24
Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
N:o 85.
Af Herr Sv. IVilSSOIl: Om
vapenöfningarnes
m. m.
antagande af nya grunder för de allmänna
utgörande samt indelningsverkets omreglering,
Det är icke lång tid sedan mången, efter det vår verldsdel njutit fruk¬
terna af en långvarig fred, ansåg sig kunna hoppas hvad han önskade, att ett så
lyckligt tillstånd skulle allt framgent fortfara, att upplysningen skulle så hafva be-
redt sig seger inom menskligheten att menniskornas djuriska strider snart skulle
upphöra. Med ett ord, man började hoppas på jordens eviga fred. Men eme¬
dan menniskan helst hoppas hvad hon önskar och hoppet sällan gör grundliga
beräkningar, så sviker det ofta. Sa äfven i detta tall. Var sednaste och sista tid
bör hafva skingrat alla illusioner hos fredens vänner, så att deras kärlek till fre¬
den, huru stor den än må vara, måste träda undan för nödvändigheten att bere¬
da sig på striden, huru motbjudande denna nödvändighet än är.
Det bör icke förefalla oväntadt, att, under den tid kriget ansågs vara af¬
lägse eller åtminstone icke stå för dörren, de hufvudsakliga beredelserna derpå
mångenstädes försummades, att militäröfningarne mera anordnades för prydliga
manövrer än till verklig öfning för stridens allvar, att medlen mera användes till
anskaffande af omvexlande uniformer, än till ändamålsenlig beväpning, eller att
militärväsendet af många dess idkare och vänner betraktades såsom ett nöje, samt
af dem, som buro största tungan deraf, såsom en delvis onödig, och delvis öfver¬
flödig lyx. Händelserna i vår tid hafva likväl, äfven i dessa föreställningssätt,
tillvägabragt stora förändringar. Man inser nu hos oss hela nödvändigheten af att
betrakta försvarsväsendets ordnande såsom fäderneslandets främsta angelägenhet,
som icke får försummas, om vi vilja bevara vår urgamla, stora och dyrbara fri¬
het. Huru allmän denna känsla är, derom vittna de många frivilliga skarpskytte¬
föreningar, som uppstått öfver allt i landet och de många tusendel!, som af egen
drift, utan all ersättning men med enskild uppoffring, öfva sig i vapnens bruk,
blott för att kunna så, som de vilja, försvara fäderneslandet, då behofvet så for¬
drar.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
25
drar. Kongl. Maj:ts nådiga Propositioner till Pikets Ständer vid sistlidne riks¬
dag, angående ändring i grunderna för beväringsinrättningen, samt om bildande
af en landsstorm, och angående grunderna för infanteriets och kavalleriets orga¬
nisation, bevisa, att Kongl. Maj:t funnit en genomgripande förändring af vårt för-
svarsväsende vara högt påkallad.
Man kan värdera den känsla, som fått sitt uttryck i de frivilliga skarp-
skytteföreningarne lika högt som eu armé; ty ett folk genomträngdt af en sådan
känsla låter icke underkufva sig, såvida det blir organiseradt för striden och er¬
haller nödiga medel för dess utkämpande; men att bygga ett lands försvar på
blotta frivilligheten torde vara allt för mycket vågadt. När det gäller något så
allvarsamt, som att möta fienden, då är frivilligheten af stort värde; men pligten
af högsta nödvändighet, då måste lagen stå tydlig och klar för hvar medborgare,
att frambära sitt offer, det må förefalla tyngre eller lättare. Det är således, efter
mitt förmenande, af stor vigt att- uppmuntra och understödja de frivilliga vapen-
öfmngarne, men af högsta nödvändighet att hafva en klar och bestämd lag, som
förhinder hvarje Svensk man att, efter gifna grunder, deltaga i fäderneslandets för¬
svar då sådant påkallas. Att det förslag, som Kongl. Maj:t vid sistlidne riksdag
framlade till förändring i grunderna för beväringsinrättningen samt till bildande
af en landsstorm icke gillas af den stora allmänheten, lärer icke tarfva annat be¬
vis än det mottagande samma förslag rönte hos dåvarande Bonde-Stånd, af hvars
ledamöter icke mindre än 49, eller nästan alla, som då voro tillstädes vid riks¬
dagen, yrkade dess ogillande, hvaremot ingen röst höjde sig för bifall dertill.
