i elementarläroverkets fyra
första klasser, till hvilkas skötande otvifvelaktigt mer än en lärare är af
nöden, har sin mönsterskola. Äro nu kommunerna beredvilliga att så¬
lunda mångdubbla antalet af löner för lärarne i deras folkskolor?
För att belysa det sednast sagda, kan jag ej underlåta att i korthet
omnämna det sätt, hvarpå undervisningsväsendet är ordnadt i det bland
Europas civiliserade länder, der detsamma skenbart erbjuder största likhet
med hvad motionären föreslagit. I Schweitz äro läroverken, från de lägre
134
Den It! April.
till de högre, folkskola, gymnasium och parallelt dermed industriskola samt
universitetet. Folkskolan innefattar en sexårig lärokurs, från sjette till
tolfte året, men med blott åtta veckors ferier och med åtta timmars sys¬
selsättning i skolan alla söcknedagar. Den är indelad i primär- och
sekundarskola, och redan i den förstnämnda inhemtas betydligt mer än
maximum i våra folkskolor; i sekundarskolan läres, utom Tyskan der det
är modersmålet, ett främmande språk, Franska, föröfrigt t. ex. i mathematik,
algebra och stereometri, i historia allmän samt Schweitzisk förfättnings-
lära, o. s. v. Hafva vi nu råd att låta våra barn uppoffra nyssnämnda
tid och anse vi nödvändigare, att alla inhemta dylika kunskaper, än att
flertalet och de fattigare redan tidigare börja att deltaga i praktiska sys¬
selsättningar? Från folkskolan afgår lärjungen vid 12 års ålder till gym¬
nasium eller industriskolan, hvaremot de barn, som ej ämna ingå i något
af dessa läroverk, tillbringa ännu 3 år i afslutningsskolan (Ergänzung-
schule), såsom folkskolans slutafdelning. Häraf visar sig å ena sidan, att
i alla fall sista afdelningen af folkskolan går parallelt med första afdelnin-
gen af do högre läroverken. A andra sidan märkes, att i gymnasium på
6 Va år såsom nya språk endast förekomma Latin och Grekiska — Engelska
läses ej, Franska är redan i folkskolan påbörjad, Tyska är modersmålet, -—
likaledes i industriskolan endast två nya språk: Engelska och Italienska,
under det enligt Herr Siljeströms motion under de G sista skolåren, alltså
under ett hälft års kortare tid, utom Latin och Grekiska två eller tre mo¬
derna språks studium skulle börja.
Det återstår att tillse, huruvida genomförandet af denna motion
skulle, som det i reservationen siiges, medföra några besparingar. Att
detta ej blefve händelsen, sa länge de 4 första klasserna i elementarläro¬
verket. qvarstode jemte den utvidgade folkskolan, är klart, men ej heller
om nämnde klasser vore indragna. Antalet af elementarläroverk med 4
klasser eller derunder, är, om jag ej misstager mig, för närvarande om¬
kring 70. Antalet af fasta folkskolor — utom de ambulatoriska och små¬
barnsskolorna — något öfver 2,000. Nu är ej tillåtet för en kommuns
barn att gå i eu annan kommuns skola. Men jag antager, att en sådan
tillåtelse meddelades. Jag antager vidare, att man ville på det föreslagna
sättet utvidga endast hälften af de fästa folkskolorna, 1,000, eller en fjer-
dedel, oOO. Man hade då att på 500 ställen löna det för undervisningen
nödiga antal lärare, som motsvarar dem, hvilka nu lönas på 70 ställen,
och uträkningen af den ekonomiska vinsten är lätt gjord.
Herr Nilson har i sin reservation föreslagit, att Tyskan skulle fram¬
flyttas från första till tredje, Latinet från tredje till femte klassen, och har
förespegla!, att derigenom dels de två första klasserna i framtiden skulle
kunna indragas och ersättas af folkskolan, dels redan att den klassiska
och den reala luden skulle kunna sammanhållas till femte klassen och dermed
besparingar åstadkommas. För att försvara detta förslag, har Herr Nil-
son först anmärkt, att äfven med dess antagande ett års mellantid skulle
förunnas gossarne mellan påbörjandet af Svenska och Tyska samt Tyska
och. Latin. Men jag frågar blott hvad det hjelper, då Engelska, som nu
börjas i tredje klassen af reallinien, faller ihop med begagnandet af Tyska
eller ock, om det flyttas till fjerde klassen, kommer emellan Tyska och
Latin utan något års mellantid? Vidare har Herr Nilson försäkrat, att,
135
Den 18 April,
ehuru undervisningstimmarne i Latin blefve i ärre än iiu, kunskapen deri
skulle blifva lika stor, emedan eu undervisningstimme vid högre ålder har
mer “intensitet11 än vid lägre. Detta må vara sannt i fråga om fortsätt¬
ning af språkstudier; det är det icke vid inhemtandet af de första elementen
och dit hörande minnessaker, ordens betydelse o. s. v., hvarpå den dag¬
liga erfarenheten lernnar bevis, då man, för at^ lätta inhemtandet af det
första af kunskapen i de moderna språken, tidigt låter barnet börja och för
sådant ändamål införskrifver en bonne. Herr Nilson bär slutligen åbe¬
ropat exemplet af nya elementarskolan i Stockholm, der latinläsningen
först i femte klassen börjar. Men härvid har Herr Nilson förbisett
tvenne högst väsendtliga omständigheter. För det första den enorma för¬
del nya elementarskolan eger i sin rätt att endast intaga ett begränsadt
antal lärjungar. Detta gör, att i samma skola belöpa sig endast 16
lärjungar på en lärare, under det medelförhållandet i samma afseende vid
de öfriga elementarläroverken i riket är 26 lärjungar på ^hvarje lärare.
Nya elementarskolan har alltså nära dubbel lärarestyrka. l ör det andra,
att under det i samma skola Latinet visserligen ej börjar förr än i femte
klassen, men deremot före denna klass alla tre de moderna språkens läs¬
ning begynt, vill deremot Herr Nilsson med ej stort mer än halfva lärare¬
styrkan från och med samma femte klass meddela samma undervisning i
Latinet och derjemte börja den i ett eller två moderna språk, utöfver
hvad lärarne i nya elementarskolan se sig goda till, oaktadt dessa torde
få erkännas hafva varit och vara snarare öfver än under det vanliga i
duglighet. Jag vill ej bestrida, att utomordentlig begåfning och skicklig¬
het hos läraren kunna åstadkomma utomordentliga resultat i undervisningen.
Och då Herr Nilson försäkrar, att, enligt hans plan, lärjungarne skulle
ur skolan utgå lika utrustade med klassisk lärdom som nu, vill jag ej
heller betvifla, att han känner sig ega förmåga att bibringa dem lärdom.
Men jag erinrar, att i detta fall, liksom i andra, regeln, den allmänna la¬
gen, måste göras efter det vanliga måttet af förmåga hos den stora plu-
raliteten, ej efter undantaget af den utomordentliga förmågan hos ett få¬
tal. Man må yrka förändringar, man må fordra rättelse af befintliga fel¬
aktigheter, men man måste dock dervid se till, att det yrkade ock är
möjligt under förhanden varande omständigheter. Jag för min del tror, att
första och andra klasserna i elementarläroverket i en framtid kunna och
skola indragas. Men detta kan icke ske, förrän man beslutar sig för en
sådan ändring i nu gällande skollag, att redan från början undervisningen
koncentreras till de ämnen, som inom hvardera luden ärende fundamen¬
tala, för att gossen, vid studium af dessa, utan öfveransträngning på en
gång må inhemta grundligare insigter och mogna sitt förstånd. Med en
sådan minskning i läroämnenas antal kan ett eller annat utan fara fram¬
flyttas något år. Så länge åter, som man ej finner sig vid att vidtaga
denna radikala ändring, utan i de arma gossarnes hjernor skola inpluggas
de massor som nu, så är den enda möjliga lindring, att man åtminstone
på hela skoltiden utbreder dessa massor, och hvarje ny ändring i de redan
så ofta ändrade skolstagarne har då redan emot sig, att den är en sådan
och ånyo rubbar hvad som knappt hunnit komma i ordning.
Mot Herr Nilsons reservation har jag slutligen den formela anmärk¬
ning att göra, att den ej utgör en reservation mot beslutet angående en
136
Deu 1$ April.
motion “om folkskolorna1' och om elementarskolorna blott i sammanhang
med de förra, utan en ny motion angående elementarläroverken, hvarom
Herr Nilson sjelf, sid. 9 af Utskotts-betänkandet, säger, att den “icke på
minsta sätt har med folkskolan att skaffa" i annan män, än att lätta öf¬
vergång^ från den sistnämnda till elementarläroverket. Men då denna
nya motion ej i grundlagsenlig ordning är tillkommen, är den, enligt min
tanke, rätteligen ej föremål för Kamrarnes beslut.
Då alltså Herr Siljeströms motion och Herr Nilsons reservation båda
inskränka undervisningen i ett väsendtligt läroämne; då de icke minska
mångläseriet och öfveransträngningen i elementarläroverket, men val för¬
rycka den naturliga ordningen i undervisningen i särskilda läroämnen; då
de icke, såsom de äro framställda, kunna genomföras och icke medföra
några besparingar, utan fastmera mångdubbla kostnaderna för lärares af¬
löning samt dessutom skulle tvinga kommunerna till ny- eller tillbyggnad af
skolhus, yrkar jag bifall till Utskottets afstyrkande Utlåtande.
Herr O. B. Olsson: Vid föregående riksdag har jag jemte eu
annan af denna Kammares ledamöter väckt motion derom, att de tvenne
lägsta klasserna i elementarskolan skulle indragas. Denna motion har
icke vunnit Rikets Ständers bifall; men jag hoppas den tid icke skall vara
långt aflägsen, då ett sådant förslag det gör, och jag för min del vill
bidraga allt hvad jag förmår, på det att vi må närma oss detta mål.
