Den 2 Mars.
457
Lördagen den 2 Mars.
Kl. 10 f. m.
§ I-
Herr Talmannen tillkännagaf, att, i anseende till inträffadt sjukdoms¬
förfall för Kammarens Sekreterare, vice Häradshöfdingen Husberg, Notarien
hos Kammaren vice Häradshöfdingen Kullberg blifvit anmodad att vid detta
sammanträde Sekreterarens tjenstebefattning bestrida.
§ 2.
I enlighet med Kammarens förut fattade beslut skulle val nu före¬
tagas till de tjugufyra valmän, hvilka, gemensamt med ett lika antal val¬
män från Första Kammaren skola utse Riksdagens Justitie-ombudsman
och hans suppleant.
Berörda val skedde med slutna sedlar, och befunnos vid voterings-
sedlarnes öppnande följande ledamöter vara till elektorer utsedde, nem¬
ligen :
Herr Nils Andersson från Wermlands län med . . . 166 röster,
|
Olauson.................
|
.... 166
|
|
|
Åman...................
|
.... 165
|
|
|
-Eric Er sson från Jemtlands län ....
|
.... 92
|
|
|
Balter Sven Ersson...........
|
. . . . 91
|
|
|
Lithner..................
|
. . . . 91
|
|
|
Widell..................
|
. . . . 91
|
75
|
|
Winlcrans................
|
. . . . 91
|
|
|
Ödmansson................
|
. . . . 91
|
|
|
Anders Ericsson i Östra Kamé ....
|
.... 90
|
|
|
C. F. Carlson..............
|
.... 90
|
|
|
I). Danielsson..............
|
. . . . 90
|
|
|
Harald Ericsson.............
|
. . . . 90
|
|
55
|
Grape ..................
|
. . . . 90
|
55
|
55
|
Jonas Andersson............
|
.... 90
|
|
55
|
Magnell.................
|
.... 90
|
55
|
55
|
Olivecreutz................
|
.... 90
|
|
55
|
A. von Proschwite............
|
.... 90
|
|
|
Benström.................
|
.... 90
|
|
55
|
Bosenberg................
|
.... 90
|
55
|
458
Den 2 Mars.
Herr Rönblad med.................. 90 röster,
„ Sköldberg.............,....... 90 „
„ Svansen...................... 90 „ samt
„ Åstrand..................... 90 „
Derefter företogs val af tre suppleanter, hvilka, derest kinder upp-
stode för någon eller några ibland ofvanbemälde valmän, skulle i deras
ställe inträda, och blefvo, sedan för ordningens bestämmande, lottning
företagits mellan Herrar Rooth och Witthoff, hvilka vid valet bekommit
lika antal röster, i sådan egenskap utsedde:
Herr Olof Olsson i Olebyn med ........... 83 röster,
„ Witthoff..................... 79 „ samt
„ Rooth....................... 79 „
om hvilka val underrättelse skulle genom utdrag af protokollet med¬
delas.
§ 3.
Protokollsutdrag angående det under nästföregående § antecknade
ärende upplästes och godkändes.
§ 4.
Motion aflemnades af Herr Ridderstad, N:o 281, angående åtskilliga
ändringar i 26 § Riksdags-ordningen samt 4 och 28 §§ Regeringsformen.
Hänvisades till Konstitutions-Utskottet.
§ 5.
Herr Jöns Pehr sson, som på begäran fick ordet, yttrade: Det är
anledning till anmärkning mot Stats-Rådets ledamöter. och isynnerhet mot
Statsrådet och Chefen för Landtförsvars-departementet, hvarom remiss
begäres till Konstitutions-Utskottet, inför hvilket anledningarne skola upp-
gifvas.
Denna Herr Jöns Pehrssons anmälan hänvisades till Konstitutions¬
utskottet.
§ 6.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 12, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående befrielse för Löjtnanten L. M.
Törngren från honom ålagd ersättningsskyldighet i följd af ångkorvetten
Orädds sammanstötning med Ryska handelsbriggen Fanny.
Härvid yttrade:
Herr Hierta: Då föreliggande fråga i Stats-Utskottet förevar, sökte
Utskottet taga så noga kännedom om handlingarne som möjligt; och re¬
sultatet häraf blef, att Utskottet ansåg sig icke kunna skäligen tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition. Från detta slut hafva, såsom
af Memorialet inhemtas, tre medlemmar varit skiljaktige och anmält sin
reservation. För min del var jag icke närvarande, då beslutet fattades,
men jag har begärt ordet för att till Kammaren hemställa, huruvida, på
grund af de verkligen bevekande omständigheter, som i denna sak före¬
Den 2 Mars.
459
finnas och af Betänkandet framgå, Kammaren icke i detta fall skulle vilja
begagna det slags jus majestaticum den besitter och låta nåd gå för rätt.
Ett sådant efterskänkande vore så mycket lämpligare, som i hvilket fall
som helst ingen ersättning lärer kunna utfås af Herr Törngren, hvilken,
efter hvad handlingarne utvisa, saknar all enskild förmögenhet. Det kan
ej vara någon glädje — liksom ingen vinst — att genom ett strängt ut¬
kräfvande af ersättningen förderfva den unge mannens hela framtid, helst
han har det vitsord om sig att vara en kunnig och duglig officer. Jag
har ansett mig höra göra denna hemställan; och yrkar bifall till Kongl.
Maj:ts Proposition.
Herr Kjells o n: Det skulle vara att lägga en alltför tung börda
på en person, om bristande rådighet skulle honom tillräknas såsom ett
fel, och ersättning för derigenom möjligen uppkommen skada skulle till
sista skärfven af honom utkräfvas. Hade det Kyska fartyg, som vid ifrå¬
gavarande tillfälle påseglades, varit assureradt, så hade assuradörerne tro¬
ligen måst vidkännas reparationskostnaderna, emedan någon egentlig vårds¬
löshet icke kunde läggas det Svenska fartygets befäl till last. Betraktar
man likartade olyckshändelser, som passera emellan tvänne kofferclimän,
så finner man, att ej kaptenen utan rederiet till det fartyg, som åstad¬
kommit skadan, får underkasta sig ansvaret. Då nu härtill kommer, att
Löjtnanten Törngren saknar alla tillgångar utom sin lön, så att den enda
följden af ersättningens utkräfvande skulle vara att i ohjelplig ruin störta
en skicklig och hederlig ung man, så måste jag för min del på det var¬
maste instämma i den föregående talarens yrkande om bifall till Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition och afslag till Stats-Utskottets Betänkande.
Herr Rooth: För min del kan jag ej instämma i det slut, hvartill
Stats-Utskottet i denna sak kommit. Det torde vara väl bekant, hurusom
vid slika sammanstötningar fartyg emellan den ena parten alltid är fär¬
dig och ofta nog lyckas välta all skuld på den andra. Jag ber att så¬
som exempel derpå få erinra Kammaren om en känd tilldragelse. För
några år sedan inträffade det — också vid lugnt och klart väder — att
den Svenska ångbåten Skåne i Sundet stötte tillsammans med Danska ång¬
fartyget Cimbria, med den påföljd att Cimbria ögonblickligen sjönk. Dess
rederi anhängiggjorde i Sverige — ty sammanstötningen hade egt rum
närmare Svenska kusten än Danska — rättegång emot Skånes rederi, och
under det denna rättegång utagerades, var Skåne belagdt med seqvester.
Målet slutades emellertid så, att Skåne blef helt och hållet frikändt, hvar¬
före ock dess rederi i sin ordning kunde fordra och erhålla ersättning
för den förlust rederiet genom seqvestern åsamkats. De tvifvelsmål, som
emellertid sednare uppstått i denna sak, behöfver jag ej närmare antyda.
Jag ber emellertid, att Kammaren ville egna en särskild uppmärk¬
samhet åt förevarande fråga. Den gäller en mcnniskas och medborgares
hela timliga välfärd. Då jag ej anser det vara fullt konstateradt, att
Löjtnanten Törngren var till ombordläggningen vållande och ej vill bidraga
till ett beslut, som måhända skulle straffa en oskyldig, så måste jag yrka
afslag till Utskottets Utlåtande samt bifall till Kongl. Maj:ts nådiga Pro¬
position, hvilken redan förut blifvit af Första Kammaren antagen.
460
Den 2 Mars.
Herr Bergström: Efter det jag genomläst ifrågavarande Betän¬
kande, trängde sig den tanken ovilkorligen på mig, att den ersättnings¬
skyldighet om eftergift, hvarom Kongl. Maj:t framställt nådig Proposition,
icke blifvit i behörig ordning till beloppet bestämd just till följd af Törn¬
grens egendomliga ställning såsom tjensteman, samt Svenska Statens egen¬
skap af redare till det fartyg, som förorsakat skadan.
För att göra detta klart, her jag Eder, Herr Talman, att få göra ott
antagande. Jag önskar nemligen antaga, att ångkorvetten Orädd hade
tillhört ett enskildt Svenskt rederi, och att Löjtnanten Törngren varit
skeppare å fartyget. I öfrigt må de förhållanden, under hvilka ombord¬
läggningen den 10 Maj 1803 egde rum, antagas vara alldeles enahanda.
Huru skulle frågan i sådant fall hafva gestaltat sig? Man hade då haft
för sig en ren sjörättssak. Det Ryska fartygets rederi hade måst instäm¬
ma det Svenska till vederbörlig Svensk domstol, och målet hade i hela
sin vidd blifvit noggrannt och allsidigt pröfvadt först vid Underrätt och
sedermera, om någon af parterne emot dess utslag fullföljt talan, i högre
instanser. Tre fall hade dervid kunnat tänkas såsom möjliga. Antingen
hade Törngren varit ensam vållande till skadegörelsen, eller ock båda
färtygsbefålhafvarne, eller ock hade sammanstötningen inträffat af ren våda.
Olika rättsföljder hade vid hvart och ett af dessa fäll uppkommit. Det hade
äfven, efter 173 § i Sjölagen, ålegat domstolen att vid bedömande af frågan
om vållande taga i betraktande, huruvida vid sammanstötningen tiden
medgaf öfverläggning, eller om beslut skulle plötsligen fattas. Hade emel¬
lertid resultatet af undersökningen blifvit det, att Törngren förklarats
ensam vållande till skadan, så hade han derför varit ansvarig med hela
sin förmögenhet; hvaremot hans rederi, jemlikt 49 § Sjölagen, endast stått
i ansvar för skadan med fartyg och frakt och egt att af Törngren söka
sitt åter.
Granskar man nu det sätt, hvarpå saken i verkligheten blifvit behandlad,
så finner man, att, efter korvettens återkomst till Carlskrona, undersök¬
ning om tilldragelsen hållits inför stationens Krigsrätt, hvarest den Ryske
skepparen äfven framställde sina ersättningsanspråk; att Kongl. Maj:t re¬
dan den 30 December 1863, ehuru utslag i det mot Törngren anställda
åtal icke ännu fallit, likväl ansett det vara utredt, att sammanstötningen
och deraf härflytande följder varit att tillskrifva ensamt bristande upp¬
märksamhet å korvettens styrning och förty funnit Svenska Kronan, såsom
egare af korvetten, icke skäligen höra undandraga sig att i första hand,
och intilldess den till skadan vållande kunde lagligen varda till ersättnings
gäldande förbunden, godtgöra kostnaden för det Ryska fartygets istånd-
sättande, och fördenskull förordnat, att af samma kostnad så stor del,
hvartill Ryska rederiet kunde med någon säkerhet anses berättigadt, skulle
af Statsverket, under förbehåll af dess rätt till godtgörelse af den som
vederborde, få till Ryske skepparen förskottsvis utgifvas med 20,000 R:dr,
hvilket belopp också den 28 Januari 1864 utanordnades; att sedermera
undersökningen rörande Löjtnanten Törngrens förhållande såsom vakt¬
hafvande officer vid tillfället i vanlig ordning fortgick; att Krigs-hofrätten,
som don 26 Augusti 1864 i målet meddelade Utslag, väl funnit Törngren
öfvertygad att genom åsidosättande af den uppmärksamhet, som honom
i egenskap af vakthafvande officer å korvetten vid tillfället ålegat, hafva
vållat denna ombordläggning med Ryska fartyget och förty dömt honom
Den 2 Mars.
