114
Den 11 Mara.
Hlåndagen den 11 Mars 1867.
Kl. 6 e. in.
§ I-
Protokollet för den 9 dennes, för- och eftermiddagen, äfvensom proto¬
kollsutdrag angående de enligt samma protokoll fattade beslut upplästes
och godkändes.
§ 2.
Med anledning af Kammarens, rörande Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 40, fattade samt i protokollet för den 9 dennes under § 20 anteck¬
nade beslut, uppläste och aflemnade Herr Ribbing en reservation, så
lydande: ...
Mot detta Kammarens beslut får undertecknad anmäla sm reserva¬
tion, af skäl att: ,.
det innebär beslut — ej om det förbuds upphäfvande, som motio¬
nären föreslagit, utan —• om en förordning, som blott utsäger en till-
låtelse; hvilket jag anser vara fullkomligt öfverflödigt och stridande mot
all praxis i lagstiftning; , . ,,v ,
det innebär beslut om upphäfvande jemväl af sednare delen åt b-ongl.
förordningen af den 26 Oktober 1858, oaktadt om ett sådant upphäf¬
vande motion ej hlifvit afgifven, i följd hvaraf Kammaren, enligt min åsigt,
till beslut derom saknat grundlagsenlig rätt.
Stockholm den 11 Mars 1867.
Siaurd Kimma.
§ S.
Kammaren beviljade, efter derom framställd begäran, ledighet från
deltagande i riksdagsgöromålen åt Herr Svensén från den 13 till och
med den 16 samt åt Herr Hellerström från den 13 till den 23 uti inne¬
varande månad.
§ 4.
Vid nu ånyo skedd föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41,
i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition (N:o 2) till Riksdagen, om
antagande af en lag angående efterbildning af konstverk, uppstod öfver¬
läggning, hvarunder yttrade
Herr Bergström: Ifrågavarande lagförslag åsyftar att i vårt rätts¬
system införa för detsamma hitintills okända rättsnormer. Det må der¬
före icke anses vara förspilld tid att ingå i undersökning, dels huruvida
verkligen finnas rättsgrunder, på hvilka den nya lagstiftningen kan byg¬
gas, dels ock huruvida, i händelse sådana grunder kunna uppvisas, de aro
Den 11 Mars.
115
fasta och breda nog att uppbära alla eller endast en del af de föreslagna
rättsnormerna. Jag skulle djupt beklaga, om Kammarens beslut i frågan
fattades utan att hafva föregåtts åt en debatt, som tillräckligt uttömde
ämnet och bidroge att till fullo lägga sanningen i dagen.
Man talar i våra dagar mycket om litterär och artistisk eganderätt.
Det är att missbruka ordet eganderätt, så vidt man derigenom vill uttrycka
annan tanke än den, att författaren är egare till sitt manuskript och
konstnären till sitt konstverk, så länge de befinnas i deras hand. I och
med detsamma manuskriptet eller konstverket vare sig genom köp eller
annat laga fång öfvergår it annan, blir det denne och ej vidare upphofs-
mannen som är att anse såsom egare. Det juridiska begreppet egande-
rätt finner endast tillämpning å objekter för rena förmögenhetsrättig-
heter, således väl å produkten af litteratörens eller konstnärens verksamhet,
det vill säga originalmanuskriptet eller originala konstverket, men inga¬
lunda a de tankar och idéer, Indika i manuskriptet eller konstverket blif¬
va framställda och sålunda funnit uttryck i åskådlig yttre form. Ett ut¬
märkande kännemärke a såväl eganderätt som å alla andra förmögenhets-
rättighcter är, att de icke allenast fortfara under rättssubjektets lifstid,
utan äro ärftliga i oändliga led. Detta kännetecken inträffar icke å åskåd¬
liggjorda tankar och idéer, hvilka både kunna, böra och måste tillhöra hela
den bildade verlden och derföre få af hvem som helst bearbetas, omarbetas,
ja till och med, från juridisk synpunkt sedt, plagieras. Begreppet om
ändlig eganderätt till tankar och idéer är således ett falskt begrepp, ett
juridiskt oting. Väl är det sannt, att ett konstverk, som af någon, vare
sig upphofsmannen eller annan physisk eller juridisk person, innehafves
under, enskild eganderätt, icke får mot innehafvarens vilja på något sätt
efterbildas; ty sådant vore eu kränkning af hans personliga frihet och
hans rätt att efter godtfinnande disponera öfver sin egendom; men af
denna, ehuru i sig rigtiga, dock sterila princip skall det i sanning ej
kunna lyckas lagstiftaren att deducera några tillfredsställande rättsnormer
i förevarande fråga.
Finnes då icke, frågar man, någon grund, hvarpå en lagstiftning i
hithörande ämnen kan byggas? Jo! lyckligtvis finnes verkligen en sådan
grund, och jag vill försöka att i korthet angifva den. I förmögenhets-
produktionen deltaga icke allenast de hvilka frambringa råämnena, de
hvilka förädla dem och de hvilka besörja omsättningen, utan äfven de sam¬
hällsklasser, hvilka sysselsätta sig med idéel produktion, det vill säga veten¬
skapsmännen, skriftställarne, konstnärerne och andre. Desse sednare äro
lika mycket producenter som grufarbetaren, landtmannen, fabrikanten.
Detta är en af den nyare politiska ekonomiens vackraste och sannaste tan¬
kar, ty producent är hvar och en som arbetar för tillfredsställande af för
handen varande behof. Frågan är således att tillförsäkra dessa idéela pro¬
ducenter eu passande lön för deras arbete, och lagstiftningen i hithörande
ämnen faller derföre inom näringslagstiftningen. Jag fruktar icke att möta
mycken motsägelse inom denna Kammare, om jag såsom högsta ledande
princip för näringslagstiftningen uppställer friheten, yrkes- och närings¬
frihet. Men donna princip både kan och måste tåla inskränkningar, när
högre intressen dertill föranleda. Den får icke stelt och abstrakt tilläm¬
pas. Undantagsfallen torde kunna ordnas under tre synpunkter. Det
Den 11 Mars.
116
låter nemligen tänka sig först att eu oinskränkt yrkesfrihet icke kan för¬
enas med Statens allmänna ändamål; vidare att den, som vill utöfva ett
yrke, i den mån saknar derför erforderliga egenskaper och insigter, att
han ' under utöfning af samma yrke, t. ex. läkarekonsten, skulle kunna
åstadkomma skada; och sist att den allmänna nyttan, det allmänna bästa
bjuder och rättfärdigar förlänande af berättiganden med andras uteslutande,
det vill säga privilegier och monopolier. Med denna min uppfattning stål'
det väl tillsammans att anse förbud mot eftertryck såsom ett privilegium
och monopol till förmån för den derigenom skyddade. Ja, Mine Heirar,
författares och förläggares skyddande mot eftertryck är ett dem förlänadt
monopol; men, såsom jag vill försöka att visa, ett så nödvändigt monopol,
att, om det icke funnes, den största skada och förlust skulle tillskyndas
icke allenast desse producenter, hvilka genom frihet för andra att efter¬
trycka utgifna böcker skulle gå miste om sin förtjenta lön, utan äfven det
allmänna. Då man nu i vårt land, hvarest förbud mot eftertryck i gäl¬
lande Tryckfrihets-förordning redan finnes stadgadt och jemväl derforinnan
genom särskilda privilegier meddelades, såsom stöd för giltigheten af förbud
mot efterbildning af konstverk åberopar analogien med förbud mot eftertryck
af böcker, gäller det för mig att söka visa, huru de förhållanden, hvilka
betinga nödvändigheten att förbjuda eftertryck, icke förefinnas i Låga om
efterbildning af konstverk. Låtom oss derföre tillse, hvilka skadliga följ¬
der saknaden af förbud mot eftertryck af böcker skulle medföra! En för¬
fattare har på sitt arbete nedlagt tid och möda, ofta äfven mer eller
mindre betydliga kostnader. Han måste vara berättigad att derför njuta
godtgörelse. För den händelse han öfver låtit sin rätt att från tiycket ut¬
gifva sitt arbete på eu förläggare, hvilken drabbas utaf stora utgifter, så¬
som författarearfvode, kostnader för arbetets tryckning och spridning m m.,
hör äfven förläggaren derför kunna påräkna skälig godtgörelse. Hvarken
författaren eller förläggaren kunna få sina utlagda kostnader ersatta, med
mindre dem lyckas afsätta ett visst antal exemplar af det tryckta verket.
Uppträder nu eu eftertryckare, så uteblifver i mer eller mindre mån den
af författaren och förläggaren påräknade godtgörelsen. Eftertryckaren kan
nemligen alltid undersälja dem, ty lian behöfver icke vidkännas andra ut¬
gifter än sjelfva tryckningskostnaden, enär lian icke har några honorarier
eller författarearfvoden att utbetala. Händelsen är och, att i allmänhet
eftertryckaren spekulerar allenast på sådana arbeten, hvilka vinna den lät¬
taste spridning och i följd deraf den största afsättningen. Likasom nu
eftertryck länder författare och förläggare till skada, så skadar det ock
medelbart den allmänna bildningen, ty fruktan för eftertryck, om sådant
vore tillåtet, skulle ofta och lätteligen förhindra utgifvandet af nyttiga och
värderika arbeten. Många alster af mångårig flit och utmärkt talent
skulle icke skåda dagen utan undertryckas; hvarigenom möjligheten af
framsteg i bildning upphäfdes eller minskades. _
Om nu de förhållanden, som betinga nödvändigheten att förbjuda
eftertryck af böcker, äfven förefunnes, när man vill rättfärdiga förbud mot
efterbildning af konstverk, så skulle jag vara den förste att rösta för bifall
till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet och till Lag-Utskottets till¬
styrkande Utlåtande; men jag är förvissad, att den analogi, man vill finna
emellan de båda arterna af förbud, är allenast skenbar. Snarare förefin¬
Den 11 Mars.
117
nes likhet mellan efterbildning af konstverk, samt öfversättning af arbete
från ett språk till ett annat. Ofversättningsfrihet gäller ännu såsom regel,
ehuru man äfven sökt att åstadkomma inskränkningar deri. Om således,
för att välja ett exempel, någon här i landet roade sig med att skrifva
dikter på Latin, så vore det icke någon betaget att öfversätta dessa dikter
på Svenska, likasom å andra sidan icke någon kan hindras att på Latinska
språket återgifva Svenska arbeten, en sak, som visserligen är ovanlig, men
dock någon gång inträffat.
Jag yttrade nyss, att den föreburna analogien emellan förbud mot
eftertryck af böcker och förbud mot efterbildning af konstverk endast vore
skenbar, ej verklig. För att ådagalägga detta måste jag söka visa, att de
förhållanden, som betinga giltigheten af förbud mot eftertryck, icke äro
för handen i fråga om efterbildning af konstverk. Tillskyndas väl konst¬
nären eller det allmänna någon skada af en dylik efterbildning? Denna
fråga kan ej efter min åsigt besvaras annorlunda än nekande. Konstnären
sjelf lider ingen skada, ty värdet af urbilden minskas icke genom efter-
bildningen, icke heller hans deraf påräknade inkomst, hvilken ju, då han
afhändt sig konstverket, till honom influtit. Snarare torde efterbildningar,
hvilka sprida konstnärens rykte och tillskynda honom nya beställningar,
kunna anses bereda honom verkliga fördelar. Icke heller förminskas ge¬
nom efterbildningar konstnärens förmåga att ögonblickligen företaga nya
skapelser eller förbättrade bearbetningar af det förut producerade konst¬
verket. An mindre kan genom ifrågavarande efterbildningar någon skada
tillskyndas det allmänna, ty genom en vidsträcktare spridning af konstens
alster uppväckes och ökas intresset för konst och konstnärlig verksamhet.
Då således hvarken konstnären eller det allmänna genom konstverks efter¬
bildning lider skada; hvad har man då åsyftat med en lag angående förbud
mot efterbildning af konstverk? Jo! att tillskynda konstnären en positiv
vinst utöfver den han kan bereda sig genom försäljning af sitt originala
konstverk, hvilket ju icke nödvändigt är ämnadt att genom efterbildning
mångfaldigas, såsom förhållandet är med en skriftställares manuskript, som,
om dess utgifvande från tryck skall löna sig, måste tryckas i många exem¬
plar. Visst är konstnären sin lön värd; men denna lön bör han, likasom
hvarje annan, som till afsalu förfärdigar varor, uteslutande söka i försälj¬
ningspriset. Vill man genom lagstiftningen tillförsäkra honom eu vinst
utöfver detta pris, så kan sådant endast ske på allmänhetens eller andra
konstnärers bekostnad. Antagom t. ex. att den store Raphael vore en
Svensk nu lefvande konstnär, att hans berömda tafla Sixtinska madonnan
tillhörde en enskild person, att jag egde nog konstsinne att önska mig en
kopia af detta mästerverk, att jag saknade tillräcklig förmögenhet att be¬
kosta en kopiering, verkställd af mästaren sjelf, att en yngre lofvande
konstnär ville åtaga sig arbetet, att det äfven lyckades honom förskaffa
sig egarens af täflan tillåtelse till en dylik kopiering, samt att Raphael,
för att bereda sig ytterligare vinst af sitt arbete utöfver försäljningspriset,
med den rätt han enligt det nu framlagda förslaget onekligen skulle ega,
vägrade bifall till den ifrågaställda kopieringen. Hvad komme då att in¬
träffa? Jo, att Raphaels bifall måste köpas på bekostnad antingen af den
unge konstnären, hvilken finge å den till honom af mig utfästa arbetslön
vidkännas en minskning till Raphaels förmån, eller ock af mig, som finge,
118
Den 11 Mars.
utöfver hvad den kopierande konstnären betingat sig, vidkännas utbetal¬
ningen till Raphael. Sålunda skola alla, som vilja förskaffa sig en afbild¬
ning af ett original konstverk, blifva medelbart eller omedelbart skatt¬
skyldige till konstverkets upphofsman. Jag håller före att all rättsgrund
derför saknas. Hvarje försök att på lagstiftningsväg genomföra och göra
gällande ett sådant skydd mot konstverks efterbildning leder till en för¬
virrad och förvirrande kasuistik och lemnar det friaste spelrum för vil¬
korlighet och godtycke i domslut. Jag frågar, för att ännu en gång välja
ett exempel, hvad skilnad förefinnes väl emellan en sådan efterbildning af
Molins bekanta arbete “Bältespännare11, som en handtverkare konstnärligt
anbringar på ett dyrbarare salongsur, och en afbildning, möjligen i något
större skala, af samma grupp, ämnad att uppställas såsom fristående pryd¬
nad i mitt rum. Konstverket är i båda fallen efterbildad!, men deri förra
etterbildningen skulle vara tillåten, den andra deremot förbjuden.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, yrkar jag afslag å
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition och Utskottets förevarande Utlåtande.
För den händelse Kammaren icke skulle vara benägen att i så vidsträckt
mån bifalla mitt yrkande, vågar jag hemställa, att sådana efterbildningar
af konstverk, som sjelfva erfordra och förutsätta fri konstnärlig verksam¬
het, måtte förklaras fria och tillåtna, samt förbudet inskränkas till sådana
efterbildningar, som verkställas på mekanisk väg. För omarbetning af
lagen i sådan syftning torde ärendet i slik händelse böra till Lag-Utskottet
återförvisas.
Herr Statsrådet von Ehrenheim: Det torde vara för Kammarens
Herrar ledamöter väl bekant, att Kongl. Maj:ts förevarande nådiga Pro¬
position närmast är föranledd af Rikets Ständers vid 1863 års riksdag
aflåtna skrifvelse i ämnet, deruti uttryckligen uttalades den åsigt, att
konstnärer böra åtnjuta samma skydd, som författare och uppfinnare inom
industriens område nu åtnjuta, och att således Representationen redan en
gång godkänt de grunder, hvarpå det nu framlagda författningsförslaget
hvilar. Jag anser ock dessa grunder ganska billiga och icke ledande till
sådana följder, som föregående talaren förespegla!. Man har här förnekat,
att efterbildning af konstverk kan jemföras med eftertryck af skrifter, och
visserligen må det meclgifvas, att en skilnad häremellan förefinnes, ty för¬
fattaren har inkomst allenast genom den spridning hans arbete lyckas
erhålla, då deremot det förnämsta värdet af ett konstalster ligger i det
originala konstverket; men likasom en författares rätt icke är inskränkt
till den första upplagan af hans verk, utan han under hela sin lifstid är
berättigad att disponera öfver tryckningen af sitt arbete, så bör ock konst¬
nären ega tillgodogöra sig de fördelar, han kan förskaffa sig utöfver för¬
säljningen af sjelfva konstverket. Det är detta som Rikets Ständer i sin
skrifvelse uttalat, och i ett land som vårt, der konstnärerne icke njuta af
en alltför stor uppmuntran, och der konstens alster icke betalas så högt
som i vissa andra länder, synes mig som borde man medgifva konstnären
den sekundära vinst, han kan förskaffa sig genom kopiering och fotografie-
ring af konstverket, som derigenom i tusendetal sprides öfver hela landet.
