378
Den 10 April.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 61 —65,
Bevillnings-Utskottets Utlåtanden Kris 13—15, Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 63 samt Riksdagens Kansli-Deputerades Memorial N:o 5.
§ 5.
På Herr Talmannens förslag beslöt Kammaren, att de i nästföregå¬
ende § omnämnda ärenden skulle sättas främst på föredragningslistan,
för att vid nästa sammanträde till bordläggning anmälas.
Kammarens ledamöter åtskiljdes klockan nära 10 e. m.
In fidem
H. Husberg.
Onsdagen den 10 April.
Kl. 10 f. in.
§ 1.
De vid Kammarens sammanträden den 4 och 6 uti innevarande må¬
nad hållna protokoll samt protokollsutdrag rörande Kammarens vid be¬
handlingen af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 12 den 8 i denna
månad fattade beslut upplästes och godkändes.
§ 2.
På begäran beviljade Kammaren ledighet från riksdagsgöromålen åt
Herr Matts Pehr sson under 10 dagars tid, räknad från den 14 dennes.
§ 3-
Föredrogos och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser till Kongl. Maj:t:
N:o 25, i anledning af väckta motioner, angående dels upphörande
af, dels lindring uti inrikes fyr- och båkafgifter;
N:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, om tillåtelse
för Göteborgs stad att få inlösa eganderätten till kronosäteriet ett mantal
Sannegården; och
379
Den 10 April.
N:° ,27\ i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
skat teförsäljning af Ostra kronoallmänningen i Örebro län, för afslutande
åt regleringen rörande de så kallade frisocknarnes tjenstbarheter till Dylta
svafvelbruk.
§ 4.
Följande, förut en gång bordlagda och, enligt Kammarens, i näst¬
föregående sammanträde fattade beslut, på föredragningslistan främst upp¬
förda Utskotts-Utlåtanden, Betänkanden och Memorial blefvo nu ånyo
föredragna och för andra gången bordlagda, nemligen Stats-Utskottets Kris
61—65; Bevillnings-Utskottets N:is 13—15; Lag-Utskottets N:o 63 samt
Riksdagens Kansli-Deputerades Memorial N:o 5; — hvarjemte Kammaren,
med bifall till den framställning, som, enligt öfverenskommelse vid sednaste
talmanssammanträde, af Herr Talmannen nu gjordes, beslöt, att Stats-
och Bevillnings-Utskottens ofvannämnda Utlåtanden och Memorial skulle i
den ordning, hvari de här ofvan blifvit uppräknade, nästa Fredag å före¬
dragningslistan upptagas framför öfriga derå nu antecknade ärenden, för
att, i mån som de medhinnas, till slutlig handläggning då förekomma.
§ 5.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 11, angående
allmänna bevillningen.
Härvid förekommo:
Artikeln II.
Utskottets yttrande under § 2, i anledning af Herr von Geijers mo¬
tion, rörande befrielse från fastighétsbevinning för militieboställen, som
besittes på lön, m. m.
Bifölls.
Utskottets hemställan under § 8, rörande Herr Sjögrens der omför¬
mäld a motion.
Bifölls.
§ 15.
Med anledning af Utskottets här gjorda hemställan begärdes ordet af
nedanuppräknade ledamöter, hvilka yttrade:
Herr Me din: De motioner, som afse denna §, hafva så mycken
slägtskap med hvarandra, att jag anser, det öfverläggningen bör omfatta
dem samtidigt. Jag skall framdeles, då min motion kommer under be¬
handling, taga mig friheten att uppläsa min emot Utskottets förevarande
hemställan Betänkandet bifogade reservation, nu vill jag hålla mig till
Herr von Schulzenheims motion. Jag tror äfven, att denna motion har
goda skäl för sig, och jag påyrkar, med anledning af hvad min och
öfriga reservationer vid § innehålla — och hvilket innehåll åtminstone fler¬
talet af Kammarens ledamöter torde känna, hvadan jag, då reservatio¬
nerna äro långa, icke skall fordra deras uppläsning — återremiss af §:n, un¬
der förhoppning att Utskottet, efter närmare tagen kännedom om förhål¬
landena, skall inkomma med något antagligt förslag i frågan.
380
Den 10 April.
Herr Wener: Bevillnings-Utskottet säger å sidan 5: att Riksbankens
sedelemission nedgått till ett lägre belopp, än den utgjorde år 1834, men
att likväl Riksbankens rörelsevinst vuxit till mera än dubbla beloppet,
och att berörda vinst, som år 1855, då Riksbankens sedelemission uppgick
till öfver 58,000,000 R:dr, utgjorde endast 1,187,410 R:dr 62 öre, deremot
år 1865, då sedelemissionen sjunkit till 30,509,648 R:dr, uppgick till
1,860,359 R:dr 52 öre, och hvaraf den slutsats dragés, att Riksbankens
vinst ej är direkt beroende af dess sedelemission. Att den ej helt och
hållet är beroende af sedelemissionen, vill jag visst icke bestrida, då flera
andra orsaker medverka, men att densamma högeligen inverkar, vågar jag
påstå, och detta hufvudsakligen i stöd af de tabeller Bevillnings-Utskottet
vidfogat sitt Betänkande.
Af tabellen N:o 1 synes, att privatbankernas utelöpande sedlar år
1865 utgjorde 33,491,825 R:dr, då deremot Riksbankens endast utgjorde
30,509,649 R:dr, hvaremot Riksbankens år 1834 med en grundfond af
endast 15,000,000 R:dr utgjorde 45,419,000 R:dr. Beräknar man nu, att
dessa privatbanker, för att honorera sina utelöpande sedlar, måste hålla
en vexlingskassa af 10,000,000 R:dr, hade de ändock öfver 23,000,000
R:dr räntefria penningar. Då det dock måste antagas, att de i och för
sin öfriga rörelse måste hålla något större Riksbankskassa, vill jag ej an¬
taga, att de förtjenat mera än ungefär 4 procent å dessa 23,000,000 Rall',
som dock utgör en summa af 920,000 R:dr.
Af tabellen N:o 2 synes, att samma banker år 1865 hade en gemen¬
sam vinst å sin rörelse af 2,730,167 R:dr, och hvarföre de skattade till
Staten efter så väl andra som tredje artikeln endast 93,418 R:dr 10 öre.
Samma tabell upplyser äfven, att de omnämnda år hade ett gemensamt
grundfondskapital af 27,048,500 R:dr. Sammanställer man nu dessa siffror,
finner man, att hade Riksbanken år 1865 haft ensam sedelutgifningsrätt,
hade den, med den ökade grundfonden emot år 1834, år 1865 bort kunna
hafva utelöpande sedlar för ett belopp af 55,000,000 R:dr, hvilket i det
närmaste motsvarar så väl Riksbankens som de enskilda bankernas utelö¬
pande sedelstock, när de i enskilda bankerna inneliggande 10,000,000 R:drs
vexlingskassa afräknas, och skulle då Bankens vinst med all säkerhet hafva
ökats med minst 1,000,000 R:dr, så framt räntefoten varit densamma och
den för öfrigt ställts efter samma grunder. Detta visar sig ock tydligen
deraf, att privatbankerna med sedelutgifningsrätt med sin gemensamma
grundfond af ungefär 27,000,000 R:dr förtjenat ungefärligen 2,700,000
R:dr, då Riksbanken med ungefär samma kapital endast förtjenat
1,800,000 R:dr.
Då nu privatbankerna genom sin sedelutgifningsrätt innehafva i strid
med grundlagen ett monopol, hvarigenom de på det allmännas bekostnad
göra vinst, anser jag full rättvisa fordra, att de beskattas för denna vinst.
Herrar von Schulzenheims och Medins motioner tyckas vid första påseendet ej
leda till en rättvis beskattning, ithy att de banker, som hafva största
rörelsen och förtjena mest, ej begagna sin sedelutgifningsrätt i samma
proportion som vid andra banker; men då, enligt min tanke, just sedel-
utgifningsrätten bör vara föremål för beskattningen, kan jag ej annat än
instämma i deras påsigt, att densamma bör beskattas, och då jag anser
Herr von Schulzenheims förslag vara mindre praktiskt än Herr Medins, får
Den 10 April. ggj
jag föreslå, att hans yrkande må läggas till grund för beskattningen och
anhålla om återremiss, för att Bevillnings-Utskottet må utarbeta förslag
till beskattning i detta syfte.
Herr Peter Petersson: Det finnes säkerligen inom vårt land icke
någon industrirörelse, det vare sig af jordbruk, yrke eller handel, som in¬
bringar större eller lättare inkomst än den de enskilda bankerna, som fått
sig tillerkänd sedelutgifningsrätt, tillskynda sina lottegare, helst man med
visshet känner, att dessa årligen erhålla minst 12 å 15 procent behåll¬
ning på sina lotter, och jag tror, att hvarken enskild eller bolags-
rorelse med sådan vinst erlägger så ringa afgift till Staten som privat¬
bankerna, hvarföre jag anser mig hafva allt skäl att yrka återremiss af
Utskottets hemställan på de skäl och grunder, Herr Medin i sin reserva¬
tion har framlagt.
Herr Carl Ifvarsson: Äfven jag anser lika med föregående ta¬
lare, att sedelutgifningsrätten hos privatbankerna bör beskattas högre än
som sker, helst denna medför icke obetydlig vinst för bankdelegare. Lik-
motionärerne Herrar von Sckulzenheim och
Medin föreslagit för höjande af denna beskattning, är det rätta, ty intet¬
dera af dessa förslag skulle, efter mitt förmenande, taga sig bra ut i prak¬
tiken. Det är och skall alltid blifva svårt att skilja emellan den vinst
bankerna erhålla genom sedelutgifningen, och den de få af annan sin rö¬
relse, och här är nu ej fråga om att beskatta all bankernas rörelse, enär
för den, som icke utgöres af sedelemissionen, men på hvilken de jemväl
draga vinst, beskattas efter andra artikeln bevillningsfiirordningen redan
föi ut. Då häi nu endast är fråga om beskattning å sedelutgifningen och
denna bör beräknas efter tredje artikeln, så tror jag, att man också bör
stadna vid att endast beskatta sedelemissionen och hälla sig dervid. Gör
man det, så torde nu gällande beskattningsgrund vara den lämpligaste.
Man behöfver endast höja skatten såsom exempelvis från 2 R:dr till 5.
Här är nu fråga icke blott om beskattningens olikhet, utan jemväl omatt
sätta ett korrektiv mot fluktuationerna i afseende å sedelutgifningen. Dessa
verka skadligt, och derför torde det vara skäl att bibehålla nu gällande
grund för bankernas beskattning. Det kan omöjligt vara gagneligt att
låta bankerna ena tiden af året utsläppa en massa sedlar och den andra
tiden draga, in ett oproportionerligt belopp af sina sedlar, och sådant
skulle tilläfventyrs mera än hittills inträffa med förändrad grund för be¬
skattningen. Denöre vill jag ej gerna frångå den grund för beskattningen,
vi nu ega. Dock önskar jag återremiss, på det Utskottet än ytterligare
ma få pröfva förhållandena och föreslå någon lämplig höjning i beskatt¬
ningen. för de sedelutgifvande bankerna, enär dessa ovilkorligen förtjena
mycket på sin utgifningsrätt.
tu ^elT ,^°ns Pehr sson: Det förefaller mig verkligen underligt, huru
Utskottet kunnat i förevarande fall komma till det resultat, som nu ligger
framför oss, helst om man tager i betraktande till huru högt belopp alla
andra näringar beskattas. Dessa sedelutgifvande privatbanker inbringa 10
procent och oftast mera i ren vinst; nästan alla penningemenniskor, som
382
Ben 10 April.
dertill äro i tillfälle, ingå i dem såsom delegare, emedan de utgöra ett
beqvämare sätt än det vanliga att förtjena penningar på, och emedan de
lemna så hög ränta på de insatta medlen. Också kan svårligen nekas, att
ju icke bankrörelse utgör det snart sagdt lättaste sättet att förtjena pen¬
ningar på, hvarför och då bevillningsinkomsten nu så väl behöfves, så böra
dessa institutioner också rättvist beskattas. Jag yrkar, instämmande med
Herr Medin, återremiss af Utskottets förslag.
Herr Grefve Po sse: Jag är fullt förvissad derom, att alla Kamma¬
rens ledamöter ganska väl inse, det privatbankernas rörelse, särdeles de¬
ras bland dem, som hafva och begagna sedelutgifningsrätt, bär sig särde¬
les val, och de synas således, efter mitt förmenande, böra rättvist beskat¬
tas, särdeles hvad sedelemissionen beträffar. Denna emissionsrätt är ett
särskildt privilegium och bör derföre också högre beskattas. Jag tror
dock ej, att beskattningen bör tillvägabringas på det sätt, den nu försig¬
går, det vill säga genom en särskild afgift för hvart tusende riksdaler, som
i sedlar äro utelöpande. Icke heller tror jag, att det förslag, Herr Medin
framställt, är det rätta, helst inkomsten utaf sedelutgifningen är svår ätt
beräkna, ej ens approximativt. Ständiga brister skulle af eu sådan be¬
räkning föranledas. Det visar sig dessutom af de Betänkandet bifogade
tabellerna, att Riksbankens vinst alldeles icke står i förhållande till denna
banks utelöpande sedelmassa. Redan detta synes ådagalägga skäl för den
satsen, att den af Herr Medin föreslagna beskattniUgsgrunden icke är den
rätta. Detta har jag velat förutskicka, på samma gång jag likväl erkän¬
ner, att enskilda bankernas rörelse tål vid en högre beskattning. För att
få grunden för denna så rättvis som möjligt, vill jag sluta mig till den
mening, som Herr Almqvist, uti sin Betänkandet yidfogade reservation,
uttalat och som går ut på, att, sedan bevillning efter andra artikeln i
bevillningsstadgan utgått med en procent af behållna inkomsten, från
denna behållning afföras 6 procent å lottegarnes till banken inbetalade
aktiekapital, hvarefter den öfriga bevillningen påföres med en viss procent
på återstoden af ifrågavarande behållning. Jag har verkligen uppgjort
en kalkyl öfver förhållandet med Skånska privatbanken och huru det
skulle slå sig ut med antagande af en sådan beskattningsgrund och dervid
funnit, att nämnda bank, som nu är beskattad till 17,000 R:dr, efter be¬
rörda beräkning skulle blifva uppskattad till 22,000 R:dr; och en sådan
förhöjning anser jag alldeles icke vara vådlig utan rättvis. Af sådan an¬
ledning och under förhoppning, att den af Herr Almqvist i reservationen
uttalade åsigt inom Utskottet gör sig gällande, skall äfven jag påyrka
återremiss.
Herr Peter Andersson: Då min åsigt är, att §:n bör återremit¬
teras, så vill jag nu blott såsom skäl härför åberopa hvad som finnes så
väl i motionerna, hvilka föranledt Utskottets yttrande, som uti reservatio¬
nerna mot Utskottes hemställan anför dt.
Herr Rundbäck: I afseende å den nu föredragna punkten angående
förhöjd bevillning å enskilda banker för deras sedelutgifningsrätt, så ber jag
få anmärka, att jag, vid genomläsningen af såväl Utskottets Betänkande
383
Den 10 April.
som af de i frågan våckta motioner och de detta Betänkande åtföljande
reservationer, funnit mig otillfredsställd. Utskottet har nemligen till skäl
för sitt utslag ingenting i sak anfört, utan endast hänvisat till ett före¬
gående Utskotts Betänkande i samma ämne vid 1859—1860 års riksdag.
Slår jag upp detta sistnämnda Betänkande, så finner jag der ingenting
annat, än hvad kommitterade, som hade att uppgöra grunderna till nu gäl¬
lande bevillningsförordning, yttrat, och dessa kommitterade hafva, i det ämne
som nu afhandlas, ingenting annat yttrat, än att de ansågo det; billigt, att
sedelutgifvande banker skattade efter hvad förut varit brukligt, eller dels all¬
män bevillning efter artikeln II och dels för sin sedelutgifningsrätt efter
artikeln III med 2 K:dr per mille. Uti ett dylikt resonnement tror jag
icke någon verklig grund för beskattning å sedelutgifning återfinnes, och
ännu mindre finner man der något försök att utröna, huru mycket en
sedelutgifvande bank rätteligen bör betala för sedelutgifningsprivilegiet.
Ännu mera på höft finner jag dock motionärerne och reservanterne hafva
gått till väga; ty de hafva i intet fäll betraktat sedelutgifningen i och för
sig, utan mera hållit sig till bankernas vinst i allmänhet; men härpå hvar¬
ken kan eller bör man grunda sitt omdöme om hvad sedelutgifningsrätten
är värd, och dock är det just detta värde man bör söka känna för att
derefter lämpa beskattningen. Men hur kan man få reda på detta värde ?
Svaret på denna fråga finner man lätt nog, om man efterser huru stor del
af Riksbankens behållna vinst, som belöper sig på Riksbankens sedelutgifning.