461
skyldig att undergå extrajudiciel bestraffning samt att ersätta all den
genom ombordläggningen förorsakade förlust och skada, och i sådant afse¬
ende till Statsverket utgifva ej mindre beloppet af kostnaderna för repara¬
tion å korvetten, än ock hvad Statsverket till följd af de emot detsamma
af Ryske skepparen väckta anspråk komme att vidkännas; men uttryckli¬
gen förklarat det icke tillkomma Krigs-hofrätten att öfver samma anspråk
sig yttra; att anmärkta Utslag blifvit af Högsta Domstolen den 8 Mars
1865 faststäldt; att, sedan uppå Regeringens anmodan vederbörande
dispachör granskat den af Ryske skepparen afgifna haveriräkning och i
em bets utlåtande ansett den Ryska rederiet tillkommande skadeersättning
icke skäligen kunna bestämmas till högre belopp än 27,883 R:dr 54 öre
eller 7,833 R:dr 54 öre utöfver hvad som redan blifvit till dess skeppare
utbetaldt, Kongl. Maj:t den 31 Augusti 1866, enär Törngren, hvilken
blifvit förpligtad att ersätta all den genom ifrågavarande ombordläggning
förorsakade skada och förlust, vore åtminstone för det då närvarande oför¬
mögen till skadans gäldande, och med stöd tillika af grunden för nådiga
Beslutet den 30 December 1863, funnit Svenska Kronan böra i första hand
vidkännas fullgörandet af den Törngren ålagda ersättningsskyldighet och
följaktligen jemväl utgifva omförmälda 7,833 R:dr 54 öre, Ryske skeppa¬
ren dock öppet lemnadt att, om han icke med den honom sålunda tiller¬
kända ersättning åtnöjdes, emot Kronan i den ordning gällande Sjölag
föreskrefve, vidare utföra talan efter befogenhet; samt att Ryske skeppa¬
ren och rederiet uti en vid lyftningen af sistberörda belopp afgifven skrift¬
lig förbindelse förklarat sig icke vidare ega någon fordran hos Svenska
Kronan eller korvetten Orädd.
För min del finner jag icke klandervärd!, snarare rigtigt, att Svenska
Regeringen ansett med sin värdighet oförenligt att uppehålla den Ryske
skepparen i utfående af hans rätt samt derföre, och möjligen äfven med
hänsyn till internationela förhållanden, till skepparen förlikningsvis utbe¬
talt hvad honom kunde i ersättning tillkomma; men derigenom har Rege¬
ringen också omöjliggjort den rättegång, som med afseende å sakens full¬
ständiga utredning varit för Törngren så önsklig. Denne har utan sitt
förvållande till följd af Regeringens i administrativ väg gjorda förfogande
kommit i mistning af laga rättegångsförmåner. Yäl har den felaktighet i
tjenstens utöfning, hvartill Törngren gjort sig skyldig, blifvit i laga ord¬
ning bedömd; men det låter mycket viil både tänka och säga sig, att,
oansedt Törngren felat såsom officer, han likväl icke derföre skulle blifvit
af allmän domstol ansedd skyldig att hafva ensam vållat sammanstötnin¬
gen och att gälda den deraf uppkomna skada.
Om handlingame i målet medgåfve en sådan uppfattning af rätts¬
förhållandet emellan Kronan och Törngren, att den förre icke kunde på
grund af hvad i målet förekommit hos Törngren låta exsekutivt uttaga
det ersättningsbelopp, Kronan till Ryske skepparen i första hand utbetalt,
utan borde, såsom innehafvare af den sistnämndes rätt, vid allmän dom¬
stol emot Törngren utföra frågan om ersättning och dess belopp; skulle
jag icke hafva det minsta att invända mot Stats-Utskottets Utlåtande.
Jag skulle nemligen då icke vilja, att Riksdagen ginge domstolarnes pröf¬
ning i förväg, utan fordra att sådan först egde ruin, och vid slikt för¬
hållande bifalla det slut, hvartill Stats-Utskottet i ärendet kommit. Men
462
Den 2 Mars,
enligt mitt omdöme är en sådan uppfattning icke möjlig, utan Kronan
lärer lå anses hafva en till beloppet bestämd ersättningsfordran mot Törn¬
gren. Här är således, på sätt den värde representanten för Stockholm an¬
märkt, fråga om att öfva nåd. Till deltagande i denna akt har Kongl.
Maj:t, enär det gäller att eftergifva en Statsverkets fordran, genom den
nådiga Propositionen uppfordrat Riksdagen. Med en sådan uppfattning af
förhållandet tillstår jag, att jag skulle önskat ega en fullständigare kän¬
nedom, än den jag af den Kongl. Propositionen och Stats-Utskottets Be¬
tänkande kunnat vinna, om de omständigheter, under hvilka ombordlägg¬
ningen egde rum, så att jag deraf haft någon ledning för omdömet, huru¬
vida nådeskäl förefinnas. Törngren har till sin ursäkt åberopat den om¬
ständigheten, att han af sin chef erhållit befallning att pejla Sandham¬
marens fyrar och varit med denna förrättning sysselsatt just då samman¬
stötningen inträffade. Jag besitter inga insigter i sjömannayrket och är
således ur stånd att bedöma i hvad mån det Törngren anbefallda syss¬
landet med pejlingen kunnat störande inverka på hans samtidiga befattning
med korvettens manövrering; men möjligen ligger i denna omständighet
rika anledningar till hans ursägtande. Det är vidare upplyst att Törn¬
gren saknar medel till ersättningens gäldande. För min del kan jag ej
anse det vara Staten värdigt, att för utfående af ersättning af Törngren
utkräfva den yttersta skärfven. Då således Statsverket egentligen icke
lider någon förlust genom eftergift af ett ersättningsanspråk, i fråga om
hvilket sannolikt är, att det icke någonsin, äfven med användande af
stränga exsekutiva medel, kan göras gällande, torde äfven deri ligga ett
skäl att icke förvägra den begärda eftergiften. Stats-Utskottet åbe¬
ropar väl till stöd för sitt afstyrkande af bifall till den nådiga Proposi¬
tionen vådan af exemplet. Afseende å det afskräckande exemplet eller
varnagel må göra sig så mycket gällande det kan vid uppställande af
en straffrättstheori, ehuru jag tillstår denna theori icke vara min, men
då fråga är att öfva nåd har talet om vådan af exemplet ingen betydelse.
Man får icke i ett fall, der skäl till benådning förefinnas, förvägra nåd af
fruktan att annars blifva tvungen att öfva nåd äfven i andra mer eller
mindre likartade fall. Benådning är alltid af så speciel art, att den icke
kan dragas till något exempel.
På samtliga anförda skäl yrkar jag, att Kammaren måtte, med afslag
å Stats-Utskottets Betänkande, bifalla Kongl. Majrts nådiga Proposition.
Herr Lemchen: Sparsamhet med Statens medel och ett noggrannt
bevarande af det allmännas rätt har städse utgjort rättesnöret för mina
åtgärder såsom riksdagsman; men jag kan icke biträda det af Stats-
Utskottet i förevarande fall tillstyrkta beslut, att Riksdagen, med afslag å
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, skulle vidhålla ett Kronans ersättnings¬
anspråk, hvarigenom någon ersättning ej kommer Kronan till godo, men
en enskild medborgare skulle göras olycklig för kanske hela sin lefnad.
Deraf blefve summum jus summa injuria. De skäl för eftergift af den
Löjtnanten Törngren ålagda ersättningsskyldighet, hvilka i den nådiga
Propositionen blifvit anförda, äro att den honom till last lagda felaktighet
vid ångkorvetten Orädds manövrering icke omfattat någon uppenbar vårds¬
löshet, utan snarast varit att hänföra till bristande rådighet och sinnes¬
463
Den 2 Mars.
närvaro i det afgörande ögonblicket; att Törngren, såsom enligt företedt
intyg, saknande annan tillgång än sin lön, skulle bringas på fullkomligt
obestånd och derigenom nödgas att lemna tjensten, i fall omlörmälda be¬
tydliga ersättningsbelopp hos honom utkräfdes, utan att Staten derigenom
vunne någon väsendtlig minskning i sin förlust, samt att Törngren enligt
sina förmäns vitsord visat goda anlag och håg för tjensten samt städse
ådagalagt ett hedrande uppförande. Deremot har Utskottet såsom skäl
för sin hemställan om afslag å den nådiga Propositionen anfört, att ifråga¬
varande ombordläggning vore att ensamt tillskrifvas bristande uppmärksam¬
het från ångkorvetten Orädds sida, och att Törngren, enär anmärkning
om origtigt förfarande emot någon annan icke förekommit, ansetts genom
åsidosättande af den uppmärksamhet honom, i egenskap af vakthafvande
officer å korvetten vid tilltället, ålegat, hafva vållat berörda ombordläggning;
hvarjemte Utskottet hänvisat på vådan af det exempel, en eftergift i före¬
varande fall skulle innefatta. Mig synes att de motiver, som blifvit an¬
förda i den Kongl. Propositionen, äro af öfvervägande vigt.
Då man emot Törngren icke har att anmärka någon uppenbar vårds¬
löshet utan endast bristande rådighet och sinnesnärvaro, skulle det vara
hårdt att på sådana grunder göra honom, en ung man och god medbor¬
gare, olycklig för lifstiden. Försöket att utkräfva ifrågakomna ersättnin¬
gen skulle sannolikt tvinga honom att öfvergifva fäderneslandet och såle¬
des innefatta landsförvisning, som vore ett allt för grymt straff för en
ofrivillig förseelse. Stats-Utskottet hyser icke alltid så stor farhåga att
statuera exempel. Det visar dess af Kammaren bifallna Utlåtande N:o 9,
deri Utskottet tillstyrkt eftergift af ersättning, som blifvit ådömd Loko¬
motivföraren Riex. Han var dock förvunnen att hafva genom, lindrigast
sagdt, uppenbar vårdslöshet vållat sammanstötning af två jernbantåg, der¬
vid äfven flera menniskor dödades och andra ganska svårt skadades. De
enda skäl, Utskottet hade att framföra för eftergift af Riex’ ostridiga er¬
sättningsskyldighet, voro brist på tillgång samt det goda vitsord om hans
förut ådagalagda uppförande i tjensten, som Jernvägs-styrelsen lemnat.
Samma och flera skäl finnas till eftergifvande af den Törngren ålagda er¬
sättning. Den sistnämnde har icke såsom den förre försökt eller låtit
förleda sig att välta skulden på sina förmän. Plade Törngren varit så
lumpen och lågtänkt, är det möjligt, om icke sannolikt, att äfven han kun¬
nat få en vilseledd och origtig opinion för sig.
Jag finner mig föranlåten yrka afslag på Utskottets Utlåtande och
bifall till Kongl. Maj:ts Proposition.
Herr Peter Andersson: Jag skall i största korthet yttra mig.
Då hvarken Krigs-hofrätten eller Kongl. Maj:t ogillat Stations-krigsrättens
beslut, som på goda skäl förklarat Törngren vara uppenbart vållande till
den timade olyckan och fördenskull förklarat honom skyldig ej allenast
till bestraffning än ersättningsskyldighet, så och då jag anser en eftergift
i ersättningsfrågan vådlig att medgifva för exemplets skull, godkänner jag
Utskottets hemställan; skulle Törngren, såsom åtskillige föregående talare
yttrat, se sig nödsakad att lemna landet, i fall ersättningsskyldigheten icke
undgås, så anser jag Sverige derpå ingenting förlora. Många duglige officerare
464
Den 2 Mars.
äro numera ställde på reservstat, som kunna fylla Törngrens plats troligen
med mera rådighet än denne.
Herr John Ericson: Förekommen af flere föregående talare anser
äfven jag, att många bevekande skäl förefinnas för beredande af lindring
åt Löjtnant Törngren i denna ersättningsfråga. Jag har, likasom en före¬
gående talare Herr Lemchen, särskildt fästat mig vid eller jemfört för¬
hållandena i fråga om Lokomotivföraren Riex och Törngren, och då Kam¬
maren, i dag åtta dagar sedan, bifallit Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om eftergift i den ersättningsskyldighet, som blifvit Riex ådömd, så ser
jag icke något skäl att afslå den nådiga Propositionen i förevarande fall,
och jag kan i sanning icke fatta, huru Utskottet kunnat på samma pre¬
misser komma till så olika konklusioner. Båda personerna i fråga hafva
genom bristande sinnesnärvaro orsakat olycka. Båda sakna tillgångar och
båda äro väl vitsordade af sina förmän, och resultatet att ådöma Törn¬
gren ersättningsskyldighet slmlle ej blifvit annat, än om Riex blifvit ålagd
en sådan ersättningsskyldighet. Utskottet har talat om vådan af att gifva
exempel, men denna Utskottets tankegång kan jag icke följa. Att befria
Törngren från ersättningsskyldighet kan omöjligen medföra större våda
än att befria Riex. Denne sednares förseelse är snarare större än den
förres, ty det torde vara nästan farligare att fara ovarsamt fram på jern-
vägar än på sjön.
