Tisdagen den !6 April 1887.
Kl. 10 f. in.
§ 1.
Kammaren beviljade ledighet från riksdagsgöromålen åt följande leda¬
möter under nedannämnde tider nemligen:
åt Herr Harald Ericsson från den 18 till den 28,
åt Herr Sköldberg under 10 dagar från och med den 18, samt
åt Herr Jonas Jonasson från Calmar län under 14 dagar från den
19, allt uti innevarande månad.
§ 2.
Följande förut eu gång bordlagda och enligt derom fattadt beslut
främst å dagordningen uppförda Utskotts-Utlåtanden, Betänkande!! och
Memorial blefvo nu ånyo föredragna samt för andra gången bordlagda,
nemligen:
Stats-Utskottets N:is 68—71,
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) N:o 38,
Särskilda Utskottets för frågor rörande försvarsverkets ordnande
N:o 2 och
Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 17.
Angående tiden för den slutliga behandlingen af sistnämnda Memorial,
innehållande förslag till voteringspropositioner å tullbevillningen, yttrade:
Herr A. A. Anderson: Jag tager mig friheten hemställa, huruvida
icke detta Memorial, som icke innehåller något annat än voteringspropo¬
sitioner, kunde handläggas utan att behöfva tvenne gånger bordläggas.
Orsaken till denna min hemställan är, att en punkt deri måste återre¬
mitteras, och för ernående af större skyndsamhet har jag väckt detta
förslag.
Med anledning af hvad Herr A. A. Anderson sålunda yttrat, tillkän-
nagaf Herr Talmannen, det han, oberoende af den hemställan som nu blif¬
va gjord, hade haft för afsigt att till Kammarens afgörande framställa
det förslag, att ifrågavarande Memorial måtte till slutlig behandling i mor¬
gondagens sammanträde främst förekomma; och lemnade Kammaren här¬
till sitt bifall.
4
Den 16 April.
§ 3.
Företogs ånyo till handläggning Andra Kammarens Tillfälliga Ut¬
skotts (N:o 2) Betänkande N:o 5 (i samlingen Nio 28), i anledning af
motioner angående förändrade grunder för embets- och Tjenstemäns aflö¬
ning samt om ändring i gällande författning rörande expeditionslösen.
Punkten I, rörande Herr Ahlgrens motion.
Härvid yttrade
Herr Ahlgren: Till en början tillåter jag mig fästa uppmärksam¬
heten derpå, att jag icke föreslagit, det expeditionslösen och sportelsyste¬
met nu genast skulle afskaffas, hvilket synes framgå af Uskottets reson-
nement, ehuru Utskottet ganska rigtigt refererat min hemställan till Kam¬
maren, “att Riksdagen må. ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan
derom, att en kommitté måtte blifva förordnad, med uppdrag att taga i
öfvervägande den frågan, huruvida ett förändradt aflöningssätt för de nu
med sportler till större eller mindre del aflönade civila embeten och tjen-
ster ändamålsenligt kan införas, samt att, i sådant fall derom afgifva för¬
slag, som borde en framdeles blifvande Riksdag för vidare behandling del-
gifvas.“
Under åren 1865—1866 tillsattes af Kongl. Maj:t icke mindre
än tio särskilda kommittéer, hvaraf flera med vida mindre vigtiga uppdrag
än det nu föreslagna, till hvilka kommittéer jag vill hänföra exempelvis
dem för behandling af frågor om Statens ötvertagande af bestyret med
anskaffande af båtsmännens kappsäckar, om uppgörande af normalritningar
för byggnader till skolhus med flera ärenden, de der otvifvelaktigt äro af
mera underordnad betydelse än väckta förslag om upphörande af eller
förändring i sportelsystemet, hvilket, sådant det nu är, icke står i något
rättvist förhållande till den omgå löneregleringen för landets civila em¬
betsman med fast aflöning, ty då t. ex. eu liofrätts-assessor har i årlig
lön 3,500 R:dr, ett hofrättsråd 5,000 och ett justitieråd 8,000 Rall', så
kan en landssekreterare vissa år uppbära 20,000 å 30,000 R:dr. En
jemnhet i aflöningen borde kunna beredas, om sportelsystemet afskaffades
och andra föreskrifter i dess ställe meddelades. Utskottet säger visser¬
ligen, “att intet aflöningssätt är mera skickadt att, med afseende å den
rättmätiga fordran, att ett ansträngande och långvarigt arbete betingar ett
högre arfvode än ett lätt och kortvarigt, lämpa lönen efter mödan. “ Jag
medgifver detta så till vida vara rigtigt, att de embetsman, som hafva ett
ansträngande och mödosamt arbete icke böra, såsom nu är händelsen, upp¬
bära vida lägre inkomster än de, hvilka hafva ett lätt arbete, som ofta
genom andra personer till hufvudsaklig del uträttas, och just för att få
sådana missförhållanden rättade har jag väckt min motion. Vidare säger
Utskottet: “Det må äfven betvifla», att genom expeditionslösens indrag¬
ning till Statsverket skulle beredas fulla tillgångar till de tjenstemäns an¬
ständiga aflöning, hvilka förut varit i åtnjutande af sådan lösen. Icke
ringa svårighet skulle ock förete sig vid anordnande af erforderliga kon¬
troller å uppbörd och redovisning. “ Dessa tvifvelsmål och svårigheter, så
har jag tänkt mig det, skulle genom tillsättande af en kommitté utredas,
5
Pen in April.
ty det är omöjligt för Riksdagen och något dess Utskott att i en så
vidtomfattande fråga hinna uppgöra och framställa något lämpligt förslag.
Jag ber att få nämna, att under fortidet år en dylik kommitté nedsattes
i Norge, och jag tror att tidpunkten för bildande af eu sådan äfven här
nu vore lämpligare än någonsin, tv, såsom Herrarne hafva sig bekant,
torde vi under nästa Riksdag hafva att från Kong!. Maj:t förvänta ett
lagförslag om uppläggande af hypotheksböcker, då troligen i och med det¬
samma en stor förändring kommer att försiggå hvad angår åtskillige
ömhet,s- och tjenstemäns sportelinkomster, och det vore enligt min tanke
synnerligen fördelaktigt, om kommittéen då kunde hafva sitt arbete färdigt.
Såsom sportelsystemet nu tillämpas och i den form sportlerna utgå, tynga
de på samhällsmedlemrnarne och hafva allmänna tänkesättet emot sig, så¬
som icke varande med rättvisa och billighet öfverensstämmande, hvilket
ock tydligen framgår deraf, att, t. ex. för inregistrering af en bouppteck¬
ning, då påskriften icke upptager mer än 3 rader, eu embetsman kan
uppbära 150 Rall-, andra exempel att förtiga. Jag upprepar min anhål¬
lan, att Kammaren måtte besluta hos Kongl. Maj:t göra underdånig an¬
hållan om tillsättandet af eu kommitté för ärendets fullständiga utredning.
Herr Sjöberg: Jag vill endast anhålla, att, i afseende på föredrag-
ningssättet, Herr Talmannen behagade medgifva, att Utskottets yttranden
om de trenne första motionerna, som i det väsendtligaste öfverensstämma
eller ega sammanhang med hvarandra, må få gemensamt föredragas och
komma under öfverläggning.
Sedan Kammaren, med bifall till Herr Sjöbergs förslag, beslutat, att
jemväl punkterna 2, 3 och 4 skulle gemensamt med den redan föredragna
punkten 1 komma under öfverläggning, fortsattes diskussionen af
Herr C. A. Larsson: Jag bär begärt ordet endast för att fram¬
föra mina betänkligheter mot förste talarens förslag, att, enligt gammal
slentrian, nedsätta eu kommitté för frågans behandling. Jag trodde verk¬
ligen tiden nu vara inne att upphöra med detta gamla sätt att tillvägagå,
då man önskade någon förändring eller förbättring i det bestående, ty
inom Riksdagens tvenne Kamrar saknas nu icke talanger och kunskaper
att kunna åvägabringa det arbete här blifvit begärdt, isynnerhet då man
nu är i tillfälle att bilda Särskilda Utskott för detta ändamål, hvilka helt
säkert lika bra som någon kommitté kunna utreda dylika frågor. I lik¬
het med den förste talaren tror jag, hvad sjelf va saken angår, att expe¬
ditionslösen kan och bör förvandlas i stämpelpapper, då kontrollen öfver
uppbörden icke behöfver blifva särdeles invecklad, samt att tjenstemännen
derefter erhölle fasta bestämda penningelöner i mån af tjenstens kraf och
hvad den förut inbringat. Dock vill jag för ingen del, att någon kommitté
härför nedsattes, utan hemställer till motionären, att hall måtte uttänka
något annat sätt att vinna målet. Vi hafva exempel från en annan sär¬
deles vidlyftig och omfattande fråga, der motionären uttryckligen undan-
bedt sig tillsättandet af någon kommitté, utan der han i stället anhållit,
att Regeringen sjelf måtte på annat lämpligt sätt föranstalta om ärendets
behöriga utredning.
Den U> April.
tf
Herr Rosenberg: Jag tilltror mig icke kunna afgöra, k vilket som
kan vara för ärendets behandling mest fördelaktigt, antingen- nedsättandet
af en kommitté, eller att detsamma öfverlenmas till något särskild!, eller
tillfälligt Utskott vid någon riksdag; dock hyser jag tvifvel, huruvida nå¬
got Utskott är i stånd att, på den korta tid det är tillsammans, infordra
alla de upplysningar, som erfordras för att nöjaktigt kunna utreda detta
ärende. Säkrast tror jag dock. att man kommer till målet, om man klart
uttrycker hvad man vill. och sedermera öfverlemnar till Kongl. Magt att
vidtaga de åtgärder, som för verkställigheten deråt erfordras. Att sport-
lerna böra borttagas eller åtminstone att, någon förändring i detta system
för aflöningen af tjensteman är åt' behofvet påkallad, .let lärer väl ingen
kunna eller vilja förneka, ty då svåra tider inträffa, då allmogen dukar
under åt nöd och bekymmer, då växa just härigenom ombetsmiinneus löner,
då de deremot förminskas, när ljusare dagar randas för landets befolkning,
och ett dylikt afiöningssystem bör väl icke längre kunna godkännas i ett
val ordnadt samhälle.
Uti fjerde punkten har Utskottet vid besvarandet af Herr Jöns Pehrs-
sons motion hemställt, att lösen för eu del mål hos Konungens Befallnings¬
hafvande måtte nedsättas, och att tjenstemännen mätte beredas ersättning
af allmänna medel; jag är visserligen om om de rättsökandes bästa, men
jag kan ändock icke ingå på detta förslag, ty man bör ställa så till att,
om äfven någon fördel vinnes för allmänheten, tjenstemännen icke skall
kunna gå in med begäran om ersättning för förlorad sportelinkomst. Jag
vill blott i detta hänseende erinra om' förhållandet, då passlösen borttogs,
och huru ofta ersättning liinför blifvit begärd. Jag för min del yrkar, att
vi icke måtte bifalla fjerde punkten, utan undanskjuta det i samma punkt
omförmälda ärende, till dess sportelfrägan i sin helhet kommer att afgöras.
Herr Sven Nilsson: Utskottet har i sitt, Betänkande framdragit
en mängd af sportelsystemets fördelar, såsom att ett långvarigt och an¬
strängande arbete bör aflöna» högre än ett lätt och kortvarigt, och att
detta aflöningssätt lämpar sig väl härför, men det bär alldeles förbigått
dess många olägenheter, såsom att tjenstemännen, vid tillämpning deraf,
frestas att göra sig inkomster, som annars icke kunde ifrågakomma. Exem¬
pel saknas nemligen icke derpå, att t, ex. domstolar utfärda flera exemplar
af eu expedition, än hvartill de, enligt lag och gällande författningar, äro
berättigade. Det händer äfven, att domare utfärda expeditioner, dä sådana
ej erfordras eller de äro dertill oberättigade, och detta följaktligen endast
för att åtkomma lösen, hvilken i sådana fall är en olaglig inkomst. Jag
ber att fä anföra åt mig kända exempel på dylikt. Vid 1862 års riks¬
dag väcktes åtskilliga motioner om förändringar uti Kongl. Förordningen
af den 24 September 18t> 1 om förvaltning af omyndiges egendom, afseende
bland annat att befria förmyndare från inlemnande till domaren åt sum¬
mariska utdrag af årsräkningarne, emedan den dermed åsyftade kontrollen
ansågs lämpligare samt med mindre besvär och kostnad kunna verkställas
medelst förteckningar från gode männen, som granska räkningarne. Bland
andra skäl för förändring anfördes, att domare funnos, som utfärdade
protokollsutdrag öfver inlemnandet samt sålunda beredde sig ganska bety¬
dande inkomster af de omyndiges medel. För att styrka denna uppgift
Den i G April.
7
förevisades i Lag-Utskottet- några sådana protokollsutdrag, utfärdade af en
domare under Skånska Hofrätten, med förmälan att hundradetals dylika
ganska lätt kunde anskaffas. Äfven vid sista- riksdagen förekommo i Lag¬
utskottet sådana frågor. Dä anfördes likadana skäl för ändring i författ¬
ningen och att förutnämnde domare i så måtto ändrat sitt förfarande, att
han på sjelfva sammandraget af räkningen brukade skrifva bevis att det
blifvit förevisadt och antecknad! i domboken. Denna förändring medförde
väl någon lindring för de betalande och minskning i inkomst för doma¬
ren; ty protokollsutdraget kostade två R:dr i lösen samt karterades, men
beviset endast 1 R:dr i lösen. Men då båda sätten äro orättvisa och det
sistnämnda innebär eu ytterligare felaktighet deri, att domaren borde be¬
hålla det summariska utdraget, så torde dessa exempel i någon män visa
behofvet af ett afiöningssätt, som mindre sätter våra embetsmäns oegen¬
nytta på prof, dem ej alla förmå uthärda. Ått tillsätta en kommitté för
ärendets utarbetande torde vara bäst, ty med den korta tid Riksdagarne
nu sammanvara, lärer det vara omöjligt för hvarje Utskott, vare sig sär¬
skild t-, eller tillfälligt, att så ingå i frågans detaljer, som är nödvändigt för
dess fullständiga utredande. Då jag önskar de tre första motionerna bättre
fide hos Utskottet, än de hittills rönt, yrkar jag återremiss af Utskottets
Betänkande i denna del.
Beträffande deremot fjerde punkten är jag deremot af samma tanke
som Rosenberg, att vi alldeles icke böra begära någon särskild ersätt¬
ning af statsmedel för förlorad sportelinkomst. Utskottet talar om “en
skälig nedsättning", men jag hemställer huruvida, om ned sättningen blir
skälig, den bör ersättas af Statens medel. Jag yrkar utslag å denna punkt.
Herr Kjell son: Utskottet säger sig icke tveka att alldeles utdöma
det system för embete- och tjensteman aflöning, som jag i min motion
föreslagit till afskaffande, men ändock har Utskottet kommit till det resul¬
tat, att min motion icke må till någon Kammarens åtgärd föranleda. Med
anledning häraf anhåller jag att fä yttra några ord. Utskottet har inde¬
lat sportlerna i tvenne särskilda afdelningar, dels s. k. rätts-sportler, dels
sådana, som under namn af provision, uppbördsprocent, remisslage in. m.
tillkomma uppbördsman. I min motion har jag begärt tillsättande åt en
kommitté för uppgörande af förslag angående indragning till Statsverket af
alla tjenstemännens extra inkomster, samt att samtlige embets- och tjenste-
mäns löner borde till beloppen bestämmas, och jag bär lika med Utskot¬
tet insett, att åtskilliga svårigheter skulle uppstå, om eu dylik reglering
omedelbarligen företoges. Dock finner jag eu motsägelse i Utskottets re-
sonnement-, då det- först förklarar sig utdöma sportelsystemet, men seder¬
mera afstyrka’ en reglering al detsamma, på samma gång det tillkänna-
gifver, att en dylik reglering delvis är å bane. Under sådant förhållande
synes det mig vara nyttigt för vederbörande att, i fall Kammarens gillande
åsigt deraf vore känd, hafva denna att ytterligare stödja sig vid. En
tjensteman skyldighet är att uppoffra sitt arbete och sina krafter i Sta¬
tens tjenst, som derför hör aflöna honom, icke öfverflödigt utan efter ar¬
betet, och derföre anser jag ett afiöningssätt obilligt, enligt hvilket den
ene har för mycket och den andre för litet. Våra landtdomare hafva i
8
Den 16 April.
de aldra flesta fall icke någon lön, och denna är ytterst obetydlig der
den finnes, utan äro de hänvisade att lefva af sina sportler, och om fol¬
ket lefde i fred med hvarandra och icke brydde sig om att processa, så
blefvo dessa snart bringade att svälta ihjel. Landet är nog lyckligt att
nu det oaktadt ega en aktad och, med högst sällsynta undantag, rättskaf¬
fens domarekorps, men icke kan väl någon tro, att det ligger i dennas
intresse att, så länge nuvarande aflöningssätt räcker, motverka rättegån¬
gar och uppmana rättsökande till förlikning. Domaren kan nu alldeles
icke kalkylera sin aflöning, och somliga bland dem hafva mångdubbelt
högre aflöning än andre, som bekläda alldeles samma magtpåliggande
embete.