Denna rätt är konstnären tillerkänd i Danmark, och i den underdåniga
skrifvelse, Rikets Ständer, enligt hvad nyss nämndt är, aflåtit, uttalade de
Den 11 Mars.
119
den önskan, att afseende måtte fästas på den Danska lagen i detta ämne,
så att, om möjligt, likställighet uti ifrågavarande afseende måtte åstad¬
kommas mellan de båda ländernas lagstiftning. § 1 i förevarande lag¬
förslag är derföre ordagrant lika lydande med motsvarande § i den
Danska lagen, men deremot förekomma vissa andra stadganden, som göra
den Svenska lagen mindre sträng än den Danska, och skall jag härför,
i fall detta skulle komma att behöfvas, framdeles närmare redogöra. Fastän
Danmark är det enda land, der en särskild lag mot efterbildning af konst¬
verk finnes, är det visst icke det enda, der grundsatsen erkännes. Så
yttrar Belgiska Representant-kammarens utskott, tillsatt för granskning af
ett lagförslag angående den artistiska och litterära eganderätten, om ute¬
slutande rättighet att reproducera ett konstverk:
“Denna grundsats synes oss icke kunna blifva föremål för en allvarlig
diskussion.---All lagstiftning härom är i öfverensstämmelse med
billighetens föreskrifter, och i de länder, der lagen är stum, har lagtolk¬
ningen ersatt dess tystnad. “
Två Franske rättslärde Chaveau och Helie yttra uti ett äf dem ut-
gifvet arbete, benämndt Theorie du coda penal: “425 artikeln, des contre-
fagons (om efterbildning), uppräknar målarekonsten och ritkonsten — så¬
ledes är äfven det ringaste utkast skyddadt af lagen, förutsatt att det är
ett originalarbete — art de vie etc. Lagtillämpningen har städse utsträckt
dessa grundsatser äfven till bildhuggeriarbeten.11
Häraf synes således, att de grundsatser, på hvilka förevarande lag¬
förslag är bygdt, äro erkända äfven i sådana Europas länder, der icke
någon positiv lag i ämnet finnes. Att framställa en sådan lag som den
förevarande, hvilken förbjuder efterbildning af konstverk, såsom en inskränk¬
ning i den allmänna yrkes- och näringsfriheten, är för mig ofattligt. Då
man erkänner, att inom industriens område en och hvar är berättigad att,
genom uttagande af patent, tillgodogöra sig frukterna af sin uppfinning,
hvarföre då icke äfven tillerkänna konstnären uteslutande rätt att draga
nytta af sitt originalarbete. Dessa förhållanden ligga, enligt min åsigt, hvar¬
andra ganska nära. Den föregående talaren yttrade, att konstnären icke lider
någon skada genom efterbildning af hans konstverk, enär urbilden deri¬
genom icke faller i värde, samt att konstnärens förmåga att reproducera
sitt verk derigenom ej heller förminskas; men det är dock tydligt, att
genom en dylik efterbildning konstnärens utsigt att draga nytta af sitt
arbete i betydlig mån förminskas, då konstverket derigenom i obegränsadt
antal exemplar sprides, utan att konstnären deraf hemtar den vinst, som
samma spridning skulle hafva beredt honom, om han dertill egt uteslu¬
tande rätt. Det allmännas intresse är oskiljaktigt förenadt med konstnä-
rernes, och bådas intressen tillförsäkras bäst, om, på samma gång den en¬
skilde konstnären erhåller det skydd som nu i 1 § är i fråga, de in¬
skränkningar i detta skydd tillika göras, hvilka längre fram i förslaget
finnas antagna. Innan jag lemnar ordet, vill jag blott till belysande af
min mening anföra ett exempel. Under sist förflutna sommar hafva vi
htet hvar haft tillfälle beundra Molins fontän, och jag hemställer till hvars
och ens bedömande, huruvida det skulle kunna anses billigt och rättvist,
om hvem som helst vore berättigad, att af detta snillrika arbete taga efter-
bildningar i brons och genom försäljning af dessa bereda sig ekonomisk
120
Den 11 Mars.
fördel, utan att vara skyldig erlägga någon godtgörelse åt den som skapat
originalet. På grund af livad jag sålunda haft äran andraga, vågar jag
hemställa, det Kammaren behagade godkänna det nu föredragna lag¬
förslaget.
Herr Hi ert a: Jag vill icke gå så långt som den förste talaren, att
nemligen helt och hållet förkasta det framlagda lagförslaget, eller anse
någon lag i förevarande hänseende icke vara af hehofvet påkallad, men
jag instämmer i hans åsigt, att man hör vara betänksam vid stiftandet af
en lag, som på visst siitt åsyftar att införa ett monopol eller privilegium.
En sådan lag bör vara noga bestämd, och bör man se till, att densamma
för den, till hvars förmån den stiftas, icke blott medför rättigheter, utan
äfven ålägger positiva skyldigheter. Man vet att på sednare tider dylika
exklusiva privilegier varit föremål för olika åsigter, och många tänkande
män hafva till och med satt i fråga, om patentförfattningarne medföra
någon verklig nytta, ehuru, enligt mitt förmenande, någon lag knappt kan
vara nyttigare än den, som har till föremål att skydda eu uppfinnare mot
andras otillbörliga intrång. Med tillämpning af dessa grundsatser tror jag,
att en och annan anmärkning med skäl skall kunna göras mot det nu
framlagda lagförslaget, och anhåller jag derföre, att detsamma nu måtte
varda till Lag-Utskottet återremitteradt.
Beträffande dessa anmärkningar, så har min uppmärksamhet blifvit
fästad af en ledamot i Första Kammaren på det i 1 § förekommande
uttrycket: “origmala konstverk11, såsom icke varande tillräckligt bestämdt,
och då denne ledamot af förbiseende underlåtit att, vid frågans behandling
i Första Kammaren, deremot framställa anmärkning, så utbeder jag mig
nu få. anmärka, att här är fråga allenast om alster åt skön konst, men
då gränsen mellan dessa och konstverk i allmänhet inom industriens om¬
råde, till exempel en sinnrik mekanisk inrättning eller ett konstigt väfnads-
sätt, är ganska . svår att uppdraga, torde det vara nödvändigt att tydligt
uttala, att de ifrågasatta stadgandena afse allenast alster af skön konst,
och detta så. mycket heldre, som de industriela och andra dylika konst¬
verk njuta tillräckligt skydd genom gällande patentlag. I 3 och 4
§§, som innehålla stadgande!! för det fall att konstverket öfvergått i an¬
nans ego, synes, äfven lagen vara ofullständig derutinnan, att, om 3 §
bifalles i det skick den blifvit af Kongl. Maj:t föreslagen och af Utskottet
tillstyrkt, hinder .derigenom uppstår för den, som inköpt en tafla att deraf
låta taga eu kopia, ja, han skulle icke ens vara berättigad att i sina en¬
skilda rum låta upphänga en kopia, den han förfärdigat. Ett sådant
stadgande kan .omöjligen vara hvarken lämpligt eller billigt, men det följer
emellertid tydligt af lagens nu föreslagna lydelse. För att undvika sådant,
och. för att. icke stifta en lag, hvilken, på sätt jag nyss nämnt, blott till¬
erkänner rättigheter, utan att medföra några skyldigheter, så borde kan¬
ske tillika ett .stadgande inflyta derom, att hvarje konstnär, som önskar
uteslutande privilegium att tillgodogöra sig sitt konstverk, må derom göra
anmälan hos vederbörlig auktoritet, hvilka det borde åligga, att förse
konstverket med stämpel, upptagande konstnärens namn, och tillika under¬
rättelse att denna förbehållit sig att vara skyddad mot konstverkets efter¬
bildning af obehörig person. Derjemte anser jag, att denna lag äfven
Den 11 Mars.
121
bör innehålla förbud mot efterbildning af konstverk på mekanisk väg, så
att det bör anses straffvärdt och till följd deraf förbjudas, att t. ex. en
person, som eger ett gjuteri och inköper en pjes, tillverkad i ett annat
gjuteri efter eu der förfärdigad dyrbar modell, samt sedan helt enkelt lå¬
ter afgjuta densamma, skall ansvarsfritt kunna genom dess försäljning i
större mängd och till billigare pris kunna förskaffa sig otillbörlig fördel på
den andres bekostnad.
På dessa skäl vågar jag fortfarande vidhålla mitt yrkande, att Utlå¬
tandet måtte varda till Lag-Utskottet återremitteradt.
Herr Per Nilsson i Espö: Ehuru man kan hafva betänkligheter
beträffande ett och annat i det nu ifrågavarande lagförslaget, är det emel¬
lertid klart, att det syftemål, som med detsamma afses, synes högeligen af
behofvet påkalladt. Men å andra sidan bör man akta sig, att man icke,
för att skydda verklige konstnärer, tillskyndar konsten sjelf mer eller
mindre skada. Hvad nu särskild! angår det här förevarande förslaget, så
vill jag anmärka, att genom uttrycket ”originala konstverk” i 1 § in¬
gen bestämd och tydlig skilnad är betecknad mellan produkter af industri
och produkter af skön konst. Jag anser derföre, att utrycket konstverk
bordo utbytas mot orden alster af skön konst, hvarigenom all tvetydighet
vore undanröjd. Jag hade visserligen ämnat att yttra mig utförligare, men
emedan jag blifvit i ämnet förekommen af Herr Hierta, så inskränker jag
mig till att med honom instämma och yrkar återremiss.
Herr Hedlund: Det är en ofta upprepad klagan, som jag hört åt¬
minstone i ett tiotal af år, att konstnärerne af Staten lemnats rättslöse.
Yäl är det sannt, att idéerna tillhöra verlden och flyga verklen omkring,
men verlden hestår af individer, och den individ, från hvilken idéen ut¬
gått, som gifvit den form och objektivitet, författaren, konstnären, hans
egendom är den dock närmast och egentligast. Här är icke fråga om att
skapa ett monopol, utan att skydda konstnärens eganderätt. Med skäl
kan man jemföra konstnärens produkter med boktryckerikonstens alster.
När en författare till en förläggare säljer ett arbete, kan han sälja en
upplaga, han kan ock sälja alla, han kan äfven sälja en och en. Analogt
är förhållandet med konstnären. Men ur en annan synpunkt visar sig en
skilnad. Poetens första upplaga af poemet förlorar intet i sitt värde ge¬
nom att reproduceras i förnyade upplagor. Annorlunda med konstnärens
alster. Urbildens anseende kan lida genom en dålig kopiering. En tafla
har blifvit berömd, eu underhaltig kopia utkommer, och allmänheten an¬
märker, som det tyckes med skäl, att den beprisade täflan dock icke tyc¬
kes vara så särdeles värdefull. Således, icke blott ur ekonomisk, utan
äfven ur estetisk och rättslig synpunkt, måste konstnären tillerkännas
rätt att förfoga öfver den urbild han skapat, för att, om han så vill, sjelf
vaka öfver, sjelf ombesörja dess reproduktion. Om man köper en tafla
af Rafael, och han vägrar tillåtelse att kopiera den, så är han således i
sin goda rätt. Ingenting hindrar emellertid, att jag af konstnären kan,
om han så medgifver, köpa kopieringsrätten. Jag anser derföre, att om
jag skulle göra någon anmärkning, så vore det mot de inskränkningar i
konstnärens rätt, som innehållas i § 4. Jag kan icke inse, att hvarken
122
Den 11 Mars.
Staten eller en menighet bör hafva någon “Copyright11, om den icke köper
densamma. Har Staten köpt en tafla för ett museum, välan, må den då
äfven köpa kopieringsrätten. Vill t. ex. en handtverkare afbilda Molins
fontän på en kaffekokare, hvarföre skall han icke köpa denna rätt ?
Emellertid yrkar jag icke på den saken, ehuru jag icke kan inse, att nå¬
gra praktiska svårigheter härvid träda i vägen. Icke heller kan jag för¬
stå, hvarföre konstnären, om han vill behålla eganderätten till hvad han
sjelf producerat, skall behöfva derom göra särskild anmälan. Han kan
icke med skäl åläggas något sådant; lika litet som författaren, om han
vill utgifva flera upplagor af sina skrifter, behöfver genom någon anmä¬
lan bevara sin uteslutande rätt dertill. Deremot är det den som köper,
som bör träffa öfverenskommelse med författaren eller konstnären. Icke
heller kan jag finna att man utan konstnärens tillstånd skall ega rätt
att delvis utgifva ett konstverk. Visserligen kan man, för att fortsätta
jemförelsen med förhållandena inom litteraturen, säga att inom densamma
antologier opåtaldt utgifvas, men jag anser icke heller detta vara på nå¬
got sätt rätt eller tillåtet. Att ordet “konstverk11 är sväfvande, medgifver
jag, men jag finner det bra, att uttrycket eger en viss latitud. Det fin¬
nes t. ex. eu talangfull mönstermålare på siden; jag kan icke inse, hvar¬
före icke den som betalar honom för hans skicklighet, bör hafva rätt att
uteslutande draga fördelen af densamma. En snickare har betalat en
konstnär för ritningen till en möbel. Nåväl, hvarföre skulle han icke få
förblifva uteslutande egare af denna möbelmodell? Det finnes silfver¬
arbetare i London, som gifva tusen pund åt en artistisk modellör; skall
det då vara fritt att eftergöra ett arbete, som blifvit så högt betaladt?
Jag anser det bättre, att man bereder konstnären tillfälle att utan eko¬
nomiska svårigheter kunna fritt och odeladt följa sin kallelse. Jag kan
icke gå in på att det är rätt, att icke låta dem af sitt arbete draga all
den fördel de kunna. Jag yrkar bifall till Betänkandet. Det är hög
tid att konstnärernes eganderätt blir skyddad.
Herr Ribb ing: Jag ber att få fästa Kammarens uppmärksamhet
på frågans ställning, då den kom till Lag-Utskottet, nemligen att förslaget
till ifrågavarande lag är föranledt af eu föregående skrifvelse af Rikets
Ständer till Kongl. Maj:t med anhållan om afgifvande af sådant förslag
till lag angående efterbildning af konstverk. Under sådant förhållande
har uppgiften för Utskottet således varit att undersöka, huruvida det afgifna
förslaget var lämpligt, icke om en sådan lag borde utfärdas. Kongl. Maj:t
hade vid dess afgifvande endast uppfyllt föregående Riksdags önskan. Nu
kan visserligen ett sådant beslut vara fattadt af en föregående Riksdag,
att den följande kan finna för godt att annullera detsamma. Här var, så
vidt Utskottet kunde finna, detta dock icke förhållandet. Utskottet har
derföre inskränkt sig till att granska det afgifna förslaget och icke satt i
fråga, om en sådan lag som den ifrågavarande är af bekofvet påkallad.
Jag ber nu att först få framställa ett par erinringar med anledning af
den förste ärade talarens yttranden. Jag vill icke påstå, att grunden till
lagen är någon konstnärens eganderätt, sedan lian sålt sitt alster. —
Eganderätt! till hvad ? till idéen ? Men den var i åskådlig form i konst¬
verket förverkligad, konstverket åter har han sålt. Grunden till lagen
Den 11 Mars.
123
synes mig alltså vara uppmuntran af konsten och önskan att bereda konst¬
nären möjlighet att vara verksam, väsendtligen derigenom att man icke
betager honom den materiela fördel, han af sin konstnärsverksamhet kan
bereda sig för sin subsistens. Den ifrågavarande lagstiftningens grund är
således denna och icke eganderätten.
Analogien åter mellan författaren i afseende på böckerna och konst¬
nären i afseende på konstverken, som af den förste talaren förnekades,
kan jag icke förneka. När författaren säljer sitt arbete till förläggaren,
så beräknas ju betalningen icke för ett renskrifvet exemplar, detta må
vara gjordt huru väl som helst, utan för flera hundra, ja tusen. Eljest skulle
författaren ej kunna få hundradedelen af den betalning han erhåller. För
den bildande konstens alster deremot gestalta förhållandena sig annor¬
lunda, då dervid icke finnas någon sådan konst som motsvarar tryckeri-
konsten. Den bildande konstnären får betalning blott för ett exemplar
af sitt verk. Derföre måste man på annat sätt se den producerande
konstnären till godo och detta just för att behålla analogien med förfat¬
taren och den ekonomiska vinst, han skall af sitt snillefoster skörda. A
andra sidan vill jag icke erkänna den analogi, hvilken den förste talaren
såsom motiv för sin åsigt och sitt yrkande på afslag påstod existera mel¬
lan eftorbildningen af ett konstverk och en öfversättning på annat språk
af ett poem, tv här möter den väsendtliga skilnaden att öfversättningen
är en konstproduktion, så vida som äfven formen är väsendtlig för hvarje
konstverk, och poemets öfversättning är detsamma som dess iklädande i
ny form. Der kan sålunda aldrig talas om efterbildning i samma in¬
skränkta mening som vid kopiering.