Som denna fråga måste lösas och man har anledning att från Kongl. Maj:t
vänta framställning i samma rigtning som förut, så torde ej skäl saknas att, i
sammanhang med motiverna för förslag till något olika grunder för nationalförsvaret,
framlägga några anledningar till det missnöje, som yppade sig mot de af Kongl.
Maj:t vid sistlidne riksdag framlagda förslag.
\isserligen förorsakade det föreslagna friköpnings- och lottnings-systemet,
vid fullgörandet af en pligt, der jemnlikheten om någonsin bör gälla, mycken ovil¬
ja; men den uppstod icke mindre derigenom, att stora uppoffringar fordrades af
allmogen, utan att ens en antydan gafs om lindring uti eller frihet från det för
jordbruket så betungande indelningsverket. Det bör icke vara obekant, att från
urminnes tid har skyldigheten att försvara fäderneslandet varit allmän och att,
före indelningsverkets upprättande, nämnda skyldighet utkräfdes medelst utskrif-
ningar, som verkställdes stundom efter hemmantal och stundom efter folkmängd.
Emedan dessa utskrifningar voro betungande och svårligen läto sig verkställas utan
orättvisa och mannamån, åtog allmogen sig det vissa knektehållet, eller, som be¬
nämningen nu vanligast är, indelningsverket, mot vilkor att slippa utskrifning.
Carl XI lofvade den jordbrukande allmogen att, derest den ingick på det stän-
Bih. till Riked. Prof.. 1867. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 6 Saft. 4
26
Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
diga knektehåll, skulle ”de, deras barn och -folk, hvilka till gårdarnes kultur
och bruk, samt till ersättande af manskapets afgång nödvändigt kunde behöfvas,
för utskrifningar och alla dervid hängande besvär, hvad namn de helst hafva
kunna, samt fördubblingar och våldsamma värfningar, nu och i tillkommande ti¬
der vara alldeles qvitt och befriade.” Han hade förut genom Resolution den 24
November 1680, gifven samtelige rusthållare i Sverige och Finland förklarat: ’än
yttermera nödigt att rustningshållarne både för sina egna personer, deras sventje¬
nare och dessutom eu dräng och en pojke för rotering och utskrifning skola vara
befriade». Denna frihet stadfästades ytterligare genom Kongl. Resolution på all¬
mogens besvär den 3 Januari 1683. Båtsmansindelningen har blifvit inrättad ef¬
ter enahanda grunder som infanteriets och kavalleriets. De till rusthållet an¬
slagna hemmansräntor skulle motsvara rustningskostnaden, men ryttarens personliga
krigstjenst motsvarade utskrifningarne.
Detta indelningsverk har blifvit länge och mycket prisadt såsom ett mä¬
sterstycke af vishet och förutseende, och den Konung, som haft aldrastörsta delen
i dess upprättande, har blifvit upphöjd för sin derigenom ådagalagda omtanke om
fäderneslandets framtida sjelfständighet, den han ansetts hafva betryggat medelst
upprättande af en armé för så billigt pris, att intet land kunnat uppvisa något
dermed jemförlig^ Man har ansett detta indelningsverk såsom eu så dyrbar kle¬
nod, att den icke borde vidröras och att den som ifrågasatte någon rubbning
deri eller upphäfvande deraf, borde dyrt bota derför. Jag vet att sådana stad-
ganden blifvit gifna, men har mig ej bekant huruvida de bliivit upphäfda. Lik¬
väl vill jag, öfvertygad att denna inrättnings bibehållande lägger oöfverviuneliga
hinder i vägen för ett rätt och rättvist ordnande af vårt försvarsväsende, af renaste
fosterlandskänsla, påyrka dess upphäfvande. Innan jag framställer ett sådant yr¬
kande, bör jag gifva några skäl derför och skall så äfven göra i möjligaste kort¬
het, dervid alldeles förbigående den stora misshushållning, som råder med de till
befälets underhåll anslagna boställen.