En sådan beräkning, ehuru blott approximativ, har: jag gjort och jag har
då funnit, att Riksbankens vinst per medium i runda tal under 10 år
eller för perioden 1851 till 1860 utgjort 1,600,000 R:dr per år, under det
bankens eget kapitalöfverskott för samma tid utgjort 21,000,000 R:dr per
år. Vidkommande bankens vinst, så ber jag få bemärka, att denna utgö-
res af tvenne olika beståndsdelar, nemligen vinsten på sjelfva rörelsen och
inkomsten af kapitalöfverskottet, men om man nu per medium beräknar,
att Riksbanken af sitt kapitalöfverskott i netto per år erhållit 4 pro¬
cent ränta, eller för 21,000,000 R:dr 840,000 R:dr i inkomst, så utgör den
inkomst, banken har på sitt sedelutgifningsprivilegium per år, under den tid
som blifvit beräknad, 760.000 R.-dr. Ser man så efter medeltalet af
de i allmänna rörelsen, under ofvannämnda period 1851—1800, ute¬
löpande sedlar, finner man, att de utgjort, sedan afdrag skett för privatban¬
kernas kassa i riksmynt och andra bankers sedlar, något öfver 56,000,000
R:dr. Fördelas nu lida ersättningen till Riksbankens eller 760,000 på
dessa 56,000,000, så belöper sig på hvarje million i rundt tal 18,500
R:dr. En afgift af 13,500 R:dr för hvarje million R:dr i sedlar, som en
bank i medeltal per år har i rörelsen, borde således hvarje sedelutgifvande
bank betala. Detta är också en afgift, som de efter min åsigt äfven med
lätthet och rättvisa borde betala. Så rika tror jag icke heller vi äro, att
vi fortfarande borde efterskänka denna rätt, eu rätt som, för såvidt jag
känner, intet land i verlden för intet aflemnat. Denna generosité står
för öfrigt oss dyrare, derigenom att dessa banker med sin sedelmassa
högst menligt inverka på Riksbankens rörelse och behållning.
I afseende å min beräkning, så torde slutligen få anmärkas, att tid
och ställe ej tillåtit mig ingå i några specialiteter, att jag ej vill det en¬
skilda banker skola betala för de sedlar, som utgifvas på inneliggande
384
Den 10 April.
riksmyntskassa eller på guld och silfver. Så t. ex., om, som närslutna
tabeller utvisa, privatbankernas sedlar per medium under sednaste åren
utgjort 30,000,000 R:dr men dessa banker käft inneliggande 10,000,000
R:dr i riksmyntskassa, borde de ej skatta för mer än 20,000,000 R:dr,
hvilken skatt efter förestående beräkningsgrund dock per år komme att
utgöra 270,000 R:dr i stället för 66,000 R:dr, som den under år 1865
utgjorde.
För att detta mitt nu framställda förslag måtte kunna närmare skär¬
skådas och deri gjorda beräkningar närmare granskas och undersökas, an¬
håller jag, att Betänkandet i denna del måtte till Bevillnings-Utskottet
återremitteras. På detta Utskott må sedan bero, om det anser nödigt att
för ändamålet sammanträda med Banko-Utskottet.
Herr Me din: I anledning af hvad man sagt derom, att det skulle
vara så svårt att få reda på den vinst, de sedelutgifvande bankerna skörda
genom sin sedelutgifningsrätt, så tror jag, för min del, att det skulle gå
ganska lätt för sig. Stockholms enskilda bank t. ex., som otvifvelaktigt
skördar största vinsten af alla de enskilda bankerna, har, enligt sista qvar-
talsrapporten, utelöpande sedlar till belopp af 1,174,375 R:dr, som lemna
eller inbringa eu vinst af 70,000 R:dr. Då räkenskaperna hafva kunnat
hittills föras så, att man ej haft den ringaste svårighet för att utröna detta,
så skall man väl än lättare få reda på bankernas vinstbelopp af sedelut-
gifningen, derest de få ett bestämdt föreläggande att föra sina räkenska¬
per på ett sådant sätt, att berörda vinst skall klart kunna skönjas. Se-
delutgifningsrätten hos de enskilda bankerna skadar Riksbanken. Utan
denna rätt skulle Riksbanken kunna utgifva utöfver sin metalliska valuta,
som nu uppgår till omkring 15,000,000 R:dr, ett belopp af 30,000,000
eller tillhopa 45,000,000 R:dr och alltså ganska väl kunna supplera privat¬
bankerna. Jag skall dock nu ej vidare uttala mig utan endast yrka åter-
remiss, på det Utskottet må kunna komma i tillfälle att på bästa och klo¬
kaste sätt ställa till med bankbeskattningen, förklarande dervid det jag icke
håller på mitt förslag, utan må detta gerna falla, om man kan utfinna
något för ändamålet bättre.
Herr Hedlund: Då det nu synes vara fråga om accis på de en¬
skilda bankerna, lära väl motivema för ett sådant yrkande vara: l:o)
att man anser, det Rikets Ständers Bank bör vara den enda sedelutgif¬
vande Banken, så att Staten ensam må få skörda vinsten af sedelemissio¬
nen; och 2:o) att sedelutgifningen är skadlig för landet, till följd af den
fluktuation den medför. Jag har verkligen hitintills bekänt mig till den
åsigten, att landet bör ega endast en sedelutgifvande bank, nemligen Riks¬
banken, men jag kan ej neka, att jag blifvit i sednare tider rubbad i
denna min åsigt af exempel från England och Frankrike. Uti detta sed¬
nare land är blott en enda sådan bank, som har filialafdelningar under
sig; men ganska stränga kritici hafva uppträdt mot detta förhållande och
sådant icke utan giltiga skäl. Uti England har efter 1844 års bankakt
sedelutgifningsrätten hufvudsakligen varit förbehållen Englands bank, men
äfven der hafva röster uppträdt mot tvånget, till förmån för det friare
system
385
Den 10 April.
system, hvarpå Skottland gifvit ett godt exempel. För öfrigt, den som
tror, att fluktuationen upphör med privatbankernas beröfvande af sedel-
iitgifmngsrätten, den misstager sig fullkomligt. Man har talat om ett
privilegium, som borde beskattas, men enligt mitt förmenande finnes icke
något privilegium för de enskilda bankerna. Vi äro alla berättigade att
bilda sådant bankbolag, derest vi underkasta oss de reglor, man för så¬
dant ändamål föreskrifver. Oktrojen är icke något privilegium, den inne¬
bär ej annat än bestämmandet af den kontroll, som kan vara nödig på
dylika institutioner. Da man nu vill föreslå accis för sedelutgifningen, så
har man bland annat hemställt, att en stämpelafgift måtte åsättas för
hvarje riksdaler af de enskilda bankernas sedlar. Huru stor beskattnin¬
gen i detta fäll skall blifva är omöjligt att bestämma, ty en sedel kan ju
utelöpa under en lång tid och en annan icke komma ut, utan qvarligga
inne i banken under en längre period. Denna beskattningsgrund torde
förty ej. vara lämplig. Att ett bankbolag med sedelutgifningsrätt har
större vinst än ett utan sådan rätt är icke heller så säkert. Så synes
Riksbanken icke haft någon vinst på sin sedelutgifning. Denna bank har
hatt eu vinst af 1,800,000 R:dr på en grundfond af 80,000,000 R:dr;
således endast 6 procent på berörda kapital. Då bankrörelsen för öfrigt
äi underkastad risker, hvilket kan synas af förhållandet med Smålands pri¬
vatbank, sa är det ock nödvändigt, att den bör gifva en skälig vinst, ty
derigenom tillskaj>as dylika anstalter, der man kan få insätta sina besparin¬
gar, och bankväsendet utvecklas. Konkurrens i denna branche är af vigt.
Man säger, att enskilda bankerna böra hålla silfverkassa i stället för
riksmyntskassa. Ingenting skulle för Riksbanken vara oangenämare än
detta, ty Riksbanken blefve då skyldig att utbyta silfver mot sina sedlar,
och att beräkna fluktuationen i penningerörelsen i sådant fall, då 10 å
12,000,000 R:dr af Riksbankens sedlar ligga i enskilda bankernas kassör,
vore då icke möjligt. Det är ganska godt för Riksbanken att hafva sina
sedlar liggande i de enskilda bankernas kassor, och jag önskar, att man
icke genom missuppfattning af förhållandena låter förleda sig till steg i
motsatt rigtning emot hvad man åsyftar. Jag önskar framgång åt Ut¬
skottets förslag.
Herr Friherre Liljencrantz: Jag vill för det närvarande icke
ingå i bedömande af den frågan, huruvida enskilda bankernas sedelutgif¬
ningsrätt i allmänhet är nyttig för landet eller icke, utan jag vill endast
nämna, att dessa banker icke kunna bedrifva sin för landet så nyttiga kredi-
tivrörelse, derest de icke få utgifva sedlar. På samma gång jag sålunda
förfäktar deras rätt att utgifva sedlar, vill jag dock tillika billigt erkänna,
att denna deras rätt fått en större utsträckning, än nyttigt och med
säkerheten förenligt är. Vid 1802 års riksdag, som gaf klaven till lag¬
stiftningen i detta afseende, höjdes ock varnande röster emot en alltför ut¬
sträckt sedelemissionsrätt, men just från det stånd, som har så många re¬
presentanter inom denna Kammare och derifrån motioner i ämnet nu fram¬
kommit, ville man icke lyssna till varningarne. Banko- och Lag-Utskottet
hade vid samma riksdag föreslagit eu inskränkning uti sedelutgifnings-
rätten, men Bonde-Ståndet återremitterade Utskottets förslag under yr-
liihtd. Prot. 1867. 2 Afd. 3 Band. 25
386
Den 10 April.
kande på en mera utsträckt dylik rätt, och Kongl. Maj:t hörsammade
detta yrkande samt medgat en större utsträckning.
Hvad en representant från Skåne föreslagit derom, att man icke
borde beskatta sedelemissionen utan inkomsten af bankrörelsen i allmän¬
het, kan jag ej gilla. Bankernas uppgift är att hopsamla de besparade
kapitalen, för att sedermera åter utsläppa dem i rörelsen. Om så är, är
det väl icke skäl att mera beskatta de banker, som bäst motsvara sitt
ändamål, genom att på depositions- samt upp- och afskrifningsräkning upp¬
samla kapital, än dem, som sända sedlar i säckar till Jemtland och de
norra orterna jemte öfriga delar af riket, endast för att på sådant sätt
skaffa sig rörelsekapital. Af sista qvartalsrapporten kan inhemtas, att en
bank söderut har utelöpande sedlar till ett belopp af 5,100,000 R:dr, hvar¬
emot hela dess öfriga kapital uppgår till 5,900,000 Rall-. Således utgöra
de utelöpande sedlarne nära hälften af hela rörelsekapitalet. En enskild
bank här i Stockholm torde för jemtörelsens skull böra nämnas. Den
har i utelöpande sedlar 1,173,000 Rall-, på depositionsräkning 7,500,000
R:dr, på upp- och afskrifningsräkning 2,000,000 R:dr och dessutom uti
inneliggande kassa ett ganska betydligt belopp. Jag frågar, hvilken af
dessa banker motsvarar bäst sitt ändamål. Jag tror den i Stockholm.
Det synes således icke vara den vinst, som en bank åtnjuter af all sin
rörelse, hvilken bör underkastas förhöjd beskattning. En loflig näring
bör ej åläggas ökad beskattning, åtminstone icke förr än den derå med¬
delade oktroj lupit till ända. Det vore ett våld emot de banker, som er¬
hållit förnyad oktroj, om beskattningen å dem höjdes iöre oktrojtidens
utgång. Är ökad bevillning af behofvet påkallad, nåväl! Höj då bevill-
ningen på alla näringar samtidigt, men icke på en enda, om ock denna
bär sig bra. Man bör ej hysa afund emot en näring, derföre att den bär
sig, hvilket oftast härleder sig derifrån, att den skötes väl. Vår moder¬
näring är i behof af omvårdnad, icke derföre att den ej bär sig, utan der¬
före, att den bör uppdrifvas så långt, man möjligtvis kan.
Jag skulle nu vända mig emot den reservation, som finnes bifogad
Utskottets förslag. I denna reservation finnas uppgifter, som tåla gransk¬
ning. Det är uppgifvet, att de enskilda bankerna den 31 December näst-
lidet år hade å vista förbindelser till belopp öfver 80,000,000 R:dr. Jag
skulle vara tacksam, om reservanten ville med den offentliga rapporten
ådagalägga sanningsenligheten af denna uppgift. Reservanten har vidare
sagt, att som Riksbankens metalliska valuta för närvarande är 16,000,000
R:dr och denna bank har rättighet att utgifva sedlar till belopp af
30,000,000 Rall- utöfver den metalliska valutan, så kan Riksbanken också
för närvarande åstadkomma ett rörelsekapital af 46,000,000 R:dr, för att
dermed ersätta privatbankernas sedlar, i händelse dessa skulle indragas;
men reservanten har dervid förbisett den vigtiga omständigheten, att, ge¬
nom stadgandet i 26 § bankoreglementet, 11,000,000 R:dr måste afgå
från detta belopp. Uppgiften är således icke rigtig.
Hvad slutligen beträffar svårigheten att beräkna privatbankernas vinst
på sin sedelutgifning, vill jag ej hålla mig dervid, då sjelfva anhängarne
af den högre beskattningen å privatbankerna erkänt, att en dylik beräk¬
ning är nära nog overkställbar. Det förslag reservanten framlagt kan jag
Den 10 April. 387
godkänna lika litet som motionärernes, utan yrkar jag bifall till hvad Ut¬
skottet hemställt.
Herr K inmanson: Då Kammaren nu öfverlägger om ökad be¬
skattning på de enskilda bankerna, må man ej förgäta hvad dessa banker
redan erlägga i bevillning, nemligen 1 procent af deras behållning på det
hela och dessutom 2 R:dr för hvart l,000:de R:dr af högsta beloppet sed¬
lar, som på eu gång varit utlemuade i rörelsen. Med beräkning häraf
äfvensom af bankernas kostnader för papper, sedeltryck, hållande åt vexel-
kassa in. nr, hvilka kostnader ej kunna antagas lägre än till 2 procent,
uppgår dessa bankers bevillning ensamt för sedelutgifningen till omkring
5 procent af sannolika behållningen derutaf. Detta allt oaktadt vill man
ytterligare öka bankernas beskattning; och för att komma derhän, äro nu
mera förordade hufvudsakligen tvenne förslag. Enligt det ena skulle be¬
villning påläggas med någon viss procent utaf nettovinsten på sedelutgif¬
ningen. Men eu bokföring, utvisande denna vinst till bestämdt belopp,
är nästan omöjlig. Motionären sjelf har medgifvit, att hans förslag endast
antyder behållningens ungefärliga belopp; och jag förmodar, att man icke
vill bygga på så lös grund. Då således detta förslag icke synes vara godt,
har man omfattat ett annat, det nemligen att ålägga bankerna dels 1
procent af vinsten, sedan 6 procent å inbetalade grundfondskapitalet deri¬
från afdragits, dels ytterligare 6 procent bevillning af hvad utaf vinst¬
beloppet återstår. Men det visar sig genast, att detta icke längre vore en
beskattning på sedelemissionen utan på rörelsen i sin helhet. Man sak¬
nade då all befogenhet att skilja privatbankernas rörelsevinst från den,
som andra bolag kunna förvärfva; och således måste härvid blifva nöd¬
vändigt att på enahanda sätt jemväl höja beskattningen till och med för
alla skattskyldige, enär svårligen den regel kan bestridas, att all inkomst
bör beskattas lika. Och man vore sålunda på väg att åter införa den
progressiva beskattning, som vi hade före 1861 års förordning, men hvil¬
ken då såsom olämplig borttogs.
Man må fråga, hvar orsaken bör sökas till de ständiga yrkandena på
att beskattningen å privatbankerna skall ökas? Härtill svaras, att de äro
i besittning af ett monopol eller privilegium, som bör beskattas. Men något
sådant privilegium finnes icke, ty alla de, som vilja stifta en privatbank, hafva
det för sig öppet, när och hvar så önskas, efter ansökning derom hos Kongl.
Maj:t, alldeles på samma sätt, som det måste tillgå vid bildandet af hvarje
annat aktiebolag. En af motionärerne har framhållit en annan anledning för
bankernas högre beskattning, nemligen den skada och förlust, de skulle till¬
foga Riksbanken i dess rörelse. Men om så skulle vara, utvisade detta ett
missförhållande, som genom bevillningsförordningen omöjligen kan afhjelpas.
Denna författning bär blott att tillse, att beskattningen varder lika och rätt¬
vis för alla. Anses med fog enskilda bankerna vara skadliga för Riksbanken,
så kan denna olägenhet icke afhjelpas annorledes än genom förändring i den
särskilda lagstiftning, som för enskilda bankerna är gifven. Intet vore för
eu rigtig beskattning vådligare, än att, derföre att privatbankerna för till¬
fället äro utsatta för missgynnande omdömen, af sådan anledning beskatta dem
högre och sålunda frånträda de i bevillningsförordningen antagna grund¬
satser. Yår bevillningsstadga bör vara utmärkt för sitt sträfvande till en
388
Den 10 April.
fullt jemnlik beskattning; men den må icke visa spåren af en mer eller
mindre grundad ovilja, som, i den mån den är berättigad, eger att inom
ett helt annat område höja sin röst. Jag bestrider såväl motionärernes
som reservanternes framställningar samt yrkar bifall till hvad Utskottet
föreslagit.
Herr Key: Jag vill icke här inlåta mig på frågan, huruvida det
Anglo-amerikanska eller det Franska banksystemet bör anses vara det rätta,
eller om de sedelutgifvande eller icke sedelutgifvande bankerna må anses
ega företräde. Hvilka åsigter man än hyser om dessa banker, antingen
man anser dem hafva under nuvarande förhållanden mera gagnat eller
mera skadat, sfi är det utom allt tvifvel, att de äro allt för litet beskattade
i jemförelse med jorden. Efter noggrann utredning af en kommitté, som
varit nedsatt af Calmar läns landsting för undersökning af åtskilliga till
länets jordbruksnäring hörande förhållanden, har blifvit utrönt, att medel¬
värdet på helt hemman i Calmar län är 28,000 R:dr R:mt, och att skat¬
terna på hvarje hemman belöpa sig in summa till 400 R:dr, hvaraf skatter
och onera, sedan medelbeloppet af kommunalskatten 130 R:dr blifvit från-
räknadt, utgöra 270 R:dr Bunt, således cirka en procent på kapitalvärdet.