Om Tyska språket icke lästes i elementarskolans första och andra klass,
så skulle öfvergängen från folkskolan till elementarskolan betydligt under¬
lättas. Jag har erfarenhet derom, att i min hemort icke så få skolor
finnas, der undervisning med undantag åt Tyska språket meddelas i alla de
ämnen, som erfordras för inträde i tredje klassen. Hvarken motionären,
reservanten eller Utskottet har nämnt något om de ämnen, som i elemen¬
tarläroverkens tvenne nedersta klåssa' läsas, och det är derföre möjligt,
att det kan finnas åtskillige ledamöter af Kammaren, som icke hafva reda
deruppå. Jag skall derföre taga mig friheten uppläsa 7 och 8 §§ af
Kongl. kungörelsen af den 12 Maj 18(15, angående ändring i nådiga stad¬
gan för rikets allmänna elementarläroverk, livilka innehålla, § 7: “Läro¬
ämnen i elementarläroverks forsta klass vare kristendom, modersmålet,
Tyska språket, mathematik, naturvetenskap och geografi, hvarjemte lärjun-
garne öfvas i välskrifning och linearteckning"; och § 8: “Läroämnen och
ölningar i andra, klassen vare desamma som i den första, med tillägg af
berättelser ur fäderneslandets historia."
Om nu Tyska språket borttages från läroämnena i dessa klasser,
skulle öfvergängen från folkskolan till elementarskolans tredje klass, såsom
jag förut anmärkt, betydligt underlättas. Jag instämmer derföre uti Herr
Nilsons reservation.
Herr Hjerta: Till eu början vill jag yttra några ord i anledning
af den ärade representantens från Upsala invändning, att det af formela
skäl icke skulle gå an att nu bifalla reservantens, Herr Nilsons i reserva¬
tionen framställda förslag, enär detta förslag skulle utgöra eu ny motion.
Detta anser jag icke vara något hinder för att antaga nämnda reservation,
enär den blott utgör en modifikation af andra punkten i Herr Siljeströms
motion, hvilket, med afseende å innehållet af samma reservation väl icke
kan nekas. Detta härom.
Den 18 April.
137
Innan jag vidare yttrar mig, måste jag erkänna mig hysa betänklig¬
heter vid att deltaga i en öfverläggning, uti hvilken stå emot hvarandra
män åt facket, som dertill äro skicklige och förtjente; men denna betänk¬
lighet måste vika, då jag tager i betraktande vigten af det ämne, som är
föremål för diskussionen, och då jag vet, att detta ämne legat hela Sven¬
ska Folket om hjertat, nemligen i det afseende!,, att man från undervis¬
ningen i elementarläroverken bör, om ej borttaga, åtminstone hänskjuta
hvad som ej är behöfligt för det praktiska lifvet till högre klasser, der
ynglingen antingen förbereder sig till ett framtida ingående i Statens tjenst
eller af särskild håg vill studera de gamla språken. Af sådan anledning
vill jag följa något de olika talarne i deras framställningar. En af dessa
här på sidan om mig har förmenat, att all bildning bör utgöra ett sam¬
manhängande helt. Detta har ock varit såväl motionärens som reservan¬
tens, Herr Nilsons mening. En annan, nemligen en af hufvudstadens re¬
presentanter, har ansett, att elementarläroverken skulle utgöra normala
undervisningsverk, deruti man skulle kunna särskilja de adepter, hvilka
ega mer eller mindre fallenhet för fortsättning af undervisningen samt
återförvisa de sednare till folkskolan. Vid språkundervisningens framflytt¬
ning har man funnit det ihärdiga motstånd, som häremot uppstått, utgöra
eu lemning af den sega ihärdighet, som från Latinets förfäktare alltid
blifvit ådagalagd. Det är icke någon fråga om, att ju icke studiet af de
klassiska språken eger stort värde, men på sednare tider har dock all¬
männa tänkesättat mer och mer börjat uttala den meningen, att Latinet
bör “maka åt sig“. Något är visserligen vunnet dermed, att det förflyttas
från första till tredje klassen ,af elementarläroverket, men ännu återstår
dock mycket i detta fall att hjelpa. Latinet är väl egentligen orsaken
till skolstyrelsernas åtgöranden, att uppskjuta de moderna språken till
högre klasser. Utskottet har ej vederlagt motionärens förslag, utan blott
sökt att nedrifva detsamma. Utskottet säger nemligen: “Utskottet förbiser
ingalunda vigten deraf, att ett nära samband emellan folkskolan och ele¬
mentarläroverket eger ruin; att öfvergången från den förra till det sed¬
nare i möjligaste mån underlättas och att derigenom de större anlagen,
hvar de ock må förelinnas, sättas i tillfälle att erhålla den utveckling, som
de offentliga läroverken kunna bereda; men då nu ifrågavarande förslag
utser, att närmandet mot detta önskvärda mål skall ske genom eu
väsendtlig förändring af för elementarläroverken gällande uiidervis-
ningsplaner, så har Utskottet ansett sig i främsta rummet böra un¬
dersöka, huruvida förändringens genomförande skulle komma att men¬
ligt inverka på undervisningen inom sistnämnda läroverk, ty om detta
vore fallet, så måste endast derigenom stor betänklighet mot förslagets
antagande uppstå, enär elementarläroverket dock utgör sjelfva kärnan för
landets undervisningsväsende; och om denna kärna lider, så skall en men¬
lig verkan deraf snart visa sig på folkskolan, lika väl som på universitetet
och andra grenar af den offentliga undervisningen.“
Detta vore visserligen sann!, om fallet verkligen vore, att den ifråga¬
satta förändringens med elementarläroverken genomförande komrne att
menligt inverka på undervisningen inom nämnda läroverk; morr den be¬
visning, Utskottet i detta fall framlagt, är icke tillfredsställande. En talare,
Herr Leffler, har sedermera såsom hufvudsakligt skäl, hvarför han icke
138
Den 1 6 April.
kunnat följa det exempel, som motionären ock reservanten gifvit, åberopat
flen omständigheten, att vi skulle utgöra ett gammalt kulturfolk; men
detta åberopande, om det ock må gälla såsom skäl att icke bortvisa de
gamla språken ur skolan, utgör dock ej något bevis, att språkundervis¬
ningen bör qvarstå på den plats inom skolan, som den nu eger.
Vidare säger Utskottet: “Allt sedan våra elementarläroverks uppkomst
hafva främmande språk inom dem såväl som inom andra Europeiska län¬
ders skolor utgjort en af dt; förnämsta undervisningskällorna. Detta stu¬
dium är icke blott, enligt århundradens erfarenhet, ett vigtigt bildnings¬
medel, utan det har äfven eu särskild betydelse för ett folk, sådant som
det Svenska, hvars eget språk nästan icke alls talas utom landets gränser;
och denna betydelse blir naturligtvis större, i den mån förbindelsen fol¬
ken emellan ökas.” Detta är ganska rigtigt, men det är ej något bevis
för att språken bättre läras vid tidigare ålder, än om man då sysselsätter
ynglingarne med andra ämnen. Utskottet har otvifvelaktigt förbisett den
önskan, som ligger i motionen, att tillvägabringa ett samband emellan
elementarläroverken och folkskolan; hvaremot och då Utskottet talar om
hinder för förändringen med afseende å de kostnader, den skulle åstad¬
komma för kommunen, jag endast vill hafva anmärkt, att denna faktor ej
bör tagas med i beräkningen, då det endast är fråga om en förändring i
läseordningen inom elementar-läroverken för sig.
I Utlåtandet förekommer ytterligare: “Motionären synes ej heller vilja
bestrida detta påstående, då, enligt den utveckling af sitt förslag, som han
inom Utskottet gjort, han icke afser att inskränka den åt språkstudierna
anslagna tiden, åtminstone med undantag af Grekiskan, men vill deremot
framskjuta hela denna tid till de tre högsta klasserna, nemligen den femte,
sjette och sjunde. En dylik framskjutning af språkstudierna anser dock
Utskottet i flera fäll ofördelaktig11 o. s. v. Här är _ Utskottet inne på
sjelfva tvistepunkten. Motionären anser språkundervisningen lika väl kunna
inhemtas af skolynglingarne, om de dermed börja i en högre klass. Detta
är dock motsatsen af Utskottets åsigt. Jag tilltror mig icke kunna afgöra
den frågan, huruvida man bör börja med språkundervisningen till större
fördel för ynglingarne vid tidigare ålder, eller då de blifvit mera försig¬
komna. Detta beror, efter mitt förmenande, på sättet, huru man går till
väga vid undervisningen. Det kan måhända vara vådligt att här yttra
den tanken, hvilken jag dock icke kan hålla tillbaka, den nemligen, att i
våra skolor följes i afseende på språkundervisningen ett förvändt sätt.
Detta är djerft sagdt, men sannt. Herr Ribbing har talat om “bonner“
från Schweitz. Den undervisning, som meddelas genom dem, lemnas icke
på samma sätt som i skolorna, der man vanligen börjar med formläran.
En vigtig sak i detta hänseende, som påkallar den största uppmärksamhet,
är, att våra läroböcker i språken äro i ett stort behof af reform och för¬
enkling. De flesta grammat ikor, de må vara Tyska eller Franska, äro
hufvudsakligen anlagda på att fullproppa lärjungens minne med eu mängd
reglor och undantag, som skola Läras utantill, och hvilket gifvit anledning
till det gamla ordspråket “grammatica latina, som kommer gossarne att
grina.11 Att gå till väga på detta sätt i afseende på språkens lärande är
icke naturligt. Lyssna på barnet när det börjar tala, och man skall finna,
att det icke begynner med orden i deras böjningar, utan uttalar verberna
139
Dtm 18 April.
i deri infinitiva ändeisen. Det är sjelfva ordet, den enklaste beteckningen
af begreppet eller saken, som det först inhemtar. Hvad är väl egentligen
det mål man söker med språkstudium; jo! det är att göra sig förstådd.
Vid den privata undervisningen kan man lära sig ett språk på fjerdedelen
af den tid, som derför åtgår i skolan. Skickar man eu yngling till främ¬
mande länder, så lär lian sig språket på 5 eller 6 månader vida bättre
än på 5 eller 6 år vid det flitigaste studium i en skola, nemligen att
kunna ledigt uttrycka sina tankar och göra sig förstådd. Detta allt har
ledt mig till den djerfva tanke, som jag förut uttalat. I afseende på La¬
tinet erinrar jag mig från egen erfarenhet den tiden, då jag sjelf var vid
akademien. Då var det ej så mycket fråga om att kunna uttrycka sig
ledigt på latin, som att söka undvika att begå ett fel emot grammatikan,
hvilket utgjorde snart sagdt ett “crimen kes£C“. Man blef kasserad i prof-
skrifningen, om man hade endast ett enda fel emot grammatikan, äfven
oaktadt fraserna eljest kunde väl uttrycka tanken. Jag tror dock icke,
att man bör sätta så stort värde på det förra. Man talar om, att man
icke kan inlära språkformens skönhet, utan att hafva grundligt studerat
Latinet. Detta yttrande nödgar mig till att till och med just från denna
Kammare taga exempel,, på motsatsen. Man behöfver endast vädja till
allas vår erfarenhet. Atskillige ledamöter inom Kammaren, hvilka man
med säkerhet vet icke hafva läst Latin, uttrycka sig ändock på ett
sätt, som skulle göra mången, hvilken studerat Latinet, förlägen, enär de
ej kunna åstadkomma likartad skönhet i formen för sina uttryck. Med
afseende härå ledes jag till den öfvertygelsen, att Latinet alldeles icke är
någon nödvändig talisman för att uttrycka sig både logiskt och skönt.
