Den 22 Januari.
41
Tisdagen den 22 Januari.
Kl. 10 f. m.
§ 1-
Det vid Kammarens sammanträde den 19 i denna månad förda pro¬
tokoll blef till justering uppläst ock godkändt.
§ 2.
Uppå hemställan af Herr Talmannen beslöt Kammaren att tills vi¬
dare och intilldess kanslitjenstemännen hunnit tillsättas såsom biträden
vid protokollsföringen antaga:
vice Häradshöfdingen A. Hård af Segerstad;
t. f. Sekreteraren i Kongl. Krigs-hofrätten 0. R. Themptander;
Kopisten i Justitie Kanslers-expeditionen A. L. Frykholm; och
vice Häradshöfdingen J. Söderholm.
§ 3.
Då iu ånyo föredrogs Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om Stats¬
verkets tillstånd och behof, begärdes ordet af nedännämnde Herrar leda¬
möter, hvilka yttrade sig i följande ordning:
Herr de Maré: Då Rikets Ständers beslut om antagandet af Kongl.
Maj:ts Proposition, rörande Representationens ombildning, blef kändt, åstad¬
kom detsamma ett stort jubel i landet. En af de icke minsta anlednin-
garne till detta jubel var förhoppningen derom, att den nya Representa¬
tionen skulle iakttaga större sparsamhet och hushållning med Statens
medel, än hvad förhållandet varit under de sednaste riksdagarne. Från
thronen har jemväl uttalats behofvet af sparsamhet och sådan är äfven
nu mera än någonsin nödvändig i betraktande såväl af det nuvarande
ekonomiska tillståndet i landet som ock deraf, att den sammanträdande
Riksdagen, för första gången sedan långt tillbaka, emottages med en be¬
fintlig statsbrist. Att ingå. uti en detaljerad granskning af den nådiga
Propositionen, dertill har så väl tid som förmåga saknats mig, men stora
nedsättningar i de äskade anslagen måste dock kunna åvägabringas. Två
stora och vigtiga 'grundsatser i berörda afseende vill jag dock framhålla
och lägga blifvande Stats-Utskott på hjertat. Dessa äro: l:o nödvändig¬
heten att återställa jemnvigten emellan utgifter och inkomster, och 2:o att
sådant måtte ske utan upptagande af nytt statslån för den närmaste
framtiden, ty vår kredit tål sannerligen icke vid dessa ständigt återkom¬
mande smålån. Visserligen hafva vi hittills upptagit lån endast för jern-
vägars byggande och äfven nu är det icke fråga om upptagande deraf för
andra ändamål; men icke ens för detta är det nu skäl, att besluta om
ytterligare utländska lån. Att nordvestra stambanan, om hvilken den
42
Den 22 Januari.
nådiga Propositionen endast nämner, behöiVer fortsättas, är naturligt, dock
ej med den skyndsamhet att fem millioner på ett år för densamma be¬
höfva anslås. Man har sagt mig, att med förut befintliga anslag denna
bana redan i höst kan fullbordas till Arvika och, sedan man kommit så
långt, är lätt kommunikation under största delen af året med brödrafolket
öppnad, om ock hela jernbanan icke är färdig. Jag är förvissad derom,
att dessa af mig uttalade åsigter måste delas af en stor, om ej största
delen af denna församlings medlemmar, ty de äro landets allmänna me¬
ning; det skulle derföre utgöra en helsosam ledning för det blifvande
Stats-Utskottet, om man mera allmänt uttalade sig inom Kammaren i en
sådan rigtning, och jag anhåller, att dessa mina uttryckta åsigter måtte
få åtfölja till Utskottet.
Herr Murén: Med föregående talare instämmer jag deruti, att all
möjlig sparsamhet må iakttagas och att Statsverket icke bör betungas
med utgifter eller fördjupas i skuld till onyttiga företag, men jag ned¬
lägger min lifliga protest emot hans uttalade åsigt, att nordvestra stam¬
banan icke bör fortsättas med sådant allvar, som föreslaget blifvit, ty ett
sådant förfarande skulle innebära en stor misshushållning, alldenstund de
hittills å densamma nedlagda medlen icke lemna någon ränta innan banan
blifver färdig. Icke någon klok enskild person åtminstone skulle gå till
väga på sådant sätt. Det vore sannolikt bättre uträkning att anskaffa
medel genom lån, äfven med någon större uppoffring, än att låta banans
byggnad stå ofulländad. Alla hittills af Staten upptagna lån hafva blifvit
använda till nyttiga företag, men det är derföre icke sagdt, att vi skola
låna på hvilka vilkor som helst. Gå vi deremot till väga såsom hittills
i afseende på lånen, så medföra de mera nytta än skada. Vi finna t. ex.,
om vi jemföra förhållandena med vår export åren 1850 och 1865, att
den under förstnämnda år uppgick till något öfver 86 millioner, då den
åter år 1865 utgjorde 108 millioner och således under loppet af 15 år
tredubblats. Det är väl sannt, att importen under denna tidrymd stigit
i ungefär samma grad, men man ser likväl, att landets förmåga att pro¬
ducera mångdubblats. Få land, om ens något, med undantag af England,
hafva i industriel väg så hastigt utvecklat sig som vårt. Man kan såle¬
des icke förundra sig öfver, att penningetillgången inom landet är ringa
under en så stark industriel utveckling, och vi böra derföre icke afbryta
våra låneoperationer, såvidt de under drägliga eller antagliga vilkor kunna
fortsättas, så att återstående stambanor kunna så fort som möjligt utföras och
hvilken angelägenhet jag på det högsta rekommenderar till Stats-Utskottets
behjertande.
Herr Hi er t a: Jag kan icke rätt erinra mig, huruvida den nya
Kiksdags-ordningen medgifver, att den nu föredragna Ivongl. Propositionen
får ytterligare hvila på Kammarens bord, men om sådant är tillåtet, får
jag föreslå, att remissen af densamma måtte uppskjutas, tilldess Stats-
Utskottet hunnit blifva tillsatt. Möjligen kunna derå af Kammarens leda¬
möter vara sinnade att yttra sig rörande denna Proposition, ehuru de
icke nu äro dertill beredde, och ändamålsenligast vore, om alla anföran¬
den i ämnet kunde på en gång komma Utskottet till handa, i stället för
Den 22 Januari.