På grund af hvad jag nu hatt äran nämna, och under den föreställ¬
ning, att med den af mig föreslagna regleringen tjenstemannens ställning
skulle blifva förbättrad, och de yngres framtid mera betryggad, tager jag
mig friheten yrka, att hvad jag i min motion begärt måtte af Kammaren
uppmärksammas och bifallas.
Herr Peter Petersson: Uti fjerde punkten, hvarest Utskottet hem¬
ställer, att ersättning af allmänna medel måtte beredas embets- och tjenste¬
man för förlorad sportelinkomst, anser jag att ett tillägg borde göras af
följande innehåll: “under nuvarande innehafvare? tjenstetid-, ty jag tror.
att den lön, som, utom sportlerna, i allmänhet åtföljer tjensten, är tillräck¬
lig nog, och motsvarar tillökningen enligt expeditionstaxan, så att vid de
nuvarande innehafvare? afgång sökande icke skola fattas. Då frågan nu
gäller att borttaga sportlerna, så bör Staten icke gifva, ersättning derför,
ty detta vore en dålig uträkning, och någon lönetillökning bör icke ifråga¬
komma vid tjensternas förnyade tillsättande. Jag anhåller hos Herr Tal¬
mannen om proposition på det af mig äskade tillägget.
Herr Jöns Pehrsson: Lika med den näst föregående talaren tror
jag, att någon lönefyllnad icke må beredas de tjensteman, som kunna för¬
lora inkomster genom indragning af sportler, men jag tror att detta lättast
vinnes, derigenom att man i slutet åt fjerde punktens 1 inom., mellan
orden “anspråk11 och “måtte11 tilläde ordet “icke11. Jag har trott, att
hela sportelsystemet skulle utan afsaknad kunna borttagas, men då detta
möjligen icke straxt kan ske, bär jag föreslagit, att en nedsättning af 25
procent skulle göras i nu gällande expeditionstaxa, på hvars obilliga stad-
ganden jag såsom exempel anfört lösen af expeditioner för boupptecknin¬
gar, . artskiften, lagfarter och förmyndareförordnanden vid förmynderskap,
der ingenting finnes i behåll, sedan expeditionslösen väl är utgifven. Ingen
lärer väl kunna påstå, att lönerna härigenom blifva alltför mycket för¬
minskade. _ I många hänseenden är expeditionstaxan orättvis och obillig,
helst aflöuingen, enligt densamma, utgår från den minst bemedlade klas¬
sen af medborgare; men jag vill nu icke fästa mig dervid, utan för att
möjligen vinna något, heldre än att förlora allt, yrkar jag bifall till fjerde
punkten åt Betänkandet med tillägg af ordet “icke11, som jag föresla¬
git, och jag hoppas, att Kongl. Maj:t sedan ser till, att expeditionstaxan i
sinom tid varder helt och hållet indragen.
9
Den 16 April.
Herr C. I. Bengtsson: Äfven jag vill lemna mitt bifall till den
fjerde punkten med den förändring Herr Peter Petersson deruti föreslagit,
och hoppas att densamma i detta förändrade skick äfven varder af Kam¬
maren godkänd.
Herr A. A. Anderson: Jag anhåller få instämma med Herr Carl
Anders Larsson deruti, att någon kommitté för frågans utredning icke
måtte nedsättas, ty det drager oändligt länge ut på tiden, innan man får
något resultat af ett kommitté-arbete. I öfrigt skulle jag önska, att Kam¬
maren ville godkänna hvad Herr Kjellson föreslagit, ty hvad han fram¬
hållit är af vigt att betänka och bör så fort sig göra låter vinna behörig
framgång.
Herr Orre: Sportelsystemets tillämpning är lika obehaglig för tjen-
stemannen som för den betalande, men ändock betviflar jag, att det vore
välbetänkt att afskaffa detsamma. Vi böra nemligen noga betänka och
eftersinna, huruvida det kan vara nyttigt och lämpligt, att Staten, gång
efter annan, tillförbindes att lemna ersättning för utgifter, som det tillhör
den stora allmänheten att sjelf bekosta. Sportlerna utfalla väl i allmän¬
het ganska ojemnt, men de utgöra dock en något så nan' rättvis ersätt¬
ning för större eller mindre besvär och för verkligt arbete, och torde i
detta hänseende vara svåra att ersätta. Denna Riksdag har tillsatt ett
tillfälligt Utskott, hvilket har att handlägga frågor om hvarjehanda embets¬
verk, och jag hemställer, om det icke hade varit lämpligt att till detta
Utskott hänskjuta den fråga, som nu föreligger, helst den synes lättare
att afgöra, än den i sjelfva verket är. För några riksdagar sedan indro¬
gos till Statsverket en del bötesandelar, hvilka förut voro mellan åtskil-
lige vederbörande fördelade, mot det att dessa fingo ersättning af Staten,
men denna förändring har, enligt den erfarenhet jag derom eger, förorsa¬
kat endast besvär, oreda och stora kostnader, och jag befarar att förhål¬
landet kunde gestalta sig på ungefär enahanda sätt, ifall alla sportler
komma att till Statsverket ingå. För min del yrkar jag bifall till 1, 2,
3 och 5 punkterna af Betänkandet, hvaremot den fjerde bör af Kammaren
förkastas.
Herå Rosenquist: Om de missbruk, Herr Sven Nilsson påpekat,
verkligen egt rum, så finnes en utväg att förekomma förnyandet deraf,
och det är att vända sig till allmänna åklagarne, Konungens Justitie¬
kansler eller Riksdagens Justitie-ombudsman, för att till laga beifran an¬
mäla den skyldige, och jag är förvissad derom, att rättelse icke skall ute¬
blifva, lika litet som näpst för den felaktige. Hvad fjerde punkten vid¬
kommer, så torde jag icke rätt hafva uppfattat Utskottets mening, men
det förekommer mig, som skulle den föreslagna nedsättningen drabba så¬
väl de landssekreterare, som nu hafva väl hög sportelinkomst, som dem,
hvilka icke hafva för mycket, och hvilka till antalet äro 8 eller 9 stycken.
Dessa hafva icke mer, än de ganska*väl behöfva för att kunna uppehålla
embetet, ock då vore väl meningen att skaffa dessa en tillräcklig ersätt¬
ning på annat häll.
10
Den 16 April.
Herr Bergström: Herr Ahlgren, hvilken i sin motion synes före¬
trädesvis hafva afsett upphörande af så kallade rättssportler, har i sitt
under öfverläggningen afgifna yttrande särskildt betonat, att han endast
föreslagit tillsättande af en kommitté, som skulle taga i öfvervägande
frågan, huruvida ett förändradt aflöningssätt ändamålsenligt kunde införas
för de civile embets- och tjensteman, hvilka för närvarande äro till större
eller mindre del aflönade med sportler. Det är väl sannt, att Herr Ahl¬
gren icke påyrkat, att Riksdagen för sin del skulle omedelbart uttala nå¬
gon åsigt, att, med sportelsystemets afskaffande, civile embets- och tjenste¬
man skulle uteslutande och direkte afiönas af Staten; men dit syftar ju
Herr Ahlgren, ehuru han genom kommitté vill komma till målet. Åro de
skäl, Utskottet för bibehållande af expeditionslösen anfört, giltiga, så-er¬
fordras ju ej någon kommitté för att utreda hvad Utskottet redan har
utredt. I öfrigt torde meningarne om lämpligheten att för hvarje före¬
kommande frågas utredning begära tillsättande af en kommitté vara myc¬
ket skiljaktiga. För min del är jag i detta afseende af ungefär samma
åsigt, som Herr Carl Anders Larsson här uttalat. Den gällande Riksdags¬
ordningen, som medgifver tillsättande af tillfälliga Utskott för behandling
och utredning af alla sådana frågor, hvilka, i likhet med de nu föreva¬
rande, icke tillhöra ständigt Utskott, erbjuder derigenom Kamrarne eu
utväg att åstadkomma lika grundliga och nöjaktiga utredningar, som van¬
ligen genom kommittéer vinnas, om nemligen sådana tillfälliga Utskott i
god tid vid riksdagens början tillsättas och förses med ledamöter, hvilka
med sakkunskap förena kärlek för de till Utskotten hänvisade frågor.
Hvad angår den af Herr Kjellson föreslagna allmänna regleringen af
embets- och tjenstemäns löner, så äro ju, på sätt Utskottet i sitt Betän¬
kande upplyst, definitiva löneregleringar lör landtstatens, för Tullverkets och
för Postverkets embets- och tjensteman, d. v. s. för alla de administrativa
embets- och tjensteman, hvilka till större eller mindre del åtnjuta sportler,
under utarbetning. Hvartill skulle det väl då tjena att besluta sådan
skrifvelse, som Herr Kjellson föreslagit? Det vore att röja alltför stor
otålighet, om Representationen, utan att afvakta de förslag, Regeringen
utan tvifvel ganska snart i dessa ämnen kommer att för Representationen
framlägga, nu beslöte eu underdånig skrifvelse i föreslagen syftning.
I fråga om expeditionslösen, kunna, jag medgifver det, meningarne
vara delade; dock tala många och vigtiga skid för bibehållande af detta
aflöningssätt, hvithet ännu icke, så vidt jag har mig bekant, blifvit i något
land afskaffädt. Dessa skäl finnas anförda, i Utskottets Betänkande, till
hvithet jag tager mig friheten att i detta afseende hänvisa. Min läs¬
kamrat, Herr Sven Nilsson, som talat emot aflöning genom expeditions¬
lösen, har icke ens gjort ett försök att vederlägga Utskottets skäl. Han
yrkar afskaffande af omtvistade aflöningssätt endast på den grund, att
detsamma lemnar tillfälle för vederbörande tjensteman att bereda sig obe¬
höriga inkomster och således både kan missbrukas och blir missbrukadt,
hvarå han också anfört exempel. Det är sannt, att rättigheten att upp¬
bära expeditionslösen både kan missbrukas, blifvit missbrukad och säkert
än vidare kommer att i enskilda fall missbrukas. Men livad kan icke i
denna veviden missbrukas, hvad har icke blifvit missbrukadt ? Lagstiftaren
har också antagit möjligheten af missbruk vid uppbärande af expeditions¬
Den 16 April.
11
lösen och jemväl sökt förekomma sådana genom stadgande af straffbestäm¬
melser. Hvarje argumentering, som söker nedslå ett gällande rättsinstitut
endast på den grund, att det kan gifva och gifvit anledning till missbruk,
förefaller mig misslyckad.
Jag nämnde nyss, att Herr Sven Nilsson anfört exempel på missbruk
vid uppbärande af expeditionslösen. En under Hofrätt en öfver Skåne och
Blekinge lydande häradshöfding skulle nemligen, enligt hvad Herr Sven
Nilsson uppgaf, emot åtecknad lösen utfärdat bevis, att förmyndare till
Häradsrätten, på sätt lag bjuder, inlemna t behörigt utdrag af förmyndare¬
räkning, försedt med vederbörande gode mäns eller kommunalnämnds in¬
tyg, att nämnda räkning blifvit till dem aflemnad. Hvad sålunda upp-
gifvits, har Herr Sven Nilsson också här i Kammaren, sedan han slutat
sitt föredrag, inför mig styrkt derigenom, att han, uppå min begäran att
få veta hvilken häradshöfding Herr Sven Nilsson afsåge, för mig enskild!,
uppvisat expeditionen, utfärdad år 1863 och försedd med anteckning, att
lösen utgjorde 1 Jhdr Runt. För min del anser jag ifrågavarande härads-
. höfding icke hafva lagligen egt att utfärda bevis af ifrågavarande beskaf¬
fenhet, med mindre sådant bevis uttryckligen begärts, och att han således
obehörigen påfört vederbörande förmyndare lösen för beviset. Det med-
gifves således villigt, att missbruk uti ifrågavarande afseende egt rum.
Men det oaktadt kan jag ej undgå att till min värde läskamrat Herr
Sven Nilsson rigta några varnande ord med afseende å det enligt min
åsigt betänkliga i hans förfarande, att här framdraga enskilda exempel på
öfverträdelser af tjensteman, hvilka icke blifvit för desamma i laga ordning
ställde under tilltal. Under Skånska Hofrätten lyda icke färre än 15
häradshöfdingar. Derigenom att Herr Sven Nilsson nu behagat angifva,
att en af desse 15 gjort sig skyldig till öfverträdelse al expeditionstaxan,
men icke djerft» gå så långt att namngifva den felaktig», har Herr Sven
Nilsson satt i rörelse misstankarna, hvilka o nu famla emellan dessa 15,
utan att veta på hvem de skola stadna. Åtminstone erfar jag, såsom
ledamot i den öfverrätt, under hvilken den felaktige lyder, eu dylik känsla
vid åhörandet af Herr Sven Nilssons angifvelse. Mina misstankar hafva
visserligen genom Herr Sven Nilssons mig enskild! gjorda meddelande
blifvit afvända från de 14 oskyldige; men sådant kan icke förhållandet
blifva med Kammarens öfrig© ledamöter, tv SO § Regeringsformen afhåller
mig från att, hvad jag eljest gerna skulle vilja, upplysa Kammarens leda¬
möter om hvem den felaktige är. Jag håller före, att flen- Sven Nilsson
felat mot anden i och meningen med åberopade grundlagsstadgande.
Rigtigare skulle Herr Sven Nilsson hafva gått till väga, om han hos Herr
Justitie-kansleren, Riksdagens Justitie-ombudsman eller Skånska Hofrättens
advokatfiskal i laga. tid och ordning angifvit den felaktige, hvilken då icke
undgått näpst. ..lag tillåter mig att nedlägga eu allvarlig protest mot
Herr Sven Nilssons förfarande.
Hvad angår fjerde punkten af Utskottets Utlåtande, sä tiar Herr Rosen¬
berg ifrigt motsatt sig Utskottets deri framställda, förslag om framställning
hos Kong].. Maj:t, att lösen bos Konungens Befallningshafvande och andra
exsekutionssäten måtte i uppgöda fall varda nedsatt, men att i samman¬
hang dermed ersättning af allmänna medel borde beredas de tjensteman,
hvilkas inkomster genom den ifrågaställda nedsättningen komme att öfver
12
Den 16 April.
höfvan minskas. För egen del är jag icke särdeles böjd för slika smärre
reformer, som här äro i fråga, och skulle således icke hafva mycket emot
att Kammaren biträdde Herr Rosenbergs i stället för Utskottets mening.
Dock torde det förtjena härvid komma i betraktande, att allmänna me¬
ningen i landet högt påkallar en nedsättning af de åtskillige landssekre¬
terare i riket genom expeditionslösen tillflytande rika inkomster.
Herr Peter Andersson: Ehuru jag icke kan klaga deröfver, att
några sådana missbruk, som här blifvit omnämnda, till följd af expeditions-
taxans tillämpning blifvit i min hemort begångna, så anser jag likväl, för
att undvika det missbruk möjligen framdeles kan komma att ega rum, att
någon ändamålsenlig förändring bör ega rum, men jag tilltror mig icke
att kunna uppgifva något förslag, på- hvithet sätt sådant bör ske. Så
mycket tror jag dock bör vara klart för alla, att det icke är rättvist att
kasta alla utgifter på Staten, utan är det då bättre, att den, som med
förrättningar besvärar en tjensteman, äfven må bidraga till densammas
aflönande.
Herr Sven Nilsson: Blott med några få ord vill jag genmäla den
värde talare, som påstod, att det vore vådligt att meddela en sådan upp¬
lysning, som den jag framlade, då jag sednast hade ordet. Jag kan för min
del icke finna någon våda i att tala sanning, helst när man har bevisen
derpå i sina händer. Mycket vådligare anser jag det då vara, om man
på detta rum icke finge fritt uttala hvad man vet och tänker. Jag kan
icke begripa, att jag smädat 16 domare, då jag sagt, att jag visste en
enda, ej sexton, som tillåtit sig att utskrifva flera exemplar af expeditioner,
än lagen medgifver. Huruvida förhållandet kommit till Hofrättens känne¬
dom eller icke, derom vill jag nu icke yttra mig, men jag vet bestämdt,
att för ungefär ett år sedan tick Kongl. Hofrättens president underrättelse
om det af mig omtalade förhållandet.
Herr Sjöberg: Jag beklagar, att min vän ej långt härifrån till
venster utslungat eu beskyllning, som kastar icke blott skugga på alla
under Skånska Hofrätten lydande domare, utan eu oförtjent misstanke på
rikets hela domarekorps, och vill derföre äfven jag protestera emot en
dylik beskyllning. Denna Kammares ledamöter kunna bäst vitsorda, att
beskyllningen är oförtjent, och tror jag för min del, att hvarje land är
att lyckönska, som kan framvisa en så samvetsgrann domarekorps som vår.