För öfrigt vill jag framhålla den omständigheten, att en offentlig
tjensteman befinner sig vid dylika tillfällen som det ifrågavarande i nå¬
got olika ställning med den enskilde. Hade det varit en enskild persons
skeppare i stället för en underordnad Kronans tjensteman, som fört far¬
tyget, så hade en sådan varit fullkomligt fri i sin tjensteutöfning och egt
endast att tillse och bevaka sitt fartygs läge m. m., men den underord¬
nade tjenstemannen i fråga var ej fri; han hade en ansvarsfull förrätt¬
ning för sig då olyckan skedde. Han måste rätta sig efter och var bun¬
den vid gifna minutiösa föreskrifter. Yi veta att Törngren haft åt sig af
chefen uppdraget ett särskildt åliggande, nemligen att pejla Sandhamma¬
rens fyrar, hvadan han icke kan anses hafva varit i samma ställning, som
en vanlig fartygsbefälhafvare.
Hvad slutligen angår resultatet af ersättningens utkräfvande, så är
det temligen säkert, att detsamma icke skulle hafva någon den ringaste
praktiska följd med sig. Jo! man skulle måhända kunna innehålla hälften
af Törngrens lön för innevarande år, men hvad är man väl dermed be-
tjenad? Jag kan icke föreställa mig, att Törngren, som är utan förmö¬
genhet men, såsom det uppgifves, skicklig i sin tjenst, skulle, derest honom
blefve ålagdt utgifva ifrågavarande ersättning, hvarken vilja eller kunna
qvarstadna i ett land, der ett sådant Damokles’ svärd skulle hänga öfver
honom, såsom en följd hvaraf det icke kunde blifva någon vinst för Sta¬
ten att utkräfva beloppet, men deremot en förlust derutinnan, att Staten
skulle förlora en skicklig tjensteman och landet en god son. Jag afslår
af sådan anledning Utskottets hemställan och godkänner Kongl. Maj:ts
Proposition.
Herr Carl Ifvars son: Då så många talare här uppträdt och för¬
ordat bifall till Kongl. Maj:ts i denna fråga aflåtna nådiga Proposition,
kan
Den 2 Mars.
40.)
kan det val synas vågadt att uppträda med en annan och motsatt åsigt,
till stöd för hvilken jag i främsta rummet åberopar de uti förevarande
Utlåtande af Utskottet anförda skäl.
De fleste talare, som här uppträdt, hafva fästat sig dervid, att Löjt¬
nanten f örngren icke kan gälda den ersättning, som blifvit honom ådömd,
och att, då någon utsigt för Staten att erhålla ersättningsbeloppet icke
funnes, det vore bäst att efterskänka alltsammans och sålunda utöfva ett
barmhertighetsverk. Begge dessa skäl kunna visserligen anses vara talande,
och om jag bedömer frågan från känslans synpunkt, skulle äfven jag vilja
efterskänka hvad som här är i fråga; men då man betraktar saken, såsom
sig bör, från en vidsträcktare synpunkt samt derjemte besinnar hvad Sta¬
ten bör ega rätt att af sina tjensteman fordra, tror jag det icke vara
välbetänkt att den ena gången efter den andra medgifva Statens tjenste¬
man sådana eftergifter som här äro i fråga, och om man ofta gifver så¬
dana exempel samt eftergifver all påföljd för af tjenstemännen begångna
förseelser, kommer den i lagen föreskrifna ersättningsskyldigheten icke att
utgöra någon varning. Väl är det sannt, att Löjtnanten Törngren för hvad
honom blifvit till last lagdt undergått extra judiciel bestraffning, men
denna bestraffning har säkerligen inskränkt sig till en eller annan veckas
arrest på högvakt.
Den jemförelse, som man här framställt emellan Löjtnanten Törngren
och Lokomotivföraren Riex, är icke på sin plats, ty utom det att Riex
undergått ett ganska strängt straff, hafva meningarne om hans brottslig¬
het varit ganska delade emellan hans domare, då deremot samtlige de
domstolar, livilka handlagt målet angående Löjtnanten Törngrens försum¬
lighet och ersättningsskyldighet, sammanstämmande ansett honom vara
skyldig att utgifva ersättning.
Vid denna frågas bedömande måste man fästa sig vid de handlingar,
som äro tillgängliga, och af dessa visar det sig, att Törngren genom bri¬
stande uppmärksamhet vållat olyckan i fråga. Just för exemplets skull
anser jag det vara vådligt att bifalla Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
och om alla skall vederfaras rättvisa, bör man icke här bevilja någon
eftergift. Om, såsom någon föregående talare yttrat, Törngren skulle
lemna fäderneslandet, synes mig sådant icke vara så farligt, ty officerare,
som vålla Staten förlust, finnas nog qvar ändå. Skulle Törngren vara ett
amiralsämne, kan det väl vara hårdt, om landet mister honom, men han
har icke ännu bestått profvet.
För närvarande och då just nu ransakning är anhängiggjord angående
orsaken till ångkorvetten Orädds förolyckande, är det högst olämpligt att
bevilja denna eftergift. Sådant skulle säkerligen väcka stort uppseende i
landet; och är det på grund af hvad jag nu anfört, som jag yrkar bifall
till Utskottets hemställan.
Herr C. I. Bengtsson: Jag kan icke finna något skäl att efter¬
skänka Statsverkets rätt till ersättning och yrkar således bifall till hvad
Utskottet föreslagit.
Herr Kolmodin: Som frågan är från båda sidor ganska fullstän¬
digt belyst, kan jag fatta mig kort. Det är af handlingarne upplyst, att
RUcsd. Prof. 1867. 2 Afd.
30
466
Den 2 Mars.
, Löjtnanten Törngren är en man, som städse ådagalagt ett hedrande upp¬
förande samt håg och skicklighet i sitt yrke. Bland ett samhälles till¬
gångar äro duglige och hederlige medborgare icke de minst dyrbara. Jag
önskar en sträng hushållning med alla Statens tillgångar, och då nu frå¬
gan helt enkelt är den, antingen vi skola bifalla Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition, hvarigenom Staten förlorar 30,000 R:dr, men får behålla en
duglig och redlig man, eller vi skola bifalla Stats-Utskottets Utlåtande,
hvarigenom vi påtagligen förlora både penningebeloppet och personen; så
biträder jag obetingadt och af rena sparsamhetsskäl den förra åsigten.
Det är nemligen klart, att Löjtnanten Törngren, om Riksdagen ålägger ho¬
nom att betala den ifrågavarande summan, skall blifva nödsakad att lemna
sitt fädernesland för att på annat håll med sin yrkesduglighet söka sin
bergning. Dessutom lider det intet tvifvel att en hederlig man vill be¬
tala. Vi böra ej, genom att drifva Herr Törngren ur landet, betaga ho¬
nom tillfälle dertill. Det är ej sagdt, att endast salutskott städse skola
ljuda på våra farvatten. Det torde en dag blifva allvar af, och vid så¬
dana tillfällen kan en beslutsam man lätt komma i tillfälle att betala en
gammal skuld. Det är ock säkert, att en man som bär heder i hjertat
och derjemte det medvetandet: “jag var en gång genom ett felsteg stadd
i stor nöd, jag höll på att förlora mitt fädernesland, men i storartad
välvilja räckte mig mina landsmän en hjelpsam hand och jag blef räddad11;
det är säkert, säger jag, att en sådan man ej skall släppa det tjenliga
ögonblicket ur händerna, utan då lemna full betalning. Såväl ur denna
synpunkt som af rent intresse för god hushållning yrkar jag att Kamma¬
ren må, med ogillande af Stats-Utskottets Utlåtande, bifalla Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition,
Herr Eric Er sson från Gefleborgs län: Jag har inom Utskottet
biträdt det afgifna förslaget och jag anser mig hafva haft goda skäl der¬
till. Man har sagt det vara orätt att störta en officer för all sin tid ge¬
nom att utkräfva en så stor summa. Utskottet har dock ej påyrkat nå¬
got sådant, utan skulle det få bero på Kongl. Maj:t. Man har talat om
ifrågavarande persons skicklighet. Handlingarne synas likväl icke utvisa,
att han varit så utmärkt skicklig, då han i lugnt och vackert väder råkat
ut för en sådan olycka. Man har äfven sagt att olyckan ej varit att till¬
räkna vårdslöshet utan bristande rådighet och sinnesnärvaro. Äro dessa
då icke egenskaper, som en sjöofficer bör innehafva? Har han icke så¬
dana egenskaper, så förlorar fosterlandet icke mycket genom hans afgång.
Herr A. von Proschwitz: Jag är förekommen af Herr Kolmodin
och vill endast tillägga, att en f. d. sjöofficer inom Stats-Utskottet upp¬
lyst, att felet hos Törngren varit endast bristande rådighet vid tillfället,
ty han hade vid kommenderingen tagit miste på babord och styrbord.
Jag af slår således Utskottets hemställan och bifaller Kongl. Maj:ts Pro¬
position.
Herr Björck: Då jag vid början af denna öfverläggning begärde
ordet, hade icke någon af Utskottets ledamöter eller af dem som bidragit
till Utskottets nu föreliggande beslut yttrat sig. Numera har dock in-
Den 2 Mars,
467
tradt ett animt förhållande, och jag har föga att tillägga till hvad man an-
i *orsVtjr. for Utlåtandet. Jag anser mig dock böra säga några ord
och till en början vända mig emot en ledamot af Kammaren, som för-
klarat att med en enskild fartygsbefälhafvare skulle inträffa ett annat
förhållande an med en Kronans tjensteman. Denna sats anser jag vara
.?&: Uade nemligen fartyget, som gjorde skadan, varit en enskild man
tillhörigt, och fråga uppstått om hvilkens felet till ombordläggningen varit
samt rättegång anhängiggjorts emellan redarne till de olika fartygen eller
jjff,urf,lT1ls1JO a?erb så är det klart, att den, som bevisligen vållat olyckan,
tätt ikläda sig ersättningsskyldigheten, och att den, som lidit skadan alltid
halt sm talan öppen mot skepparen. Förhållandet skulle i förevarande
fan vara enahanda, om det icke af handiingarne framgått, att felet legat
pa kronoskepparens sida och att efter en sådan upplysning särskild rätte¬
gång emellan de olika fartygens egare ansetts öfverflödig, vare sig att ut-
rednmgen om fartygens vållande till skadan varit ostridig eller följt af
forkandhngarne vid Krigsrätten, hvilken särskildt haft till föremål att ut¬
reda hvem som å kronofartyget vållat olyckan. Staten har på grund af
de förekomma omständigheterna ansetts i första hand skyldig att betala
förskott å ersättningssumman samt sedermera totalbeloppet af ersättnin¬
gen, sedan uppgiften derom blifvit granskad af vederbörlig dispachör. På
denna, punkt står nu frågan. Törngren är ådömd ersättningsskyldighet
tor sitt begangna fel. Hvad som återstår för honom att göra är att på¬
stå, att dispachören origtigt förfarit samt på sådan grund vägra betal-
ning, men något sådant påstående har han ej framställt och troligen icke
heller haft skäl dertill. J
Oi saken, hvarföre jag biträdt Utskottets förslag, är hufvudsakligen
den, att vi ännu icke hafva någon bestämd lag, som stadgar om Staten
eller tjenstemannen, i fall då skada vållas af denne sednare, skall ersätta
den förlust som timat. En sådan lag måste dock med det första stiftas,
-;?VV1i o^lan, lmfva mängfaldiga inrättningar, som kunna föranleda dylika
rättsförhållanden, såsom jernvägar m. m. Om en sådan lag utkommer,
hval igenom stadgas, att Sfaten skall vara ansvarig för af tjenstemän be¬
gångna felaktigheter och vållade skador, i huru många fäll skola icke då
ersättningsanspråk emot Staten uppstå? Och hvad skall följden blifva om
tjenstemannen befrias från skyldigheten att hålla Staten skadeslös ? Denna
flaga åi ej så linga som man föreställer sig, utan liar stor omfattning och
kan medföra betänkliga följder.