De enskilda bankernas beskattning uppgår deremot till endast 1 procent
utaf afkastningen, hvartill kommer den för sedelutgifningsrätten ålagda sär¬
skilda bevillning af 2 R:dr för hvarje 1,000 R:dr af utelöpande sedlar,
hvilket sammanlagdt gör cirka 2 '/, procent af inkomsten, då deremot be¬
skattningen å jorden uppgår till cirka 16 procent deraf. Man finner så¬
ledes huru orimligt detta förhållande är, och att någon rättelse till mera
likställighet jorden och kapitalet emellan verkligen bär billigheten för sig
och bör ega ruin.
På grund häraf yrkar jag återremiss af Betänkandet f ör vinnandet af
den förhöjning i skatten, som omförmäles i Herr Almqvists reservation.
Herr Grefve Pos se: Jag är ledsen att hafva blifvit missförstådd af
representanten från Stockholm, i det han uppfattat mitt yttrande så, som
skulle jag påstått, att det var icke de enskilda bankernas sedelutgifnings-
rätt utan vinsten, som borde beskattas. Jag yttrade likväl, att den lämp¬
ligaste beskattningsgrunden vore den, som innefattas i Herr Almqvists re¬
servation, eller att, sedan 6 procent å inbetalade grundfondskapitalet blifvit
afdragna från behållna vinsten, ytterligare 6 procent af återstoden af
denna vinst borde erläggas. 'Vidare har man yttrat, att det är vådligt in¬
föra exceptionela beskattningar; jag delar visserligen denna åsigt, men ber
att få erinra, det denna princip redan i nu gällande bevillningsförordning
är tillämpad i fråga om privatbankernas beskattning, emedan deras privi¬
legium att utgifva sedlar blifvit särskild! beskaffad!.
Då derföre, efter mitt förmenande, Herr Almqvists förslag är väl värdt
att tagas i öfvervägande, helst jag anser privatbankerna drifva en så lö¬
nande rörelse, att de nog tåla vid en högre beskattning, så förenar jag
mig med dem, hvilka påyrkat återremiss. Må man derföre icke tro, att
jag hyser någon obenägenhet emot dessa banker. Huru misskända de ock
äro, så måste man likväl medgifva, att knappt någon större förlust
kunde inträffa, än om man sökte tillintetgöra deras existens utan att sätta
Den 10 April.
389
något annat i stället. Samma talare gjorde äfven en framställning om
Skänka banken och dess verksamhet, som jag anhåller få besvara. I sam¬
manhang med sitt yttrande rörande denna bank antydde han äfven vissa
banker, som skulle sända sina sedlar i stora påsar till Norrland att der
spridas, och vill jag derföre, för den händelse den värde talaren härmed
skulle hafva afsett Skånska banken, upplysa, att få banker troligen finnas,
hvilka göra sä föga ansträngning som den Skånska att sprida sina sedlar.
Äfven i afseende å de af bemälde talare framlagda sifferuppgifterna före¬
kommer ett misstag; han yttrade, att Skånska banken hade en utelöpande
sedelstock af 5,100,000 Rall’, och detta är äfven rätt, men då lian tillika
förklarade, att samma bank icke hade större belopp att disponera i kassan,,
så begick han deremot ett misstag, ty denna bank eger ett grundfönds-
kapital af 4,500,000 Rall', insatta på depositionsräkning 3,000,000 Rall', på
upp- och afskrifningsräkning 1,000,000 Rall' och kontant i kassan 2,000,000
Rall’ eller tillhopa omkring 10,Q$f,000 Rall’.
Il ir Murén: Så långt jag kan minnas tillbaka under min riksdags-
mammdd hafva privatbankerna här i landet varit på tal vid riksdagarne,
dervid de ömsom blifvit berömda, ömsom klandrade. Dessa banker hafva
sin tillkomst genom 1824 års Ständers beslut, hvilket är ganska enkelt
och allenast föreskrifter, att Banken för upp- och utlåning af penningar
skulle inrättas efter det reglemente, som kunde blifva uppgjordt och af
Kong!. Maj:t till efterrättelse faststäldt. Hade det blifvit härvid, så hade
anledningen till mången diskussion blifvit undanröjd. Men så hittade
direktionen i eu dylik bank på att i sitt reglemente låta inflyta ett stad¬
gande om rättighet lör banken att utgifva kreditsedlar, motsvarande ban¬
kens grundfond äfvensom ock emot lemnade kreditiver, dock så att denna
sednare sedelemission icke får sträcka sig längre än till belopp motsvarande
50 procent utåt grundfondssumman, så att t. ex. då grundfonden var
1,000,000, sedelstocken finge uppgå till 1,500,000. Det fanns då icke så
många bankinrättningar som nu, och man förebrådde dessa banker, och
det med rätta, att de till följd af sin stora sedelutgifningsrätt icke brydde,
sig om att uppfylla det egentliga ändamålet med sin tillvaro eller att
hopsamla folkets besparingar och derpå lemna en liten ränteersättning,
utan allmänheten fick betala afgift för att bankerna höllo upp- och af¬
skrifningsräkning. Då Statsmagterna sedermera biträdde åsigten om in¬
rättande af icke sedelutgifvande banker, så beslöto Rikets Ständer vid
1851 års riksdag att inrätta så kallade filialbanker med låneunderstöd af
Riksbanken. Detta skedde äfven, och var nu meningen att de enskilda
sedelutgifvande bankerna skulle upphöra, men då uppstod emot dessa
filialbanker eu så stark opinion, att de snart nog indrogos eller hålla på
att indragas. Något af de två, — antingen sedelutgifvande eller icke se¬
delutgifvande banker — måste man likväl hafva, och säge hvad man vill,
så är det likväl oneklig t, att dessa banker lyitat landets industri i särdeles
flög grad. För min del har jag alltid ifra! för filialbankerna, hvarföre jag
äfven motsatte mig deras tillintetgörande, men sedan nu detta skett, så vill
jag icke vara med om att äfven tillintetgöra de enskilda bankerna. Genom
filialbankerna hafva de enskilda bankerna lärt sig att taga emot folkets pennin¬
gar emot ränta för att sedan låna ut dem, eu rörelse, hvarmed man förut
390
Den 10 April.
ansåg en bank icke kunna hålla sig uppe, men det har nu visat sig, att
det bär sig lika bra som att utgifva sedlar. Jag har i detta fall ett
exempel från den stad, jag sjelf representerar, hvarest finnes en filialbank
och eu sedelutgifvande bank, hvilka sistlidet år gåfvo lika stor dividend
eller 10 procent hvardera. Orsaken dertill, att de sedelutgifvande ban¬
kerna rotfästat sig hos allmänheten, torde egentligen få tillskrifvas den om¬
ständigheten, att de lemna kreditiver, hvilket kan löna sig för dem, som
utlemna och med vissa mellantider åter emottaga sina egna sedlar, hvar¬
emot en icke sedelutgifvande bank, som sjelf får betala ränta på alla sina
penningar, icke kan stå ut med en sådan kreditivrörelse. I detta afseende
äro derföre de sedelutgifvande bankerna mera fördelaktiga, ty kreditiv-
rätten är onekligen till stor nytta för såväl jordbrukaren som den en¬
skilde industriidkaren. Hvad åter angår den stora vinst, som dessa en¬
skilda banker skola lemna, så tror jag, att den kommer att för framtiden
betydligt reduceras, emedan Regeringen-»Svårligen kan vägra att oktrojera
hvilket bolag som helst, som anmäler sig vilja drifva bankrörelse, hvaraf
åter följer att konkurrensen blir större. Dessutom är numera föreskrifvet,
att 60 a 75 procent af aktiekapitalet skall förvandlas i grundfondspapper,
och detta kommer just icke att bidraga till vinstens förökande. Skäl till
afund öfver denna vinst förefinnes derföre icke numera, ty många andra
bolag och inrättningar gifva 10 å 12 procent i afkastning, hvarföre och
lör så vidt nu dessa banker icke anses vara till skada för landet, något
skäl icke finnes att ålägga samma banker högre beskattning. Dessutom
skola vi icke förglömma, att delegarne i de enskilda bankerna äro under¬
kastade solidarisk ansvarighet, ett ganska riskabelt onus. Man tyckes väl
numera icke särdeles fästa sig härvid, hvilket gör att ingen drager i be¬
tänkande att ingå såsom delegare i dessa banker, och borde detta hufvud¬
sakligen få tillskrifvas den omsorg och försigtighet, hvarmed dessa banker
äro skötta, men om det blott eu gång skulle hända här, såsom ofta nog i
England, att en bank går öfver ända och delegarne förlora allt hvad de
ega, så befarar jag, att det skulle blifva svårt nog att få dylika banker
till stånd, huru nyttiga de än äro. Det har blifvit sagdt, att vinsten af
dessa banker likasom vinsten af Riksbanken borde gå till Staten; jag för¬
står likväl icke detta resonnement, ty Riksbanken är ju en Statens tillhö¬
righet, hvarföre äfven vinsten tillfaller Statsverket, men så är ju icke för¬
hållandet med dessa enskilda banker, och anser jag derföre att man rätt¬
visligen icke kan ålägga dem särskild förhöjd beskattning utöfver den, som
är ålagd andra industriinrättningar. Man liar väl sagt, att de tåla vid en
sådan högre beskattning, och är detta visserligen möjligt, ehuru svårt nog
att med säkerhet afgöra, men samma förhållande kan gälla i fråga om
många andra industrigrenar, och torde det i allt fall icke vara lämpligt att på
så sätt blott efter lösa hugskott bedöma saker och förhållanden.
Hvad som skall kunna vinnas med en återremiss har jag i sanning
svårt att inse; aldra minst torde Utskottet af den debatt, som nu pågått,
kunna bilda sig något egentligt begrepp om Kammarens åsigt i saken,
enär en mängd förslag här under diskussionen blifvit framställda, af hvilka
knappt två ega likhet sins emellan, f ör min egen del åtminstone har jag
af den föregångna diskussionen icke kunnat komma till annat resultat än
Utskottet, till hvars yttrande i ämnet jag således påyrkar bifall.
391
Den 10 April.
Herr Carl Ifvarsson: Det är i sanning ett ledsamt förhållande,
att hvarje gång privatbankerna komma på tal, så beskylles man för ovilja
mot dessa inrättningar. Man behöfver annars besitta allenast sundt för¬
nuft för att kunna finna, att yrkandet om högre bevillning för dessa ban¬
ker är ganska berättigad!. Det är klart, att, om privatbankerna icke rörde
sig med sina egna sedlar, så skulle Riksbanken kunna hafva utelöpande
större sedelstock och till följd deraf indraga en större vinst, hvilken, deri¬
genom att den användes till fyllande af Rikets utgifter, på så sätt komma
alla skattdragande till godo. Det är derföre på sin plats, att den stora
skattdragande allmänheten, som icke eger någon direkt del i privatban¬
kernas vinst, har rättighet att fordra, att, i stället för den högre vinst,
som i och genom privatbankerna går förlorad för Riksbanken, erhålla nå¬
gon del i privatbankernas vinst genom högre beskattning å dessa sednare.
Detta kan också på annat sätt försvaras, _ ty om privatbankernas sedel-.
utgifningsrätt upphörde, så måste de naturligtvis upplåna de summor, som
de nu gifva ut i sedlar, hvilket icke kunde ske utan erläggande af ränta,
hvaremot de nu icke hafva annan utgift än tryckningskostnaden för sedeln.
Att privatbankernas vinst icke skulle vara större, än att dessa b mker icke
tåla högre beskattning än den nuvarande; — detta påstående tror jag
icke vara så svårt att vederlägga, f lene talare hafva nu under diskussio¬
nen framlagt ganska goda grunder för en dylik högre beskattning, och
förmodar jag att det icke bör falla sig svårt för Bevillnings-Utskottet att
framlägga ett förslag i detta afseende, som är ändamålsenligt. Det har
visserligen blifvit anmärkt, att sedelutgifningsrätten icke skulle grunda sig
på något privilegium, utan står öppen för alla, men detta är dock ett
misstag, ty, utom det att icke alla, i anseende till bristande förmögenhets-
vilkor, äro i tillfälle att ingå såsom delägare i privatbanker, bör man
ihågkomma, att det beror på Kong! Maj:t icke blott att pröfva reglemen¬
tet för hvarje bank utan,^hvad vigtigare är, att afgöra, om en bank bor
inrättas eller ej, så att tillkomsten af en bank ytterst beror på Kong!.
Majits gunst och nåd. Huru derföre, än saken betraktas, så tror jag att
den bör ännu en gång tagas af Utskottet i närmare öfvervägande, och ar
jag förvissad om, att Herr Muréu med sin erkändt uppfinningsrika för¬
måga nog skall hitta på ett sätt att lösa frågan. Jag yrkan således Be¬
tänkandets återremitterande till Utskottet.
Herr Grefve De la Gardie: En förhöjning i beskattningen utaf
privatbanksrörelsen anser jag ganska rättvis, men man bör dervid ej be¬
skatta den högre inkomsten dessa banker ega, såsom bolag betraktade, ty
då skulle man med samma skäl kunna beskatta hvarje företag, som gijver
större vinst, än den normala räntan erbjuder, såsom rederibolag, fabriker
m. fl., och hvarje nyttigt och gagneligt företag skulle af dylik anledning
kunna beläggas' med högre afgift till Staten än den, som förut ansetts
billig, och detta anser jag ej vara rättvist. Hvad man nu egentligen vill
beskatta är inkomsten af sedelutgifningsrätten, som är ett verkligt privile-
gium, man säge derom hvad man vill, då den icke kan erhållas utan
Kongl. Maj:ts tillstånd, och då Kongl. Maj:t kanlförneka densamma, sä
snart han icke finner densamma vara “nödig eller nyttig". Det nuva¬
rande systemet för beskattningen anser jag böra bibehållas, så att be¬
392
Den 10 April.
skattningen sättes i förhållande till flen under året utelöpande sedelstoc¬
ken, men icke på sätt Herr Friherre von Schulzenheim föreslagit i sin
motion, eller att eu stämpelafgift till visst belopp måtte blifva de enskilda
bankernas sedlar åsatt, ty följden deraf skulle endast blifva, att man finge
en mängd trasiga sedlar oafbrutet utelöpande i den allmänna rörelsen.
Härom behöfves emellertid icke att nu fatta beslut, då Utskottet sjelft
säger, att det framdeles kommer att härom yttra sig. Med den åsigt jag
hyser, och hvilken jag funnit delad af representanten från Halland Herr
Carl Ifvarsson in. fl., anser jag icke återremiss behöflig, utan yrkar bifall
till punkten i det skick den för närvarande sig befinner.
Herr Agardh: Då jag föreställer mig, att en hvar, som något när¬
mare ingår i granskning af de beskattningssätt de båda motionärerne
föreslagit, lätt nog skall finna, att båda öfverskrida det möjligas gräns, så
torde det vara öfverflödigt att vidare derom orda. Icke heller skall jag
inlåta mig i någon kritik öfver Utskottets yttrande i frågan, ehuru det
synes mig tydligt, att med de sifferuppgifter och upplysningar i öfrigt, som
stått Utskottet till buds, detsamma bort komma till ett annat resultat, än
det som i Betänkandet föreligger. Det synes nemligen af dessa uppgifter
tydligt, att det nuvarande beskattningssättet drabbar bankerna mycket
ojemnt och måste derföre anses i någon mån olämpligt. Det nya förslag
till beskattning, som i Herr Almqvists reservation finnes framstäldt, torde,
efter _ de beräkningar jag gjort, äfven utfalla temligen olika, och synes
mig jemväl hafva eu annan olägenhet. Så vidt jag nemligen kunnat fatta
Herr Almqvists förslag, skulle den nu bestämda afgiften af 2 per mille
för. högsta på en gång utelöpande sedelbeloppet upphöra; livilket, då sedel-
utgifningen just utgör det särskilda privilegium, som anses inbringa en stor
vinst åt de enskilda bankerna, icke torde böra antagas. Jag tror således,
att den nuvarande beskattningsgrunden bör orubbad bibehållas. Men der¬
jemte anser jag, i likhet med Grefve Posse, att bankerna derutöfver kunna
bära en ytterligare beskattning, hvilken, om den skall kunna fixeras till
något högre belopp, torde böra ställas så, att kommunalskatterna, som på
olika ställen äro 2, fl å 4 gånger högre än afgifterna till Staten, icke
komma att af denna särskilda afgift bestämmas. Med bibehållande således
af det hittills gällande beskattningssättet för bankerna, föreställer jag mig,
att en särskild afgift, för hvilken motsvarande kommunalskatt ej erlägges,
kunde påföras bankerna att utgå med 5 procent af beräknade vinsten,
sedan derifrån afdragits dels 6 procent å inbetalade grundfondskapitalet,
dels den bevillning som efter andra och tredje artikeln blifvit beräknade.
Efter de sifferuppgifter Utskottet meddelat för år 1865 har jag beräknat,
huru beskattningen efter sådan grund skulle utfalla, och har trott mig
finna, att beskattningen skulle utfalla mycket jemnare än nu, då just de
banker, som bäst kunde tåla en högre afgift, äro de som betala relativt
till sin vinst det minsta beloppet.
Men ställer man beskattningen på sådan grund, så torde det följa,
att andra bankinrättningar och enskilde bankirer borde betala efter samma
norm, naturligtvis med afdrag för dem af den per milleafgift, som för
sedelutgifningen särskildt påföres de enskilda bankerna.
Den 10 April.
393
Jag anhåller således om återremiss al den föredragna punkten, under
förhoppning att Bevillnings-Utskottet ville taga det af mig framställda
förslaget jemväl i öfvervägande.
Herr Swar tz: Såsom ledamot af Bevillnings-Utskottet anser jag mig
skyldig att med några ord redogöra för min uppfattning af den fråga,
som nu är till afgörande föredragen.