Den stora mängden af nationen vänjer sig mera vid ett vackert språk
genom att läsa eu mängd af nu för tiden utkommande tryckta skrifter
och tidningar. De tider äro lyckligtvis hänsvunna, då att vara en stor
Latinare utgjorde nära nog den största ära. Hvar och en vet huru Latinet
ofta varit det, som underhållit det onda högmodet, och huru en och annan
ytdos öfver att kunna kallas “en stor Latinare11, och ansåg sig nästan
bättre än alla andra medborgare, oaktadt han i afseende på andra insigter
kunde vara ganska tom.
Utskottet säger vidare: “Slutligen finnes ännu ett skäl emot förslagets
antagande, hvilket Utskottet icke velat lemna utan uppmärksamhet. Vårt
elementarläroverk har under sistförflutna årtionden varit föremål för eu
oaflåtlig, i hög grad prisvärd uppmärksamhet af de båda Statsmagterna.
Följden häraf har varit tid efter annan företagna genomgripande förän¬
dringar, såväl i organisation som undervisningsplan. Läroverket behöfver
nu rådrum att sätta sig in i de nya formerna; det behöfver fredas från
allt experimenterande, hvilket, utom att det utöfvar en högst menlig in¬
verkan på både lärare och lärjungar, äfven hindrar från förvärfvandet af
grundlig erfarenhet om resultaten af de vidtagna anordningarne." Jag
skulle dock vilja fråga, hvilka de genomgripande förändringar äro, som
inom läroverket vidtagits? För min del känner jag icke till några andra,
än att Latinet uppflyttats till tredje klassen och att Tyska språket för¬
flyttats till den första, och om dessa, såsom jag tror, utgöra nära nog de
enda förändringar, som inträffat på de sednare åren, så kan jag icke finna,
att läroverket behöfver särdeles rådrum att sätta sig in i dessa nya former.
140
Den 18 April.
eller att det derföre behöfver fredas från nya experimenter. Men om man
vill vidhålla det gamla emot tidsanden, så är det ett godt sätt att
kunna säga: “Nu hafva vi redan gjort så mycket, att det kan vara nog tills
vidare; låt oss nu vara i fred och pröfva hvad det duger till som redan
blifvit gjordt. “ Detta påminner om råttan, som hade förskaffat sig bostad
i en gammal ost; hon ville heller icke gerna blifva störd i sin angenäma
tillbakadragenhet, och när de andra råttorna kommo för att begära hennes
råd och hjelp, så svarade hon: käre vänner! låten mig vara i fred; jag
har redan arbetat så mycket jag kunnat för eder, och nu behöfver jag
lugn och ro på gamla dagar. För min del tror jag, att någon sågenom¬
gripande reform icke försiggått, att den bör kunna lägga hinder i vägen
för ytterligare förändringar genom antagande af antingen den nu ifråga¬
varande motionen eller ock reservationen, om den befinnes ega större sym-
pathier hos Kammarens Herrar ledamöter. Motionen anser jag i positivt
hänseende vara fullkomligt påkallad af för handen varande förhållanden
väl genomförd och grundad på skäl, som icke kunna vederläggas. Af hvad
jag nu haft äran nämna framgår, det jag önskar proposition på bifall af
ofvannämnda motion.
Herr Jonas Andersson: Jag anhåller att med några ord få yttra
min mening i frågan, och jag skulle icke upptaga Kammarens tid med min
framställning, om. icke ämnet egde sammanhang med en reform, som jag
nitälskat för och förfäktat under de sednare riksdagarne. Det af motio¬
nären framställda förslaget har tvenne högst väsendtliga fördelar, ty för
det första åvägabringar det ett samband emellan folkskolan och elementar¬
läroverket och lättar öfvergången från den ena till det andra, samt i andra
rummet inverkar det högst välgörande på sjelfva folkskolan i och för sig,
på samma gång det hufvudsakligen går ut på att ombilda elementar¬
läroverket. Ifrån båda sidor betraktadt länder detsamma till stor fördel
för folkets bildning och upplysning. Jag vill icke tillåta mig något om¬
döme, huruvida studiet af de utländska språken har den stora betydelse,
den nästan magiska inverkan på ungdomens uppfostran, som dess före¬
språkare både nu och vid föregående tillfällen påstå. Sjelf har jag icke
varit i tillfälle att få studera något bland dem, och kan således icke heller
bedöma den frågan. Jag säger således icke, att detta studium ej är af
vigt för bildningen i allmänhet, men jag tror att detsamma icke bör ligga
i vägen för den allmänna medborgerliga bildningen, men detta har det
gjort och gör, enligt min uppfattning, ännu i dag. Jag har sjelf flere
gossar, Indika alla genomgått folkskolan, innan de ingingo i elementar¬
läroverket, eu del af dem i andra och eu del i tredje klassen, likväl sedan
de erhållit särskild undervisning i Tyska språket. Sedan de genomgått
tredje klassen, önskade jag göra mig förvissad, huruvida de kunde i det
praktiska lifvet använda kunskapen i de läroämnen de inhemtat, men vid
anställd pröfning saknade de helt och hållet all förmåga härtill; och jag
har hört, att flere föräldrar och uppfostrare gjort samma nedslående er¬
farenhet. Hvilken kan väl orsaken härtill vara, om icke just hufvudsak¬
ligen studiet af de utländska språken, som tager en dyrbar tid från de
praktiska läroämnena, ehuruväl rättvisan torde fordra det erkännande, att
äfven andra omständigheter härtill kunna i någon mån bidraga. Nu är
141
Den 18 April.
det en känd sak, att största delen af Svenska Folkets barn gå ut i det
praktiska lifvet, sedan de genomgått tredje klassen af elementarskolan, och
man kan således antaga, att större delen utgår med ofullständig under¬
byggnad och underhaltiga kunskaper till det borgerliga lifvets bestyr. Alla
de städer, egentligen blott mindre städer, der endast treklassiga elementar¬
läroverk finnas, hafva i allmänhet eu fattig befolkning, och de der bo¬
satte föräldrarne hafva icke råd att skicka sina barn till nästa stad, att der
underhålla dem någon längre tid för fortsättande af deras studier, utan
derföre måste barnen ut i verlden med den underbyggnad de redan hafva.
Nu afser motionärens förslag att i någon män söka afhjelpa denna
olägenhet, och jag anser hans åsigt i detta fall vara så god och rigtig, att
den förtjenar allt erkännande, ehuru den möjligen fått eu något för stor
utsträckning, större än den nu är möjlig att genomföra, men detta kom¬
mer sig klarligen derutaf, att motionären är en framtidsman, i all synner¬
het inom folkskolans område, och till följd deraf har ock hans idé antagit
proportionel', lämpade för framtiden. Ehuru alltså steget kan för när¬
varande synas vara alltför långt uttaget, tror jag dock, att idéen är af be¬
skaffenhet att böra med allt intresse omfattas. Svenska Folket står till
denne motionär i den största tacksamhetsskuld för hans varma nit om
upplysningen i allmänhet och hans stora förtjenster om folkskolebildningen
i synnerhet. - Af den anledning, jag nyss nämnde, vill jag emellertid nu
inskränka mig till att instämma i Herr Rektor Nilsons Betänkandet vid-
fogade reservation, som väl icke direkt afser de tvenne nedersta klassernas
afskiljande från elementarläroverket, men i alla fäll förbereder en lättad
öfvergång från folkskolan till elementarskolan, och jag förmodar, att ingen
bör hafva något att häremot invända. Sedan må folkskolans värde få
bero på den utveckling den kan ernå, och jag åtminstone har icke från
min hemort den erfarenhet, att folkskolan står på så låg ståndpunkt, som
man här påstått, och i allmänhet undervisas der i de Svenska läroämnen,
som utgöra föremål för undervisningen i elementarskolans första och andra
klasser. 1 första klassen läses till andra hufvudstycket i katekesen, samt
undervisas i öfrig!, uti modersmålet, mathematik, naturvetenskap, historia
och geografi, hvarjemte lärjungarne öfvas i välskrifning och linearteckning,
och i andra klassen äro läroämnen och öfningar desamma som i den för¬
sta, med tillägg al Tyska språket. Jag hemställer, huruvida dessa ämnen
äro så beskaffade, att undervisning deri icke kan anförtros åt andra än
filosofie magistrar, och för min del kan jag ej finna någon våda deruti att
skilja dessa läroämnen ifrån elementarläroverken, då eleverna, redan vid an¬
komsten till skolan, utrustade med dessa förkunskaper, kunde ingå i tredje
klassen. Äfven om i allmänhet folkskolan icke skulle stå på så hög stånd¬
punkt, att han kan meddela dessa förkunskaper, så är jag dock förvissad, att
lian snart hinner dit. Jag hemställer till Kammarens bedömande, hvilket.
medförer större kostnad, antingen att skicka ett barn till eu möjligen af¬
lägsen stad, att der underhållas några år för att genomgå de lägre klas¬
serna af elementarläroverket, eller att i hemmet skaffa privatundervisning
i det mått af kunskaper, hvaruti folkskolan brister. Jag anser det yr¬
kande Herr Nilson i sin reservation framställt vara så praktiskt och
enkelt samt så lätt att realisera, att jag hoppas det Kammaren i detta
fall vill i någon mån gå allmänna opinionen till mötes. Ehuru elementar¬
142
Den 18 April,
skolans försvarare icke synas mig påakta tidens fordringar i detta fall,
böra de icke så envist motsätta sig all reform, emedan det derigenom
kommer att se ut, såsom de ansågo, att skolan vore till för deras och
icke för den bildningssökande ungdomens skull, att de betrakta den mer
såsom en afiöningsanstalt för lärarne än såsom en läroanstalt för barnen
till den befolkning, som underhåller både lärare och läroanstalter.