Hvad beträffar den omnämnda jemförelsen emellan Törngrens och
Riex’ förseelser, får jag fästa uppmärksamheten deruppå, att den sednare
lått undergå en ganska hård bestraffning, då deremot man med den förre
gått ganska mildt till väga. De hafva olika samhällsställning. Den ene
är en ren arbetare, och den andre står på en högre ståndpunkt inom
samhället Båda känna de kroppsstraff?® lika hardt, men den sednares
ställning i samhället gör, att han mera än den förre känner sig tryckt af
en ådömd ersättningsskyldighet, och just detta utgör det mest varnande
exempel för hans vederlikar att icke utsätta sig för sådana påföljder.
Detta är skälet hvarför jag biträdt Utskottets hemställan.
Man har sagt, att den ene af de ifrågavarande begge personerna, nem¬
ligen Riex, skjutit skulden till sin olycka på andra, men äfven Törngren har
Dell 2 Mara.
468
skyllat på det särskilda uppdraget att pejla. Sandhammarens fyrar. Denna
invändning är således icke på sitt ställe. Äfven jag skulle beklaga, om
Törngren skulle lemna Statens tjenst, helst hans utbildning redan kostat
Staten utgifter på tusentals Riksdaler, men jag slutar likväl med det för¬
klarande, att man icke bör efterskänka den här ifrågavarande ersätt¬
ningen.
Herr Adlersparre: Det kan icke förnekas, att Löjtnanten Törn¬
gren vid ifrågavarande tillfälle felat, men man hör icke lörbise, att icke
någon uppenbar vårdslöshet utan hans bristande erfarenhet varit orsaken
till den skedda ombordläggningen. Den sammanstötning med Ryska brig-
gen Fanny, som här är i fråga, egde rum natten emellan den 16 och 17
Maj 1863, då Törngren hade vakten på däck. Luften var väl vid till¬
fället klar och vädret lugnt, men enär det icke var månsken, var det så
mörkt, att man icke kunde på särdeles aflägset håll skönja de seglare,
som uppehöllo sig i samma farvatten, der ångkorvetten Oräcl^ vid olycks¬
tillfället befann sig. Sedan ungefär vid midnatt en af de underofficerare,
hvilka jemte Löjtnanten Törngren hade vakten, rapporterat, att en seglare
vore synlig, skyndade Törngren fram till ångkorvettens bog samt, sedan
äfven han varseblifvit den främmande seglaren, gaf ordres att ändra kurs,
så att sammanstötning skulle undvikas. Efter att^ hafva gifvit denna or¬
dres och sedan han ändrat korvettens kurs, gick Törngren, fullt förvissad
att någon ombordläggning icke skulle kunna inträffa sedan kursen blifvit
ändrad, till kompassen akterut, för att verkställa af fartygschefen anbe¬
fallda pejlingar af Sandhammarsfyrame. Under det Törngren var syssel¬
satt med detta göromål, ropade en underofficer ånyo, att de befunno sig
i den främmande seglarens omedelbara närhet, till följd hvaraf 1 örngren
ånyo kommenderade ändring af kursen, men nu var det för sent och sam¬
manstötningen oundviklig. Det fel, som Löjtnanten Törngren här låtit komma
sig till last och hvilket han icke velat, såsom den värde representanten
från Göteborg yttrade, skjuta ifrån sig på någon annan, bör således egent¬
ligen tillskrifvas brist på omdöme. Hans fel var att vilja utföra tvänne
pligter på en gång, att ej hafva urskiljning nog att inse hvilken som var
den vigtigaste, samt att han icke ännu hade lärt sig att på sjön måste man
med egna ögon tillse, att hvad man befaller verkligen blir utfördt. Må
man gerna anklaga honom för fjesk eller barnsligt oförstånd, men orätt är
att kalla det bristande uppmärksamhet, åtminstone var det ej så i ordets
vanliga bemärkelse. .
Då Löjtnanten Törngren emellertid för hvad honom i denna fråga lig¬
ger till last redan undergått 20 dygns högvakt samt under loppet af 3 år
varit underkastad en själstortyr, hvilken sannerligen är mycket svårare
än böter eller något annat straff, så vädjar jag till Kammarens billighets¬
känsla, huruvida Törngren ej varit nog straffad och om det kan vara rätt,
att han, som har en årlig lön af 900 R:dr, bör åläggas att till Staten
betala 30,000 R:dr, som här äro i fråga. Här talas om vådan att ej
statuera ett exempel, men, Mino Herrar, här stå två vådor gent emot
hvarandra. Om man visar sig så drakoniskt sträng, som nu är i fråga
mot Törngren, skall följden deraf måhända blifva, att våra sjöofficerare,
då de komma uti en brydsam belägenhet med sina fartyg, skola af fruk¬
t
Den 2 Mars.
469
tan för den hårda påföljd, ett möjligen begånget misstag kan föranleda,
vid afgörande ögonblick sakna lugn, tillförsigt och behöflig själsnärvaro
m. m., och då sättas högre intressen på spel än hvad här varit i fråga.
På grund af hvad jag nu anfört, hvartill ännu mycket mera skulle
kunna läggas, yrkar jag, att Kammaren måtte, med afslag å Utskottets
hemställan, bifalla hvad Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposition föreslagit
samt således befria Löjtnanten Törngren från all ersättningsskyldighet.
Herr AhIgren: Jag medgifver gerna, att i denna fråga förefinnas
ömmande omständigheter, måhända dock icke till den grad, som åtskillige
föregående talare framhållit. Att Löjtnanten Törngren för närvarande sak¬
nar tillgång att utgifva den ifrågavarande ersättningen utgör icke skäl
för mig att efterskänka den, ty det är ju möjligt, att Törngren i fram¬
tiden kan utan afsaknad undvara det belopp, som han bör Svenska Kro¬
nan gälda.
Härförutan anser jag mig böra besvara åtskilliga af de argument,
som här blifvit anförda till ogillande af Utskottets hemställan. Man har
sagt, att förhållandet, hvad angår frågan om ersättning, skulle vara annat
eller olika, då ett Kronans fartyg sammanstöter med en enskild persons,
än om de fartyg, som tillfoga hvarandra skada, begge äro enskild person
tillhöriga. Så är dock icke förhållandet; ty ersättningsfrågan kan ju i
begge fallen öfverlemnas till vederbörande dispachör. Så har också här
förfarits, och emot den uppgjorda dispachen har någon anmärkning icke
blifvit af Törngren framställd.
Man har vidare såsom en mildrande omständighet anfört, dels att den
timade olyckan inträffat icke af uppenbar vårdslöshet utan snarare af
våda, dels ock att den Törngren till last lagda felaktigheten bör honom
ursäktas, då han vid olyckstillfället var sysselsatt att fullgöra fartygsche¬
fens honom gifna befallning att pejla Sandhammarsfyrarne; men om dessa
omständigheter skulle gälla till Törngrens ursäktande, hade Krigsrätten
säkerligen icke, såsom nu skett, ådömt honom extra judiciel bestraffning.
Dessutom har man såsom skal för Törngrens befriande från ersättnings¬
skyldighet åberopat den omständigheten, att lokomotivföraren Riex blifvit
från honom ådömd ersättning frikänd. Att på sådant sätt åberopa det
ena prejudikatet efter det andra anser jag vara mycket vådligt, och det
skulle måhända icke dröja länge, innan man, om Törngrens ersättnings¬
skyldighet nu efterskänkes, åberopar äfven detta såsom prejudikat. Om
jag här skulle följa min känslas röst, skulle jag medgifva hvad Kongl.
Maj:t föreslagit, men min pligt bjuder mig att nu godkänna hvad Utskot¬
tet hemställt.
Herr Rosenberg: Jag tilltror mig icke att ingå i någon pröfning
hvarken af beskaffenheten af Löjtnanten Törngrens felaktighet eller af den
rättegång, som i denna fråga utförts. För bedömande af frågan torde
det emellertid vara tillräckligt att veta: l:o att Törngren verkligen begått
fel, och 2:o att han derför blifvit dömd till ansvar. Om jag vore för¬
vissad derom, att Staten skulle göra någon förlust genom att efterskänka
Törngren det ifrågavarande ersättningsbeloppet, skulle jag, under sådana
omständigheter, biträda Utskottets hemställan, ty jag vill, så mycket som
470
Den 2 Mars.
möjligt är, hushålla med Statens medel, men då jag icke kan föreställa
mig, att Törngren är eller kan komma i tillfälle att godtgöra hvad honom
blifvit ålagdt att utgifva, vet jag i sanning icke hvartill det skall tjena
att ålägga honom något, som han aldrig kan fullgöra. Om man god¬
känner Utskottets hemställan, kan skälet för ett sådant godkännande icke
vara något annat, än att man antingen föreställer sig, att ersättnings¬
beloppet skall kunna af Törngren betalas, eller ock att man vill, att denna
ersättningsskyldighet skall qvarstå såsom ett varnande exempel för andra
tjensteman. Då icke någon af Kammarens ledamöter lärer kunna hysa
förhoppning derom, att Törngren någonsin kan betala det belopp, som här
är i fråga, har det förra skälet förfallit; och hvad det sednare skälet be¬
träffar tror jag detsamma icke här tillämpligt, ty jag föreställer mig
icke, att man behöfver statuera några varnande exempel, för att förmå
Svenska Statens tjenstemän att fullgöra sina åligganden.
Om en sådan grundsats skall tillämpas, så hade det bort ske i fråga
om Lokomötivforaren Riex, ty genom hans förvållande förorsakades betydligt
större skada, flera menniskolif spilldes, och som jag sjelf var närvarande
då olyckan vid Sandsjö inträffade, har jag varit i tillfälle att med egna
ögon se de 28 blödande offren; men då man efterskänkt Riex den honom
ådömda ersättningsskyldigheten, bör man väl då handla på annat sätt uti
förevarande ersättningsfråga? För min del tror jag, att, äfven om den
af Kongl. Maj:t här föreslagna eftergiften bifalles, Törngren ändock skall
komma att utgöra ett varnande exempel för sina kamrater. Man har sagt,
att man icke på sådant sätt, som här blifvit ifrågasatt, bör förminska
Statens tillgångar, men sådant är ju i förevarande fall endast en chimére,
ty Staten erhåller ju icke ens den ringaste inkomst, äfven om vi godkänna
hvad Utskottet hemställt. Den enda antagliga påföljden af ett bifall till
Utskottets förslag synes mig blifva, att Törngren öfvergifver sitt fäder¬
nesland.
Med anledning af hvad jag nu anfört yrkar jag, att Kammaren måtte
bifalla hvad Kongl Maj:t i sin nådiga Proposition föreslagit.
Herr Rooth: Till hvad jag förut yttrat i denna fråga vill jag endast
tillägga några ord. Då den för några år sedan inträffade sammanstötnin¬
gen emellan ångfartygen Skåne och Cimbria egde rum, gjordes många
reflexioner och uttalades olika åsigter om hvilketdera fartygets befälhafvare
vore vållande till olyckan. Från Danska sidan påstods det, att ångfarty¬
get Skåne var orsak till ombordläggningen, och från Svenska sidan uttala¬
des en alldeles motsatt åsigt, och man ser tydligt deraf, huru svårt det
är att rigtigt bedöma sådana inträffanden. Jag är nästan öfvertygad der¬
om, att, derest rättegången emellan de tvänne ångfartygens bolag etable¬
rats och utförts i Danmark, Skånes bolag blifvit ådömdt ersättningsskyl¬
dighet. Jemte det jag velat uttala detta, anser jag mig böra, i anledning
af Herr Björcks yttrande, anmärka, att afla äro lika inför lagen.
Herr Hessle: Jag är förekommen af Herrar Bergström och Kolmo-
clin, men vill derjemte betrakta saken från en annan synpunkt. Den
nåderätt nemligen, som i ett lagbundet samhälle utgör Kongl. Maj:ts pre¬
rogativ, är ej annat, än en åt högsta magten öfverlåten rättsskipning i
Den 2 Mars,
471
sådana fall, der rättvisa och billighet fordra mildring i de af lagen be¬
stämda straff efter förhållanden, som i lagen ej kunna, i följd af dess
egenskap, vara beskrifna. Denna nåderätt kan dock ej omfatta eftergift
al ersättning, hvilken tillkommer vederbörande målsegare. Vid ej få till¬
fällen låter den enskilde målsegaren sig beveka att eftergifva eller ned¬
sätta sina anspråk, och i föreliggande fråga är Riksdagen den magt, som
ensam tillhör att så förfara. Mig är visserligen ej tillåtet klandra den
dom, hvarigenom Törngren blifvit i annan ordning, än som är hvarje an¬
nan anklagad medborgare förbehållen, förpligtad utgifva det belopp, hvar¬
med Svenska Kronan, sin värdighet likmätigt, godtgjort det skadade skeppets
redare; men ej mindre derifrån än från det omdöme öfver Törngrens
förseelse, som uttalas i Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, samt öfriga ut¬
redda omständigheter, derom jag gjort mig tillförlitligen underrättad, hem-
tar jag stöd för min öfvertygelse, att Törngren blifvit strängare dömd än
han förtjent, och förty bör njuta befrielse från den ålagda ersättningen.