Härofvan är anfördt huru indelningsverket — roteringen — upprättades
med den högtidliga försäkran, att den jordbrukande allmogen, emot åtagande der¬
af, skulle då och i all framtid blifva befriad från utskrifningar, värfningar och
fördubblingar, och att rusthållarne för sig, sina sventjenare, drängar och pojkar
tillförsäkrats enahanda befrielse. Dessa löften brötos likväl af Kongl. Maj.t och
Kronan vid det första krig, som utbröt efter deras afgifvande. Ja, exempel kunna
till och med anföras, att de, å samma sida, öfverträddes redan innan krigets ut¬
brott. Det fordras icke vidsträckt kunskap i vår historia, för att veta det Carl
XII, vid början af sina krig, befallde uppsättande öfver hela Riket af så kallade
tremänningsregementen, som skulle bildas derigenom, att tre rusthåll uppsatte en
ryttare och tre rotar anskaffade en soldat. Redan 1702 utfärdades befallningar
om omsättande, efter samma grunder, af fyr- och femmänningsregementen. Huru
Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
27
litet de förbindelser, som blifvit gifna allmogen, aktades, derpå må anföras bland
otaliga exempel ett enda. Rusthållarne vid Smålands rytteri anbefalldes nemligen,
genom Kongl. Resolution, daterad Stralsund den 20 Mars 1715, att utbetala ryt-
tames innestående löner, icke till dem, utan till regementets 'kompletterande och
beklädnad, samt måste in natura uppsätta 50 man till annat regementes komplet¬
terande. Under hela den tid som förflutit, sedan denna försäkran gafs allmogen
på de indelta hemmanen, har den, under många former, blifvit bruten; men jag
vill vända mig från dessa sorgliga blad i vår historia, emedan jag anser mig med
det anförda hafva visat, att indelningsvei’ket icke ens höll sitt första prof och är
öfvertygad, att ingen lärer vilja påstå att det, efter sin lagliga gräns, motsvarar
nutidens kraf. Ser man på Rikets gränser, sådana de varit och sådana de äro,
finner man, att de sedan deras försvar uppdrogs åt indelningsverket, hafva under¬
gått förändringar, som åtminstone ej tala till denna inrättnings fördel. Yårt fä¬
dernesland har nedsjunkit från att vara en Magt, som kunde lägga betydande
ord i Europas rådslag, till en som nu är, utan önskan att deltaga i lösningen af
de tvistefrågor, som upprört eller hota att uppröra andra delar af Europa, ehuru
dessa tvistefrågor nära berört och kunna komma att ännu närmare beröra dess
dyrbaraste intressen.
Emedan de kostnader, jordbrukaren får vidkännas för den indelta arméens
upprätthållande, icke synas i statsräkenskaperna, har det blifvit antaget som en
nästan obestridlig sats, att denna armé kostar litet eller nästan intet. Det är
förhållandet med detta som med de flesta jordbrukets onera — det synes icke
men det kännes destomer. Det må tillåtas att tillse, hvad denna så kallade bil¬
liga armé kan kosta landet, efter en ingalunda för hög beräkning. Uti Stati¬
stiskt sammandrag af Svenska indelningsverket utaf C. Grill upptagas beridna och
afsutna kavallerirusthåll till 7,609 och båtsmansrusthåll till 2,292 nummer, gamla
och nya ordinarie. Infanteriet till 23,368, eller sammanräknadt 33,269 nummer.
Det möter icke särdeles svårighet att förslagsvis beräkna den kostnad, som drab¬
bar hvarje roteradt nummer; ty den består i karlens aflöning, som, utan anslag
af Staten eller afkortning på andra onera, måste bestridas. Jag antager denna
kostnad vara temligen lika öfver hela landet och vill derföre upptaga den till
samma belopp som allmänneligen betalas till soldaten i min ort, der en stor del
af indelta manskapet icke har torp, utan tager lön antingen kontant eller i span-
mål. Den utgifves eller beräknas vanligast till 100 Riksdaler. Detta gör för
23,368 nummer en summa af två millioner trehundra trettiosex tusen åtta hundra
(2,336,800) Riksdaler Riksmynt. Man bör kunna antaga rustningen för hvarje num¬
mer, öfver hufvud, medföra en lika kostnad, utöfver de dertill anslagna räntor;
ty enligt indelningsverket, skulle rusthållarne anskaffa karl, för att simpa utskrif¬
ning, och underhålla rustningen med de räntor som dertill anslogos. Om kost¬
naden är större eller mindre per nummer än roteringen, så är deri en orättvisa,
28
Motioner i Andra Kammaren. N:o 85.