43
att, såsom förut under riksdagarne ofta inträffat, det ena yttrandet afgif-
vits då, det andra då och understundom ganska sent inkommit till
Utskottet.
Herr Hedlund: Då fråga nu är, att vid remisssen af den Kongl.
Propositionen om Statsverkets tillstånd och behof beledsaga densamma
med förberedande anmärkningar och då dessa kunna vara Utskottet till
ganska stor nytta, såsom tj enande till ledning vid sakernas närmare be¬
dömande inom Utskottet, är äfven jag hågad att deltaga i denna diskussion,
förutsatt dock att icke Herr Hiertas nyss gjorda framställning vinner bi¬
fall. Då jag emellertid är öfvertygad, att något vidare uppskof med re¬
missen grundlagsenligen icke kan ega rum, ber jag, att nu få framställa
några anmärkningar.
För mången kännes det troligen rätt smärtsamt, att under det all¬
männa tal om sparsamhet, som nu är rådande, finna den Kongl. Propo¬
sitionen föreslå förhöjning i stället för minskning i statsutgifterna. Nu
finnes det visserligen två sätt att reparera finanserna; det ena är att
minska utgifterna, det andra att öka inkomsterna, men i detta sednare
fäll måste man se till sättet, hvarpå ökningen sker. Naturligare blifver
dock alltid att inskränka utgifterna eller, såsom det i enskilda lifvet kal¬
las, minska sina lefnadskostnader. Hvad angår det nu föreslagna sättet
för statsinkomsternas ökande, så utgöres detta i första rummet af en
förhöjd indirekt beskattning, deribland tillökning i tullen å kaffe och
socker. I Propositionen säges det visserligen, att dessa båda artiklar icke
äro att hänföra till egentliga lifsförnödenheter, men häruti ligger ett
misstag, ty på många orter åtminstone höra dessa artiklar till de verk¬
liga lefnadsbehofven och äro derföre för befolkningen alldeles oundgäng¬
liga, såsom ersättande andra vida dyrare lifsmedel. Då man nu vill höja
tullen på dessa artiklar, så ökar man beskattningen, ehuru på ett mera
omärkbart sätt, omärkbart till sina närmaste verkningar, men i sjelfva
verket ganska kännbart, ty skatten utgår dock från statskroppen och
minskar dess näringssafter. För min del kommer jag således att motsätta
mig hvarje förhöjning i den indirekta beskattningen. Ett undantag här¬
ifrån vore ett öres tillökning i tullen på råsocker, men man har ju velat
antaga till princip att nu ej röra vid tulltaxan. Skall någon förhöjning
i beskattningen ega rum, må den ske der, hvarest den synes och känns,
och det är på den allmänna bevillningen. Möjligen kunde man härtill
lägga en skatt å förmögenheten, såsom man gått till väga i Norge. Här¬
vid vill jag i förbigående antyda, att med förmögenhetsskatten ej bör för¬
blandas fastighetsskatten.
Hvad angår den föreslagna förhöjningen i bränvinstillverkningsskatten,
så, ehuru jag ingalunda är någon vän till denna vara, kan jag dock icke
gilla berörda förslag. Tack vare laglydnaden i landet har någon lönnbrän¬
ning i nämnvärd skala här ej ännu egt rum; dock bör frestelsen dertill
ej göras alltför stor. Deremot har man att frukta bränvinssmugglingens
tillvext, denna smuggling, som under fordna tiders olyckliga tullagstiftning
i ganska hög grad demoraliserat befolkningen på våra kuster.
I fråga om medlen att öka statsinkomsterna kan jag derföre endast
biträda förslaget om bevillningens höjande och möjligen förmögenhetsskatt
44
Den 22 Januari.
införande. Lyckligare vore dock, om, i stället för statsinkomsternas ökande,
man kunde reducera statsutgifterna. Hvad särskildt angår sådana utgifts¬
poster, som afse åstadkommandet af företag, beräknade äfven för fram¬
tiden, anser jag dessa utgifter ej böra helt och hållet drabba den närva¬
rande tiden. Befordras genom dylika företag landets välstånd, kan man
gerna anticipera på framtiden och, när man låter kommande slägten njuta
frukterna, äfven låta dem deltaga i bördorna för dessa företags åstadkom¬
mande. Vår tid lemnar särskildt åt efterkommande ett så stort arf i för lan¬
det nyttiga företag, att man med lugn kan åt framtiden öfverlemna amorterin¬
gen af de lån, som måst upptagas. Det är beklagligt, att man från vissa håll får
höra den besynnerliga åsigten så ofta framställas, att vi borde bygga våra
jernvägar endast med egna kapitaler. Men hvem kan väl neka, att de
utländska kapitaler, vi upplånat, inkommit i landet och befruktat det¬
samma, under det att i motsatt fall, d. v. s. om vi skulle hafva användt
våra inhemska kapitaler, dessa skulle hafva blifvit dragna ifrån våra nä¬
ringar, som deraf äro i så stort behof. Detta kan man ej bortresonera,
såvida man icke är intagen af den falska föreställning, som tror att samma
kapital kan fungera två gånger, en uppfattning, som låg till grund för
den aflidne statsekonomen Agards finansplaner. Då således våra näringar
icke äro så rika, att de kunna skänka bort flera millioner för att bygga
jernvägar, måste ju och med rätta dessa medel upplånas utifrån.
Men om i närvarande stund man skulle vara öfverens om att upp¬
låna hvad som för bristens betäckande erfordras, kunna val dylika lån
erhållas? Jag vågar bejaka denna fråga. Man hör visserligen mången
påstå, att orsaken, hvarföre svårighet mött för Sverige att på sednaste
tiden erhålla lån, vore den, att landets kredit vore förstörd. Att detta
icke är orsaken, derom kan man öfvertyga sig ganska lätt genom en blick
på kurslistorna. Då papper strömma ut i penningemarknaden, som löpa
med vida högre ränta, än våra, ja som lemna ända till tio procent, hvad
är då naturligare, än att våra papper få stå tillbaka? Ej kunna vi be¬
gära att erhålla penningar för billigare pris än andra. Orsaken till den
svårighet för Sverige att i utlandet få låna penningar, som man under sed¬
nare tider hört omtalas, beror derföre mindre på rubbning i vår kredit,
än på den allmänna ställningen å de stora Europeiska penningemarkna-
derna, hvarest råder en stor tillströmning af papper från alla länder.