Herr Per Nilsson, som begärt ordet, förklarade sig instämma i Herr
A. W. Nilson9 reservation.
Herr Friherre Fock: Den till Utskottet remitterade motionen inne¬
håller ej något förslag till inskränkning i studierna vid elementarlärover¬
ken, utan föreslår endast att undervisningen i främmande språk måtte
uppskjutas, tills lärjungen fyllt 13 år, d. v. s. till femte klassen. Det
är detta förslag, som Utskottet på anförda skäl af styrkt, och icke något
annat. Jag anser mig böra erinra härom i anledning af de gjorda an-
märkningarne mot språkstudiernas omfattning vid elementarläroverken,
anmärkningar som, enligt mitt förmenande, ej stå i omedelbart samband
med motionen.
Hvad nu sjelfva hufvudfrågan beträffar, äro så många skäl anförda
både för och emot, att jag kan betydligt inskränka mitt yttrande, och
hvartill jag har ökad anledning af den omständigheten, att jag saknar
både klassiska och akademiska studier. Min öfvertygelse är, att inom
våra elementarläroverk en reorganisation bör ega rum, men denna i en
helt annan rigtning och omfattning, än hvad motionären föreslagit. Till
förtydligande af min åsigt i detta afseende anhåller jag få göra en kort
jemförelse mellan dessa läroverk förr och nu, hvilken jemförelse äfven
torde till någon del besvara en föregående talares fråga om, Indika stora
förändringar, som på sednare tider försiggått inom läroverken.
Vid de äldre skolorna var hela undervisningen hufvudsakligen egnad
åt de klassiska språkens studium; de utgjorde den kärna, omkring hvilken
de få öfriga ämnena helt löst anslöto sig. Denna anordning, hvad ock
mot den kan anmärkas, hade en stor fördel deruti, att en sådan kärna
verkligen fanns; att lärjungen derigenom från början vandes vid åtminstone
ett djupt och allvarligt studium, men framför allt deruti att elementar¬
studierna afslutades så tidigt, att ynglingen kunde ingå vid universitetet,
innan den bästa studiitiden var slut. Han bestämde då snart sitt vita
genus. Blef detta embetsmannabana:! eller det praktiska lifvet i öfrigt,
så inhemtade han äfven snart nog de härför, enligt den tidens fordringar,
erforderliga kunskaperna, och han inträdde på sin nya bana visserligen
med en mindre massa bokligt vetande i åtskilliga ämnen, men han med¬
förde dit, hvad bättre var, en oförsvagad kraft för inhemtande af yrkets
praktiska detaljer; och resultatet häraf, så väl inom Statens tjenst som
samhällslifvet i öfrigt, var män, för hvilka vår lärda tid visserligen ej
skulle behöfva blygas. Valde åter den unge studenten vetenskaperna till
fält för sin verksamhet, så började han nu först vid högskolan de egent¬
liga vetenskapliga studierna, de fortsattes hela lifvet igenom, och namnen
Linné, Bergman, Scheele, Berzelius, många andra att förtiga, vittna om, att
den tidens skolor visserligen icke saknade förmåga att utveckla de störa
anlagen, hvar de ock funnos.
ua
Uan 18 April,
Så korn flen nya tiden. De moderna språken fingo eu större vigt
både genom folkens lifligare beröring med hvarandra och genom den allt
rikare och värdefullare litteratur, som dessa språk förvärfvade, och bland
dem intog naturligtvis modersmålet främsta rummet. Naturkunnigheten
utvecklade sig och blek verklig vetenskap; den Idel' såsom sådan ett bild¬
ningsmedel, som ej längre kunde förbises, hvarjemte den trängde ut i alla
grenar af det praktiska lifvet samt omskapade och nära nog bildade vår
tids industri. Samtidigt har eu väsendtlig förändring försiggått inom sam-
hällskicket; det fordna centralisationssystemet har fallit och folket vaknat
till medvetande om sin befogenhet af sjelfstyrelse. l)et är klart, att dessa
omständigheter skulle utöfva ett utomordentligt inflytande på den allmänna
undervisningen. Behofvet af kunskaper måste tränga djupare ned mot
samhällets rötter; deraf folkskolan. Behofvet af kunskap i de lefvande
språken och naturvetenskaperna tvungo de allmänna läroverken att på
sin läseordning intaga dessa ämnen, men kunde icke tvinga de gamla äm¬
nena att lemna platsen. Följden häraf har varit, utom den stora mängden
åt läroämnen i skolan, eu betydlig förlängning af tiden för elementarun¬
dervisningen, så att ynglingen nu kommer till universitetet vid den ålder,
da han ofta fordom lommade det, och nu lemuar det vid den lefnadsperiod,
da lian ofta fordom genom förvärfvad praktisk erfarenhet var skicklig för
egen sjelfständig verksamhet. Ingen egentlig kärna tinnes för elementar¬
undervisningen, utan det hela bildar ett temligen brokigt skal, så hårdt
att individualiteten har ganska svårt att genomtränga detsamma.
Att detta system icke kan vara rätt sundt och icke heller i längden
kan bibehållas, det synes mig vara påtagligt; och hade motionärens förslag
afsett ändring eller rättelse härutinnan, både han föreslagit åtskiljandet åt
en klass i (ifra ändan af skolan i stället för i den nedre, hade han före¬
slagit en inskränkning af undervisningsämnena i afseende å deras antal
eller omfattning, hade han föreslagit bildningsliniernas bestämda skiljande
från hvarandra; sfi skulle jag med tacksamhet och glädje gifvit ett sådant
förslag min röst, äfven om deraf förorsakats ökade kostnader; ty i denna
fråga hyllar jag den åt en stor man en gång uttalade satsen, att “ej nå¬
got land är sa rikt, att det har råd att spara, på sitt undervisningsvä¬
sende". Men då motionen icke afser något sådant, då uti den blott före¬
slås en omrangering af ämnena utan någon inskränkning, åtminstone med
undantag åt Grekiska språket, så befarar jag, att förslagets antagande en¬
dast skulle fördröja och försvåra den enligt min åsigt angelägnare re¬
formen.
Motionären har dock med sitt förslag väsendtligen afsett den fördel¬
aktiga återverkan, som det, enligt hans förmenande, skulle utöfva på folk¬
skolan. Äfven i detta afseende är ämnet temligen uttömdt. En omstän¬
dighet återstår dock, på hvilken jag vill fästa uppmärksamheten. I fråga
om önskvärdheten åt att folkskolan allmänt begagnas af alla samhällsklas¬
sers barn är jag fullkomligt af lika tanke med motionären; men jag tror,
att folkskolan hör genom egen inre utveckling söka draga till sig lärjun-
garne, och icke något yttre tryck, det må ligga uti namnförändring eller
anordningar inom elementarläroverket, användas för att liksom tvinga dit
dem. Folkskolan har nemligen ännu icke på långt när uppnått den stånd¬
punkt, som för henne är önskvärd; och hon är äfven, tack vare både
144
Don 18 April.
Representationens och kommunernas omvårdnad, stadd i en jemn och liflig
utveckling. Om nu under denna utvecklingsperiod de mera bildade och
förmögnare samhällsklassernas barn genom en yttre påtryckning hastigt
och i större mängd förmåddes anlita folkskolan; kan man ej befara, att
dessa klasser skulle begagna sitt inflytande för att, leda skolundervisningen
i eu rigtning, som mera afsåge studiernas fortsättning vid det högre läro¬
verket, än meddelandet åt en i möjligaste mån helgjuten folkbildning?
Då jag således anser den föreslagna förändringen vara för folkskolan
af tvifvelaktig nytta och för elementarläroverket, enligt flera under öfyer-
läggningen framställda skäl, skadlig, så kan jag ej rösta för bifall till den¬
samma. ......
Det varma intresse, hvarmed folkskolan omfattas, är i hög grad gläd¬
jande, och det skall säkert för fäderneslandet frambringa de rikaste fruk¬
ter; men låtom ej detta intresse göra intrång på de öfriga bildningsmed¬
lens område; låtom oss ej glömma, att elementarläroverket och universi¬
tetet dock, såsom Utskottet yttrar, bilda kärnan för landets undervisnings¬
väsende; de utgöra det hjerta, som drifver ut bildningens blodmassa i
samhällskroppen; de bilda den heliga eld, vid hvilken de facklor tändas,
som sedan skola värma och lysa både i kyrkan och skolan, både i palat¬
set och kojan.
Herr Holland er: Äfven om de skäl, som bestämma mitt afslag
å såväl den väckta motionen som å reservationen, icke skulle hafva någon
inverkan på utgången åt frågan, utbeder jag mig dock att nu fa framlägga
desamma till Kammarens bedömande. Det första är ett psykologiskt skäl,
att ju längre nödiga förstudier uppskjutas, desto svårare är det att seder¬
mera gå i land med dem, och detta gäller isynnerhet språkstudier, ty
ljudminnet aftager med åren och i jemnbred med förståndets utveckling,
och en äldre lärjunge lull' mycket svårare att inlära grammatikens form¬
lära, än den som vid tidigare år gör början dermed. Vidare torde eu
redan nu hotande öfveransträngning låta sig än mer förmärka, ifall alla
språkstudier uppskjutas, till dess de behöfva nära samtidigt börja, i tredje
eller femte klassen, då ock flera språktimmar för hvarje språk måste pa
samma dag anordnas. Eu erfaren skollärare känner väl till resultaten af
en dylik språkundervisning, dervid tre å fyra språklexor skulle inom samma
dag förekomma. Vidare har man hemta? skäl för förändringen från den
ekonomiska sidan, men jag tror att man härvidlag förbisett att, om ännu
flera timmar tilläggas i de högre klasserna i de klassiska språken, så skulle
äfven större skilnad uppstå mellan den klassiska och reala liniens resul¬
tat i gemensamma ämnen och till följd häraf blifva nödvändigt, att sko¬
lan delas uti tvenne särskilda luder i hvarje ämne från och med tredje
eller femte klassen. .