som icke talar för inrättningens bibehållande. Man kan likväl, utan fara för miss¬
tag, antaga, att rusthållare^ tillskott, utöfver räntorna, betydligt öfverstiger rot-
hållarnes hela utgift. Jag har visserligen hört, att rusthållen, på vissa orter, haf¬
va fått sig anslagna så rikliga augmentsräntor, att endast dessa räcka till ru it-
ningens bestridande, ja, till och med lemna öfverskott, så att rusthållet, i det fal¬
let, är skattefritt och någon gång förtjenar på rustningen. Förhållandet är emel¬
lertid icke sådant öfver allt och åtminstone icke i Skåne, som är så hårdt be-
tungadt med rustning, att den öfverstiger rustningskostnaden många gånger de
dertill anslagna räntor, och augmenten äro antingen inga eller så små, att de,
såsom bidrag, icke hafva någon betydelse. Jag anser mig således kunna antaga,
att rusthållarnes kostnad, utöfver räntorna, öfver hufvud i hela landet uppgår till
100 Riksdaler per nummer, hvilket utgör en summa af 990,100 Riksdaler. Såle¬
des uppgår den utgift, som årligen, utan ersättning eller vederlag, drabbar jord¬
bruket för indelta arméens underhåll, till en summa af omkring tre millioner tre-
hundratjugosex tusen niohundra (3,326,900) Riksdaler eller nära 50 procent mer
än hela allmänna bevillningen, hvilken, per medium för åren 1863, 1864 och 1865
uppgått till 2,745,400 Riksdaler Riksmynt.
Mot dessa uppoffringar borde jordbrukaren och hans folk, kontraktsenligt,
vara befriade från personlig krigstjenst, men så hvarken har det varit, ej heller är
det för närvarande, ty han måste deltaga i allmänna beväringen, som ej är annat
än en utskrifning, fastän under olika benämning. Få vi krig, kan det hända och
måste hända, att bonden, om han, såsom ofta är fallet, är i beväringsåldern,
skickar sin dragon eller soldat samt jemväl går sjelf tillika med drängen i fält,
samt, såsom det skedde 1848, fastän vi ej då hade krig, betalar krigsrustnings-
kostnader lika med öfrige skattskyldige, som befria sig med denna afgift. Sådan
har följden blifvit af den vishet, som uppenbarat sig i en inrättning, hvarigenom
det blifvit ålagdt jorden att försvara folket, i stället för att folket bör försvara
fosterjorden.
Dessa bördor som tynga jordbruket äro tunga, men de blifva ännu tyngre
till följd af deras ojemna fördelning. Jag vill ej trötta med anförande af många
tillgängliga exempel, hurusom den ene grannen ser nästan hela afkastningen af sin
jord åtgå till en dryg rustningskostnad, under det den andre, på lika godt och
stundom bättre hemman, är alldeles fri från sådana utgifter; men deremot önskar
jag få fästa uppmärksamheten på, huru olika fördelningen af den prisade indel¬
ningen är gjord mellan särskilda provinser. Kavalleriet är sålunda fördeladt, att
på hvarje 100 hela hemman utrustar Malmöhus län 25 hästar, Christianstads län
24, Jemtland 21, Örebro län 11 och så vidare nedåt, så att tre län icke utrusta
en hel häst på samma antal hemman, samt 11 län, deribland Östergötland, allde¬
les ingen. Af manskap håller Blekinge län ett och ett hälft nummer på hemma¬
net, Dalarne, Jemtland, Norrbotten, Wermland och Gefleborgs län omkring trefjer-
Motioner i Andra Kammaren, N:o Så.