Jag öfvergår nu, sedan jag sökt visa att de anförda analogierna icke
innebära skäl emot det föreliggande förslaget, till de speciela anmärkningar
som blifvit yttrade beträffande detsamma. Man har sålunda ansett att
ordet konstverk i första momentet af 1 § bör utbytas mot uttrycket alster
af skön konst. Uttrycket synes mig dock icke särdeles tvetydigt, helst om
man ser på det sednare momentet i samma §, der ordet kopia förekom¬
mer, ett uttryck som vill sällan nyttjas med afseende på industriela
konstverk liksom icke det förra för att beteckna sådana. Jag kan der¬
före icke i det ifrågavarande uttrycket finna någon otydlighet, men skulle
man anse detsamma böra utbytas mot uttrycket alster af skön konst, så
är denna ändring icke af den betydenhet, att någon återremiss derföre
behöfver komma i fråga. Den synes kunna omedelbart af Kammaren
beslutas.
Emot § 3 bär anmärkts det obilliga deruti, att om en person köpt
ett konstverk, han icke skulle få för sitt nöjes skull efterbilda detsamma.
Denna anmärkning tror jag likväl förfaller, om man tager i betraktande
ordalydelsen såväl i § 1, der det heter: “Ingen må till försäljning etc.,
som i § 5 om straffbestämmelserna uttrycket “till försäljning“. Genom
jemförelse med §§ 1 och 5 finner man sålunda all tvetydighet i detta
afseende undanröjd. Hvad specielt beträffar mekaniska efterbildningar och
straff för sådana, så finnes derom stadgadt i § 2, som förbjuder sådana
af andra personer än konstnären sjelf och hans rättsinnehafvare, och i § 5,
som stadgar laga påföljd för förbrytelser mot detta stadgande.
124
Den 11 Mars.
Den siste talaren tyckte, att man varit alltför liberal, då man från
ofvannämnda förbud undantagit dels efterbildning af konstverk, som till¬
höra Staten eller menigheter, eller äro utställda på öppna platser eller
anbragta på byggnaders utsidor; dels efterbildningar af konstverk på
industriföremål. Skälet för dessa undantag har jag, hvad Staten och
menigheter beträffar, anfört, då jag säger att de köpt konstverket; ty
hvarföre har Staten eller en menighet köpt ett konstverk? just för att
det skall komma alla till godo. Ingenting hindrar ju för öfrigt konst¬
nären att med afseende härå af Staten eller menigheten betinga sig ett
högre pris. Hvad åter angår konstverk på byggnaders utsidor eller på
öppna platser, så skulle, om icke beträffande dessa undantag egde rum,
otroliga svårigheter uppstå vid den praktiska tillämpningen af lagen. Nå¬
gon vill t. ex. afbilda en stad, i hvilken sådana konstverk förekomma,
huru skall han då bära sig åt, om det är honom förbjudet att afbilda äfven
dessa? Likaså i fråga om afbildande! af en byggnad, på hvars utsidor ett
konstverk förekommer. Huru stor bit af byggnaden skall han taga med
för att sägas af bildat en del af den, ej konstverket? Eller ville man
totalt förbjuda att afbilda ett hus, en stad, en plats, der konstverk funnes
anbragta? Hvad slutligen vidkommer af bildningar af konstverk på indu¬
striföremål, så är väl att märka att dessa efterbildningar dock ej äro
egentliga, sköna konstalster och kunna sålunda ej inskränka konst¬
närens vinst af en estetisk produktion. Man kan derföre tryggt vänta med
några stadganden hvad dem beträffar, till dess de mekaniska konsterna
hunnit så långt, att dess produkter blifvit verkliga kopior. Ett positivt
skäl deremot till detta undantag till förmån för industriidkarne har Ut¬
skottet, framställt, då det fästat uppmärksamheten på betydelsen deraf, att
industriidkarne sättas i tilhälle att göra sina alster så konstnärliga och
vackra som möjligt, och framhållit huru antikens utmärkta smakbildning
i hög grad berodde derpå, att dess nyttiga konstalster efterproducerade
hvad som var gjordt i den sköna konsten. Jag vågar påstå, att detta är
rent af en indirekt fördel för konsten och konstnärerne, då smaken för
skön konst derigenom hos allmänheten utbildas, hvarmed ock följer begäret
att komma i besittning af dess alster och alltså utsigten till afsättning för
konstnären. Jag sammanfattar mitt anförande, då jag för min del för¬
klarar, att frågans ställning rättlärdigar antagandet af lagen i det hela,
och att de speciela anmärkningarne synas mig försvinna genom jennörelse
mellan de särskilda momenten, samt att slutligen, hvad beträffar uttryc¬
ket konstverk, detta ords utbytande mot uttrycket alster af skön konst
väl kan,. om .Kammaren så önskar, försiggå utan återremiss. Jag yrkar
således bifall till Utskottets Betänkande.
Herr Björck: Jag medgifver, att Kong! Maj:t haft full anledning
att framlägga det förslag till lag, som nu utgör föremål för Kammarens
pröfning,. under den form, som den nådiga Propositionen angifver, eller
utan motivering. Jag medgifver ock, att flera civiliserade länder hafva en
sådan lag, och att det följaktligen kan vara betänkligt för vårt lilla land
att ställa sig ensamt. Men icke dess mindre tror jag, att stora tvifvel
finnas om lagens behörighet äfvensom om dess nytta.
Den 11 Mars.
125
Söker man grunden till denna lagstiftning, hör man mera än ofta
talas om eganderätten. Äfven här har man hört denna grund för för¬
slaget framhållas, men icke kan jag för min del inse, att någon egande-
rätt kan läggas till grund för den ifrågavarande lagstiftningen. Den, som
i tryck lägger fram sina tankar, sin idé, eller i ett konstverk förbildligar
denna, måste ju i och med detsamma anses frånträda idéen såsom sin och
göra den till eu allmän egendom för dem, till hvilkas kännedom den kom¬
mer. Författaren afser ju, att hans idéer skola omfattas af alla och att
läsarne af hans hok skola göra hans idéer till sina. Likaså om någon
förfärdigar ett konstverk i enlighet med en hos honom utbildad idé och
säljer detta, så säljer han idéen med formen och afsagd- sig dispositions¬
rätten öfver begge. Då konstnären låter tanken träda fram i en bild,
som han sedermera afhänder sig, kan han icke vidare påyrka eganderätt
hvarken till idéen eller till den bild, som innnefattar uttrycket deraf.
Jag tror att mera icke hehöfver sägas om denna eganderätt, för att
man skall inse, att i den icke är att finna tillräcklig grund för den före¬
slagna lagstiftningen. Innan jag öfvergår till den enda grund, som efter
min uppfattning kan till dess förmån åberopas, vill jag fästa uppmärk¬
samheten uppå, att denna lagstiftning i sjelfva verket innebär och hvilar
på samma grundsats som monopolet. Det är ett monopol, då man för¬
klarar, att blott den ena menniskan eger rätt att producera och sälja.
Vår lag förbjuder monopol. Nu har man väl sagt, att det blott vore
Regeringen förbjudet att meddela monopol med syfte att bereda Staten
inkomster. Det kan också verkligen sägas, att, sedan denna åsigt fått
rum i lagstiftningen, monopol blifvit utfärdadt samt till och med allmänt
godkändt. Sålunda har man medgifvit monopol i tryckfrihetslagen och
patentlagen.
Härmed må nu vara huru som helst. Jag vågar dock påstå, att det
är vår grundlags mening, att monopol icke skall ega rum, och att man
derföre hör vara synnerligen sparsam och varsam i dess medgifvande.
Men jag fäster mig i allt fall mindre vid lagens bud än vid grunden der¬
för, och jag går så långt, att jag anser, att hvarje monopol i sig sjelft
till sin grund är origtigt, och att den lag, som är byggd derpå, måste vara
och blifva orättvis. Det kan väl icke förnekas, att hvar och eu, som eg-
nar sig åt studier i hvilken gren af vetandet som helst, gör sig till
godo den bildning tidehvarfvet eger, och att han således har den allmänna
bildningen att tacka för den höjdpunkt han hunnit; och denna allmänna
bildning, som är ett gemensamt godt för hela menskligheten, bör väl
komma alla till godo, vara öppen lör alla och lända till allmänt gagn.
Om någon på grund af sålunda förverfvad idérikedom lägger något till
den allmänna bildningen, har han icke större rätt att undantaga det till
sin fördel, än hans föregångare haft. Icke ligger väl någon rättvisa deri,
att den ene gör sig till godo allt hvad eu föregången tids bildning skapat,
om icke han är skyldig att jemväl efter förmåga lemna bidrag till bild¬
ningens tillväxt.
Jag tror i allt fall, att en sådan lagstiftning är orättvis, äfven der¬
före att den måste inverka hämmande och skadligt på utvecklingen af de
menskliga förmögenheterna. Icke ens snillet kan verka isoleradt. Äfven
125
Den 11 Mars.
de största upptäckter, som förvånat verlden och gagnat den, kunna icke
i egentlig mening kallas personliga och tillskrifvas vissa individer; utan
de hafva varit foster af en föregående tids arbete och bildning. Så ser
man att det är, om man gör sig reda för utvecklingen af mensklighetens
historia; och derföre är det ock, som tvister ofta uppstått om, hvem som
skall vara den verklige uppfinnaren till sådana upptäckter, som tidsomstän-
digheterna fostrat och påkallat. Men om man åt den så kallade uppfin¬
naren förbehåller uteslutande rätt till uppfinningen, skall man beröfva
alla dem, som forskat i samma riktning, lönen för deras möda; och man
skall' tvinga menskligheteu att åtminstone för en tid stå stilla i ut¬
vecklingsarbetet. Vill man skapa en lag för konsten, måste man der¬
före söka en annan grund än den, som utgår från chimeren om konst¬
närens eganderätt. Det gifves äfven en grund för lagen, som i andra län¬
der antagits; — och denna är den allmänna nyttans grund. Någon an¬
nan grund tror jag icke finnes. Det är den grunden, som återfinnes i
hvad man vanligtvis förstår med patentlagen. Det var eu lång tid en
sådan saknades. I 1739 års manufakturprivilegier var visserligen Rege¬
ringen medgifvet att bevilja undantag under vissa vilkor, men slutligen
tyckte man sig finna, att industrien behöfde detta medel att utveckla sig;
och då man såg, att i andra länder skyddet verkade fördelaktigt, gick
man in på att äfven här införa eu dylik lag. Nu kan det visst sägas att
den verkat nyttigt, likasom att den varit och är under eu viss period af
industriens utveckling till fördel och gagn. Men jag påstår, att i länder,
der man varit i tillfälle att inhemta större erfarenhet af dess resultater,
man börjat hysa åtskilliga tvifvel, huruvida det varit nyttigt att beträda
denna väg och om det är nyttigt att der förblifva. Det är mera än om-
tvistadt, om icke tiden nu må vara inne att upphäfva dessa patentlagar,
och för min del tror jag, att de icke hafva lång lifstid qvar.
Emellertid var det för nyttans skull, som patentlagarne tillkommo,
och, Mine Herrar, är icke förhållandet detsamma med lagen om eftertryck ?
Har den någon annan grund än nyttans? För min del betviflar jag det.
I vårt lilla land har man ansett det alldeles nödvändigt att medgifva
författarne denna rätt, och jag tror, att man handlat klokt deri, samt att
för nyttans skull — om icke för annat — den bör bibehållas. Jag tror,
att det ock är samma grund, som gifvit samma lagbestämmelse i utlandet.
Man har haft så mycket mera skäl dertill, som åtminstone i förra tider
man såg, huru vetenskapsmän dolde sina upptäckter. Särskild! känner
man, att författare i Dåde och 17:de århundradet i verser inneslöto upp¬
finningar, som de ville dölja för att kunna återbörda uppfinnare-äran,
men utan känsla för deri allmänna förlusten af uppfinningens hemlig¬
hållande.
Det är alltså i korthet för den allmänna nyttan, som lagen om efter¬
tryck gjorts gällande och det är fördenskull och på den grunden — men
också endast på den — som den kan försvaras. Nå väl! Då man nu
vill stifta eu lag för konstnären, är förhållandet detsamma. Är här samma
grund, så bör han få samma rätt. Kan konstnären ådagalägga, att mono¬
polet är till för allmänna nyttan, måste man gifva efter, men detta är ett
oeftergifligt vilkor, hvarförutan jag för min del icke vill gå in på att
Den 11 Mars.
127
stadfästa förslaget. Och jag betviflar verkligen, att det kan ådagaläggas,
att allmänna nyttan fordrar denna lag.
Konstnären i vårt land, likasom i alla länder, befinner sig på en
annan stånpunkt än författaren, än vetenskapsmannen. Författaren är
inskränkt till det språk han sjelf talar eller det, hvarpå han för tillfället
skrifver. Redan derigenom innehar han en annan ställning än konstnären.
Konstnären är kosmopolit. Han skrifver på ett språk, som man öfverallt
förstår, ett språk, som icke är eget för en viss nation, utan gemensamt
för alla. Han arbetar för hela den civiliserade verlden. Han har till följd
häraf vidsträcktare afsättningstillfällen än författaren, och redan derföre
kan han icke med honom ställas i jemförelse.
Jag vill visserligen icke bestämdt förklara att af debattens innehåll
i öfrigt ingenting undgått min uppmärksamhet, men jag tror icke att det
blifvit tillräckligt framhållet, att efterbildningar, som kunna med trohet
göras af ett konstverk, verkligen måste förutsätta en lika konstfärdighet,
eller en annan som dock förtjenar lika uppmuntran. Den, som med sådan
skicklighet att lian derpå förtjenar, kan eftergöra ett konstverk af verk¬
ligt värde, han innehar redan eu grad af förmåga, som man icke bär rätt
att undertrycka eller neka honom att till sin fördel tillgodogöra sig.
Hvad åter angår efterbildningar i annan art än konstnärens egen,
må jag bekänna, att, då jag läste, att detta borde förbjudas, jag tyckte,
att det var bra orimligt. Kan det vara ett rimligt stadgande, att den,
som i fotografi afbildar en möbel eller ett skulpturarbete skall blott¬
ställas för laga påföljd. Icke förstör han derigenom rätten till konstver¬
ket, som andra göra. Och hvart skulle detta leda ? Om det är förbjudet,
att fotografera ett konstverk som hör annan till, då frågar jag, om icke
fotografen också skall förbjudas, att fotografera en enskild person utan
hans särskilda tillstånd? Jag kan icke förstå, hvar någon skulle få taga
fotografi af en person utan hans medgifvande, då han icke får på fotogra¬
fisk väg taga afbildning af ett hord eller en stol, som den personen eger.
Sådant är ju rent af löjligt.
Jag vill ej besvära Herrarne längre, men jag tror, att man förgäfves
skall söka någon annan grund, än den jag nyss antydt, för eu lagstiftning
sådan som denna. Och jag tror vidare att allmän nytta icke härflyter
från denna lag. Det kan visst sägas, att konstnären genom att få sig
tillförsäkrad en dylik rätt, förtjena)- något mera. Men om det utgör en
tillräcklig grund för lagstiftningen, att den ena skulle kunna förtjena
under det att andra förbjudas att göra det, lemnar jag derhän. Det är
väl samhället i sin helhet, allmänheten, som skall vinna i första rummet
och som lagen företrädesvis bör afse; och sfi. länge det icke kan visas,
att Staten och menigheterna förtjena något på detta, så länge vill jag åt¬
minstone ej gå in på eu sådan lagstiftning, som förnärmar principer,
hvilka äro lika eviga som menskligheten och samhället, och dessutom äro
bestämdt erkända i våra grundlagar.
Herr Statsrådet von Elirenheim: Äfven med farhåga att trötta Eder,
Mine Herrar, då diskussionen redan långt framskridit, anhåller jag att få
med några ord bemöta de anmärkningar, som ytterligare framställts emot
ifrågavarande lagförslag.
128
Dtn 11 Mars.
En talare har befarat, att uttrycket: originala konstverk skulle kunna
missförstås och att, om det finge qvarstå, lagen äfven skulle kunna afse
andra arbeten än dem, som böra hänföras till skön konst.
Jag tror dock icke, att man plägar kalla industriens alster för konst¬
verk, äfven om de skulle ådagalägga en större skicklighet i utförandet,
hvarförutom de uttryck och bestämmelser, som för öfrig! återfinnas i denna
lag, sätta utom allt tvifvel, att med '■'■originala konstverk“ endast afses och
menas alster af skön konst.