Hvad nu angår Flen’ Ahlgrens motion i ämnet, så anser jag, i likhet
med min värde vän Carl Anders Larsson, det vara olämpligt att, på sätt
motionären föreslagit, nedsätta en kommitté för utredande af frågan om
ett förändradt aflöningssätt för de med sportler aflönade civila embeten
och tjänster. Vi veta alla, att eu representant för Göteborg framkommit
med ett förslag af den mest genomgripande beskaffenhet i fråga om stats¬
förvaltningen. Om och i samma mån detta förslag lyckas tillvinna sig
uppmärksamhet, kommer det äfven att ingripa i de frågor, hvilka utgöra
föremål för de motioner, som nu äro under öfverläggning. Bemälda för¬
slag afser, bland annat, att lägga ökade göromål och pligter på den så
kallade landtregeringen, hvilket åter förutsätter en revision af de författ¬
13
Den 16 April.
ningar, som innehålla föreskrifter om hvad nu åligger de särskilde tjenste-
männen inom donna förvaltningsgren; och lärer en revision af sjelfva
grunden för hefordringsväsendet inom samma förvaltning ej heller ute¬
blifva. Vid sådant förhållande skulle det vara olämpligt att nu vidtaga
en del smärre förändringar uti sättet för vissa, densamma tillhörande
tjensteman* aflöning. Visserligen är det sannt, att en och annan lands¬
sekreterare har väl stora inkomster; men detta är dock ett undan tags¬
förhållande och beror af tillfälliga omständigheter, sä att inkomsterna det
ena året kunna vara mycket göda och det andra året jemförelsevis små.
Då nu fjerde punkten i Utskottets Betänkande innehåller, att ersättning al
allmänna medel skulle beredas de tjensteman, som gå i mistning af sportler,
så anser jag samma punkt icke förtjena bifall, hvaremot jag vill godkänna
de tre första punkterna. Hvad nu särskild! angår expeditionslösen, så
kunna visserligen åtskilliga anmärkningar deremot framställas, men denna
form för aflöning har dock den förtjensten, att den troget lämpar sig efter
göromålens mängd; och torde det blifva svårt nog att på annat sätt be¬
reda ersättning åt de tjensteman, Indika genom sportler hafva sina hufvud-
sakliga inkomster. Emellertid och dä donna fråga fordrar eu vidlyftig
utredning, som tiden nu icke inedgifver, anser jag bäst att låta frågan i
sin helhet tills vidare anstå, helst detta kan ske utan någon olägenhet.
Herr Bergström: Då jag sist hade ordet, tillkännagaf jag, att Herr
Sven Nilsson medelst för mig företedda handlingar till fullo styrkt sann¬
färdigheten af angifvelsen. Herr Sven Nilssons yttrande, att han kan stå
till hvad han sagt och att han har bevis i fickan, är således icke obefo¬
gad!. Men det är icke derom, som frågan hvälfver sig. Jag tillät mig i
mitt första yttrande påpeka det betänkliga deri, att man inom Riksdagen
framkommer med angifvelse!' emot enskilde tjensteman i strid med grund¬
lagens bud. Min öfvertygelse om det origtiga och obehöriga i ett sådant
förfarande har icke blifvit i ringaste män rubbad genom Herr Sven Nils¬
sons sista yttrande. Jag vidblifver, att Herr Sven Nilsson genom sitt
första yttrande kastat en oförtjent skugga på 14 under Skånska Hofrätten
lydande häradshöfdingar, hvilka icke äro eller blifva i tillfälle att rentvå
sig. De bevis, Herr Sven Nilsson åberopat, äro i min hand, och jag kan
försäkra, att jag vill göra hvad på mig i detta afseende kan ankomma,
för att befria de oskyldige från obehöriga misstankar och befordra den
felaktige till ansvar, om sådant numera kan ådömas. Rigtigast hade i
hvarje fall varit, att Herr Sven Nilsson i laga ordning hos vederbörande
åklagare till beifran anmält det åsyftade tjenstefelet.
Herr A bigren: Med anledning af den förda diskussionen och då i
Betänkandet förekommer erinran derom, att för närvarande pågår löne¬
reglering för post- och tullstaterna och att det derföre vore bäst afvakta
den tid, då dessa löneregleringar blifvit verkställda, tillåter jag mig ut¬
trycka den farhågan, att ju längre frågan om sportelsystemets afskaffande
undanskjutes, dess betydligare utgifter kommer att efter all sannolikhet
vållas Statsverket, ty, hvad nu särskild! angår vissa tullkammare, så har
dem genom sednast utfärdade skeppsmätningsreglemente tillfallit sportler
till belopp under förlidet år af bortåt 8,000 R:dr och än mera utöfver
14
Den 10 April.
hvad de förut uppburit. Skall nu denna inkomst vid löneregleringen läg¬
gas till deras öfriga löneförmåner, så blifva dessa i sanning icke obetyd¬
liga, och att sådana anspråk af tullkammar-föreståndarne göras, är troligt.
Jag anser derföre, att saken bör så skyndsamt som möjligt afgöras, på det
att de civile embete- och tjenstemännens aflöningar må blifva till visst
belopp bestämda samt sportlerna. så vidt möjligt är, upphöra.
Herr von Troll: Ehuru jag från början icke tänkt att deltaga ut
nu pågående diskussion, så anser jag mig numera likväl pligtig dertill,
enär åtskilligt? talare såsom skäl för bifall till motionerna åberopat de
alltför stora inkomster. Indika med eu och annan landssekreteraretjenst
skulle vara förenade; och dä jag i denna sak bör ega någon erfarenhet,
och detta så mycket heldre, som det mig i nå,der anförtrodda län är ett
bland dem, hvars landssekreterare uppbär de största inkomsterna, så utber
jag mig att få yttra några ord i ämnet. Det har af en tö ingående talare upp-
gitvits, att i detta län landssekreteraren skulle uppbära en årlig inkomst af
20 å 30,000 ja 40,000 Rall', men jag ber att få fästa uppmärksamheten
derpå, att i och för den reglering af landtstat^-tjenstemännens löner, som
nu är på Kong!. Maj:ts pröfning beroende, blifvit från alla länen infordrade
uppgifter om de landssekreterarne de sednast© fem åren tillfallna inkom¬
ster äfvensom beloppet af de utgifter, som lör göromålens gång tilläfven¬
tyrs blifvit af dessa tjensteman bestridda. Landssekreteraren i Malmöhus
län uppbär i årlig bestämd lön allenast 400 Rall'; hans öfriga inkomster
utgöras åt sportler. Enligt uppgifter till bevillningstaxeringarne för de sista
tern åren uppgå dessa sammanlagda inkomster i medeltal till omkring
16,000 R:dr, dervid dock är att märka, att sportlerna ett och annat år
uppgått till högre belopp, såsom t. ex. ett år till 26,000 R:dr, men i me¬
deltal utgöra de, såsom jag nämnde, 16,000 Rall'. Dessa uppgifter äro väl
af beskaffenhet att icke kunna kontrolleras, och kan det derföre möjligen
sägas, att inkomsterna öfverskridit uppgifna beloppet, men för min del är
jag på grund af säregna omständigheter öfvertygad, att de snarare under¬
stigit detta belopp. Den förre landssekreteraren i länet, som lemnade dessa
uppgifter, var en alltför rättänkande man för att uppgifva sina inkomster
ett öre lägre, än de verkligen voro. Deremot har jag och med mig många
andra anledning antaga, att de voro för högt uppgifna. Låt vara emeller¬
tid att 16,000 R:dr i medeltal är rätta summan, så och då man vet att,
i afseende å inkomsterna för landssekreteraren. Malmöhus län är ett af de
bäst lottade, skall man lätteligen finna att uppgifterna att inkomsterna
uppgå till 30 å 40,000 R:dr allenast äro rykten gripna ur luften. Der¬
emot har jag mig bekant, att de utgifter, som i och för tjensten drabba
landssekreteraren i ett folkrikt län, uppgå till icke obetydliga belopp, och
kan jag försäkra, att i Malmöhus län landssekreteraren, för aflöning af
skrifvarne, skrifmaterialier och utskrifningskostnad, stämpelpapper till ut¬
slag m. m. får vidkännas en årlig utgift af icke mindre än 8,000 Rulle
Jag ber emellertid Kammaren icke tro, att jag här uppträder såsom måls¬
man för landssekreterarne, för att tillvinna dem hvad man kallar oerhörda
inkomster, och vill jag såsom bevis på motsatsen anföra, att, då fråga var
om ersättning åt landssekreterarne för mistad passlösen, jag för min del,
ehuru genom de s. k. passersedlarnes upphörande en årlig inkomst af
Den 10 April.
15
2,000 R:dr frångick landssekreteraren i Malmöhus län, ingick till Kongl.
Maj:t med förklaring, att landssekreteraren, med afseende å hans goda in¬
komster i (ifrigt, icke vore i behof af någon ersättning, den han ej heller
erhöll. Skulle alla tjensteman aflöna* med fasta löner, och således äfven
landssekreterarne, så anser jag ett menligt förhållande häraf uppstå, ty
följden blefve antagligen, att i de mera folkrika länen arbetet konnne att
ligga efter. J Malmöhus län sysselsättas dagligen på kansliet sju tjenste¬
man, hvilka nödgas arbeta från morgon till afton för att medhinna ålit:
huru skulle det väl dä vara möjligt för landssekreteraren att med eu fast
aflöning bestrida alla dessa göromål. I dag på morgonen har jag haft
underrättelser från länet med uppgift, att 100 mål dagligen förekomma, och
att flere bland tjenstemännen insjuknat af öfveransträngning. Landskon¬
toret har deremot icke så ansträngande göromål som Landskansliet, och
skulle man derföre möjligen kunna ställa Landskontoret på fast lön, hvil-
ket deremot icke går an i fråga om Landskansliet. Skulle nu emellertid
landssekreterarne i riket aflönas med lasta löner, så är det gifvet att skil-
naden emellan lönen.a åt landssekreterarne i de olika länen icke kan göras
alltför stor, men då ett län har 50,000 innevånare och ett annat, såsom
Malmöhus, öfver 305.000 innebyggare, huru då tänka sig, att eu person,
som har sex gånger sa många göromål som eu annan, skall lika vid och
lort som denne sednare utföra sitt trägna arbete, derest lian icke är bättre
aflönad? Detta åter kan ske genom sportelsystemet, som är det enda sätt
alt befordra arbete!. Ingenting är mera skadligt, än om arbetet ligger ef¬
ter; detta måste derföre gå undan, och om till följd af göroraålens mängd
och skyndsamhet.!'», hvarmed de måste expedieras, misstag möjligen skulle
inträffa, så kunna ju dessa rättas genom klagan i högre instans; ligger
deremot arbetet efter och söl uppstår, sä är detta åt skadligt inflytande
för hela länet. Om derföre någon åtgärd i anledning af motionerna bör
vidtagas, så hör denna inskränka sig till att ingå till Kongl. Maj:t med
begäran om nedsättande åt eu kommitté för sakens utredning, och att, om
Kongl. Ma.pt sa finner nödigt, förslag till förändrade aflöningssätt seder¬
mera måtte afgifvas,. men deremot anser .jag saken icke höra hänskjuta»
till särskild! eller tillfälligt biskutt. Jag hyser visserligen den mest för¬
delaktiga tanke om dessa Utskott, men ett sådan t Utskott kan dock icke
afgifva något förslag i ämnet ulan att dessförinnan infordra upplysningar
lian vedeibörande, dertill tiden icke förslår, och vill jag dessutom kista
uppmärksamheten derpå, att fråga» om omreglering åt landstatstjenstemän-
nens löner redan är pa Kong], Maj:ts pröfning beroende, äfvensom att för¬
slag är väckt att från Konungens Befallningshafvande till vederbörande
domare öfverflytta exsekutionsmål; allt frågor som höra behandlas ge¬
mensamt med nu förevarande. Ett sådant förslag, som Utskottet nu af¬
gift. ;ansj‘r jas skulle lör visso tjensteman vara särdeles obilligt, äfven
om» på sätt Utskottet hemställt, någon ersättning från Statsverket skulle
ifrågakomma. Jag yrkar derföre afsiag å Utskotts-betänkandet äfcc» hvad
ånger fjerde punkten; det enda, hvarpå jag möjligen skulle vilja inga. vore
att till Kongl. Magt aflåta en underdåning skrifvelse, med'begäran att
Kongl. Maj:t behagade låta nedsätta eu kommitté för ärendets utredning,
eller, om Kongl. Maj:t så aktade lämpligt, att Kongl. Maj:t sjelf täcktes
taga frågan i öfvervägande och befordra densamma till eu närmare utredning.
16
Den 16 April.
Herr Hedlund: Det har Mit vit sagdt af representanten från Clan,
stianstad att, om någon ledamot här i Kammaren uppgifver något miss
bruk af eu tjensteman utan att tillika uppgifva namnet på denna sednare-
så kunde derigenom kastas skugga på eu hel tjenstemannakorps. Det är
icke första gången man hör sådana satser uttalas. För någon tid sedan
då vid ett här i Stockholm beramadt möte med rikets skollärare klander
uttalades, derför att en och annan gjort sig skyldig till missbruk i fråga
om utdelning af aga, så upptogs detta mycket illa, och man lät förstå att
hela lärarekorpsen drabbades al detta klander. En sådan grundsats kan
jag icke godkänna. Hvad angår den nu särskild! klandrade åtgärden åt
"en domare i Skåne, att taga lösen för till honom afiemnad förmyndare¬
redogörelse, så har denna åtgärd varit föremål för olika tolkning, till dess
i Post- och Inrikes Tidningar förekom en uppsats af, såsom det ville sy¬
nas, officiel egenskap, hvari tydligen ådagalades, att domaren till eu slik
lösen icke vore berättigad. I den intill Göteborgs stad gränsande dom¬
saga praktiserades detta, och då domarens uppmärksamhet fastades å detta
förfaringssätt, förklarade han att detsamma vore fullt lagligt. Det kan
val derföre icke innebära en så stor förbrytelse att omnämna ett sådant
förhållande, då, såsom synes, saken i och för sig af eu och annan försva¬
ras. Slutligen anser jag mig höra tillkännagifva, det jag icke tror mig
träda grannlagenheten för nära, då jag nu nämner att den domare, jag
åsyftade, var häradshöfdingen i Östra och Vestra Hisings domsaga. För
berörda sitt förfarande blef han åtalad och dömd till böter, och lärer
sedermera icke låtit något sådant hafva kommit sig till last.
Herr Ö dm ans son: Då jag sjelf är domare under Kongl. Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge, får jag ä egna och kamraters vägnar protestera
mot den beskyllning, Herr Sven Nilsson utkastat emot denna domarekorps,
och anser jag mig tillika böra tillägga, att det åt Herr Hedlund omnämnda
förhållandet med skollärare icke härmed står i parité. Om Herr Sven
Nilsson eller någon annan har anledning till anmärkning mot någon do¬
mare, så står det öppet att hos vederbörande Hofrätt eller ock Justitie-
kanslern eller Riksdagens Justitie-ombudsman anmäla saken till beifran,
i hvilken fall han utan allt tvifvel vinner rättvisa. Men icke är det till-
ständigt att, på sätt Herr Sven Nilsson nu tillvägagått, uti en Riksför¬
samling angifva en hel embetsmannakorps för missbruk, som endast kan
föras en enda person till last.
Herr Hessle: Jag har begärt ordet, för att med den långa erfarenhet
jag i detta fall eger, belysa huru det egentligen står till med aflöningen
åt domaren. Innan någon härtill befordras, måste han i många år gå lön¬
lös. I och för sina förstudier samt för att följa med rättsvetenskapens
utveckling under sin trägna praktiska verksamhet får han vidkännas be¬
tydliga kostnader till inköp af böcker m. m. Skicklighet, oväld och obe¬
roende samt förmåga att expediera äro de anspråk man har på en do¬
mare. Den ersättning, som i form af sportler åt landtdomaren utgår för
att åstadkomma detta oberoende och till platserna få fullt lämplige per¬
soner, är icke så stor, som mången torde föreställa sig. Hvad till en början
angår
17
Den 16 April.
angår inkomsten af domboken genom expeditionslösen, så anhåller jag
att fa fästa uppmärksamheten derpå, att det åligger domaren att utan
lösen låta utskrifva expeditioner i brottmål äfvensom i mål som angå
Kongl. Magt och Kronan, samt att de, som styrka sin fattigdom, äro be¬
rättigade att likaledes utan lösen utfå expeditioner* i mål, som dem angå;
hvarförutan det är domarens skyldighet att utan ersättning hålla syner å
komministers- och militieboställen samt derom expediera besigtningsinstru¬
ment, allt utan lösen. Domaren får dessutom aflöna skrifvarebiträden,
hvilkas aflöning i likhet med all annan arbetsersättning på sednare tiden
betydligt stigit, och torde det vara svårt att beräkna till hvilka belopp
de utgifter, som sålunda drabba domrarne, i olika orter uppgå. Man bär
derföre ansett lämpligt att tillägga domaren expeditionslösen, så att han må
hafva sin anständiga bergning och medel i händer att derjemte betacka de
kostnader, dem lian får vidkännas i och för embetet, men för hvilka Sta¬
ten icke lenmar någon godtgörelse. Många domare hafva icke boställe,
och uppgår den kontanta lönen till ofta nog allenast 75 R:dr. Domaren
skall utgifva pension saf gift er till Civilstatens allmänna pensionskassa och
derjemte årligen bidraga till underhållande af häradshöfdingarnes enskilda
pension sinrättning. Hans egentliga inkomster äro de, som inflyta från lag¬
farts- och inteckningsärenden äfvensom för inregistrering af boupptecknin¬
gar; hvad denna sednare afgift beträffar, så är ett minimum stadgadt af
50 öre, som den icke får understiga, och förekomma i min domsaga gan¬
ska fa bouppteckningar, för hvilka inregistreringsafgiften öfverstiger detta
belopp. Skulle detta någon gång hända, så är ju afgiften lämpad efter
sterbhus^ större tillgångar. Hvad åter beträffar förmynderskaps-väsendet,
sa äi ^ ett betydligt arbete pa sednare tiden lagdt på domaren uti den ho¬
nom åliggande skyldighet att hålla register öfver alla förmynderskap inom
domsagan, utan att någon ersättning härför tillkommer honom. Att, då
tillgång i sterbhuset icke finnes, förordnandet för vederbörande att vara
förmyndare för de omyndiga barnen bör lemnas utan lösen, medgifver jag
gcina och villigt, och bär jag sjelf under min femtioåriga domareverksam-
hct utan lösen lem nät många förmyndareförordnanden, likasom jag är
öfveitygad om att sa äfven är förhällandet med mina kamrater.
l a sednare åren har inkomsten från förmynderskapsärendena blifvit
betydligt reducerad derigenom, att, sedan qvinnan vid viss ålder numera
ar myndig, antalet förmyndareförordnanden betydligt altagit, hvilket jag
beiäknat göra en årlig minskning uti inkomsterna i min domsaga åt 400
P:clr' ...(,enom. nJ’a strafflagens införande har äfven inkomsten af vitesför-
bud försvunnit. ^ Da nu dertill komma de åligganden, som, utan särskild ■
ei sättning, tillhöra domrarne i och för kommunala angelägenheter, såsom
Vcl Riksdagsman och landstingsman in. m., samt eu stor korrespondens,
och allt detta skall ersättas genom inkomsten af sportler, så, och derest
nu dessa borttagas, befarar jag att domrarnes inkomster blifva så redu¬
cerade, att de icke kunna lefva derpå, helst flera domsagor finnas, söm
icke gifva eu inkomst af 2,000 Rall*. För min del har jag en domsaga,
som anses vara en bland do bättre i anseende till inkomsterna, hvilket
mni 7 , torde få tiilskrifvas en mängd utsökningsmål, som derstädes
hittills förekommit, men om dessa aftaga, så nedgå inkomsterna betydligt.