Jag förenar mig således med en föregående talare i den åsigten, att
vi icke böra tveka att bevilja anslag till sådana produktiva företag, som
för närvarande kunna anses erforderliga, men kapitalerna dertill höra
hemtas från andra länder, på det icke våra förut ganska svaga kapital¬
tillgångar måtte till mehn för våra näringar ytterligare inskränkas.
Äfven statsbristen, — om man ens kan med skäl så benämna det, ty någon
verklig statsbrist hafva vi lyckligtvis icke, — anser jag böra genom ut¬
ländska lån betackas.
Då jag icke trodde, att denna diskussion skulle ega rum i dag, har
jag ej heller beredt mig derpå, hvarföre jag icke vill inlåta mig i någon
granskning af statsutgifterna, utan endast, hvad särskildt beträffar krigs¬
budgeten, anmärka, att i det provisoriska tillstånd, hvari försvarsverket
hos oss för närvarande befinner sig, det icke torde vara lämpligt att derpå
använda några större summor, utan afvakta tidpunkten för vårt försvars
Den 22 Januari.
45
omreglering. Oaktadt jag respekterar Regeringens ömhet om landets be¬
tryggande genom ett starkt försvar, kan jag dock icke tillstyrka någon an-
slagsförhöjning åt försvarsverket, sådant det nu är beskaffadt.
Enda undantaget skulle visserligen vara anskaffandet af gevär, ty
deri ligger alltid ett kapital under hvilken organisation som helst, men
jag tror dock, att man äfven i det hänseendet kan hafva moderatare an¬
språk än Regeringen. Jag har ej sett huru man i den Kongl. Propositio¬
nen tänkt sig sättet för anskaffande af det ifrågasatta stora antalet gevär.
Under det jag i öfrigt är vän af den fria handeln, vare sig det är fråga
om rails eller lokomotiv eller hvad annat som helst, anser jag dock ett
alldeles exceptionelt förhållande ega rum med vapenfabrikationen. Vapen,
liksom stenkol, äro vid .krigstillfällen kontraband, och lör att betrygga
sitt sjelfbestånd måste derföre hvarje land sjelft kunna tillverka sina
vapen. Rätta sättet att åstadkomma något dylikt är att genom anslag
af statsmedel sätta de inhemska faktorierna i tillfälle att följa med tidens
kraf och tillegna sig de i utlandet gjorda uppfinningarne och förbättrin-
garne i vapentillverkningen. Våra två förnämsta vapenfaktorier, Eskilstuna
och Husqvarna, hvilka haft att påräkna fasta beställningar från Staten,
hafva emellertid derigenom kommit att slå sig till ro och stå ganska långt
tillbaka i fråga om den nyare tidens framsteg i detta hänseende. De
hafva icke behöft göra några ansträngningar, utan föra ett fullkomligt
stillastående lif. Vid sådant förhållande torde det icke blifva någon lätt
sak att i hast kunna inom landet tillverka något betydligare antal tids¬
enliga gevär.
Vare emellertid nog sagdt härom. Jag hade tänkt, såsom jag nyss
hade äran nämna, yttra mig närmare rörande denna sak och, bland annat,
genom ordentliga kalkyler visa, huru man skulle kunna genom utgifternas
minskande undgå att behöfva höja skatterna, men vill jag emellertid, då
jag till i dag ej är derpå beredd, inskränka mig till det jag nu haft äran
anföra.
Herr Siljeström: Jag anhåller att få instämma uti hvad Herr Hierta
yttrat, helst jag tager för gifvet, att Kammarens ledamöter icke frånsåga
sig rättigheten att yttra sina tankar uti ett ämne af sådan vigt, som det
förevarande. Jag ser icke något hinder för bifall till det uppskof, som
Herr Hierta föreslagit, isynnerhet som vi icke ännu hafva antagit någon
annan arbetsordning, än den på bordet hvilande, och något Stats-Utskott
icke heller ännu är tillsatt. Utan att derföre nu för ögonblicket yttra
mig i sjelfva saken, påyrkar jag uppskof med ärendets slutliga behandling.
Herr Hierta: Jag får anhålla om ursäkt för det jag, då jag sed¬
nast hade ordet, förbisett nu gällande Riksdagsordnings 58 §, deruti be¬
stämdt föreskrifves, att Kongl. Proposition, då den förekommer till före¬
dragning andra gången, ovilkorligen skall till Utskott remitteras. Ett
uppskof dermed går således icke an. Finner jag mig föranlåten att efter
remissen* afgifva något anförande i frågan, så förbehåller jag mig en så¬
dan rätt, ty för närvarande är jag likasom sannolikt flere ledamöter icke
beredd att utförligare yttra mig, hvilket också möjligen kan vara öfver¬
flödigt, då Utskottet i allt fall tager den nådiga Propositionen i grundligt
46
Den 22 Januari.
öfvervägande. Här vill jag dock fästa uppmärksamhet på sanningen af
en stor författares yttrande, då han säger, att “Svenska folket är en trög
nation, full af hetsigheter“. Man har på denna sats fått bekräftelse af
det sätt, hvarpå man vill behandla frågan om gevärs anskaffande för vår
krigsmagt. Under det nyligen afslutade stora kriget har man vunnit erfarenhet
af det Preussiska tändnålsgevärets förträfflighet och detta jemte känne¬
domen om olämpligheten af de gevär, som finnas i våra förråder, har
framkallat en panisk förskräckelse och åstadkommit allarm, om jag så
må uttrycka mig, bland nationen. Frågan är huruvida förskräckelsen är
så påkallad, som en del offentliga organer föreställa sig. Det är icke nu
min afsigt att här ingå uti något kannstöperi, men det må likväl tillåtas
att, med Kongl. Maj:ts tal på Rikssalen vid riksdagens öppnande i handen,
läsa hvad som der står, att nemligen Kongl. Maj:t eger “grundade för¬
hoppningar, att de förenade Rikena, på alla sidor omslutna af naturliga
gränser, skola fortfarande få åtnjuta fredens välsignelser11. Det står vis¬
serligen längre ned i samma tal: “Tilldragelser, som vi nyligen bevittnat,
hafva emellertid varnande framhållit den af förgångna tiders erfarenhet
bekräftade lärdom, att vi, för uppehållandet af vårt sjelfbestånd böra, näst
Gud, i främsta rummet lita på oss sjelfva och våra egna krafter“. Här
är en stor och vacker sanning uttalad, men jag ber få fästa Kammarens
uppmärksamhet på, huruvida icke denna sanning stått fast i alla tider;
är det åter sannt, att vi alltid sväfvat i den största fara att blifva an-
fallne, så skulle Rikets Ständer tillförene hafva begått de största synder,
då de ej redan långt för detta satt vårt försvarsverk i sådant skick, att
hela nationen varit väpnad från tänderna till fotabjellet.