Samme talare har förmenat, att, om konstnären medgåfves uteslutande
rätt att kopiera eller låta kopiera sitt arbete, särskild föreskrift borde
meddelas derom, att lian hos någon auktoritet skulle anmäla sin afsigt
att af denna rättighet sig begagna.
Men hvar finnes i sådant fall rättsgrunden? Ligger det då icke
närmare att medgifva samma rätt åt alla, och att först, när den som icke
vill begagna den atstår derifrån, konstverket må åt andra efterbildas.
Jag befarar ock, att det konstnärliga studiet skulle lida, om många
konstnärer gjorde bruk af denna rätt till anmälan, då det måste blifva
svårt för andra konsters kikare att taga reda på hvilken staty eller hvil-
ket konstverk han egde att kopiera och hvithet icke. Bättre då att inga
få efterbildas utan konstnärens medgifvande.
Man har ock framhållit, att de industriela yrkena hafva behof af
dyrbara modeller och att dessa äfven borde skyddas från efterb tidningar.
Välan! om arbetet är konstverk, faller det under denna lag.
En annan talare har anmärkt, att ifrågavarande, af Regeri ngen fram¬
lagda lagförslag icke blifvit vidlyftigare motiveradt. Jag ber att med an¬
ledning häraf få hänvisa till det statsråds-protokoll, som åtföljer Propo¬
sitionen, och der Hans Excellens Herr Justitie-statsministern utvecklat
grunderna för lagen såväl som för dess särskilda delar.
Eu talare har upprepat hvad en föregående redan antydt, att denna
lag vore ett monopol. Jag nödgas då äfven upprepa hvad i detta hänse¬
ende förut ådagalagts, nemligen: monopolet innebär, att den uteslutande
rättigheten blifvit gifven, utan att innehafvaren i utbyte gifvit något annat,
som varit för honom egendomligt, som utan honom icke skulle hafva fun¬
nits, och att företrädet grundar sig blott och bart på sjelfva lagbestäm¬
melsen och omfattar något, som redan förut varit allmänhetens tillhörighet.
Så är det deremot icke med konstverket och deu rätt dertill, som begäres
för konstnären. Det är — snillet, som lian nedlagt i arbetet; — som
berättigar honom att kalla detta arbete för sitt. Han egen att efterbilda
hvad ingen annan än han kade kunnat åstadkomma. Deri ligger gran¬
den till hans rätt, och denna kan icke kallas eller blifva något monopol.
Ett sådant privilegium, som jag här antydt, är ock erkändt i andra stater
för konsten, likasom inom industriens område i alla länder, utom i Italien,
genom patentlagarne. Och jag betvifla!-, att någon Stat vill kasta snillet
åt sidan; att den icke vill lemna det särskild! skydd för att, såvidt i
Statens förmåga står, belöna dessa undantag inom menskligheten, som
blott äro alltför sällsynta.
Hvarje arbete, har man sagt, är resultatet af en föregående tids bild¬
ning. Det är otvifvelaktigt sann!. Men såvidt i arbetet ligger något ori¬
ginel!, utgör det ock på samma gång ett nytt steg på bildningens bana.
Med
Den 11 Mars.
129
Med hvarje uppfinning, hvarje snillrikt alster af vetenskapsmannen
och konstnären har den allmänna utvecklingen tagit ett nytt steg framåt,
Detta nya steg är hans egendom, och Staten bör tillförsäkra honom att få
gorå sig det till godo. Verksamhetens resultat tillhör i allt fall allmän¬
heten ty hvar och en har rätt att deraf lifvas för konsten, att af konst-
verket hemta motiver samt det lif och intresse för konsten, som ett snill¬
rikt arbete gifven
kn talare frågade, om den allmänna nyttan kräfde denna lag, och
om konsten behöfde understöd. Den behöfver det, derföre att konst¬
nären lider för mycket af materien för att kunna undvara de ekonomiska
fördela!’, som man här vill tillförsäkra honom.
Han säde att konstnären är kosmopolit. Men om det så är och om
a;11,dra,länder tillerkänna honom fördelar, som han här måste sakna, är
det gii vet att konstnären skall för afyttrandet af sitt verk söka det land
som betalar hans arbete och der han är skyddad i sin rätt. Men för min
de! ser jag med saknad, när alster af Svensk konst icke stadna inom våra
egna landamären.
Samme talare har yttrat, att kopieringen fordrade särskild skicklighet.
Detta är sannt. Intet arbete må undertryckas; och derföre har också i
rimma lag det väsendtligt undantag blifvit gjordt, att Statens och menig-
heters samlingar fritt må efterbildas. Och, Mine Herrar! i värf land der
de enskilda samlmgarne äro få och mindre betydliga, äro Statens samlin-
gar de större och mest värderika. Följaktligen har efterbildare!! fått be¬
hålla det största och mesta; konstnären har fått det lilla. Må man unna
honom det och må man icke förblanda den i allt fall ganska aktnings-
varda förmåga som fordras för elterbildningen, med den som fordras Kl¬
ätt åstadkomma ett originel! konstverk.
, „ , jjan ä'ke underlåta att bär erinra mig det valspråk, som för
lo a 20 år sedan ett konstnärsgille valde i den stad i hela Europa
der konsten den tiden med största lifaktighet idkades. Det lydde så:
Hvem skall vara mästaren? Den som uppfann. Hvem gesäll? Den
som kan. Hvem lärling? Hvarje man.» Så är det. Gesällen är andra
graden, men skunaden mellan mästaren och gesällen är den, att mästaren
uppfann något, och detta är den gräns, som måhända icke ofta blifver
otversknden. Mästaren betecknar det sanna snillet. Jag tillstyrker Infall.
Herr Bergman: Äfven jag yrkar för min del bifall till Lag-Utskot-
tets ifrågavarande Utlåtande; och ehuru redan af flere talare mycket blif-
anfordt för detsamma, vågar jag likväl vördsammast anhålla att få tillägga
några ord. °
Såväl den förste talaren som den näst föregående hafva framhållit
clen obestridliga grundsatsen, att det finnes ingen exklusiv rätt till idéen.
ideen hvarken kan eller bör fängslas. Den går ut i verlden, banar sig
väg öfver allt och blir allas egendom. Då jag åskådat eu vacker och
betydelserik målning, har jag lärt mig något nytt, har uppfattat och till¬
egna!; mig målarens tanke, och jag känner med mig, att jag är rikare, då
jag aflägsna!’ mig från en sådan tafla, än då jag gick att betrakta den¬
samma, Mm inre bildverk! har nemligen blifvit förökad med nya bilder.
Riksd. Prot. 1867. 2 Afd. 2 Band. o
Den 11 Mars.
130
Och sedan jag hört ett herrligt skaldestycke uppläsas, har detsamma så
genomträngt mig, att jag kan sägas ega alla de vanna känslor och rika
tankar, som den snillrike skalden nedlagt i dikten. Om nu en snabb¬
skrifvare vid uppläsning af ett sådant skaldestycke lyckas att ord för ord
uppteckna detsamma, och att derefter sprida skaldens verk i flera tusen
exemplar, så frågas: bör vill med lätta inkomsten af detta verk tillfalla
honom? ’ Hvilket är rättvisare, antingen att denna inkomst tillfaller den,
som endast på ett mekaniskt sätt genom snabbskri It återgifvit en dikt,
eller den, från hvilkens själ de vackra orden och tankarne kommit? _ Må
vi betrakta den materiela, ekonomiska sidan af denna sak, må vi besinna,
att när det blir fråga om “etwas zu verdienen11; hvem bör då vara berät¬
tigad' och närmast, snillet sjelft, konstnären, författaren, eller den som
blott kopierar och mekaniskt mångdubblar och sprider snillets skapelser?
Skalden, målaren, bildhuggaren behöfver, likasom hvarje annan lefvande
varelse, inkomst för sitt timliga uppehälle. En talare har också rättvis¬
ligen erinrat, att vi hafva eu lag, som innefattar förbud att genom efter¬
tryck sprida författarens arbeten, och har äfven medgifvit, att eu person
icke bör, utan särskildt tillstånd, få uppskrifva och i tryck sprida en an¬
nans tankar och ord, af det skäl att författaren bör sjelf få frukterna af
sitt arbete. Af samma skäl hemställer jag, om icke rättvisan fordrar, att
äfven målaren och bildhuggaren samt öfrige konstnärer tillerkännas lika
rätt till all den inkomst, som af deras arbeten kan uppstå?
Man har talat om näringsfriheten och förmenat, att vid jemförelse
mellan produkter af arbete man bör komma till den slutsats, att samma
frihet, som finnes bland handtverkare, bör också ega rum mellan konst¬
närer' Jag anhåller, att man icke må sammanblanda handtverksarbetet
med ett högre andeligt arbete. I afseende på näringsfriheten erkänner
man för öfrigt, att näringarne hafva genom patentlagen erforderligt skydd,
och jag tager mig derföre friheten fråga, hvarföre man icke äfven bör
gifva sådant skydd åt de högre konstnärliga arbetena. Man har invända
att konsten bär i fordna tider icke hatt något skydd. Ja väl! Om clen
icke fordom haft skydd, skall den derföre alltjemt vara utan skydd och
liksom rättslös, då nu sjelfva industrien kommit i åtnjutande deraf?
Mig faller i detta ögonblick i minnet det välbekanta Schillefska
skaldestycket om “Jordens delning". Skalden omtalar nemligen, huru
gudarnes konung skulle skifta verlden, huru bud gick ut, att alla, som
ville vid delningen komma i åtanke, skulle infinna sig — och då infami
sig borgaren, jordbrukaren, krigaren med flere, alla med anspråk på andel
vid skiftet, och hvar och en fick sill lott; men — en korn icke tillstädes
och fick derföre intet, Det var konstnären. Sednare framträdde han
inför gudarnes konung och sporde, hvarföre ingenting kommit på hans
lott, och när han då tillspordes, hvarest han vant, under det verlden blif-
vit delad, svarade konstnärn: jag var hos dig. — Så blif hos mig allt¬
jemt; ty der är ditt rätta hem — svarade gudarnes konung. Sa lyder
den sköna, verldskunniga dikten. Men nu vågar jag hemställa till hvar
och eu af Eder, Mine Herrar, förtjena!' ej den konstnär, hvars arbeten
tillvunnit sig allas vår beundran, ett hem äfven på jorden, och detta egei
han sannerligen icke, så länge hans verksamhet saknar skydd, så länge
han i hänsyn till frukterna af sina skapelser är, sa att såga, rättslös.
Drn 11 Mars.
131
Eu talare har yttrat, att, om den föreslagna lagen skulle komma att
blifva till efterrättelse gällande, fara vore för handen, att öfversättningar
blefve betraktade såsom efterbildningar och derigenom olagliga. Herr Rib-
bing har till alla delar vederlagt eu dylik anmärkning, och jag ber blott
att få accentuera, det för öfversättning af ett litterärt arbete erfordras
andligt arbete, intelligens och en slags virtuositet, som icke kan eller bör
komma i jemförelse med en efterbildning på rent mekanisk grund, hvadan
öfversättningar icke kunna med stöd af 2 § i lagen vara att anse lik¬
tydiga med der nämnda efterbildningar.
Den förste talaren har anmärkt, att en verklig konstnär icke förlorar
något derigenom, att man medelst kopior eller annorledes sprider hans
snilleverk. Det må vara sannt, att den sanne konstnärens urbild icke
förminskas genom dylika åtgärder, lika litet som man derigenom förmin¬
skar hans rykte; men jag vädjar åter till Eder, om konstnären skall hän¬
visas till att lefva på sitt rykte och sin ära; det vore i sanning att ställa
honom på mager kost. \?i veta vill, att många skalder och konstnärer i
fordna tider oftast saknat det nödvändigaste för lifvets uppehälle. De
fingo svälta och kämpa med alla slags försakelser. I sednare tider har
man åt dessa konstnärer rest bildstoder, på det att ryktet må för evigt
bevara deras namn; men medan de lefde, voro nöd och bekymmer deras lott.
Man har sagt: lagförslaget är behäftad! med brister, att detsamma
antaget skall komma att kringgås, och att mångfaldiga förvecklingar deraf
komma att uppstå. Hvilken lag har väl hittills blifvit skrifven, som kan
sägas vara i allo felfri och fullständig! Hvilken lag har väl blifvit ^gif¬
ven, som icke fyndigheten, slugheten eludera! och kringgått! Om än upp¬
giften att lagstifta i ämnet är svår, bör väl detta icke lägga något hinder
i vägen, och då otvifvelaktigt är, att ifrågavarande lagförslag innefattar
mycket godt och leder till ett helsosamt ändamål, bör man väl kunna
med lugnt samvete antaga detsamma. En myndighet, hvars egentliga uppgift
det är att i värf land tillgodose de sköna konsternas intressen, bär om denna
lag uttryckligen erkänt, att den skall komma att blifva eu sann välgerning
för den fosterländska konsten, och då sjelfva grunden för den nu upp¬
ställda, lagen redan blifvit i andra kulturstater erkänd, såsom i Danmark,
Belgien och Frankrike; hvarföre skulle icke äfven den Svenska Riksdagen
gilla och antaga densamma?
Då snillet begagnar det talade eller skrifna ordet, eger det ju skydd
i gällande lag för detta sitt arbete; och hvarföre bör ej konstnären, som
begagnar fången, konturen, massan i rummet vid teckning, målning, plastik,
o. s. v. komma i åtnjutande af ett likartadt skydd?
Herr Hedlunds mot 4 § rigtade anmärkning har redan blifvit veder¬
lagd, hvadan jag ej vill derom vidare yttra mig, än att, om Staten inköpt
ett konstverk eller om en enskild tillhandlat sig det, en betydlig och gan¬
ska väsendtlig skilnad uppstår. Staten är ju uttrycket af det allmänna;
den vill göra sin egendom allmän, hvadan ett af Staten inköpt konstverk
helt naturligt bör blifva användt till kopior eller efterbildningar.
De anmärkningar man i öfrigt framställt mot lagförslaget äro, efter
min uppfattning, icke af den natur, att de böra föranleda till åtcrremiss.
I allmänna språkbruket förvexlas icke “konstverk11, d. v. s. litterära och
132
Den 11 Mars.
konstnärliga arbeten med handtverk, hvarföre något missförstånd vid lagens
tillämpning i berörda afseende icke heller gerna hör komma i fråga.
På dessa skäl och med fästadt afseende å hvad några föregående
talare, enligt mitt omdöme lika vigtig! som vackert, hafva yttrat, anhåller
jag vördsamt, att den ärade Kammaren behagade godkänna Utlåtandet.
Många åt Kammarens ledamöter hördes häruti instämma.
Herr Siljeström: Jag skall ej våga ingå i några vidlyftiga filoso¬
fiska eller juridiska deduktion^ rörande eganderätt; men jag anser den
grundsatsen, att arbetaren är sin lön värd, vara af den vigt, att jag, då
lagförslaget livilar på ingen annan än denna ojäfaktiga sanning, finner mig
höra med min röst bifalla detsamma. Att denna rätt till arbetslön äfven
lör ideella arbeten förut blifvit, i fullkomligt analoga fall, i lagstiftningen
erkänd, är tillräckligt ådagalagdt genom patentlagen och genom lagen om
eganderätt till litterära arbeten. Om man nu icke skulle vilja medgifva
enahanda rätt åt konstnärer, skulle detta, efter mitt förmenande, endast
vittna om en hög grad af orättvisa och inkonseqvens.
Den enda betänklighet, som synes mig här vid lag kunna uppstå, är
den, huruvida detalj bestämmelserna i lagförslaget möjligen åro åt beskaf¬
fenhet att kunna skadligt inverka på den unge konstnärens fria utbildning,
i fall nemligen lian ej skall få lof att genom efterbildningar af goda konst¬
verk uppöfva sin förmåga; äfvensom huruvida derigenom något hinder
skulle kunna anses ligga i vägen för spridandet af konstens alster, således
för den allmänna konstbildningen. Dessa betänkligheter förtjena otvifvel¬
aktigt allt afseende. Jag tror likväl att, om äfven tvifvelsmål af sådan
anledning skulle kunna uppstå, desamma likväl höra vika till och med
endast för den kännedom man eger om lynnet hos framför allt den store
konstnären, d. v. s. den hvars arbeten det egentligen kan komma i fråga att
efterbilda. Man kan nemligen vara fullt öfvertygad derom, att eu verklig
konstnär hvarken lägger hinder i vägen för den unge artistens utbildning,
utan tvärtom gerna i detta fall bereder honom allt möjligt understöd;
likasom ingen kan vara mer intresserad än konstnären sjelf, att kännedo¬
men om hans arbete blir så vidsträckt som möjligt. Det bör icke^ förbi¬
ses, att i sistnämnda fall allmänheten kan hafva en stor fördel, derigenom
att, i fall lagförslaget antages, konstnären otvifvelaktigt får eu osökt an¬
ledning att sjelf noga och omsorgsfullt öfvervaka arbetet med efterbildnin¬
gar, så att dessa ej komma att, såsom nu så ofta är förhållandet, blifva
endast karrikatyrer af det original;; konstverket. Man kan icke öfver¬
skatta vigt.cn åt denna omständighet för bildandet af allmänhetens konst¬
sinne, -enär för detta ändamål det icke är nog att konstverk i myckenhet
efterbildas, utan framför allt att man får goda kopior af goda original.