Rikets. Prof. 1867 . 2 Åfd. 4 Band. 2
18
Den 16 April.
Är nu meningen att bringa domrarne på den punkt, att de förlora sin
oberoende ställning, så fruktar jag, att man härigenom tillfogar sjelfva fol¬
ket en större skada, än man möjligen tänkt sig, likasom, för den händelse
meningen skulle vara att kasta på Staten skyldighet att ersätta domrarne
förlusten af sportler, jag befarar, att man ådrager Statsverket utgifter till
vida högre belopp, än man på förhand beräknat. Finnes någon, domare
i riket, som gör sig skyldig till missbruk, så finnas så många utvagar att
beifra detta och draga honom till ansvar, att jag nu vid detta tillta fe
icke beböfver påpeka dem, ty i och med detsamma en domare underteck¬
nat en dom eller annaii offentlig handling och utlemnat den, sa har han
utfärdat en obligation på sin person och egendom, hvarför han får svara
hela sitt lif. För min del ber jag ingalunda för en sådan domare, som
giort sig skyldig till missbruk, utan må han stå sitt kast.
Emedlertid och då jag således ieke anser lämpligt, att Riksdagen nu
vidtager en del ändringar i expeditionstaxan, yrkar jag utslag a. Utskottets
hemställan under fjerde punkten i Betänkandet.
Herr Rosenberg: Jag kan icke annat än beklaga, att diskussionen
bragt sinnena i sådan svallning. Annars angår saken en temligen liten
sak från början och inskränker sig dertill, om man skall besluta eu ned¬
sättning i nu gällande taxa för expeditionslösen och fylla bristen genom
■ statsmedel. Då jag icke anser det vara väl beraknadt att gorå några
partiela indragningar, emedan man derigenom blottställer sig for anspråk pa
ersättning för minskade sportler, trodde jag, för min del, att någon mera
genomgripande reform borde vidtagas. Så vidt jag kunnat finna, ar mm
ärade länskamrat på andra sidan af samma tanke, och oneklig! torde äfven
vara, att sportelsystemet är obehöfligt och hör af skaffas. Sa mycket jag
kunnat inhemta af den långa diskussionen, har det egentligen vant eu talare
— en hög embetsman — som försvarat detta sportelsystem såsom nöd¬
vändigt, emedan aflöningen derigenom skulle närmast lämpas efter ai betet.
Jag tror dock icke, att hans mening vunnit många sympatlner.
En talare, som bär samma åsigt som jag om sportelsystemets olämp¬
lighet, råkade tala om “missbruk11. Jag bär tyckt mig förmärka, att en
del jurister tagit detta illa. Således vill man icke, att, da man talar om
något, som man anser böra afskaffa^ man talar om .missbruk. Nog kunde
jag hafva åtskilligt att derom förmäla, men för att icke reta, vill jag tiga
Jag törs deremot tala om livad som förekommer i Justitie-ombuds¬
mannens embetsberättelse, att eu domare blifvit anklagad att hafva utgif¬
va och tagit lösen för för många sådana protokollsutdrag. Detta är miss¬
bruk och det kan väl icke vara så vådligt, att man. påpekar det. ilen jag
hemställer, om icke det höglofliga Utskottet sjelft gjort sig skyldigt till en
dylik anklagelse. I sista momentet af den .nu föredragna fjerae punkten
föreslår Utskottet en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anhållan
att “Kongl. Maj:t täcktes, såsom tillägg till Kongl. förordningen den JO
November 1855 angående expeditionslösen, meddela bestämmelser, tjeniiga
att förekomma för närvarande ofta inträffande händelser, att omyndiges tillgån¬
gar mera än skäligt medtagas genom lösen för sådana underrätts-expeditioner,
hvarigenom förmyndare för omyndig förordnas eller entledigas. lund
Den 16 April.
vill detta säga på Svenska? Jo, att tiden är inne att söka förhindra, att
omyndiges tillgångar mera än skäligt medtagas. Det ligger en anklagelse
emöt .Sveriges domarekorps, när Utskottet från sin ståndpunkt förklarar,
att händelser woftaw o inträffat, der af slik lösen dessa tillgångar helt och
hållet “medtagits." Åtskilligt kunde vara att tillägga, men jag tror, att
Kammaren langtar, att diskussionen skall sluta ju förr dess heldre. Jag kan
likväl icke underlåta att uttala min förundran öfver den uppgift, som här
hlifvit lemnad, att en landssekreterare skall hafva uppgifvit större inkomster
an han i verkligheten åtnjutit. Detta har man vanligen icke för sed,
och jag tror, att den person, som säger sanningen i ett afseende, också
skulle tala sanning i^ ett annat, om han icke fruktade, att derigenom skulle
liamkallas en reglering och han icke få behålla sportlerna. Jag vill icke
tro pa ett sådant motiv. Men förunderligt är det ändock, att man upp-
gifver högre inkomster, än man har, och likväl har här hlifvit styrkt, att
Per5°n’ hvarom nu är fråga, anmält till taxering en löneinkomst af
, hdr. Nu _ frågar jag, om det verkligen kan vara väl beräknadt
att halva ett aflomngssätt sådant, att, då folket lefver i nöd, då för lag-
söknmg utpantas ofta den sista grytan, växa landssekreterarnes löner. Ett
sådant lönesätt kan icke godkännas. Det bör icke vara sådant, att* deras
foi måner äro beroende af folkets lidande, folkets brist. Derföre anser jag,
att en lcgleiing i detta hänseende snarligen bör ega rum och det odiösa
sportelsystemet afskaffas. Deremot är jag icke med om, att ersättning
skall bannas iör minskade sportler, och jag anhåller fördenskull om afslag
a fjerde punkten.
Herr Åter Andersson instämde häruti.
Ilorr Kj e 11 so n: Med anledning af Herr von Troils yttrande och
felslag ber jag få nämna, att jag för min del anser, att, om vid en be¬
fattning äro förenade så öfveransträngande göromål, att de icke kunna
anses. ersatta med den ständiga lönen, bristen bör fyllas genom något
lämpligt arfvode. I öfrig! föreställer jag mig, att biträdande tjensteman,
der de befinnas vara ständigt nödvändige, böra erhålla lön på stat och
att för tillfälliga biträden särskild! anslag hör anvisas att utgå efter
behof. °
Herr Björck:
Herr Vougt: Såsom ledamot af Utskottet anser jag mig böra yttra
några ord, emedan man klandrat, att Utskottet icke gått längre. Dertill
skulle hafva erfordrats af Utskottet ganska vidlyftiga uträkningar som
skulle upptagit alltför lång tid. Mig synes, att man skulle tills vidare
kunna vara belåten med hvad Utskottet föreslagit. Hvad särskildt beträf¬
far landssekreterare, så har Utskottet från Kammarrätten inhemta!, att
det finnes landssekreterare, som icke hafva fullt 5,000 R:dr i årlig in¬
komst, ja, det fanns eu, hvars inkomster icke öfverstego 4,100 K:dr.
Irån dessa belopp ansåg man det icke vara rimligt att årligen afdraga
liera hundra riksdaler. Om andra hade alltför höga inkomster, så ansåg
Utskottet, att Representationen framdeles skulle komma i tillfälle att
pröfva det. I afseende på andra punkten i fjerde momentet ansåg Ut¬
20
Den 16 April.
skottet, att man borde tillse, att omyndiges egendom icke alltför ofta med
expeditionslösen betungades. Då förmyndare måste derå. gånger ombytas,
kan deraf blifva en följd, att genom sådan lösen en icke så ringa del
bortgår af den omyndiges förmögenhet. Det är för sådana fall man ville
hafva expeditionslösen jemkad. Jag yrkar bifall till Utskottets Betän¬
kande.
Herr JönsPehrsson: Då en gammal domare, som är ledamot af
Kammaren, yttrat, att domares inkomster icke äro så särdeles störa, så
får iag nämna, att domaren i min hemort är taxerad till 10,000 R:drs
inkomst om året. Landssekreteraren i ett län är taxerad till 22,000 R:dr.
Detta är sanna förhållandet. Efter de upplysningar jag fått af Herr
Björck och den förre talaren, ändrar jag emellertid mitt yrkande till bi¬
fall till Utskottets förslag.
Herr ReuterGröna: Jag har icke kunnat låta denna långvaiiga
och för domaren i viss män obehagliga diskussion afslutas, utan att för
min del och å mina embetsbroder i Kammaren vägnar nedlägga den all¬
varligaste protest emot de oerhörda missbruk med expeditionslösen, som
tvenne representanter från Skåne öfverklagat samt deröfver uttala ett
djupt beklagande. I sjelfva saken vill jag icke yttra mig.
Öfverläggningen förklarades vara slutad. Sedan Herr Talmannen
redogjort för de under öfverläggningen gjorda yrkanden, samt Herrar
Peter Petersson och O. X. Pengtsson afstått från de förslag, som rörande
fjerde punkten af dem framställts, så blefvo på särskilda propositioner
Utskottets hemställanden under dessa 4 punkter af Kammaren bifallna.
Punlden 5.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 4.
Föredrogs ånyo och bifölls Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts
(N:o 4) Betänkande N:o 6 (i samlingen N:o 29), i anledning af återremiss
af Utskottets Betänkande N:o 1.
§ 5.
Företogs till handläggning Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts
(N:o 5) Utlåtande N:o 5 (i samlingen N:o 30), angående utarbetande af
ett förslag till lag eller reglemente för bildandet af sparbanker inom kom¬
munerna.
Med anledning häraf begärdes ordet af och yttrade
Herr Hedlund: Jag har icke velat låta detta tillfälle, gå obegag-
nadt förbi att framställa några moment rörande vårt. förhållande till vår
närmaste grannstat, hvad beträffar beloppet af de i de båda ländernas
sparbanker insatta penningar. Man har nemligen åberopat insättningarne
i de Norska sparbankerna som ett bevis på, att kapitalinsamlingaine i
Norge äro större än hos oss. Emellertid vill jag söka visa, att, da man i
Den 16 April.
21
denna omständighet söker ett bevis för rigtigheten af det gamla talet om
den Svenska fattigdomen, detta bevis liksom påståendet i sig sjelft icke
torde så alldeles uthärda en närmare pröfning. Ty då man säger, att i
Norge finnas 174 sparbanker med 48,500,000 R:dr, under det att Sverige
i sina 175 sparbanker har endast 35,000,000 R:dr, så bör man ihågkomma,
att i Norge bankväsendet icke är på långt när så utbildadt som bos oss.
Dessa Norska sparbanker motsvara nemligen till en del äfven våra depo-
sitionsbanker. Norge har i sjelfva verket endast 5 å 6 egentliga deposi¬
tions banker, och ehuru de i dem insatta kapitalen ej äro obetydliga, så
tåla de dock icke någon jemförelse med de i våra banker deponerade.
Jag vill till stöd härför uppgifva några siffror.
År 1866 uppgingo depositionerna:
i Svenska Riksbanken till ................. R:dr 4,589,000,
i de 23 enskilda bankerna............„ 24,223,000,
i Skandinaviska kredit-aktie-bolaget ......... „ 3,680,000,
i Industribanken........................ „ 824,000,
bos Guillemot & Weylandt.................. „ 1,368,000,
Dertill komma 19 fibalbanker; i 11 åt dessa om
bvilkas depositionsmedel jag lyckats erhålla kännedom „ 3,500,000,
i de öfriga 8 efter samma proportion........... „ 1,500,000,
Summa R:dr 39,684,000.
På upp- och afskrifningsräkning insatta medel...... „ 17,333,333,
således sammanlagdt något öfver 57,000,000 R:dr.
Härtill må vidare läggas inhemska obligationer, hvilkas
belopp af en sakkunnig författare i Aftonbladet blifvit ny¬
ligen beräknadt till...................... 23,000,000 R:cb.
Slutligen må anmärkas, att i Sverige en mängd personer, äiven frun¬
timmer hafva sina kapital placerade i ångbåts- och andra aktier.
Man får således, hvad kapitalsamling beträffar, icke såsom motionären
bedöma Sverige endast efter sparbankerna.
Våra sparbanker äro ett lysande exempel på den Svenska redbarhe¬
ten. Utan att något är stadgadt om någon ansvarighet, om någon kon¬
troll, har allt ändock gått förträffligt, och intet enda exempel finnes, att
någon delegare i en sparbank förlorat det ringaste. Reglementen finnas
visserligen, men de äro i allmänhet uppgjorda utan hänsyn till några
synnerligt starka garantier. I Örebro, t. ex., var för ett tiotal af år sedan
så tillstäldt, att hvilken person från gatan som helst kunde komma upp
på bolagsstämman och deltaga i diskussionen och besluten. På andra
ställen har man “s. k. principaler11. Då dessa styrelser, såsom t. ex. i
Göteborg, ehuru de icke hafva någon juridisk, dock hafva en moralisk an¬
svarighet, så hafva de ansett sig för sparbankens kapital böra söka den
största möjliga säkerhet, för att sålunda bevara de fattiges rätt. De
hafva derföre placerat dessa medel i större stadsfastigheter, och på detta
sätt hafva dessa de fattiges besparingar visserligen kommit de rike till del.
Men. för att samla de fattiges många bäckar till ett fruktbärande helt
har icke något för de fattige sjelfve mer betryggande medel kunnat på¬
22
Den 16 April.
finnas. För min del vill jag emellertid, ehuru behofvet föga synes på¬
kalla någon lagstiftning i denna väg, icke motsätta mig en återremiss i
den syftning, att en skrifvelse till Kong! Magt måtte allatas, med anhållan
att Regeringen måtte utarbeta en allmän lag för sparbankerna i Riket;
likväl insisterar jag icke derpå, och det af det skäl, att Riksdagen redan
beslutat så många skrivelser till Kongl. Maj:t, att Regeringen torde få
svårt att till nästa Riksdag hinna att besvara dem alla. Men skulle något
göras, så vore det en skrifvelses aflåtande till Kongl. Maj:t i denna rigtning.
Herr Medin: Ehuru motionär låter jag heldre saken falla, än jag
nu i Riksdagens elfte timme skulle yrka återremiss. Jag har i min för¬
samling erfarenhet af, att en sparbank kunnat bilda sig och att den bär sig
bra. Det är också af vigt, att sparbanker bilda sig inom kommunerna
på landet, ty då vägen blir för lång till sparbanken, är det svårt för 1
R:dr eller 50 öre att hitta dit.
Herr Friherre Alströmer: Det är för Svenska nationen särdeles
hedrande, att sparbanksväsendet gått framåt så som det gjort, utan någon
lagstiftning från Statens sida. Jag tror, att, om nu en sådan lagstiftning
trädde emellan, detta lätt skulle kunna qväfva det blomstrande lifvet. Ett
tvång skulle göra, att många personer med mindre intresse skulle omfatta*
saken. Man har på ett ställe infört eu åttaårig amortering, så att spar-
bankslånet på detta sätt successive återgår till sparbanken. Representan¬
ten bör emellertid i detta fall, hvad all inblandning beträffar, vara ytterst
försigtig och vänta dermed tills något behof visar sig.
Herr Svanberg: Då motionären sjelf åtnöjt sig med det slut, hvar¬
till Utskottet kommit, torde det vara öfverflödigt att derom vidare orda.