Ursprungliga orsaken till hela förslaget synes vara, att man vill in¬
draga första och andra klasserna af elementarläroverket; dock lärer vill
ingen vara så lättrogen, att han ej förmår inse, det folkskolan icke karl
ersätta tvenne klasser af elementarläroverket, med mindre på den trans¬
porterades de lärarekrafter, som förut tillhört det sednare. Detta bill så¬
ledes icke någon ekonomisk vinst, lika litet, som att barnen säkerligen fa
tillbringa
145
Den 18 April.
tillbringa 3 å 4 år i folkskolan, för att inhemta samma kunskapsmått,
som på 2 år meddelas i elementarläroverket. Man har här varit särdeles
välvilligt stämd mot städernas folkskolor, men jag känner att det är lika
svårt att der få barnen att ordentligt bevista skolan som på landet, ty
ena dagen skall barnet hjelpa far, den andra gå ärenden åt mor, och den
tredje dagen äro skodonen i behof af lagning o. s. v.; och jag hemställer,
huruvida det kan vara rätt och ändamålsenligt, att dylika lärjungar genom
sin ojemna skolgång uppehålla dem, som skola för fortsatta studier grund¬
lägga en vetenskaplig bildning. Vidare tillåter jag mig anföra det för¬
hållande, att folkskolans kurser afse en afslutad bildning, hvaremot ele¬
mentarskolans blott utgöra en början till fortsatta högre studier. Så t. ex.
är Berlins naturlära en högst förträfflig bok, afsedd för folkskolan, men
omöjligt är att endast genom studium af densamma blifva vetenskapsman,
äfven om den med samma deri följda method vore aldrig så diger, ty ve¬
tenskapens väg är vida mer törneströdd och går genom definitioner, indel¬
ningar in. m. till de vetenskapliga resultaten.
Dessa äro de hufvud sakliga grunder, hvarpå jag stöder mitt afstyr¬
kande af ifrågavarande inskränkning utaf den vetenskapliga undervisningen;
och om förslaget går igenom, komma vi utan tvifvel långt efter andra
Europeiska nationer, ty dessa två års undanryckande från elementarläro¬
verket skulle hafva ett sä menligt inflytande på vår bildning, att det af
intet motsvarande gynnande resultat kan ersättas eller uppvägas.
Herr Vinkrans: Om jag ej redan förut haft en viss öfvertygelse
i förevarande fråga, så skulle jag ovilkorligen, i fall jag vore mottaglig för
skål ocli bevis, öfvergått till Utskottets åsigt, så öfvertygande och så enkla
tyckas mig dess skäl vara, och hvad som möjligtvis fattats i klarhet och
fullständighet har på ett utmärkt sätt slipkräts af representanten från
Upsala. Jag vill derföre blott i största korthet belysa de skäl, som å an¬
dra sidan användts mot Utskottet. Af alla den sidans talare finner jag
dock ingen hafva gått Utskottet eller den nämnde representanten direkt på
lifvet, mer än en representant från Stockholm, som jag för korthetens och
tydlighetens skull ber att få kalla vid namn, Herr Hierta. Han har i
afseende på språkundervisningen yttrat, att den kan drifvas på ett mel¬
odi mindre förvändt sätt, men detta är att föra frågan in på ett främ¬
mande område; det är nemligen icke nu frågan om, hvilken method som
är den ändamålsenligaste för språkundervisningen, frågan är helt enkelt
den, om undervisning i främmande språk skall förekomma i vissa läroverks
lägre klasser. Jag tänker följaktligen ej följa Herr Hierta på denna af¬
väg. Men Herr Hierta tror sig hafva funnit ett slående bevis mot nämnda
språks behöflighet i den omständigheten, att Kammaren eger flere utmärkte
män, som icke ega språkkunskaper och dock äro utmärkte. Han har så¬
som sådana uppräknat eu hel mängd, ehuru icke alla. Men månne icke
Herr Hierta med detta bevis bevisat mer än han velat, eller månne man
icke på samma sätt kan bevisa alla vetenskapers umbärlighet! Herr A.
t. ex.. kan ingen mathematik, Herr B. ingå naturvetenskaper, Herr C. in¬
gen historia m. m.; sålunda äro ju, enligt Herr Hiertas bevisföring, ma¬
thematik, naturvetenskaperna, historia, ja alla vetenskaper öfverflödiga. Men
Riktid. Prål. 1667. 2 Afd. i Band. J0
|t|146 Deri 18 April.
iag vill öfvergå till sjelfva kärnpunkten för bevisen mot Utskottet. Detta
skulle väl vara den grund, på hvilken reservanten N:o 1 uppfört hela sin
byggnad. Han har ansett sig bevisa de främmande språkens umbär¬
lighet i skolan med eu ytterligt grof sofism. Nya elementarskolan, har
han sagt, har en flerårig erfarenhet att de klassiska språken ej. behöfvas
före femte klassen; 1820 års skolordning åter visar, att de moderna språ¬
ken kunde uppskjutas till femte klassen: sålunda äro både klassiska och
moderna språk umbärliga före nämnde tid. Genom alldeles samma bevis¬
föring skall jag lätteligen kunna bevisa, att man kan se utan ögon och
ingen skall kunna beslå mig med att hafva begått något misstag. Det
högra ögat är nemligen icke nödvändigt för att kunna se en flerårig
erfarenhet vittnar derför, — det venster är _heller icke. nödvändigt; så¬
lunda äro hvarken högra eller venstra ögat nödvändiga för att kunna se,
man kan se utan ögon. Är detta sannt, är ock Herr Siljeströms påstå¬
ende sannt. Men båda bevisen lida af samma fel, ty liksom han föiteg,
att nya elementarskolan, som uppskjuter klassiska språken till femte klas¬
sen. ifrigt och kraftigt drifver de moderna ända från första klassen, sa
förteg jag, att under det man saknade högra ögat, var det venstra i
utmärkt godt skick. På samma sätt med 1820 års skolordning: de mo¬
derna språken uppskötos till femte klassen, men de klassiska drefvos med
kanske alltför stor kraft ända från första. Alldeles så ock med det sak¬
nade venstra ögat, det högra var friskt och sundt. På samma sätt kan
man ju bevisa, att man kan lefva utan inåt, tv icke äi kött nödvändigt,
icke fisk, icke potatis in. in. Är det på så lösa grunder som man vill
uppföra så stolta byggnader? Bör en sådan byggmästare erhålla det nyss
af en värd talare förlänade namnet “Sveriges nu lefvande störste man" ?
Nej, hela byggnaden ramlar, och det återstår ingenting annat än att med
Herr Hierta bekänna: “Jag håller icke på den Europeiska kulturen“, som
jag tyckte orden folio sig. Ja, är det så, då kunna visserligen de två
klasserna skäras bort, ja, icke endast de två utan alla sju. Men böi ett
land, som skördat så många lagrar, ej endast på den krigiska ärans fält,
utan ock inom vetenskapen och konsten, afgifva en sådan bankruttför¬
klaring, och detta då vårt lilla grannland, som har oändligt många större
svårigheter att kämpa med, som har fem moderna språk att lära sig, da
vi blott hafva tre, gör allt för att hålla sig på bildningens höjder och deri¬
genom ej allenast bevarar sin andliga sjelfständighet utan ock alltmer går
framåt i politik, så att den väldige koloss, under hvars spira det lyder,
ej skulle våga förtrycka detta lilla intelligenta folk, hvars skri skulle gen¬
ljuda i hela det civiliserade Europa. Nej, mine Herrar, hitom oss ej afstå
från den höga plats vi ännu innehafva inom den^ Europeiska kulturen: vi
skulle då vara föga värdige ett land, som på den Europeiska kulturens
himmel frambragt så många stjernur af första rangen, stjernor som ännu
i dag lysa med oförminskad glans och skänka ljus och ära åt sitt foster¬
land! Nej, låt vår ungdom vandra i detta ljus för att söka uppnå denna
ära; fosterlandet skall sannerligen ej derpå förlora. Jag tillstyrker bifall
till Utskottets förslag.
Herr Bosenberg: Det är ingalunda lätt att våga sig in i striden
efter ett sådant anförande som den siste talarens. Men efter de många,
Den i$ April.
jag både så när sagt, förklenliga omdömen, som från flera håll utslungats
emot folkskolan och dess lärare, anser jag för min oeftergifiiga pligt att
saga några ord till de sednare? försvar, eftersom jag val ändå är den
ende folskolelararen, som här är i tillfälle att yttra sig i detta ämne.
Man har satt i fråga, huruvida Svenska Folket ville fortfarande räk¬
nas bland kulturfolken. Mine Herrar, den fråga vi afhandla innefattar
icke detta ämne; hvarken motionen eller betänkandet eller den omtalade
reservationen gifva anledning att föra frågan in på detta område. Vi
kunna förenkla den förevarande frågan sålunda: skall Svenska statsverket
fortfarande underhålla dyra folkskolor i alla Sveriges städer och köpingar
under namn, heder och värdighet af eu-, två- å treklassiga elementarläro¬
verk: Het är alls icke frågan om att utstöta oss från kulturfolkens an¬
tal, eller att uttränga språkstudierna från elementarläroverken, utan endast
att låta elementarläroverken vara detta och låta folkskolan vara folkskola
men icke blanda dem tillsammans eller låta dem löpa parallelt med hvar¬
andra.
Man påstår med stor djerihet, att folkskolan icke kan meddela den
undervisning, som nu är ålagd första och andra klasserna i elementarläro¬
verken. Det är mot dessa beskyllningar, undantagande Tyska språket, jag
vagar nedlägga min protest. Låt oss se till hvad som fordras för inträde
i dessa berömda läroverk. Jag har här i min hand den gällande skol¬
ordningen den _ föreskrifter för intagning i första klassen: innanläsning
hven sk och Latinsk stil, hjelplig skrifning af Latinsk stil, i kristendom Lu-
Jiers lilla katekes och något af bibliska historien, samt i räkning, addition
och subtraktion i enkla tal, samt multiplikationstabellen. Detta är allt¬
sammans, och längre tror man icke folkskolan kunna hinna. Jag vågar
fråga pa fullt allvar, om Herrarne tro, att dessa påståenden äro grundade
p;i sanning? Det ar ju icke ens minimum af hvad folkskolan har sig
åiagdt, och icke en smula mer än hvad en väl ordnad småskola kan åstad-
komma, knappt så mycket. Jag försäkrar, mine Herrar, att det står icke
sa illa till i vara folkskolor, som några talare påstått, och är det så illa
någorstädes, sa är det kommunens egen skuld. Åtminstone måtte man
val i städerna, som denna fråga närmast rörer, emedan landtbobarn väl
högst sällan intagas i första klassen, hafva sina folkskolor i något bättre
stuck, an några talare nu vilja medgifva. Jag har sjelf undervisat många
piltar, både egna och andras, hvilka sedan blifvit embetsman i kyrkan och
bruten; men ingen enda af dem har mig veterligen ingått i elementar¬
skolans första klass, men deremot hafva många af dem, efter någon obe¬
tydlig privat språkundervisning, genast ingått i tredje klassen, hvilket be¬
visar afl, med undantag af Tyska språket, en, jag vill icke säga väl ord¬
nad, utan helt medelmåttig folkskola kan bibringa samma undervisning
som er hålles i de två första klasserna af elementarläroverket och kanske
ännu något mera i åtskilliga ämnen.