På dessa grunder och då jag icke finner, att lagförslagets bestämmel¬
ser innehålla någonting, som ur förenämnda synpunkter kan anses vådligt,
anhåller äfven jag om bifall till Lag-Utskottets Utlåtande.
Herr Hierta: Jag skulle icke hafva besvärat Kammaren vidare, om
jag icke fruktade, att de talare, som fört diskussionen in på känslans om¬
råde, genom sina talangfulla föredrag möjligen kunde förleda majoriteten
i Kammaren att bifalla föreliggande lagförslag sådant det är, utan att
Den 11 Mars.
133
gorå afseende å de anmärkningar, som med fog framställts emot en ock
annan detalj bestämmelse i förslaget. Man kali ju nemligen önska för¬
ändring i eu och annan del af förslaget, utan att derföre Tilja ogilla det¬
samma i sin helhet. Under diskussionen synes man hafva varit ense der¬
om, att efterbildning af konstverk, som sker på rent mekanisk väg, t. ex.
fotografier af målning, skulle, enligt lagförslaget, innefattas i det allmänna
förbudet för efterbildning. Om så är, bör man tillse, huruvida det är
nödigt att skydda konstnären för efterbildningar af detta slag. I försla¬
gets första § heter det: “Ingen må till försäljning eftergöra originala
konstverk i konstnärens lifstid utan hans samtycke, så vida efterbildningen
hörer till summa konstart som originalet.“ Månne det icke bör i lagen
närmare bestämmas hvad med samma konstart förstås. Om en gravör
efterbildar i kopparstick en originalmålning, så frågas: hörer denna efter¬
bildning till samma konstart? Svaret härpå kan utfalla olika; den ena
säger, att gravyr hörer till den plastiska konsten, och en annan, att den
är närmast jemförlig med målarekonsten. Då jag anser, att sådant bör
vara i lagen närmare bestämdt, och frågan derom är af stor vigt för en
rigtig tillämpning af lagen, förnyar jag min anhållan, att lagförslaget måtte
återremitteras till Lag-Utskottet för erhållande af en fullständigare och
tydligare redaktion i detta afseende.
Ännu på eu omständighet ber jag få fästa Herrarnes uppmärksamhet.
Huru ofta har man icke hört, att en konstnär, som till en början lefvat
obemärkt, känd endast af sin omgifning, men åstadkommit något utmärkt
arbete, en tafla eller annat, vunnit sitt rykte just derigenom, att konst¬
verket blifvit efterbildadt och medelst kopior, gravyrer eller annat kändt
af allmänheten och med pressens tillhjelp omtaladt kring hela verlden.
Månne icke denna efterbildning, som man genom denna lag vill förbjuda,
så vida konstnären icke dertill samtyckt, bidragit till att göra honom och
hans konstverk kända och förskaffat honom ett namn, som han kanske
eljest icke lyckats vinna? Jag frågar vidare, om priset på ett sådant
konstverk och efterfrågningar af blifvande arbeten af konstnärens hand
icke i väsendtlig mån bero på denna reputation, som han har att tacka
just de efterbildningar, som gjort hans konstverk kända. Jag tror således,
att man med en viss varsamhet bör gå till väga vid stiftande af lag mot
efterbildning, så att man icke motverkar just det ändamål, som mediagen
afses, nemligen konstens eller konstnärernes uppmuntran och skydd; och
bland de inskränkningar i lagen, som jag önskade deri intagna, är det
isynnerhet en, som jag tror vara af beliofvet påkallad, nemligen eu bestäm¬
melse derom, att (ten konstnär, som vill åtnjuta skydd mot efterbildning
af något sitt konstverk, bör anmäla sådant bos eu auktoritet, t. ex. Fria
konsternas akademi. Om någon köpt ett originalarbete af en konstnär,
med rättighet att göra kopior deraf, men det qvitto eller bevis, som derom
erhållits, sedermera förkommer, och originalarbetet under tiden kommit i
tredje eller fjerde mans hand, så skulle konstnären eller hans rättsinne-
hafvare med de bestämmelser, som i förslagets närvarande skick finnas,
kunna åtala den person, som efterbildar konstverket, och orsaka honom
höga böter derför, oaktadt han förvärfvat sig rätt dertill, ja till och med
låta för böterna utmäta sjelfva originalarbetet. Sådant skulle dock blifva
omöjligt, om lagen innehölle en föreskrift, att anmälan skulle ske hos en
134
Dell II Mars.
auktoritet, som med något tecken eller stämpel utmärkte sjelfva det ar¬
bete, som ej finge efterbildas. Äfven af denna anledning är en återremiss
angelägen, hvarom jag fortfarande anhåller.
Herr Ribbing: Jag vill endast besvara några frågor och anmärk¬
ningar, som den siste värde talaren gjort. Han sade sig vara oviss till
hvilken konstart eu gravyr är att hänföra. Frågan härom är tillräckligt
besvarad i lagförslagets 2 och 5 §§, som ej qvarlemna den ringaste
tvetydighet i detta afseende. I allmänhet blir svaret, att efterbildning eger
rum genom reproduktion inom samma slags konstart.
I anledning af Herr Hiertas anmärkning, att en konstnär ofta blifvit
känd och vunnit ett namn genom pressen och efterbildningar af hans ar¬
beten, vill jag erinra, att dessa fördelar ingalunda genom lagförslaget äro
honom betagna, blott att det är lemnadt åt konstnären sjelf att besörja
sådana efterbildningar, hvarigenom han blir känd och så till på köpet kan
bereda sig en ekonomisk fördel.
Herr Hiertas sista anmärkning, att konstnären, för att komma i åt¬
njutande af det med ifrågavarande lag afsedda skydd, borde anmäla konst¬
verket hos en auktoritet och få detsamma försedt med stämpel, hvilket
Herr Hierta ansåg så mycket behöfligare, som det qvitto eller bevis å rät¬
tigheten att efterbilda ett konstverk någon möjligen erhållit lätt kunde
förloras, synes mig icke innefatta något giltigt skäl till återremiss. Att ett
qvitto tappas bort och att i sådant fäll en rättighet måhända i följd deraf
är förlorad, hörer till de i afiarslifvet förekommande händelser, som så
ofta inträffa, att flen omständigheten ensam icke är af den vigt, att någon
särskild lagbestämmelse härför erfordras.
Herr Per Nilsson i Espö: Oaktadt de upplysande föredragen af
Herr Statsrådet von Elirenheim och de vackra välta tighetsprof, andre talare
låtit komma Kammaren till del, hafva mina betänkligheter mot lagförslaget
i dess närvarande skick icke blifvit häfda; och jag yrkar fortfarande åter¬
remiss derå, på det att vi måtte få en lag i ämnet, hvilken är tydlig och
bestämd och icke i sin tillämpning genast föranleder tvister och osäkerhet,
eller med andra ord, icke är sådan, att näst härefter sammanträdande
Riksdag torde blifva nödsakad att hos Kongl. Maja deröfver begära under¬
dånig förklaring eller gemensamt med Kongl. Maj:t vidtaga ändringar i
lagen.
Herr Lem c hen: Ehuru det vanligtvis icke väl upptages, att man i
denna Kammare åberopar eller hänför sig till Första Kammarens beslut,
anser jag mig dock böra nämna, att Första Kammaren bifallit Lag-Utskot¬
tets förevarande Utlåtande. Jag gör detta för att söka motverka fram¬
ställningen om återremiss. En sådan åtgärd skulle vara ändamålslös och
blott föranleda tidsutdrägt, ty Lag-Utskottet lärer väl icke komma att till¬
styrka något annat beslut än det, som Första Kammaren fattat. När
således förslaget i oförändradt skick återkomme från Lag-Utskottet, måste
äfven Andra Kammaren meddela beslut efter kanske en lika lång diskus¬
sion som den nu hållna. Det lärer väl derför vara lämpligast, att Kam¬
maren redan nu antingen godkänner eller afslår lagförslaget.
Den 11 Mars.
135
De anmärkningar emot detsamma, som under diskussionen gjorts, äro
redan på ett så nöjaktigt sätt vederlagda, att jag icke vill dermed uppe¬
hålla Kammaren. Blott eu anmärkning ber jag att få bemöta. En talare
har önskat, att i förslaget intagits närmare bestämmelser om hvad med
orden “samma konstart11 menas. Det är vådligt och knappt möjligt i lag
gorå några bestämda definitioner; och skulle vid tillämpningen osäkerhet
om betydelsen af ofvannämnda uttryck uppstå, eger vederbörande domstol
att härom begära utlåtande af Fria konsternas akademi, hvilken höi an¬
tagas kunna meddela säker upplysning och utredning i dylik fråga.
Öfverläggningen förklarades vara afslutad. Sedan Herr Talmannens
härefter framställda proposition på bifall till Utskottets hemställan blifvit
med blandade ja och nej besvarad och votering begärd, samt jemväl i
afseende å kontrapropositionens bestämmande antingen till återremiss eller
till af slag skiljaktiga meningar, med tillika framställd begäran om votering,
sig yppade; uppsattes, justerades och anslogs först en så lydande voterings¬
proposition :
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver Lag-Utskot¬
tets Utlåtande N:o 41, antager återförvisning till Utskottet af ifrågavarande
Utlåtande,
röste ja;
Den, det ej vill,
röste nej;
Vinner nej, har Kammaren till kontraproposition i nämnda huvud¬
votering antagit afslag å Utskottets Utlåtande.
Vid denna i vanlig ordning anställda votering utföllo rösterna med
42 ja emot 94 nej; i följd hvaraf Kammaren antagit afslag å Utskottets
hemställan till kontraproposition i den blifvande hufvudvoteringen, för hvars
verkställande nu uppsattes, justerades och anslogs följande voterings¬
proposition :
Den, som bifaller Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen om antagande af en lag
angående efterbildning af konstverk,
röste ja;
Den, det ej vill,
röste nej;
Vinner nej, har Kammaren afslagit Lag-Utskottets ifiågavaiande Ut¬
låtande. , . . . „ ,,
Voteringen verkställdes i grundlagsenlig ordning; och hefunnos, efter
voteringssedlarnes öppnande, 86 ledamöter hafva röstat ja samt 53 nej,
hvadan ifrågavarande Utlåtande var af Kammaren bifallet.
§ 5.
Kammaren, — som, på hemställan af Herr Talmannen, beslöt att under
eu fierdedels timmes tid afbryta sammanträdet, för att, genom luftvexlings-
apparatens försättande i full verksamhet, åstadkomma nedsättning i den
höga värmegrad, som inom samlingsrummet vore rådande, — företog der¬
efter ånyo till handläggning Lag-Utskottets Utlåtande L:o 42, i anledning
1315
Den 11 Mars.
af väckta motioner om ändring af gällande stadganden rörande skyldighet
att deltaga i kyrkobyggnad.
Med anledning åt detta Utlåtande begärdes ordet af följande leda¬
möter, som yttrade:
Herr de Maré: De båda motioner, som här föreligga till afgörande,
äro af icke ringa vigt, ty de beröra den numera föråldrade grunden för ut¬
görande af den byggnadsskyldighet, som tillkommer kommunen i fråga om
byggande och underhåll af kyrka och andra i paritet dermed ställda hus. Den
förste motionären, Herr Hessle, har ansett, att till dylika byggnader körslor
böra utgöras efter hemmantalet och dagsverken efter matlagen men virke
och all annan kostnad efter gällande grund för kommunalutskylder. Detta
förslag synes mig blott vara ett palliativ och alldeles icke afhjelpa de öf-
verklagade orättvisorna. Den andre motionären, Herr Jonsson bär der¬
emot föreslagit, att byggnadsvirke, körslor och annan kostnad utgöras efter
hemmans taxeringsvärde och derpå belöpande fyrktal så vill för jordbruks¬
fastighet som all annan förmögenhet. Jag erkänner, att den sednare mo¬
tionären kommit den fulla rättvisan åtminstone ganska nära, ehuru han
icke nog tydligt uttryckt hvad han åsyftat. Lag-Utskottet upplyser nu i
detta Betänkande, afl förra Riksdagen aflat eu underdånig skrifvelse med
anhållan, att Kong!. Magt täcktes låta utarbeta och Riksdagen meddela
förslag till sådana förändrade stadganden, angående deltagande i byggnad
och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer, äfvensom åt sockenstuga
och fattigstuga, att dessa åligganden blifva för medlemmarne af kommunen,
efter billiga grunder, gemensamma. Om innehållet af denna skrifvelse blif-
vit af Utskottet exakt återgifvet, hvithet jag tager för afgjordt, ber jag få
fästa uppmärksamheten derpå, att man alltför obestämdt yttrat sig om de
grunder, man önskar, då man blott säger “billiga11. Den enda billiga
grund för denna skyldighets utgörande, som, enligt min åsigt, förefinnes,
är den som gäller för kommunalutskylder i öfrigt, och derföre ber jag, för
att få Representationens tanke derom klart uttryckt, få hemställa, att
Kammaren behagade besluta att till Kongl. Magt aflåta en underdånig
skrifvelse med anhållan, “att Kongl. Maj:t behagade låta utarbeta och för
nästa Riksdag framlägga förslag till förändrade stadganden rörande skyl¬
digheten att deltaga i byggnad af kyrka m. in., så att den måtte komma
att utgå efter samma grund som den för kommunalutskylder gällande11.
Häruti instämde Herr Rådberg.
Herr Anders Jonsson: Vid två föregående riksdagar har jag väckt
motion i samma syftning, som nu är i fråga, men då Rikets Ständer vid
sednaste riksdagen uti underdånig skrifvelse anhöllo, att ett förslag till
ändring i de nu gällande bestämmelserna, bygdt på billiga grunder, måtte
för Representationen framläggas, har man väl nu icke annat att göra än
vänta, till dess ett dylikt förslag hinner blifva utarbetadt af vederbörande;
och torde det vid sådant förhållande vara bäst att låta vid Utskottets nu
gjorda hemställan bero, hvarföre jag yrkar Betänkandets godkännande.
Herr B o vin: Jag tager för gifvet att lika litet inom Representationen
som inom Lag-Utskottet meningarne äro delade i den frågan, hvilken
Den 11 Mars.
137
grund för denna byggnadsskyldighets utgörande, sona kan vara den billi¬
gaste; men Utskottet ansåg sig icke böra tillstyrka, att en ny underdånig
hemställan nu gjordes, sedan en dylik blifvit beslutad vid förra riksdagen.
I den då aflåtna skrifvelsen tror jag äfven, att man ganska tydligt angif¬
va den grund, man önskade måtte bestämmas uti detta hänseende, ty uti
ordet “gemensamma11 antydes, att grunden skulle blifva densamma som
för andra kommunalutskylder. Jag kan derföre icke annat än yrka bi¬
fall till det nu föredragna Betänkandet.
Herr Lönnberg: Man har vid denna riksdag haft rikligt tillfälle
att påträffa öfverfiödiga motioner, och deribland vill jag äfven räkna de
båda nu förevarande, ty hade motionäreme gjort sig besvär att taga notis
om förra Riksdagens åtgärder i ämnet, förmodar jag, att de icke skulle
hafva framkommit med sina motioner, likasom den förste talaren säker¬
ligen icke skulle hafva yttrat sig på det sätt han gjort, om han egt någon
kännedom om förra Riksdagens beslut. Rikets Ständer utgingo nemligen
då från den lika billiga som rättvisa åsigten, att ifrågavarande byggnads¬
skyldighet borde utgöras efter samma grund som öfriga kommunalutskyl¬
der; och det enda, hvarom man vid förra riksdagen icke kunde blifva ense,
var grunden för dagsverksskyldighetens utgörande. Derföre var det ock,
som man beslöt att icke då antaga något bestämdt lagförslag, utan stad-
nade vid att hos Regeringen begära ett sådant förslags utarbetande. Vid
sådant förhållande synes mig, att man kan gifva sig till tåls till nästa
riksdag, då man efter all anledning har att emotse ett på rättvisa och
billighet grundadt förslag, framlagdt af Regeringen.
Jag yrkar bifall till Betänkandet.
Herr Peter Andersson: Jag inskränker mig till att instämma
med den siste talaren.