Likväl vill jag, med anledning af den förste talarens uppgifter om spar-
kankerna i Danmark och Norge, erinra, att dessa upplysningar äro reprodu¬
cerade från motionärens egen framställning i ämnet.
Hufvudskälen för Utskottets Utlåtande äro dels, att de sparbanker,
som finnas här i landet, äro alla utan undantag så väl skötta, att någon
klagan öfver ett motsatt förhållande, så vidt Utskottet kunnat erfara,
aldrig försports, dels att, såsom bekant är, början blifvit gjord till inrät¬
tande här i riket af folkbanker efter utländskt mönster, hvilka synas
komma att omfattas med ett allmännare intresse.
Då förslag om sådana folkbankers inrättande otvifvelaktigt inkomma
till Regeringen, är det troligt, att Regeringen sjelfmant kommer att föreslå
eller utfärda några allmänna föreskrifter i ämnet, hvadan Utskottet ansett
lämpligast, att Riksdagen afvaktan Regeringens åtgärder.
Herr Uhr: Den talare, som här förordat en lag för sparbankerna i
riket, har sjelf medgifvit, att dessa äro väl skötta, så att ingen på dem
förlorat. Nå, hvad är skälet till ett så lyckligt förhållande? Jo, just den
omständigheten att sparbankerna fritt fått utveckla sig och eu inbördes
täflan dem emellan uppstått om att tillvinna sig allmänhetens förtroende.
Skulle de nu blifva underkastade föreskrifter i eu allmän för dem gäl¬
lande lag, är det att befara, att denna komme att blifva en hämsko på
Den 16 April.
23
dem och hindra uppkomsten al nya sådana. Låt dem derföre sköta sig
sjelfva. Vanligen äro stiftarne af dem allmänt aktade och kloke män,
verklige patrioter, som bättre än några allmänna reglementariska före¬
skrifter kontrollera sparbankernas verksamhet och tillse, att de motsvara
det med dem afsedda ändamålet. Jag tillstyrker alltså bifall till Utekottets
Betänkande.
Herr Biländer: Här har blifvit föreslaget, att en lag för bildande
al sparbanker skulle utarbetas. Men då sparbanker finnas, somliga grun¬
dade på aktier d. v. s. med grundfond, och andra utan sådana, der del-
egarne endast äro insättare, som, när de vilja, uttaga sina pengar — sjelf
är jag ordförande i en sparbanksdirektion i Ulricehamn, grundad på aktier
och stiftad för 15 år sedan, med al Kong! Maj:t faststäldt reglemente —
vid sådant förhållande hemställer jag, huruvida det kan låta sig gorå att i
ett reglemente, gällande för alla slags sparbanker, intaga löreskriftef om
användandet af dessas behållningar, som eller mitt förmenande tillhör ak-
tieegarne. Då i allt fall en sådan lag, som motionären föreslagit, synes mig
vara snarare skadlig än nyttig, anhåller jag lör min del om bifall till Ut¬
skottets Betänkande.
Öfverläggningen var slutad; och Utskottets förslag bifölls.
§ 6.
Föredrogs ånyo Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Utlå¬
tande N:o 6 (i samlingen N:o 31) angående fråga om öfverflyttning till
bankerna af landtränteriernas kassalörvaltning.
Härvid yttrade:
Herr Staaff: Då det är kändt, att inom Första Kammaren motion
väckts al Herr A. Gustafsson Bennich om indragning af samtliga landt-
ränterierna med öfverflyttande af deras kassalörvaltning på bankerna, och
att det Tillfälliga Utskottets Utlåtande, som varit af Första Kammaren
tillsatt för behandling af denna och andra motioner, blifvit af Första Kam¬
maren godkändt, samt det således är att förvänta, att hvad Första Kam¬
maren sålunda beslutat kommer att blifva föremål äfven för Andra Kam¬
marens pröfning, så hemställer jag, om det icke är lämpligt, att den inom
Första Kammaren väckta frågan behandlas i sammanhang med nu före¬
dragna Utlåtande i samma ämne, och att fördenskull ötverläggningen härom
uppskjutes, till dess Första Kammarens beslut kommer under denna Kam¬
mares pröfning.
Med anledning af Herr Staaffs förslag rörande föredragningssättet
yttrade:
Herr Friherre Alströmer: Jag föreställer mig, att Kammaren lät¬
tast skall komma från svårigheten att behöiva två gånger öfverlägga om
och fatta beslut i samma fråga, derigenom att det nu föredragna Utlåtandet
återremitteras till Utskottet, och att då den inom Första Kammaren väckta
frågan förekommer till behandling härstädes, densamma hänvisas till det
Tillfälliga Utskottet N:o 5; hvarefter, sedan Utskottet tagit de begge frå¬
24
Den 16 April.
gorna i ett sammanhang under ompröfning och afgifvit nytt Utlåtande,
Kammaren kommer att på en gång fatta beslut i ämnet.
Herr Staaff: Grundlagen är visserligen icke fullt tydlig i föreva¬
rande fall, men då det leder till en uppenbar orimlighet att behandla
samma fråga två gånger, — man kan ju lätt tänka sig, att Kammaren,
när den ena motionen förekommer till afgörande, fattar ett beslut, mot¬
satt det, då den andra motionen i samma ämne afgöres — så tror jag
det vara bäst och rigtigast att behandla både motionerna på en gång
och fördenskull uppskjuta afgörandet af det nu föredragna Utlåtandet, till
dess den inom Kammaren väckta motionen och dess derom fattade beslut
bär skall företagas till behandling. Att återremittera detta Utlåtande till
Utskottet utan några egentliga skäl i saken, tror jag ej kan vara rigtigt.
Som emellertid ett dylikt fall som detta ej förut inträffat, är det nödvän¬
digt att stadga en praxis för framtiden, och jag förnyar min anhållan om
ärendets uppskjutande.
Herr Bergström: Enligt hvad jag försport, har Första Kammarens
Tillfälliga Utskotts Betänkande i anledning af Herr Bennichs motion, att
landtränterimedlen borde genom insättning i banker göras fruktbärande
och för allmänna rörelsen tillgängliga, redan förevarit i Första Kammaren,
som i ämnet fattat beslut. Vid sådant förhållande tager jag mig friheten
föreslå, att, i händelse samma beslut blifvit denna Kammare genom pro¬
tokollsutdrag meddela dt, berörda beslut nu företages till behandling i sam¬
manhang med föredragna Betänkandet. Genom ett sådant förfarande
kommer man ej i strid med grundlagen.
Herr Me din: För att nu först yttra mig om den formela behand¬
lingen åt detta Betänkande, så synes mig uppskof med frågans afgörande
ej grundlagsenligen kunna ske, sedan Betänkandet varit två gånger bord-
lagdt. Dessutom är det icke officielt kändt, att Första Kammaren fattat
beslut i samma ämne, och att detsamma skall komma under denna Kam¬
mares pröfning. Innan en sådan officiel kännedom erhållits, tror jag det
icke vara skäl att besluta, vare sig uppskof eller återremiss eller någon
annan åtgärd än helt enkelt att afgöra detta Betänkande i den ordning
det nu föredragits.
Beträffande sjelfva saken tillstyrker jag bifall till hvad Utskottet i
samma Betänkande föreslagit.
Herr Friherre Liljencrantz: Hvad beträffar den af Herr Staaff
föreslagna åtgärden att uppskjuta ärendets afgörande, så tror jag att Kam¬
maren redan förut i ett likartad! fall uttalat sin åsigt. Det var nemli¬
gen, då fjerde kufvudtiteln förekom, eu punkt i Stats-Utskottets Utlå¬
tande, som hade gemenskap med en annan särskild! väckt fråga. Det
föreslogs då, att denna punkts behandling skulle uppskjutas, till dess den
särskilda frågan skulle komma under Kammarens pröfning, men Herr Tal¬
mannen förklarade och Kammaren godkände då, att begäran om ett så¬
dant uppskof bort framställas, innan punkten blifvit föredragen.
25
Den 16 April.
Beträffande den omständigheten, att den ena Kammaren beslutar i
samma ämne, som redan af Med-kammaren blifvit behandladt, och att denna
sednares beslut kommer att föranleda ny behandling af samma fråga i
den andra Kammaren, så lärer väl sådant ofta komma att inträffa, då det
ju icke är något hinder för att inom båda Kamrarne väcka motioner i
samma ämne, hvilka hänvisas till Tillfälliga Utskott, tillsatta af hvardera
Kammaren särskildt.
Så vida ej protokollsutdrag från Första Kammaren ankommit rö¬
rande dess beslut i den af Herr Bennich väckta, med denna likartade
fråga, torde densamma lämpligen icke kunna nu företagas till behandling
af denna Kammare. Har deremot ett sådant Första Kammarens beslut
blifvit officielt denna Kammare meddeladt, finnes, efter min uppfattning
af grundlagens föreskrifter, icke något hinder för behandling deraf nu ge¬
nast, ty 63 § Riksdagsordningen innehåller, att, om frågan varit af till¬
fälligt Utskott handlagd och den Kammare, som Utskottet tillsatt, icke
afslår den i frågan väckta motionen, skall beslutet genom utdrag af proto¬
kollet delgifvas Med-kammaren, som derpå om frågan beslutar antingen
genast eller efter dess hänvisning till Utskott.
Sedan Herr Talmannen upplyst, att det beslut af Första Kammaren,
hvarom här vore fråga, redan blifvit Andra Kammaren delgifvet genom
protokollsutdrag, som i sista sammanträdet härstädes bordlädes, fortsattes
öfverläggningen och yttrade:
Herr Sjöberg: 59 § i Riksdagsordningen innefattar, enligt min
tanke, hinder för att bifalla Herr Staaffs förslag att uppskjuta detta ärende
till ett annat sammanträde. Om bordläggning deraf nu skulle hafva egt
rum första eller andra gången, så kunde man hafva beslutat ärendets af¬
görande framdeles i sammanhang med det af Första Kammaren fattade
beslut i ämnet; men som förhållandet nu är, kan jag ej annat än förena
mig med Herrar Liljencrantz och Bergström uti de af dem afgifna yttranden.
Herr Björck: Jag tror icke, att man kan förfara på annat sätt,
än Herr Bergström föreslagit. Något verkligt behof af att uppskjuta frå¬
gan, på sätt Herr Staaff yrkat, tror jag icke är för handen. Hvad hin¬
drar väl, att, sedan Kammaren fattat beslut i anledning af föreliggande
Betänkande, Kammaren sedermera, då en likartad fråga från Med-kamma¬
ren remitterats och förekommer till afgörande, pröfva!' och tillser, om och
i hvad mån Med-kammarens beslut öfverensstämmer med Kammarens eget
förut fattade och afslår hvad som ej dermed öfverensstämmer ? Om i en
sådan fråga, som väckts i båda Kamrarne och behandlats af Tillfällig:]
Utskott, Kamrarne stadna i olika beslut, så blir följden blott den, att
frågan för denna riksdag förfallit, men den utredning den erhållit kommer
alltid till pass vid eu följande riksdag, om frågan då ånyo väckes. Den
splittring i beslut, man vill genom eu gemensam handläggning förekomma,
kan ej hindras genom föreskrifter i Riksdagsordningen utan att beröfva
den ena eller andra Kammaren initiativet, för hvars bibehållande man
måste underkasta sig oundvikliga olägenheter. På dessa skäl kan jag ej
annat än afstyrka hvad Herr Staaff föreslagit.
26
Den 16 April.
Herr Staåff: Sedan protokollsutdrag från Första Kammaren om
dess beslut i samma fråga lärer, efter livad Herr Talmannen upplyst, hit
ankommit, så får jag förena mig med de Herrar, som begärt föredragning
deraf i sammanhang med ifrågavarande Betänkande.
Herr Sven Nilsson: Lika med föregående talaren tror jag det
vara bäst att företaga begge ärendena gemensamt, och då Herr Talmannen
upplyst, att protokollsutdrag från Första Kammaren ankommit, ser jag
intet hinder för Herr Talmannen att föredraga Första Kammarens beslut.
Herr Jöns Pehrsson: Då jag ej varit i tillfälle att taga känne¬
dom om Första Kammarens beslut i eu likartad fråga och således ej är
beredd att i anledning deraf bilda mig något omdöme derom, så bestrider
jag, att frågan derom nu afgöres, utan begär bordläggning deråt för andra
gången. Deremot anser jag uppskof med afgörande af den fråga, som
innefattas i nu föredragna Betänkande, icke grundlagsenligen kunna med-
gifvas.
Herr Nils Larson: Sedan upplyst är, att Första Kammaren be¬
slutat i enahanda fråga som den förevarande, och att det från samma
Kammare hit hänskjutna ärendet blifvit redan en gång bordlagdt, så finner
jag intet hinder för att begge dessa ärenden nu gemensamt företagas till
afgörande. Det är väl sannt, att, om flere ledamöter begärt bordläggning
af den från Med-kammaren remitterade frågan, sådant icke kan förvägras,
men då det uppenbart skulle strida emot en rigtig behandling af sjelfva
saken, om begge ärendena gemensamt afgjordes, så kan jag ej föreställa
mig annat, än att de, som begärt bordläggning för andra gången af Med-
kammarens beslut, afstå från denna sin begäran. Att återremittera det
föredragna Betänkandet tror jag icke vara lämpligt, emedan det kunde
inträffa, att ärendet ej återkommit från Utskottet, då Första Kammarens
beslut företages till ompröfning af denna Kammare. Jag anhåller derföre,
att begge ärendena nu måtte gemensamt behandlas.
Herr Friherre Gripen sted t: Då det nu föredragna Betänkandet
otvifvelaktigt måste företagas till afgörande, och lika obestridligt är, att en
samtidig föredragning af den från Första Kammaren inkomna frågan är
lämpligast, så att densamma må komma under denna Kammarens öfver¬
läggning vid detta tillfälle, så anhåller jag om upplysning för det ända¬
målet af Första Kammarens beslut, innan öfverläggningen om sjelfva saken
börjar.
Herr Med in: Att den från Första Kammaren inkomna frågan blifvit
bordlagd är för mig en fullkomlig nyhet, ty den finnes ej upptagen på
föredragningslistan för i dag.
Herr Rundbäck: Enligt 63 § Riksdagsordningen måste den från
Första Kammaren inkomna frågan antingen nu genast afgöras eller ock
hänvisas till Utskott. I grundlagen heter det nemligen: “Om frågan varit
af Tilliälligt Utskott handlagd, och den Kammare, som Utskottet tillsatt,
Deri 16 April.
27
icke afslår den i frågan väckta motion, skall beslutet genom utdrag åt
protokollet delgifvas Med-kammaren, som derpå om frågan beslutar antin¬
gen genast eller efter dess hänvisning till ett för frågans vidare utredning
inom Kammaren tillsatt Utskott."
Jag anser således, att den från Första Kammaren hit öfverlemnade
frågan nu måste genast föredragas, hvarom jag anhåller.
Härmed var öfverläggningen rörande ordningen för sjelfva föredrag¬
ningen af detta Utlåtande slutad; och då nu bore ledamöter förenat sig
om den begäran, att Första Kammarens ifrågavarande, endast en gång
bordlagda protokollsutdrag ytterligare borde blifva hvilande, ansåg Herr
Talmannen denna begäran icke kunna förvägras och förklarade alltså frå¬
gan om en samtidig föredragning af oftanämnda protokollsutdrag hafva
förfallit.
I anledning af detta Herr Talmannens tillkännagifvande begärde
Herr Witt ordet och yttrade: Enligt grundlagens stadgande i 59 §
Riksdagsordningen är det väl en rättighet, men ej en ovilkorlig pligt för
Kammaren att låta eu fråga, som begärts på bordet för andra gången,
vara hvilande till ett följande plenum. I denna § nyttjas ordet “må“
och icke “skall11 vid föreskriften om bordläggning andra gången och som
vi veta, att “må“ begagnas till skilnad från “skall11, så att det förra ut¬
trycket afser blott en rättighet, men det sednare tillika en ovilkorlig skyl¬
dighet, anser jag för min del det vara beroende på majoritetens i Kam¬
maren godtfinnande, om en fråga, bordlagd första gången, skall hvila till
ett följande sammanträde.
Herr Talmannen förklarade, det han, som icke kunde dela Herr Witts
uppfattning rörande tolkningen af den åberopade §:n, fortfarande vidblefve
sin åsigt derom att, då flere ledamöter förenat sig i begäran om uppskof
med ett sådant ärendes afgörande som endast en gång varit bordlagdt,
bifall till eu dylik begäran icke kunde vägras. Hvad åter beträffade den
af Herr Medin gjorda anmärkning, upplyste Herr Talmannen, att det ifrå¬
gavarande protokollsutdraget inkommit till Kammaren så sent under går¬
dagens eftermiddags-sammanträde, att föredragningslistan, för att kunna i
rätt tid till utdelning blifva färdig, redan dessförinnan måst till tryck¬
ning utlemnas.