Vid öfvervägande af de förhållanden, som stå i samband med sedel-
utgifningsrätten, har jag icke kunnat undgå att besinna, det denna sedel-
utgifningsrätt är grundad på lag och de i enlighet dermed utfärdade oktro-
jer. Det måste derföre anses lika rättsvidrigt som orimligt att efteråt
komma fram med några exceptionela stadgande!!. Dessa enskilda hank¬
institutioner hafva dessutom fått sig sedelutgifningsrätten medgifven i än¬
damål att dermed befordra det allmänna bästa. I. ett land som detta, der
bruket af inhemska vexlar icke är af någon betydenhet och der man nä¬
stan är i saknad af detta mägtiga medel till den allmänna rörelsens lif¬
vande, har man velat bereda en ersättning derför, i det banker blifvit satta
i tillfälle att genom sin mellankomst förvandla enskildes fordringar och
tillgångar af hvarjehanda slag från att vara för rörelsen så godt som döda
kapital till kreditpapper af beskaffenhet att kunna lätt användas vid liqvi-
der man och man emellan. Derföre i de ortei', som ega minsta penninge-
tillgången, just der sätter man ock mesta värdet på dessa sedelutgifvande
banker. Men detta oaktadt utvisa de under sådana omständigheter eta¬
blerade bankernas redogörelser blott en obetydlig vinst, icke öfverstigande
(i å 7 procent; således väsendtligen mindre än åtskilliga filialbankers och
privata bankbolags, åt hvilka sedelutgifningsrätt icke blifvit medgifven. Ty
på de ställen, der en rikligare penningetillgång finnes och der bankrörel¬
sen tagit en vida större utsträckning, än som kan betingas endast af sedel¬
utgifningsrätten, der måste alltid vinsten, oberoende af denna rätt, blifva
större.
Bankrörelse må för öfrigt bedrifvas huru som helst, så kan jag för
min del icke betrakta denna rörelses skattskyldighet till Staten annorlunda,
än jag betraktar hvarje annan industrigrens; och är jag derföre äfven
långt ifrån att godkänna den särskilda beskattning af 2 R:dr för hvarje
tusental af högsta beloppet under året utelöpande sedlar, som nu åligger
de sedelutgifvande bankerna. Denna beskattning kan jag endast acceptera
såsom en lemning från fordna dagar, men kan ingalunda försvara den
såsom grundad på billighet och rättvisa. Den afser dock åtminstone en¬
dast sjelfva sedelutgifningen. Men åtskilliga bland de framställningar, som
här blifvit gjorda och som visserligen äfven angifvit sig afse särskild be¬
skattning af endast och allenast sedelutgifningsrätten, hafva tydligen till
syfte att komma åt vinsten på bankrörelsen i dess helhet. Att med en
sådan grund för särskild beskattning hålla sig endast till de sedelutgif¬
vande bankerna, blir dock uppenbarligen högst oegentligt. All slags pen-
ningerörelse, vare sig att den bedrifves af bolag eller enskilde, bör då efter
samma grund särskilda beskattas; ja, jemväl all annan rörelse, som lem¬
na!’ vinst utöfver ett visst förhållande till det använda kapitalet. Må man
då heldre säga rent ut, att man vill införa allmän progressiv beskattning.
394
Den 10 April.
För min del kan jag sålunda icke annat än af fullaste öfvertygelse
motsätta mig all förhöjning af den extra bevillning, som åligger de sedel-
utgifvande privatbankerna, helst, såsom jag ock förut tillkännagifvit, jag
anser denna extra bevillning, som redan existerar, i och för sig vara orätt¬
mätig. Jag yrkar alltså bifall till Utskottets hemställan och hoppas, att
Kammaren heldre godkänner en allmängiltig princip än de biändamål åt-
skillige talare här företrädesvis synas afse.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: Till en början bör jag för¬
klara, det jag icke är någon vän af den hittills giillande banklagstiftningen
inom vårt land, ty den är behäftad med svåra olägenheter, såsom föranle¬
dande en alltför ymnig utgifning af en mängd kreditförbindelser, som måste
vara inlösbara vid anfordran, deraf stor fara både för de sedelutgifvande
anstalterna och för allmänna krediten kan uppstå vid inträffande penninge-
kriser; och denna massa af olika kreditpapper, som löper kring landet, och
för hvars storlek ingen gräns finnes satt, kan också skada Riksbanken i
dess förmåga att upprätthålla silfverutvexlingen. För min del anser jag
mest fördelaktigt, att endast en grund finnes för rättigheten att utgifva
sedlar; antingen bör Riksbanken ensam ega denna rättighet, eller ock bör
den helt och hållet öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten, ty alltid
skola olägenheter och kollisioner uppstå, så länge det nuvarande tillståndet
fortfar. Jag har ock, både såsom riksdagsman och såsom ledamot i den
för finansväsendets ordnande för några år sedan tillsatta kommitté, sökt
att fästa uppmärksamheten på och i min mån afhjelpa dessa olägenheter,
men min åsigt lyckades icke vinna bifall af den gamla Representationen;
dock tror jag och hoppas, att den dag icke skall vara aflägsen, då man
måste öfvergå till ett annat än det nu rådande systemet och bortrödja den
anmärkta stora olägenheten, att Riksbanken nu eger en del af sedelutgif-
ningsrätten, och de enskilda bankerna en annan. Ehuru den nu förelig¬
gande frågan endast är en detaljfråga och icke berör det vigtiga ämnet om
nyttan af de enskilda bankernas tillvaro i sin helhet, vill jag dock an¬
märka, att den dessa banker nu medgifna sedelutgifningsrätt väsendtligen
måste anses vara en af lagstiftningen dem förlänad verklig fördel, för hvars
åtnjutande de skäligen kunnat åläggas att lemna det allmänna någon godt-
görelse. Men om en sådan särskild afgäld ansetts böra påföras dem, så
borde det hafva skett, då vid 1862 års riksdag den nya lagstiftningen för
de sedelutgifvande enskilda bankerna beslutades, hvarigenom sådana banker
till obegränsadt antal berättigades att tillkomma, blott de uppfyllde i bank¬
lagen derföre bestämda vilkor. Men när då så icke skedde, måste väl de,
som vågade ingå i den öppnade lifiiga konkurrensen bankerna emellan,
anse sig betryggade, att icke såsom skatt till Staten få sig pålagdt något
hårdare vilkor än att betala det belopp, som enligt den då upprättade
bevillningsförordningen skulle erläggas. Derföre anser jag det vara orätt,
att, sedan redan så många banker nu erhållit förnyad oktroj, pålägga dem
ytterligare mera försvårande vilkor än dem, som voro gällande då de bil¬
dades. Vill man ändock påföra dem någon ökad beskattning, så bör den,
enligt min åsigt, endast afse sedelutgifningsrätten, hvilken, såsom jag förut
nämnt, kan anses såsom eu särskild förmån, den bankerna få åtnjuta fram¬
för andra större, för penningerörelses bedrifvande afsedda industriela före-
Den 10 April.
395
tåg; ty skulle man förhöja deras beskattning i öfrigt och bestämma den
inkomst de erhålla på sin rörelse, och dervid sträcka sig så långt, som
t. ex. Herr Professor Agardh fordrat, så är man genast inne på den pro¬
gressiva beskattningen i alla rigtningar; ty om Stockholms enskilda bank,
som icke så mycket på sin sedelutgifning som på sin rörelse i öfrigt gör
denna stora vinst, för hvilken det ifrågasattes, att den skall erlägga en
högre afgäld till Staten, så är det väl ej skäl, att denna bank, emedan
den är sedelutgifvande, skall betala mer för sin vinst än eu annan stor
bankinrättning i hufvudstaden, som kanske gör lika så stor vinst, men icke
är sedelutgifvande, och äfven alla andra penningeanstalter borde derefter
på samma grund beläggas med förhöjd beskattning i män af sin ökade
inkomst, och hvarföre skola sedan alla andra bolag äfvensom enskilda per¬
soner, som bedrifva en förmånlig rörelse, vara befriade från samma skyl¬
dighet. Om man derföre vill vara rättvis, så bör beskattningen läggas icke
på vinsten af rörelsen utan på sedelutgifningsrätten, beräknad efter sedel¬
stocken antingen i medeltal, eller ock efter högsta utelöpande beloppet för
året; men jag upprepar hvad jag till en början anförde, eller att det rätt¬
visaste är, att nu, sedan en mängd banker blifvit stiftade under förutsätt¬
ning, att do icke skulle drabbas af hårdare särskilda skatter, än den de
vid bankbolagets bildande fått sig pålagda, icke någon förhöjning i beskatt¬
ningen för dem beslutas; utan om olägenheter med dem förefinnas och
bankernas rörelse anses skadlig, böra dessa fel afhjelpas på lagstiftnings¬
väg, men icke genom en förökad beskattning, ty börjar man dermed nu,
så kan ju man fortgå dermed, riksdag efter riksdag, med påläggande af
allt högre och högre skatt, till dess slutligen, med åsidosättande af den
lag, som fortfarande berättigade dem att finnas, deras verksamhet möjligen
blefve förstörd och deras tillvaro tillintetgjord. Äfven de, som vilja af¬
skaffa de enskilda bankerna, böra dock besinna, att något annat måste
sättas i stället, och att öfvergången från det nu. rådande penningesystemet
till ett annat icke blir så. lätt att verkställa och derföre med försigtighet
måste utföras; ty om Riksbanken ensam skulle öfvertaga sedelutgifnings¬
rätten, så måste den, för att icke hämma orternas rörelse, hålla låne¬
kontor öfverallt, der privatbanker nu finnas, och att detta skulle komma,
att förorsaka betydliga kostnader och olägenheter, det kan en hvar finna.
På dessa skäl anser jag, att någon förändring i privatbankernas be¬
skattning nu icke bör ega rum; men äfven de, som vilja åstadkomma en
sådan, tycker jag, i likhet med en föregående talare Herr Grefve de la
Gardin, böra kunna bifalla Utskottets förslag, då Kammaren ändock har
sin beslutanderätt öfver beskattningsfrågän öppen, till dess bevillnings-
beloppen skola af Kammaren fastställas.
Herr Kock: Jag hade icke ämnat begära ordet, men jag kan icke
underlåta att erinra om en omständighet, som jag under diskussionen icke
hört omnämnas, och hvilken måhända kan utöfva något inflytande på det
beslut, som Kammaren i denna fråga kommer att fatta. Förhållandet är
nemligen, att vid 1847—1848 årens riksdag förslag väcktes om högre be¬
villning å de enskilda bankerna i ungefärligen samma syftning som nu.
Detta förslag föranledde ock ett särskildt stadgande i 1848 års bevillnings¬
förordning. Det förekommer i 85 § 1 mom. och är af följande lydelse:
39S
Den 10 April.
“Bevillning utgöres vidare af enskilda banker med fem procent af den år¬
liga behållning, som icke öfverstiger sex lör hundradel, men med femton
procent af det belopp, hvartill behållningen för året derutöfver uppgår, allt
beräknadt efter hvad af teckningssumman eller grundfonden blifvit kontant
tillskjutet.“ Detta var ju eu ganska vacker beskattning, ocli den räckte
jemnt en riksdagsperiod. Vid följande, 1850—51 årens riksdag borttogs
denna skarpa bestämmelse, och förordningen har i denna del sedermera
lörblifvit oförändrad. Nu hemställer jag till Er, mine Herrar, om, sedan
man varit inne på denna väg och vändt om, det nu kan vara skäl — åt¬
minstone så länge oktrojen för de nuvarande enskilda bankerna varar —
att ånyo gifva sig in på samma bana, för att måhända vid nästa riksdag
nödgas gå tillbaka igen. Vid den tidpunkt, jag nyss angaf, kunde, med
afseende å den olika grund, hvarpå banklagstiftningen då hvilade, i för¬
ening med den olika method för beskattningen, som då var gällande, skäl
finnas för den åtgärd, som då beslöts och man här påyrkar. Men sedan
en annan bevillningsförordning kommit till stånd, i hvilken den genom¬
gående principen är, att all inkomst skall beskattas lika, vore det, enligt
mitt förmenande, oklokt att beträda en dylik bana. Hvart skulle det taga
vägen, mine Herrar, om ett sådant undantag från regeln skulle adopteras
i lagstiftningen ? Om en fabriksnäring eller annan rörelse gifver stor vinst,
skall man genast säga: “detta är ett exceptionelt förhållande! Här skall
en högre beskattning ega rum!“ Sådan blir den nödvändiga konseqvensen,
och jag anser derföre, att man bör låta bero vid hvad lagstiftningen i
detta hänseende rättvist och välbetänkt redan föreskrifvit.
Vill man deremot besluta någon inskränkning i sedelutgifningsrätten
för de enskilda bankerna eller till och med indraga dem helt och hållet,
får jag erkänna, att jag icke skulle hafva något deremot. Jag tror icke,
att den vinst, som de enskilda bankerna skörda af denna rättighet och om
hvilken man så mycket talar, i sj elfva verket är så synnerligen stor.
Konkurrensen mellan kreditinrättningarne i landet är dertill alltför stark;
bankernas antal växer och nya börja uppstå nästan i hvarje stad. Jag är
sjelf delegare i eu enskild bankanstalt, och jag vågar tro, att den banken
skötes på ett sätt, som lemnar föga öfrigt att önska. Hela vinsten för
bolaget utgjorde dock, enligt direktionens redogörelse för bankens verk¬
samhet vid sednaste bolagsstämma, som nyligen afhölls, endast sju pro¬
cent ; och jag hemställer till Er, mine Herrar, om denna ena procent, som
öfverskjuter den fordna lagliga räntan, kan vara för stor ersättning för det
ansvar och den risk, som den solidariska ansvarigheten dock alltid medför.
Af dessa skäl och dem, som framställts af föregående talare, hvilka med
mig delat samma åsigt, tillstyrker jag bifall till Utskottets här gjorda fram¬
ställning.
Herr Lindström: En talare på andra sidan slutade sitt anförande
med den förklaring, att lian icke hade annan bekantskap med de enskilda
bankerna i landet, än den han kunnat vinna i egenskap af låntagare.
Finner man den enskildes ställning till bankerna något betyda i afseende
på det förtroende, man bör hysa till hans omdöme i dessa frågor, så vill
jag börja med att förklara, att jag icke är, icke varit eller sannolikt blir
delegare i någon bankanstalt i landet. Men jag tror icke, att sådana sär¬
Den 10 April.
397
skilda förhållanden höra tjena såsom grund för bedömandet af den en¬
skilde representantens åsigt, utan bör man i min tanke förutsätta, att
något hvar yttrar sig — såsom han bör yttra sig — opartiskt.
För mig framställer sig då först den frågan: hvilken kan egentliga
orsaken vara till det anfall, som rigtats mot de enskilda bankerna och till
de stränga yrkanden man framställt ? Skulle det vara förhållandet, att åt
dessa enskilda banker vore gifvet ett monopol eller ett privilegium i den
egentliga bemärkelsen af detta ord, kunde deruti finnas en anledning, som
förklarar, att man kan hafva ett horn i sidan till dem, och att då man
icke kan komma åt tlessa banker på annat sätt, man vill göra dem lifvet
surt genom att åsätta dem högre beskattning.
Jag vill med anledning häraf förklara, att. oaktadt något dylikt pri¬
vilegium, enligt mitt omdöme, icke är dessa enskilda banker beskärdt, lag¬
stiftningen dock icke ställt denna rörelse på fullt fri grund. Jag var —
som jag tror — inom det fordna Borgare-Ståndet en af dem, som sökte
häfda denna fria rättighet, men denna mening vann icke det afseende, som
jag visserligen tror, att den förtjenat. Så mycket verkade den dock, att,
då Regeringen under en föregående period nekat oktroj för åtskilliga bolag,
som anmält sig vilja bedrifva bankrörelse, utöfvade den opinion, som vid
den riksdagen gjorde sig gällande, det inflytande på Regeringens handlings¬
sätt, att Regeringen icke längre vägrade sådana oktrojer, hvarföre ock
under sednare tider flera bankanstalter tillkommit.
Derigenom har dock bankrörelsen visserligen icke kommit på fullt fri
grund, utan beror rättigheten dertill ännu af Kongl. Maj:t, som eger att
pröfva, huruvida sådan bankanstalt är för orten nyttig, men vill man en
sådan större frihet och finner det för det allmänna skadligt att bibehålla
det slags privilegium, som kan anses ligga uti denna åt Kongl. Maj:t öfver-
låtna nyttighetspröfningen, eller i öfrigt finner olägenheter i ena eller an¬
dra afseendet vidlåda den nuvarande lagstiftningen för banker, må man
då uti denna vidtaga de ändringar, som kunna finnas erforderliga.
I flera stycken är ock, enligt min öfvertygelse, en reform onekligen
påkallad af behofvet. Ehuru jag är en vän af de enskilda bankerna, är
jag dock icke vän helt och hållet af den nuvarande banklagstiftningen, i
hvilken jag på sin tid fordrade andra grundbestämmelser, hvarigenom jag
i första rummet afsåg att betrygga allmänhetens säkerhet, som ytterst be¬
ror af sättet, huru bankerna skötas. Nu har man anmärkt, att de en¬
skilda bankerna kommit i åtnjutande af ett monopol, som vore orättvist
och icke borde tolereras. Nå väl, om det så är, förändra då sjelfva bank¬
lagen så, att en dylik exklusiv rättighet ej längre kan beviljas, men rubba
icke beskattningsgrunden, hvarigenom de enskilda bankerna ställas i ett
olika förhållande till andra beskattade näringar i landet.
Vidare har man sagt, att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
länder till förfång eller skada för Riksbanken, utom det att den vållar
mycken annan skada.
