12
Motioner i Första Kammaren, N:o 8.
radt hus — rättas, om röstminimum nedsättes från sex till fem fyrkar; och vå¬
gar jag derföre vördsamt föreslå att nionde paragrafen af Kong]. Förordningen
om kommunalstyrelse på landet får följande lydelse:
“Den, som är uppförd till mindre än fem sådana fyrkar, som i § 58
omförmälas, eget1 ej rösträtt vid kommunalstämma: egare af i mantal
satt jord likväl undantagne.“
Stockholm den 21 Januari 1867.
B. von Geijer.
W:O §.
Af Herr Schaman, angående användande af Riksbankens vinstmedel
för Bankens egna ändamål.
En fråga af stor vigt, som Svenska folket ställer till Riksdagen, är bland
andra framstående föremål utan tvifvel den, huru landets financer skola kunna i
längden uppbära tyngden af en år ifrån år ökad utländsk skuldsättning, redan
större än under någon period af framfarna tider.
Från denna fråga i allmänhet är afståndet ej långt till den särskilda, huru
under alla skiften myntvärdet må kunna upprätthållas och Riksbankens soliditet
förblifva orubbad.
Den dag är ej mera, då en yttrad betänksamhet i detta ämne betecknades
som oförstånd, för att ej säga något värre, — och hvilken anledningen till
åskådningssättets förändring i detta fall än må vara, är sjelfva saken af nytta
för den enskilde betraktaren. Jag tvekar derföre ej att här frambära den tan¬
ken, att Riksdagen bör låta sig angeläget vara att ytterligare stärka och befästa
den institution, som hon har både rätt och pligt att företrädesvis kalla sin.
Rikets Bank eger ett kapital-öfverskott, eller en grundfond, af 25 millioner
Riksdaler Runt; — detta är på en gång sannt och lugnande, men det oaktadt
kan och far ej förbises den väsendtliga förändring, som inträffat i vissa på Ban¬
kens förmåga att fullgöra sina förbindelser inverkande omständigheter, sedan den
tid, då den länge afbrutna silfverutvexlingen omsider återbegyntes. Då funnes
så godt som inga andra myntrepresentativer i landet, än Rikets Ständers banko-
Motioner i Första Kammaren, N:o 8.
13
och riksgäldssedlar, och det blef derföre antaget såsom ett axiom att dessa sedlar
voro för allmänna rörelsen till den grad oumbärliga, att endast någon mindre
del deraf skulle någonsin kunna med vexlingskraf framtränga till bankoluckan.
Huru är det nu? Yi känna alla att knappt någon landsort mera finnes, der
icke minst en enskild sedelutgifvande bank, eller minst ett afdelningskontor af en
sådan* är inrättad. Vi se dagligen och stundligen huru det laggilta betalnings¬
medlet i landet — Riksbankens sedlar — uttränges och hopas i några jemfö¬
relsevis få privatinrättningars kassor, hvilkas hufvuddisponenter skulle kunna alle¬
samman på en gång rymmas i Riksbankens vexlingslokal. Häruti ligger en fara,
som ej anades för 33 år sedan. Vidare hafva vi under det nyssförflutna året
bevittnat huruledes Bankens metallförråd, oansedt styrelsens af många klandrade
återhållsamhet i utlåningsväg, nedsjunkit nära intill det minimum, då för åter¬
ställande af ett bättre förhållande valet stod emellan ett kostsamt palliativ och
de hårda åtgärder, banko-reglementet för dylikt fall anvisar.
Af allt detta framgår, att Rikets Bank ej mera eger i sin hand den magt
öfver penningen, som under kritiska tider erfordras och otvifvelaktigt innehades
vid realisationens början, då inga privata sedelbanker här funnos eller hunnit
förskaffa sig snart sagdt hela väldet öfver kapitalerna. En sådan magt är likväl
ej allenast för Riksbanken sjelf, utan för hela statssamhället af största vigt och
måste på något sätt tillvägabringas, om allt skall gå väl. Möjligen kunna flera
verksamma medel härtill uppgifvas, men det enda tjenliga jag vet och som der¬
jemte är enkelt, består deruti att, i stället för bankovinstens anslående riksdag
efter riksdag till fyllande af statsbehofven, man låter densamma hos Banken
qvarstanna och användas — för så vidt omsorgen om Bankens egen säkerhet
det medgifver — till förstärkande af den fond, som genom lån, diskonteringar
och kreditiver utgör ett befordringsmedel för den redbara affärsverksamheten och
en hjelpkälla för jordbruk, bergsbruk och näringar i allmänhet.
Jag får således härmed föreslå,
att Riksbankens odisponerade vinst och den, som härefter utfaller, må,
intilldess annorlunda förordnas, uteslutande i och för Bankens egna
ändamål användas på det sätt, som säkrast öfverensstämmer med huf-
vudgrunderna för dess verksamhet och det allmännas väl.
Stockholm den 21 Januari 1867.
Frans Scharlau.