I vår skollagstiftning lian efter mitt förmenande, inträngt sig ett gan-
ska svart misstag, i det att vi satt de olika slagen af skolor i flera delar
alldeles parallelt med hvarandra. 1 folkskolan läses ungefär detsamma
som i smaskolan, i den högre folkskolan börjas med samma ämnen som i
folkskolan, i pedagogierna och elementarläroverken börjas med småskolans
ämnen. Ett väl ordnadt skolväsende borde väl antaga småskolan såsom
148
Deri 18 April.
underlag för den egentliga folkskolan och denna som underlag för den
högre folkskolan. Elementarläroverken, såsom undervisningsanstalter för
vetenskapliga studier, borde väl icke förspilla sin tid och sina krafter på
sådana ämnen, som kunna inhemtas i folkskolan, ja. till och med i små¬
skolan. Staten bortkastar på detta sätt sina penningar onödigtvis, för-
äldrarne nödgas med stora kostnader i förtid sända sina barn i stadssko-
lorna, innan man ännu hunnit förvissa sig. om pilten verkligen har några
synnerliga anlag lör den lärda vägen; och eftersom det, kan tänka, är
något förnämare att hafva pojkarne i elementarskolan än i folkskolan, så
skall den förras lägre klasser öfverfyllas med lärjungar, s.om få läppja nå¬
got litet på den vetenskapliga början af studierna för att sedan från
tredje, fjerde eller femte klasserna utgå till handeln eller näringarne, utan
att då ens ega de för lifvet nödvändiga kunskaperna, som hade kunnat
inhemtas i folkskolan. På denna villoväg rusa vi fram och inrätta ele¬
mentarläroverk i städer, köpingar och byar, under den lj lifva föreställnin¬
gen, att vår nation skall blifva mycket, grundligt och vetenskapligt bildad.
Huru det tager sig ut bekymrar oss icke, bara vi t åt många lärda skolor
och inbilla oss på detta sätt vara ett kulturfolk. På denna väg hafva vi
ändtligen kommit derhän, att, som vi alla känna, vi i kulturens tjenst
hafva elementarläroverk, hvari icke finnes eu enda lärjunge o
Att dessa åsigter, som jag här vågat, uttala, legat tdl grund sa val
för den nu ifrågavarande motionen som för Herr Nilsons reservation, ar
alldeles tydligt. Motionen är dock, så vidt jag kunnat finna,, icke af nå¬
gon försvarad och jag kan icke heller försvara den, emedan jag icke kan
godkänna lefnadsåren såsom bestämmande i fråga om anlag och skicklig¬
het för studier, hvaremot reservationen synes mig hafva fattat frågan tran
den rätta synpunkten, hvadan jag icke drager i betänkande att payrka
bifall till densamma; ty genom dennas antagande skulle vi efter eit par
års öfvergång hafva skolväsendet så ordnadt, att folkskolan vore folkskola,
och elementarskolan vore en institution för blifvande vetenskapsman och
icke för blifvande kramhandlare och handtverkare.
Frågan gäller, som jag förut nämnt, alldeles icke kulturens undan¬
trängande eller de vetenskapliga studiernas upphörande, utan endast huru¬
vida, då den arbetande befolkningen sjelf underhåller sina folkskolor för
allmän och nödtorftig bildning, Staten skall uteslutande underhålla långt
dyrare folkskolor för fint folks barn. Det är denna skilnad vi vilja hafva
upphäfd, och det är de härda tillvitelserna, som här.gjorts emot Sveriges
folkskolelärare och lärareseminarier, som jag för min del vill tillbakavisa,
ty jag är förvissad, att de, så der tagna i klump, verkligen aro ofortjenta.
Herr Bergman: Den redan långa diskussionen visar till fyllest, huru
vigtigt det ärende är, som föreligger till pröfning och afgörande. \ isser-
ligen kunde jag instämma helt kort med den utmärkte talare, som redan
så utförligt och grundligt försvarat Utskottets förslag; men jag anser mig,
i följd af min ställning såsom skolman, berättigad och pligtig att åtmin¬
stone med några ord uttala min åsigt.
Så väl motionären som reservanten hafva uttryckligen önskat ett när¬
mare samband emellan folkskolan och elementarläroverket, och detta sam¬
band skulle åvägabringas på det sätt, som af dem blifvit föreslaget, och
Den 18 April.
149
som vi alla känna. Men jag frågar: saknas då nu ett sådant samband?
Står icke elementarläroverket öppet äfven för folkskolans ynglingar? Bilda
folkskolan och elementarläroverket tvenne skilj da läger — såsom det heter
i motionen — skilj da i den mening, att det ena står stängdt eller afvogt
och fiendtligt mot det andra? Jag vågar bestrida det. Ty då jag enligt
tillförlitliga uppgifter studerar förhållandet, finner jag, att åt elementar¬
läroverkets lärjungar en stor del kommit just från landsbygden, och der i
folkskolan erhållit sin första bildning. Och jag nämner särskildt, emedan
afgifterna kunna anses vara af betydelse i denna fråga, att i fyra stift
antalet åt lärjungar, som för medellöshet blifvit från skolafgifterna befriade,
är större än deras, som erlagt sådana utgifter. Detta visar, att elementar¬
läroverket emottager äfven de obemedlades söner, och ingalunda är något
afskiljdt läger, der endast rike-mans söner vinna inträde. Jag ser i detta
förhållande å ena sidan det mest hedrande vittnesbörd för elementar¬
läroverkets vilkor och ekonomiska anordning. A den andra sidan åter ber
jag att få påminna derom, att det varit och är en ära och utmärkelse
för vårt land, att den högre bildningen så ofta sökes af hyddans söner,
hvilka så ofta genom sitt snille och sina egenskaper stigit upp till sam¬
hällets högsta värdigheter, som de beklädt med heder och till landets
gagn.
Men då fråga är att afskilja fyra eller — enligt reservantens för¬
slag •— två klasser af elementarläroverket, framställer sig naturligtvis ge¬
nast den frågan: hvar skall i stället plats beredas för dessa ynglingar, som
förut tillströmmat för att i dessa försvinnande klasser af elementarläro¬
verket få sin undervisning? Hvilken förståndig man rifver väl ned en
del af huset utan att tänka: hvar skola de, som bodde i denna del, er¬
hålla tak öfver hufvudet? Nåväl, jag hör svaret: i folkskolan. Jag ber
att få lemna det erkännande åt folkskolan, att många af dess lärare äro
utmärkte genom både utmärkta naturanlag, genom flit och allvarliga stu¬
dier, och som förvärfvat sig en högst aktningsvärd pedagogisk erfarenhet.
Sjelf känner jag många sådana, och många af folkskolorna äro derigenom
och genom andra lyckliga omständigheter i det lyckligaste läge, att de —
möjligen med undantag af undervisning i Tyska språket — ganska väl
kunna prestera detsamma, som de tvenne lägsta klasserna af elementar¬
läroverket. Jag afgifver med nöje, i följd af så väl person- som sak¬
kännedom, detta yttrande, och jag gör det i uttryckliga ordalag. Men der¬
före, att detta är händelsen med flera folkskolor, är det dock ej ännu för¬
hållandet med alla folkskolor i vårt land och blir detjtroligen icke på flera
år, så att folkskolan i allmänhet kan sägas vara en ersättning för de fyra
lägsta klasser af elementarläroverket, om hvilkas borttagande nu är fråga.
Må man lyssna till erfarenhetens vittnesbörd! Må man icke blunda för,
huru förhållandet verkligen är, då det kan styrkas med sakuppgifter och
siffror, att nemligen i Henne af rikets stift antalet af flyttande skolor är
vida större än antalet fasta. Hvad är deraf en tydlig följd? I dessa
flyttande skolor är undervisningstiden beklagligen betydligt inskränkt. Här
är den 4 månader, ofta 8 månader. Den är till och med på några stäl¬
len inskränkt till 10—6 veckor, och ett stift finnes, der dessa skolor i
medeltal lemna undervisning blott 9 veckor af året. Då så är förhållan¬
det, må man erkänna, att ännu är icke folkskolan redo, att uppfylla det
ISO
Den 18 April.
åliggande, som genom motionen eller reservationen blifvit åt densamma
anvisadt. Hvad är orsaken? Folkskolan är en ung inrättning. Den är
ju endast 20 år gammal. Derföre må man ej undra, att den ännu ej
hunnit den utveckling, dit den så ärligt sträfvar, och dit den med hjelp
af “Gud och Sveriges Allmoge11 en gång skall komma. För öfrig! lider
folkskolan i allmänhet, i många distrikt, af skolgångens ojemnhet, som,
betingad af ogynnsamma omständigheter, vållar, att i eu stor del af dessa
skolor icke medhinnas de uppgifter, som äro för minimi-pensum före-
skrifna. Jag beklagar förhållandet, men på samma gång hoppas jag, att
svårigheterna skola vara öfvergående, likasom vi alla böra vara redo, att
med alla krafter söka bringa denna vigtiga angelägenhet, dit den hör
komma.
Mycket mera vore att tillägga. Slutligen, och då tiden är långt
framskriden, vill jag nu endast nämna, att enär jag för min del finner,
att sådana praktiska svårigheter uppresa sig mot förslaget, och då redan
den öfriga delen af motionen, enligt mitt omdöme, blifvit vederbörligen och
fullt tillräckligt belyst, vill jag icke längre uppehålla den ärade Kamma¬
ren, utan. kortligen nämna, att jag instämmer i Utskottets mening, och
yrkar afslag både å motionen och å reservationen.
Herr Siljeström: Jag väntade utan tvifvel i denna fråga ett starkt
motstånd från de mera konservativt sinnade skolmannens sida; och
den förevarande diskussionen har visat, att jag icke misstagit mig i en
sådan, förmodan. Detta motstånd ådagalägger, att jag vidrört en ganska
ömtålig punkt. Jag är emellertid icke missnöjd deröfver, ty det ökar min
förhoppning, att det förslag, som här är å bane, skall bringa en ny rörelse
i skolfrågorna — en rörelse, som jag hoppas ej skall afstanna, förrän den
ledt till varaktiga förbättringar. Jag ber att i korthet få upptaga några
af de anmärkningar, som af åtskillige andra talare blifvit framställda.