Om man utgår från den synpunkten och vill betrakta dessa banker
såsom skadedjur, hvilka man anser sig böi’a med alla medel utrota och
förfölja, då medgifver jag, att det kan vara fullkomligt i sin ordning att
pålägga dem en förhöjd extra beskattning, och, likasom man gjort med
bränvinet, skapa en särskild undantagslagstiftning eller ställa den så att
398
Den 10 April.
saga utom lagen. För min del tror jag dock icke, att våra enskilda ban¬
ker hafva förtjenat detta, och icke heller att de böra betraktas såsom
skadedjur. Jag tror, att de, långt ifrån att skada Riksbanken i sin rörelse,
tvärtom i ej ringa mån bidragit till den framgång, Riksbanken haft på
sednare tider. Jag anser det vara deras förtjenst till en stor del, att
Riksbankens verksamhet numera tagit en helt och hållet ny rigtning och
gjort, att Riksbanken icke längre — såsom under eu lång tid var förhål¬
landet — handlar efter den gamla slentrianen, hvilken visserligen icke var
nyttig för rörelsen.
Men äfven i öfrigt hafva de enskilda bankerna uträttat mycket godt,
och utan tvifvel skulle den utveckling, hvaröfver vi nu glädja oss, icke
hafva egt rum, derest icke de medel funnits, dem de enskilda bankerna
uppsamlat och hållit affärsrörelsen till hända. Här inträffar emellertid,
hvad som ofta händer här i landet, att man först söker genom alla möj¬
liga medel uppmuntra en rörelse, och sedan man funnit, att den börjar
komma i gång, börjar taga fart, som man säger, och derjemte åt delegarne
lemnar goda inkomster, kastar man sig öfver densamma för att beskatta
den och hindra den i sin verksamhet och lofvande utveckling;. Detta är
en beklaglig vana, som till någon del har sin grund i en af de synder,
som utmärka Sveriges befolkning — den urgamla Svenska afundsjukan. —-
Man påstår, att de enskilda bankernas sedeiutgifningsrätt är i så måtto
skadlig för Riksbanken, att Riksbanken derigenom hindrats att hafva ute
i rörelsen den sedelmassa, som vederbort. Detta är en fullkomlig villfa¬
relse. Snarare skulle man i stället kunna säga, att uti detta hänseende
de enskilda bankerna i verkligheten stödt Riksbanken så till vida, som det
belopp af riksmyntssedlar, hvilket ligger i dessa bankers hvalf, icke utöf-
var någon pression på Riksbankens metalliska valuta. Nu anser man, att
privatbankssedlarne skulle kunna till fullo ersättas derigenom, att Riks¬
banken utsträckte sin sedelutgifning utöfver hvad det nuvarande reglemen¬
tet medgifver. Men i samma ögonblick detta skedde, blefve ock faran
stor för Riksbanken. Utan tvifvel skulle Bankofullmägtige då nödgas att
egna större uppmärksamhet åt den metalliska kassans upprätthållande, då
de icke, såsom nu är möjligt, kunna beräkna, till hvilket belopp den ute¬
löpande sedelmängden kan strömma tillbaka till bankluckan. Men då
fråga nu är, huru de enskilda bankerna skola beskattas, bör icke ur räk¬
ningen lem nas, hvad af flera talare blifvit betonad t, att, om man slår in
på den väg, som här blifvit föreslagen, man skulle komma in på den för¬
hatliga progressiva beskattningsmethoden och sålunda rubba grunden för
vår nuvarande bevillningsförordning.
Dessutom kan jag icke tro, att denna så kallade sedeiutgifningsrätt
för de enskilda bankerna utgör någon så synnerligt stor förmån. Erfa¬
renheten har visat, att i större städer bankrörelse kan bedrifvas med
samma fördel utan som med sedelutgifning. Detta är dock icke möjligt
på landsbygden eller i de mindre landsortsstäderna. Der är sedelutgif-
ningsrätten nödvändig, om man icke vill stryka bort de enskilda bankerna
och dermed jemväl de fördelar de tillskynda hvar och en sin ort. För
Göteborgs enskilda bank känner jag, att det på allvar blifvit satt i fråga,
att banken skulle afsåga sig sedelutgifningsrätten. Då en enskild bank
sålunda sjelf anser, att den icke har någon synnerlig förmån af sedel-
Den 10 April.
399
utgifningsrätten och är färdig att afstå derifrån, torde detta bättre än
mycket annat bevisa, att förslaget att beskatta de enskilda bankerna efter
deras sedelutgifning och efter de sedlar, de hafva ute, innebär ett misstag.
De tabeller, som åtfölja -Bevillnings-Utskottets förevarande Betän¬
kande, ådagalägga ock rigtigheten af hvad jag anfört. Ty under det en¬
skilda banken i Stockholm håller en liten sedelmassa i rörelsen, är den
dock den bank, som skördar den största vinsten, då åter en del andra
bankanstalter, hvilka röra sig med eu stor mängd egna sedlar, lemna
relativt mindre behållning.
En beskattning sådan som denna är derföre orättvis i så måtto, att
en bankanstalt, som med en ringa sedelutgifning lemnar den största pro¬
fit eller fyra gånger så stor som en annan, skulle komma att beskattas
procentvis lägre än banker med stor sedelutgifning men ringa inkomst.
Att detta icke är billigt framgår äfven deraf, att en stor del af den utelö¬
pande sedelmassan icke medför någon fördel för dessa, banker, nemli¬
gen den, som motvaras af inneliggande riksmynt, och således är det
blott den del, som öfverskjuter detta belopp, som kan sägas lemna någon
avance, men hvilken ständigt varierar. När nu härtill kommer, att en
mängd nya banker under sednare år tillkommit och nya sådana ännu
väntas, och att således en stor konkurrens råder på detta område, som
antagligen måste verka derhän, att vinsten mer och mer nedsättes, kan
jag icke tro det närvarande ögonblicket vara lämpligt att införa en så
beskaffad beskattningsmethod. — På dessa äfvensom af föregående talare
anförda skäl yrkar jag bifall till Utskottets gjorda framställning.
Herr Friherre Liljencrantz: En ärad talare har i min första
framställning velat finna, om jag så får säga, en förklenlig syftning be¬
träffande förvaltningen af måhända den största enskilda bankanstalt i
riket. Jag får med anledning häraf förklara, att sådant ingalunda varit
min afsigt, och jag tror, att något dylikt svårligen skall kunna framletas
ur mina ord. Jag delar fullkomligt de känslor af aktning, som den värde
talaren sjelf uppgaf sig hysa för den ifrågavarande bankens styresman,
och jag skulle derföre varit förhindrad att utslunga sådana beskyllningar.
Jag förbigår derföre denna del af anförandet.
Men hvad jag deremot icke kan undgå att upptaga till besvarande,
är den dementi, som samma talare gifvit åt min uppgift, att bankens halfva
rörelsekapital utgjordes af dess utelöpande sedlar. För så vidt icke det
sammandrag af de enskilda bankernas till Finans-departementet ingifna
qvartalsuppgifter den 31 December 1866, som jag förskaffat mig och nu
håller i min hand, är falskt, hvilket jag icke har anledning att förmoda,
finner jag der, att Skånes enskilda bank hade utestående fordringar, den
sista December förlidet år, till ett belopp af 10,597,808 R:dr och utelö¬
pande sedlar samma dag 5,132,707 Ikdr. Jag erkänner, att detta icke
är fullt hälften, ty det skiljer på något mera än hundra tusen R:dr, men
så nogräknade lära vi väl icke vara. Ett faktum är emellertid, att om¬
kring hälften af Skånes enskilda banks rörelsekapital tillkommit genom
utsläppande af sedlar.
Tillser man nu förhållandet med Stockholms enskilda bank, så befin-
nes, att den hade i sedlar 1,174,375 R:dr, då fordringarne samma dag
400
Den 10 April.
uppgingo till 11,971,158 R:dr eller nära tio gånger summan af dess egna
utelöpande sedlar. Nu vädjar jag till samma talare, som sjelf under längre
tid på ett utmärkt sätt stått i spetsen för en enskild bankinrättning,
huruvida den bank, som uppsamlat sådana kapital, hvilka eljest legat
obegagnade och gjort dem fruktbärande, om icke den banken mera gynnat
röräsen än den, som låtit sedelfabriken starkt operera.
Hvad åter beträffar det nu gjorda förslaget, att man bör beskatta
vinden och icke sedelutgifningsrätten, frågar jag, hvarföre de enskilda
bankerna blifvit föremål för ett sådant förslag? Jo! derföre att man an¬
ser dem utrustade med ett privilegium, som icke tillkommer andra närin¬
gar, andra affärsbolag. Men då bör väl dock detta privilegium utgöra
måttet för beskattningsskyldigheten. Om dessa anstalter skola åläggas
större förpligtelse!’, böra val dessa beräknas efter den iördel, som de må
skörda af denna rättighet och icke åläggas derföre, att bankrörelsen skö¬
tes väl och lemnar delegarne stora inkomster. Lika väl bör man då också
säga om de små ångslupar, som gå mellan Röda bodarne och Riddarhus-
gränden och hvilka, efter hvad jag hört uppgifvas, lemna aktieegarne en
utdelning af 15 å 20 procent: “Ja, detta är eu liten näring, som vi må¬
ste beskatta.“ De omnibusar, som föra Stockholms befolkning från söder
till norr höra också beskattas. Jag vet icke, att de enskilda bankerna —•
om man undantager sedelutgifningsrätten — äro begåfvade med andra
privilegier än öfriga industriidkare här i landet åtnjuta. Skulle Herr
Agardhs förslag vinna framgång, då borde de kommissionärer, som upp¬
låna och åter utlåna penningar och hvilka, efter hvad ryktet säger, ofta
tillskansa sig en glupsk vinst, också försättas i en exceptionel ställning
och underkastas en undantagsbevillning. Jag vet med ett ord icke, hvar
man då skulle stadna.
Åtskillige talare hafva fört frågan in på en principiel grund, då de
tvistat, om den nuvarande privatbankslagstiftningen vore nyttig eller icke.
Jag ville i mitt förra anförande icke upptaga tiden med någon utredning
i detta hänseende, men då frågan kommit på tal, vill jag uttala min åsigt.
Jag tror, att den största brist, som vidlåder vår nuvarande privatbanks-
lagstiftning, är den, att de enskilda bankerna icke blifvit ålagda att hålla
en viss riksmyntskassa i proportion till deras utelöpande sedlar. Derige¬
nom kan uppkomma ett så abnormt förhållande, som t. ex. hos Sveriges
nordligaste bank, som, under det att dess riksmyntskassa utgjorde endast
38,000 R:dr, hade utelöpande sedlar till ett belopp af 700,000 R:dr. Den,
som velat packa in i en kappsäck 40,000 R:dr af dess sedlar och rest
upp dit, skulle hafva sprängt banken. Att sådana missbruk finnas äfven
på andra håll, torde icke kunna förnekas; och att fördenskull det vore
skäl att ålägga dessa banker en sådan förpligtelse, som jag antydt, torde
vara uppenbart.
Jag skulle äfven anse gagneligt, att de enskilda bankernas sedelutgif-
ningsrätt minskades, ty för min del inser jag, att denna icke bör vara
vidsträcktare, än att bankerna kunna uppfylla de funktioner, som åligga
dem till allmänhetens bästa, eller kassakreditivrörelsen samt upp- och af-
skrifningsrörelsen.
Skulle
401
Den 10 April.
Skulle man åter vilja helt och hållet indraga sedelutgifningsrätten,
tror jag icke, att i småstäderna några enskilda banker skulle längre komma
att finnas.
Man ser, att de äfven med sedelutgifningsrätt gifva endast 7 å 8 pro¬
cent. I vårt glest befolkade land skulle bankerna i sådant fall vara hän¬
visade till grundfonden såsom rörelsekapital, och räntan på denna fond
kan icke räcka till förvaltningskostnaderna, bevillningen m. m. och der¬
jemte gifva en utdelning, soiii vore något så när tillfredsställande. Att
förhållandet är annorlunda i de större städerna, medgifver jag, ty i dem
kunna äfven icke-sedelutgifvande hanker bedrifvas lika väl som banker med
sedelutgifningsrätt, men i allt fall hemställer jag till dem, som ifrigast och
skarpast tala emot de enskilda bankanstalterna: vore det angenämt, om i
våra mindre städer de enskilda bankerna upphörde, om kassakreditiv samt
upp- och afskrifningsrörelsen afstadnade? Icke träffade en dylik strypning
kapitalisten. Nej, den träffade jordbrukaren. Och man behöfver blott gå
till q v artalsuppgiftern a för att finna detta bekräftadt. På grund af hvad
jag nu anfört, anhåller jag om bifall till Bevillnings-Utskottets förslag.
Herr Svanberg: Jag kan omöjligt förena mig med dem, som
här velat ställa enskilda sedelutgifvande banker på samma linie som andra
industribolag. För mig är det tydligt, att just för sedelutgifningsrätten
dessa banker höra vidkännas en särskild beskattning. Orsaken är den, att
dessa hanker i detta hänseende uppträda täflande med sjelfva Riksbanken,
och att detta är något eget för dem, som, mig veterligen, icke tillkommer
andra bolag. Vid sådant förhållande, och då dessutom är kändt, att vid
missgynnande konjunkturer, då det visar sig, att papper icke erbjudas,
som med fördel kunna belånas, bankerna kasta de sålunda lediga kapita¬
len in på Riksbanken att derstädes magasineras och sålunda få uppbära
den ränta, som Riksbanken lemnar på upp- och afskrifningsräkning, för
att så mycket som möjligt skydda sig för förluster, förenar jag mig med dem,
som yrkat återremiss.
Herr Hedlund: Jag har blott begärt ordet för att få slagta en
återuppstånden bock och göra det så grundligt, att den, såsom jag hoppas,
aldrig mera må kunna resa sig.
Man har påstått, att den enskilda bankrörelsen vore i åtnjutande af
något privilegium. Jag bestrider detta. Mpd privilegium för en rörelse
menar man rättigheten för innehafvaren att med andras uteslutande drifva
denna rörelse. Nu finnes icke för de enskilda bankerna någon sådan
exklusiv rätt att bedrifva bankrörelse, utan står det hvilket bolag som
helst öppet att, efter af Kong!. Maj:t erhållen oktroj, uppträda och kon¬
kurrera med de bankinrättningar, som redan finnas. Vore det ett privi¬
legium, skulle hvarken andra bolag kunna bildas för detta ändamål eller
Kongl. Maj:t ega rätt att medgifva oktroj. Nu invänder man väl, att pri¬
vilegiet skulle ligga i banklagens bestämmelse om den så kallade nyttig-
hetspröfningen eller Kongl. Maj:ts rätt att neka oktroj, om Kongl. Maj:t
icke finner hankens bildande nyttigt för landet. För min del anser jag
icke detta stadgande i lagen vara härtill lämpligt. I allt fall återkommer
Riksd. Prof. 1867. 2 Afd. 3 Band. 26
402
Den 10 April.
jag till hvad Herr Lindström yttrat, att, om man finner detta stadgande,
hvari man velat skåda ett privilegium, vara origtigt, så är det mot detta
man bör vånda sig, för att söka tå lagstiftningen i denna del ändrad.
Vidare har man sagt, att de enskilda bankernas sedelutgifning ska¬
dade Riksbanken och inskränkte denna banks naturliga förtjenst på sin
sedelutgifning.
Herr Lindström har redan lemnat ett svar på den frågan, och jag
vill lemna ett annat. Det är verkligen icke så lätt, som man måhända
tror, för “sunda förnuftet och rättskänslan11, att afgöra detta, ty det hvi-
lar på förutsättningen, att Staten har uteslutande rätt till sedelutgifning,
och detta är en ganska tvifvelaktig sak. Flera länder finnas, der det
icke erkännes, att Staten har denna rätt såsom ett monopol. Man säger,
att det är till “Statens bästa.11 Ja! då kommer man också till Statens
rätt att bränna bränvin och sälja tobak, hvilka näringar jemväl äro i en
del länder monopoliserade. Man söker ock försvara den nu ifrågasatta
åtgärden dermed, att bankerna “tåla vid11 en högre beskattning. Ja! det
är ganska möjligt att de kunna det, men en annan fråga är, om lånta¬
gare “tåla vid11 att betala den högre afgäld, som bankerna då skulle
affordra dem. Man hör så ofta i allmänna lifvet talas om, att den och
den fabrikanten, den och den näringsidkaren “tål vid11 att betala det och
det. Ja! nog gör han det; men han tager skadan igen af sina kunder;
derom kan man vara öfvertygad. 1 förbigående ber jag att få fästa upp¬
märksamheten uppå, att frågan om accis å hvitbetor är en annan affär,
ty dessa hvitbetssockerfabrikanter skulle, om ingen särskild beskattning
lades på deras rörelse, få en present af några millioner R:dr om
året, och jag tror icke, att Staten gifver sådana presenter åt de enskilda
bankerna. Hvad dem beträffar, är frågan om de tåla vid en sä våldsam
beskattning, som man här äskar. Jag kan icke gifva den annat namn än
våldsam, då dessa banker erhållit oktroj under nuvarande beskattnings-
bestämmelser, och då man vidare besinnar, att deras aktier ofta öfvergå
till högre belopp än nominela värdet på enskilda händer just till följd af
den vinst, de gifvit. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida ej sådana
aktieegares rätt komme att blifva kränkt, derest en exceptionel beskattning
skulle påläggas de anstalter, hvari de blifvit på god tro delegare. Jag
anhåller om bifall till hvad Utskottet föreslagit rörande den ifrågavarande
paragrafen af bevillningsförordningen.
Herr Otterström: Jag hade icke ämnat begära ordet och jag
har begärt det först, då jag hörde diskussionen gå utom ämnet. Så vidt
jag fattat motionärernes förslag, åsyfta de att särskild! beskatta de en¬
skilda bankerna för den vinst, som de hemta af sedelutgifningen. Seder¬
mera har dock under debatten väckts förslag att på extra väg beskatta
dessa banker för deras vinst i allmänhet utan hänsyn till vinsten af sedel-
utgifningsrätten, och detta anser jag vara en särskild fråga, hvilken icke
hör till det ämne, som nu föreligger.