En annan utgång af donna fråga anser jag Kammaren ej värdig, förme¬
nande jag att hämnd och fruktan för exempel ej kan i andra än upp¬
rörda samhällen bestämma Representationens beslut.
Till en värd talare, som ansett Törngren befinna sig i en annan sam¬
hällsställning iin Riex, hvilken vunnit eftergift af honom, i ungefär lik-
artadt fall med det ifrågavarande, ådömd ersättning, och ej mindre derföre,
än derföre att en lag inom kort måste stiftas om Statens ersättningsskyldighet
för dess embetsmäns brott, tillstyrkt bifall till Utskottets Utlåtande, hem¬
ställer jag, om lian ej såsom domare alltid frånsett både person och andra
förhållanden, som inverka på det konkreta föremålet för domslutet, samt
funnit domarens skönaste uppgift vara att i tvätydiga fall heldre fria än fålla.
På grund häraf afslår jag med min röst Utskottets Utlåtande och
bifaller Kongl. Maj:ts nådiga Proposition.
Herr Magnell: Hvad som kunnat läggas Löjtnanten Törngren till
last i denna sak är endast bristande rådighet och sinnesnärvaro i det
afgörande ögonblicket. Är det väl någon af Kammarens ledamöter, som
vill straffa en menniska för något sådant, eller tror väl någon att man
genom ett sådant straff kan gifva den straffade ökad rådighet? För min
del åtminstone tror jag det icke. Såsom motiv för bifall till Utskottets
hemställan har man anfört, att den Löjtnanten Törngren ådömda ersätt¬
ningsskyldigheten, om den icke blifver efterskänkt, skall utgöra ett var¬
nande exempel för andra, men äfven detta motiv kan jag icke godkänna,
och jag är för öfrigt af den åsigten, att det är föga värdigt att vilja be¬
straffa något som icke är straff värdt.
Då här icke är fråga om juridisk rätt, utan endast om benådningsrätt,
vill jag bifalla hvad Kongl. Maj:t uti sin nådiga Proposition hemställt.
Herr Beronius: Såsom ledamot af Stats-Utskottet och då jag del¬
tagit uti dess förevarande beslut, anser jag mig pligtig nämna några ord.
Jag anser donna fråga gestalta sig olika, sedd från olika synpunkter. Om
den betraktas från känslans eller barmhertighetens synpunkt, då kan man
hafva skäl till eftergift, men om man-vill hålla i helgd Statens intresse,
då skall man finna Utskottets hemställan icke vara obefogad. Äfven med
472
Den 2 Maris.
iakttagande af detta intresse tror jag icke, att Staten här kan blifva
ersatt iör sin förlust, men man bör betrakta saken från en högre synpunkt
och icke genom alltför stor släpphändthet gifva exempel, som verka oför¬
delaktigt för framtiden. Svenska marinens eget anseende fordrar, att man
icke här lägger fingrame alltför mycket emellan, och jag tror att detta
anseende, som för närvarande är ganska stort, icke skall höjas genom att
bevilja den eftergift, som här blifvit ifrågasatt.
Man har framdragit många skäl för utslag å Utskottets hemställan och
bland andra åberopat, att, då man efterskänkt den ersättning, som Loko¬
motivföraren Riex blifvit ådömd, man bör handla på samma sätt i hvad angår
Löjtnanten Törngren, men jag för min del anser dessa begge fall icke kunna
eller böra sättas i någon jemförelse med hvarandra. På den afdelning i
Stats-Utskottet, der dessa frågor behandlats, lemna des den upplysningen,
att vid alla de domstolar, som behandlat Riex’ ersättningsfråga, stor me¬
ningsskiljaktighet förefunnits emellan domarne, och vid sådant förhål¬
lande samt då äfven allmänna opinionen ansett Riex hafva blifvit alltför
hårdt straffad för sin förseelse, torde man icke böra förvåna sig öfver,
att den Riex ådömd a ersättningsskyldigheten blifvit efterskänkt.
En aktad ledamot af vår Svenska marin har sökt att urskulda Löjt¬
nanten Törngren, men oaktadt han uppbjudit hela sin förmåga, har han
likväl icke kommit längre, än att han förklarat Törngrens bristande ur¬
skiljning, men icke bristande uppmärksamhet, hafva vållat olyckan. Jag
kan icke finna någon särdeles stor, om ens den ringaste skilnad deremel¬
lan, men så mycket anser jag, att man med skäl kunnat vänta af Törn¬
gren, att han qvarstadnat i fören af fartyget, tills fartygen passerat hvar¬
andra, hvarigenom sammanstötningen undvikits.
Visserligen ansåg jag vid frågans behandling på afdelningen det
Törngren ådömda ansvaret temligen hårdt och påyrkade derföre en ned¬
sättning deri, för att göra det för honom möjligt att vid vår flotta qvar¬
stå, men då icke någon ledamot biträdde min åsigt samt jag icke heller
i Utskottets plenum fick medhåll, ansåg jag mig icke böra så strängt hålla
på densamma. Om vi nu bifalla Utskottets hemställan oförändrad, så
upphäfver det icke möjligheten för Törngren att vid en kommande Riks¬
dag framställa ny begäran om befrielse från den ifrågavarande ersättnings¬
skyldigheten; och det är på sådan grund som jag godkänner Utskottets
förslag.
Herr John Ericson: Jag har begärt ordet allenast för att be¬
möta ett och annat af hvad den ärade representanten från Göteborg
yttrat, såsom varande i viss mån vilseledande. Han tog Riex till exempel
och anställde en jemförelse emellan det svåra straff som drabbade honom,
och den bestraffning Törngren undergått, men han hade bort ihågkomma,
att orsaken till det svåra straff, som blef Riex ådömdt, härledde sig der¬
ifrån, att. vid bantågs-sammanstötningen menniskolif spilldes, hvilket här
deremot icke. var förhållandet, ty i sådant fall hade Törngren säkerligen
icke undsluppit med det straff, som nu ådömts honom. Dessa båda saker
kunna således icke ställas tillsammans. En ännu besynnerligare åsigt,
som af samme representant uttalats, är att Riex stod poå lägre trappa i
samhället än Törngren, och att detta i viss mån borde inverka på frågans
Den 2 Mars.
473
bedömande ocb lända till mildring af hans straff. Icke heller detta kan
jag fatta, utan anser att alla böra vara lika inför lagen. Ser man saken
från en' annan synpunkt, så skulle möjligen kunna anföras skäl, som för¬
anledde till mildring snarare för Törngren än för Riex; den förre var
nemligen en ung man af omkring 19 eller 20 års ålder med 900 R:dr
lön, nyligen utgången från Krigsakademien, då deremot Riex var en redan
till stadgad . ålder och moget omdöme hunnen man med 1,200 R:dr lön,
hvarföre, då Riex befriats från den honom ådömda ersättningsskyldig¬
heten, alla skäl äro för handen, att låta eu sådan befrielse älven komma
Törngren till godo. Vi böra dessutom ihågkomma, att Kammaren icke är
någon domstol; en sådan måste, såsom här ock redan skett, strängt följa
lagens bokstaf, hvaremot Kammaren snarare bör aktgifva uppå sjelfva an¬
den och imeningen i lagen och i så fall tillse, att icke den ene för en
förseelse ådömas straffpåföljder vida svårare och på hans framtid menligt
inverkande än en annan.
Herr Friherre Alströmer: 1 Stats-Utskottets Utlåtande finnes ett
kraftigt skäl för deras åsigt, som vilja efterskänka den Löjtnanten Törn¬
gren ådömda ersättningsskyldighet; Utskottet anser nemligen det möta
särdeles vigtiga betänkligheter emot Törngrens befriande från allt ersätt¬
ningsansvar för den Kronan tillskyndade betydliga förlust, men hemstäl¬
ler sedermera icke desto mindre, att Kongl. Maj:ts Proposition i dess hel¬
het måtto ogillas. En föregående talare yttrade, att likhet inför lagen
alltid bör gälla, och anser äfven jag denna princip vara så-rigtig, att man
i alla afseenden bör söka uppehålla densamma. Vid ett par föregående
tillfällen hafva dylika förseelser som nu ifrågavarande blifvit begångna,
och har den skyldige undsluppit ena gången allenast med extra judiciel
bestraffning och andra gången utan sådan bestraffning, jemväl med skade¬
ersättning, dock till ringare belopp, hvaremot skadan här uppgår till
bortåt 30,000 R:dr. Dessa äro förhållanden, som af den lagskipande
magten icke kunna vid meddelandet af ett domslut tagas i betraktande,
hvaremot det är Statens pligt att härpå aktgifva. Det skulle vara icke
blott en hårdhet utan nära nog en grymhet, att genom afslag å Kongl.
Maj:ts Proposition i ämnet betaga Löjtnanten Törngren all utsigt till vi¬
dare fortkomst på hans bana, och detta så mycket heldre, som vid jemfö¬
relse med andra dylika förseelser som den ifrågavarande, visat sig att an¬
dra undsluppit med vida lindrigare bestraffning, samt i allt fall ådagalagdt
är, att Staten icke kan påräkna att af Törngren någonsin utbekomma det
ifrågakomna ersättningsbeloppet.
Herr Hseggström: Förekommen af föregående talare, hvilka redan
uttalat mina tankar i saken, inskränker jag mig till att yrka bifall till
Utskottets afstyrkande yttrande.
Herr A. von Proschwitz: Det har under diskussionen blifvit
yttradt, att det för exemplets skull vore vådligt att i förevarande fäll visa
nåd, men denna åsigt kan jag för min del icke gilla, emedan jag utgår
från den synpunkten, att pligtkänsla ingalunda skapas genom stränghet
men deremot inskärpes genom mildhet.
474
Den 2 Mars.
Herr Friherre von Schulzenheim: Det är icke för att förlänga
en förut nog uttänjd diskussion som jag begärt ordet, utan allenast lör
att i största korthet anföra några skäl, hvilka, såvidt jag vet, förut
icke under diskussionen uttalade, bestämma mig för att förkasta hvad Ut¬
skottet i sitt förevarande Utlåtande tillstyrkt. Jag anser det vara en orig-
tig uppfattning af ämnet att i denna sak tala om nåd eller att i allmän¬
het betrakta saken såsom vidrörande juridiska förhållanden, ty utom det
att här alls icke är fråga om nåd, bör man noga skilja emellan de kri-
minela och civila påföljderna al ett brott eller en förseelse. Här är en
förseelse begången, derför bestraffning blifvit ådömd den skyldige, som
också redan utstått sitt straff och dymedelst försonat sitt brott, men
tillika påbjuder lagen i detta såväl som i andra dylika fall ersättning för
upprättandet af den skada, som blifvit förorsakad, hvilket dock icke får
betraktas såsom ett straff för att tjena andra till varnagel utan allenast
såsom ett skadestånd. Frågan är nu således helt enkelt den, huruvida, då
nu Kongl. Maj:t och Kronan är fordringsegare hos Löjtnanten Törngren,
det är anledning antaga att denna fordran någonsin kan utfås, och, om
så icke skulle vara förhållandet, huruvida det i så fall kan vara skäl att
balansera en dylik fordran? I sednare fallet förekommer det mig, som
vore för Staten icke något att vinna men väl att förlora, nemligen en
duglig och bra officer, och är det på sådan grund och då visadt är, att
tillgång hos Törngren saknas till gäldande af ifrågavarande ersättnings¬
belopp, som jag anser detsamma böra afskrifvas. Dessutom förekommer
ett annat förhållande, som ytterligare befästar mig i denna åsigt, nemligen
att det ifrågakomna ersättningsbeloppet är på ett alltför obestämdt och
icke fullt lagenligt sätt tillkommet, ty lör den händelse Törngren skulle
vara skyldig gälda skadan, så hade det också varit hans obestridliga rät¬
tighet att sjelf, till det för honom billigaste pris, få ombesörja reparations¬
arbetet å det Kyska fartyget, i stället att, såsom nu skedde, fartyget in¬
bogserades till Ystad, hvarest detsamma underkastades reparation; och då
denna skedde under förutsättning att Staten skulle bestrida kostnaden
derför, uppgick denna kostnad till tre gånger det belopp, hvarför den
annars möjligen kunde hafva blifvit verkställd, hvarföre Törngren också
har all rätt att få samma kostnad nedprutad till tolf eller niotusen Riks¬
daler. Denna förmån har emellertid icke kommit honom till godo.
