Motioner i Första Kammaren, N:o 48.
3
Såsom skäl för denna framställning får jag dels åberopa vederbörande
domares intyg, och kommunalstämmo-protokoller, det en stor del af
strandegarne, boende å mycket små hemmansdelar, äro så fattige, att de
icke skulle varit i stånd att bära dessa stora, och till betydlig del opå¬
räknade kostnader, om ej utsigten om blifvande fördelar uppehölle dem;
samt att en nu genast, och för arbetets fullbordan börjad amortering och
förräntning af erhållna statsbidraget skulle bereda deras ekonomiska obe¬
stånd ; dels framhålla svårigheten att debitera och uppbära denna ränta och
kapital-afbetalning, som bör fördelas å strandegarne, i mån af den fördel
eu hvar vunnit genom vattenaftappningen, innan denna vattenaftappning
hunnit verkställas, och således innan möjlighet förefunnits, att kunna ut¬
röna huru mycket hvar och en rätteligen bör betala.
Jag anhåller således att detta bolag må beviljas ytterligare tvänne års
räntefrihet å redan erhållna statsbidraget, 42,000 R:dr, och att denna motion
må blifva remitterad till Stats-Utskottet.
Stockholm den 29 Januari 1867.
Jon Stålhammar.
\:o 48.
Af Friherre Raab. Carl Adam, angående ändring i Kongl.
Förordningen om en Allmän Hypotheksbank samt öfverlem¬
nande af en del utaf Riksbankens vinstmedel till Hypotheksban-
ken emot dess obligationer.
Den skuldsättningsflod, som utbreder sig öfver allt jordbruk i vårt land,
ingifver fosterlandsvännen de största farhågor för framtiden. Huru väsendt¬
ligt ingriper icke jordbrukets beskaffenhet i Statens och folkets välbefin¬
nande? Om det är källan till deras välstånd, utveckling och kraft, huru
mycket anspråk har detsamma icke då på beaktandet af dess intressen?
Jordbruket är öfverlastadt af skulder. Visst sannt att under bättre
förhållanden vore skulderna af mindre betydenhet, men bristen på pennin¬
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 48.
gar, orsakad af felaktiga finansåtgärder och dåliga kreditbruk, undergräfva
jordbrukarens ställning, hvarpå mängden af pantauktioner och konkurser
äro talande bevis.
Jorden, ifrån att varit ett arf från fader till son i långa slägtled, har
blifvit eu lösörevara, den man föraktar för tyngden af dess bearbetande,
för dess servituter och skatter — de enda privilegier, som numera återstå
för jordbrukaren.
Bör detta förhållande fortgå och är det förenligt med det allmänna
bästa ? Närmaste orsaken till detta onda anser jag delvis förorsakad af de
felaktiga stadgar, som ligga till grund för våra hypotheksföreningar, Riks-
hypotheksbanken deri inberäknad. Dessa institutioners verksamhet hafva
nemligen varit fotade mindre på kreditpapper än på kontanta lånebidrag,
dem de beredt sig genom utländska lån. Hypotheksföreningarne hafva så¬
lunda begått samma misstag, som vi ådagalagt i vår statshushållning.
Genom att utskicka våra obligationer hafva vi förslösat de kreditmedel, vi
så väl behöft för ökandet af vårt rörelsekapital, och uppsamlandet af våra
sparpenningar och vårt öfverflöd, på samma gång vi förbundit oss till
ränteutgifter, som varit alltför höga i förhållande till de inkomster vi dra¬
git af våra företag, hvarom förhållandet mellan export och import iem-
nar bästa beviset. Den räntebrist, som härigenom uppkommit, ha vi nöd¬
gats saldera med uppoffring delvis af våra små penningetillgångar och
Riksbankens silfverförrad. Dessa omständigheter hafva varit orsaken till
förminskandet af penning^- och rörelsekapitalet och livilka, tillsammans
med dåliga kreditbruk, alstrat penningebrist, och försatt industrien i all¬
mänhet, men särdeles jordbruksindustrien, i stor förlägenhet och till vissa
delar ruinerat den.