För bedömande af den vinst, dessa banker erhålla af sedelutgifningen,
ställer jag mig på det sunda förnuftets ståndpunkt, och jag kommer likväl
till ett annat resultat än åtskillige föregående talare. De hafva påstått,
att de sedelutgifvande enskilda bankerna räkna 6 procent ränta å dess
Den 10 April.
403
utelöpande sedelmassa med afdrag endast af hvad tryckningen kostar. Jag
vill med anledning häraf tillse, om verkligen kostnaden inskränker sig
dertill. Jag finner då, att utom tryckningskostnaden dessa banker få vid¬
kännas en icke ringa utgift för sedelskriften. Det är — och jag känner
detta af erfarenheten inom den bankanstalt, af hvars styrelse jag är en
medlem — ett icke litet besvär att skrifva dessa tusentals sedellappar,
och ingen gör det utan särkild ersättning.
Vidare utgår till de vexelagenter, som banken nödgas hålla i vissa
städer och orter, för hvarje år ett ganska betydligt anslag.
Härtill kommer remisskostnaden, hvilken icke heller är obetydlig. Det
finnes sedelutgifvande enskilda banker, som jag närmare känner och rö¬
rande hvilka jag kan intyga, då jag speciel! undersökt förhållandet, att
den utelöpande sedelmassan återkommer till banken för hvarje gång efter
omkring 4 veckors omlopp och således 12 gånger om året. Vid dessa re¬
misser drabbas banken af betydliga kostnader, ja, så stora, att banken
finner uträkning vid att låta ombudet i Stockholm resa till banken i för¬
sta klassens vagn och bestå honom dagtraktamente för att bespara de
större utgifter, som en sedelförsändning med posten skulle betinga. Ytter¬
ligare den ränteförlust, som banken gör på den riksmyntskassa, hvilken
banken måste hafva inneliggande för att kunna göra fåne mot dess å vista
förbindelser.
Slutligen kunna till allt detta läggas de högre löner och arfvoden,
som bankerna måste gifva styrelserna och tjenstemännen för deras, just
till följd af sedelutgifningen, ökade besvär och göromål.
Allt från år 1868, då den nya banklagen utkom, bär jag också icke
upphört att hviska i styrelsens öra: släpp icke ut sedlar i akt och mening
att deraf draga vinst! Inskränk så mycket som möjligt sedelutgifningen
till det ändamål, som dermed är afsedt — till befrämjande af upp- och
afsina fningsrörelsen ocli särskildt kriditivrörelsen!
Jag har också blifvit på det märkvärdigaste sätt sannspådd. Utskot¬
tet har med tabeller visat, att sedelutgifvande enskilda banker finnas, som
haft mindre vinst af sin rörelse än filialbanker, hvilka ej hafva rätt att
gifva ut sedlar. Af Utskottets redogörelse synes vidare, att den sedelbank
i Sverige, som i förhållande till sin rörelse haft minst sedlar ute eller
Stockholms enskilda bank, skördat den största vinsten, hor min del är
jag fullkomligt öfvertygad, att det skulle vara väl, om man kunde göra
något, hvarigenom begagnandet af sedelutgifningsrätten inskränktes, då
man finner att åtskilliga bankstyrelser orätt uppfattat bankernas välför-
stådda intresse i detta fall.
I betraktande af hvad sålunda blifvit anfördt, kan jag följaktligen icke
annat än tillstyrka bifall till hvad Utskottet här föreslagit, förvissad som
jag är, att man icke kan komma längre. Jordbrukarne kunna visserligen
— jag medgifver det — hafva något skäl till klagan öfver det sätt, hvarpå
de enskilda bankerna gå till väga, men felet ligger icke i sedelutgifningen.
Orsaken är att söka i det förhållandet, att dessa enskilda banker, hvilka
skulle hufvudsakligen uppmuntra temporära besparingar, derigenom bilda
kapital och utlemna dem i rörelsen, då de eljest för blifvit skrinlagda,
gå långt utom denna uppgift för sin verksamhet, så snart de på deposi¬
tion mottaga kapital mot en ränta, som högst kan betalas på intecknin¬
404
i
Den 10 April.
gar och ännu mera då de upplåna penningar mot högre ränta. Der
ligger, etter mitt förmenande, egentligen grunden till det nuvarande bank¬
systemets menliga inverkan på jordbrukets kreditförhållanden. Klart kl¬
ätt dessa måste lida, när de enskilda bankerna draga till sig kapital på
lång tid, hvilka sannolikt eljest skulle annorledes användas och utlånas
mot inteckningar i fastighet. Att förekomma detta, vet jag åtminstone
ingen utväg. Jag hoppas dock, att bättre tider och lyckligare konjunk¬
turer skola blifva bästa korrektivet, ty de enskilda bankernas intresse lig¬
ger, efter min uppfattning, icke deri, att räntefoten är hög, utan är jag
öfvertygad, att bankerna göra bättre affärer i mån som räntefoten faller.
Erfarenheten i andra länder och särskildt England bekräftar detta för¬
hållande.
Herr Björck:
Herr Carl Ifvarsson: Jag anhåller att i största korthet få säga
min mening, huruvida enskilda bankers sedelutgifningsrätt är ett privi¬
legium eller ej. En talare har förklarat denna rätt icke innefatta något
privilegium, emedan man dermed förstår, att en person har uteslutande
rätt till en viss sak. I vanlig mening tror jag icke, att man så tager ordet
privilegium. I allmänhet fordras blott Kongl Maj:ts tillstånd att få samma
rätt, som egaren till ett äldre privilegium har. Om t. ex. en bank fått
sedelutgifningsrätt, och denna rätt utsträckes till andra bolag eller han¬
ker, så inskränkes väl den första banken i sitt privilegium; men häraf
följer dock icke att detta upphör, utan blott att äfven flera fått enahanda
privilegium, som den förre har. Så har ju också förhållandet varit med
Ridderskapet och Adelns privilegier. Så äfven i viss mån med apotheks-
privilegier. Det heror icke på banken sjelf att gifva ut sedlar; ty dertill
fordras Kongl. Maj:ts tillstånd. Jag tror således, att den bock en talare
förmält sig skola så grundligt slagta, att den icke mera skall uppstå, icke
i verkligheten funnits till; men att samma talare just tillskapat en ny
bock, i motsats till den han trott sig slagta.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen framställde proposition
dels på bifall till Utskottets hemställan, dels ock på dess återiörvisning
Jill Utskottet. Båda dessa propositioner besvarades med ja och nej, hvar¬
jemte votering begärdes. Med anledning häraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet under § 15 hemställt å
sjette sidan af dess Betänkande Nio 11,
röste ja;
Den, det ej vill,
röste nej;
Vinner nej, är Betänkandet i denna del till Utskottet återiörvisadt.
Omröstningen utföll med 77 ja emot 88 nej; i följd hvaraf Kamma¬
ren återförvisat förevarande del af Betänkandet.
Utskottets hemställan under § 67, rörande Herr Landgrens der om-
förmälda motion.
Bifölls.
Den 10 April.
405
Slutligen föredrogs Utskottets slut-yttrande nederst sid. 7 och öfverst
sid. 8 rörande den inom Utskottet verkställda granskningen af gällande
bevillningsstadga. Härvid yttrade:
Herr Nils Larson: Hvar och en vet, att hvarje riksdag åtager sig
den bevillning, som är för nästa statsregleringsperiod nödig och fastställer
den taxa, som, till dess ny stat blifvit uppgjord, skall lända till efterrät¬
telse. I rubriken till nu gällande bevillningsstadga heter det: “Sveriges
Rikes Ständers bevillning för år 1867 och påföljande år intill slutet af
det år, under hvars lopp ny bevillningsstadga af Riksdagen fastställd bäf¬
ver." Då nu innevarande Riksdag otvifvelaktigt kommer att åtaga sig den
bevillning, som skall under år 1868 utgå, bör också Riksdagen fastställa
do bestämmelser, under hvilka bevillningen skall utgöras. Ser. man på
innehållet af den nu föredragna punkten, så har Utskottet deri visserligen
lofva! att framdeles inkomma med förslag angående procent- och siffer-
beloppen; men af första hälften af punkten vill det synas så, som Utskot-
ett icke skulle inkomma med förslag till ny bevillningsstadga i öfriga delar.
Utskottet anser de hittills gällande bestämmelser, som icke varit föremål
för rättelser, böra oförändrade bibehållas, och jag delar denna Utskottets,
åsigt. Jag vill dock anmärka, att formen för Utskottets framställning i
nyssnämnda afseende icke synes häptyda derpå, att Kammaren derom skulle
fatta beslut. U tskottet blott omförmäler förhållandet. Här gäller dock in¬
genting mer och ingenting mindre än det, huruvida bevillningsstadga skall,
i enlighet med Riksdagens rätt och pligt, på vanligt sätt blifva fastställd
eller ej. Det är icke nog dermed, att Utskottet eller Kammaren uttalar
eu åsigt derom. Beslut måste fattas. Jag hemställer derföre, att Kamma¬
ren måtte lägga sista delen af don föredragna punkten till handlingarne samt
för sin del besluta, att nuvarande bestämmelser eller föreskrifter i gällande
bevillningsstadga, Indika icke varit föremål för rättelser, skola för näst¬
kommande bevdlningsperiod oförändrade bibehållas och förklaras vala till
efterrättelse gällande.
Herr Kin man son: Jag anser mig icke befogad att å Bevillnings¬
utskottets vägnar här tala, men jag anhåller att få uttrycka min enskilda
mening i detta ämne. Bevillnings-Utskottet har, enligt min tanke, två
särskilda åligganden derutinnan, eller dels att utreda de frågor, som blif¬
vit genom väckta motioner från Kamrarne till Utskottet hänvisade och
att i anledning deraf föreslå Riksdagen beslut, dels att genomgå gällande
bevillningsförordning och tillse, huruvida nödiga eller nyttiga förändringar
i stadgan böra genom Riksdagen vidtagas. Bevillnings-U tskottets Utlå¬
tande utvisar, att Utskottet fullgjort förra delen af denna dess verksamhet.
Den nu föredragna punkten af Betänkandet innehåller derefter, att, sedan
Statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman bestämd. Utskottet
kommer att om procent- och sifferbeloppen sig yttra. Om härvid Statens
behof icke befinnas vara större, än att de kunna fyllas med vanlig procentbe¬
räkning, komma naturligtvis nuvarande bestämmelser i bevillningsstadgan att
oförändrade bibehållas; men derest bevillningen måste, för att motsvara Sta¬
tens behof, höjas, t, ex. afgiften för behållen inkomst från 1 procent till
l'/2 eller 2 procent, så skulle det möjligen kunna inträffa, att man vid
406
Den 10 April.
en så vigtig förändring måste i stadgan göra modifikationer, för att
åt den mindre inkomsten bereda någon lindring i bevillningsskyldigheten.
Ad dessa skäl tillåter jag mig fästa uppmärksamhet derå, att Kammaren
icke nu bör binda händerna på sig genom att fatta beslut derom, att nu¬
varande bestämmelser i bevillningsstadgan skola oförändrade bibehållas.
Jag tioi icke, att rätta tidpunkten för ett dylikt beslut redan nu är inne.
borst då slutligt yttrande från Utskottet inkommer, bör Kammaren, en¬
ligt min tanke, uttala sin åsigt och besluta angående bevillningsstadgan i
sin helhet.
Herr Björck: Det gläder mig, att den siste talaren, som är ledamot
af Bevillnings-Utskottet, icke ifrågasatt Riksdagens rätt att pröfva bevill¬
ningsstadgan äfven i de delar, som icke varit föremål för särskilda fram¬
ställningar af Utskottet.
För min del anser jag den förste talaren hafva rätt deri, att Riks¬
dagen måste enligt Regeringsformens 62 § besluta en ny bevillningsstadga
och således jemväl fastställa de särskilda bestämmelser, under hvilka Sta¬
tens behof må genom bevillning fyllas. Om således högre eller lägre be¬
villning än den nu bestämda skall utgå, sfi skall Riksdagen under alla för¬
hållanden uttryckligen bestämma vilkoren derför.
Beträffande Herr Kinmansons påstående, att man skulle göra orätt
att nu besluta, det sådana bestämmelser i bevillningsstadgan, hvilka icke
blifvit genom Kammarens beslut förändrade, skola oförändrade bibehållas,
så tror jag verkligen, att en viss sanning ligger i ett sådant yttrande!
Man går möjligen Utskottet i förväg, om man beslutar, på sätt Herr Nils
Larson föreslagit. Jag hemställer derföre, om icke Kammaren skulle be¬
haga återremittera Betänkandet i nu föredragna del, i syfte att, då förslag
till ny bevillningsstadga från Utskottet inkommer i anledning deraf att
Statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman bestämd, Kam¬
maren har fullt fria bänder. Man kan visserligen säga, att en strid skulle
derigenom kunna i Riksdagens sista timme uppstå; men denna olägenhet
uppväges af de fördelar, Herr Kinmanson påpekat,
Under flere föregående riksdagar har man på en gång pröfva! hela
bevillningsstadgan, med undantag af procent- och sifferbeloppen och funnit
sig väl deri; men klokast torde det vara nu, då betydliga förhöjningar
kunna ifrågakomma, att i enlighet med Herr Kinmansons framställning
återremittera punkten.
Herr Nils Larson: Jag frånträder mitt förut framställda yrkande
samt förenar mig med Herr Björck om återremiss.
Herr Carl Ifvarsson: I anledning af icke allenast de af föregående
talare anförda skäl utan äfven af den omständigheten, att Kammaren nyss
fattade ett från Utskottets förslag afvikande beslut, tror jag det vara nöd¬
vändigt, att Kammaren återremitterar denna punkt; hvarföre äfven jag
yrkar återremiss.
Öfverläggningen var slutad; och denna punkt blef derefter till Ut¬
skottet återförvisad.
Den 10 April.
407
§ 6.
Föredrogs ånyo Banko-Utskottets Memorial iN:o 1/, med förslag till
voteringsproposition i anledning åt Kamrarnes stridiga beslut i Öl ande
Banko-Utskottets förslag i Memorialet N:o 7, om förändrad lydelse af tex¬
ten å Bankens sedlar.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
§ 7.
Företogs ånyo till handläggning Banko-Utskottets Memorial i'-O 18, i
anledning af Kamrarnes beslut öfver Banko-Utskottets förslag rörande
bankovinsten för år 1865. ....
Kammaren lade till handlingarne hvad Utskottet i de två forsta
punkterna af detta Memorial hemställt; hvaremot yttrandet underpunkten
3 godkändes.
§ 8.
Föredrogs ånyo Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 1, i anledning af väckta motioner angående ändring af lagens stad¬
gande om ränta.
Punkten 1.
Herr Myrt in: Vid justeringen af föreliggande Betänkande, deremot
jag såsom ledamot af det Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet- mig re¬
serverat, fann jag, att Utskottet icke sökt vederlägga alla de skäl, som
tala för bifall till förslaget om frihet i ränteaftalet, utan syntes mig tvärtom
de af Utskottet för förslagets afstyrkande åberopade motiver hafva bort
föranleda ett annat slut, än det hvartill Utskottet kommit.
I Betänkandet förekommer nemligen följande: “Verkan åt frihet i
ränteaf talet beror i största mån deraf, att förhållandet emellan tillgången
och efterfrågan på kapital jemväl kan fritt göra sig gällande; och namnda
verkan förryckes mer eller mindre, der det sednare icke eger rum, såsom
fallet måhända ännu kan befinnas vara här i landet, der, bland annat, de
sedan icke särdeles lång tid tillbaka uppkomna bankinrättningame, jemte
andra orsaker, föranledt penningeströmmen att taga en förändrad rigtnmg
emot förr, samt i de förut vanliga vilkoren vid penmngeförstracknmgar
medfört flera förändringar, hvilka göra sig mest kännbara för jordbruks¬
näringen.
Under den skiljaktighet i meningar, i fråga om ranteaftalet, som a®nu
här i landet eger rum, synes den åsigt, hvilken strider emot medgifvandet
af en ytterligare utsträckning af den redan befintliga friheten, gorå sig
företrädesvis gällande bland idkarne af nyssnämnda näring; och då det ar
just denna hufvudnärings kikare, som erfara största svårigheterna åt nu
gällande lagbestämmelser, hvarigenom användandet af inteckningssakerhet
för låneförsträckningar motverkas, finner Utskottet häri ett skal att icke
nu tillstyrka en åtgärd, i hvilken nämnda stora samhällsklass for sig be¬
farar en ännu betydligare olägenhet. “
Då Utskottet medgifver, att det är jordbruksnäringen, som mer an
andra näringar erfar de största olägenheter af nu gällande lagbestämmelse
408
4-
Den 10 April.
om räntan, väntar man ej utan skäl, att Utskottet skulle tillstyrka eu för¬
bud! ilig i lagen härom, men i srället finner man motsatsen. Rigtigheten i
princip af räntans frihet är så allmänt ansedd och erkänd, att för bevis¬
ningen af denna theoris sanning ej några ord behöfva spillas.'
Deremot vill jag något uppehålla mig med frågan om belåning af in¬
teckningar och föreskrifterna derom i Kongl. förordningen af den 13 Sep¬
tember 1864. För afhjelpande af de olägenheter, som af räntans ingif¬
vande skulle uppstå med afseende å inteckningar i fast egendom, har jag i
min reservation framlagt ett förslag, innehållande bland annat, att inteck¬
ning ej må ske för högre ränta än sex procent å föreskrifven hufvudstol.
Behöflighet*® och nyttan af en dylik föreskrift torde bäst ådagaläggas
genom anförande af exempel.