Slutligen anser jag det icke vara rätt att balansera såsom tillgång
en post, som i sj elfva verket icke någonsin kan utfås och således icke är
att anse såsom tillgång, utan bör budgeten vara rigtig och tillförlitlig.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, följer äfven att jag
anser den Kongl. Propositionen i ämnet höra bifallas, och att jag kommer
att afgifva min röst i enlighet med en sådan åsigt.
Herr Lemchen: Det var i sanning oväntadt att höra af eu före¬
gående talare uppgifvas, att hos de olika domstolar, som handlagt omför-
mälda mål angående Lokomotivföraren Kiex, skiljaktiga åsigter yppat
sig i fråga om hans brottslighet och det straff, som borde honom ådömas.
Jag anser mig böra upplysa, att i Göta Hofrätt, der jag såsom ledamot
deltagit i målets behandling, någon skiljaktighet eller någon reservation
emot beslutet icke förekom, ehuru under öfverläggningen fråga väcktes om
Den 2 Mars.
475
förhöjning i straffet. I Högsta Domstolen fullföljdes icke talan mot Hof-
rättens utslag; och jag har mig icke bekant, att någon af Högsta Dom¬
stolens ledamöter tillstyrkt bifall till Riex’ ansökning hos Kongl. Maj:t att
af gunst och nåd erhålla någon mildring i ådömda straffet, hvilken an¬
sökning al Kongl. Maj:t afslogs.
Samma talare yttrade äfven att hinder icke mött för Törngren att
söka erhålla nedsättning i det honom ådömda ersättningsbeloppet; men
jag vågar hemställa om någon utsigt härtill förefinnes, i fall Utskottets
afstyrkande yttrande nu godkännes. Hade Utskottet ansett någon ned¬
sättning böra ega rum, så hade ju Utskottet icke varit förhindradt att
tillstyrka sådant. Då nu emellertid detta icke skett, antager jag att, om
Törngren framdeles inkommer till Kongl. Maj:t med begäran om nedsätt¬
ning uti ifrågakomna ersättningsbelopp, Kongl. Maj:t icke finner skäl att
underställa Riksdagens pröfning en sådan begäran.
Hvad angår en annan talares yttrande att det stode Törngren öppet
att göra cession och dymedelst befria sig från sin ifrågavarande skuld, så
vill jag, för att möjligen vinna en röst för min åsigt, upplysa eller erinra
denne talare, att man icke blir fri från sina skulder derför att man till
borgenärers förnöjande afträder sin egendom, utan att man är förpligtad
att, med hvad man framdeles kan ärfva eller förvärfva, godtgöra sina
borgenärer.
Herr Uhr: En talare yttrade, att de, som bifalla Kongl. Maj:ts Pro¬
position i ämnet, kommit in på känslans område och från denna stånd¬
punkt betrakta frågan. Så är det också verkligen. Törngren är dömd i
alla instanser, och äro således lagens och rättvisans fordringar uppfyllda,
men sedermera har Törngren ingått till Kongl. Maj:t med begäran att af
gunst och nåd varda befriad från ifrågavarande ersättningsbelopp, och är
det af denna anledning Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåtit Proposition i
ämnet. Det är således i nådeväg saken nu skall afgöras, och synes det
mig derföre vara i sin ordning att Riksdagen bifaller den Kongl. Proposi¬
tionen.
Herr Per Nilsson från Örebro län: Då det är farligt att genom
bifall till den Kongl. Propositionen skapa ett prejudikat för framtiden, så
anser jag mig böra bifalla hvad Utskottet i saken hemställt, såsom fotadt
på goda grunder.
Herr Svensén: En'föregående talare yttrade, att kostnaden för
reparationen af det Ryska fartyget vore alltför hög och att Löjtnanten
Törngren icke varit i åtnjutande af den rätt, som bort honom tillkomma,
att nemligen få reparationskostnaden i vederbörlig ordning pröfvad och,
om den befunnes för högt tilltagen, skäligen nedsatt, på hvilka grunder
bemälde talare jemväl yrkade bifall till den Kongl. Propositionen. Enligt
min tanke kan dock en sådan argumentation icke leda till det resultat,
hvartill samma talare kommit, utan snarare till bifall af Utlåtandet. Ut¬
skottet tyckes äfven haft sådant i tankarne, då Utskottet funnit Törngren
icke kunna befrias från allt ersättningsansvar. Hvad angår yttrandet att,
genom bifall till hvad Utskottet hemställt, Staten skulle förlora en duglig
476
Den 2 Mars,
officer, så har jag visserligen hört att officerarne gjort större bragder än
denna och ändå varit duglige i sin tjenst; men jag tror likväl icke att
det är lyckligt att följa dylika efterdömen, liksom jag äfven anser att
Stats-Utskottet bör noga vakta sig från att gå in på känslans område vid
bedömande af slika frågor som den nu förevarande.
Herr C. A. Larsson: Jag måste medgifva att, då jag gick upp i
plenum och visste att detta Utlåtande skulle till afgörande förekomma, jag
var tveksam på hvilken sida rättvisan befanns, antingen i don Kongl. Pro¬
positionen eller i Utskottets hemställan derom. Goda argument hafva å
båda sidor blifvit anförda, och man kan väl egentligen icke säga, att Ut¬
skottet gjort sig skyldigt till alltför häftigt klander, derigenom att det be¬
fordrat det allmännas fördel framför den enskildes, Då jag emellertid nyss
hört en representant, från Gotland påstå det vara mycket nyttigt att hafva
en sjöofficer, som, i nödfall och i den händelse ingenting annat hjelper,
kan segla omkull de fiendtliga skutorna, så har detta imposanta argument
på mig haft en så öfverväldigande inverkan, att jag finner mig föranlåten
att yrka bifall till den Kongl. Propositionen i ämnet.
Herr Lagergren: Jag kan icke anse det vara rigtigt att, på sätt
den Kongl. Propositionen föreslår, efterskänka en fordran. Visserligen har
man sagt, att Löjtnanten Törngren icke skulle ega några tillgångar att der¬
med godtgöra hvad Staten för honom utbetalat, men jag tror att, om Ut¬
skottets hemställan bifalles, detta skall blifva en varning för vederbörande
att hädanefter bättre taga sig till vara och med mera noggrannhet sköta
hvad dem åligger, hvarför jag för min del yrkar godkännande af Utlå¬
tandet.
.Herr Friherre Koskull: På grund af de upplysningar i ämnet, som
blifvit Kammaren meddelade af min aktade vän, Kommendörkaptenen
Adlersparre, och med ledning af den erfarenhet jag eger om tjensten till
sjös, finner jag mig föranlåten att afslå Utskottets hemställan och god¬
känna den Kongl. Propositionen.
Herr Lindström: Då jag kom upp i plenum var det min afsigt
att fälla, men efter hvad som här föregått, kan jag icke undgå att ställa
mig på deras, sida, som vilja befria Löjtnanten Törngren från den honom
ålagda ersättningsskyldigheten. Atskillige talare hafva här uppdragit en
jemförelse mellan.förre Lokomotivföraren Riex och Löjtnanten Törngren, och
vid afvägandet af dem ådömda bestraffningar funnit den förre hafva blif-
vit alltför hårdt, den sednare deremot alltför lindrigt bestraffad; men obe¬
räknad t att jemt öreisen mellan dessa båda personer och deras beteende
aldrig kan blifva fullt exakt, finner jag för min del att Löjtnant Törngren
undergått en temligen allvarsam bestraffning endast deruti, att han under
ett par timmars tid här stått, så att säga, offentlig schavott inför Kam¬
maren. . . Och dermed tror jag att äfven hans strängaste vedersakare kunna
sig åtnöja, utan att ytterligare lägga sten på börda.
Herr Staaff:
Den 2 Mars.
477
öfverläggningen förklarades vara slutad. Herr Talmannens proposition
på bifall till Utlåtandet besvarades med ja och nej, hvarjemte votering be¬
gärdes; med anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en vote¬
ringsproposition, så lydande:
Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande N:o 12,
röste ja;
Den, det ej vill,
röste nej;
Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utlåtandet, bifallit Ivongl.
Maj:ts Kådiga Proposition i ämnet.
Voteringen, som härefter i grundlagsenlig ordning anställdes, utföll
med 60 ja emot 105 nej; i följd hvaraf Kammaren beslutat i enlighet
med kontrapropositionen.
§ 7.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 18, angående förskott
å aflöningen för den hos Kamrarne och Utskotten anställda betjening.
Kammaren biföll allt hvad Utskottet i förevarande Utlåtande yttrat
och hemställt.
§ 8.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 19, i anledning af
Rikets Ständers år 1866 församlade Revisorers berättelse om granskningen
af de under Kongl. Kommers-kollegii förvaltning ställda fonder.
Utskottets förra hemställan bifölls.
Rörande Utskottets sednare yttrande, eller att ifrågavarande revisions¬
berättelse icke lärer påkalla vidare åtgärd, yttrade
Herr O. R. Olsson: Uti det nu föredragna Utlåtandet har Stats¬
utskottet förklarat, att uti Revisorernes afgifna berättelse någon anmärk¬
ning eller hemställan icke förekommer, men då jag icke kan dela denna
Stats-Utskottets åsigt, tager jag mig friheten ur berättelsen uppläsa föl¬
jande:
“Sedan, till följd af ulldiskontens upphörande, det enligt § 1 i Kongl.
Kungörelsen den 19 December 1835 Ullkontoret i Norrköping tillhörande
bestyr att emottaga och förvara ull såsom underpant för belåning jemväl
upphört, har hos Revisorerne kommit under öfvervägande, huruvida de
ändamål i öfrigt, för hvilka detta kontor blifvit inrättadt, eller att bereda
tillfälle för inhemsk ullproducent eller för köpare af inhemsk ull att der
kunna inlemna ull, vare sig till förvaring eller försäljning eller ock till
sortering efter konstens anvisning, äro af den vigt, att ifrågavarande in¬
rättning bör bibehållas, särdeles som kontorets inkomster icke obetydligt
understiga utgifterna för de vid kontoret anställde tjenstemäns och betjen-
tes aflöning jemte öfriga förvaltningskostnader; och hafva Revisorerne,
som inhemtat, att detta ämne redan varit föremål för öfverläggning hos
Kongl. Kommers-kollegium, ansett sig böra fästa uppmärksamhet å ange¬
lägenheten deraf, att frågan, huruvida Ullkontoret i Norrköping bör vidare
ega bestånd och med allmänna medel understödjas eller kunna utan olä¬
genhet indragas, varder så fort ske kan behörigen utredd. “
478
Den 2 Mars,
Hvad sjelfva saken beträffar kan jag icke inse någon orsak dertill,
att Staten skall hålla särskilde tjensteman för sortering af ull, samt der¬
till särskildt magasin för ullens förvarande, utan synes mig att handeln
med ull i likhet med all annan handel bör öfverlemnas åt den enskilda
företagsamheten utan inblandning från Statens sida. Fordom och så länge
ulldiskonten fanns qvar, torde kontoret hafva varit behörigt för att kon¬
trollera det Staten egde behörig säkerhet för de lån, som lemnades på
ull, men nu för tiden tyckes detta kontor vara alldeles öfverflödigt. På
det att Utskottet emellertid må blifva i tillfälle att yttra sig i frågan,
yrkar jag att Utlåtandet måtte återremitteras.