Herr Stendahl: Jag ber endast få upplysa, att en af Herr Peter
Andersson väckt motion, hvari yrkas, att skyldigheten till deltagande i
skolhusbyggnad skulle bestämmas efter fyrktalet, blifvit remitteradt till
Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1. Då nu de i detta Betänkande be¬
handlade motioner röra, bland annat, äfven byggande af skolhus, och dessa
motioner, efter hvad man finner, blifvit till Lag-Utskottet hänvisade, hem¬
ställer jag, huruvida den till det Tillfälliga Utskottet remitterade motionen
bör förfalla, då en likartad motion redan utgjort föremål för Lag-Utskot¬
tets pröfning, eller man bör uppskjuta att yttra sig öfver den del af detta
Betänkande, som afser skolhusbyggnad, till dess äfven clet Tillfälliga Ut¬
skottets Betänkande öfver Herr Peter Anderssons motion inkommit.
Orsaken, hvarföre jag begärde ordet, var endast för att framställa
nyssberörda fråga.
Herr de Maré: Jag skall ej lång stund taga Kammarens uppmärk¬
samhet i anspråk, utan vill endast med anledning af hvad en talare midt-
emot nyss yttrade upprepa, att, när jag tog mig friheten framställa en an¬
märkning mot det slut, hvari Utskottet stadnat, jag utgick från det an¬
tagandet, att Utskottet rigtigt refererat förra Riksdagens beslut. Och om
138
Den 11 Mars.
så är och om den aflåtna skrifvelsen blott talar om “billiga grunder11, an¬
ser jag ordalagen i densamma vara alltför obestämda. Den enda grund,
som härvid bör ifrågakomma, är den som gäller för kommunalutskylder,
och detta bör äfven af Representationen bestämdt angifvas. Såsom jag
nyss nämnde, har jag ej läst den till Regeringen aflåtna underdåniga skrif¬
velsen, och kan derföre ej bestämdt yttra mig om dess innehåll, men så
länge det icke upplyses, att den innehållit något annat, än Utskottets refe¬
rat gifver vid handen, kan jag ej afstå från mitt nyss framställda yrkande,
hvarmed afses ett förfullständigande af den mening, Representationen vid
förra riksdagen frambar till Regeringen.
Herr Ola Månsson förklarade sig instämma häruti.
Herr C. A. Larsson: Att döma af den siste talarens yttrande
och klander emot förra Riksdagens beslut synes det, såsom han vore miss¬
belåten dermed att man begärt ifrågavarande skyldighets fördelning efter
billiga grunder. Det kan väl icke vara den värde talarens mening att
man på den nuvarande riksdagen skulle föreslå en fördelning efter “obil¬
liga11 grunder; ty i så fall torde Kammaren icke hafva skäl att instämma
i en dylik begäran. Då nu förra Riksdagens beslut är det klokaste, yrkar
jag bifall till Betänkandet.
Många af Kammarens ledamöter hördes häruti instämma.
Herr August Anderson: Då en skrifvelse i ämnet blifvit vid
förra riksdagen aflåten, kan det väl icke vara skäl att nu påyrka en ny skrif¬
velse i samma syftning. Bäst torde vara att vid nästa riksdag afvakta
Kongl. Maj:ts Proposition, som efter all anledning icke kommer att då
uteblifva. Jag yrkar bifall till Betänkandet.
Öfverläggningen var afslutad; och Utskottets i detta Utlåtande gjorda
hemställan birolls.
§ 6.
Föredrogs ånyo samt bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43, i an¬
ledning af väckta motioner om ändring af gällande stadganden, angående
skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll af tingshus och härads-
fängelse.
§ 7.
Då nu ånyo företogs till handläggning Andra Kammarens Tillfälliga
Utskotts (N:o 5) Utlåtande N:o 1 (i samlingen N:o 13), rörande fråga om
åtgärders vidtagande till afhjelpande af de olägenheter, som för yrkes-
idkare vållas af handtverkerier inom fängelserna, begärdes ordet af nedan-
nämnde ledamöter, som yttrade:
Herr Svanberg: Af Utskottets Betänkande synes, att min motion
ursprungligen afsåg, att Riksdagen skulle till Kongl. Maj:t hemställa om
tillsättande af en kommitté för afgifvande af förslag till afhjelpande af de
olägenheter, som för frie yrkesidkare vållas genom handtverkerier inom
fängelserna; men att, då inom Utskottet den åsigt gjort sig gällande, att
Den 11 Mars,
139
det yore mindre lämpligt att söka åstadkomma tillsättandet af en kom¬
mitté, jag inskränkt mig att begära en underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t, hvari uppmärksamhet å omförmälda missförhållande fastades. Detta
yrkande har Utskottet för sin del biträdt; och jag är fullkomligt förvissad,
att hvar och en, som känner den sorgliga belägenhet, hvari de mindre
näringsidkarne till stor del befinna sig, icke skall motsätta sig ett förslag,
hvars syfte är att i någon mån lätta den betryckta ställningen inom be¬
rörda samhällsklass.
Hvad angår den af Herr Sköldberg afgifna reservation, hoppas jag att
de deri uttalade åsigter icke delas af flertalet bland Kammarens ledamöter.
Ty om, såsom jag tror mig hafva visat, den nuvarande arbetsfördelningen
inom fängelserna är olämplig och skadlig, så torde den af mig föreslagna
utväg af fångarnes sysselsättande vid någon fabrikstillverkning vara enklast
och bäst. Hvad återigen angår Herr Sköldbergs påstående, att de öfverkla-
gade olägenheterna träffa endast hufvudstaden, så får jag erinra, att vi ega
spridda öfver hela riket trettiofyra fängelser och arbetsinrättningar, och att
tillverkningen samt följaktligen äfven konkurrensen af alla dessa är af högst
betydliga dimensioner. Slutligen yttrar reservanten, att jag såsom bote¬
medel emot det onda skulle föreslagit export till utlandet af de inom fän¬
gelserna tillverkade artiklar. Detta är ett misstag, troligen härflytande
från det exempel jag anfört från Frankrike.
Herr AhIgren: Motionens syfte erinrar i viss mån om skråmäs-
sighetens tid. Det påstående, som ligger till grund för motionen, att ge¬
nom fångarnes arbeten och deraf förorsakad konkurrens den frie arbeta¬
ren slutligen kommer i saknad af sitt dagliga bröd, tror jag icke vara
grundadt på verkliga förhållanden och yrkar derföre afslag å Utlåtandet.
Jag ber härvid äfven att få erinra, att då individen för eu brottslig hand¬
ling beröfvas sin frihet, har straffet flera ändamål, bland andra den brotts¬
liges förbättring, hvartill arbetet i förening med religiös undervisning inom
häktet kraftigt bidrager. Icke ens för den sålunda under lagen hemfallne
hör man, enligt mitt förmenande, skärpa straffet genom att neka honom
sysselsättning. Med denna uppfattning af saken och då jag är förvissad,
att näringarne och deras frie kikare icke skulle finna sig bättre, om för¬
bud gjordes för fångarne att förfärdiga de arbeten, som från fängelserna
nu utlemnas, hvilka arbeten ej kunna utöfva något afsevärdt inflytande på
de priser, som den frie arbetaren kan sig betinga, anhåller jag om propo¬
sition på afslag.
Häruti hördes flere af Kammarens ledamöter instämma.
Herr C. I. B e n g t s s o n: På de skäl, som Herr Sköldberg i sin reserva¬
tion anfört, jemte dem, som under diskussionen ytterligare tillkommit, yrkar
jag afslag å Utlåtandet.
Herr Nils Larson: Det synes i allmänhet vara en ganska billig
fordran, att Utskott, till hvars behandling ett ämne öfverlemnas, och som
har att i anledning deraf föreslå Riksdagen åtgärder, också bör åt ämnet
lemna en omsorgsfull utredning. Så har ej skett med denna motion,
hvilket lätteligen bevisas af Utlåtandets ytterliga knapphändighet. Om
140
Den 11 Mars.
Utskottet emellertid hade fullgjort sin skyldighet, så hade dertill' i första
rummet hört att undersöka och pröfva, huruvida öfverklagade olägenhe¬
terna verkligen förefinnas, eller om arbetena inom våra fängelser på den
frie arbetarens ställning utöfvar ett så menligt inflytande, som motionären
framhållit. Kammaren skulle uti en sådan utredning haft ett stöd, hvar¬
vid den kunnat trygga sin åsigt. Beträffande den föreslagna skrifvelsen
till Kongl. Maj:t, hade det äfven ålegat Utskottet att närmare antyda de
utvägar, som kunde böra för ändamålet vidtagas. Det har ej heller skett,
och så vidt af Utlåtandet kan inhemtas, har Utskottet ej haft frågan
klart för sig.
Går jag emellertid tillbaka till motionen och ser hvad den innehåller,
så finner jag kärnan deraf utgöra ett yrkande om inskränkning af fängelse¬
arbetena, och jag antager så mycket heldre motionärens mening vara just
denna, sedan jag nu hört honom sjelf förklara, det han ej velat påyrka
någon sådan åtgärd, hvarigenom de å fängelserna åstadkomna arbetena
skulle undanträngas från den inhemska marknaden.
Likartade förslag och fordringar hafva flera gånger förut framkommit,
såsom vid 1853 års riksdag, då en representant i Borgare-Ståndet, äfven
från Stockholm, väckte motion om en mängd förändringar i 1846 års
fabriks- och handtverks-ordning, och särskild! det förslag till ändring af
förordningens 13 §, att i fängelserna inga andra arbeten skulle få till¬
verkas, än som vore nödigt för fängelsernas eget behof. Det var mindre
underligt, att sådana yrkanden på inskränkning i Statens rätt att göra
sig betäckt för omkostnaderna i och för fångvården, kunde framkomma
vid den tiden, då åsigterna om näringsfrihetens nytta och nödvändighet
ännu icke fullständigt segrat öfver skråfördomarne; men att nu, då 1864
års näringsfrihetsförordning blifvit helsad med allmän tillfredsställelse
inom landet, ifrågasätta någon inskränkning deri, förefaller verkligen så¬
som en anakronism, ty denna sistnämnda förordning vet ej af något un¬
dantag för Staten i dess rätt att tillverka eller försälja alla för individen
tillåtna tillverkningar.
Det är slutligen påtagligt att, såsom en talare förut påpekat, fån-
garnes sysselsättande är nödvändigt icke blott ur ekonomisk, utan äfven
ur en annan ännu vigtigare synpunkt: gagnet af brottslingens moraliska
förbättring genom arbetet. Och från hvilken sida jag således må se sa¬
ken, kan jag ej inse några fördelar af den åtgärd, som Utskottet före¬
slagit; och yrkar jag derföre utslag å Utlåtandet.
Herr Ola B. Olsson: Sedan ändtligen näringsfriheten i vårt
land blifvit införd, synes det föga lämpligt framkomma med förslag, som
innebära en återgång till det gamla skråtvångets tider. Motionären har
hufvudsakligen stödt sina yrkanden på det antagande, att de mindre närings-
idkarne — förmodligen i Stockholm — lida men af arbetet inom fängel¬
serna. Det skulle då vara fängelserna på Långholmen och det på Norr¬
malm. Jag kan ej inse, att så är förhållandet. Åt' den sednast oss till¬
handakomma revisionsberättelse finner man nemligen, att värdet af till¬
verkningen vid Långholmen uppgick endast till 97,303 R:dr och vid Norr¬
malm till 50,294 R:dr; hvaremot värdet af tillverkningarne å straff¬
fängelset i Malmö uppgick till 103,378 R:dr. När man nu jemför Malmö
Den 11 Mars.
141
samhälle med Stockholm, så vill det synas, som om tillverkningarne inom
fängelserna i förstnämnda samhälle, hvilka naturligtvis der hafva sin för¬
nämsta afsättning, skulle utöfva ett alldeles förstörande inflytande på det
fria arbetet derstädes. Någon klagan i det afseende! hur man emellertid
icke från Malmö försport. Skulle förhållandet här vara annorlunda, så
måste det naturligtvis bero derpå, att fängelsernas tillverkningar försäljas
till billigare pris än den frie arbetarens. Men hvem skördar frukten
häraf, om icke just det obemedlade fattiga folket, hvars väl motionären
just gjort till sin uppgift att befordra. Jag kan således icke inse, att denna
del af befolkningen eller Stockholms stad i dess helhet lider något men
genom ifrågavarande arbeten. Men om de inskränktes eller till försälj¬
ning förbjödos, hvad skulle deraf blifva eu följd? Jo, att Staten, som af
arbetena vid sina straff-inrättningar skördar en inkomst af 862,708 R:dr,
skulle gå förlustig denna betydliga summa, hvilken i stället finge genom
skatter betäckas. Jag yrkar anslag å Utlåtandet.
Herr Sääf: På samma gång jag villigt erkänner rättmätigheten af
den fria täflan, som uppstått genom den sednaste näringslagstiftningen,
kan jag ej förbise de olägenheter och vådor, som motionären framhållit,
och hvilka obestridligen måste uppkomma deraf, att fängelsernas arbeten
få konkurrera med den frie medborgarens. Denne sednares kostnader må¬
ste ju alltid blifva betydligt större än fångens, och alltför olika vilkor så¬
lunda uppstå, hvarunder de båda arbetsprodukterna kunna försäljas, allt
till men för det fria arbetet.
Men jag ber att få fästa uppmärksamheten dervid, att dessa förhål¬
landen icke heller undgått Regeringens uppmärksamhet; redan 1846 ut¬
kom i Svenk författningssamling ett cirkulär af den 22 December samma
år till Styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar, deri föreskrifter
meddelas till undanrödjande af de i motionen öfverklagade olägenheter.
Jag ber att få uppläsa detta cirkulär, det är helt kort: “Oscar etc. 1
sammanhang med fättadt nådigt beslut denna dag om utfärdande af ny
fabriks- och handtverks-ordning, hvilken författning i § 13 innehåller,
att vid fängelser och allmänna arbetsinrättningar alla slags tillverkningar
må, så väl för dessa inrättningars behof som till afsalu, åstadkommas,
under iakttagande, vid försäljning i stad, af hvad handelsordningen derom
förmår, kåfve Wi funnit godt anbefalla Eder att, vid tillämpning af an¬
förda stadgande, i hvad på Eder ankommer, tillse, att ej genom fängelse-
inrättningar nes täflan den frie arbetarens skäliga anspråk må förnärmas,
och att således inom fängelserna företrädesvis verk-ställas de arbeten, som
äro för fångvården och Statens egna behof användbara, samt fångarne i
öfrigt, så vidt ske kan, sysselsätta med tillverkning af sådana varor, som
mindre allmänt i orten åstadkommas." Dessa föreskrifter äro ännu gäl¬
lande, och jag har sjelf, såsom medlem af en korporation, hvilken, bland
annat, gjort till sin uppgift befrämjandet af arbetarens bästa, deltagit i
åtgärder, hvarigenom, med stöd af detta cirkulär, ändring hos Fångvårds¬
styrelsen begärdes och erhölls uti fångarnes sysselsättningar vid arbets-
fängelset i Norrköping. Samma utväg står naturligtvis vederbörande öp¬
pen på hvarje annan ort, der det öfverklagade onda visar sig.
142
Den 11 Mars.
Då nu Utskottet i föreliggande Betänkande ej föreslår några positiva
medel till det ondas afhjelpande, utan endast vill medelst en skrifvelse
från Riksdagen hafva Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derpå rigtad, men
tillvaron af nyss upplasta Kongl. cirkulär visar, att Regeringens uppmärk¬
samhet redan varit rigtad på denna angelägenhet, så anser jag någon
skrifvelse för det närvarande icke påkallad, hvadan jag, ehuru lifligt jag
behjertar det i motionen vidrörda ämne, måste yrka att någon åtgärd
deraf ej må föranledas.
Herr Svanberg: Ehuru ringa utsigt om framgång för denna mo¬
tion jag efter den föregående diskussionen kan ega, anser jag mig likväl
böra ånyo uppträda, för att bemöta det tillmäle för skråmässighet, man
emot mig behagat rigta. Ett sådant tillmäle bevisar endast, att den ak¬
tade ledamoten ej genomläst min motion. Jag beklagar att den ansetts
värd så ringa uppmärksamhet, ty i motsatt fäll är jag öfvertygad, att
denne min motståndare skulle blifvit öfvertygad om, att förslaget tillkom¬
mit uteslutande i den mindre bemedlades, de fattige näringsidkarnes in¬
tresse. För den rike, välburgne industriidkare! betyder fängelsernas kon¬
kurrens föga; men den som drifver sitt handtverk i liten skala, kanske
endast till sjelfförsörjning, han lider af berörda, ojemna täflan stort men
och intrång, det kan jag försäkra. Någon återgång till skråtvånget åsyf¬
tar jag icke; men det är isynnerhet till följd af 1864 års lagstiftning,
till följd af den tillströmning till näringarne af en mängd så kallade sjelf¬
försörjare, som af den fria lagstiftningen blifvit en följd, som motionen
framkommit. Om man öfverväger detta: å ena sidan en mängd arbetare,
fria och ärliga personer, men utan något egentligt annat kapital än sin
egen arbetskraft, och å den andra sidan fångar, dem Staten föder, kläder
o. s. v., så torde deraf framgå, att de förre omöjligt kunna uthärda denna
ojemna täflan. Det sägs, att fångarbetena ej inverka på de gängse prisen.
