8
Motioner i Andra Kammaren, Nio 222.
rande agiteras i England, om inrättande af en statsbank för de förenade tre
rikena, hvilken ensam skulle eg a rättighet att utgifva sedlar; men ett sådant
bestridande sker hufvudsakligen på den grund, att genom en sådan förändring
Staten icke skulle deraf inbringas större nettobehållning än för närvarande samt
att de nuvarande sedelutgifvande Engelska bankerna äro så solida, att allmän¬
heten icke har något slags risk för inlösen med klingande mynt af de utaf
dern utgifna sedlar.
Af dessa skäl, och då Staten här endast har en högst ringa inkomst
af de enskilda bankerna med sedelutgifningsrätt, samt dessa, med en betydlig
uppoffring af Riksbankens vinst, tillgodonjuta alltför öfvcrdrifna fördelar i för¬
hållande till andra rörelsegrenar och i jemförelse med jordbruket och den
deraf fallande ringa inkomst, äro till eu ytterlig grad lågt beskattade samt dä
slutligen Staten för närvarande befinner sig i den ställning, att nya både di¬
rekta och indirekta skatter måste påläggas, föreslår jag:
l:o att de nu oktrojerade enskilda bankerna med
sedelutgifningsrätt skola från och med 1868 erlägga en be¬
villning utaf |:delar af sin nettobehållning på sedelutgifningen,
• hvaröfver noggrann kontroll skall föras, så att den bank,
som söker genom förvrängda uppgifter eller på annat sätt
undandraga sig den stadgade beskattningen, förklaras för¬
lustig sin oktroj och sedelutgifningsrätt; samt
2:o att Riksdagen må hos Kong). Maj:t anhålla,
att några nya oktrojer eller förlängning af de nuvarande
för sedelutgifvande banker icke vidare må beviljas.
Stockholm den 29 Januari 1867.
A. Medla.
N:o 222.
Af Herr Hedin: Om Dissa förändringar i grunderna för hypotheksin-
rätlningarne, i ändamål att bilda ett inhemskt fondsystem.
En ibland de allmännast öfverklagade orsakerna till det betryck jordbru¬
karen iråkat är svårigheten, att icke säga omöjligheten för honom att mot
äfven
Motioner i Andra Kammaren, N:o 222.
9
äfven göda inteckningar i sin egendom erhålla lån. Hypotheksbanken
eller egentligare sagdt hypotheksföreningarne hafva jemväl sedan flera år
icke varit i tillfälle att skaffa jordbrukaren nödigt förlagskapital, ej ens att befria
dem från äldre mera tryckande skulder, eller utbyta dessa mot amorterings-
obligationer.
Penningar hafva väl icke helt och hållet saknats på enskilda händer, men
mnehafvarne af ledigt kapital vilja numera icke utsätta sig för risken och besvä¬
ret att antaga inteckningar såsom säkerhet, utan föredraga antingen att teckna
sig uti nya privatbanker eller deri insätta sina besparingar, för att vara försäkra¬
de att på bestämd dag kunna uppbära sin ränta eller återfå sitt kapital. Följ¬
den deraf har blifvit, att inteckningar i jordegendom uppsägas, äfven om de ut¬
göra den bästa säkerhet, hvarigenom mången redbar landtbrukare blifvit bragt
till tiggarestafven, då hans egendom måst säljas för vrakpris. Men om än det
icke gått så långt har dock mången jordbrukare sett sig tvungen att anlita sina
vänner om borgen, för att kunna hålla sig uppe genom lån i privatbankerna på
kortare tid. Väl har han derigenom för ögonblicket kunnat rädda sig, men då
nu de vänner, som tjenat honom, behöft och fordrat hans återborgen och någon
af desse ej längre kunnat reda sig, hafva de blifvit så intrasslade med hvarandra,
att allas ruin ofta deraf blifvit en följd. Exemplen härpå äro beklagligen snart
sagdt otaliga.
På detta sätt har det florerande borgenssystemet till stor del uppkommit
endast till följd deraf att privatbankerna icke belåna inteckningar eller att det
icke är möjligt att på enskild hand placera sådana; och ehuru de enskilda ban¬
kerna föregifva, att de vilja motarbeta borgenssystemet, vågar jag påstå, att de
tvärtom befrämja detta. Ty i stället för att jordbrukaren förr icke visste af an¬
nat sätt att skaffa sig penningar för sina behof än genom belåning af sin jord,
hafva de enskilda bankerna genom att hufvudsakligen endast belåna vexlar inledt
honom i ett vinglerisystem, som genom täta omsättningar jemte högre räntor och
provisioner måste leda till fullständig ruin.
Utan tvifvel är det lagstiftarens skyldighet att, om möjligt, i hvad på ho¬
nom beror,, söka afhjelpa detta sorgliga tillstånd, innan sådant blir för sent. Ett
medel dertill eller en utväg derför föreställer jag mig kunna beredas, bland an¬
nat, genom en förändring i de allmänna grunderna för hypotheksbankens och hy-
potheksföreningarnes verksamhet.
