Motioner i Andra Kammaren, N:o 73.
1
N:o 73.
Af Herr 0. B. OlsSOIi: Om l. inidshöfdingetjenstemas indragning och lönernas
hesparande åt Statsverket.
Den svåra penningekris, den stagnation i handel, industri, näringar och rö¬
relse, som under några år tryckt och — ingen vet huru länge — fortfarande
trycker vårt fattiga fädernesland, borde åtminstone hafva lärt oss att två saker
äro oundgängligt nödiga för vårt Svenska folk så vida det icke skall gå en säker
och allmän undergång till mötes och dessa saker äro efter min uppfattning ar¬
bete och sparsamhet.
Detta torde utan motsägelse erkännas af alla, men allmännast tänker man
blott nedåt, yrkar på arbete af den, som hvarje afton lägger sig med uttröttade
lemmar, och sparsamhet af dem, som knappast hafva sill och salt till potäterna
och ofta sakna brödet för dagen. Man glömmer alltför ofta att se uppåt till
samhällets höjder, der om någonstädes arbete och sparsamhet äro af behofvet högt
och oafvisligt påkallade.
Nya embeten inrättas hvarje år ocli löneförhöjningar påyrkas vid hvarje
riksdag, embetsmännens antal tillvexer med förvånande hastighet och få torde väl
de länder vara, som med så ringa folkmängd och så klena tillgångar hafva en
sådan löntagande embets- och tjenstemannaskara, som det fattiga Sverige.
Öfverallt göres dessa frågor: äro alla dessa gamla och nya chefsbefattnin¬
gar af Landshöfdingar, Biskopar, Presidenter, General-direktörer etc. etc. af be¬
hofvet påkallade, hafva de alla arbete motsvarande sina dryga löner och är Sve¬
rige i stånd att underhålla en sådan embetsmannalvx? Allmogen kan icke fatta
annat än att dessa frågor i de flesta fall måste besvaras med nej. Den har un¬
der förgångna tider sett, att Landshöfdingar och Biskopar kunnat i åratal uppe¬
hålla sig vid riksdagarne, den har sett dessa tjenster under långa tider vakanta
och funnit att ärendena ändå gått sin vanliga gång — och den har vidare, efter
sitt sätt att se, gjort den slutsats att dessa dyra embeten måtte vara för samhäl¬
lets bestånd temligen öfverfiödiga.
Bih. till Riksd. Prat. 1867. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 6 Raft.
I
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 7<?
Man torde vara berättigad till det hopp, att icke allenast Höglofi. Stats¬
utskottet utan äfven Representationens båda Kamrar skola vid innevarande riks¬
möte fästa skäligt afseende på landets financiela betryck vid förekommande frå¬
gor om beviljande af nya eller förhöjande af gamla anslag, men det oaktadt tor¬
de det vara den enskilda representantens pligt att påkalla de utvägar, som möjli¬
gen kunna upptäckas, till någon lindring i de ständigt vexande statsutgifterna
och dervid se till om icke under det ständiga tillskapandet af nya tjensteman nå¬
got embete af de gamla skulle kunna utan fara för samhällets bestånd möjligen
indragas till besparing för Statsverket. Ett sådant embete synes mig Landshöf-
dingarnes vara.
Gerna medgifves att tider hafva funnits, då det var nödigt å ena sidan
för Konungamagten att hafva eu representant, ett pålitligt ombud, i hvarje lands¬
ort för att bevaka regeringens angelägenheter och å andra sidan för de särskilda
orterna att hafva en herde och ledare för ortens kommunala angelägenheter och
en förespråkare inför Konungathronen till frambärande af ortens allmänna önsk¬
ningar och behof. Men förhållandena hafva ändrat sig, regeringen behöfver icke
med misstrogna blickar bespeja allmogens företag. Landstingen taga de allmänna
kommunal-angelägenheterna om hand och riksdagsmännen från hvarje ort äro i
tillfälle att på konstitutionelt sätt framhålla allmogens klagomål så att de kunna
uppmärksammas äfven på högsta ort.
Utan att anföra de mångfaldiga skäl, som kunde framhållas för mitt för¬
slag, vågar jag således, på grund af det i korthet anförda och för påpekande af
åtminstone en utväg till besparing, vördsamt föreslå:
att Landshöfdingetjensterna i mån af nuvarande innehafvares
afgång måtte indragas och de åt dem anslagna löner Stats¬
verket besparas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Stockholm den 23 Januari 1867.
O. B. Olsson.