29
dedels nummer på helt hemman, somliga län en man på fyra hela hemman och
Halland blott en båtsman på hvart 8:de hemman. I förhållande till folkmängden
är skilnaden så stor, att i Upsala län tillhör hvar 70:de person krigsståndet, hvar¬
emot i Halland blott hvar 312:te innevånare är båtsman. Öfver hela Riket till¬
hör omkring hvar 107:de innevånare indelta arméen och flottan. Det är ej lätt
att finna några rimliga skäl för denna olika fördelning. Skulle man tilläfventyrs
hvad angår kavalleriet anföra, att Skåne, som har största antalet, lämpar sig bäst
för dess underhåll och att det der bäst kan användas, så lärer detta skäl ej gälla
för Jemtland, som efter hemmantal har nästan lika mycket, och väl ej erbjuder
bättre tillfällen för dess underhåll eller bruk än till exempel Östergötland, som
har intet beridet kavalleri.
Om vi med den militärorganisation vi nu ega blifva anfallna af en fiende,
så är fara värdt, att, på det sätt man nyligen sett krig föras, vi ej kunde göra
något verksamt motstånd eller länge försvara vår sjelfständighet; men säkert är
att, till följd af indelningsverket och dess ojemna fördelning, krigets följder skulle
blifva outhärdliga för vår modernäring, särdeles i de provinser som hufvudsakli¬
gen skola uppsätta arméen och bemanna flottan.
Emedan hela samfundslifvet ytterst hvilar på ett noggrannt uppfyllande af
ingångna förbindelser, emedan denna grund gäller icke endast emellan medborgare
utan jemväl mellan Staten och dess enskilde medlemmar; emedan Staten har för¬
säkrat innehafvarne af hemmanen, som äro anslagna till indelningsverket, om
frihet för dem och deras folk från skyldighet att på annat sätt göra krigs¬
tjenst; emedan denna talrika klass af Svenske medborgare icke utan uppenbart
brytande af gifna förpligtelse!’, det vill säga rubbande af samhällets grundvalar,
kan affordras mer än fullgörandet af ingångna kontrakter; och emedan den orga¬
nisation, som vi kalla indelningsverket, hvarken innebär tillräcklig styrka för vårt
försvar eller motsvai-ar nutidens fordringar; så, på det samma organisation ej må
utgöra hinder för en fullständig och ändamålsenlig omorganisation af vårt för-
svarsväsende, föreslår jag:
upphäfvande af indelningsverket, såvidt det rörer åliggande
för viss jord eller lägenhet att uppsätta och utrusta manskap
till arméen och flottan.
Då jag framkommit med ett så genomgripande förslag, känner jag min
pligt att åtminstone gifva en antydan om de grunder, hvarpå jag anser vårt för¬
svar kunna byggas biittre hädanefter än hittills. Man lärer ej vänta att en mo¬
tionär i eu fråga, som är af sådan omfattning och vigt, skall framlägga ett full¬
ständigt utarbetadt förslag till en alldeles ny armé-organisation, äfven om
denne motionär vore en man af facket, hos hvilken man egde förutsätta mycken
specialkunskap i ämnet; men den som föreslår så stora förändringar, bör hafva
tänkt sig något annat i stället för det han vill borttaga.
30
Motioner i Andra Kammaren. N:o 85.
Jag är fullt öfvertygad att, om vi skola med trygghet bebo vår dyra fo¬
sterjord, måste vi underkasta oss bördan af allmän nationalbeväpning, så att
fienden, om lian kommer, icke möter en armé utan ett folk under vapen.
Först då hvarje manbar person är vapenöfvad ocli beväpnad, kunna vi vara tryg¬
ga i eget bo. För ett litet och fattigt folk, sådant vi äro, är det ej möjligt att
underhålla eu stående armé så stor, att den förmår hålla stånd mot sådana här¬
massor, som man sett framvältras i våra dagar; men hela lolket kan det. Jag
vill citera ord, som jag hörde i Maj förlidet år af eu talare, hvilken nu är med¬
lem af denna Kammare. Han framhöll vigten af allmän beväpning och sade bland
annat: “Man sticker ej gerna handen i ett getingbo, hvarest sitter en gadd i
hvarje kant.-’ Så skall ock en fiende betänka sig mer än en gång, innan han
anfaller ett helt folk, som visar att det vill och är beredt att försvara sig, än
mer om det är ett folk med sådana anor som det Svenska.