Olyckan med vårt hypothekssystem och grundfelet deri var från början
det stadgande, att lånen derifrån skulle utlemnas i kontanta penningar, hvilket
ovilkorligen i vårt land måste föranleda en öfver höfvan stor utländsk skuldsätt¬
ning. Efter min tanka hade det således varit klokast och riktigast, om den prin¬
cip blifvit här, liksom i andra länder, antagen att jordegarne hufvudsakligen blif-
Bih. till Kiksd. Prof. 1867. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 Käft. \ 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 222.
vit hulpne derigenom, att de kunnat i hypotheksföreningarne placera sina goda
inteckningar mot' de#ssa föreningars räntelöpande obligationer. Då den första hy-
potheksföreningen bär grundades för omkring 30 år sedan, var den Svenska jor¬
den måhända icke till en fjerdedel så hårdt graverad som för närvarande; men,
då hypothekslånen utlemnades i kontant, lockades mången egare af jordegendom
att begära amorteringslån icke blott för att derigenom utbyta de i jorden befint¬
liga äldre inteckningarne utan vida derutöfver; men då ganska många saknade in¬
sigt om rätta sättet att använda det inteckningarne öfverskjutande beloppet till
produktiva ändamål, d. v. s. jordens förbättrade odling och skötsel, användes
detta'öfverskott mer eller mindre lättsinnigt till att bygga prydliga hus, hopa
granne hästar och vagnar, kläder in. in., hvilket föranledde, äfven hos bondestån¬
det, ett öfverflödigt lefnadssätt på samma gång, som det frambragte en onaturlig
stegring i egendomsprisen, spekulationer i egendomshandel o. s. v., med ett ord
hypothekslånen gjorde i det hela mera skada än nytta. Om deremot hypotheks¬
föreningarne i stället för kontanta penningar fått lemna sina obligationer, hade
sannolikt den tiden de bestå inteckningshafvare kunnat utbyta sina inteckningar mot
sådana obligationer och jordbrukaren haft en ouppsägbar skuld i stället för en uppsäg¬
bar. De obligationer han utbekommit utöfver sin skuld hade han, i män af förbättringar
på sin jord, kunnat småningom afyttra och på dem han sjelf behöll hade han alltid
att i hypotheksföreningarne uppbära motsvarande räntor. Han hade då äfven haft vida
lättare att, mot pantsättning eller försäljning af dessa obligationer, skaffa sig kon¬
tanta penningar med vida lägre kostnad än å nya inteckningar i jorden, hvilka,
som bekant är, numera äro nästan omöjliga att placera, fastän löpande med sex
procent årlig ränta. Och äfven om man sett sig tvungen att med eu kapitalra¬
batt af ända till 13 procent emottaga eller sälja de med fem procent ränta ef¬
ter pari löpande obligationerna, hade sådant likväl icke utgjort stort mer än 5 f
procent årlig ränta för hela amorteringstiden.
Genom ett sådant förfarande skulle tillika ett inhemskt fondsystem kun¬
nat bringas till stånd och jordens hufvudsakliga skuldsättning kunnat stanna inom
landet, synnerligast om obligationer fått utsläppas å små valörer till minst 50
R:dr efter låntagarens önskan. Ty om jordbrukaren icke med annat vilkoi köpte
varor eller betingade större arbeten, än att han finge liqvidera dessa med obli¬
gationer, skulle dessa snart tvingas ut i rörelsen och folket, här såsom i andra
länder, vänjas vid att emottaga och förvara sådana räntelöpande pappei, hvarige¬
nom man manades till sparsamhet och folkets besparingar, i stället för att nu
uteslutande insättas i enskilda bankerna, hade då kommit jordbruket tillgodo, och
hypotheksföreningarnes skuld hade stannat inom landet i stället för hos utländ-
ningen.
Sveriges jord är enligt 1862 års officiela uppgifter taxerad till 1,827,213,885
Riksdaler, derå inteckningarne icke uppgå till mer än omkring 400 millioner, så¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 222.
11
ledes icke fullt eu fjerdedel. Af dessa sednare utgör skulden till hypotheksföre-
ningarne endast cirka 120 millioner; de öfriga 280 millionerna äro placerade i
allmänna kassor och på enskilda händer, så att af dessa ett ganska betydligt be¬
lopp skulle kunna förvandlas till obligationer, hvilka naturligtvis mycket mindre
trycka på jordbruket, än uppsägbar inteckningar.
Och när man vidare besinnar att Frankrikes, Preussens m. fl. andra län¬
ders jord är intecknad för omkring hälften och deröfver af dess uppskattnings-
värde, så följer deraf att de obligationer, för hvilka inteckningar i Svensk jord ut¬
göra säkerhet, för närvarande äro vida mer otvifvelaktigt säkra än de i de flesta
andra länder utfärdade pantbrefven. Och då våra hypotheksinrättningars utländ¬
ska skuld icke ens för närvarande utgör mer än omkring en fjerdedel af den skuld,
som graverar Svensk jord, ligger ej heller deruti någon särdeles farhåga eller an¬
ledning till ett nedtryckt pris på de Svenska obligationerna.
Tvärtom och om dessa förhållanden officielt utredas och styrkas, böra de
Svenska obligationerna småningom vinna en allt mer och mer betryggad och ökad
kredit såväl inom som utom landet.
På dessa skäl och då det är af största vigt icke blott för jordbruket
utan äfven för införandet af ett inhemskt fondsystem, att hypotheksföreningarne
må sättas i tillfälle att utan behof af ökad utländsk skuldsättning bispringa jord¬
brukaren med lån, utan äfven att hypotheksbankens obligationer må, så mycket
som möjligt, spridas i den allmänna rörelsen samt blifva ett beqvämt och
säkert betalningsmedel, föreslår jag den förändring i de allmänna grunderna för
hypotheksinrättningarne:
l:o att lån derifrån må utlemnas ej mindre i kontanta pennin¬
gar än uti hypotheksbankens obligationer, löpande med fem
procent årlig ränta;
2:o att obligationerna må kunna ställas uti valörer, som låntaga¬
ren önskar, dock å minst R:dr 50 R:mt stycket.
Stockholm den 29 Januari 1867.
A. Medin,