Men jag får upplysa, att vid Långholmen t. ex. en person uppgör kontrakt
om fångarne — 3 till 400 stycken — för hvilkas arbete entreprenören
betalar 25 till 40 öre om dagen. Det är ju tydligt, att man med så
betydliga arbetskrafter och så billig dagspenning kan utöfva en mördande
konkurrens. Tillverkningen är ej heller obetydlig. I staden har Lång¬
holmen sitt eget kontor, der man kan beställa kläder af allehanda slag —
med ett ord blifva fullständigt ekiperad, och jag har mig bekant, att
kontoret har ett stort antal kunder. Nya elementarskolans hela inredning
och möblering var tillverkad på Långholmen. Emot sådana fakta kan
eller borde man ej kunna förneka, att tillverkningarne vid strafi-inrätt-
ningarne utöfva inflytande på arbetsprisen i allmänhet. Jag yrkar fort¬
farande bifall till Utlåtandet.
Herr Friherre Liljencrantz: Jag måste bekänna, att jag uti före¬
varande motion ej påträffat den tendens till återgång i en fri närings-
lagstiftning, som den ärade representanten från Sundsvall deri trott sig
upptäcka. Efter hvad mig synes, afser motionen endast, att icke med
frihetens namn må förklädas ett missförhållande, hvarigenom af tvenne
täflande parter den ene utrustas med fördelar, som icke står den andre
till buds. Motionären har i detta afseende påpekat, hurusom brottslin-
Den 11 Mars.
m
garne-proclucenterne erhålla husrum, föda, verkstäder på Statens be¬
kostnad, att de icke erlägga några kontributioner med mera dylikt; och
den frie, ärlige arbetaren skulle, i saknad af dessa fördelar, likväl uthärda
en obegränsad täflan? Det är en mycket vacker tanke att genom arbetet
inom fängelserna bidraga till brottslingens moraliska förbättrande; men
det är ej fullt lika vackert och upplyftande, att den redlige arbetaren
tvingas in på brottets bana genom en konkurrens, som han ej kan ut¬
härda.
Om man emellertid frånser motionärens ursprungliga tanke och en¬
dast fäster sig vid hvad Utskottet föreslagit, så inskränker sig detta till
en hemställan, att Riksdagen ville fästa Kong! Maj:ts uppmärksamhet vid
ifrågavarande missförhållande, på det Kongl. Maj:t med anledning deraf
må vidtaga de åtgärder, som kunna finnas erforderliga. Detta Kongl.
Maj:ts ingripande karl ske under åtskilliga former. Kongl. Maj:t kan t. ex.
föreskrifva, att prisen å fängelsernas tillverkningar ej må sättas så lågt
som nu eller understigande de i orten gängse prisen.
Jag kan ej finna, att den konkurrens, som Staten sjelf åstadkommer
genom ifrågavarande tillverkningar, stöder sig på en rättvis och billig
grund. Jag hemställer till den ärade representanten här snedt öfver, som
så ifrigt yttrat sig emot Utlåtandet, huru han skulle blifva till mods, om
Staten straxt utanför lians port anlade ett stort fängelse, hvars befolk¬
ning, som af Staten åtnjöt sitt uppehälle, användes till jordbruk. Den
ärade representanten skulle sannolikt med ett visst bekymmer betrakta
denna konkurrens, helst sedan verkningarne börjat visa sig uti ett ound¬
vikligt prisfall. .
Jag hemställer om bifall till Utlåtandet.
Herr 011 e r s t r ö m: Om det verkligen skulle blifva fråga om att till
Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse i ämnet, så skulle jag långt heldre önska,
att denna skrifvelse, i stället för att affattas i den rigtning motionären åsyf¬
tat, komme att innehålla en tacksägelse, för det tillfälle till arbete blifvit
beredt åt fängelsernas olyckliga innevånare. Jag får bekänna, att jag ej
rätt förstår motionärens afsigt eller hvart de talare syftat, som med ho¬
nom här instämt. Af motionärens muntliga framställning har jag dock
trott mig kunna finna, att hans afsigt varit, att fångarne eller de inom
fängelserna inrättade verkstäder icke skulle få befatta sig med tillverknin¬
gen af sådana artiklar, som kunde konkurrera med arbetsprodukterna i
närmaste stad. Af Herr Liljencrantz’ yttrande deremot framgick, om jag
ej missförstod detsamma, att de inom fängelserna tillverkade artiklarne
icke skulle få säljas till så lågt pris som hittills, eller annorlunda än efter
eu viss taxa, som återigen skulle uppgöras af skräddare, skomakare med
flere handtverkare i närmaste stad. Jag tillåter mig i anledning af allt
detta fästa uppmärksamheten derpå, att det åberopade cirkuläret af år
1846 blifvit utfärdadt under en tid, då de gamla skräna ännu funnos
qvar och näringsfriheten ej ännu blifvit införd. Nu hafva vi deremot en
fullständig näringsfrihet, och det är derföre i dess namn likasom i mensk-
lighetens jag yrkar afslag å Utskottets ifrågavarande hemställan.
144
Den 11 Mars.
Herr Ahlgren: Jag vill blott fästa uppmärksamheten derpå, att jag
i mitt första yttrande anförde, ej att motionen åsyftade återinförande åt
några skråförordningar, utan endast att ordalagen i densamma i viss mån
erinrade om de gamla skråtiderna. Derjemte får jag, med anledning af
en föregående talares yttrande, påpeka den omständigheten, att det inga¬
lunda är fångarne, som konkurrera med de frie arbetarne, utan Staten,
som är den egentliga arbetsgifvaren och bekostar fångarne husrum och
föda in. in. Det bör dessutom alltid tagas i betraktande, att de arbeten,
som inom fängelserna till billigt pris tillverkas, ofta komma andre fattige
medborgare till godo.
Herr Uhr: Lika med Utskottet anser jag det vara otjenligt att hos
Kongl. Maj:t göra framställning om tillsättande af en kommitté i den af mo¬
tionären föreslagna afsigt; men jag skiljer mig från Utskottet derutinnan,
att jag jemväl anser det vara olämpligt att till Kongl. Maj:t aflåta en
skrifvelse i den af Utskottet föreslagna syftning.. Heldre skulle jag då
vara med om att aflåta en underdånig skrifvelse i alldeles motsatt syfte.
Det är nemligen i högsta grad önskvärd!, att sysselsättning beredes åt
fångarne, så att desse ej nödgas tillbringa sin fängelsetid _ i en demoralise¬
rande och försoffande lättja; och det är af denna anledning jag, i de fat¬
tiges och fallnes namn, anhåller om afslag å motionen.
Herr Reut er Gröna: Såsom ledamot och ordförande i det Tillfälliga
Utskott, som haft att behandla Herr Svanbergs ifrågavarande motion, an¬
ser jag mig skyldig yttra några ord med anledning åt hvad under diskus¬
sionen blifvit ..anfördt.
Jag vill då till en början erinra den förste talaren derom, att motio¬
nären i sitt förslag tydligen framhållit, att hans afsigt ej vant, att fån¬
garne skulle försättas i sysslolöshet. Han har deremot uttryckligen för¬
klarat sig ej hysa sfi omenskliga tankar. Likasom man i detta fall icke
har något att förebrå motionären, saknas ock all anledning tillvita Ut¬
skottet att hafva i ringaste män antydt, ännu mindre uttalat ett sådant
grymt syfte, som nyss omnämnts. Det är derföre ej rätt att framdraga
en dylik insinuation, för att deraf hemta grund till afslag på Utskottets i
sig sjelf ganska oskyldiga hemställan. Tydligen ar i motiverna till den¬
samma uttalad en annan mening, då Utskottet förordat närmare pröfning
af ändamålsenligaste sättet att ordna fångarnes arbeten, med särskildt fä-
stadt afseende på den enskilde frie arbetarens deraf tilläfventyrs beroende
rätt. Jag anser derföre, att det yttrade klandret emot motionen i an¬
märkta hänseendet saknar giltig grund, och alldeles obefogade finner jag
den andre talarens skarpa förebråelser emot Utskottet, för det Utskottet
skulle brustit i sin pligt att fullständigt utreda frågan. Jag anhåller vörd¬
sammast, att för stora anspråk på Utskottet i allmänhet icke göras, utan
att dessa ställas i harmoni med de krafter Kammaren klimat till Utskot¬
tets disposition för den mängd olikartade ämnen, som till Utskottet hän¬
skjuta, i ändamål att underlätta Kammarens pröfning af desamma, der¬
vid Utskottet utbeder sig den ärade talarens och Kammarens öfverseende.
Hvad särskildt denna fråga beträffa!’, förstår jag icke hvilken utredning-
talaren
Den 11 Mars.
146
talaren åsyftat, skulle af Utkottet verkställts, då de på frågan inverkande
sakförhållanden få antagas kända af Kammarens ledamöter.
Herr Sjöberg: Jag inser ganska väl, att med den stämning, som
synes vara rådande inom Kammaren, det båtar till föga att yttra något
till motionens försvar. Dock bär jag under diskussionens fortgång hört
så egendomliga satser framkastas och förfäktas, att jag deraf finner mig
uppmanad att i denna fråga inlåta mig i svaromål.
Man har här talat i frihetens namn; det är godt och val, men foga
synes man hafva gjort sig reda för hvad med frihet i förevarande fall
egentligen förstås. Jag är äfven en ganska varm anhängare af närings¬
friheten; men vill man påstå, att till den äfven skulle höra att Staten
egde att uppträda såsom konkurrent med de enskilde näringsidkarne, då
är jag icke med längre. Jag är ej heller ensam om denna åsigt, ty flere
af utlandets utmärktaste författare, som skrifvit i denna fråga, hafva på
det bestämdaste bestridt Staten rättighet att konkurrera med de enskilde
näringsidkarne, ehuru de medgifvit desse fullkomlig frihet sins emellan.
Vidare har man talat i mensUighetens namn och såsom något högst olyck¬
ligt beklagat, om fångarne skulle lemnas utan sysselsättning. Nå väl, här
har ju ej heller någon -påstått, att fångarne skola lemnas utan arbete.
Hvad man påstått är, att Staten icke skall uppträda såsom arbetsgivare
åt fångarne specielt inom de yrken de egnat sig åt, att Staten icke, om
en fotograf eller en glasslipare för begångna brott dömes till straffarbete,
genast skall föranstalta om inrättandet af en fotografisk atelier eller en
glasslipareverkstad inom fängelset. I andra länder, hvilka ega en juridisk
litteratur, som tyvärr hos oss nästan helt och hållet saknas, finner man
sedan decennier tillbaka ifrågavarande ämne på det aldra ifrigaste venti¬
lerad t, likasom det der bär utgjort ett af de vigtigaste öfverläggnings-
ämnena såväl inom regeringarne som inom representationerna. Tysklands
kriminalstatistiska litteratur innehåller, årgång efter årgång, skrifter och
motskrifter till hundradetal rörande frågan om fångvårdsstyrelsernas befo¬
genhet att anordna arbetena inom fängelserna efter eget godtfinnande och
utan hänsyn till de der utanför befintlige frio medborgarnas rätt. Frågan
rör sig egentligen nu derom, huruvida arbetet inom fängelserna skall få
omfatta all möjlig industri, eller hufvudsakligen inskränkas till sådant,
hvarigenom möjligheten för den frie arbetaren att ärligen sig försörja icke
äfventyras. I Tyskland har man till och med försökt att uppställa såsom
eu princip, att, hvad yrke fången än under sitt fria tillstånd tillhört, han
dock företrädesvis skulle hållas till arbete tillhörande jordbruket, såsom
mest förädlande och säkrast betingande hans framtida bergning, då han
åter blefve ställd på fri fot.
Förhållandet inom vårt land är nu verkligen det, som motionären
öfverklagat, eller att alla möjliga yrken äro inom fängelserna represente¬
rade; och olägenheterna deraf äro ock ganska märkbara. Det är ej blott
hufvudstaden, som fått vidkännas detta, utan äfven alla andra kommuner
i riket, inom hvilka eller i hvilkas grannskap 'fängelser äro inrättade. Det
är också eu känd sak, att i närheten af dessa större fängelser nästan alla
till handtverk hörande yrken inom angränsande orter alltmera tyna af.
Riksd. Prof. 1867. 2 Aid. 2 Band. 10
146
Den II Mars.
Frågan är nu, huru detta onda skall kunna häfvas, ty att det är ett ondt
lärer väl icke någon kunna bestrida, likasom man ej kan påstå, att den
vinst Statsverket skördar genom sina i de större straff-fängelserna anlagda
fabriker och handtverkeri uppväger den moraliska skada, som af dem
vållas, synnerligast om man fager i betraktande de pekuniera uppoffringar,
det allmänna i sista hand får vidkännas till följd af en genom oända¬
målsenliga åtgärder ökad fattig befolkning, som genom brist på arbete
lockas till brott.
Da nu Utskottets förslag endast åsyftar att fästa Kammarens upp¬
märksamhet på eu omständighet, som är så val värd att behjertas, och
att söka åstadkomma en underdånig skrifvelse i ämnet, så finner jag det
föga öfverensstämmande med Kammarens kända liberalitet att motsätta
sig denna billiga begäran. Det vet jag åtminstone, att den förra Repre¬
sentationen aldrig var sparsam, då det gällde att aflåta underdåniga skrif¬
velse!’ i alla möjliga rigtningar. Hade frågan varit utaf mindre vigt, skulle
jag ej hafva talat för eu sådan framställning, men då detta ämne under
många år varit föremål för regeringarnes varmaste omsorger i Europas
alla civiliserade länder, kan jag ej finna, att det bör vara under den
Svenska Regeringens värdighet att deråt egna någon uppmärksamhet.
Frågan afser ju dessutom blott att fästa Kongl. Majits uppmärksamhet på
nödvändigheten att ordna arbetena inom fängelserna, så att de enskilde
medborgarnes rätt derigenom ej förnärmas, hvithet 'lätt nog genom Fång¬
vårdsstyrelsens föranstaltande torde kunna åstadkommas.
Jag instämmer derföre uti den af motionären redan gjorda anhållan
om bifall till Utskottets ifrågavarande framställning.
Herrar Fredricson och Ola Lasson instämde med denne talare.
Herr Friherre Fock: Jag finner mig i det hufvudsakligaste före¬
kommen af Herr Sjöberg, med hvilken jag derföre till alla delar ber att
få instämma, men som frågan rörer sig kring våra näringar, anhåller jag
att få tillägga några ord.
Man klandrar strängt motionen ur den fria konkurrensens synpunkt;
men om frågan gällde att söka skydda våra näringar mot intrång af eller
täflan med främmande länders näringsidkare, så befarar jag, att många
bland dem, som nu stå färdiga att rösta nej till motionärens förslag, ej
skulle funnits villige att afgifva ett votum i samma syfte. Detta intrång, mot
hvithet man genom tull-lagstiftningen söker skydd, göres oss dock endast
åt redlige och obrottslige arbetare, ehuru utom vårt lands gränser bo¬
satte: då deremot det intrång, hvarför nu är ifrågasatt att ställa en gräns,
härleder sig från helt andra konkurrenter: brottslingarne i våra fängelser.
Vill man gå så långt i liberalitet, att man, sedan brottslingen, för att
skydda allmänheten, blifvit insatt i fängelset, åter gör allmänheten för
honom skyddslös, så tror jag, att man drifver frihetskärleken för långt.
Om ett samhälle bland sina medlemmar genom lott eller på annat sätt
utvalde etc antal, Indika kostnadsfritt förseddes med husrum, mat och
kläder, för att under så gynnsamma förhållanden drifva sina yrken, så
vore detta samhället visserligen i sin goda rätt. Men om samhället med
sitt val i detta fall folie endast på befolkningens utskum, så vore sam¬
Den 11 Mars.
14T
hället visserligen äfven då i sin goda rätt, men billigt handlade det
icke.
Då fråga nu ej är om annat än att fästa Kong!. Maj:ts uppmärk¬
samhet på ett förhållande, som måste erkännas vara skadligt; ty skadligt
är det, äfven om genom detsamma eu och annan kommer i tillfälle att
till billigt pris köpa vissa förnödenheter; då förslaget endast afser att
fa frågan utredd, så synes mig ett bifall till Utskottets Betänkande ej ur
någon synpunkt vara vådligt, och för min del lemnar jag detsamma
min röst.