I en egendom, taxerad till 15,000 Rall-, är meddelad en inteckning å
10,000 R:dr och 10 procent årlig ränta eller 1,000 R:dr om året. För¬
månsrätten enligt lag för denna inteckning omfattar således icke mindre
än 10,000 R:dr i kapital och tre års räntor derå eller 3,000 Rall-, Har
egaren till fastigheten eu annan inteckning i densamma å 5,000 Rall- och
6 procent ränta, så kan en sådan inteckning ej utan svårighet belånas till
mer än omkring 2,000 Rall’, som utgör skilnaden emellan taxeringsvärdet
å egendomen och den första inteckningen å 10,000 Rall’ med 3 års rän¬
tor. I min reservation är derföre föreslaget, att inteckning ej må gälla
för mer än 6 procent.
I afseende å verkan af räntans frigifvande helt och hållet har det an¬
märkts, att allmänna kassor, der inteckningar nu få belånas, och förmyn¬
dare, som mot inteckningssäkerhet hafva sina myndlingars medel utestå¬
ende, skulle, om räntan blefve alldeles fri, uppsäga lånen till betalning och
placera medlen på andra händer, der högre ränta och lika god säkerhet
erbjödes.
Dessa farhågor anser jag temligen onödiga. Kassorna förvaltas af
direktioner, som äro bundna af sina reglementen och de särskilda före¬
skrifter, hvilka eljest äro för dem meddelade.
Förmyndare åter hafva till åliggande att placera omyndiges medel
mot fullgod säkerhet, som granskas och pröfvas af särskilde dertill utsedde
gode män.
I begge dessa fall kan således förutsättas, att onödiga rubbningar i
penningars placerande ej skola ega rum, om räntan blir fri.
Vidare har man anmärkt, att, om en förmydare underläte att å de
omyndiges medel betinga sig högsta möjliga ränta, den omyndiga, när
han sjelf emottoge sin egendom, skulle kunna med någon framgång, i hän¬
delse räntan varit fri, göra anspråk på att förmyndaren skulle hålla den
/Omyndige skadeslös för skilnaden mellan den måhända gällande högre rän¬
tan och den som honom tillgodokommit. Detta tror jag icke heller är att
befara, om, vid räntans frigifvande, tillika föreskrifves, att inteckning ej
unge meddelas för högre ränta än 6 procent.
•n i['ä Srun<? hvad jag nu haft äran anföra hemställer jag om bifall
till Heirar Dicksons och Lindströms motioner, med det tillägg som inne¬
fattas i min reservation; men skulle Kammaren ej finna den af mig deri
föreslagna redaktion till lagförändring antaglig utan önskar en annan re¬
Den 10 April.
409
daktion, föreslår jag återremiss af Betänkandet till det Sammansatta Ut¬
skottet i det af mig nu angifna syftet.
Sedan Kammaren, med anledning af Herr Myrtins yttrande, på Herr
Talmannens framställning beslutat, att jemväl punkten 2 skulle gemensamt
med punkten 1 komma under öfverläggning, fortsatte
Herr Lindström: När jag vid motionstidens sista timme väckte
förslag om räntans fullkomliga frigifvande (den enda motion jag vid inne¬
varande riksdag väckt), skedde detta ej utan stor tvekan och många betänklig¬
heter, emedan jag visste, att det skulle stöta på ett starkt motstånd af en
opinion, en förutfattad mening, som då åtminstone var temligen allmän.
Men jag ansåg, att, om förslaget i sig var godt, jag derföre icke borde
afstå från att yrka framgång deråt; och då erfarenheten nu mera visat,
att dylika förut fattade opinioner gifvit vika för en bättre öfvertygelse, se¬
dan frågorna blifvit grundligen utredda och pröfvade, vill jag icke öfver¬
gifva hoppet att redan vid innevarande riksdag förslaget om räntans fri¬
gifvande kan vinna framgång. Hvilket som helst, är frågan numera blott
eu tidsfråga, och om den nu faller, skall den utan tvifvel åter snart fram¬
träda och vinna nöjaktig lösning.
För rigtigheten af theorien om friheten i ränteaftal behöfver ej anfö¬
ras någon bevisning. Denna är temligen allmänt erkänd och tillräckligt
af handlad. Frågan är numera blott praktisk och derföre lika lätt att fatta
som lätt att lösa.
Hvad afses väl med denna motion? Jo, att de som hafva intecknin¬
gar att belåna, skola ställas i samma kategori som de låntagare, hvillca
hafva andra värdepapper att erbjuda såsom säkerhet, så att konkurrensen
på penningemarknaden blir fullkomligt fri. Månne icke en af de mest
verkande orsakerna till det finansiela betryck, hvaröfver landtmannen kla¬
gar, är att söka just i den bristfällighet i lagstiftningen, hvars afhjelpande
åsyftas med förslaget. Det är just detta band på jordbrukare och fastig-
hetsegarne, hvilket ligger i lagstiftningen om räntans maximum för vissa
slag af värdepapper eller förnämligast inteckningar, som bidragit att gifva
andra näringsidkare och låntagare öfvertaget och förmått kapitalisterna
att mot högre ränta och andra värdepapper än inteckningar utlåna sina
penningar. Det är nemligen naturligt, att då, såsom förhållandet varit på
sednare tider, räntan stigit, långifvarne heldre tagit andra värdepapper på
kortare tid och med högre ränta än inteckningar, derå räntan ej får öfver¬
stiga 6 procent. Redan innan Kongl. förordningen af den 13 September
1864 utkom, visade erfarenheten, att kapitalister på sidan om lagen be¬
tingade sig högre ränta än den högsta lagliga. Det gick under namn af
provision och befanns vara fullt lagligt. Men sedan den nya lagen till¬
kommit, som för vissa slag af lån gjorde räntan fri, under det att den för
vissa andra, såsom inteckningar, fortfarande hölls bunden, inträffade det,
att, då räntefoten steg och långifvaren ej längre ville låta sig nöja med
den lägre ränta som utgick för intecknade lån, man nu började införa
äfven vid inteckningsbelåningar den så kallade provisionsberäkningen, hvari¬
genom räntan i sjelfva verket gjordes fri, och hvilket bevisar, att den, trots
alla lagbud, icke kan i längden hållas fängslad, utan, mot eller med lag-
410
Den 10 April.
stiftarens vilja gör sig fri. Den fastighetslån, som icke fann sig besvärad
af att erlägga denna provision, blef visserligen likställd med hvarje annan
låntagare, som af räntelagen ej. var bunden, och hade ej skäl till klagan,
men det fanns kapitalister, hvilkas grannlagenhet och uppfattning af lag¬
bestämmelsen förbjöd dem att beräkna högre ränta än förut, men som lik¬
väl önskade draga fördel af den högre räntefoten, och dessa uppsade sina
inteckningar, hvaraf följden blef den, att låntagaren fick vända sig åt
annat håll, men i de flesta fall afvisades, då det var naturligt, att man ej
till lägre ränta, än den som i allmänhet gick och gälde, ville utlåna sina
penningar. Derföre har det också nu kommit derhän, att inteckningar ej
längre äro på modet, och får det på detta sätt fortgå, så är den dag ej
långt aflägsen, då man ej längre vill höra talas om belåning af fastighet.
Ej nog med att räntan är fixerad tör fastighetsinteckningar — deri är
äfven bunden för lån på längre tid än 6 månader, hvilket icke vant utan
inflytande på lånerörelsen i allmänhet, bidragande till att framkalla de
från vissa håll mycket öfverklagade s. k. korta lånen. Någon rimlig grund
för den bestämmelse, att jag på lån, ställda att betala inom 6 månader,
eger taga eller gifva hvilken ränta som helst, men så snart tiden går en
dag derutöfver är bunden vid 6 procent, torde vara svårt att finna; och
visst är att den ej är gynnsam för de många, som behöfva förlag på
längre tid.
Det finnes ytterligare en omständighet, som talar för upphäfvande af
nu gällande inskränkning i aftalet om räntan och som af eu reservant
vidrörts, nemligen att Staten sjelf och flera af Staten auktoriserade låne-
anstalter, såsom hypotheksföreningarne, äro oförhindrade att taga högre
ränta å de obligationer, som de utsläppa i allmänna rörelsen.
Ridare bör tagas i betraktande, att, om den åsigt, hvilken försports
inom Första Kammaren, skulle göra sig gällande, att Staten till betäckande
af den så kallade statsbristen komme att utgifva obligationer — hvilket
under nuvarande konjunkturer torde möta svårighet, med mindre än att
eu temligen betydlig kapitalrabatt lemnas — blefve följden den, så länge
den nuvarande räntelagen förblifver oförändrad, att de fleste, som hafva
sina penningar utlånade mot inteckningar, uppsade dem och i stället köpte
statsobligationer, hvilket än mer komme att öka jordbrukarnes finansiela
förlägenhet. Det ligger således i deras och fastighetsegarnes eget välför-
stådda intresse, att räntan blir alldeles fri. För kapitalisten är det all¬
deles likgiltigt, ty han behöfver här i landet ej göra sig mycket besvär
för att finna låntagare, hvilka mot fullgoda säkerheter betala den ränta,
som högst gäller på penningemarknaden, och hade det varit i hans in¬
tresse, mera eller mindre uteslutande, så hade denna motion för visso icke
af mig blifvit väckt.
På grund af hvad jag såväl nu som i min reservation haft äran an¬
föra, anhåller jag om återremiss å föreliggande Betänkande, i syfte att 9
kapitlet 6 § handels-balken och Kongl. förordningen den 13 September
1864.måtte upphäfvas, och att inteckningslagen måtte så förändras, att in¬
teckning i fäst egendom icke må fastställas för högre ränta än till sex för
hundra om året.
Den 10 April.
é
411
Herr Rylander: Det var visserligen icke oväntadt, att penninge-
inännen vid denna riksdag skulle framkomma med förslag om räntans full¬
komliga frigifvande, men då vi hafva en sorglig erfarenhet af det steg i
samma retning, som togs för några år sedan, kan jag åtminstone icke
annat än bifalla Utskottets förslag. Om räntan nu fullkomligt frigåfves,
skulle nemligen lätt kunna inträffa, att alla de inteckningar, som nu hvila
i bankerna, blefve uppsagda, hvarigenom förlägenheten kunde blifva större
än den befintliga.
Herr vice Talmannen M ann er sk ant z: Jag kan icke bestrida den
theoretiska rigtigheten af den statsekonomiska sats, att aftal om penningar
bör vara lika fritt som aftal om hvarje annat föremål af värde. Men det-
är med de statsekonomiska theorierna som med de politiska, att man måste
tillse huru deras tillämpning utfaller och noga beakta de bestående för¬
hållandena, och hvad verkan derå de nya satserna måste komma att ut¬
öfva, innan man beslutar sig för deras antagande. Betraktar man från
sådan synpunkt förhållandena, såväl då räntefriheten inom då bestämda
gränser för några år sedan infördes, som nu då man ifrågasätter en ännu
större utsträckning af denna frihet, skall man finna, på ena sidan, det
något betydliga antalet jordbrukare och industriidkare, som, under inflytel¬
sen af förut gällande penningelagstiftning alltför mycket fördjupade i skuld,
ovilkorligen behöfva låna penningar, för att kunna fortfarande bedrifva sitt
jordbruk eller sin industri, och, på den andra sidan, ett litet antal af stora
penningeanstalter eller publika kassor, som disponera öfver största dalen af
landets kapitaltillgångar. Och då, vid ränteaftalets första lossande, ställ¬
ningen visade sig sådan på. landets pennin ge marknad, att ett litet fåtal
säljare der var i tillfälle föreskrifva vilkoren för den stora massan köpare,
och detta missförhållande snarare har till- än aftagit under de sedan för¬
flutna åren, har hvarken någon verkligen fri täflan kunnat ega rum eller
kan den ännu finnas emellan långifvare och låntagare, som befinna sig i
så olika belägenhet — och då dessa sednare utgöra flertalet bland den del
af befolkningen, hvaraf landets jordbruk och industri hufvudsakligen be-
drifves, måste det ligga i hela samhällets eget intresse att söka skydda
dem emot följderna af den alltför plötsliga stegring i kapitalpriset, som, af
ändring i lagstiftningen föranledd, icke af dem kunnat förutses. Och synes
så mycket mera skäl härtill, som det var en följd af de gamla förhållan¬
dena, då den högsta lagliga räntan utgjorde 6 procent, att denna räntefot
bestämt alla aftal om egendomsköp, likasom att den äfven var bestäm¬
mande vid anläggningen af fabriker och alla industriela företag; ty när
man då företog sig att förändra den sedan urminnes tider gällande ränte¬
foten, var det naturligt, att man i och med detsamma skulle förorsaka eu
rubbning i alla de aftal om och uppskattningar af egendomsvärden, som
tillkommit under de gamla förhållandena, och för hvilka en till högst 6
procent bestämd ränta förr utgjorde den nästan allmänt begagnade mått¬
stocken, och derföre var det visserligen nödigt, att vid öfvergången åtmin¬
stone ställa så till, att denna rubbning af alla egendomsvärden icke blef
för mycket kännbar för dem, som oförskyldt deraf drabbades. Detta var
också orsaken, hvarföre man vid räntans frigifvande ansåg detta böra gå
småningom, och derföre äfven meclgaf frigörelsen endast inom vissa gränser,
%
412 Den 10 April.
samt sökte hålla de fasta egendomarnes värde undan inverkningarne deraf.
Redan nu, efter så kort tidsförlopp, säger man dock, att steget bör tagas
fullt ut, och att jordbrukarnes eget intresse fordrar detta, emedan svårig¬
het eljest möter för honom att få sina inteckningar belånade i full jemn¬
likhet med andra till belåning utbjudna papper. Afväger man dock för-
delarne för jordbrukarne i allmänhet af en dylik frihet och olägenheterna
deraf, skall man icke undgå att finna de sednare öfvervägande, ty väl kan
det vara möjligt, att det skall blifva lättare för en eller annan i förlägen¬
het stadd jordbrukare att få en mer eller mindre god inteckning, som han
har att erbjuda, placerad uti någon bank, när han kan erbjuda högre
ränta än 6 procent, men deremot möter den stora olägenheten för det
stora antalet jordbrukare, hvars inteckningar nu finnas fast placerade emot
högre ränta än 6 procent, att alla de kassor och enskilde personer, hvilka
nu hafva dylika inteckningar, skola kunna finna sig foranlåtne att, när
räntan blifvit frigifven, fordra förhöjd ränta eller också uppsäga intecknin-
garne. Då man nu dertill besinnar, att, i enlighet med hvad jag redan
förut har yttrat, penningarne disponeras af några jemförelsevis få skicklige
och driftige förvaltare af stora penningeanstalter och kassor, som hafva lätt
att följa hvarandras exempel, och att det är den stora mängden af egent¬
ligen mest små jordbrukare, som behöfva låna, men icke kunna hafva
någon inbördes sammanhållning, kan det lätt hända, att de förra komma
att föreskrifva vilkor för de sednare, och derigenom, åtminstone för någon
tid, men som kan blifva långvarig nog, att framkalla stora olägenheter och
uppdrifva räntan till en höjd, som är skadlig för jordbruket och industrien
och derigenom för hela landet. Då man säger, att man vill skaffa jord¬
bruket förmånen att kunna erhålla kapital emot en högre ränta än 6 pro¬
cent, anser jag det icke eftersträfvansvärdt eller innefatta någon nytta
för jordbruket, ty jag tror icke, att vår jord såsom den är förvärfvad, vare
sig genom arf, köp eller nedlagdt arbete, under allmännast vanliga förhål¬
landen kan bära högre ränta än 6 procent, och den antydda fördelen
skulle sålunda komma endast några få till godo, hvilka derigenom till en
tid kunde hålla sig uppe emot en dem möjligen annars hotande undergång,
men ej skulle det lända hvarken sådana jordbrukare som vilja behålla och
förbättra sina jordstycken eller jordbruket såsom näring till något verkligt gagn.
Räntans fullkomliga frigörande är numera endast en tidsfråga — jag
medgifver det; men man kan gerna vänta, innan man tager ett steg till på
den så nyss började banan, till dess man kommit så långt, att de anstalter,
som äro afsedda att gifva jordbrukaren lån på längre tid, eller våra hypo-
theksinrättningar, hunnit uträtta så mycket, att större delen af den på
jorden nu hvilande stora skuldmassan hunnit ej blott blifva förvandlad
från sväfvande till fonderad, utan äfven kunnat i någon mån förminskas.
Då_ först kan det vara tid att vidtaga det nu ifrågasatta steget, men dess¬
förinnan är det oklokt och ledande till förderfliga följder både för större
samhällsklasser och för hela samhället, och derföre har jag med min röst
inom Utskottet understöd! den segrande meningen och yrkar äfven nu bi¬
fall till hvad Utskottet hemställt.
Herr Lönnberg: Då det icke är fråga om en återgång till det som
gällde, innan man vid 1862 års riksdag beslutade eu utvidgad räntefrihet,
Den 10 April.
413
utan endast derom, huruvida man hör stadna vid hvad som då skedde
eller gå något längre, synes mig det sednare vara i fastighetsegarnes in¬
tresse det önskligaste. Jag vill dermed icke gå så långt som Herrar Lind¬
ström och Dickson, utan finner Herr Wallenbergs förslag mera ändamåls¬
enligt. Under den på sednare tider rådande krisen har det i allmänhet
varit svårt att få belåna inteckningar i bankerna emot endast Ö procent,
och man har derföre äfven der, såsom förhållandet varit emellan enskilde
personer, kringgått författningen genom att på förhand afdraga en så kallad
provision eller på åtskilliga andra sätt, hvarigenom räntan i sjelfva verket
blifvit betydligt högre än tillåtet varit. Då det sålunda visar sig, att man
icke kunnat vinna ändamålet, utan att eludera lagen, torde deruti ligga
bästa skälet för lagens rättelse i öfverensstämmelse dermed.
Herr vice Talmannen har sagt, att den Svenska jorden i allmänhet
icke tål att bära högre ränta än G procent, och detta är nog i allmänhet
rigtigt, men för mången kan det understundom vara vida bättre att få
penningar, äfven om de kosta något mera, än att alldeles icke kunna er¬
hålla några. Mycket annat vore visserligen att säga om denna sak, men
jag inskränker mig till att instämma med dem, som yrkat återremiss, efter¬
som det kan vara svårt att på stående fot ändra en lagparagraf, så att
den fullt motsvarar hvad man åsyftar.