Denna allmänna vapenöfning bör kunna åstadkommas utan allt för stora
kostnader, om allt ordnas med nödig omtanke och sparsamhet. Redan i skolan
böra gossarne lära gymnastik, förnämligast afsedd för militära öfningar. Om,
såsom oftast är fallet, skolåldern räcker till konfirmationen, så böra marscher och
vändningar, som nu upptaga både tid och möda på beväringsmötena, kunna vara
till största delen inöfvade. Öfningarne böra under ingen tid lemnas å sido, så
att hvad som är inlärdt förglömmes, utan fortsättas inom smärre områden un¬
der ledning af instruktörer, aflönade af Staten eller kommunen. Efter ynglingar-
nes ålder och tillvext kunna de sammandragas till något större antal och från
hvarandra icke för långt aflägsna områden på lämpliga platser, som icke lära saknas
i någon ort. Under ynglingaåren är sinnet gladt, ser allting ljust, och det är
framför allt lättare att lära ocli taga intryck än sedermera. Tiden sålunda väl
använd, bör kunna lemna ynglingarne mera öfvade i det, som med deras ålder
och krafter är förenligt, innan de inträda i beväringsåldern, än de äro nu vid
afslutad beväringsexercis. De allvarligare vapenöfningarue torde ock, om en god
del vore på förhand undangjord, kunna framflyttas tills något mera stadga och
styrka vunnits än i allmänhet eges vid 20 års ålder. Sjelfva beväringsmötena
kunde möjligen äfven anordnas, så att de företoges med något smärre områden
än nu är förhållandet, i hvilket fall större öfningsmöten borde hållas efter kor¬
tare mellantider, till exempel hvart tredje år eller då Kongl. Maj:t pröfvade
lämpligt. De kostnader och den tidspillan, som användes på dessa öfningar,
kunna väl anses hafva någon betydenhet, men jemförde med den vinst de måste
medföra böra de ej förefalla afskräckande, särdeles om man eftertänker hvad in¬
flytande, ett tidigt inskärpande hos det uppvexande slägtet af punktlig lydnad
och erinran om pligten att försvara fädernesland skall medföra. Att försumma
ynglingaåldern, som så väl lämpar sig för sådana öfningar, förefaller mig såsom
misshushållning med tid.
Motioner i Andra Kammaren. N:o 85.
31
Likväl tror jag ej att allmän beväpning ensam är tillräcklig för vårt för¬
svar åtminstone för närmaste framtiden, utan anser att derjemte erfordras en
stam, som likväl ej får vara så stor eller så dyr, att den borttager de tillgångar
som böra sparas för kriget. Man har visserligen i tal och skrift framhållit
exemplet af ett land, som löst uppgiften att betrygga sitt försvar utan stående
armé. Vid närmare skärskådande lärer man likväl finna, att förhållandena äro
betydligt olika hos oss och i detta land, med hvars natur vårt visserligen har någon
likhet; hvaremot Sverige, öppet nästan öfverallt, har helt annorlunda läge än
Schweitz. Jag inser ej hvad en stormagt skulle vinna i styrka genom eröfringen
af Schweitz, annat än herraväldet öfver några millioner idoga innevånare. Vi
hafva en granne, som deremot, genom eröfringen af Skandinaviska hallon, icke
endast skalle göra eu sådan vinst som den nyssnämnda, utan äfven dermed fam¬
na ett verldshaf, hvarefter han länge sträckt längtande armar. Således lärer
man ej misstaga sig, om man tror att vårt land mera retar eröfringslusten än
Schweitz.