Sedan, uppå derom framställd proposition, Kammaren, i enlighet med
Herr Talmannens åsigt, förklarat meranämnda protokollsutdrag nu icke
böra till afgörande förekomma, och alltså det beslut fattats, att öfverlägg¬
ningen endast skulle omfatta ofvanomförmälda Utlåtande N:o 81, yttrade:
Herr Staaff: I följd af Kammarens beslut att nu behandla endast
föreliggande Betänkande, kommer jag att vidröra blott det deri afliand-
lade ämnet. 1 annat fall eller om äfven den från Första Kammaren hän-
skjutua frågan företagits till afgörande, skulle jag hafva sökt visa, hvarföre
jag anser Första Kammarens beslut olämpligt. Skälet för denna min åsigt
är, att det icke kan vara för Staten och det allmänna nyttigt, att, på sätt
Första Kammarens beslut åsyftar, sammanblanda Statens affärer med de
enskilda bankernas och göra både Staten och dem gemensamt ansvariga
28
Den 16 April.
för statsmedlens förvaltning. Den närmare utvecklingen af denna min
mening får jag spara, till dess frågan blir föremål för Kammarens öfver¬
läggning, så vida icke redan under denna diskussion yrkande i det syfte,
som innefattas i Första Kammarens beslut, af någon ledamot framställes.
Hvad nu beträffar det af Tillfälliga Utskottet i detta Betänkande
framlagda förslag, att de hos landtränterierna nu förvarade statsmedel
måtte göras fruktbärande genom insättning hos Riksbanken och dess låne¬
kontor i orterna, äfvensom i sparbankerna, vill jag bifalla förslaget, utom
hvad det angår sparbankerna. Dessa sednares organisation anser jag ej
vara sådan, att de kunna och vilja mottaga dylika medel till förvaltning.
Vidare kan jag ej dela den åsigten, som synes hafva föresväfvat mo¬
tionären, derom, att de betydliga belopp, som någon gång hopats i ränte-
rierna, qvarstadna der en längre tid. Så är icke förhållandet, emedan det
är föreskrifvet, att, så snart några större belopp samlas i ränterierna, de
genast skola insändas till Statskontoret, som ock, der sådant försummas,
ej underlåter att påminna vederbörande om föreskrifternas åtlydande. Så
har jag i min hand en dylik skrifvelse med påminnelser, daterad den 10
Augusti 1866, och flera sådana hafva aflåtits bland annat till Östergötlands
och Gotlands länsstyrelser. Om någon utredning om förhållandet kunde
erhållas, så tror jag, att det skulle visa sig, att betydligare belopp af stats¬
medel stadna i ränterierna endast några få dagar.
I Betänkandet har åberopats såsom ett faktum, att ända till 2 å
3,000,000 R:dr varit hopade på en gång i ett ränteri, nemligen Stockholms
läns. Dermed förhåller sig så, att i denna summa inräknats en mängd
andra medel än Statens, såsom folkskoleafgifter, depositionsmedel m. m.,
hvaröfver Staten icke eger disponera.
På nu anförda grunder tillstyrker jag bifall till Utskottets förslag, i
hvad det afser att göra statsmedlen tillgängliga för allmänna rörelsen me¬
delst insättning i Riksbanken och dess lånekontor.
Herr Sven Nilsson: Det synes af den i Betänkandet intagna tablå,
att i ränterierna ligga betydliga belopp samlade, ja i ett län såsom Malmö¬
hus län öfver 100,000 R:dr. Att på detta sätt fastiäsa betydliga penninge-
belopp, erkännes allmänneligen vara menligt för rörelsen. I synnerhet
visar sig detta vid de tider, då bränvinsskatten, som uppgår till betydliga
summor, är levererad. En nästan total blåst på penningar eger då rum
för en kort tid på många trakter.
En rättelse i ett dylikt missförhållande, om en sådan kan ske, anser
jag derföre högst önskvärd.
Deremot tror jag ej Utskottets förslag att insätta statsmedel i spar¬
bankerna är ändamålsenligt.
Dessa inrättningar hafva ej till uppgift att mottaga så betydliga be¬
lopp, hvartill ränteriernas behållningar ofta uppgå; och de kunna ej blott¬
ställa sig för så stora utbetalningar, som i sådant fall skulle ifrågakomma.
Af dessa skäl instämmer jag i Herr Staaffs yrkande.
Herr von T ro il: Då denna fråga är en bland dem, som blifvit af
Representationen med stor liflighet omfattad, vill jag för min < tel ej mot¬
sätta mig, att en underdånig skrifvelse i ena eller andra afseende! till
29
Den 16 April.
Kong! Maj:t aflåtes; ty jag får derefter i egenskap af Konungens Befall¬
ningshafvande inför Kongl. Maj:t förklara mig öfver skrifvelsens innehåll.
Jag ber likväl att få tillkännagifva, att jag till stor del instämmer i den
förste talarens anförande. Det torde väl anses vara alldeles klart, att de
medel, som i landtränterierna insättas, icke böra till sparbankerna öfver-
lemnas. Jag beklagar verkligen sparbankerna, om de ena dagen finge
emottaga 8 å 12,000 R:dr, för att några dagar derefter utbetala denna
summa mångdubblad. Utskottet har såsom kardinalskäl för sitt tillstyr¬
kande anfört, att “den hufvudsakligare delen af de Statens medel, som
för närvarande ingå till och förvaras i landtränterierna, böra göras frukt¬
bärande. “ Herr Staaff har redan påpekat, hurusom nämnda medel egent¬
ligen icke utgöras af statsmedel. Deri 1 och 15 i hvarje månad inventeras
landträ i i ter ikassan, och de medel, som vid dessa tillfällen kunna undvaras,
skickas jemte inventeringsinstrumentet omedelbart efter hvarje inventering
till Statskontoret, hvilket således två gånger i månaden kan kontrollera,
huruvida ränterikassan är större, än behofvet kräfver. Herr Staaff har
nyss uppläst en skrifvelse från Statskontoret, som utvisar, att förhållandet
verkligen är sådant, som jag omnämnt. Härtill må läggas, att, så snart
statsmedel utöfver erforderligt behof finnas i ränterierna, Konungens Be¬
fallningshafvande måste, enligt den en gång för alla lemnade erinran,
genast till Statskontoret öfversända dessa medel. Skulle Konungens Be¬
fallningshafvande härutinnan försumma sig, kan man vara förvissad, att
påminnelser ifrån! Statskontoret icke länge uteblifva. Många gånger har
också Konungens Befallningshafvande i följd af denna stränga föreskrift
vant nödsakad att hos Statskontoret begära återremiss af medel under
namn af kassaförstärkning, så att nödvändiga utbetalningar kunde be¬
stridas.
o
Åtskilliga medel, som i ränterierna insättas, figurera såsom statsmedel,
utan att de såsom sadana kunna anses. Så med enskildas depositions-
medel och medel som tillhöra regementen m. in. Om Staten har rätt att
använda dylika medel, äfven endast för att på dem förtjena en obetydlig
räntc-inkomst, kan man med skäl ifrågasätta. Så vidt Utskottet för öfrigt
icke haft för afsigt, att levereringsskyldige skulle i bankerna göra insätt¬
ningar och derom förete attest hos Konungens Befallningshafvande, samt
att utbetalningar från landtränteriet skulle med invisningar på bankerna
genom de sednare verkställas, utan afl blott sådana medel, lrvilka för till¬
fället . ej voro i ränteriet behöfliga, skulle i bankerna insättas, så vill jag
visst icke motsätta mig en så oskyldig åtgärd.
Jag tillåter mig fästa uppmärksamhet derå, att vid de större landt¬
ränterierna BO å 40 personer, mången gång långt derutöfver, om dagen
hafva medel att lyfta, och att ungefärligen ett lika antal måste hvarje dag
leverera medel. Besvären äro i följd deraf ganska stora odi blifva utan
tvifvel dubbelt stolle, derest hvarje betalning, som ombesörjes af ränteriet,
skulle verkställas af bankerna. Då, såsom upplyst blifvit, ränteriet icke’
under någon längre tid har statsmedel om händer, synes mig den före¬
slagna åtgärden vara öfverflödig. Då emellertid Första Kammaren bifallit
fulslag om underdånig skiifvclse i ämnet, och äfven Andra Kammaren sy¬
nes vara hågad att fatta ett dylikt beslut, vill jag icke strida mot ett
30
Den 16 April.
förslag i sådant afseende, men jag kan icke gilla eu skrifvelse, som åsyf¬
tar, det .ifrågavarande statsmedel må kunna äfven i sparbankerna insättas.
Skulle deremot Utskottets förslag hafva till syftemål, att levererings-
skyldiges medel finge till banken öfverlemnas mot qvitto, som skulle i
ränteriet uppvisas, samt att, då medel skulle ur ränteriet uttagas, anvis¬
ning på bankerna derför finge af Konungens Befallningshafvande göras, så
får jag öppet förklara, att jag anser dessa omgångar vara både för den
enskilde och Konungens Befallningshafvande i högsta grad onödiga, och
att jag i thy fall yrkar rent afslag å Utskottets hemställan.
Jag anhåller äfven att få erinra, det kronofogdarne under uppbörds-
tiden nu hafva tillfälle att med posten till Konungens Befallningshafvande
insända influtna medel, men att, om bankerna skulle emottaga uppbörds-
medlen, kronofogdarne omöjligt kunde begagna sig af samma förmån.
Slutligen får jag nämna, att i ett af de större länen verkställas genom
land trän teriet utbetalningar: till consistorium academicum, 5 regementen,
straff- och cellfängelser, domare och nämnd, landtstaten, sjukanstalter,
skogs- och jägeristaten, folkskolorna och kommunerna m. m. Flera hundra
anordningar finnas vid hvarje qvartals början. Landtränteriet kan omöj¬
ligt undvara medel för dylika anordningar, och allmänheten skulle, om
desamma måste genom bankerna verkställas, blifva underkastad särdeles
stora besvärligheter.
Som jag sagt, vill jag icke motsätta mig, att skrifvelse aflåtes, men
bestrider, att sparbanker må i densamma omnämnas.
Herr Friherre Liljencrantz: Utskottets förslag, att sparbanker
och andra banker må emottaga statsmedel, synes mig hafva tillkommit för
att förmedla stridiga åsigter och således utgöra ett förmedlingsförslag.
Flere talare hafva visat olämpligheten deraf, att statsmedel skulle i spar¬
bankerna insättas, och jag vill, då vi alla utan tvifvel äro ense om en
sådan olägenhet, ej längre uppehålla mig vid den delen af frågan. Det
återstår således att visa, huru önskvärdt det är, att ränterimedel böra
göras fruktbärande och för den allmänna rörelsen tillgängliga, derigenom
att de få insättas i Riksbanken och enskilda banker. Jag delar motionä¬
rens härom uttalade mening. Fn aktad jordbrukare, som nyss hade ordet,
förklarade, att han, likasom andra, känt olägenhet deraf, att uppbörden
och bränvinsskatten gått till landtränterierna. För stadsbon kännes detta
lika tungt. Vid slutet af alla qvartaler uppstår vanligen stor penninge-
brist i följd deraf, att man från bankerna uttagit medel för att betala
hyrorna. Under sådana förhållanden och då Sverge är fattigt på kapital,
hemställer jag, huruvida det är lämpligt, att större summor dragas
från rörelsen, för att till landtränterierna öfverlemnas. Under 8 å 14
dagar hopas ganska stora summor i ränterierna och stor rubbning i af¬
färer uppkomma derigenom. Om nu dessa penningar insättas i stället i
bankerna, skulle rubbningen gå långsamt och icke så märkbart som nu.
Icke kan jag godkänna de argument, man uppställt för påståendet, att
man derigenom sammanblandade Statens och den enskildes affärer. Om
jag har att fordra af en bank en viss summa, har jag väl ej fördenskull
iklädt mig bankens skidder. Lika litet bör väl Staten ansvara för han¬
31
Den 16 April.
kens skulder, _ derföre att den hos banken insatt sina medel. Vid 1863
års riksdag fick allmänheten tillåtelse! att af enskilda banker köpa post-
remissvexlar; men icke vill någon väl påstå, att Statens och enskildes
affärer derigenom blifvit sammanblandade. För min del ser jag ingen
vada i det föreslagna stadgandet; ty man får ej glömma, att Konungens
Befallningshafvande har rätt och pligt att kontrollera de enskilda banker¬
nas verksamhet. Skulle denna myndighet finna, att en enskild bank icke
rätt ordnade sina affärer, så kunde naturligtvis Konungens Befallnings¬
hafvande hemställa till Kong!. Maj:t, huruvida Statens medel borde vidare
anförtros åt en sådan bank. Det gäller här icke att förskaffa någon fördel
åt enskilda banker i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Malmö eller åt
enskilda oankei pa sådana ställen, der Riksbanken eller dess lånekontor
finnas; ty å dessa orter komme alltid statsmedel naturligtvis att insättas
i sistnämnda bank eller dess lånekontor. Jag afundas visst icke de en¬
skilda bankerna i landsorten någon förmån; men jag skulle icke vilja för¬
orda förslaget blott för att gynna dem; ty jag ser i detsamma endast
jordbrukarens förmån. Då jag nu emellertid ej godkänner det slut, hvar¬
till Utskottet kommit, af det skäl att jag anser det vara mindre lämpligt
att inblanda sparbankerna i eu så vidtomfattande rörelse, som här alses,
men i öfrigt gillar motionens syfte, anhåller jag, att Kammaren behagar’
med afslag a Utskottets hemställan och gillande af motionärens syftemål,
bifalla Första Kammarens i enahanda fråga fattade beslut, hvilket således
blir mitt nu framställda förslag.
Ilen Me din: Lika med Herr Staaff anser jag, att skrifvelsen till
Kongl. Magt icke bör innehålla något yttrande om sparbanker; ty dessa
kunna ej emottaga så störa summor, som här ifrågasättas; men då flera
millioner ofta ii,ro i ränterierna inspärrade, och detta förhållande verkar
skadligt på allmänna rörelsen, så tror jag för min del, att det vore nyt¬
tigt för landsortsboarne, om dessa medel i stället insattes i enskilda ban¬
kerna. Jag vill icke missunna dessa banker, om äfven de deråt finge
någon fördel. Man måste alltid se till, att det allmännas behof blir afliul-
pet. En talare har sagt, att statsmedlen nu insändas skyndsamt från
landtränterierna till Statskontoret; men jag vill deremot invända, att all¬
mänheten deraf icke har någon nytta, emedan en rundlig tid åtgår, innan
Statskontoret öfverlemna!’ medlen till Riksgälds-kontoret.
I Stockholm komme statsmedlen naturligtvis alltid att öfverlemnas till
Riksbanken och i landsorten till enskilda bankerna. Jag anhåller om bi¬
fall till Utskottets Utlåtande, med den förändring att något yttrande om
sparbanker icke må i skrifvelsen inflyta.
Herr Sköldberg: Till en början får jag nämna, att uti min mo¬
tion aldrig talades om sparbanker, och jag tänkte icke ens på dessa, utan
min mening var, att dessa medel skulle insättas uti de enskilda bankerna.
penna min åsigt var ingalunda förestafvad af kärlek till dessa banker, ty
jag är ingalunda någon beundrare utaf dem. När frågan sedermera före¬
kom inom Utskottet, trodde man dock, att de sparbanker, hvilkas regle¬
menten blifvit på sednare tider förändrade, så att de voro i tillfälle att
utlåna penningar på kortare amorteringstider, äfven skulle kunna mottaga
32
Den 16 April.
en del af dessa medel. Derom var jag dock icke ense med Utskottet, ty
bland annat möter den svårigheten, att sparbankerna ofta icke äro öppna
mer än ett par dagar i veckan. Då jag således icke kan gilla Utskottets
Betänkande i denna del, yrkar jag återremiss, på det att frågan måtte
behandlas samtidigt med Första Kammarens beslut i ett likartadt ämne.
Herr 011 er ström: Jag är alldeles ense med motionären rörande
sjelfva hufvudsaken, men jag kan icke förstå, hvarföre man är så rädd för
sparbanker, ty Utskottets förslag innefattar ju blott, att dessa medel skulle
få insättas i de sparbanker, hvilkas organisation är eller framdeles blir af
den beskaffenhet, att de kunna och vilja emottaga dylika medel. Man
ålägger dem ju alldeles icke att emottaga dessa penningar, utan man lem-
nar dem blott frihet dertill, när de sjelfva finna sådant för godt; och att
det skulle vara omöjligt för sparbankerna att emottaga sådant, kan jag
icke inse, då de till och med hafva rätt till kreditiv i Riksbanken, och
naturligtvis ofta ega tillfälliga behof af större penningebelopp, och således
lättare skulle kunna honorera sina förbindelser, om de finge emottaga
landtränterimedlen på en bestämd tid.
Jag instämmer för öfrigt i det slut, hvartill Herr Sköldberg kommit,
och tror, att en återremiss är ganska behöflig, ty derigenom kommer
Utskottet i tillfälle att pröfva frågan i sammanhang med Första Kamma¬
rens beslut, hvilket är fättadt i betydligt vidsträcktare omfång än det här
föreliggande förslaget. 63 § Riksdagsordningen gifver nemligen Kamma¬
ren rättighet att hänvisa Första Kammarens beslut till det tillfälliga Ut¬
skottet för vidare utredning, och jag tror det vara klokast och försigtigast
att sä förfara, hvarigenom man äfven emot Första Kammaren ådagalägger
den aktning, man är dess beslut skyldig. Skulle Andra Kammaren nu
fatta ett beslut i den inskränkta form, som bär är i fråga, blefve följden
den, att man måste afstå Första Kammarens beslut.