Det är icke ovanligt att, då man begär något i folkets intresse, mötas
med det svaret, att detta väl kan i theorien vara rigtigt och vackert; men
att i praktiken äfven ett obetydligt medgifvande leder till vådor, kost¬
nader o. s. v. Man talar nu här om ingenting mindre än det barbari,
som .skulle inträda, i fall elementarläroverken nedrefves; liksom något sådant
nedrifvande skulle ingå i det ifrågavarande förslaget. Jag må verkligen be¬
känna, att då man vid ett föregående tillfälle talat om vigten af en rätt in¬
nanläsning, så har man just i donna fråga Ditt ett ganska godt bevis på
rigtigheten af denna sanning. Man har nemligen under frågans behandling
alltjemt talat om detta förslag, såsom skulle det väsendtligen afse folk¬
skolan, under det för hvar och en som behagar taga sjelfva orda¬
lagen i ögnasigte, det måste blifva klart, att den alls icke rör folkskolan.
Jag har. blott sagt, att den föreslagna förändringen uti elementarskolans
organisation skulle efter mitt förmenande reagera helsosamt på folkskolans
lyftning; men i sig sjelf gäller det ingenting annat än en förändring af
elementarskolans läseöfning, afsedd omedelbarligen till nytta för elemen¬
tarläroverket sjelf t, men medelbarligen äfven till något gagn för folkskolan.
Bland andra skäl, som blifvit anförda af eu aktad vän bland Stockholms
representanter var äfven det, att han visserligen gillade grundtanken i
mitt förslag rörande de lägre klasserna i läroverket, och skulle gått in
Den 18 April.
151
derpå, om jag blott äfven föreslagit något beträffande de högsta klasserna.
Vid behandlingen af första punkten antyddes af samma talare, att jag
synbarligen varit alltför rnotionslysten; och nu får jag uppbära förebråelse
för att hafva motionerat alltför litet. Men huru benägen för nya förslag
jag än kan vara, torde det likväl ursäktas mig, om jag ej kan i det fallet
tillfredsställa allas anspråk. Jag har för det närvarande icke afsett de
högre klasserna i skolan; jag har icke alls afsett någon förändring i af¬
seende på elementarläroverkets högsta mål eller dess ställning inom vårt
offentliga undervisningsväsende; jag har icke afsett någon förändring
hvarken i afseende på läroämnenas beskaffenhet eller kursernas vidd
eller något hit hörande. Deraf följer icke, att jag obetingadt gillar
den närvarande organisationen; jag vill blott anmärka, att jag icke nu
funnit skäl att framställa något ändringsförslag. Hela frågan rör emel¬
lertid för clet närvarande helt enkelt en förändrad läseordning i ele¬
mentarläroverken; och det är från en så i sig sjelf obetydlig sak, som
man med ens ledt sig, jag begriper ej på hvilka vägar, ända till kultu¬
rens fäll och all högre bildnings ruin. Mitt förslag går endast ut på,
att undervisningen till omkring lärjungens fjortonde ålder skulle vara
uteslutande Svensk, således i det fallet gemensam för folkskolan och ele¬
mentarskolan. Man har allmänt uppfattat detta så, som skulle förslaget
afse de fyra lägsta klasserna; och jag antager för min del denna tolkning.
Vid föregående riksdag har föreslagits att frånskilja de tvenne lägre klas¬
serna från elementarskolorna, samt låta deras undervisning öfvertagas af
folkskolan. Låtom oss nu undersöka, huruvida ens fjerde klassens under¬
visning, med undantag för de främmande språken, väsendtligen öfverstiger
hvad som kan inhemtas i folkskolorna. Till och med den fjerde klassen
kommer undervisningen icke längre än: i kristendom, till biblisk historia,
katekisation och läsning af nya testamentet; i modersmålet till läseöfnin-
gar, sats- och interpunktionslära, smärre uppsatser öfver lättare läro¬
ämnen; i aritlimetik till regula de tri; i geometri till Euclidis första bok
och något af den andra; i naturvetenskap de första elementen af bota¬
nik och zoologi; i historia och geografi, fäderneslandets historia, Europas
politiska geografi, samt grunddragen af de öfriga verldsdelarnes. I ett
eller annat af dessa ämnen torde det finnas folkskolor, der man hinner
längre än till dessa punsa. Under sådana omständigheter har jag icke
kunnat inse, hvarföre man icke skulle kunna utsträcka det här ifråga¬
varande förslaget derhän, att det omfattade till och med fjerde klassen.
Icke som skulle alla folkskolor nu vara färdiga att åtaga sig denna un¬
dervisning, men jag anser det alldeles icke illa, att i det fallet folkskolan
hade något utrymme att, så att stiga, växa i. Ett praktiskt skäl talar
dessutom för mitt förslag. Just med fjerde klassens kurser sker nemligen på
visst sätt en naturlig af slutning af den Svenska undervisningen; den skulle
åtminstone lätt kunna åstadkommas. En temligen afrundad och helgjuten bild¬
ning är dermed inhemtad, som just är af vigt för de lärjungar, som ifrån
fjerde klassen utgå i allmänna lifvet. Och då jag velat utesluta de främ¬
mande språken, har jag för min del icke afsett att i de öfriga äm¬
nena utsträcka kurserna utöfver det nu föreskrifna, om ej just för att i
ett eller annat afseende ytterligare befordra den förut omnämnda afrund-
ningen af studierna. De timmar, som skulle blifva att disponera, skulle
152
Den 18 April.
jag deremot anse böra egnas åt sång, gymnastik, välskrifning, teckning,
med ett ord åt alla dessa ämnen, som nu alltför styfmoderligt behandlas,
men som äro af en så utomordentlig vigt för den menskliga bildningen.
För den, som utträdde ur skolan på detta stadium, blefve visserligen nöd¬
vändigt, i fall han behöfde någon insigt i ett eller annat främmande
språk, att förskaffa sig denna genom anlitande af enskild lärare; men
detta skulle kunna ske för jemlörelsevis liten kostnad och med bättre af¬
seende på det praktiska behof vet, än hvad som sker och kan ske i skolan;
och det vore således en uppoffring, som ej i sig sjelf kan anses förtjena
synnerligt afseende vid sidan af de stora och reala fördelar för folkunder¬
visningen, som genom de ifrågavarande .språkstudiernas uteslutning kunde
vinnas. Jag har trott att den realistiska och nationela undervisning, hvil¬
ken jag afser, såsom bottenlag för den högre undervisningen, skulle, långt
ifrån att omstörta elementarläroverken, tvärtom ställa denna på en så
bred basis, att derigenom grundval lades för eu både säker och sannt
fruktbärande bildning. Man talar så mycket om vigten och nödvändig¬
heten af den främmande språkundervisningen; men, torde man kunna fråga,
hvilket främmande språks studium låg då till grund för de gamle Greker-
nes bildning, som för oss framhålles såsom mönster? — Grekerne tillgodo¬
gjorde sig visserligen andra folks kultur; men deras bildning hade säkert
aldrig blifvit hvad den blef, om den ej uppväxt på rent nationel grund, om
de ej vågat att vara Greker. Och ej heller skall vår bildning någonsin
blifva sjelfständig, kraftig, lefvande, om vi icke våga att vara Svenskar.
Det är således af öfvertygelsen om det realas och nationelas förträfflighet
såsom grundval för all bildning, som jag framställt mitt ifrågavarande för¬
slag; men jag har dermed på intet vis velat åstadkomma någon rubbning
i elementarundervisningen på det hela taget. Då man tror, att främ¬
mande språk nödvändigt måste begynna vid eu tidigare ålder än jag före¬
slagit, så tror jag att denna åsigt är både ensidig och origtig: ensidig,
emedan den lägger alltför stor vigt på den s. k. formela bildningen, orig¬
tig emedan den innebär ett pedagogiskt misstag. Allt beror här vid lag på
method. Ett barn lär sig i spädare åren med lätthet ett språk, det är
sannt; — men endast med förbehåll, att det sker på praktisk väg genom
samvaro med personer, som tala det främmande språket. Helt annorlunda
förhåller det sig, om undervisningen skall inhemtas efter skolastisk me¬
thod. I sednare fallet torde man kunna säga, att undervisningen mera
skadar än gagnar. Jag har med nöje hört ett yttrande i den syftningen,
afgifvet i förliden December månad af den nuvarande undervisningsmini¬
stern i Frankrike, och hvilket väl förtjena!- behjertas. År nu åter fråga
om lärjungen, som, på sätt jag föreslagit, gått igenom den första skolbild¬
ningen; om detta skett med bibehållna krafter och bibehållen liflighet,
hvilket nu är långt ifrån att vara fallet, så frågas, om icke en sådan lär¬
junge ganska lätt och med större fördel skall hinna med det arbete, som före¬
står i de högre klasserna? Jag medger, att språkämnena på detta sätt kunna
sägas blifva hopade i dessa klasser, men jag har likväl i Utskottet, genom
förevisande af denna läseordning, som jag här håller i handen, ådagalagt:
Do) att språk- och realämnena komma att på det hela upptaga i propor¬
tion samma tid som nu; 2:o) att språkämnena ändock få utan märkbar
skilnad lika många timmar, som de nu, ända från början räknadt, åtnjuta
Deri 18 April.
153
Om således intet realämne och intet språkämne lider någon inskränkning
ens i afseende på timme-antalet, och språkämnena dessutom få det företrädet
att blifva föredragna för en mera utvecklad ungdom, så tror jag verkligen
icke, att någon kan med skäl påstå, att jag i mitt förslag ådagalagt nå¬
got bevis på underskattande af dessa ämnens vigt och betydelse. Jag måste
likväl, hvad timme-antalet angår, göra ett undantag för Grekiskan, i hvilket
ämne jag verkligen afsett en inskränkning; och om detta gör hela förslaget
kulturfiendtligt, så nödgas jag säga concedo. Den undervisning, som enligt
den nuvarande skolordningen i detta ämne meddelas, synes likväl icke vara af
synnerlig betydelse, hvad allmän bildning beträffar, och jag är fullt säker på,
att inga af nutidens bildade Greker skulle erkänna detta såsom Grekisk bild¬
ning. Men så mycken tid har jag dock lemnat öfver åt detta språk, att
för lärjungen vid hans afgång från läroverket sjelfva det språkliga grof-
arbetet, för att så säga, det mest elementära skall vara undangjordt, och
jag har tillräcklig erfarenhet för att veta, att studenten, så förberedd,
ganska lätt vid universitetet skulle inhemta hvad han i detta afseende, i
jemförelse med dem, som nu från elementarläroverken utgå, kunde hafva
ogjordt.