Herr Björck: Äfven jag anser detta vara en fråga af största vigt
och är icke okunnig om, att den vant föremål för mycken uppmärksam¬
het sa väl inom vårt land som i främmande länder. Det var ej många
veckor sedan, då i Paris en petition i detta ämne ingafs till Regeringen
eller lagstiftande församlingen, ehuru jag icke känner till hvad åtgärd den
föranleda . Det är således icke ur vägen, att man äfven här egnar saken
en välförtjent uppmärksamhet. Dock föreställer jag mig, att så mycket
ordande derom ej skulle hafva varit behöflig!, derest frågan af Utskottet
bhfvit närmare utredd; hvarmed jag dock ej åsyftar att uttala något
klander mot Utskottet, af hvilket jag lika med Herr Reuter crona anser,
att man ej bör fordra för mycket. Såsom ledamot i andra Utskott gör
jag äfven anspråk på samma öfverseende som Herr Reutercrona utbedt
sig och kan således icke afse att klandra Utskottet.
dag vill erinra mig, att för två a tre år sedan detta ämne var före¬
mål för en framställning till Regeringen och äfven ganska lifligt diskute¬
rades inom pressen. Fångvårdsstyrelsen sökte då utreda saken genom att
visa, huru det förhöll sig inom de särskilda yrkena vid straff- och arbets-
fängelset på Långholmen. Det utröntes då, att flere fångar befunnos
inom fängelset, tillhörande särskilda yrken, än som i dessa eller andra
yrken der användes, och att det största antalet af fångpersonalen syssel¬
sattes med andra göromål än dem, hvaråt den under sitt vistande på fri
fot egnat sig, samt att samma göromål voro af beskaffenhet att icke in¬
gripa i hvad som vanligen förstås med yrkesarbete. Naturligt är emeller¬
tid, att då särskilda yrken inom fängelserna måste drifvas, man i dem
använder personer, som förut deråt egnat sig; och jag hemställer, huru
saken på något lämpligare sätt skall kunna ordnas. Tydligt nog är dess¬
utom, att ifrågavarande fångar, derest de icke vore på fängelserna intagna,
fortfarande skulle arbeta hvar och en i sitt yrke och, som den frie liandt-
verkarens arbete är mera produktivt, mera värdt än fångens, så skulle
konkurrensen under sådana förhållanden blifva vida större än den, som
nu framkallats genom handtverkerierna inom fängelserna. Så förhöll sig
saken då; och genom samtal med Chefen för fångvården har jag erfarit,
att förhållandena sedan dess ej ändrats. Val kan man säga, att genom
fängelse-fabrikerna något intrång sker på närmgarne i närmast liggande
kommun, men då näringsfriheten numera är fullständig och det sålunda
hade stått hvar och eu af fångarne fritt att, derest lian icke varit för
brott på fängelset intagen, slå sig ned just i denna kommun, så saknar
man rätt till klagan öfver den konkurrens, som sålunda kali uppkomma,
enär de personer, som nu inom fängelset arbeta, i stället kunnat såsom
148
Don 11 Murs,
frie i än större mån öka konkurrensen. Jag finner derföre icke något gil¬
tigt skäl för den klagan, som af motionären och åtskillige med honom
lika tänkande blifvit förd, och yrkar för min del afslag på Utskottets hem¬
ställan.
Herr Sjöberg: Jag kan icke finna, att frågan blifvit det ringaste
utredd genom hvad Herr Björck nu yttrat. Han har såsom exempel an¬
fört, att en mängd af de fångar, som å Långholmen förvaras, utgöres af
handtverkare från hufvudstaden, och ansett att de böra sysselsättas i de
yrken de lärt under sin frihetstid, och att, om de varit frie, de utöfvat
samma arbete som i fängelset. Jag ber dock att dervid få erinra, först
och främst, att uti fängelset å Långholmen uttjenas allmänt arbete äfven
af andra straff-fångar från olika delar af riket, och vidare att det är
under helt andra förhållanden fångarnes arbete kommer i täflan med det,
hvaraf de frie näringsidkarne skola sig försörja. Desse sednare kunna
icke vara belåtne med en dagspenning af högst 40 öre; de hafva icke
föda och bostad m. m. för intet, samt äro dessutom underkastade en
mängd vexlingar, för hvilka arbetaren i fängelserna icke är utsatt. Ur
denna synpunkt yrkar jag fortfarande bifall till Utskottets förslag.
Herr Friherre Alströmer: Sedan frågan nu befinner sig på den
ståndpunkt, till hvilken den genom Herr Sjöbergs anförande kommit, för¬
står jag också motionen. Så mycket har under diskussionen blifvit i äm¬
net yttradt, att jag icke vill upptaga tiden med att upprepa det. Jag
ber dock att få fästa uppmärksamheten på den omständigheten, att Ut¬
skottet icke uppgifvit något skäl för sitt förslag eller angifvit något sätt,
hvarigenom den öfverklagade olägenheten skulle kunna upphöra eller åt¬
minstone minskas. Det har väl blifvit sagdt, att fångarne borde användas
till jordbruk; men detta användningssätt anser jag olämpligt, då det med¬
för särdeles stora kostnader i följd af den betydliga bevakning, som vid
arbeten å fältet erfordras, samt denna bevakning har en ganska demorali¬
serande sysselsättning.
Jag yrkar derföre afslag å Utskottets hemställan.
Herr Björck: Jag her att få göra blott eu enda anmärkning, nem¬
ligen att antalet af fångar, som sysselsättas med handtverk, icke är så
stort att produktionen kan bestämma priset å alstren af det fria arbetet.
Öfverläggningen förklarades vara afslutad. Herr Talmannens propo¬
sition på bifall till Utskottets förslag besvarades med ja och nej, hvar¬
jemte votering begärdes; och blef i anledning häraf följande voterings¬
proposition uppsatt, justerad och anslagen:
Den, som bifaller Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 5) Ut¬
låtande N:g 1, i fråga om afhjelpande af de olägenheter, som för yrkes-
idkare vållas af handtverkerier inom fängelserna,
röste ja;
Den, det ej vill,
röste nej;
Vinner nej, har Kammaren afslagit ifrågavarande Utlåtande.
Den 11 Mars.
149
Efter skedd votering befunnos rösterna hafva utfallit med 40 ja emot
87 nej; i följd hvaraf Kammaren fattat beslut i enlighet med nej-propo¬
sitionen och alltså afslagit Utskottets hemställan.
§ 8-
Företogs ånyo till handläggning Andra Kammarens Tillfälliga Ut¬
skotts (N:o 5) Utlåtande N:o 2 (i samlingen N:o 14), angående fråga om
aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, rörande vissa staders
läggande under landsrätt samt uppskof, till dess sådant blifvit afgjordt,
med tillsättande af ledigblifvande borga) ästare-embeteim i dessa städer.
Härvid yttrade
Herr Grefve Posse:
Herr Vougt: Äfven jag var frånvarande vid remissen af ifrågava¬
rande motion och som jag representerar tre af de stader, om hvilka nu
är fråga, anser jag mig böra yttra några ord i ämnet. Lika med Herr
Grefve Posse har jag uppfattat min ställning såsom representant så, som
vore jag målsman icke för någon eller några kommuner utan för hela
Svenska folket; och jag har tillbakavisat sådana uppdrag, som jag ansett
icke skola medföra nytta för det allmänna.
Ehuru jag tror att det bör stå hvarje stad öppet att uti ifrågava¬
rande afseende göra underdånig;) framställningar hos Kongl. Maj:t, tror
jag dock icke att det bör tillkomma Riksdagen att i sådana ovissa fall
som detta besvära Kongl. Maj:t med en skrifvelse. Skulle likväl Kamma¬
ren besluta sig för den föreslagna skrifvelse!), har jag ingenting deremot,
då den är både oskyldig och oskadlig. Men då bör också tillses att i
skrifvelsen icke inflyta några faktiska misstag. I motionen upptages Borg¬
holm bland de städer, som borde läggas under landsrätt; men förhållan¬
det är att Borgholm aldrig haft egen jurisdiktion, utan alltid lydt under
landsrätt. Dessutom är den i motionen gjorda kalkyl angående samman¬
lagda beloppet af tjenstemännens löner för högt tilltagen. Enligt densam¬
ma skulle rådmännen i medeltal hafva 2,000 R:dr i lön. I de flesta al
dessa städer hafva rådmännen icke någon lön; och jag känner en stad,
der rådmännens lön utgör 11 R:dr 5 skillingar 4 rist. Banko jemte fritt
bete för några kor. Motionen är äfven så till vida origtig, som Skanör
och Falsterbo hafva gemensam jurisdiktion och borgmästare, likasom äfven
Öregrund och Östhammar lyda under eu borgmästare. Detta allt borde
rättas, om en skrifvelse till Kongl. Maj:t skulle beslutas.
Jag vill ej heller framställa något yrkande, då jag anser det likgiltigt
huru frågan blir afgjord.
Herr Trägårdh: Lika med motionären var äfven jag hindrad att
tillstädesvara i Kammaren, då den nu förevarande motionen remitterades
till Utskottet. Jag skulle annars icke underlåtit att motsätta mig dess
remitterande. Nu vill jag icke forska efter eller inlåta mig i granskning
af motiverna till motionen, men jag kan dock ej tillbakahålla uttalandet
af min fasta öfvertygelse, att icke omtanke eller intresse för de ifrågasatta
städernas bästa varit upphofvet till densamma; och då jag representerar
tvenne af de städer — Skanör och Falsterbo — som af motionären blifvit
Den 11 Mars.
ISO
tågna under amiarne och föreslagna att förläggas under landsrätt, får jag i
första rummet reservera deras rätt oförkränkt, att fortfarande med tillgodonju¬
tande af tillförsäkrade privilegier qvarstå i den ställning, hvari de befinna
sig, intilldess de sjelfva begära någon ändring härutinnan. — Eu sådan rätt
anser jag böra tillkomma hvar och en stad särskilda utan andras opåkal¬
lade mellankomst; och då den värde motionären under sammanträdet
sistlidne Lördag inom detta rum sjelf yttrade, som orden folio: “Man bör
.skötel, enskilda angelägenheter, utan att förnärma ändras rätt“, tillåter
jag mig till honom framställa, huruvida han icke, i konseqvens med dessa
sina egna ord, skulle finna lämpligast att låta hela motionen fälla. —
Jag yrkar utslag å densamma och bifall till Utlåtandet.
Herr Re u ter Gröna: Jag har endast velat framställa den vördsamma
anhållan, att Kammaren måtte vid hvad motionären nu anfört i sjelfva
saken samt emöt mig personligen, såsom författare af Utlåtandet, fasta lika
mycket afseende, som Utskottet föreslagit Riksdagen egna åt motionen.
Att Utlåtandets lydelse erinrat motionären om att Utskottets ordförande
är domare synes vara främmande för ämnet och utan vigt, så att motio¬
nären icke bort något orda derom eller att han påmints af ordaställningen
i Utlåtandet, om den tid han sjelf sysselsatt sig med domaregöromål.
Herr Bergström: Den ädle Grefven har roat sig med att, såsom
man på Engelskt parlamentariskt språk kallar det, ställa upp halmgubbar
för att slå dem ihjel. Det vidlyftiga försvaret för hans motions grund¬
lagsenlighet var nemligen alldeles opåkallad!. Kammaren hade ju remit¬
terat motionen till Utskott och dymedelst erkänt, att den icke stridde mot
grundlagen. Genom detta försvar synes Grefven hafva, så att säga, tagit
sak på bak. Hans ömhet för städernas bästa vitsordades redan vid remiss
af motionen och kan äfven nu, om sådant länder till tröst, ytterligare
vitsordas och erkännas. Grefvens redogörelse för innehållet af de privile¬
gier, hvilka förunnats en och annan af ifrågavarande städer, var högst
intressant; jag vill endast önska, att den befunnes pålitligare än den af
Grefven vid nästförutgående sammanträde lemnade upplysningen, att Riks¬
banken i grundlagarne förekomme under fyra olika benämningar.
Den förutsättning, hvarifrån Grefven utgått och hvarigenom han sökt
leda sig till den af honom föreslagna åtgärd, förefinnes icke; och i sådant
fall bjuder logiken att icke vidtaga åtgärden.
Jag skyggar icke tillbaka för uttalande af min innerliga öfvertygelse,
att det hvarken för landet eller denna Kammare sjelf vore gagneligt, att
antalet af städernas representanter inom Kammaren minskades. Således
yrkar jag utslag å motionen och i följd deraf bifall till Betänkandet.
Efter sålunda slutad öfverläggning blef Utskottets i förevarande Ut¬
låtande afgifna förslag af Kammaren bifallet.
§ 9.
Föredrogs ånyo och bifölls Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts
(Nio 2) Utlåtande N:o 1 (i samlingen N:o 15), i anledning al väckt mo¬
tion om åtgärd för beredande af pensioner åt ålderstigne och otjenstbare
prestman.
Den 11 Mars.
151
§ 10.
Föredrogs Herr Sjöbergs motion, N;o 284, angående tryckning åt
Kammarens protokoll.
Herr Sjöberg yttrade: Min nu föredragna motion innehåller tvenne
frågor, nemligen: Do) att Kammaren måtte förordna, det Kammarens pro¬
tokoll vid innevarande riksdag skall i sin helhet af trycket utgifvas; och
2:o) en hemställan derom, att Kammaren, innan beslut i detta ämne fat¬
tas, behagade, under förutsättning att tryckningen åt Kammarens protokoll
lämpligast ombesörjes al Riksdagens Kansli, anmoda Kanslideputerade att
till Kammaren inkomma med förslag rörande upplagans storlek, format in. in.
Då nu Första Kammaren redan till Riksdagens Kansli remitterat eu
motion af alldeles likartad beskaffenhet med den förevarande, hemställer
jag, huruvida icke bemälde Deputerade må äfven af denna Kammare få i
uppdrag att inkomma med ett dylikt förslag.
Vidare anfördes icke; och blef såväl motionärens förra hemställan
derom, att Kammaren måtte förordna, att Kammarens protokoll vid inne¬
varande riksdag skall i sin helhet af trycket utgifvas; som jemväl den i
motionen gjorda sednare hemställan, eller den att Kammaren skulle an¬
moda Riksdagens Kanslideputerade att till Kammaren inkomma med för¬
slag rörande protokollsupplagans storlek, format och utgifvande i häften
eller band m. in., uppå derom framställda särskilda propositioner, af Kam¬
maren bifallen; och skulle motionen till Kanslideputerade hänvisas för det
ändamål motionären föreslagit.
§ 11.
Föredrogs ånyo Kongl. Maj:ts vid Kammarens sista sammanträde
bordlagda nådiga Proposition, angående anslag till ombyggnad och repa¬
ration åt de Kong!, hotstallen å Blasieholmen och vid Röda Bodarne.
Hänvisades till Stats-Utskottet.
§ 12-
Föredrogos och godkändes följande förslag till Riksdagens underdå¬
niga skrifvelser till Kongl. Maj:t, nemligen:
N:o 1, angående eu beslutad förändring i Tryckfrihets-förordningen;
N:« 2, angående fortfarande kurhusafgift;
N:o o, angående godtgörande genom Riksgälds-kontoret af de utaf
Statskontoret förskjutna riksdagskostnader;
N:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående åt¬
gärder till behöfvandes undsättning vid inträffande missväxt; och
N:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
statsbidrag till anläggande af väg invid Råne eif emellan allmänna kust¬
landsvägen samt Degersels Öfverstby.
§ 13-
Vid nu förnyad föredragning af 1866 års Revisorers berättelse rö¬
rande granskning af Statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd,
152 Den 13 Mars, f. m.
styrelse och förvaltning för år 1864, blef samma berättelse till Stats¬
utskottet hänvisad.
§ 14.
Föredrogos, men bordlädes ytterligare:
Stats-Utskottets Utlåtanden Nås 29—32;
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtanden och Betänkanden
Näs 16—20.
§ 15-
Med undantag af det ärende, hvarom 10 § i detta protokoll handlar,
blefvo protokolls utdrag angående öfriga vid detta sammanträde fattade
beslut upplästa och godkända.
Sammanträdet afslutades kl. '/212 e. in.
In fidem
H. Husberg.
Onsdagen den 13 Härs.
Kl. 10 f. m.
§ I-
Protokollet för den 11 dennes samt protokollsutdrag angående det
under § 10 i nämnda protokoll antecknade ärende upplästes och god¬
kändes.
§ 2.
Beviljades ledighet från deltagande i riksdagsgöromålen åt Herr Sven
Hansson under 6 dagar från den 18 samt åt Herrar Rosenberg och Ola
Nilsson från Christianstads län hvardera under 15 dagar från den 21
uti innevarande månad.
§ 3.
Företogs ånyo till handläggning Stats-Utskottets Utlåtande N:o 29, i
anledning åt Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, i fråga om den under N:o 2
vid Skeppsbron i hufvudstaden belägna, Kronan tillhöriga f. d. Ridder-
stolpeska egendomens användande till byggnad för Telegrafverket.
I afseende å Utskottets förra hemställan, afstyrkande bifall till Kongl.
Maj:ts ofvannämnda framställning, yttrade