Min öfvertygelse, hvilken säkerligen delas af många, är dock att ögon¬
blickets vådor icke äro alldeles så stora, som de på vissa håll blifvit ut¬
målade och en del af de offentliga organerna framställt. De stora hän¬
delser, som timade nästlidet år, voro en följd af den stora Tyska nationens
trängtan efter en politisk enhet. Det var med de små staterna ungefär
som i kemien när flera oorganiska kroppar komma tillsammans, hvilka
beståndsdelar hafva olika och starkare frändskaper till den ena kroppen;
de ingå nya föreningar, under det ofta en stark jäsningsprocess uppstår.
Så tillgick det i Tyskland under förlidet år, men så skulle det icke
kunna hafva skett, om icke nationen på det hela varit för en sådan sam¬
manslutning benägen. Dessa förhållanden synas derföre icke innebära några
nya vådor för andra nationer för den närmaste framtiden, utan ådaga¬
lägga tvärtom sanningen af uttrycken i Kongl. Maj:ts tal om grundade
förhoppningar på fortfarande fred, åtminstone för någon tid. Med an¬
ledning af hvad jag nu anfört anser jag ej behöfligt, att vi nu på en
gång anskaffa hela det af Kongl. Maj:t begärda förrådet al gevär, helst
nästan för hvarje månad nya förbättringar af gevärsmodeller åstadkommas;
och vi skulle handla illa, om vi nu på en gång beviljade hela anslaget,
då det är möjligt, att innan koi't någon fullständigare och ändamåls-
enligare modell kan uppfinnas. Jag har nu påpekat en af de punkter,
som med sans och varsamhet bör behandlas, om vårt syftemål skall vin¬
nas utan alltför stor ansträngning för nationen. Om öfriga punkterna
uti den nådiga Propositionen vill jag icke nu yttra mig, ehuru jag vid¬
Den 22 Januari.
47
håller min förut gjorda anhållan, att, om jag så önskar, lä inkomma med
ytterligare anförande i ämnet.
Herr Carl Anders Larsson: Äfven jag finner mig uppmanad att
vid detta tillfälle yttra några ord, hufvudsakligen med anledning af den
kollision, hvari jag bemärkt att det vid Riksdagens öppnande hållna thron-
talet står till vissa delar af den oss nu föreliggande Kong! Propositionen.
Under det att i nämnda tal ordades om sparsamhet och indragningar, så
föres i Propositionen ett helt annat språk; och man finner redan i början
af Första Hufvudtiteln omförmäldt, att det skulle vara omöjligt för en
person att berga sig med ett årligt underhåll af 18,000 R:dr. Det är i
sanning en vådlig sats, som, om den vunne gehör, skulle leda till lyx och
öfverflöd men ingalunda till sparsamhet och enkelhet.
Den föreslagna vapenskatten väcker äfven hos mig vissa betänklig¬
heter. Dessa gärder, som under skiljda namn stundom påläggas, under
föregifvande att de endast äro tillfälliga, hafva en viss afgjord tendens
att såsom ständiga qvarstå, hvarom såsom exempel endast behöfver anfö¬
ras landttågsgärden, en tillfällig pålaga' men som likväl qvarstår bland
våra grundskatter. Jag vill derföre lägga det blifvande Stats-Utskottets
ledamöter på sinnet, att, äfven om de skulle finna nödigt, att någon extra
beskattning för vårt försvarsväsendes ordnande komme i fråga, de måtte
vara på sin vakt och med försigtighet behandla frågan om den föreslagna
gärden. En föregående talare har, i mitt tycke, ganska tillfredsställande
behandlat den frågan, huru man vid de hehöfliga medlens och vapnens
anskaffande bör tillvägagå; och lika med honom anser jag den af Kongl.
Maj:t äskade summan vara större, än behofvet för det närvarande påkal¬
lar, då det väl ej får antagas, att vi nu äro alldeles utan vapen, och det
dessutom är af aldra största vigt, att saken så ordnas, att de hehöfliga
gevären kunna inom landet tillverkas.
Jag har jemväl tyckt mig i Konungens Proposition märka en viss
benägenhet för skapandet af nya tjenster. Så liar bland annat blifvit
ifrågastäldt, att flera nya befattningar skulle inrättas inom Arméförvalt¬
ningen; och detta oansedt, då det gamla Krigskollegium förändrades till
Arméförvaltningen, denna förändring af Representationen medgafs endast
med det vilkor, att inga ökade utgifter derigenom skulle vållas. Det är
en farlig väg man är i begrepp att slå in på, ledande till en ytterligare
magttillökning hos byråkratien, som, fäderneslandet till föga fromma, ho¬
tar att allt mer och mer gripa omkring sig. Såväl härför tager jag mig
friheten att varna Stats-Utskottet som ock för vådan af att bevilja någon
tillökning i Första Hufvudtitelns anslag och olämpligheten att bekosta
tillverkningen af andra än Svenska gevär af bästa modell.
Herr W itt: Då begäran blifvit framställd att bordlägga Propositio¬
nen ånyo, får jag motsätta mig detta såsom icke grundlagsenlig^ men till¬
lika fästa uppmärksamhet derpå, att hvar och en är oförhindrad att ge¬
nom väckande af motion föreslå de förändringar i Kongl. Propositionen,
han anser nödiga; och denna rätt upphör ej förrän nästa Tisdags afton.