Herr Rosenberg: Äfven jag har fallit i någon förundran deröfver,
att Stats-Utskottet kunnat framkasta ett sådant yttrande, som att uti denna
berättelse icke förekommer någon anmärkning eller hemställan, som på¬
kallar särskildt yttrande från Utskottets sida. Hvad som af den föregå¬
ende talaren upplästes är dock en verklig hemställan af Revisorerne, och
rlå jag hade äran deltaga i sistlidna års revision, kan jag upplysa, att der
icke var sa litet tal om Ullkontoret i Norrköping, som man ansåg helt
och hållet obehörigt, sedan ulldiskonten blifvit indragen. Dessa inrätt¬
ningar^ må hafva varit ändamålsenliga och nyttiga för sin tid, men de ti¬
derna äro förbi, då industrien icke kunde taga ett fjät utan understöd af
Staten, och då både den ena och den andra industrigrenen behöfde skyd¬
das och underhjelpas. Dessa tider äro, såsom nämndes, förbi, och nu lå¬
ter man en hvar sköta sig sjelf, hvarföre det ock är på tiden att indraga
dylika öfverflödiga embetsverk. Af denna anledning fästade ock revisorerne
uppmärksamheten härpå, för att få förberedande åtgärder härutinnan vid¬
tagna. Upplysningsvis vill jag nämna, att Kontorets tjenstepersonal utgö-
res af 1 kamererare, 1 kontrollör, 1 föreståndare, 4 ullsorterare, 2 lär¬
lingar . med lön och 1 vaktmästare. Dessutom eger visst Staten sjelfva
magasinshuset. Beloppet af hela aflöningsstaten kunde man af räkenska¬
perna icke med säkerhet se, men jag känner med visshet, att kostnaden
stiger icke obetydligt utöfver hvad denna inrättning inbringar. Då det
icke kan vara Statens skyldighet att aflöna ullsorterare i Norrköping, lika
litet som t. ex. jernvräkare i Stockholm, brädsorterare i Göteborg, eller
spanmålssorterare i Helsingborg o. s. v., så tror jag att några åtgärder för
denna fråga böra vidtagas. Af denna anledning yrkar jag ock återremiss,
på det Utskottet må yttra någonting om Revisorernes hemställan, detta
yttrande må i öfrigt blifva affättadt huru som helst, blott deraf synes att
Utskottet uppmärksammat ämnet.
Herr Ola Jönsson: Jag vill icke förneka att, då jag af Utlåtandet
såg att Utskottet icke afgifvit något yttrande öfver Revisorernes framställ-
ning> ja§ till en början ansåg det såsom ett ringaktande af anmärkningen,
men vid närmare eftersinnande förefaller det mig klart, att denna Ut¬
skottets underlåtenhet blott är en följd af förbiseende, och derföre icke
heller så synnerligen klandervärd. Hvad sjelfva saken angår, kan jag icke
anse den så vigtig, att återremiss för den orsakens skull kan behöfvas,
utan kan frågan gerna anstå till nästa riksdag; men vill Kammaren be¬
Den 2 Mars.
479
sluta återremiss, ämnar jag icke sätta mig deremot, ehuru jag tror, att vi
för närvarande gerna kunna låta vid Utskottets hemställan bero.
Herr Hi er ta: Då, såsom af ordalagen i Utlåtandet kan synas, ett
förbiseende här måste hafva egt rum vid handläggningen i Utskottet, så
föreställer jag mig, att Kammarens Herrar ledamöter icke hafva något att
erinra mot en återremiss, hvarigenom vi ock möjligen kunde undvika vidare
diskussion i detta ämne för närvarande.
Herr Rosenberg: Må vara att frågan icke är af så synnerligen
stoi' vigt, men jag anser ändock det vara Stats-Utskottets skyldighet att
uttala sig öfver Revisorernes hemställan, och att en sådan hemställan verk¬
ligen skett i detta ämne, kan väl ej bestridas. Af sådan anledning yrkar
jag fortfarande återremiss, på det Utskottet må blifva i tillfälle att der¬
öfver yttra sig.
Öfverläggningen var slutad, hvarefter denna del af förevarande Utlå¬
tande återförvisades till Stats-Utskottet, i den syftning Herrar O. B. Olsson
och Rosenberg angifvit.
§ 9.
Vid nu ånyo skedd föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 87,
i anledning af väckt motion, N:o Sfi, om en underdånig framställning till
Kongl Maj:t, att Kongl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga Lagberednin¬
gens förslag till civillag, begärde nedannämnde ledamöter ordet, och yttrade:
Herr B o vin: Då jag hör till dem, som reserverat sig emot Lag-
Utskottets Utlåtande beträffande Herr Hessles motion, så anser jag mig
här böra framställa skälen för min reservation. Utskottet har utgått från
den föreställningen, att emedan en längre tid förflutit sedan Lagberednin¬
gens förslag till civillag utarbetades, detta förslag skulle innehålla alltför
många för våra nuvarande förhållanden olämpliga och med hänseende till
rättsvetenskapens närvarande ståndpunkt föråldrade stadganden, hvariöre
det så mycket mindre vore skäl att Riksdagen inginge till Kongl. Maj:t
med någon skrifvelse i den syftning motionen innehåller. Men just med
afseende på dessa ändrade förhållanden vill motionären, att Lagberednin¬
gens förslag skall framläggas med de modifikationer i detaljerna, som kunna
påkallas af dessa förhållanden och ändrade rättsåsigter. Civillagen har
genom ständigt utkommande nya författningar, för hvilka det ifrågavarande
lagförslaget till stor del tjenat till ledning, undergått så många och vä-
sendtliga förändringar, att jag tror att den åsigten är allmänt utbredd, att
det vore särdeles nyttigt, om man snart kunde få en kodifiering af vår
civillag. Med den. massa af författningar, som för närvarande belasta den¬
samma, har den praktiske juristen verkligen svårt att reda sig, och för
den i juridikens mysterier oinvigde är det mången gång omöjligt, att ur
de många spridda och på olika tider utkomna författningar, som upphäfva
eller ändra den gamla civillagen, utforska hvad i hvarje fall är lag. Jag
är derföre af den tanken, att Lag-Utskottet åtminstone bort göra en an¬
hållan om, att lagarbetet måtte påskyndas, så att lagen snart måtte blifva
kodifierad. Härmed kan så mycket mindre afses något klander öfver lång¬
480
Den 2 Mars.
samhet i Regeringens lagarbete, som man tacksamt måste erkänna hvad
från Regeringens sida blifvit under sednare tider derutinnan vidgjordt.
Min och med mig lika tänkandes afsigt är endast att ytterligare påpeka
det oafvisliga behofvet af det civila lagverkets skyndsamma fullbordande.
Såsom reservant yrkar jag på återremiss, men i händelse detta mitt yr¬
kande ej vinner bifall, har jag velat på detta sätt få i Kammarens proto¬
koll min åsigt i förevarande ärende förvarad.
Herr Hessle: Jag har tyckt mig af motiveringen till Utskottets
Utlåtande finna att Utskottet anser Lagberedningens förslag vara alltför
antiqveradt; men är då 1734 års lag icke ännu mer antiqverad? Om ett
arbete af landets utmärktaste jurister, sådant som Lagberedningens civillags-
förslag, endast partielt användes för tid efter annan skeende lagförändrin¬
gar, skall det då vara bättre, än om man finge förslaget framlagdt grupp¬
vis, såsom jag föreslagit? Är den tid jag föreslagit för de särskilda bal¬
kames granskning för kort, så kan ju Regeringen dertill anslå en rymli¬
gare tid. Det ifrågavarande förslaget är författadt af de skarpsinnigaste
jurister, har granskats af Hofrätterna och af Högsta Domstolen samt varit
tillgängligt för hvarje rättslärd och den stora allmänheten under en rymlig
tid, utan att lida af någon nämnvärd anmärkning, men det har motarbe¬
tats och hållits tillbaka af ett parti, i hvars intresse det låg att hindra
dess framgång. Detta parti, som nu är undanskjutet, var de privilegierade
stånden. Det var förändringarne beträffande arfslagarne, bördsrättslagen,
fora privilegiata, som gjorde Lagberedningens civillags-förslag för dem så mot¬
bjudande. De två förstnämda lagarne äro redan förändrade i lagförslagets
syfte. En reorganisation af domstolsväsendet måste snart ske. Exsekutions-
verket är af den beskaffenhet, att det måhända mer än något annat bi¬
dragit till vår finansiela förlägenhet. Skall detta tillstånd, förutom de
redan passerade 40 åren, dröja ännu 20 år eller längre? Hurudan skall
landets belägenhet då blifva? Det synes mig alldeles icke obehöfligt, att
Representationen i denna fråga kommer Regeringen till hjelp. Anspråken
på Regeringens tid äro så stora, att den måhända icke kan medhinna en
ny beredning. En sådan är dock nödvändig, och vår reformvänliga Rege¬
ring saknar sannolikt ej utväg dertill. Utskottet har i sitt Utlåtande ut¬
talat endast ett tycke. Mig är icke obekant hvem som regerat detta tycke.
Emellertid yrkar jag återremiss, på det att Lag-Utskottet må närmare ut¬
reda frågan.
Herr Ribbing: Då motionären yrkat återremiss till Utskottet och
derjemte begärt att Utskottet måtte gifva skäl för sitt Utlåtande, så vill
jag i korthet påpeka de skäl som ledt Lag-Utskottet vid afstyrkandet af
Herr Hessles motion. Då man i motionen läser, att iqp,n skulle ingå till
Kongl. Maj:t med en anhållan “det Kongl. Maj:t behagade till Riksdagens
pröfning successivt eller balk efter balk framlägga Lagberedningens förslag
till allmän civillag11, kan man icke annat än komma på den tanken att
motionärens mening är, att man skulle framlägga Lagberedningens förslag
endast med några detaljändringar och att deri en ändamålsenlig åtgärd
vore företagen. Emot ett sådant föreställningssätt och derpå bygdt för¬
faringssätt
Den 2 Mars.
481
faringssätt talar emellertid redan den omständighet, att Lagberedningens
förslag är 40 och Lagkomitéens 20 år gammalt. Stode nu under dessa
decennier lagkunskapen och lagstiftningen hos andra bildade folk stilla,
då vore med denna erinran intet sagdt emot Herr Hessles motion. Men
den civiliserade verlden har sedan 20, än mer sedan 40 år i lagstiftnings¬
väg gått oerhördt framåt. Vi stå således i förevarande fråga på den punkt,
att, om vi skulle vilja efterkomma Herr Hessles förslag och alltså vilja
hafva ett lagförslag framlagdt som är 40 år gammalt, detsamma måste
väsendtligen och icke blott i några detaljer pröfvas, med andra länders
yngre lagar jemföras och möjligen förbättras. Detta är det ena alterna¬
tivet. Det andra består deri, att, såsom en reservant sade, meningen
med skrifvelsen till Kongl. Maj:t verkligen ej skulle vara att få den åtgärd
af Kongl. Maj:t företagen som motionen innehåller, utan att Kongl. Maj:t
genom den ifrågasatta framställningen skall föranledas att påskynda saken.
Skulle meningen vara denna, så är likväl deremot först att påminna, att det
onekligen är särdeles oegentligt att göra denna påminnelse i den form, att
man ber Kongl. Maj:t att framlägga ett 40 år gammalt förslag med
flera eller färre detaljförändringar.
För det andra frågas: är det skäl att anhålla att Kongl. Maj:t måtte
påskynda ett lagförslags framläggande ? Har Kongl. Maj:t i detta afseende
visat någon likgiltighet? Reservanten har sjelf erkänt att åtskilliga nya
författningar framlagts, och att flera vigtiga delar af civilrätten, såsom om
giftorätt, arfsrätt, testaments- och bördsrätt, redan blifvit utarbetade och
i gällande lag intagne. Ändtligen vågar jag påstå: med framläggande af
nya lagförslag kan ej gå så fort, som motionären synes önska eller, i all¬
mänhet, fortare än som skett, hvilket visar sig, om man ser på hvad
tid arbetande komitéer behöft för speciela lagförslag. Jag anser det der¬
före onödigt att framkomma med en påminnelse, som synes minst sagdt
öfverflödig.
Resultatet af det sagda är alltså: att man icke bör begära framläg¬
gandet af ett lagförslag, om hvilket man på förhand vet, att det, innan
det ännu är antaget, behöfver undergå möjligen högst betydliga förändrin¬
gar; icke heller till Kongl. Maj:t göra en framställning och erinran som
är oegentlig och obehöflig. Jag förkastar båda alternativen och förordar
derföre Lag-Utskottets Utlåtande.
Herr Reutercrona: Jag har icke för afsigt att förorda Infall till
motionen, men jag kan icke finna annat än att Lag-Utskottets yttrande
om densamma är orättvist, då det nästan innefattar att Utskottet ansett
motionen obefogad, som den likväl icke är, helst dermed åsyftats en god
sak, hvarföre Riksdagens utlåtande deröfver åtminstone bör innebära nå¬
got intresse för saken. Jag förenar mig således med Herr Hasselrot i
hans reservation,"så att Riksdagens yttrande öfver motionen blir: “att
Riksdagen, förvissad derom att Kongl. Maj:t åt ifrågavarande vigtiga ärende
egnar nödig omsorg, förklarar att motionen ej till någon Riksdagens åtgärd
föranleder. “
Herr Rosenqvist: Emot Lag-Utskottet har jag reserverat mig
samma syftning som Herr Bovin, i hvars anförande jag instämmer.