Denna stam, som jag anser så nödig för att gifva stadga åt national-
beväpningen, bör likväl till minsta delen bestå af trupper, som ständigt äro i gar¬
nison. Det goda har indelningsverket haft med sig, att det gifvit exemplet huru
man på en gång kau vara både krigare till yrket och, under freden, en nyttig
medborgare. Under förlidet år, då den så kallade konskriptionsfrågan sysselsatte
allas tankar, läste jag af en författare, som med värma, talang och med mycken
sakkännedom försvarade den föreslagna inrättningen, följande ord: “Beträffande
den farhåga man synes hysa att “proletärernas" antal skulle ökas genom de på
detta sätt uttagne beväringssoldater, kan jag yttra mig helt kort. Det är farligt
att fantisera i organisationsfrågor, men det är ett fel att glömma hvad man eger,
då detta lemnar ett talande exempel. Huru kan man så litet känna till vår
armés sammansättning, att man förgäter en hel kårs tillvaro, nemligen Werm-
lands fältjägareregemente, som just är uppsatt af frivillige och som på sednare
tider bättre omhuldad än förut, fast med ganska ringa kostnad, framstår för en
hvar opartisk såsom en trupp och ett befäl, förtjenande de högsta loford". Efter
den kännedom jag sedermera erhållit, är detta regemente värfvadt, har tjenstgö-
ringsskyldighet såsom indelta infanteriet samt består af 600 man med ett befäl,
enligt hvad årets statskalender utvisar, af 35 personer, från och med chef till
och med underlöjtnanter. I afseende på kostnaden derför måste medgifvas, att
den är förvånande liten. Jag har haft tillgång till Rikshufvudbokens kapitalkonto
för åren 1860, 1862 och 1864, samt derur inhemtat, att kostnaden, per medium
för dessa tre år, utgör 74,706 R:dr årligen. Således uppgå utgifterna för hela
detta regemente, befälets aflöning deri inberäknad, till omkring 125 R:dr för
hvarje nummer. Detta är föga mer än hvad hvarje indelt soldat i nummer ko¬
star rotehållare!!, hvartill kommer hela indelta befälets aflöning, så att den indelta
32
Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
arméens underhåll är betydligt kostbarare än nyssnämnda regementes, som fått
det högsta loford. Det är ock påtagligt, att soldatens tjenstbarhet eller uppfö¬
rande icke beror på, om han får sin aflöning af Staten eller rotehållare!!. Då
vi sålunda hafva exempel, huru värfvade trupper kunna, med lika förläggning och
tjenstgöring som de indelta, underhållas för billigare pris, utan att förlora något
af sitt militära värde, så synes vara skäl att följa den anvisning, erfarenheten
gifver vid handen.
Om kavalleriet skall uppfylla alla de fordringar, hvarpå nutidens krigssätt
gör anspråk, måste det hafva mera öfning än vårt indelta kavalleri kan få. Åter¬
står således att hafva värfvadt kavalleri, som, om det än ej är talrikt, kan er¬
sätta bristen i antal med fullständighet i öfning. Detta kan förläggas i depoter
och manskapet undfå permission den tid som ej erfordras för öfningarne. För
hästarnes vinterfodring torde äfven kunna legas åtminstone till en del. Detta bör
ej möta större svårighet för Kronan, än för rusthållarne, hvilka till större delen
lega för vinterfoder och sommarbete till sina rustningshästar. Det faller af sig
sjelf, att alla de till rustningen anslagna räntor skulle ingå till Statsverket, så
fort rustningsskyldigheten upphörde. Om detta komme att förlora derpå eller
huru mycket, är icke möjligt för mig att beräkna. Men att landet skulle vinna,
både derigenom att ett så vigtigt försvarsvapen blefve bättre organiseradt och der¬
igenom att många orättvisor, som vidlåda kavalleriindelningen, särdeles i afseende
på dess ojemnhet, komme att upphöra, det kan man med trygghet påstå.
Med flottan är i det närmaste samma förhållande som med kavalleriet.
Här fordras numera mindre manskap, men mera duglighet än förr. Derföre bör
det ej möta svårighet att med värfvadt manskap, som kan få längre permittering,
ersätta båtsmansindelningen. Likasom vid kavalleriet, skulle de till denna indel¬
ning anslagna räntor ingå till Statsverket.