48
Den 22 Januari.
Herr Si lj est rom: Då det blifvit ådagalagdt, att den Kongl. Pro¬
positionen i dag ovilkorligen måste remitteras till det blifvande Ståts-
Utskottet, så återstår för mig ej annat än att nu begagna tillfället för
att framställa några anmärkningar emot densamma. Jag gör det, under
det jag på samma gång beklagar, att tiden varit allt för kort för att taga
en noggrann kännedom om Propositionens innehåll, och tager mig med
detsamma friheten att fästa det för utarbetande af förslag till arbets¬
ordning för Kammaren tillsatta Utskotts uppmärksamhet på den oformlig¬
het, som ligger deri, att så kort tid bestås att granska Propositionen, in¬
nan den öfverlemnas till Utskottets behandling.
Biträdande de åsigter, Herr Hierta nyss uttalat, är jag af alldeles
samma mening som han i afseende å frågan om anslag till krigsmateriel.
Hvad som nödvändigt behöfves, måste naturligtvis anskaffas; men det är
att beklaga, att Regeringen, såsom här skett, begagnat sig af folkets upp¬
lågande patriotism för att söka genomdrifva sina anspråk på en dyrbar
krigsmateriel, utan att på samma gång framlägga ett lämpligt förslag om
krigsmagtens reorganisation, hvarförutan de stora anslagen till materiel
icke kunna påräknas bära önskad frukt.
Föga välbetänkt synes mig äfven Regeringens förslag att fylla stats¬
budgeten genom att pålägga nationen nya direkta skattebördor. Ett så¬
dant förslag kan anses lämpligt, då landet befinner sig i ett blomstrande
tillstånd och stundens tillgångar kunna fylla stundens behof, men då ställ¬
ningen öfver allt i Riket är så betryckt som i detta ögonblick, synes den
föreslagna utvägen ingalunda vara den rätta; och ehuru jag ej är någon
synnerlig vän af skuldsättningssystemet, anser jag dock att härvidlag något
medel bör användas, som gör uppoffringarne mindre tryckande för stunden
och sålunda möjligare att bära.
Jag anhåller att dessa ord måtte få åtfölja den nådiga Propositionen
till vederbörligt Utskott. De uttrycka, såsom jag tror, afsigter, som temli-
gen allmänt delas af mina komitenter, och jag har uttalat dem i afsigt
att äfven i min mån kunna medverka dertill, att den ansats till sparsam¬
het, som öfverallt i landet försports, måtte leda till en verklig hushållning
med Statens medel och ej komma att stanna vid blotta ord.
Herr vice Talmannen Mannerskantz: Jag hade visserligen icke
tänkt att nu yttra mig i ämnet, emedan jag ganska väl vet, att de an¬
föranden, _£om före remissen af ett ärende afgifvas, sällan inom Utskottet
vinna synnerlig beaktelse; men då man här förut uttalat några satser,
som böra motsägas, har jag begärt ordet.
Man har påstått, att det vore fullkomligt likgiltigt, att för vårt för¬
svar anskaffa nödiga och tidsenliga vapen, och man har för giltigheten af
denna sats förespeglat oss förhoppning om att få fortfarande lefva i fred
med andra nationer. För min del tror jag dock, att de händelser, som
under nästlidet år timade, gifvit oss en kraftig uppmaning att göra oss
beredde på vårt försvar. Vi veta, att vår arméorganisation icke är sådan
den bör vara, och förnämligast att vi sakna ändamålsenliga vapen. Hvad
den första bristen beträffar, så kan den afhjelpas derigenom, att vi alla
vid en. hotande fara manas af vår fosterlandskänsla att strömma till
kusterna
Den 22 0'anuari.
49
kusterna och der möta fienden, men ändamålsenliga vapen måste finnas, ty
utan sådana kunna vi ingenting uträtta.
Den uppsvällning af fosterlandskänslan, som en föregående talare om¬
nämnt, och hvilken skulle gå ut på att förskaffa oss tidsenliga vapen, tror
jag innebära en sann och vacker känsla, då man allmänt kommit till den
insigt, att våra förut befintliga gamla vapen icke äro användbara. Hvad
som således är för oss angelägnast, är att anskaffa goda gevär, ty man
bör _ icke försvarslös med _ lugn afvakta hvad som kan inträffa. Dermed
vill jag dock icke säga, att ju icke all möjlig sparsamhet bör iakttagas, och
att vi måhända icke böra gå så långt i att anslå medel till gevärs-
uppköp, som Kongl. Maj:t uti sin förevarande Proposition föreslagit.
Herr Reutercrona: Om den siste värde talaren hade afgifvit sitt
yttrande, innan jag anmälde mig att tala, så skulle jag oj hafva begärt
ordet, men, då det nu blifvit mig lemnadt, kan jag ej tillbakahålla de ord,
som mina känslor mana mig att uttala i samma rigtning som bemälde
talare.
Jag kan icke gilla den åsigt, som af herr Hedlund och flere med ho¬
nom i ämnet lika tänkande talare har blifvit framhållen, att det ej skulle
vara nödigt att förse vår armé med en så fullständig beväpning, att den
blir i stånd att, med utsigt om framgång, möta en fiende, som, snarare än
någon kanske anar, kan stå vid våra gränser. Det är en känd sak, att
vår armé, i sitt nuvarande skick, icke är fullt redo att draga i fält, eme¬
dan dess vapen icke motsvara tidens fordringar, då det deremot är allom
bekant, att ej blott våra grannar utan nästan alla Europas länder hafva
förskaffat sig en krigsmateriel efter nyaste mönster. Icke må man åberopa
att Svenska folket ej har råd att göra denna uppoffring för sitt sjelf¬
bestånd och försvar; jag tror åtminstone ej att vi äro så fattige. Jag är
fast heldre öfvertygad, att hvarje medborgare, äfven den fattigaste, med
glädje skall gifva sin skarf för ett sådant ändamål, och anser ej heller att
uppoffringen skall blifva sä öfver höfvan stor, ty det fordras i sanning ej
så. många öre på hvar och en för att en tillräcklig summa skall kunna
åvägabringas. Men hvad som göres bör göras snart. Ögonblicket kräfver
allvarsamma åtgärder, och den fred, som vi nu äro nog lyckliga att åt¬
njuta, fa vi ej påräkna skall vara beständigt. Visserligen har Konungen i
sitt throntal sagt, att någon anledning till oro för det närvarande ej före¬
finnes ; men i den föreliggande Propositionen har han äfven visat, att ar¬
méen måtte försättas i försvarstillstånd, och dermed går det ej an att,
såsom Herrar Hierta och Hedlund önska, vänta till dess vi få våra vapen¬
fabriker så i ordning, att vi sjelfve kunna tillverka vår krigsmateriel.