Riksd. Prot. 1867. 2 Afd.
31
482
Den 2 Mars.
Herr Björck: Jag tror icke, att detta Lag-Utskottets Betänkande
skulle väckt så mycken betänksamhet hos dem, som sysselsatt sig med
dessa ämnen, om det icke varit motiveradt som det är. Ty för min del
anser jag verkligen motiven vara sådana, att de, som med intresse följt
med den utveckling af lagstiftningen, som under det sednare 50-talet egt
rum, svårligen kunna utan ovilja läsa de ord, Lag-Utskottet här begagnat.
Lag-Utskottet har tydligt och bestämdt utgått från den åsigt, att de
hufvudgrunder, som ingå i det nya lagförslaget och hvarpå det livilar, äro
antiqverade. Hela det lagförslag, som är i fråga, förklaras helt öppet vara
af beskaffenhet att stå efter den utbildning, lagstiftningen, likasom allt
annat menskligt vetande, vunnit under sednare tider, och hvarunder andra
principer, så utomlands som här, skulle hafva gjort sig för densamma gäl¬
lande. Jag erkänner villigt, att jag måhända icke eger tillräckligt grundlig
erfarenhet om detta lagförslag i alla dess särskilda delar, likasom jag icke hel¬
ler vill tillmäta mig någon kännedom af värde rörande den allmänna Euro¬
peiska rätten. Men icke dessmindre tror jag, att lagförslaget är bygdt på sa
allmängiltiga grunder, att föga kan vara deremot att anmärka. Jag ber att
få anföra det mest praktiska exempel, som i det hänseendet gerna kan
finnas, och hvilket ådagalägger rigtigheten af min uppfattning. Jag vill
erinra om behandlingen af brottmålsförslaget. Då detta först utgick från
Kongl. Maj:t, bemägtigade sig en fraktion af Representationen detsamma
för att alldeles sönderrifva det. Det Diet också grundligen utdömdt. Små¬
ningom fann man sig dock tvungen att taga saken om hand. Man fram¬
lade delar af förslaget, förändrade och försämrade, men man hade dock
måst bibehålla hufvudgrunderna i livad man sönderplockat ; ända intill¬
dess man vid brottmålslagens kodifiering fann sig nödgad i det närmaste
återgå till förslaget. Att detta icke skedde fullständigt syntes väl till en
början kunna hafva något skäl för sig, men mer och mer visar det sig vid
tillämpningen af den nya brottmålslagen, att afvikelserna från föi slaget i
verkligheten varit försämringar, och inom kort skall sannolikt den önskan
blifva allmän, att man helt och hållet återgår till detta. Hvad civillagen
beträffar, har man äfven der sökt bestrida framgång åt de derför antagna
hufvudgrunder i Lagberedningens förslag. Efter mycket motstånd har,
såsom motionären äfven an ty dt, det likväl lyckats att öppna vägen för det
nya lagvei’ket, då det lagts till grund för förbättringar i väsendtliga delai
af privaträtten, eller just i de frågor der meningarne kunde antagas vara
mest delade. Och jag frågar dem, som granskat och tillämpat de nya
bestämmelserna om testamentsrätt, om giftorätt, arfsrätt och bord, hvar
finnes grunden för lagstiftningen i dessa hänseenden om icke i Lagbered¬
ningens förslag? Må man granska och man skall då finna icke blot c, att
man hållit sig till sjelfva grunderna utan till och med till hvarje ord.
Ja, vissa författningar, såsom dem om preskription, äro rent afskrifna och
jag trotsar hvar och eu att söka rätt på ett uttryck, som icke der före¬
kommer. De särskilda stadgandena finnas visserligen icke i samma ord¬
ning och följd och detta var naturligtvis icke heller möjligt, då de nya
specialstadgandena måste sammanställas på annat sätt, men man har ändå
följt förslaget ordagrannt. Nu har man kommit sa långt i afseende
å (len delen af privaträtten, som innefattas i Giftermåls- och Ärfdabalkarne,
att föga annat återstår än att kodifiera den. Det är också blott i det
Den 2 Mara.
483
hänseendet man kan tala om kodifiering. Hvad handelsrätten angår, så
hafva vi väl fått en ny konkurslag; men i öfrigt råder inom detta om¬
råde den argaste villervalla. Huru har det till exempel gått till, att Lag¬
beredningens förslag i denna del kunnat tillämpas af Högsta Domstolen ?
1734 års lag har för handeln och krediten utgått från principer motsatta
Lagberedningens och denna lag är ännu gällande. Men om man i hvarje
konkret fall undersöker domskälen, skall man icke förty finna, att dessa
äro hemtade icke ur 1734 års lag — den har blifvit förkastad — med
hvad rätt, lemnar jag lierhän — utan ur Lagberedningens förslag och den
Franska lagen. Hvad vi framförallt behöfva, är en förnuftig och väl
utarbetad bolagslag, emedan de befintliga stadgandena i flera hänseenden
sakna sammanhang och derför alltjemt misstydas. Handelsrätten befinner
sig på den ståndpunkten, att man icke kan tala om kodifiering. Den gäl¬
lande lagen har helt enkelt satts å sido, och domarne döma alldeles tvärt¬
emot den. Hvad exsekutionslagen och rättegångsordningen beträffar, äro
dessa i största behof af omarbetning. Man införde den nuvarande brott¬
målslagen, en lag som hvilar på helt annan uppfattning af domarens pröf¬
ning än den äldre, men i stället att gifva domaren andra och derefter
lämpade former för målens behandling, har man låtit föreskrifterna om
bevisning stå oförändrade och sålunda skapat ett rättsbestånd, som icke länge
kan bära sig. Den nya lagen fordrar nya vilkor för tillämpningen. Man
talar här om nödvändigheten af förbättring af det ifrågavarande lag¬
förslaget. Ja, i några få fall, der den allmänna lagstiftningen gått all¬
deles nya vägar, såsom i fråga om konkursförfarandet, kan det vara nö¬
digt; men må man utvisa dessa fall. De äro lätt räknade. I öfrigt be-
höfver icke ens formen ändringar, emedan språket är koncist, korrekt och
lemnar icke något öfrigt att önska. Det är också allt underligt att vilja
påstå, att denna omständighet skall lägga hinder i vägen för frågans
snara upptagande. “Förslaget står 40 år tillbaka11, säger Utskottet. " Nå
väl, då kunna vi också sägas stå 40 år bakom det Europeiska lagstift¬
ningsarbetet. Skulle detta vara förhållandet, då blir det ock af vigt, att
hastiga och kraftiga åtgärder vidtagas om icke för att utfärda lagförsla¬
get såsom lag, enär detta skall vara antiqveradt, så mycket mera för att
få utarbetadt ett nytt, bättre motsvarande tidens fordringar. Men, Mine
Herrar, i sådant fäll lärer det väl blifva nödvändigt, att Representationen
tager saken om hand. Ty huru mägtig och inflytelserik Regeringen än
må vara, torde dock andra medel fordras, än Regeringen kan hafva till
sitt förfogande, att vinna ett sådant mål. Men lyckligtvis är det icke så.
Lika med motionären tror åtminstone jag, att lagförslaget endast har be¬
hof af att genomgås och i redan behandlade delar kodifieras; och just det
arbetet är af sådan art, att Regeringen kan ombesörja det. Det synes
också vara under sådan förutsättning, som motionären framställt sitt yr¬
kande. Den enda frågan är, om det kan vara behöfligt att göra Rege¬
ringen uppmärksam å beskaffenheten - af de förändringar, som i förslaget
i viss mån må erfordras; och om, såsom jag tror, den meningen är rå¬
dande bland åtskillige jurister och philosopher, att en omarbetning är af
nöden, synes det vara skäl att göra framställning till Regeringen, på det
att Regeringen icke må fästa afseende på en sådan mening eller ock, om
484
Den 2 Mars,
hon gör det, att hon icke må säga att ingenting kunnat ske, emedan
Regeringen blott har en tjensteman för sådana frågors behandling och
denna hvarken har förtroende eller vilja att fullgöra ett arbete af sådan
vi°t och omfång. Jag tror således, att man måste göra något, samt att
i sakens närvarande skick målet icke torde kunna vinnas på annat sätt,
än såsom motionären föreslagit; och vill man komma dit, måste man be¬
sluta återremiss. . .
För min del anhåller jag ock om proposition i sådan syftning.
Herr Alilgren: Jag har endast velat tillkännagifva, att jag, på de
af Herr Björck anförda skäl, förenar mig i yrkandet om återremiss.
Herr Lemclien: Såsom ledamot af Lag-Utskottet pligtig att yttia
mig i detta ämne, får jag till en början förklara, att jag instämmer i
Herr Ribbings anförande. .
Utskottet har ansett Riksdagen icke kunna ingå till Kongl. Mapt
med en — om jag så får uttrycka mig — naken framställning, att Kongl.
Maj:t måtte framlägga balk för balk förslag till allmän civillag i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med Lagberedningens förslag blott med nödiga
ändringar i detaljer. Utskottet har med skäl antagit, att dessförinnan
borde försiggå en närmare granskning af lagförslagets hufvudgrunder,
hvartill Utskottet saknade tillfälle vid denna Riksdag, då Utskottet icke
borde undanskjuta de 86 motioner, som, till Utskottet hänvisade, jemväl
borde behandlas och bland hvilka flera innefatta vigtiga lagförslag, äfven
sådana som tillhöra civillagen.
Utskottet har icke sagt, att Lagberedningens förslag är antiqveradt.
Tvärtom har Utskottet erkänt, att detta lagverk tjenat till ledning vid de
ombildningar af vår lag, som egt rum under sednaste årtionden, äfvensom
att detsamma otvifvelaktigt äfven framgent kommer att medföra samma
gagn. Jag kan således icke finna, att Utskottets motivering gjort sig för¬
tjent af det skarpa klander, som Herr Björck rigtat deremot. Man har
erkänt välmeningen af motionärens framställning, erkänt det. goda gagn,
som kan härflyta af en kodifiering af våra lagar, erkänt äfven att de
rättsgrunder äro rigtiga, hvarpå Lagberedningens förslag hvilar. Men man
har ock förklarat, att Regeringen visat nit och intresse för lagväsendets
tidsenliga utveckling och förbättring samt att denna fråga fortfarande, så
att säga står på Regeringens konto. På grund häraf och vid det förhål¬
landet, att man antagligen har att vänta framställning i ämnet från Re¬
geringen, så snart sådant kan medhinnas, har Utskottet hemställt,, att
motionen måtte lemnas utan vidare afseende. Utskottet har således icke
afstyrkt motionen, utan blott funnit den, af nyss anförda skäl, icke böra
föranleda till någon åtgärd.
Skilnaden mellan reservantens och Lag-Utskottets yttrande är ock
ganska obetydlig. Reservationen, till sitt innehåll ej framställd under
Utskottets öfverläggningar, var icke för Utskottet känd, förrän Betän¬
kandet redan var justeradt. I annat fall torde Utskottet hafva kunnat
förena sig om denna så kallade särskilda mening.
Den 2 Mars.
485
Jag tror, att en återremiss icke tjenar till något, och anhåller, att
Kammaren må lemna Lag-Utskottets förevarande Betänkande, sådant det
är; sitt bifall.
Herr Westblad förklarade sig instämma med Herr Lemchen.
Öfverläggningen var slutad. Sedan Herr Talmannens proposition på
bifall till Utskottets hemställan blifvit med blandade ja och nej besvarad
samt votering begärd, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:
Den, som bifaller Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37,
röste ja;
Den, det ej vill,
röste nej;
Vinner nej, har Kammaren beslutat att till Utskottet återremittera
Utlåtandet.
Voteringen, i vanlig ordning anställd, utföll med 35 ja emot 78 nej;
i följd hvaraf ifrågavarande Utlåtande var till Lag-Utskottet återförvisadt.
§ io.
På derom framställd begäran beviljade Kammaren ledighet från riks-
dagsgöromålen åt Herr Arfwedsson under tern dagar från den 4, åt Herr
Rydberg under elfva dagar från den 6 samt åt Herr Johan Erickson
under femton dagar från den 9, allt uti innevarande månad.
§ 11-
Bordlädes:
Konstitutions-Utskottets Memorial, N:o 3;
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtanden Näs 1—3
(4-6);
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtanden Näs 1—5
(7—11); samt
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Na) 2
(N:o 12).
§ 12-
Protokolls-utdrag angående åt Kammaren denna dag fattade beslut
upplästes och godkändes.
Sammanträdet slutade kl. '/44 e. m.
In fidem
Carl Kullberg.