Jordbruksindustrien bär aldrig haft behof af så ofantliga penningeför-
sträckningar, som, genom jordens belånande till dess halfva värde, på eu
gång blifvit lemnade åt dess innehafvare- Ett sådant öfverflöd af pennin-
uiugar har vållat lyx, illa beräknade foretag spekulationsyra, som slutat
för jordbrukaren med en ofantlig skuldsättning, utan motsvarande räntevinst.
De Svenska hypotheksföreningarne hafva derföre verkat i en skadlig rigtuing.
Det är sagdt att jordbrukaren har behof af kredit. Hans inteckningar
grundade på säkerheter i jordegendomar, dem få, utom den socken, der de
äro belägna, känna till, erhålla ingen spridning och alltså intet lånevärde.
Det är likvisst medelst belåning af dessa han skall förbättra sin jord och
bedrifva sin industri.
För att öfvervinna denna olägenhet hafva jordbrukare gått tillsammans
i föreningar hypotheksföreningar — hvilka, mot jordbrukarens intecknin¬
gar, utgifva obligationer, dem föreningen garanterar, hvarigenom jordbruka¬
Motioner i Första Kammaren, N:o 48.
5
rens kredit förstärkes. Detta är hela ändamålet med dylika hypotheksför-
eningar och ingenting vidare. Då jordbrukaren behöfver tillfälliga lån för
ett eller annat företag, pantsätter han i bankerna eller hos enskilde eu el¬
ler .flere sådana obligationer: och då hans spekulation eller egendomsför-
bättring hemburit sin vinst, återlöser han de belånta obligationerna. Endast
på detta sätt böra hypotheksföreningarne verka, endast på detta sätt jord¬
brukaren förfara, hvarigenom han vinner eu säker och oberoende ställning.
Skulle dessa grunder vara rigtiga i och för liypotheksföreningarnes
verksamhet och ändamål, hur mycket har lagstiftningen icke då försyndat
sig genom lagen för hypotheksföreningarne? Liksom Staten fortgått med
upptagandet af utländska lån, så hafva äfven hypotheksföreningarne gjort.
Inga skrupler ha återhållit dem. Då provins-hypotheksföreningarne voro på
väg att förlora sin utländska kredit, så stiftade man eu Riks-hypotheksbank,
grundad på samma olyckliga principer, och utvecklade, medelst den, ännu
vidare detta eländiga lånesystenr af utländska lån, tills inga vidare stodo
att erhålla på antagliga vilkor. Låtoip oss derföre återgå till sundare prin¬
ciper för jordbrukskrediten. Låtom oss afstå från dessa utländska lån och
bevara våra kreditpapper för vår egen rörelse. Och slutligt, låtom oss or¬
ganisera hypoteksbanken pa de grunder, h vilka betinga dess nödvändighet
och verksamhet.
Reglementet af den 26 April 1861 för eu Allmän hypotheksbank, stad¬
gar i dess 7 §. fl mom. »Ej må lån till föreningarne annorledes än i
kontanta penningar utlemnas».
Om olämpligheten af detta stadgande vore bevisad genom hvad i före¬
gående blifvit anfördt, huru mycket felaktigare är icke då detta stadgande
nu, då inga penningar sta att erhålla! Man icke allenast förnekar jord¬
brukaren kontanta penningar, man förnekar honom äfven den kredit, som
lian så val behöfver, då han icke ens kan erhålla obligationer för sina in¬
teckningar. ^ I någon mån har man kommit till insigt derom, och genom en
regementsförändring, som blifvit af Kongl. Magt stadfästad under den 5
Oktober 1866, bär man stadgat:
»Dock må ej, utan förutgånget beslut af hypotheksbankens delegare vid
lagligen utlyst allmän sammankomst samt Kongl. Maj:ts dertill lemnade
bifall, lån till hypoteksförening annorledes än i kontanta penningar, eller
mot högre ränta än fem för hundrade om året, eller med kapitalrabatt
kunna utlemnas».
Detta steg är blott ett tuppfjät till målet. De hinder, som skjuta
Riks-hypotheksbankens verksamhet åt sidan om sitt ändamål, måste undan-
rödjas.