Dertill skulle åtgå åratal, och under tiden skulle vi vara vapenlösa.
Jag har uttalat dessa ord hufvudsakligen af den anledningen, att jag
önskar, det Stats-Utskottet, vid emottagandet af remissen med ifrågava¬
rande Proposition, må erfara, att äfven andra åsigter, än dem Herrar
Hierta och Hedlund hylla, inom Andra Kammaren gjort sig gällande i
denna fråga.
Herr Hierta: Herr vice Talmannen har i sitt yttrande anfört åt¬
skilligt, hvilket jag har anledning att bemöta. Han har nemligen icke
Riksd. Prot. 1867. 2 Afd. ^
60
Den 22 Januari.
rigtigt uppfattat mitt yttrande, då han förmenat, att jag ansett allt an¬
skaffande af gevär öfverflödigt. Så var icke min mening, utan jag ansåg,
att, på grund af de förhoppningar om fredliga utsigter, som Kongl. Maj:t
uti sitt throntal gifvit och hvilka äfven jag anser grundade, det skulle
vara tillräckligt, om vi nu anskaffade t. ex. hälften af det begärda antalet
gevär och för sådant ändamål anslogo en och en half million riksdaler,
samt läto med återstående beloppet anstå till nästa år. Detta utgör det
långa talets korta mening. Icke har jag heller velat påyrka, att gevären
skola beställas på inländska faktorier, ty det är en sak, hvilken Regeringen
hör ega att bestämma; men en erinran vill jag dock göra. Vi ega för
närvarande omkring 100,000 gevär, hvilka lära kunna med ringa kostnad
förändras till sådana, som efter de nyaste uppfinningarne skulle kunna
räknas bland de bästa, och detta är något, som bör beaktas.
Den siste talaren har appellerat till känslorna hos Kammarens med¬
lemmar, då han sagt, att några öres tillökning i skatten icke betyder nå¬
got; men jag vill erinra, att af några öre på hvar man får man icke till¬
hopa några millioner Riksdaler, och skilnaden är, såsom hvar man vet,
ganska betydlig.
Herr Me din: Jag anser mig icke höra låta tillfället gå mig ur
händerna att med några ord beledsaga den Kongl. Propositionen vid dess
remitterande till det blifvande Stats-Utskottet.
Lika med några föregående talare är jag en stor vän af sparsamheten
och delar äfven den åsigten, att några nya skatter icke böra påläggas
folket eller jordbruket, som befinner sig i en beklagligtvis alltför betryckt
ställning. Vid betraktande häraf och då jag af den Kongl. Propositionen
finner, att det är i fråga att utskrifva nya gärder, kan jag ej nog uppmana
Representationen att i en så ömtålig sak gå med den största försigtighet
tillväga. Jag vill dock icke ogilla Kongl. Maj:ts förslag i afseende å för¬
svarsverket och medger väl, att dess förbättrande kräfver sina offer, men
någon så stor brådska torde dock icke vara för handen, att landet genast
måste uppoffra flera millioner. Uti throntalet gladdes Representationen af'
den underrättelsen, att vi befinna oss i ett vänskapligt förhållande till våra
grannar, och man torde derföre kunna hysa ett välgrundadt hopp, att in¬
gen fara står för dörren, och att tiden medgifver oss att så småningom
göra oss beredde att möta de aflägsnare faror, som möjligen en framtid
här i sitt sköte. Vårt sjelfbestånd kan hotas på mångahanda sätt, och
det sättes icke minst på spel, om vi ej veta att sparsamt hushålla med
våra knappa tillgångar. Sparsamhet måste derföre iakttagas, ej blott i
afseende å Första Hufvudtitelns fordringar utan äfven beträffande de äskade
anslagen till de öfriga Hufvudtitlarne. Min förhoppning är derföre, att
Stats-Utskottet måtte lyssna till de ord, som i den af mig antydda rigt-
ning här hafva blifvit fällda, och ej, såsom en föregående talare befarade,
lemna dem utan afseende.
Herr A dl er sparre: Med anledning af några här fällda yttranden
har jag begärt ordet, för att dervid göra några påminnelser. Man har
sagt, att vi i politiskt hänseende kunna vara fullkomligt trygga samt att
vi icke för närvarande ega någon särskild anledning att iakttaga vaksam¬
Den 22 Januari.
51
het. Detta yttrande är likväl icke fullt rigtigt eller öfverensstämmande
med verkliga förhållandet. Huru förhåller det sig utom våra landamären ?