Herr Nils Larson: Jag skulle visserligen kunna inskränka mig
till att instämma med Friherre Liljencrantz i hans nyss afgifna yttrande
såväl som i det yrkande han framställt. Men jag ber att lä yttra några
ord till svar på hvad den förste talaren anfört, då han åberopat en för¬
fattning, enligt hvilken ränterierna vore pligtiga att insända medlen till
Statskontoret, i följd hvaraf lian tycktes tro, att stora summor i allmän¬
het icke läge i ränteriernas kassor. Jag vet visserligen, att ett dylikt
stadgande finnes, men icke kan man rimligtvis ålägga ränterierna att skicka
ifrån sig de medel, de inom en kort tid sjelfva behöfva, och vi hafva nyss
hört af representanten från Malmö, att ränterierna otta måste göra stora
utbetalningar, och derföre måste vara iörsedda med medel, så vida icke
betydliga penningeremisser hvarénda postdag skola ga fram och tillbaka,
ena dagen från ränteriet till Statskontoret och andra dagen tillbaka. Ge¬
nom den utredning, som är åstadkommen al Första Kammarens lillfälliga
Utskott, får man se huru stora summor på eu gång ligga i ränterikas-
sorna. Det vore för vidlyftigt att uppläsa hela den tabell, som visar de
kontanta behållningarne i landtränterierna vid hvarje månads slut under
Den 16 April. 33
år 1866. Men exempelvis vill jag anföra Östergötlands län, hvarest be¬
hållningen utgjorde
i slutet af Januari......
|
R:mt R:dr 203,430
|
—
|
5)
|
„ Februari.....
|
11 11
|
379,453
|
—
|
11
|
„ Mars.......
|
11 11
|
310,860
|
—
|
11
|
„ April.......
|
11
|
386,840
|
—
|
11
|
„ Maj........
|
11 11
|
285,888
|
—
|
11
|
„ Juni.......
|
11 11
|
185,181
|
—
|
il
|
„ Juli.......
|
11 11
|
178,643
|
—
|
il
|
„ Augusti.....
|
11 11
|
160,061
|
—
|
11
|
„ September ....
|
11 11
|
111,538
|
—
|
11
|
„ Oktober.....
|
11 11
|
288,560
|
—
|
11
|
„ November ....
|
11 11
|
263,335
|
---
|
11
|
„ December ....
|
11 11
|
120,374
|
—
|
Summan af kassabehållningarne för alla länen utgjorde i slutet af Januari
i jemna tusental 2,312,000, i slutet af Mars 3,620,000, och i slutet af
April 4,922,000 R:dr R:mt. Det är således icke några småsummor, utan
tvärtom rätt betydliga belopp, hvilkas undandragande från den allmänna
rörelsen icke kan verka annat än menligt.
Den förste talaren ansåg, att det icke borde komma i fråga att in¬
sätta räntemedlen annat än i Riksbanken och dess lånekontor. Men det
är temligen väl kändt, att icke alla orter äro försedda med dylika an¬
stalter. Riksbanken finnes blott på ett ställe, nemligen i Stockholm, och
lånekontoren äro 3: 1 i Göteborg, 1 i Malmö och 1 i Wisby. Alla de
öfriga länen skulle således icke hafva någon nytta af den nu ifrågasatta
förändringen. Men då man erkänner fördelen deraf, att dessa medel gö¬
ras fruktbärande och för den allmänna rörelsen lättare tillgängliga, för¬
står jag ej hvad man har emot deras insättande i privatbankerna. Man
säger, att dessa icke skola vara nog säkra eller lemna tillräcklig garanti
fijr att Staten återfick sina penningar. Till bemötande deraf vill jag an¬
föra hvad allmänt kändt är, eller att de enskilda bankerna ega en högst
betydlig grundfond, och vidare att bankens delegare äro solidariskt ansvarige.
Då man nu dertill besinnar, att en stor mängd personer i ganska goda
ekonomiska omständigheter äro delegare uti de enskilda bankerna, så att
den solidariska ansvarigheten icke blott är en kraftlös bokstaf, utan lem-
nar all möjlig garanti för bankens förmåga att honorera sina förbindelser,
så torde den anmärkta faran för Staten icke förtjena något afseende.
Slutligen vill jag uppläsa en liten strof ur Första Kammarens Till¬
fälliga Utskotts Betänkande, hvilket i allmänhet är mera upplysande och
lenmar en bättre utredning af saken, än det, som blifvit afgifvet af denna
Kammares Utskott. Dessa ord, i hvilka jag till alla delar instämmer, och
hvilka jag derföre upptager såsom mitt eget yttrande, lyda sålunda:
“Utskottet har sorgfälligt undersökt denna fråga, men icke kunnat
finna de yttrade farhågorna i någon mån berättigade. De enskilda bank¬
bolagen, grundade på solidarisk ansvarighet, inrättade i öfverensstämmelse
med derom gifna lagar, underkastade statsadministrationens kontroll, och
den måhända ännu starkare af offentligheten och allmänhetens ständiga,
ingalunda öfverseende uppmärksamhet, kunna visserligen icke ens med
Riksd. Prof.. 1867. 2 Afd. 4 Band. 3
34
Den 16 April,
något sken af sannolikhet betraktas såsom för sina fordringsägare mindre
betryggande, än hvilken annan landets penningeinstitution som helst.
Staten har ock i detta hänseende redan gifvit till känna sitt förtroende
ej blott genom användandet i sina liqvider af de enskilda bankbolagens
postremissvexlar, utan ock genom tid efter annan flera allmänna inrätt¬
ningar medgifven rätt att insätta deras kassabehållning på upp- och af-
skrifnings- och depositionsräkning hos de enskilda bankbolagen. Allmänna
meningen i landet har icke mindre faktiskt ådagalagt detta förtroende, då
såsom förebråelse mot de enskilda bankbolagen ofta anföres, att de lediga
kapitalen mer och mer undandragas den enskilda krediten man och man
emellan samt föredraga placering i bankerna emot lägre ränta, just för
den större och obetviflade säkerheten om liqvid vid förfallo tiden. Någon
farhåga att de enskilda bankbolagen icke lemnade all erforderlig trygghet
mot förlust för Statsverket genom ränterimedlens placering hos dessa bank¬
inrättningar synes således icke skäligen böra ega rum, och minst lärer
kunna befaras, att icke säkerheten för Statsverket åtminstone vore lika
betryggad som genom de stundom ganska betydliga beloppens förvaring i
ränterierna.“
Hvad deremot angår förslaget att insätta ränterimedlen i sparbanker,
instämmer jag i det, som blifvit anfördt derom, att något sådant icke bör
komma i fråga. Med sparbankerna är nemligen ett helt annat förhållande;
de äro icke grundade på solidarisk ansvarighet och ega i allmänhet endast
en helt obetydlig grundfond, så att den för Staten beböfliga säkerheten
verkligen kunde der vid lag äfventyras.
På de skäl, jag sålunda haft äran anföra, vill jag förorda det beslut
Friherre Liljencrantz föreslagit.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: Sedan Friherre Liljencrantz
och Herr Nils Larson såsom sina yrkanden upptagit Första Kammarens
beslut, hafva vi verkligen blifvit bragta i den ställning, att vi kunna be¬
handla båda förslagen i ett sammanhang, och får jag dervid gifva till
känna, att jag för min del hyser betänkligheter emot begge dessa förslag.
Det af Andra Kammarens Utskott framlagda synes mig vara af högst
ringa inflytelse i den rigtning, man önskar, eftersom det blott är i Riks¬
banken och dess lånekontor, som medlen skulle insättas. Dermed skulle
ju för landet i det hela icke någon egentlig nytta uppkomma, och
den äfven föreslagna insättningen i sparbankerna kan naturligtvis icke
komma i fråga, ty en sådan rörelse är för dessa banker alldeles främ¬
mande och kan svårligen af dem bedrifvas.
Större betydelse och omfattning åter eger Första Kammarens beslut,
och jag kan icke förneka, att en lättnad i den allmänna rörelsen skulle
vinnas, derest ränterimedlen finge insättas i de enskilda bankerna, men
derigenom skulle uppkomma en sammanblandning mellan Staten och dessa
banker, hvilken jag högeligen fruktar. Jag menar icke en sådan samman¬
blandning, som Friherre Liljencrantz antydt, och som skulle uppkomma
blott derigenom, att, om Statens medel insattes uti de enskilda bankerna,
någon förlust derpå skulle kunna göras, utan jag åsyftar den samman¬
blandning, som skulle uppstå derigenom, att konseqvensen utaf det nu
föreliggande förslaget nödvändigt fordrade, att enskilda bankernas sedlar
35
Den 16 April.
skulle blifva emottagna i den allmänna uppbörden och gå in och ut
i alla Statens kassor; ty om dessa banker skulle emottaga så betydliga
depositioner som dessa, Indika de endast Unge behålla på korta tider, ef¬
tersom Staf eu måste ega fri dispositionsrätt öfver sina medel och kunna
taga ut dem när som helst, skulle detta endast förorsaka bankerna stora
olägenheter och ofta försätta dem i en ganska brydsam ställning, så vida
icke bankerna finge utbetala depositionerna i sina egna sedlar, hvilka så¬
lunda genom Statens försorg skulle blifva vidare utspridda. Den nödvän¬
diga följden af detta förslag blir således, att de enskilda bankernas
sedlar skola få emottagas i den allmänna uppbörden, och derigenom er¬
hålla en ännu större spridning än förr, så att de allt mer och mer ut¬
tränga Riksbankssedlarne, hvilka just i följd af föreskriften derom, att
endast sådana få i allmänna uppbörden emottagas, kunna bibehålla sig
cirkulerande kring hela landet. För eu sammanblandning emellan Staten
och de enskilda bankerna, af sådan art som denna, är det jag fruktar.
Äfven vill jag påpeka en annan konseqvens af detta förslag. Då
man säger, att ränterimedlen skola insättas i de enskilda bankerna, för
att göras fruktbärande, blir följden den, att äfven de medel, som fin¬
nas t. ex. i Stockholms ränteri i stället för att insättas i Riksbanken, som
ej godtgör någon ränta derå, deponeras i en enskild bank, och dermed
har man tagit första steget på den banan, att låta alla Statens verk och
kassor i Stockholm tillhöriga medel, som nu till flera millioners belopp
utan ränta innestå i Riksbanken, insättas i de enskilda bankerna, genom
hvilken operation grunderna för beräkningen af Riksbankens sedelstock
skulle komma att på ett farligt sätt ändras.
Man bör således betänka sig, innan man godkänner det nu förelig¬
gande förslaget, och för min del kan jag icke godkänna hvarken det ena
eller det andra, utan yrkar utslag såväl å Utskottets Betänkande som å
Friherre Liljencrantz’ yrkande.
Häruti instämde Herrar Bergström, Bergman och IV!tf.
Herr Rundbäck: Motionärens likasom Utskottets syfte har icke
varit något annat, än att göra ränterimedlen lättare tillgängliga för den
allmänna rörelsen, men jag frågar huru detta skulle ske genom deras in¬
sättning i bankerna på annat sätt, än att bankerna ånyo lånade ut dem?
Låt då heldre de skattdragande behålla sina penningar, tills Staten sjelf
behöfver dem, ty det är högst orätt att taga en enda riksdaler ur den
fattiges ficka, innan det verkligen beliöfs. Ett mera praktiskt sätt att
vinna målet vore derföre att bestämma flera skatteterminer, så att folket
kunde få en längre tid behålla sina penningar utan någon ränta, hvilken
de naturligtvis måste betala, om de skola hafva lån i banker. Motioner
hafva också blifvit väckta derom, att två uppbördsmöten skola hållas under
året i stället för ett, och ett förslag i den syftningen vet jag, att man har
att vänta från det Särskilda Utskottet, som har att behandla jordbrukares
finansiela angelägenheter. Jag yrkar derföre afslag å Betänkandet, och
anser det icke vara skäl att nu yttra sig öfver Första Kammarens beslut,
eftersom det ännu icke är föredraget,
30
Den 16 April.
Herr Svanberg: Ehuru diskussionen redan blifvit ganska uttänjd,
anser jag mig dock i egenskap af ledamot i det Utskott, som behandlat
detta ärende, skyldig att lemna några upplysningar. Flere talare hafva
klandrat Utskottets förslag om medlens insättande i sparbanken; men jag
vill lästa uppmärksamheten på de uttryckliga ord, Utskottet begagnat i
fråga derom, när det heter: “de sparbanker i Riket, hvilkas organisation
är eller framdeles blir al den beskaffenhet, att de kunna och vilja emot¬
taga dylika medel till förvaltning. “ Utskottet har således icke ansett, att
någon insättning i sparbankerna ovilkorligen bör ega rum. I Girigt vill
jag upplysa, att Utskottet icke ansåg sig kunna biträda de åsigter, som
dikterat Första Kammarens beslut i ämnet, ty man befarade ganska stora
vådor af en dylik sammanblandning emellan Staten och de enskilda ban¬
kerna, och för några dagar sedan hörde vi af en talare uppgifvas, att det
fanns en enskild bank i Riket, som hade utgilvit så mycket sedlar, att
den bestämdt icke kunde inlösa dem alla, om de på en gång strömmade
till bankluckan. Jag hemställer, huruvida Statens medel höra, genom
placering i dylika anstalter, äfventyras, men, märkvärdigt nog, har samma
talare icke nu funnit skäl att afstå från sitt yrkande om bifall till Första
Kammarens beslut.
Då emellertid Kammaren icke tyckes vara benägen att medgifva ränteri-
medlens insättning i sparbanken, instämmer jag med Herr Staaff i yrkan¬
det, att ordet “sparbanker11 må ur Utskottets förslag utgå, samt anhåller
i öfrigt om bifall till detta förslag.
Herr Fredricson instämde häruti.
Herr JönsPehrsson: Då så många talare redan yttrat sig i äm¬
net, skall jag ej vara långvarig; men lika med den siste talaren finner jag
en sammanblandning emellan Staten och de enskilda bankerna farlig. Man
har hört, att Riksbanken förut är tryckt af de enskilda bankernas sedlar
och lånerörelse, och den skulle naturligtvis blifva det ännu mer, i hän¬
delse Första Kammarens beslut segrade. Derföre kan jag icke biträda
detta beslut, utan yrkar bifall till hvad denna Kammares Utskott hemställt,
möjligen med uteslutande af hvad som rörer sparbankerna, hvilket kanske
kan vara i sin ordning.
Herr Johannes Andersson: Jag inskränker mig till att instämma
med Friherre Liljencrantz och Herr Nils Larson.
Herr Muren: Jag kan icke fatta, hvarifrån dessa farhågor för de
enskilda bankerna i eu hast kommit. Hvarföre skall man väl nu anse
dem osäkrare, än man gjort hittills, då man icke tvekat att i deras vård
lemna, snart sagdt, alla offentliga kassor, med undantag endast af ränteri-
medlen? Tullmedlen insättas nu i de enskilda bankerna, så att tullför¬
valtaren slipper förvara någon större kassa. Landstingsmedlen och rege-
mentskassorna äfvensom sparbanksmedlen, ja, med ett ord, nästan alla
kassor insättas i dessa banker, och jag vet derföre icke hvad det skulle
vara för fara, i händelse Kongl. Maj:t funne för godt att meddela nödiga
bestämmelser för en dylik anordning, att äfven ränterimedlen i enskilda
bankerna deponerades. Något annat afser icke Första Kammarens beslut,
Den IG April.
37
och i likhet med Friherre Liljencrantz yrkar jag således, att Andra Kam¬
maren måtte stadna i samma beslut som den Första.
Man talar om en “sammanblandning11 emellan Staten och de enskilda
bankerna, men jag förstår icke hvaruti denna skulle bestå. Icke anser
man, att den enskildes affärer sammanblandas med bankernas, derföre att
han der placerar sina penningar; i sådant fall skulle vi väl något hvar
vara invecklade med de enskilda bankerna.
Att sparbankerna icke äro lämpliga att emottaga dessa medel, torde
en hvar inse; och om man skulle godkänna hvad denna Kammares Till¬
fälliga Utskott hemställt, med uteslutande af hvad som talas om sparban¬
kerna, skulle man icke göra något annat än begära medlens insättande i
Riksbanken och dess lånekontor. Men då dessa endast äro belägna i
Stockholm, Göteborg, Malmö och Wisby, skulle någon lättnad i den all¬
männa rörelsen beredas blott dessa orter, under det att i öfriga delar af
landet förhållandet blefve detsamma som förut. Kammarens beslut inne-
bure i sådant fall icke ens en halfmesyr, utan blott en ringa bråkdel åt
hvad som åsyftas.
En talare, som motsatt sig all förändring i de nu meddelade före¬
skrifterna i detta fall, har dock medgifvit, att en sådan förändring skulle
medföra en lättnad för den allmänna rörelsen, och det är just detta man
i främsta rummet afser. Mindre afseende fäster man vid den räntevinst
Staten skulle erhålla, ehuru denna blifvit beräknad till 75,000 Ihdr om
året, och således icke kan anses så alldeles obetydlig. Man bör nemligen
komma ihåg, att, enligt hvad Betänkandet upplyser, öfver 2,500,000 R:dr
öfver hufvud ständigt ligga begrafva i ränterierna. Meningen är nu inga¬
lunga att på något sätt beröfva Staten dispositionen af dessa medel, men
om man kunde, utan olägenhet för Staten, göra dem något mera tillgäng¬
liga för den allmänna rörelsen, vore detta väl icke något farligt.