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 48. „
7:de § bör alltså utgå. I stället borde den få följande lydelse:
I den mån de särskilda hypotheksföreuingar, hvilka såsom delegare
uti hypotheksbanken ingått till erhållande af lån, ställda på viss årlig af¬
betalning, sig anmäla och erforderliga säkerhetshandlingar aflemna, erhålla
de hypotheksbankens obligationer, textade på Svenska språket, löpande med
•? procent amortering och 5 procent årlig ränta, på 40 års, 8 månaders och
28 dagars betalningstid.
Under vanliga förhållanden skulle denna åtgärd vara tillräcklig att
återföra jordbrukskrediten till dess rätta ståndpunkt, med afseende på hy¬
potheksbankens nytta och ändamål. Men under dessa tider af betryck är
denna åtgärd i och för sig icke tillräcklig att beverka jordbrukarens bättre
ställning. En massa af hypotheksbankens obligationer, utlemnade till jord¬
brukaren, skulle snart komma i penningemarknaden och, till följd af jord¬
brukarens skuldsatta belägenhet, säljas med betydlig kapitalrabatt. Detta
förhållande skulle påskynda hans ruin.
Vi tvingas derföre taga Statens beskydd i anspråk för jordbruksnärin¬
gen. Det har ock varit anlitadt och erhållits förr i långliga tider, och
hvarföre skulle icke det, så väl som andra näringar, hafva rättvisa anspråk
derpå?
Redan 1695 började Riksbanken att lemna lån mot inteckning i jord.
År 1684 utgjorde beloppet af lån på fastigheter 1,261,000 D:r S:mt.
» 1701 .............. 2,475,000 » »
År 1710—1735 upphörde fastighetsbelåningen.
Då Hattarne kommo till väldet upptogs den ånyo och ordnades genom
Kongl. Förordningen 1739.
År 1743 var beloppet 1,691,000 D:r S:mt.
» 1750 » 7,550,000 »
» 1755 » 16,129,000 » »
» 1761 » 30,136,000 »
» 1777 » 23,970,000 » »
eller något mera än 10 millioner R:dr Banko.
Vid 1809 års slut utgjorde beloppet af dessa lån ungefär 8 millioner
R:dr Banko, nuvarande myntvärde;
År 1817 .....
|
4,899,000 Rall- Banko
|
» 1821 .....
|
7,292,000 » »
|
»1827 .....
|
5,667,000 » »
|
» 1831 .....
|
6,392,000 »
|
» 1834 .....
|
4,780,000 » »
|
» 1839 .....
|
5,208,000 » »
|
» 1840 .....
|
5,550,000 » »
|
Motioner i Första Kammaren, N:o 48.
/
År 1848 ..... 7,000,000 R:dr Banko.
» 1850 ..... 6,500,000 » »
» 1852 ..... 6,452,000 », »
» 1865 ..... 6,280,832 » »
Vid någon af våra sista riksdagar har man fråntagit jordbrukaren denna
utväg och indragit fonden i öfvertygelsen om att han finge penningar i
hypotheksbanken.
Vi känna alla huru härmed förhåller sig. Han måste derföre beredas
något understöd genom Riksbanken. Jag begär endast 1 million årligen af
bankovinsten i sex år för Riks-hypotheksbankens räkning för motsvarande
hypotheksbankens obligationer. Riksbanken kan knappast erhålla bättre
papper till förstärkandet af sina fonder och gör alltså härpå ingen förlust.
Detta belopp af 1 million af den årliga bankovinsten skulle, öfver-
lemnad åt hypotheksbanken, sålunda användas: att åt lånesökande lemnades
33j procent i kontanta penningar och 66? procent i hypotheksbankens obliga¬
tioner. Med detta lilla belopp vore visserligen icke lånebehofvet hjelpt, då
jag har anledning antaga att låneansökningar ligga inne för 20 till 30 milli¬
oner. Men hvad mera äskades och utginge under året än 2 millioner
obligationer och 1 million i penningar skulle endast lemnas i obligationer,
tills nästa års tillgång på penningar lemnade vidare bidrag-
På detta sätt skulle vi:
l:o I någon mån lätta jordbrukarens ställning; och
2:o bereda öfvergång från våra sämre kreditbruk till bättre, livilka
skulle, i viss män, begränsa skuldsättningen, öfverflödet och spekulationsyran.
Jag anhåller ödmjukligen om remiss till Banko-Utskottet.
Stockholm den 29 Januari 1867.
Carl Raab.