Jag är icke någon diplomat och kan ej föra något diplomatiskt språk,
men jag skall yttra mig rakt på saken, samt hoppas att så mycket bättre
blifva förstådd. Yi hafva att när som helst kunna vänta stora politiska
tilldragelser i anledning af den “sjuke mannens11 tillstånd, och hvad som
inträffade under åren 1854 och 1855 kunna vi erinra oss. Vi förklarade
oss då neutrala, men vår neutralitet var icke ärlig, ty vi voro på väg att
bryta den, och detta var icke för någon obekant. Det är derför helt na¬
turligt, att den magt, emot hvilken vi då tänkte uppträda, och som anser
sig hafva en fiendtlig och svag granne, samt att denne granne alltid visat
sig benägen att förena sig med hans fiender, söker, om han förutsfer ett
allmänt krig, att af sjelfbevarelsedrift så mycket som möjligt skada denne
granne, för att göra honom oskadlig; och det är derför vi kunna vänta,
att denna magt vid ett möjligen inträffande kritiskt tillfälle skall fram¬
ställa sådana fordringar, som nödga oss att antingen förklara krig eller att
slafviskt» underkasta oss förnedrande vilkor. Yi böra ej glömma, att vi
hafva en stor syndaskuld att afbörda emot denna granne, ej blott då vi
erinra oss dels 1854—1855 års händelser, utan äfven under Polska frihets¬
kriget, då vi bedrefvo agitationen att uppträda och taga initiativet till för¬
mån för det upproriska Polen. Det är nästan ömkligt och en rigtig Don
Ranudos-politik att så gå till väga, att vilja ikläda sig en storartad rol
och slå omkring sig med stora ord, då man icke vill gifva större kraft åt
desamma, eller låta en man stå bakom ordet. Jag vill icke nu göra nå¬
got påstående derom, att det af Kongl. Maj:t äskade anslaget till gevärs
anskaffande skall till dess fulla belopp utgå, ty derom komma vi att fram¬
deles besluta, men jag vill på det högsta protestera emot det strutslika
beteende, som, när faran framhålles, vill sticka hufvudet i busken, för att
ej se henne, och då säga att vi icke hafva något att befara, sedan vi gjort
mycket, som torde framkalla oväder. Jag anser oss således icke kunna
varA så trygga, som den värde talaren förmenat, ty händelser kunna snart
nog inträffa, hvarföre jag anser af högsta vigt att vi hålla oss beredde på
det värsta.
Herr Re ut er c rona: Jag önskar blott att få besvara Herr Idiertas
anmärkning i anledning af mitt yttrande, det många öre ej skulle erfor¬
dras af hvarje Svensk medborgare för att åstadkomma det belopp, som
vore erforderligt att skaffa vapen till vårt försvar. Herr Hierta trodde ej
att några millioner R:dr på sådant sätt skulle kunna åstadkommas, men
jag ber honom vara öfvertygad om, att ännu finnas i Svea land tillräck¬
ligt antal fosterländske män, för att det skall blifva en lätt sak att, äfven
med ett ringa bidrag af hvar och en, tillsammanskjuta hvad som erfordras.
Äfven jag älskar sparsamhet, och det så högt som någon, men jag håller
ej på den, då det gäller att nu genast skaffa vapen för att sätta oss i
försvarstillstånd.
Herr Hedlund: Jag delar de af näst föregående talaren uttryckta
åsigter derutinnan, att Svenska folket är beredt till de största uppoffringar
för sitt nationalförsvar, men jag anser det farligt att ockra uppå eller
52
Den 22 Januari.
alltför mycket taga i anspråk de fosterländska känslorna utan giltig grund.
Gällde det landets betryggande, skulle man nog tillgripa det yttersta och
tillsläppa sista skärfVen. Hvad man yttrat derom, att Sverige skulle för
närvarande vara vapenlöst, anser jag icke vara fullkomligt öfverensstäm¬
mande med verkliga förhållandet, alldenstund under årtionden ständiga
anslag utgått till vapen och andra krigsförnödenheter, och dessa anslag
hafva väl icke blifvit kastade i sjön. Särskildt vill jag erinra om tre-mil-
lioners-lånet till krigsrustningar. Jag vill antaga att det Amerikanska
kriget redan, då dessa krigsrustningskostnader beviljades, pågick och att
de nya uppfinningar, som samma krig medförde, åtminstone till en del
äfven då voro för oss kända. Vi hafva icke hitintills saknat vapen, om
ock de gamla, som vi haft, icke varit fullt tidsenliga, så hafva dessa lätt
kunnat ändras till lämpliga, och således kan man icke påstå något för vår
ftegering så nedsättande, som att vi skulle stå alldeles vapenlösa.
Hvad angår vår ställning till främmande magter, synes den nuvarande
situationen, jemförd med den under år 1854, vara helt annorlunda, ty då
var det en stormagts mening att försvaga den sjuke mannen eller förpassa
honom till Asien, när det deremot nu synes vara stormagternas mening
att sig emellan dela rofvet. Vårt lands läge gör emellertid, att faran icke
är för oss hotande. Genom diversionen åt söder hindras man från eu så¬
dan i norr. Jag medgifver ganska väl, att vårt handlingssätt varit mer
än en gång egnadt att reta en magt, som dock är mycket öfverlägsen,
och jag har alltid beklagat dessa yttringar af ett gammalt nationalhat;
men jag föreställer mig, att i politiken många skiften inträffa, som kunna
minska faran af ett sådant förfarande.
I fråga om anskaffande af vapen, möter den vigtiga omständigheten,
att sådana är o, *- vid tillfällen af krig, krigskontraband. Deri ligger en sär¬
skild maning för ett land, att hafva sin egen vapentillverkning. Till och
med i England, hvarest man eljest helst anlitar den enskilda industrien,
har Staten inrättat en storartad vapentillverkning. Svenska Staten har
också en egen sådan verkstad, och skäl torde vara att använda de medel,
hvarför man skulle inköpa gevär från utlandet, till utvidgande af denna
verkstad på ett sätt, som kunde sätta densamma i stånd att på kort tid,
när behofvet det kräfde, åstadkomma en stor tillverkning.
Beträffande en annan talares varma vädjande till patriotismen, bör jag
erinra, att vi ej böra för mycket ockra på denna heliga känsla. Den fara,
som för den närmaste framtiden mest hotar oss, är den arbetande klas¬
sens brist på tillfällen till arbete. Jag hoppas dock att denna olycka, om
man blott tidigt nog ser den i ögat, skall kunna besvärjas; men dertill
hörer, att vi icke draga de närande safterna från yrkena till mindre pro¬
duktiva ändamål, ty i annat fall komma vi kanske i nödvändighet af att få öka
anslagen på Andra Hufvudtiteln till fångvården, i stället för på den Fjerde.
Herr Rundbäck: I anledning af den nu förevarande frågan om
anskaffande af gevär till arméen, så drager jag mig till minnes, hurusom
vid 1862--1868 årens riksdag tre millioner Halt: beviljades till försvars¬
verkets ordnande och att vid sistlidna riksdagen öfver fyrahundra tusen
R:dr för samma ändamål beviljades, ehuru besparingar på Hufvudtiteln
funnos. Nu visar det sig, att dessa dryga anslag ej räckt till eller att de
Den 22 Januari.