Man har äfven invändt, att det skulle blifva svårt för de enskilda
bankerna att emottaga dessa medel, men detta är ju en sak, som beror
på dem sjelf va att bestämma, och här är alldeles icke fråga om något
tvång för bankerna. Man säger äfven, att en följd af detta förslag skulle
blifva, att Staten blefve pligtig emottaga de enskilda bankernas sedlar.
För min del kan jag dock icke finna, att det ena skulle vara någon konse¬
qvens af det andra, ty de enskilda bankerna äro redan förbundna att
hafva en vexlingskassa af Riksbankens sedlar, och det beror nu på, om
bankerna anse med sin fördel förenligt att öka denna kassa för att få
emottaga ränterimedlen. Det kan äfven hända, att de enskilda bankerna
väl emottaga medlen, men icke vilja betala någon ränta derå. Det blefve
i allt fall en fördel för Staten, ty man slipper den vidlyftigare kontrollen
på ränterikassorna. Hvad som i hvilketdera fallet som helst dock är sä¬
kert är, att de enskilda bankerna ej komma att göra någon synnerligt
god affär på ränterimedlens emottagande, och jag tror verkligen, att detta
nyttiga förslag lättare skulle vinna bifall, om man blott kunde undanrödja
den misstanken, att detta förslag innebure någon särdeles förmån för
bankerna. Nej, mine Herrar! denna fördel blir icke stor för bankerna
men väl för allmänheten, och derigenom kan den visserligen indirekt gagna
äfven de förra, ty för bankerna är det alltid en fördel, om allmänheten
gör säkrare affärer.
38
Den 16 April.
Jag finner verkligen denna fråga så utredd och tillika framställd på
ett så försigtigt sätt, att man med fullkomligt lugn kan antaga förslaget.
Frågan har sedan att genomgå en skärseld hos Regeringen och derefter
hos en kommande Riksdag, så att icke behöfver man frukta, att det skulle
underlåtas att föreskrifvas all möjlig säkerhet för statskassan. Och om
all farhåga i den vägen är undanröjd, bör man väl icke förqväfva den
erkändt nyttiga förändringen, hvarföre jag, i likhet med Herr Friherre
Liljencrantz, anhåller, att denna Kammare ville fatta sitt beslut i öfver¬
ensstämmelse med Första Kammarens.
Herr Carl Ifvarsson: Det är ett tvåfaldigt ändamål man åsyftar
med ifrågavarande förslag: det första och hufvudsakliga är att förekomma
en minskning i rörelsekapitalet för allmänheten, och det andra att bereda
Staten en ökad inkomst genom den ränta, som bankerna skulle erlägga
på depositionerna. Hvad det första ändamålet beträffar, betviflar jag, att
det bättre vinnes genom ränterimedlens insättning i den ena än i den
andra banken. Då medlen ingå till Riksbanken, utkomma de icke i den
allmänna rörelsen på annat sätt än genom utlåning; och samma förhål¬
lande skulle inträffa, derest de enskilda bankerna emottogo medlen. Men
nu tillkommer en annan omständighet, som bör tagas i betraktande, nem¬
ligen den, att, då Riksbanken vet, att större kapital finnas liggande i
ränterierna, den lämpar sin' sedelutgifning derefter, under det att, om rän-
terierna deponera sina medel i de enskilda bankerna, Riksbankens styrelse
ofta kan blifva nödsakad att indraga redan utlemnade sedlar, förutsatt
att sådana blifva utgifna till så stort belopp, bankstyrelsen kan våga att
på en gång utehafva i allmänna rörelsen. Det gör således detsamma, om
medlen ligga i ränterierna eller i Riksbanken, men det blir en bestämd
fördel, att de icke lemnas till de enskilda bankerna. Om jag kunde med
visshet inse, att en behöflig kontroll å landtränterierna kunde vinnas ge¬
nom medlens. insättande i Riksbanken eller dess lånekontor, skulle jag
icke motsätta mig detta; men som frågan alls icke är från sådan synpunkt
utredd, tilltror jag mig icke heller kunna, bestämdt antaga, att någonting
vinnes i detta hänseende genom förslagets antagande, och tror derföre, att
det är bäst att åtminstone för närvarande lemna detta motiv utan af¬
seende.
Hvad angår räntevinsten för Staten genom medlens insättande i de
enskilda bankerna, så är det naturligt, att dessa skulle betala Staten lägre
ränta å depositionerna, än de sjelfva erhöllo, när de i sin ordning utlånade
penningarne till allmänheten. Fn fördel skulle derigenom beredas de en¬
skilda bankerna, under det att, genom medlens insättning i Riksbanken,
Staten skulle skörda hela vinsten och icke behöfva skänka bort en clel
till de enskilda bankerna. Detta dock under förutsättning att medlen
skola i någon bank insättas och att derpå vinnes något i det hela.
På dessa skäl motsätter jag mig Första Kammarens beslut, och tror
äfven, att, om icke någon annan fördel af det föredragna förslaget kan
vinnas, än här blifvit angifvet, också detta sednare bör afslås såsom Re¬
nande till ingenting.
Herr Björck:
Don IG April.
S9
Herr Staaff: Jag ber endast få nämna, att den af en föregående
talare åberopade, vid Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Betänkande i
detta ämne fogade tabell ingalunda bevisar hvad samma talare åsyftat, ty
att Statens i ränterierna förvarade medel vid Januari månads slut år 1866
skulle utgöra 2,312,000 Rall' R:mt är ingalunda förhållandet. Statens
medel utgjorde nemligen endast 902,388 R:dr. Öfriga medel, som för¬
varades i landtränterierna, tillhörde icke Statsverket, och det är äfven
origtigt, att medium af kassabehållningen belöpte sig till öfver 3,000,000
R:dr, ty statsmedlens medium utgjorde endast en milhon. Det är blott
detta jag velat nämna, och instämmer för öfrigt med Herr Carl Ifvarsson.
Herr Key: Det är onekligen sannt hvad man här anfört om do
fluktuationer i allmänna rörelsen, som härröra af s katteuppbörden och
medlens förvarande i ränterierna. Idéen att förekomma en dylik perio¬
diskt återkommande ebb uti penningetillgången genom att insätta medlen
i privatbankerna, för att genom dessa tillhandahållas allmänheten, är nog
bra, om än från Riksbankens ståndpunkt åtskilligt kan vara att deremot
invända, men ideell att låta lolket sjelf t behålla sina penningar är ännu bättre.
Det Särskilda Utskottet för de finansiela angelägenheternas ordnande kom¬
mer att framlägga ett förslag om uppbördens fördelning på flera terminer,
hvarigenom således den nu öfverklagade olägenheten skall i betydlig mån
afhjelpas. Då intetdera af de nu ifrågavarande förslagen synes tillfreds¬
ställande, eftersom emot denna Kammares Utskotts-Betänkande med skäl
kan anmärkas, att den upptagit äfven sparbankerna bland de anstalter,
som skulle mottaga Statens medel, och då jag slutligen icke kan finna
någon våda af ett uppskof med hela detta ärende, yrkar jag afslag å begge
förslagen.
Herr C. A. Larsson: Jag hade icke ämnat att i denna fråga
begära ordet, om icke ett par talare sökt föreställa Kammaren, att det
skulle komma att tillgå sålunda, att landtränterierna skulle leverera med¬
len till privatbankerna och dessa i sin ordning utlemna dem åt allmänhe¬
ten. Förhållandet är dock, att privatbankerna, under den tid uppbörden
räcker, icke kunna bispringa allmänheten, hvarigenom ett strypsystem
uppstår. Det skulle således för allmänheten blifva en fördel, om dessa
medel insattes i bankerna i stället för ränterierna, och bankerna behöfde
då icke ligga på så stora kassor som annars är fallet. Jag skulle der¬
före icke hafva någonting emot att bifalla motionärens förslag, men der¬
emot anser jag att det skulle se barnsligt ut, om Kammaren beslutade en
underdånig skrifvelse, deri föreslogs, att medlen skulle insättas i sparban¬
kerna, hvilka icke lemna någon garanti.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen redogjorde för de der¬
under yttrade olika meningar, och framställde dernäst proposition på bi¬
fall till Utskottets förslag i oförändradt skick. Denna proposition förkla¬
rades af Herr Talmannen vara med öfvervägande nej besvarad, och blef
berörda förklarande med klubbslag befästadt. Derefter framställdes hvar
efter annan propositioner å de särskilda yrkanden, som blifvit gjorda, och
tillkännagaf Herr Talmannen sig finna den proposition, som afsåg bifall
40
Den 16 April.
till Hell Friherre Liljencrantz’ förslag, hafva blifvit med öfvervägande ia
besvarad. Härom begärdes nu votering; och då dervid ifrågasattes, att
mot Herr Friherre Liljencrantz’ förslag, hvilket antogs till ja-proposition
skulle såsom nej-proposition upptagas afslag å Utskottets hemställan, be¬
gärde
.... Ilerj; Björck ordet och yttrade: Jag får anhålla, att vid de till¬
fallen, då Herr talmannen framställer proposition på bifall till Utskotts-
forslag, Herr talmannen icke må förklara densamma med nej besvarad så
vida icke Kammaren tillfrågats, om den enhälligt besvarar propositionen
med nej. Dessutom torde det för reda och ordning vid förhandlingarne
vara nödvändigt, att Herr Talmannen först tillkännagifver hvilken propo¬
sition Herr Talmannen anser vara med öfvervägande ja besvarad. Att
börja med att förklara en proposition vara med nej besvarad, anser jag
öfverensstämmande med hvad Kammaren vid Riksdagens början be¬
slöt rörande sättet för omröstningars anställande.
Vidare yttrade:
Herr Staaff: Jag kan icke fatta det formenliga deri, att då, enligt
vedertaget bruk, proposition först framställts på bifall till Utskottets för-
slag och denna proposition förklarats med nej besvarad, Herr Talmannen
skulle vid eu blifvande votering upptaga en proposition, som redan blifvit
med nej besvarad. Jag anser att allt gått lagligt till väga.
Hen Vice Talmannen Mannerskantz: Till förstärkande af hvad
s?ste värde talaren anfört, ber jag att få fästa uppmärksamheten på
DO § i Riksdagsordningen, hvilken bland annat innehåller följande: “Kan
råga blifva föremål för bifall eller afslag, bör Talmans första proposition
lyda på bifall. Om denna besvaras med nej, och anmärkningar i saken
blifvit under ofverlaggmngen gjorda, bör den följande propositionen i en¬
lighet med dem uppställas. Proposition skall alltid endast med ja och
nej besvaras, och Talmannen tillkännagifve sin uppfattning af det svar
som lemnats“. Allt detta har i förevarande fall blifvit iakttaget.
Herr Friherre Alströmer: Jag är förekommen af Herr Manner-
stoll tz och inskränker mig till att med honom instämma.
stoi?eir Witt förklarade sig instämma med Herrar Staaff och Manner-
Härefter upplästes följande förslag till voteringsproposition:
T1, Bfn, som vid fattande af beslut öfver Andra Kammarens Tillfälliga
Utskotts Utlåtande R:o 31, vill, att den i samma Utlåtande föreslagna
skrifveisen skall afse underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes taga
i nådigt öfvervägande, om icke de Statens medel, som för närvarande ingå
till och forvaras i landtränterierna, kunde genom insättning i bankerna
goras fruktbärande och för den allmänna rörelsen tillgängliga samt, i hän¬
delse en sådan anordning skulle befinnas lämplig, i nåder låta utarbeta
Den 16 April. 41
samt till Riksdagen öfverlemna förslag till de bestämmelser, livilka för
ändamålet pröfvas nödiga,
röste ja;
Den, det ej vill,
röste nej;
Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande Utlåtande afslaget.
Herr Witt begärde ordet och yttrade: Jag hemställer, om det kan
vara formelt rigtigt att, sedan propositionen å bifall till Utskottets förslag
blifvit af Herr Talmannen ansedd vara med nej besvarad och denna upp¬
fattning af Kammaren godkänts samt Herr Talmannen med klubbslag stad¬
fästat beslutet, Utskottets förslag skall kunna blifva föremål för omröst¬
ning. Då det af Herr Friherre Liljencrantz framställda förslag blifvit an¬
taget till ja-proposition, bör väl afslag derå blifva nej-proposition.
I anledning af hvad sålunda dels Herr Björck och dels Herr Witt
anfört, erinrade Herr Talmannen, att, om än i allmänhet det förfarande
blifvit hos Kammaren följdt, att vid voteringssedlarnes uppställande veder¬
börande Utskotts förslag upptogos till ja-proposition, sådant likväl i detta
fall, der frågan om bifall till Utskottets förslag redan besvarats med nej
och detta svar med klubbslag befästats, icke läte sig verkställa. Deremot
och då såsom oafgjorda ännu qvarstodo de förslag, hvilka afsågo partiela
förändringar i Utskottets hemställan, ansåg Herr Talmannen ett afslag å
Utskottets tillstyrkande, såsom i sig innefattande afslag jemväl å de sär¬
skilda modifikationerna af Utskottets förslag, ännu stå för votering öppet
och alltså kunna, såsom nu skett, i nej-propositionen upptagas.
Ytterligare begärdes ordet af:
Herr Friherre Liljencrantz: Om, såsom Herr Talmannen yttrat,
Herr Talmannens första proposition afsåg bifall till Utskottets förslag,
måste en elimination deraf innehålla afslag, hvilket ock blifvit med klubb¬
slag bekräftadt. Man lärer således icke kunna votera om hvad som redan
med klubbslag bekräftats såsom afslaget. Jag tror derföre, att kontra¬
propositionen måste uppställas i enlighet med hvad Herr Witt föreslagit.
Herr Lemchen: Frågan är ju, huruvida den motion, hvarom Utskot¬
tets Utlåtande handlar, skall föranleda någon åtgärd och i sådant fall
huru beskaffad denna skall blifva. Utskottets förslag i detta hänseende
är med nej besvaradt och Herr Friherre Liljencrantz' deremot antaget till
ja-proposition i den begärda voteringen. Något annat förslag är icke
framstäldt. Jag anser derföre, att afslag å sjelfva motionen och således å
hela saken bör uppställas såsom kontra-proposition.
Herr Björck: Man lärer icke kunna till kontra-proposition antaga
afslag å Utskottets hemställan, då propositionen å bifall till densamma
blifvit med nej besvarad; och detta är vordet med klubbslag befästadt,
och jag anser, att frågan, i det skick den nu befinner sig, icke kan lösas
på annat sätt, än att kontra-propositionen ställes på återremiss.
42
Den IG April.
Herr Rosenberg: Jag kan icke uppfatta frågan annorlunda, än
att Herr Talmannen först framställde proposition på antagande af Utskot¬
tets förslag oförändradt, och att Herr Talmannen förklarade den med
öfvervägande nej besvarad. Sedan framställdes proposition på Utskottets
förslag med den af Herr Friherre Liljencrantz föreslagna förändring, och
förklarades denna vara med öfvervägande ja besvarad. Då nu vote¬
ring blifvit begärd, och sistnämnda förslag antagits till ja-proposition, samt
Herr Hessle, som begärt votering om kontra-proposition, derifrån afstått,
kan jag icke finna annat, än att kontra-propositionen bör ställas på afslag
å Utskottets förslag.
Herr W i 11: Jag kan så mycket mindre förena mig i Herr Björcks
yrkande, som icke någon derom begärt votering. Såsom yrkanden qvarstå
endast bifall till Herr Friherre Liljencrantz’ förslag och afslag å detsam¬
ma; och jag anser, att det endast är om dessa alternativ, som votering
kan ifrågakomma.
Herr von Troil: Jag anser den |af Herr Talmannen framställda
proposition vara både rigtig och tydlig; men då tankarne likväl tyckas
derom vara delade, hemställer jag, om icke kontra-propositionen kunde så
affattas, att, om nej vinner, anser Kammaren, att en underdånig skrifvelse
i ämnet icke bör aflåtas.
Ofverläggningen om ifrågavarande voteringsproposition var härmed
slutad; och sedan Kammaren på Herr Talmannens framställning beslutat
att till kontra-proposition antaga det af Herr von Troil framställda förslag,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande voteringsproposition:
Den, som vid fattande af beslut öfver Andra Kammarens Tillfälliga
Utskotts Utlåtande N:o 31 vill, att den i samma Utlåtande föreslagna
skrifvelse skall afse underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, om icke de Statens medel, som för närvarande ingå till och
förvaras i landtränterierna, kunde genom insättning i bankerna göras frukt¬
bärande och för den allmänna rörelsen tillgängliga samt, i händelse en
sådan anordning skulle befinnas lämplig, i nåder låta utarbeta samt till
Riksdagen öfverlemna förslag till de bestämmelser, hvilka för ändamålet
pröfvas nödiga,
röste ja;
Den, det ej vill,
röste nej;
Vinner nej, har Kammaren beslutat, att icke någon underdånig skrif¬
velse skall i detta ämne aflåtas.
Voteringen utföll med 42 ja emot 96 nej; i följd hvaraf Kammaren
fattat beslut i enlighet med nej-propositionen.
Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem
H. Huslerg.