Jag föreslår alltså, för de allmänna vapenöfningarne, antagande af följande
grunder:
att verksamt understöd och uppmuntran beredas de frivilliga
vapenöfningarne;
att den som, genom deltagande i sådana, förvärfvat lika
stor vapenfärdighet, som i allmänhet bibringas beväringsman¬
skapet, skall befrias från deltagande uti de för allmänheten
föreskrifna vapenöfningarne;
att militärgymnastik samt andra efter ålder och kroppsutveck¬
ling lämpade militäröfningar föreskrifvas såsom bestämdt lä¬
roämne i skolorna;
att dessa öfningar, på lämpliga tider och inom något större
områden, fortsättas intill beväringsåldern;
Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
33
att beväringsåldern inträder vid 21 års ålder och räcker i
fem år;
att beväringen, såsom nu, undergår vapenöfningar i två eller
tre år, hvaraf det sista likväl kan afkortas för den, som pröf-
vas hafva förvärfvat samma färdighet, som bibringas allmän¬
heten under de tvänne eller trenne åren;
att beväringsmanskapet, efter behof, kan användas vid infan¬
teriet, kavalleriet eller flottan;
att, vid utträde ur beväringsåldern, inträde sker i en lands-
storm, afsedd till användande i högsta nödfall;
att skyldighet till »kvarstående i landsstormen räcker till fyllda
45 år;
samt, för uppsättande af den del utaf stående arméen och flottans bemanning,
som skall ersätta den indelta:
att Kronan aflönar och underhåller ungefär lika stort an¬
tal infanteri, som det nuvarande indelta, eller så mycket
som kan ledas af nu befintligt befäl, möjligen något tillökadt
i de lägre graderna;
att detta infanteri fördelas i landsorterna öfver hela Riket,
samt får lika tjenstgöringsskyldighet som det nuvarande in¬
delta, så vida icke något längre öfningstid på mötena skulle
erfordras;
att nödigt antal värfvadt kavalleri upprättas, med utsträckt
permitteringstid för manskapet och så organiseradt, att utfo¬
dringen af betydligaste antalet hästar kan ske i landsorten
mot lega;
att det för flottan nödiga antalet manskap underhålles af
Kronan och permitteras, då dess tjenstgöring ej påkallas;
och
att alla de, till upprättande och underhåll af ryttare och
båtsmän, anslagna räntor indragas till Statsverket, för att an¬
vändas till sina ursprungliga ändamål: underhåll af kavalleri
och flotta
Dessa förändringar kunna hvarken verkställas på en gång, eller utan ut¬
arbetande af fullständig plan och fullständigt förslag; men öfvergången bör, utan
svårighet, kunna verkställas inom en ganska kort tid.
För de allmänna vapenöfningarne behöfvas inga synnerliga tillredelser; ty
intill beväringsåldern är ej annan beklädnad nödig, än den som ynglingarne ega
till sitt ständiga behof i hvarje ort. Skulle någon, för fattigdom, ej kunna skaf-
Bih. till Rihd. Prot. 1861. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 6 Höft. 5
34
Motioner i Andra Kammaren, N:o 85.
fa sig beklädnad, som är tjenlig för deltagande i de för beväringsåldern före¬
kommande öfningar; så bör kommunen hafva skyldighet att dertill lemna bidrag.
Någon uniform bör i intet fall komma i fråga vid dessa öfningar; möjligen enkla
tecken, för att skilja de särskilda afdelniugarne från hvarandra. Instruktörer bö¬
ra lätteligen kunna erhållas af befäl och manskap vid indelta arméen äfvensom
ur den värfvade, ifall så skulle behöfvas
Vid infanteriet och kavalleriet kan öfvergången ske på det sätt, att man¬
skapet qvarstår men aflöuingen öfvertages af Kronan, antingen efter öfverenskom¬
melse genast, eller efter någon kort tids förlopp. Kavalleriets hästar öfverlemnas
emot billig ersättning eller afstås utan sådan, hvilket jag antager skulle kunna ske
med mer än hälften. Vid flottan blefve samma förhållande med manskapet, så¬
vida detta icke redan nu kan minskas, i hvilket fall det öfverflödiga kunde för¬
vandlas till infanteri, som derigenom finge någon tillökning.
Planer och förslag, som äro erforderliga för dessa förändringar, lära ej
kunna uppgöras af Riksdagen eller något dess Utskott, utan upprättandet deraf
öfverlemnas åt Kongl. Maj:t, som har till sin disposition alla erforderliga mate¬
riali er och nödiga upplysningar. Jag föreslår alltså:
att för verkställande af de på ofvanomförmälda grunder före¬
slagna förändringar antages en tid af fem år, och
att Riksdagen, med godkännande för sin del af dessa grun¬
der, i underdånighet anhåller, det Kongl. Maj:t behagade taga
dem i nådigt öfvervägande vid uppgörande af den plan för
landtförsvarets ordnande, som Riksdagen hoppas snart få
emottaga.
Stockholm den 28 Januari 1867.
Sven Nilsson,
från Christianstads län.
Stockholm, tryckt hos A. L. Norman, 1867.