Herr Agardh: Utan att förneka det principielt rigtiga iränteaftalets
fullkomliga frihet, och utan att bestrida att någon modifikation i bestäm¬
melserna om räntefriheten kunde under nuvarande penningeställning under¬
lätta låns erhållande mot inteckning, torde det likväl kunna ifrågasättas,
om det theoretiskt rigtiga också bör in praxi genomföras, liksom om man
för ett tillfälligt behof bör införa eu frihet i ränteaftalet, som man under
andra förhållanden icke skulle vara böjd att medgifva. För egen del tror jag
dessutom, att frågan om räntans frihet är till sina följder mera oberäknelig,
än vid första påseendet torde synas.
Man utgår ifrån en lag, hvars rigtighet ingen lärer bestrida, den om
penningedyrhetens beroende af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan;
men då härvid förekommer, att förhållandena äro i viss mån olika för
tvenne olika slags papper — för inteckningar och för de korta affärs-
papperen — så måste man noga taga sig i akt, att vid den nämnda lagens
tillämpning man icke ur premisser, som gäller det ena slaget, drager kon¬
klusioner äfven för det andra. Dessa papper skilja sig nemligen i några
vigtiga omständigheter, således
l:o i hvad jag ville kalla risken. Kär under eu kritisk tid den så
kallade räntan uppjagas till 8—10—15 procent, hvad är det väl som egent¬
ligen högre betalas? Vanligen finnes det under eu sådan tid lika mycket
penningar som förut och efteråt, men de hållas undan och måste fram¬
lockas genom en högre räntevinst. De hållas undan af fruktan för förlust,
och det är således den större risken, som betalas med den högre räntan,
med de Överskjutande procenten. Att eu sådan fruktan för förlust kan
finnas, är väl temligen naturligt, enär säkerheten för de belånade papperen
(vexlar, lån mot borgen ssäkerhet o. s. v.) egentligen icke hvilar på något
annat än långifvarens subjektiva tro på låntagarens förmåga att betala.
Och just emedan man icke vet, om man någon längre tid efteråt kan hysa
in
Den TO April.
samma tro till denna förmåga, ställas dessa papper på kort tid, under
hvilken man antager att förhållandet icke hör kunna alltför mycket ändra
sig. Vid goda inteckningar deremot är risken reducerad till den minsta
möjliga, eller den är nästan ingen. Det är således endast den egentliga
räntan som här betalas; och dessa papper böra således vara oberoende af
de fluktuationer i räntans stigande och fallande, som under en kritisk tid
äro vanliga.
2:o De båda slagen af papper skilja sig vidare deruti, att äfven sjelfva
räntan är beroende af olika slags tillgång och efterfrågan. Man måste
nemligen skilja emellan det stadiga behofvet på penningar inom ett land
och det tillfälliga, den stadiga tillgången på kapital och den som tillfäl¬
ligtvis kan förekomma. Det är tillfällighetsbehofven, som tillgodoses med
de korta affärspapperen, och det är väl godt att räntan för dessa är fri.
Den skicklige och företagsamme affärsmannen, som vid en tillfällig kon¬
junktur ser en möjlighet att kunna förtjena, bör kunna få förskaffa sig
penningar mot huru hög ränta han tilltror sig kunna betala. Inteckningar
afse deremot den fixa placeringen, och räntan för sålunda placeradt kapital
bör väl icke göras beroende af tillfälligt behof. Också tror jag, att i flera
länder (t. ex. England), der räntan en längre tid varit fri för affärs-
papperen, förhållandet varit olika för det fixt placerade kapitalet. Man
anser vanligen, som jag tror, att ränteaftalets fullkomliga frihet fordrar en
viss kapitalrikedom inom landet och ett högre kulturstadium. Den fattige
lånar egentligen för att nödtoi’ftigt kunna draga sig fram; den rike lånar
för vinst — för att förtjena mera. Jag fruktar, att Sverige måste anses
såsom ett kapitalfattigt land, och der mängden af lånebehöfvande skulle
hafva svårt att skydda sig för räntefrihetens missbruk.
Jag har med dessa anmärkningar velat antyda, att det gifves vigtiga
skilnader emellan dessa olika slags papper, och att det icke får antagas,
att hvad som gäller om det ena slaget, derföre nödvändigt äfven måste
gälla om det andra. Det återstår att efterse, om man från förhållandet
mellan det stadiga behofvet och den stadiga tillgången på kapital i vårt
land verkligen kan hemta anledning att utsträcka friheten i ränteaftalet
till de papper, som endast af nämnda förhållande böra vara beroende.
Jag tillåter mig då först påpeka, att räntan (den egentliga och den.
som utgår för det fixt placerade kapitalet) måste vara beroende eller stå
i ett bestämdt förhållande till värdet af produktiv egendom (den som ger
afkomst, i nrotsats till afkomsten sjelf och sådan egendom, som icke ger
afkomst). År t. ex. allmänna räntefoten 6 procent, men jag genom att
köpa landtegendom kan erhålla 8 procent för mitt kapital, så är väl tyd¬
ligt, att jag köper landtegendom; eller äro hyrorna i en större stad högt
uppdrifna, och jag genom att ega ett hus kan erhålla 8—10 procent för
köpeskillingen, så köper jag heldre ett hus än utlånar mitt kapital mot 6
procent. Har jag deremot t. ex. en fabrik, som ger mig endast 4 procent,
så säljer jag, för att genom utlånandet af mitt kapital derför erhålla 6
procent i ränta. Om räntefoten i ett land höjes, utan att afkastningen af
produktiv egendom stiger i lika grad, så måste egendomsvärdet falla; ty
kan jag få högre ränta för utlånadt kapital, så önska naturligtvis alla egen¬
dom sinnehafvare att sälja, och egendomen måste falla i pris, tills afkomsten
Den 10 April. 415
af dess lägre beräknade värde motsvarar den ränta, som kan erhållas om
kapitalet utlånades.
Räntan för det fixt placerade kapitalet och värdet af produktiv egen¬
dom i ett land bero således af hvarandra. Har, såsom hos oss, räntan
varit genom lag bestämd till en viss procent, så har egendomsvärdet också
rättat sig derefter, det har fixerat sig till ett visst belopp, motsvarande
den genom lag bestämda räntan. Kan man nu, efter det hos oss fixerade
egendomsvärdet, af den allmännaste produktiva egendomen med svårighet
deraf erhålla en afkomst, som motsvarar 6 procent; är vidare kapital¬
tillgången i allmänhet knapp och räntan således har en naturlig benägen¬
het att stiga, så måste det vara tydligt, att en frigörelse af räntan skulle
hos oss hafva till följd, att den allmänna räntefoten höjdes och således
äfven att egendomsvärdet måste falla.
Men, invänder man sannolikt, i andra länder har man borttagit ränte-
tvånget, utan att detta medfört sådana följder. Med afseende härpå tillåter jag
mig anmärka, att hvad jag ville kalla den naturliga räntan, eller den som
utan någon i lag gifven bestämning motsvarar värdet af produktiv egen¬
dom, måste vara olika för olika länder och beroende af många olika om¬
ständigheter, som gälla för det ena landet men icke för det andra. Jemför
man länder, der jordbruk under eu eller annan form är hufVudnäringen,
så blir den naturliga räntan hufvudsakligen beroende af ländernas natur¬
förhållanden. För att med ett exempel förtydliga detta tillåter jag mig
påminna om ett land, som visserligen är något långt bort sökt, men som
har fördelen att visa en skarp motsats till vårt eget, jag menar China.
Det har ett klimat, som är särdeles gynnsamt för växtligheten; jorden är
naturligen fruktbar och har genom en fler-tusenårig kultur blifvit det ännu
mera; landet är genomskuret af vattendrag, som man genom kanaler och
smärre vattenledningar gjort sig till godo för att öfverspola fälten. Skick¬
ligheten i åkerbruk har under eu lång kultur blifvit allmän. Genom att
använda olika växtslag tager man afjorden 2—3 skördar om året; riset,
som är det allmänna sädesslaget, är utomordentligt gifvande; landet är
öfverbefolkadt och således jordbrukets produkter lätt afsättliga. Om man
såsom en följd af dessa lyckliga förhållanden genom åkerbruk, genom att
ega jord kan förtjena mycket, så måste det äfven vara lätt förklarligt,
att penningen, genom hvilken jag kan sättas i tillfälle att förvärfva sådan
egendom, äfven måste vara dyr; och det uppgifves också, att den lagliga
räntan är 12 procent, men att i praxis räntan varierar mellan 18 och 36
procent. Om man nu med China eller med andra af naturen rikt lottade
länder jemför Sverige, så måste det vara tydligt, att jordegendom, som ger
en så olika afkastning i dessa olika länder, måste ega ett mycket olika
värde, och följaktligen att den naturliga räntan för penningen äfven borde
vara mycket olika. Hade man med afseende på olikheten af denna na¬
turliga ränta för olika länder bestämt den lagliga räntan, så kunde det
måhända för det ena landet vara lika mycket skäl som för det andra att
gorå räntan fri. Men förhållandet är i stället, som jag tror, att den lag¬
liga räntan har så att säga en historisk grund. Räntan fixerades nemli¬
gen under den Romerska republikens sednare tid till 6 procent, efter att
förut både i Grekland och Rom hafva varit 10—12 procent, och med
Roms verldsherravälde öfvergick den lagliga bestämningen af 6 procent till
416
Den 10 April.
de flesta stater i Europa. Står nu denna lagliga ränta icke i något be¬
stämdt förhållande till den naturliga, så är tydligt att der landets pro¬
duktiva kraft är större, eller der liufvudnäringarne kunna draga en högre
ränta än 6 procent, der måste räntetvånget kännas starkare och utan syn¬
nerlig fara äfven kunna afkasta. Men sådant är derföre icke förhållan¬
det hos oss, och vi hafva således icke heller i andra länders exempel nå¬
gon maning att efterfölja dem.
Då jag således tror, att följden af ränteaftalets frihet skulle blifva en
stegring af räntan och dermed äfven ett fallande af egendomsvärdet, så
synes det mig, som man väl hade skäl att betänka sig, innan man vidtog
en åtgärd af så ingripande beskaffenhet. För egen del anser jag mig icke
kunna annat än förorda bifall till Utskottets Betänkande.
Många af Kammarens ledamöter hördes häruti instämma.
Herr Jonas Jonasson från Calmar län: Man tyckes antaga, att
räntefriheten skulle lända jordbrukare till fördel, men erfarenheten utvi¬
sar dock ett motsatt förhållande, ty 1862 års riksdagsbeslut kan betrak¬
tas såsom grunden för allt det obestånd och den förlägenhet, hvaruti jord-
brukarne nu befinna sig. I förbigående vill jag nämna, huru tillståndet
är i min ort. Då en person icke kan betala, utan exsekutor står i be¬
grepp att taga hans egendom i mät, vänder den behöfvande sig till någon
kapitalist, hvilken vanligen tillika är handlande, och får hjelp, men emot
10, 15, 20 ja till och med 25 procent ränta. Den hjelpbehöfvande måste
naturligtvis underkasta sig dylika stränga vilkor, för att icke med hustru
och barn och allt komma på bär backe. Men hvad blir väl följden,
när 6 månader förflutit och gäldenären icke kan betala? Jo, han får
fortsätta en tid med lånets omsättning, alltjemt på mer och mer betun¬
gande vilkor, ända till dess kapitalisten har hela egendomen i sina händer.
Detta bevisar ju, att räntefriheten icke länder den jordbrukande och min¬
dre bemedlade samhällsklassen till någon fördel, utan tvärtom är för dem
det största förderf man kan tänka sig. Det är sannt, att en dylik frihet
kan passa de jordbrukare, som äro kapitalister, men för den stora mäng¬
den är det skadligt, och yrkar jag derföre bifall till Utskottets Betänkande.
o
Herr Ake Andersson: Det steg, man tog vid 1862 års riksdag,
har jag ännu icke kunnat inse hafva ledt till någon nytta, utan snarare
tvärtom, och det torde således icke vara skäl att ännu vidare utsträcka
friheten på denna bana, och får jag derföre samt på de af Herr Agardh
utförligt framställda skäl yrka det föredragna Betänkandets godkännande.
Herr Rosenberg: Jag skall ej lång stund taga Kammarens upp¬
märksamhet i anspråk, men då jag haft äran att vara ledamot i det sam¬
mansatta Utskott, som behandlat frågan, anser jag mig pligtig att lemna
några upplysningar med anledning af hvad under diskussionen nu före¬
kommit. Vore det fråga om att nu diskutera en naken princip eller rig-
tigheten af en theoretisk sats, då vore det icke så godt att försvara Ut¬
skottets Betänkande, ty nog måste man i principen medgifva, att aftal
om penningar bör vara lika fritt som aftal om hvarje annan vara. Men
nu
Den 10 April.
417
nu tror jag,, att man kan bortse från theqrien och i stället bör beakta
hvad som för fäderneslandet kan vara det nyttigaste. Detta har åtmin¬
stone ledt mitt omdöme, då jag röstat för afslag å de ifrågavarande mo¬
tionerna, hvilkas godkännande säkerligen skulle för större delen af våra
jordbrukare förorsaka ett fullkomligt förderf. Frigifver man räntan, komma
alla inteckningar att i första rummet uppsägas, under yrkande att högre
ränta måste förskrifvas, och derigenom skall det lätt nog gå derhän, att
det blifver omöjligt för egendomsegaren att erhålla några penningar. Man
bör betänka, att den nu ifrågasatta åtgärden icke kan försiggå lika lätt,
som den man beslöt sig för vid 1862—1863 årens riksdag. En talare
har nyss utförligt framställt skilnaden emellan de olika slagen af papper,
och denna upptäcker man äfven lätt i det praktiska lifvet. Om man ser
på en handel, finner man, att samma kapital kan på en kort tid omsättas
ganska många gånger, och äfven om handlanden får betala kapitalet gan¬
ska drygt, kan han genom dess användande på detta sätt göra en högst
betydlig vinst, och derföre vore det orätt att förmena honom att förskaffa
sig penningar mot sfi hög ränta som helst. Annorlunda förhåller det sig,
dä penningar äro placerade i en egendom, ty i den kultur, hvari Svenska
jorden för närvarande står, kan den, enligt hvad en talare nyss yttrat,
icke bära högre ränta än 6 procent. För min del tror jag icke ens, att
den kan bära så mycket. I fråga om våra hypotkeksbanker torde man
nemligen erinra sig, att lån deri icke beviljas till mer än egendomens halfva
värde, hvilket eger sin grund deruti, att man anser jorden icke kunna
bära mera än 3 procent. Om man nu genom den föreslagna åtgärden
vill sätta inteckningshafvare i frestelse att helt hastigt uppsäga sina in¬
teckningar, då går i sanning vårt Svenska jordbruk en mörk framtid till
mötes. Må vi derföre, heldre än att tillämpa några abstrakta principer,
taga i öfvervägande de bestående förhållandena, och jag är öfvertygad, att
man skall finna det rådligast att ej göra någon ändring i de nuvarande
bestämmelserna.
Jag yrkar således bifall till det sammansatta Utskottets Betänkande.
Flere ledamöter hördes häruti instämma.
Herr Björck:
Öfverläggningen förklarades slutad; och Kammaren biföll på särskilda
propositioner hvad Utskottet under de föredragna tvenne punkterna yttrat
och hemställt.
Punkten 3.
Herr Me din: Jag ämnar visst icke lång stund upptaga Kammarens
tid, men jag-anser, att min motion icke bör begrafvas i fullkomlig tysthet.
Allt ifrån början har jag varit emot räntans frigifvande, och har genom
min motion åsyftat att sätta eu gräns för räntan äfven på de korta pap¬
peren. Jag vill emellertid icke yrka återremiss, eftersom föga framgång
för min mening dermed torde beredas.
Herr Ro sen berg: Då Herr Medin icke framställt något yrkande,
torde det icke vara nödigt att tillägga någonting utöfver hvad Utskottets
Riksd. Prof.. 1867. 2 Afd. 3 Band.
27
418 Den 11 April.
Betänkande i denna punkt innehåller, hvarför jag inskränker mig att yrka
bifall dertill.
Vidare anfördes icke; och Utskottets hemställan under jemväl denna
punkt bifölls.
§ 9.
Anmäldes samt bordlädes:
Stats-Utskottets Utlåtanden N:ris 66 och 67, och
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 19.
På framställning af Herr Talmannen beslöt Kammaren, att främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle för bordläggning
andra gången uppföras dels nyssnämnda nu anmälda ärenden, dels föl¬
jande å dagens föredragningslista upptagna, förut endast en gång bordlagda
ärenden, nemligen: Lag-Utskottets Utlåtanden N:ris 59—62 samt Andra Kam¬
marens Tillfälliga Utskotts (N:ris 5 och 6) Utlåtanden N:ris 35, 36 och 37.
§ io.
Upplästes och godkändes protokollsutdrag angående de beslut, som
Kammaren under denna dags sammanträde fattat.
Sammanträdet afslöts kl. ’/2 4 e. m.
In fidem
H. Husberg.
Torsdagen den 11 April.
Kl. 6 e. m.
§ 1-
Protokollen för den 8 och 10 i denna månad justerades.
§ 2.
Kammaren beviljade Herr Lvthner ledighet från riksdagsgöromålen
under 8 dagar från den 17 i denna månad.
§ 3.
På Herr Talmannens framställning medgaf Kammaren, att, innan be¬
handlingen af bordlagda ärenden började, Herr Kolmodin, som för sådant
ändamål begärt ordet, nu fick afgifva en af honom sammanfattad motion
angående resekostnadsersättning åt Riksdagsmannen Herr O. Lagergren.