Jag skall emellertid icke längre upptaga tiden; och då jag funnit, att
ingen velat obetingadt ansluta sig till mitt förslag, så, ehuru jag icke kan
annat än för min del vidhålla de grundsatser, som deruti blifvit uttalade,
vill jag likväl förena mig med dem, som önska antagandet af Herr Nil¬
sons reservation.
Herr Svensén: Mellan den gamla och den nya skolan pågår ånyo
strid. Jag hoppas dock, att den gamla skolans kämpar svårligen skola
kunna bestå mot den nya; men för detta ändamål är det nödvändigt att
man gifver denna medel i händerna. Ett af dessa medel hafva flera Kiks-
dagar påtänkt, och det är ungefärligen detsamma som förekommer i reser¬
vationen. Inom Bonde-Ståndet tillvann sig detta förslag lifliga sympathier,
och jag frågar: hvad skall folket med den lärda bildningen? Man måste
dock medgifva, att den praktiska bildningen är den enda, som passar för
en praktisk tid. Hvad sjelfva förslaget beträffar, vill jag blott nämna, att
då man erinrar sig det för närvarande i landet saknas lärare, så och då
härtill kommer, huru utan allt egentligt ändamål det är, att filosofie ma¬
gistrar gå och traska i elementarläroverkets lägsta klasser, blir, efter
hvad jag kan finna, reformens ändamålsenlighet rent af påtaglig. Man
bör dessutom besinna, att en undervisning, så ordnad som motionären
föreslagit, icke förqväfver undervisningen i elementarläroverket, men der¬
emot bereder eu stor, länge efterlängtad och länge saknad fördel, då folk¬
skolan derigenom sättes i samband med elementarläroverket, och äfven ur
denna synpunkt synes mig åtgärden vara behjertansvärd. Äfven andra
skäl finnas, som kraftigt tala för tidsenligheten och nyttan af dess åväga¬
bringande, men jag vill icke uppehålla Kammaren med deras framställande,
då öfverläggningen redan varat länge. Af samma anledning vill jag icke
heller upptaga till besvarande motståndarnes argument, mot hvilka eljest
åtskilligt visserligen vore att anmärka. Jag inskränker mig att yrka an¬
slag å Utskottets Betänkande och bifall till reservantens förslag.
1&4
Den 18 April.
Herr C. A. Larsson: Jag skulle icke undra på, om Kammarens
ledamöter börja blifva sugande i magen, men jag skall icke länge uppe¬
hålla. Mig förvånar det alldeles icke, att de lärde herrarne, magistrar,
doktorer och professorer, söka att så länge som möjligt få lefva i orubbadt
bo. Men folket har dock ett annat intresse, och fråga kan verkligen en
gång på allvar blifva, om man längre skall kasta bort stora summor hvarje
år för att låta dessa personer hafva sin maklighet och, då de väl behöf-
vas på annat håll, låta dem undervisa abc-darier. Ty jemför man lärjun-
garne i första och andra klasserna af elementarläroverken med folkskolans
ynglingar, tror jag, att de, i fråga om bildning, icke äro stort mera än
abc-darier.
Man säger, att det skall finnas så stor förmåga hos dessa barn, och
att de hafva ett så utbildadt språksinne. Ja, då tycker jag, att enklast
vore att kasta upp och ned på läseordningen och börja med sjette eller
sjunde klassens pensa, så att de må få en läsning efter sin “stora förmåga11.
Man har också talat om Sverges store män. Jag erkänner med nöje, att
sådana funnits, och jag hoppas, att sådana skola komma att finnas äfven
hädanefter; men hvad kostade dessa store män eller hvad kostade det att
uppfostra store män då för tiden? Läroverken voro icke dyra då. Om
man i våra dagar och i våra bygder skall uppfinna en så lysande stjerna
hvart tionde år, kan den sägas kosta tio millioner, som tagas ur folkets
fickor. Detta förklaras så, att genom en otjenlig läseordning medel bort¬
slösas; barnen få läppja på litet af hvarje och vinna icke stadga i något
ämne. Är det klokt för folket att uppoffra sina tillgångar' för ett ända¬
mål, som icke vinnes, men som dock bär det granna namnet: allmän
bildning.
Man har också icke underlåtit att äfven nu komma med den gamla
busen, att folkskolan skulle blifva “så dyr“, om barnen skola från folk¬
skolan kunna komma in i tredje klassen af elementarläroverken. Detta
säger man blott för att skrämma oss, som äro enfaldige. Men jag tror
icke, att det är allvar, ty icke är det tänkbart, att man behöfver uppoffra
ett öre mera på folkskolan för att lära barnen de ämnen, som af de
tvenne Skånske representanterne blifvit uppräknade. Således tror jag icke
heller, att det är någon våda med den saken, och jag går så långt, att
jag vågar påstå, att för folkskolan det är en småsak att meddela hvad
som inhemtas i de tvenne lägsta klasserna af elementarläroverken. Jag
frågar slutligen, om folket har råd att betala ut 4,500,000 Rall’ för att
uppehålla en organisation af undervisningsväsendet, som alstrar hinder att
inhemta en gnista af den välsignade lärdomen. Hafva fattige föräldrar
lyckan att ega en gosse med göda gåfvor, med läshufvud, som man säger,
hafva de nu ingen annan utväg än att sända honom från hemmet, för att
låta honom vistas vid läroverket i en derifrån ofta långt belägen stad.
Men huru skola de stå ut med att underhålla honom der? Man bör
komma i håg, att lärjungarne behöfva tvenne år för att genomgå de tvenne
nedersta klasserna, och kostnaden kan svårligen göras under 2 å 300 R:dr
om året. Huru är det tänkbart, att man vill påyrka något sådant?
Herrarne vilja icke, att elementarläroverket skall rubbas, och Herrarne
säga så vackert, att någon rubbning icke behöfves, emedan elementar-
Den 18 April.
155
läroverket med nöje mottager äfven de fattigaste af landets barn; men
felet är det, att man vill hafva i hop löner till dessa lärare. Om icke
det vore, skulle man icke sätta sig emot det lilla tuppfjätet att framflytta
läsningen af Tyska språket ur andra klassen in i den tredje, för att deri¬
genom omöjliggöra en nödig, nyttig och af folket efterlängtad reform.
Jag yrkar fortfarande bifall till Herr Nilsons reservation. Antagandet af
detta förslag anser jag vara det minsta, som inom denna Kammare kan
beviljas.
Herr A. W. Nilson: Jag skulle hafva anledning att ännu säga
mycket i denna sak, men inskränker mig till några få ord.
En talare har sagt, att jag i mitt förslag alldeles bortglömt det En¬
gelska språket. Jag får härvid erinra, att detta språk icke nu ingår bland
läroämnena på den så kallade lärda limen, och att jag således icke haft
anledning att i den af mig framlagda undervisningsplanen omnämna detta
språk. Den värde representanten från Göteborg, som med mycken värme
och talent uppträdt mot mitt förslag, har dervid framhållit alla möjliga
skäl, men jag tror, att han skjutit öfver målet, och att det händt honom
hvad som alltid händer, då man bevisar för mycket, att han i sjelfva
verket bevisat ingenting. — Om 1820 års skolstadga och dess föreskrifter
i afseende på de främmande lefvande språkens läsning har jag ej yttrat
ett enda ord i mitt förra anförande. Om han tyckt sig finna detta, så är
det en missuppfattning af honom. Vidare får jag ännu en gång förklara,
att jag icke velat minska eller inskränka undervisningen i dessa språk vid
elementarläroverken, utan endast velat framflytta läsningen af Tyska språ¬
ket till en högre klass, eller den tredje, på samma gång jag föreslagit
framflyttning af Latinska och Grekiska språkens läsning. Jag tror mig
hafva visat, att grundligheten ingalunda skall lida genom undervisningens
ordnande, på sätt jag i min reservation tagit mig friheten föreslå; en
undervisningsplan som bör tillfredsställa alla billiga anspråk på ett ele¬
mentarläroverk. Och jag är fullkomligt öfvertygad om, att våra läroverk,
äfven om undervisningsplanen ändrades i berörda syfte, lika väl som efter
den gamla stadgan, skola häfda Svenska kulturens och bildningens ära och
välförtjenta anseende.
Efter sålunda slutad öfverläggning framställdes propositioner på bifall
till Utskottets förslag, äfvensom på afslag dertill med bifallande af Herr
A. W. Nilsons reservation. Svaren utföllo med blandade ja och nej, och
då derjemte begärdes votering, uppsattes, justerades och anslogs en så ly¬
dande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1
hemställt å femte sidan af dess Utlåtande N:o 33,
röste ja;
Den, det ej vill,
röste nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, för
sin del beslutat, att Riksdagen skall hos Kongl. Maj:t göra underdånig
156
Den 18 April.
framställning om sådan förändring i de rörande undervisningen vid ele¬
mentarläroverken nu gällande föreskrifter, att undervisningen i Tyska
språket framskjutes till elementarläroverkets tredje klass, i Latin till den
femte och i Grekiskan till den sjette klassen.
Omröstningen utföll med 38 ja emot 69 nej, hvadan Kammaren be¬
slutat i enlighet med nej-propositionen.
Mot Kammarens beslut anmälde
Herr Gumselius i följande ordalag sin reservation: Emot det af
Kammarens majoritet nu fattade beslut får jag anmäla min reservation.
Detta beslut anser jag så mycket olyckligare, som, derest det komme att
läggas till grund för våra elementarläroverks reorganisation, det nu an¬
tagna bepröfvade system, som behöfver ännu en tid för att följdrigtigt
utveckla sig och visa de helsosamma resultat, som jag är öfvertygad att
det har förmåga att åstadkomma, genom en sådan åtgärd skall komma
att sönderbrytas, till obotlig skada för läroverken och således för hela den
högre bildningen i vårt land.
Och reserverade sig mot samma beslut jemväl Herrar Bergström,
Bergman, Witt, Kedengren, Grape, Magnell, Leffler och A. von Prosch-
wits.
I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts till nästa sam¬
manträde föredragningen af Utlåtandets återstående punkter.
§ 4.
Bordlädes Stats-Utskottets Utlåtande N:o 72 samt Andra Kammarens
Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 39.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3/44 e. m.
In fidem
IL Husberg.