53
ej blifvit använda på det lämpligaste sättet. För min del motsatte jag
mig begäran om det sist omförmälda anslaget på den grund, att lämplig
gevärsmodell då saknades. Huruvida sådan modell sedermera blilvit an¬
skaffad och nu är att tillgå, derom sväfvar jag i okunnighet, men förr än
en sådan modell blifvit funnen, lärer det ej vara stort värdt att tillverka
några gevär. Om sättet att anskaffa dessa och de för deras inköp nödiga
medel vill jag ej nu yttra mig. Jag vill endast nedlägga min allvarliga
protest mot den åsigten, att medlen skola anskaffas genom nya skatter på
jordbruket och näringarne, som så väl äro i behof af de ringa kapital, de
för närvarande disponera.
Herr Hessle: Jag anhåller om ursäkt för det jag tager Kammarens
uppmärksamhet något i anspråk. Jag är förekommen af Herr vice Tal¬
mannen och Herr Adlersparre, i fråga om nödvändigheten af vapens an¬
skaffande. Vi böra icke hysa alltför stora förhoppningar på att få fort¬
farande besitta den trygghet och frihet, som vi nu ega, såvida vi icke
äro fullt förvissade att kunna försvara oss och jag vill derföre gerna bi¬
falla det ifrågasatta anslaget; men i likhet med Herr Carl Anders Larsson
tror jag, att om vi för det nu ifrågavarande anslagets skull få tillökning i vår
bevillning, denna tillökning allt framgent får stå qvar på debetsedeln.
Klokast torde det derföre, efter mitt förmenande, vara att anskaffa medlen
genom lån, ty då försvunne skattetillökningen så småningom, och för
närvarande synes det nästan omöjligt att göra någon tillökning i de skatt¬
dragandes börda på annat sätt än genom lån. Månne det förthy icke skulle
vara bäst att sammanslå de nödiga anslagen för de återstående jernvägs-
byggnaderna med anslaget till gevär och för dessa ändamål upplåna pen¬
ningar? Det origtiga i låne-negotiationerna torde hafva varit, att man
upptagit för små lån, ty derigenom hafva de upplånta kapitalen blifvit dyrare.
Detta hvad angår det ifrågasatta anslaget till gevärs anskaffande.
I fråga om den nådiga Propositionens innehåll i öfrigt, har jag icke
haft tillfälle att så noga granska detsamma, men en omständighet vill jag
påpeka, den nemligen att bränvinstillverkningsafgiften icke rimligtvis kan
höjas, ty i sådant fall måste denna näring, hvilken jordbrukaren icke kan
undvara, nedläggas. Med 75 öre skatt kan bränvinstillverkning omöjligen
bedrifvas med inköpta produkter från små jordbrukare utan endast på de
större egendomarne med egna produkter, och jag vill derföre nedlägga
min protest emot någon förhöjning härutinnan.
Herr Kent er er o na: Jag önskar, då jag nu åter begärt ordet,
endast att i korthet få nedlägga min protest emot den åsigt, som den
siste värde talaren förfäktat. Jag tror för min del alldeles icke, att det
skulle uppväcka något missnöje hos folket, om det på sin debetsedel funne
en ny utgäld under namnet “vapenskatt1'-. Denna fosterländska skatt,
hvars syfte är synligt af benämningen, skulle långt mindre förskräcka fol¬
ket, än om det funne den allmänna bevillningsposten betydligt förhöjd
genom den ifrågasatta skattens sammanslående med den vanliga bevill-
ningen.
Öfverläggningen förklarades slutad. Uppå framställning af Herr
Talmannen blef härefter Kongl. Maj:ts nu föredragna nådiga Proposition,
54
Den 22 Januari.
jemte i anledning af densamma afgifna yttranden, till det blifvande Stats¬
utskottet hänvisad.
§ 4.
I öfverensstämmelse med förut fattadt beslut företogs nu val af den
komité, som, bestående af åtta ledamöter, skulle, jemte Talmannen, ega att
utse Kammarens kanslipersonal och vaktbetjening; och blefvo, efter anställd
votering, till ledamöter i nämnda komité utsedde:
Herr Nils Larson med.........138 röster,
„ Sjöberg...............118
„ Hierta...............115 „
„ Björck...............113
„ Jonas Andersson......... 95 „
„ vice Talmannen Mannerskantz . . 79 „
samt efter verkställd lottning med Herrar Uhr och Erik Ersson, hvilka
erhållit lika stort rösteantal:
Herr Grefve Posse med......... 65 röster och
Herr Murén............... 65 „
§ 5.
Då härefter till behandling företogs frågan om val af ledamöter för
ombesörjande af Kammarens ekonomiska angelägenheter, begärdes ordet af:
Herr Carl Anders Larsson, som yttrade: Då tiden redan är
långt framskriden och ännu förestår att välja ledamöter i den komité, som
skall ombesörja Kammarens ekonomi, hemställer jag vördsamt, att de tre
ledamöterne i komitéen måtte utväljas genom acklamation; och får jag
i sådant afseende föreslå Herrar Hierta, Fock och Sjöberg.
Herr Bergström: Jag yrkar deremot, att det af Kammaren be¬
slutade val måtte försiggå genom votering i stadgad ordning.
Herr Staaff: Jag tillåter mig fästa Kammarens uppmärksamhet
derpå att, då en gång blifvit bestämdt att val skall ske, detta ej kan
försiggå på mer än ett sätt eller medelst votering.
Herr Carl Anders Larsson: Då det af mig nyss väckta förslag
icke vunnit bifall, tillåter jag mig att, för tidens vinnande, framställa ett
annat, eller att de vid omröstningen afgifna voteringssedlar måtte till en
del upptagas af Herr Talmannen och den andra delen deremot upptagas i
ett särskildt rum af Kammarens sekreterare, hvarigenom, om hopsumme¬
ringen af de afgifna rösterna derefter skedde särskildt för hvarje del, myc¬
ken tid kunde besparas.
Vidare anfördes icke: och vid härefter anställd votering utsågos till
ledamöter:
Herr Sjöberg med...............57,
Herr Hierta..................36 och
Herr Friherre Fock.............35 röster.
Sammanträdet slutades kl. '/4 3 e. m.
In fidem
IL Husberg.